72 svar

[Olji]

Tyckte den var ganska bra också, skratta dock inte högt, bara hänt ett fåtal gånger, och bara en gång så har jag skrattat okontrollerat (Chaos head xD), blev lite förvånad över negativiteten till den, dock så har ju dom som är negativa till serien sett liiiiite mer anime än mig, så dom har ju troligen sett många mycket bättre serier, vilket jag kan tillägga att jag gjort också, inte till den grad att OreImo är dålig dock.
Sen har ju alla olika smak  

[idrougge]

De första avsnitten var rent objektivt rätt usla, så att folk klagade eller hoppade av serien var rätt naturligt. För min del klarade sig serien enbart tack vare Svarta katten, viss otakuhumor samt teckningarna.

Som drama höll Oreimo inte riktigt, den var inte skriven som en 13-avsnittsserie bör skrivas, var långsam i starten och fegade ur i slutet. Samtidigt sticker den ut i ett hav av skräp med ännu sämre figurer och teckningar.

[Sceleris]

Mitt problem med serien var manuset, vilket är synd eftersom jag generellt sett gillar Hideyuki Kurata. Serien handlar ju om en kille som har en dålig relation till sin perfekta fjortissyrra, och målet med serien så som jag kan se den är att återställa denna relation genom att involvera honom i hennes liv och situationer. Under tiden får vi/han träffa olika personer under ofta komiska förhållanden.

För att vi ska kunna heja på brorsan och vilja att de lyckas plåstra ihop sin relation så måste syskonen vara sympatiska. Det var de inte, i mina ögon. Brorsan var förvisso harmlös, men ändå ett ganska karaktärslöst mähä. Systern var desto värre: en argbigga som behandlar sin bror på ett för tittaren omotiverat elakt sätt. Det räcker inte med att hon bara är en fjortis, och det hjälper inte att hon är "perfekt" och framgångsrik. För att kunna heja på henne måste hon visa någon svaghet. I grund och botten tycker jag att det går ut på att han ska "rädda" henne -- men hon förtjänar inte att räddas.

Än värre för serien blir det när jag tänker på hur bra det hade kunnat bli, nästan från vilken punkt i serien som helst, om de t.ex. hade gett vår protagonist mer landvinning samt utvecklat varför syskonen är som de är. (Jag blir påmind om Asuka i Evangelion. Hon är ju också initialt väldigt taskig, småsint och överlägsen, men under seriens lopp visar hon sina goda sidor och möter allvarliga motgångar, medan tittarna får se sanningen bakom den stolta fasaden; Asuka blir allt mer en tragisk figur och vinner vår sympati. Kirino förblir Kirino.)

Det är dock inte bara skit. Den är ju måttligt välgjord (bortsett från sådant som manus och Hiroyuki Kanbes oförmåga att regissera komedi -- likt Mitsudomoe demonstrerar serien än en gång att hysterisk musik inte är en ersättning för upplägg och komisk timing), och som idrougge säger så sticker den ut. Serien har dessutom mer subtila känslomässiga skeenden under ytan, vilket är tänkvärt. Och så, ja, Svarta katten.

[Sceleris]

Den sista volymen (DVD/BD) kom äntligen ut, och i extramaterialet finns som vanligt de animerade kommentarkortfilmerna där seriens karaktärer tittar på klipp och pratar om dem i 10-13 minuter.

Och som vanligt är det extraavsnitten som är bäst.

Några höjdpunkter ur sista kommentarkortisen.

När de ska prata om serien i helhet så vill Kirino höra om de inte tyckte att hon var söt. "Absolut" säger Kyousuke och visar ett klipp där hon spelar porrspel, slickar sig om munnen och ser pervers ut. "Jaaa, där var jag ganska söt!" menar Kirino (varpå Saori anmärker till Svarta katten att de här syskonen inte är riktigt kloka). Kyosukes andra klipp fokuserar på Kirinos stjärt och trosor och när hon är naken i badet... Kirino blir arg, men Kyousuke bevekar henne med att han bara ville visa hennes vardagliga söthet. Svarta katten avbryter dem och kallar dem för incestsyskon varpå de blir generade.

