458 svar

[My]

Blev fullständigt begeistrad av Alan Wake. Jag fattade så fort jag såg spelet första gången att det var som gjort för mig, med dess referenser till allt från Stephen King till Twin Peaks, men att jag skulle bli så oerhört fast i spelet var ändå något av en överraskning. Spännande spelupplägg med kapitel som gjorts ungefär som avsnitt i en TV-serie, komplett med recaps inför varje nytt sådant. Bra karaktärer, inte jättekomplexa men med utrymme för att växa under spelets gång på ett intressant sätt. Intressant spelstil där man använder en ficklampa som sitt främsta vapen. Grymt vackra spelmiljöer, som man guidas genom under spelandets gång. Och läckert användande av uppbrutet berättande, där Alan samlar sidor till ett manus som han själv har skrivit, men som han inte kommer ihåg. De har lagt in så finurligt att man får vissa sidor för tidigt, så att man ibland får härliga déjà vu-känslor när scenerna man redan har läst väl dyker upp i spelet.

Nu är det bara att hoppas att de tjänar ihop lite mer pengar så att man kan få en ordentlig uppföljare någon gång. Spelet sålde tydligen skitdåligt. :(

[Sceleris]

Spelade igenom Portal 2 i co-op med Saya. Kul! Hur långt kan det ha varit, kring åtta timmar? Överraskande mycket.

[Saya]

Märk väl att banorna i co-op är andra än de i enspelarläget så det var två helt vilsna robotar som fick kämpa sig till utgången. Ond och bråd död förekom ofta när lösningen bara var halvfärdig och slutade i ett syrebad, när någon blandade ihop vänster och höger portalknapp eller när dålig tajming ledde rätt in under en hammare modell större. Ett helt nytt element var bollar med ovanan att rulla till sin egen förgörelse när man vände ryggen till, likaså att överhuvudtaget koordinera när lösningen i högsta grad krävde samarbete. Mikrofon, humor och tolerans för andras samt sina egna misstag är ett måste.

[Hikari no Hohenheim]

Jag har spelat, och klarat, Sonic Generations. Är det Sonics stora comeback vi alltid hoppats på? Har igelkotten äntligen lyckats ta sig ur sin medelmåtta? Svar ja. Väldesignade 2.5D-banor, hutlöst snabba 3D-banor och en god portions omspelningsvärde: Sonic Team har filat på kottens nya stil till perfektion, och ger oss nu det spel alla fans har väntat på.

Det betyder dock inte att det saknas brister. Ironiskt nog är det gammal-Sonics banor som lider mest: här känns kontrollen stundtals otroligt spattig, och man slängs ofta iväg i högsta fart bara genom att nudda vid ett rör eller trampolin. Annars känns det rent allmänt som att de valt att prioritera stadsbanorna från varje generation, faktiskt så mycket som fem zoner av nio hade stadstema. Sedan kändes avsaknaden av de bärbara generationerna lite synd, men det är väl därför det också kommer en bärbar version av spelet.

Jag kan dock inte understryka nog hur rätt Sega äntligen träffat med sin maskot. Namnet och konceptet till trots att detta ingen simpel återupprepning av gammal briljans, utan de slänger alltid in något nytt, överaskar oss med genomtänkta spelmoment som ändå lyckas fånga den härliga Sonic-känslan från Mega Drive-tiden. Detta är tre spel i rad som varit helt igenom bra, och fortsätter de i samma takt är mina förhoppningar enorma inför 3DS-ditot, för att inte tala om Sonic 4-2. Nej-sägare har inte längre något att komma med: Sonic är tillbaka, och det med råge.

[My]

Jag spelade genom de nedladdningsbara miniäventyren Lair of the Shadowbroker och Arrival till ME2. Mycket trevliga båda två och det hade varit jättespännande berättelsevändningar om inte folk hade spoilat mig gul och blå innan jag spelade dem (Arrival blev spoilad för mig helt orelaterat dagen innan jag spelade, suck). Men ändock, gav viss mersmak så nu väntar jag bara på sista delen i trilogin.

[Adephi]

Jag är så urdålig på att avsluta spel... Det jag senast spelade klart var nog Tales of the World: Radiant Mythology.

