2448 svar

[idrougge]

Gör som pappa säger eller Papa no iu koto o kikinasai eller kort och gott Papakiki är ännu en lättromanbaserad kvasiharemserie med onödigt lång titel. Huvudpersonen Yûta är 19-20 och har just börjat högskolan då hans syster och hennes man råkar ut för en flygolycka. Yûta, som själv uppfostrats av sin syster efter att deras föräldrar förolyckats, tar sig an systerns barn, treåriga Hina, tioåriga Miu och Sora, 14. Alla flyttar in i Yûtas studentlägenhet och saker går som de brukar i serier av det här slaget: Yûta går in på toan när Sora byter om, Sora är hemligt kär i Yûta, den känslolösa studentskan tinar upp, en rolig pedofil dyker upp. Yûta jobbar häcken av sig och barnen försöker att inte ligga honom till last och övriga släkten undrar om han verkligen klarar av att ta hand om tre barn och sköta studierna samtidigt.

Efter tolv avsnitt har inget hänt, och eftersom romanserien ännu pågår kan man inte heller tillåta sig något slut alls. Jag gissar att de bara använt en bråkdel av det befintliga materialet, men frågan är om det någonsin blir någon fortsättning. Manusförfattarna vågade aldrig gå händelserna i förväg, så istället för att berätta vidare presenterar de en ny figur i vartannat avsnitt. Tekniskt håller serien sig på mattan. Det ser inte ut som om animatörerna sovit vid tecknarbordet, men den grundläggande designen håller verkligen ingen hög kvalitet. Till och med OP är fumligt tecknad, systrarna skulle kunna vara tagna från helt skilda serier och Yûta tycker man bara synd om, så ful och menlös är han. Det här är en serie man tittar på för att man älskar någon av flickorna, men ingen av dem är en så stark personlighet att en snarlik figur inte dyker upp i någon annan serie nästa säsong.

[Volbla]

Hans och Hennes Omständigheter (Kare Kano)
26 avsnitt

Handling
Miyazawa Yukino går i gymnasiet och är drottningen av fåfänga. Det enda hon gör dagen lång är att plugga, och det endast för att få hyllning och beröm av sina medmänniskor. Men en dag blir hon överträffad av en stilig kille som heter Arima, när han faktiskt får högre betyg än vad hon får. Först känner hon bara förakt och rivalitet gentemot honom för att han snor hennes uppmärksamhet, men när hon lär känna honom bättre utvecklas hennes känslor till kärlek, och allteftersom de kommer närmre varandra blir båda deras känslor djupare och djupare.

Genrer
Drama, Romans, Komedi

Tankar
Sedan jag först blev nörd har jag hört från alla håll och kanter att Kare Kano är en väldigt bra romans. En väldigt lång stund senare såg jag äntligen Kare Kano med egna ögon. Jag hatade den.

Det första jag tyckte var udda var hur snabbt det gick. Introdktionen och hela kärlekshistorian kör på högsta växel innan den saktar in och går i en mer acceptabel takt. Det gottgörs till viss del senare med hjälp av flashbacks ur Arimas perspektiv, men början var ändå ganska onaturlig.

Och sen kom monologerna. Inre monologer är ett väldigt billigt sätt att förläna drama, men det kan göras snyggt. I Evangelion var det snyggt. Scenerna när vi får se Shinjis inre konflikt är högst romantiserade representationer av hans humör. Det fungerar för det han säger verkar som vad någon som Shinji skulle säga när han blir konfronterad. I Kare Kano verkar det snarare som om karaktärerna stannar upp och gör en psyko-analys av sig själv och sedan förklarar "Det här är vad som är fel med mig." När Shinji klagar på sin pappa så säger han "Jag hatar min pappa. Han är en jävla skitstövel." Om det hade varit i Kare Kano så hade han sagt "Jag tycker inte om min pappa för han har alltid försummat mig." Shinji uttrycker sina känslor. Yukino och Arima förklarar sina sinnestillsånd. Det är här jag drar linjen mellan show och tell. När en konversation är någorlunda seriös i Kare Kano så skiftar den till att låta som en skriven uppsats eller ett brev snarare än ett spontant samtal. Jag känner ingen inlevelse över huvud taget.