De visar scenen från sista avsnittet när Kyousuke säger åt henne att komma hem för att han dör av ensamhet, och Svarta katten säger att de ser mer ut som älskare än syskon. De pratar lite om hur deras relation kunde repareras genom att vara ärliga mot varandra fastän det brukar vara svårt. Kirino frågar Kyousuke om han gillar eller ogillar henne. Han försöker slingra sig, men Svarta katten säger att det är finalen, så det är bara för honom att säga det. "Jag hatar dig! Och jag älskar dig! Okej?!" Det är ett svar som hon kunde bli glad med. "Och själv så älskar jag dig, brorsan. Jag blev så glad för att du kom och räddade mig för mitt lilla meddelande. Jag minns allt gott du någonsin gjort för mig. Var beredd, för en dag kommer du att få tillbaka!"

"Jag borde inte säga det nu", viskar Svarta katten till Saori, "men borde hon säga det? Det sätter ju punkt för serien." "Ja, nu kan de ju inte göra en uppföljare."

Som sådant känns det lite som att kommentarkortfilmerna var mer tillfredsställande än själva serien.

[Gogo]

[Anonym2]

Gogo skrev den 09 oktober 2011 - 01:47:

Konstigt att de textade "Oreimo" som "俺妹" och inte som "俺芋"... Så är potatis-tv-serien så bra som dansken påstår? Är den värd att se?

[Volbla]

En natt för inte så länge sen så behövde jag stanna uppe väldigt länge på grund av anledning. Jag bestämde mig för att det bästa sättet att hålla mig vaken skulle vara att titta på en dålig anime som alla pratat om, och lotten föll på MinPotät. För ovanlighetens skull så skrev jag hela paragrafer om serien så fort jag kom och tänka på dem, istället för att sammanfatta efter att jag sett klart allt. På grund av det tror jag att min ordspya passar bättre här än i "senast sedda anime"-tråden. Låt smaka.

Spoiler

Kirino berättar om sin hobby när hon förstår att Kyousuke inte skulle döma henne för det. Men... det är en så stark kontrast gentemot hur hon betedde sig innan. Det känns som väldigt inkonsekvent karaktärsbyggnad. Jag ser det på två sätt. Antingen skulle hon se sig att ha någon sorts anledning att vara så dryg mot honom (som att hon är en tonåring och han är ett bajshuvud) och då skulle hon inte vara fullt så benägen att avslöja sin hobby, eller så skulle hon avslöjat sin hobby, men då borde hon inte varit fullt så dryg i början. Kirinos humörsvängningar och hela första avsnittet sker alldeles för snabbt. Men å andra sidan så fortsätter hon vara lika dryg mot honom serien igenom, så om jag ska analysera Kirinos karaktär så kanske hon faktiskt ogillade sin bror men har en så ofattbart stark passion för anime och spel att hon bara måste pracka skiten på honom, och så länge hon omges av det hon gillar så glömmer hon bort att vara elak. Det låter tyvärr inte heller väldigt realistiskt.

Avslöjandet att Kirino är en modell och hennes bror inte hade en aning går lite i samma stuk. Det är som om de inte kände varandra alls innan serien började. Hur ser den här familjen ut egentligen? Pratar inte någon med någon annan förutom mamman? En väldigt inorganisk introduktion av settingen.

Hanakana i all ära, men jag tycker Svarta Katten har en för mjuk röst. Hon ser så självsäker och närapå narcissistisk ut. Jag hade förväntat mig en något mera bestämd röst.

"Sånt här är dåligt för ungdomar. Det säger de till och med på nyheterna! Jag tror inte alltid på nyheterna [...]" Bara om det passar in på dina fördommar, eh? :D
Pappan är en rätt endimensionell karaktär. Han framställs enbart som ett svin i alla situationer. Jag måste undra hur han hittade en tjej som tycker om honom och varför han någonsin ville ha barn.