[Klona]

Dark Souls
Precis som Demons souls fast bättre. Världen är öppen och ofta har du mer än 1 väg att gå för att komma vidare i spelet. Utrustningarna och vapnen har de öka markant med och variationen hur du bygger din gubbe är enorm. Så vitt jag vet så är svårighetsgraden ungefär likadan som i demons souls(vissa partier är svårare än andra). Ibland fastnar man på ställen i flera timmar och dör gång på gång men när du väl klarar det så är känslan obeskrivlig.

Det enda jag direkt kan klaga på är kontrollen som ibland inte känns helt hundra vid vissa partier där det kräver hopp och så. Sen är storyn lite tunn den med, oftast får du det mesta förklarat för dig i början av spelet men sen efter det blir det mest att springa från ställe till ställe och döda monster. Det är fortfarande bra men det hade kunnat bli så mycket bättre om den kunde vara lite mer sammanhängande och att den gick vidare ju längre in i spelet som man kommer.

[Volbla]

Jag spelade klart Limbo. Det var gött. Jag har alltid gillat pusselplattformare. Två saker gör det värt. Det första är att kontrollerna är så simpla - du kan göra två saker, hoppa och ta tag i saker - men det introduceras hela tiden nya idéer som pusslena är formade kring. Allt är också fullständigt intuitivt. Saker reagerar så som man förväntar sig. Det är som om man själv har hamnat i den här världen och måste ta sig ut med inget annat än sina händer och fötter till hjälp.

Det andra är grafiken. Den här stilen med bara svarta siluetter (någon kallade det "film noir-esque") och passande bakgrundsljud blir väldigt stämningsfullt. Det är... stiligt.

Det var också alldeles lagom svårt. Ett pussel klarade jag inte själv.

Gillart.

[Hikari no Hohenheim]

Idag klarade jag Super Mario 3D Land. Ett av de många storspelen jag sett fram emot i år. Var det värt väntan? Faktiskt inte. Med det inte sagt att det var ett dåligt spel, tvärt om är handlar det precis som alla andra Mariospel om toppenbra bandesign, för att inte tala om ypperlig grafik, men detta inte utan ett par för mig spelbrytande missar.

För det första är spelet för enkelt. På tok för enkelt. De senaste i Marioserien, Mario Galaxy och New Super Mario Bros Wii, hade sina enkla och sina svåra partier, men detta höll sig under hela äventyret löjligt lätt för oss med lite erfarenhet av plattformsspel. Argumentet går väl att det är till bärbart, och därför till yngre spelare, men jag kan inte minnas att DS-versionen av New Super Mario Bros var så lätt. Med tanke på att Mario är en av Nintendos flaggskepp hade det varit trevligt med en svårare svårighetsgrad för veteraner.

För det andra går spelet i konstant snigeltempo. även när man börjar springa tar det några sekunder innan man kommer upp i någon hastighet. Detta är i sig inget problem, men det gör det svårt ibland att mäta hur långt man egentligen kan hoppa; det är ingen skillnad på ett gånghopp och ett litet springhopp, så mer en än gång gick jag en orättvis död till mötes för att jag trodde jag hade tillräckligt momentum. Det strider mot mina instinkter, och jag finner mig själv många gånger säkrare att inte springa alls.

Min tredje anmärkning har inte så mycket med spelet att göra som estetiken. I tidigare Mariospel har varje värld haft ett eget tema, eller i fallet Mario Galaxy ett överliggande tema genom hela spelet; i 3D Land är allting huller om buller. En gröna-kullar-bana kan komma direkt efter en ökenbana som kan komma direkt efter en himmelsbana. Vissa banor har inget tema alls, utan är bara svävande block ovanför ännu mer svävande block i bakgrunden. Mario 64, Mario Sunshine och Mario Galaxy tog oss spelare till fantastiska och fantasifulla platser; det här känns mest generiskt och själlöst. även storyn är densamma: Bowser kidnappar prinsessan, Mario kommer och räddar. Det känns som om de enbart fokuserat på bandesign, och glömt en annan viktig ingrediens för ett bra spel: helhetsintrycket.