Och om det inte var nog med att själva dramat är lamt så är inte källan till dramat mycket bättre. När vi får se Arimas bakgrundshistoria så upptäcker vi att hela hans släkt är full av snobbiga jubelidioter. Ärligt talat, det här är var jag pratar om när jag klagar på Key. Jag bryr mig inte om problemet om det inte känns som ett riktigt problem. Att göra antagonisten till en närapå komisk karikatyr är inte trovärdigt. Det finns säkert personer som faktiskt är såhär dumma, men det är inget jag kan leva mig in i, speciellt inte när hela släkten hackar på en unge för vad hans pappa gjort. Själva "moralen" i historien är självklar och onödig, för det är ett löjeväckande scenario till att börja med.

Appropå karikatyrartade sidokaraktärer, den där Maho behövde inte så sitt frö djupt alls för att fullständigt vända på allas åsikter. Är tonårstjejer så lätt manipulerade? Jag hoppas inte det. Nej vänta, är alla tonårstjejer så lätt manipulerade (vilket serien verkar antyda)? Jag är skeptisk. Dessutom vet jag inte om jag köper hur hon deducerade Yukinos hemlighet. Skulle inte inte hennes personlighet kunnat ändrats helt enkelt för att hon hittat kärlek? This is no Death Note, man.

Det ända jag gillade i drama-väg var hur parets relation fortskrider när den väl har saktat ner lite, och Tsubasa. Tsubasas arc är inte heller vad jag skulle kalla väl hanterat, men det var mycket bättre än resten. Trots att hon agerar långt ifrån rationellt så köper jag att hon har de här känslorna, och både dramats källa och upplösning var fullständigt trovärdiga. Synd bara att hon kastas åt sidan när hennes arc är slut. Till och med serien själv kommenterar på det i ett av de sista avsnitten. Det är precis som Kurumi i KnT igen. Varför slänga undan de bästa karaktärerna just när det verkar som de kommer liva upp saker och ting?

Jag gillar en del andra småsaker, som till exempel hur söt serien är. Även romansen mellan Yukino och Arima, men huvudsakligen familjen Miyazawa. Samspelet mellan pappan, mamman och systrarna är så gullig att det finns inte. Det sammanfattas nog bäst med uno-scenen.

Jag älskar slutsekvenserna där en kamera flyger runt på en räls med lustiga perspektiv, speciellt när vi ser insidan på en skola. Jag avgudar nästa-avsnitt-snutten där vi ser systrarnas röstisar göra en kort summering. Ingen animation, bara brudarna och en mikrofon. Sånt vill jag se mer av.

Jag antar att jag slutligen borde klaga på musiken. Den är ganska sliskig och har i slutet upprepats alldeles för många gånger. Det drygaste med den är dock att den ibland knappt ens passar ackompanjerade scenen. Det är svårt att veta vad man ska känna om musiken är dyster och sorglig men personerna i scenen inte är det.

Jag ser nu på Kare Kano väldigt likt hur jag ser på Clannad. Den har en del mindre aspekter som höjer betyget lite, men som en dramatisk historia tycker jag den misslyckades fullständigt. Skillnaden är att jag faktiskt hade förhoppningar för Kare Kano, så jag blev mycket mer besviken.

[Klona]

Jag har läst en del om hur dålig Kyoukai Senjou no Horizon skulle vara på forumet men efter att ha lyssnat på animéradion avsnittet där de tog upp och pratade om den hur dålig skulle vara så bestämde jag mig för att se den bara för att jag hört så illa om den.
Första avsnittet var precis som jag hade blivit beskriven, massa karaktärer som alla är en stereotyp och får ca en mening var att säga och man blir bombarderad av deras namn som de sedan tycker att man ska komma ihåg. Eftersom jag redan hört om första avsnittet så sväljer jag allt rätt så väl men hade jag sett på avsnittet utan att ha hört något om den så skulle jag nog sitta som ett frågetecken. men nog om första avsnittet.