Efter halva serien känns det inte som det hänt så mycket. Förutom Ayase, antar jag, men det var inte något som direkt engagerade mig. Det irriterade mig snarare. Det som irriterade mig mest var när Kyousuke försökte försona vännerna genom att förklara att i den där nyheten hon nämnde så hade brottslingen dragit tillbaks sitt uttalande om att han gjorde det på grund av ett porrspel. Vad spelar det för roll? Det finns galningar med alla möjliga intressen, och den enda poäng som behöver tydliggöras är att det i sig inte gör själva intresset till någonting dåligt. När jag tänker på den slutgiltiga upplösningen till problemet så tycker jag mig ana ett mönster. Serien målar upp tämligen allvarliga scenarier, men i slutändan löses det med en komisk scen. Kyousuke skriker på sin pappa att det är hans spel. Kyousuke skriker åt Ayase att han älskar sin syster. Nog är det lite roliga scener, men det känns som serien inte vet om den vill ta sig själv på allvar eller inte. Kanske försöker den hitta någon sorts balans mellan allvar och humor, och kanske lyckas den. Jag är för trött just nu för att märka.

Jag gillade dock avsnitt 6 hos Manamis farföräldrar. Hennes familj är så jäkla skön. Det finns dock en baksida. Å ena sidan är det lite kul att se Manami försöka flörta med Kyousuke, men å andra sidan är det frustrerande att Kyousuke inte fattar vinken. "Dense as fuck MC" är ett standardtrop, och närapå nödvändigt, i haremserier, men i en serie som regelbundet pratar om alla saker nördiga så stör jag mig på det än mer. Jag tycker att en serie med ämnet anime i centrum har en skyldighet att vara mer medveten om mediets klichéer, och kanske motivera och utveckla sina scener och karaktärer på ett smartare sätt, eller t o m kommentera sin egen genre. Det här inkluderar förstås även den inte så värst nödvändiga scenen när Kyousuke ramlar på Kirino och hennes tröja på något magiskt vis lyfts upp över hennes bröst i fallet. Något jag verkligen stör mig på i fiktion är när en karaktär anmärker på hur dum och klichéartad scenen är. När Kyousuke ser vad som har hänt utbrister han i sina inre tankar "Är det här ett eroge?!" Det skulle ju lika gärna kunna vara det.

Det är en enda sak jag har emot karaktärsdesignen, och det är konstant rodnad på kinderna. För mig är det något som implicerar ett visst känslostadie, inte något som är allnärvarande på alla tjejer. Annars måste jag komplimentera animationen. Den håller sig jämn och detaljerad.

Jag har närapå svårt att hänga med här. Inom spannet av två avsnitt så skriver Kirino en bok som blir publicerad, och hon får ebjudandet om en animeadaption av den, och ändringarna som producenterna vill göra blir seriens centrum för drama de kommande avsnitten. Hela den här idén är ineffektiv för mig av flera anledningar. För det första gick det alldeles för snabbt och lade ingen fokus på det som egentligen skulle få händelserna att kännas verkliga. Snarare än att tycka synd om Kirino för att hon är så jäkla nördig så undrar jag vad tusan det är som pågår. För det andra så använder serien sjukt deprimerande musik vid scener som inte alls är sorgliga. De flesta i intervjukommittén var rätt schyssta killar (förutom den som obligatoriskt formas till den hemska antagonisten) som bara ser ner på Kirino för att hon är en okunnig barnrumpa som inte vet hur branschen fungerar, och Kirino själv beter sig som en okunnig barnrumpa. Det enda jag tycker synd om Kirino för är samma sak som frustrerar mig, och det är att hon inte har en gnutta realism i huvudet. Den överdrivna musiken gör scenen ännu mer löjlig. För det tredje så löses det här, precis som problemet med Ayase, av att prata om folks motivation snarare än det riktiga problemet. Ingen förklarar varför Kirinos sätt skulle kunna vara ett bra sätt, de bara förklarar att Kirino skulle bli så ledsen om det inte gjordes på hennes sätt. Självklart sätts den dryga manusförfattaren (tror jag han var) på plats med förklaringen att han bara insisterar på sina åsikter för att han är avundsjuk. Ingen nämner ifall hans åsikter har någon faktiskt merit eller inte. Jag vill säga "attack the message, not the messenger."