Det är inte utan att man undrar hur det kommer bli för Mario i fortsättningen. Vad han än kommer ut med så kommer jag förstås vara där, men samtidigt hoppas jag på något mer kreativt den här gången än Mario Galaxy 3 eller Mario 3D Land 2.Jag tvivlar inte på Nintendos förmåga att göra bra Mario-spel -- några av dessa banor var helt fantastiska, och sista bossen den mest episka i något Mariospel -- men jag vill se mer Mario Sunshine och mindre Mario 1.

[Saya]

Bastion.

Förtjänar sitt goda rykte. Konstnärligt på samma sätt som Braid, hyfsat intressant historia som uppdagas i en precis lagom takt och speltekniskt aldrig repetetivt. Berättarrösten och dess påstådda "dynamik" är dock extremt överskattade. Nio timmar fick jag ur det.

33% på Steam till 2:a januari

[Blå]

Catherine men eftersom det finns mer än en utgång på slutet så blir det att återvända. Riktigt bra spel och anorlunda! Handlingen samt pussel delarna var riktigt unika och det var verkligen så man fick ta och fundera ett flertal gånger på hur man skulle gå tillväga i båda fallen.

[Sceleris]

Blå skrev den 10 januari 2012 - 19:21:

Catherine men eftersom det finns mer än en utgång på slutet så blir det att återvända. Riktigt bra spel och anorlunda! Handlingen samt pussel delarna var riktigt unika och det var verkligen så man fick ta och fundera ett flertal gånger på hur man skulle gå tillväga i båda fallen.

Hur var det med det där, kunde man få de japanska rösterna?

[Blå]

Sceleris skrev den 10 januari 2012 - 19:30:

Hur var det med det där, kunde man få de japanska rösterna?

Tyvärr inte, men tycker de gjorde ett bra jobb med de amerikanska rösterna faktsikt. Eftersom det är lite mera 'vuxenspråk' så känns det inte larvigt eller påtvingat i konversationerna och de passar bra in helt enkelt till det här spelet.

[Sceleris]

:( Då får det vara. Spelar ingen roll hur bra de engelska rösterna är: kan man höra Kôichi Yamadera och Miyuki Sawashiro i originalet så finns det inget gångbart alternativ!

[wakio]

Det måste vara Skyrim, då menar jag själva huvudstoryn, finns väl förmodligen sjukt många fler sidequests.

[A-lan]

Sceleris skrev den 10 januari 2012 - 19:30:

Hur var det med det där, kunde man få de japanska rösterna?

*googlar lite snabbt*
Jepp!

Fast inte om man spelar rakt från en vanlig köpt skiva.
Det går dock att få tag på en "undub"-version.

[Hikari no Hohenheim]

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Kanske beror det på att hypen var enorm: ett nytt Zeldaspel, det nya steget efter Twilight Princess! Kanske beror det också på att alla som prövat på spelet har lovordat det nya Zelva-äventyret bokstavligen till skyarna. Eller så är jag bara en så stor Zelda-entusiast. Jag hade väntat fem år på det här, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle bli besviken på Skyward Sword.

Men det blev jag. Missförstå mig rätt, det är ett utomordentligt spel, men efter den första timmen stod detta är en produkt av sin tid. Varenda moment i handlingen känns direkt tagen från godtycklig anime jag stött på de senaste fem åren: Link är en typisk godhjärtad men och talangfylld men lat pojkspoling, Zelda är en typisk osananajimi, skurken är en typisk psykopat med ett feminint ansikte, allt toppat med typisk dialog och utförande. För folk som inte är lika insatta i dessa klyschor kan jag tänka att upplevelsen är bättre, men för de som varit animenöt i några år finns här inget nytt att hämta, varken i storyn eller utförandet, och jag fann till sist att jag helt enkelt inte brydde mig om vad som hända hänäst, då alla mina gissningar dittills var på pricken rätt.

Men låt oss vara ärliga: handlingen har alltid endast varit en krydda till ett Zelda-spel: det är äventyret som räknas, och det är här jag klassar det som utomordentligt. Nytt för det här spelet är att upplägget är mer linjärt än någonsin förr: man går från plats till plats, och skillnaden mellan en traditionell ”dungeon” och områden utanför är tämligen liten, vilket ger äventyret ett känsla av fortskridning. Det finns alltid något att göra, och man blir sällan fast, och när man blir det är det på grund av ett klurigt pussel man måste lösa.