Serien fortsätter lite som i första avsnittet, allt känns väldigt osammanhängande, mycket ordbajs och lite fanservice här och där och huvudpersonen som jag har svårt att ens titta på. Trots detta så hade jag inte svårt att titta på serien, det var faktiskt väldigt enkelt, jag slog på ett avsnitt och bara satt och tittade, man behövde inte tänka alls, viss fanns det vissa delar då det blev pinsamt att titta men de var färre gånger än vad jag trodde att det skulle vara. En av anledningar varför jag kände såhär misstänker jag att jag var beredd att den skulle vara riktigt usel så när jag väl såg den och såg att den inte var så dålig så blev jag mer positivt överraskad(positivt är nog en överdrift men ni fattar nog vad jag menar).

Så min slutsats till serien är att den är inte bra, den pendlade mellan fyra och fem i betyg men jag gav den fem för att jag inte mådde dåligt av att se den men den är inte heller som jag har läst att den skulle vara. Troligtvis hade serien fått ett annat betyg om jag var ute efter att se en bra serie och såg den än att jag ville se en dålig serie och tittade på den.

[Volbla]

Jag har sett klart på Black Lagoon. Jag har ett klagomål, och det är på vad jag trodde skulle vara det bästa med serien. Actionscenerna. Det funkar såhär: Om någon skjuter på en viktig karaktär så är det omöjligt för honom att träffa, oavsett hur öppet och stilla karaktären står och oavsett hur många kulor han skjuter. Plot armorn är alldeles för överdriven och orealistisk att jag knappt finner actionscenerna spännande alls. Man kan välja nästan vilken hollwood actionfilm som helst och den har bättre action. Grejen är att Black Lagoon har mycket bättre handlingar, mycket bättre karaktärer och mycket mera stake än de flesta hollywoodfilmer.

Jag njöt av Black Lagoon, men det känns som att den kunde varit ännu bättre.

[Kenikki]

Såg idag klart på Ace o Nerae!

Det är en shoujo series från 73-74 som handlar om tjej som spelar tennis.

Kortfattat vad jag tyckte om den:
Herrejävlar vad den sög! Och inte för att den var gammal eller så. Problemen som den hade på grund av det (ljudet och animationerna) var bara roligt dåliga.
Serien hade en kass huvudkaraktär, kassa till mediokra sidokaraktärer uselt berättande och så många komplett idiotiska scener och sekvenser.
Jag ger den 2/10 - ja, så jäkla lågt.

P.S. Det var däremot intressant att se just hur lite shoujo genren har utvecklats på nära 40 år.

[Sceleris]

Kenikki skrev den 08 maj 2012 - 23:29:

Såg idag klart på Ace o Nerae!

Det är en shoujo series från 73-74 som handlar om tjej som spelar tennis.

Kortfattat vad jag tyckte om den:
Herrejävlar vad den sög! Och inte för att den var gammal eller så. Problemen som den hade på grund av det (ljudet och animationerna) var bara roligt dåliga.
Serien hade en kass huvudkaraktär, kassa till mediokra sidokaraktärer uselt berättande och så många komplett idiotiska scener och sekvenser.
Jag ger den 2/10 - ja, så jäkla lågt.

P.S. Det var däremot intressant att se just hur lite shoujo genren har utvecklats på nära 40 år.

O_o

Undrar om vi såg samma serie, för det Ace o Nerae som jag såg var en banbrytande sportserie med älskvärda figurer och inspirerad regi: idrougge skrev en utmärkt genomgång av en nyckelscen i sista avsnittet. Den kändes väldigt simpel och renhjärtad på ett sätt som inte längre fungerar i shôjo -- men som funkade då. Det var, vad jag minns, inga speciella sidoutvecklingar, utan mest bara fokus på tennisen.

Men jag minns inte så noga -- den fullkomligt lysande Ace o Nerae-filmen har ersatt det mesta av mina minnen från serien. Förutom några stunder där det känns lite "summeringsfilm" så är den mer vältecknad, mer välregisserad och mer dramatisk.

[KOIIK]

Denpa teki na Kanojo


love it!

[Kenikki]

Sceleris skrev den 09 maj 2012 - 00:40:

O_o Undrar om vi såg samma serie, för det Ace o Nerae som jag såg var en banbrytande sportserie med älskvärda figurer och inspirerad regi: idrougge skrev en utmärkt genomgång av en nyckelscen i sista avsnittet. Den kändes väldigt simpel och renhjärtad på ett sätt som inte längre fungerar i shôjo -- men som funkade då. Det var, vad jag minns, inga speciella sidoutvecklingar, utan mest bara fokus på tennisen. Men jag minns inte så noga -- den fullkomligt lysande Ace o Nerae-filmen har ersatt det mesta av mina minnen från serien. Förutom några stunder där det känns lite "summeringsfilm" så är den mer vältecknad, mer välregisserad och mer dramatisk.