Avsnitt 9 var smått intressant, men på grund av seriens kvalitet hittills känns det också som författaren tyckte sig smartare än vad hon är. Jag menar avslöjandet att Svarta Katten som vanligtvis klär och för sig väldigt elegant bor tämligen fattigt, och Saori som klär sig enkelt och har ett parodiskt talsätt är väldigt rik. Ska det här betyda något? Det känns inte som att det gör det. Det kanske skulle kunnat göra det om vi kände Svarta Katten och Saori lite närmre innan. Så som det avslöjades föreställer jag mig Fushimi sticka fram ena fingret och säga "Ha ha! Det väntade ni er inte, va!" åt sina läsare.

I avsnitt 9 får vi också se Kirino faktiskt sätta sig ner och spela ett porrspel. Jag måste säga att jag nästan börjar dela deras pappas oro för hennes intressen. Kirino verkar fullständigt besatt, vilket låter speciellt oroande kopplat med hennes uttalande i första avsnittet "Jag har försökt sluta flera gånger, men jag kan inte hålla mig undan." När hon slänger sig på sängen och lyssnar på "Jag älskar dig, brossan." om och om igen skulle hon lika gärna kunnat onanera. Vilket skulle vara coolt, absolut, men Kirino blir så extremt exhalterad, och det av söta småsyrror. Det är så att jag blir intresserad av hennes sexualitet. (Jag känner mig som Hikari no Hohenheim.) Jag undrar om det är skaparnas avsikt, eller om scenen bara var menad som fanservice.

Och äntligen försonas Kyousuke med sin syster och han kan röra vid henne utan att hon slår undan honom. Detta inte mer än en minut efter att hon sig betett precis som tidigare och kastat saker på honom. Förhastat, precis som allt annat som hänt i serien. Nog för att Kyousuke fick en inre monolog om hur mycket han tycker om sin syster fastän hon är en sån subba, men vi fick inte alls se varför Kirino helt plötsligt blev en uthärdlig person. Att storebror förklarade hur surt hon gjort hans liv påminnde henne om festens syfte, men det var inte anledningen till varför hon bestämt sig att be om ursäkt. Vi får inte alls veta anledningen.

Jag tyckte först att de fyra extraavsnitten, dubbade True End, hade en styrka i jämförelse med Good End, och det är att Good End är fruktansvärt kliché. "Nej, jag bestämde mig för att stanna hos dig trots allt," är precis vad som alltid händer varje gång någon karaktär måste flytta nånstans i slutet, åtminstone i serier av den här kalibern. Men, till min besvikelse, så slutade True End minst lika kliché. Det hjälpte inte heller att det mesta vi såg egentligen var en sidohandling. Att se Svarta Katten utvecklas till en mer social varelse var smått trevligt, men inte mer än standardkvalitet. Själva slutet var väldigt, väldigt konstigt.

Sammanfattat tror Kirino alltså 1: om hon tvingar sig själv att inte göra någonting hon tycker om (inkluderat att prata med sina vänner och familj) så kommer hon träna mer och bli en bättre löpare; 2: om hennes familj slänger bort hennes högst värderade ägodelar så kommer hon sluta att längta efter dem och kunna träna till en bättre löpare (det funkar inte, tro mig). Det här kvalificerar redan för "drama grundat i att en karaktär beter sig som en idiot" och är därmed något jag har väldigt svårt att bry mig om, men jag ser ett mycket mer fundamentalt problem med det här. När såg vi någonsin Kirinos passion för att springa? Vi vet att hon har gjort det någorlunda mycket och är bra på det, men när såg vi henne faktiskt bry sig? Hela idén att resa till USA känns som taget ur luften. Jag förstår inte varför det här är så viktigt för henne (viktigare än porrspel), och om jag inte förstår det så bryr jag mig inte.

När det pratas om Min Syster Kan Inte Vara Såhär Yster så hör man vanligtvis två saker. "Det är en ok serie." och "Kirino är den mest motbjudande karaktären i litterär historia." Nu när jag sett den håller jag inte med någon av dem. Jag vet inte om jag är ovanligt tolerant mot subbor, men så länga alla kring henne ändå är glada så stör de mig inte, och det pågår inget större lidande i MinPotät. Vad gäller kvaliteten så är det en förvånansvärt innehållslös serie med mediokert manus. Den var rolig vid ett par tillfällen och åtminstone ganska fin att titta på, men i slutändan inte värd att se.

