24 svar

[Sceleris]

mossarelli sade:

Någonting som slår Legend of the Galactic fags åtminstonde.

INGET slår Legenden om galaxbögarna!

Hell kejsar Reinhard! .o/

[mossarelli]

Motiveringen till att titta på serien när man ser den där blonda snubben, ah shit, maskerade rosen.

[Volbla]

9

Nu vart jag verkligen sur. Äntligen så händer något riktigt, riktigt sorgligt, och så lever dom. Vilket jävla skämt.

Nu ska jag se klart serien. Återkommer~

Återkommen (hela serien)

Twilight is upon me, and soon light must fall. That is the way of things. The way of the force.

Nä, jag hade inte så mycket till övers för hela spöktjolahopsanet. Det kändes mest som ett sätt att göra hans död så puttenuttig som möjligt, vilket jag inte gillar. Ska nån dö ska dom dö. Ska det va ska det va.

Men det kompenserade väl på ett sätt för att Maris familj levde. Jag fick mina tårar i slutändan så jag är ganska nöjd. Förutom spökgrejen och en del andra småsaker så var det väl en rätt lyckad serie med en väldigt passande avslutning.

One thumb up :)

[Sceleris]

Så här efter jordbävningen i mars kändes det som att det låg i tiden att äntligen se Tokyo Magnitude 8.0: i och med seriens ämnesval sätter den något av ett ansikte på katastrofen, och verkligheten gör i sin tur sagan lättare att svälja.

Jag kan föreställa mig att tokyoiter och de som levt där får en alldeles speciell inlevelse när de bekanta miljöerna besöks i sitt förfall, men för mig personligen kan jag inte kalla det för en överväldigande serie. Jag har för det dock inget att direkt klaga på. Ett ord jag brukar falla tillbaka på vid tillfällen som detta är "gedigen". Visst, figurdesignen var simpel -- om än behaglig enligt mig, och med färgsättningen därtill gavs berättelsen en viss oskyldighet -- och man kompenserade inte direkt med mycket fantastisk karaktärsanimation, men det var en gedigen serie. Den var lite spännande där den ville vara det, lite rolig där det behövdes, och hjärtskärande utan att bli överdrivet tårdrypande sentimental.

Jag gillade syskonen och de olika godhjärtade människor de stötte på under resans gång. En solklar favorit var förstås Mari, vars surrogatmodersliknande gestalt gavs extra trovärdighet av Yuuko Kaidas härligt klara och förtroendeingivande röst. Mari kändes som en modern Balsa (från Andens beskyddare) när hon tog sin samhälleliga plikt ett extra steg för att se till att barnen skulle ta sig hem de 10-15 kilometer de hade att gå. Med hennes namn kanske producenterna ville visa på människans inre godhet -- Mari (真理) betyder "sanning".

För något ville de förmedla med serien, som delar med sig av en del livsläxor. För många år sen, när Tokyo Magnitude 8.0 just hade utannonserats, spekulerade jag i att serien skulle kunna vara bara ett spektakel som drar nytta av tokyobornas underliggande rädsla just för ett "stora kantojordbävningen"-scenario. Det tror jag inte nu. Med vår hjältinna Mirai (未来, "framtid") och hennes bror Yuuki (homonymt med det japanska ordet för "mod") vill de visa oss värdet inte bara av att uppskatta våra fredliga vardagar och inte bråka över småsaker, utan också att det finns ett ljus i slutet av tunneln, att vi måste kunna leva våra liv vidare fastän vi är ledsna över dem vi förlorat.

Så länge vi har mod att fortsätta gå så har vi en framtid.



PS: Angående vissa detaljer fram till och med avsnitt 11.

Yuuki drabbades enligt mig av en huvudskada när han räddade sin syster från det fallande Tokyotornet. Något i stil med en blödning som sätter press på hjärnan och orsakar huvudvärk, illamående, yrsel och svaghet -- och död.

För att han dog var alldeles för uppenbart. Det kändes inte ens som att det skulle vara en överraskning när det ställdes bortom allt tvivel. Med hela två dödsdrömmar i dödsavsnittet så sår de ju onekligen fröet till misstankarna, och redan då började jag utgå ifrån att Mirai var den enda som kunde se honom. Mari trodde att Mirai försökte hålla modet uppe, eller möjligtvis att hon bara försökte inbilla sig själv att det inte var sant.

Det senare var också min tolkning, men jag gillar att det gjordes tillräckligt diffust så att de som har en förkärlek för tanken på att de döda vakar över sina anhöriga, också har något att hålla fast vid. Själv kan jag inte sätta någon förlitan på övernaturligheter, så då känns det faktiskt bättre att se det just som att Mirai förträngde sin brors bortgång -- vilket gjorde det desto mer hjärtskärande, men också finare i slutet när hon accepterar det och går vidare med sitt liv. Hon bär nu modet i sitt hjärta.

[Ebhen]

Jag kan bara glatt hålla med dig i din analys av serien. Såg den också nu i skuggan av jordbävningen i Japan i våras. Man får helt klart ett nytt perspektiv på serien då när man vet vilka effekter verkligheten kan ge.
Serien var inte överväldigande på något vis men mycket välgjord och som du säger "gedigen". Den hamnar klart på plus-sidan i min bok.

Gällande Yuuki

Spoiler

så missade jag ledtrådarna om att han var död rätt länge, men det blev sen rätt uppenbart. Minns inte helt. Men ser man tillbaka så gödslade de ju med ledtrådar egentligen men jag var nog för inne i det för att riktigt tänka så långt just då. :)