Vi verkar ha sett den med olika ögon :)

När jag började se serien tyckte jag inte den var dålig. Tvärtom, jag gillade den. Jag var exalterad att se vad som skulle bli den äldsta anime jag sett (Macross är nu #2), jag skrattade lite med den och jag skrattade mycket åt den, mestadels på grund av de löjligt utdaterade ljudeffekterna.

Men jag märkte gradvis att serien blev mer och mer... dum, och repetiv. Många av karaktärerna började bete sig alldeles för onaturligt idiotiskt, även för en shoujo serie. Vad jag menar är det nu klassiska "Alla tjejer hatar henne för någon anledning". Vanligtvis är det på grund av att hjältinnan umgås med en populär kille, medan det här är att hon kommit med i tennislaget av någon anledning.
Just det hade jag inga problem med eftersom att någonting sådant alltid är med i shoujo serier. Men de fortsatte med det alldeles länge och till slut utan anledning. Och det fortsätter till ungefär avsnitt 17.

Men scenen som fastslog min avsky hände i slutet av avsnitt 7. Ryuuzaki blir träffad i axeln av en fotboll som kommer från ingenstans, och för att sköta om hennes sår sliter tränaren upp ärmen på hennes klädsel. Detta chockerar alla runtomkring dem som om han utfört ett sexbrott och Ryuuzaki smäller till honom över kinden.
Inte nog med, i nästa avsnitt så håller hela tennisklubben en sorts rättegång över det och alla kvinnliga spelare hotar att sluta tennisklubben om inte Ryuuzaki kan komma över hela händelsen.

Efter det kunde jag inte se serien som en charmigt äldre serie mer. Det blev så uppenbart just hur idiotisk den var. Och medan den händelsen jag nämnde är det värsta i hela animen så var det kring tre eller fyra fler tillfällen som kommer nära den.
Och konflikter som redan blivit lösta upprepades. Varför? Så att det finns (onödiga) motgångar för hjältinnan så klart!

Jag började även lägga märke till just hur irriterande huvudkaraktären var och hur lite jag tyckte om henne. Hon stod aldrig upp för sig själv, började gnälla för väldigt små saker (förutom att nära till bli fysiskt misshandlad under träningar, det hade hon inga problem med), sprang ofta iväg från sina probem - enbart för att ha en halvdan mental upplösning i nästa ögonblick, och medan hon faktiskt hade en klar karaktärsutveckling så var den dåligt och långsamt hanterad. Hon förändras knappt på något vis innan de sista två avsnitten.

Att ha slutmatchen mot Ryuuzaki är dock det allra bästa slutet jag kan tänka mig för serien. Men det är inte helt och hållet en komplimang. Eftersom trots att det är det bästa möjliga slutet, så är det inte särskilt starkt. Det är enbart det bästa slutet eftersom Oki inte haft något specifikt mål i serien. Personligt eller tävlingmässigt.
Det enda huvudmålen i serien var att Oki ville bli bättre på tennis (inte för någon särskild anledning förutom att hon gillar tennis) och att tränaren ville att Oki skulle bli bättre på tennis (för att han 'såg någonting' i henne i början).

Jag hoppas att jag lyckades beskriva mina problem med serien någorlunda bra i alla fall.

[Sceleris]

Kenikki skrev den 09 maj 2012 - 13:50:

Jag hoppas att jag lyckades beskriva mina problem med serien någorlunda bra i alla fall.

Jodå, du har motiverat dig mycket väl! Så pass att jag skulle vilja se om serien med nya infallsvinklar -- inte för att jag tror att jag skulle tycka mindre om den, men det är aldrig en dålig idé att pröva sina uppfattningar.

Förresten så tror jag faktiskt att filmen skulle kunna vara sevärd för dig, fastän du inte gillade serien. Olyckligtvis finns den nog bara att få tag olagligt, och då en halvtaskig textning.