Till detta måste dock den där episka Zelda-känslan som varit närvarande i samtliga spel offras. Ocarina of Time hade ett stort fält att utforska, Twilight Princess hade ett enormt fält att utforska, Wind Waker hade hela havet att utforska. Vadå, är inte hela himlen episkt nog? Tyvärr handlar det bara om en liten del av himmelen, centrerad runt en stad, med förvånansvärt få småöar att utforska. Äventyren utspelar sig under molnen, och resultatet blir att det känns som att man åker mellan tre olika banor, istället för en stor hopsatt värld.

En annan bidragande faktor till förlorad Zelda-känsla är musiken: av all musik under spelets gång minns jag bara en eller två, och dessa kan inte möta sig med Wind Wakers Dragon Rooster Island eller Ocarina of Times Gerudo Valley-tema. Lyckligtvis är ljuddesignen i sig på topp -- plingljudet från en Rupee har aldrig låtit så bra -- men de flesta musikstyckena har varierat från förglömliga till rent av irriterande.

Och jag har inte nämnt estetiken än. Det senaste Zelda-spelet inte känns som en dussin-anime, den ser också ut som en dussinanime, men alla designval man kan vänta sig till det. Om detta är på gott och ont är väl upp till var och en, men man kan inte påstå annat än att detta är det Zelda-spel med högst knasfaktor; från Link’s kärleksrival till den hiskeligt motbjudande affärsägaren till de lilla varelserna som säger Kyuu, designen fokuserar på komiskt utseende oftare än inte. Inga storbystade kvinnor dock, gudskelov.

Det största problemet med spelet tror jag dock inte egentligen är spelets fel, utan helt enkelt det faktum att det kom ut för sent. Spel har inga bäst-före-datum, visst, men detta känns helt enkelt inte som ett spel som har varit under produktion i fem år. Metroid Prime tog tre år på sig, och det blev ett mästerverk som än idag håller sig. Nog var det ett mycket bra spel rakt igenom, men den där wow-känslan som jag tidigare fått från Zelda var helt enkelt inte där. Det här känns helt enkelt inte som ”det nästa stora steget”, som Twilight Princess gjorde.

Så kära Nintendo: trots att detta var en njutbar upplevelse från börjat till slut tycker jag ni borde gå tillbaka till vad som alltid har gjort Zelda-spel fantastiska. Äventyret. Upptäckarlusten. Och om ni själva inte är kapabla att ge serien nytt blod, ge den till Retro Studios. Då ska ni se att Zelda kan återfå sin storslagenhet.

[Blå]

Hikari no Hohenheim skrev den 13 januari 2012 - 20:39:

The Legend of Zelda: Skyward Sword

Jaha, då var det som en annan befara. Har själv bara spelat ett par timmar in. Men känslan man fick av det lilla verkar sträcka sig rakt igenom spelet, tyvärr. Får se när man spelar klart spelet helt enkelt som nu hamnar ännu längre ner på listan av spel man vill spela.

[Hikari no Hohenheim]

Ett femton-tal år för sent, men nu har jag klarat ännu en av mina barndomsklassiker: Super Metroid. Jag kommer ihåg en tid då detta var ett obestridligt spel: jag och mina syskon kämpade som attan för att komma vidare, men ingen av oss klarade det ända till slutet. I vuxen ålder tog det mig 5:03 timmar att klara det med 70% av alla prylar, och de svåra erkänt svåra delarna som Ridley och Moderhjärnan klarade jag på första försöket (Maridia-bossen vad dock något att bita i).

Jag behöver knappast nämna att det är ett mästerverk. Få Nintendospel nuförtiden verkar lägga någon vikt på atmosfär, men här är stämningen alltid på topp, oavsett om befinner sig på ytan eller Norfairs djupaste gånger. Det känns verkligen som man är där, att man utforskar förfallna gångar och gömda skrymslen; en typ av upptäckarlust som Nintendo tycks ha tappat greppet om nuförtiden. Min högsta speldröm vore att de en vacker dag går tillbaka till denna ljuva spelserie och ger oss ett nytt spel med 2D-perspektiv, och denna gång låter omgivningarnas atmosfär och Samus handlingar tala för sig själva.