[idrougge]

Eftersom jag läst det mesta av lättromanerna, som berättas helt ur Kyôsukes synvinkel, kan jag avslöja att syskonen knappt har pratat med varandra de senaste åren. Kirino är mycket tystlåten hemma, precis som sin far.

Svarta Katten har väldigt välskrivna repliker som inte kan vara särskilt lätta att översätta.

Pappan är en klassisk tsundere, han vägrar erkänna att han faktiskt tycker om sina barn, och särskilt Kirino.

Kyôsukes lösning på varje situation är att kräla i stoftet och ta på sig skulden för vad som helst. Eftersom han tycker om Kirino jättemycket men knappt fattar det själv.

Jag tror att Oreimo i själva verket är mycket medveten om sin metaporrspelshandling, men inte drar några stora växlar på det som Haruhi. I böckerna sammanfattar K. händelser som ett moment i porrspelshandling och räknar ned till en oundviklig sexscen (enligt porrspelslogik) med hon den rödhåriga. Och Kirinos roman är mer av samma grej. I böckerna leder det till en skildring av hur skoningslös förlagsvärlden kan vara, i animéversionen driver de med hela tv-produktionsapparaten och det "omöjliga" i Kirinos önskan om en ny OP i varje avsnitt.

Kirinos fascination för lillasysterspel är uppenbarligen något freudianskt för att ersätta hennes obefintliga relation till hennes riktiga storebror.

Extraavsnitten är egentligen inte alls sidohandling, utan handlingen i bok 4 eller 5. Vad gäller USA-resan är allt lika viktigt för Kirino, oavsett om det är porrspel, modelljobb eller löpning. Till skillnad från hennes brorsa som inte har något mål i livet och helst av allt vill sitta på en kontorsstol tills han blir pensionär.

Men tv-serien slänger onekligen bort mycket karaktärsutveckling och gör stora grejer av vissa fanservicemoment. Jag hoppas fortfarande på en andra säsong nu när det finns nio böcker, men även böckerna går som katten kring het gröt för att inte ta slut medan de fortfarande säljer som smör. Så går det när man skriver lättromaner, det är allt annat än konst för konstens skull.

[Volbla]

idrougge skrev den 08 februari 2012 - 05:20:

Pappan är en klassisk tsundere, han vägrar erkänna att han faktiskt tycker om sina barn, och särskilt Kirino.

Sant det. Fast det blir väl lite annorlunda då han samtidigt ska vara en ansvarsfull auktoritetsfigur.

idrougge skrev den 08 februari 2012 - 05:20:

Extraavsnitten är egentligen inte alls sidohandling

Nej, inte egentligen, men jag tänker väl som någon skrev här: "Ingen OreImo utan Imo." Svarta Katten hade inte haft så stor vikt lagd vid sig, och plötsligt har hon två och ett halvt avsnitt nästan helt för sig själv, direkt efter vilket den "riktiga" handlingen med Kirino knyts ihop. Om serien verkligen tar slut här så känns de avsnitten mindre relevanta än de borde vara.

[Sceleris]

Volbla skrev den 07 februari 2012 - 20:51:

När hon slänger sig på sängen och lyssnar på "Jag älskar dig, brossan." om och om igen skulle hon lika gärna kunnat onanera. Vilket skulle vara coolt, absolut, men Kirino blir så extremt exhalterad, och det av söta småsyrror. Det är så att jag blir intresserad av hennes sexualitet. (Jag känner mig som Hikari no Hohenheim.)

Hahaha, så jävla bra!

[Venoz]

Intressanta kommentarer - jag gillade serien personligen, absolut inte den bästa jag någonsin har sett eller ens en riktigt bra serie, men sevärd i mina tankar. Fast med det sagt är det inte direkt en serie jag skulle rekommendera till vem som helst.

Precis som ni säger är själva bakgrunden bakom allting någonstans han och hennes relation med varandra. Det är såklart överdrivet och orealistiskt som tusan, men jag tyckte det skildrade det på ett rätt okej sätt. Jag gillade inblicken hos livet som otaku väldigt mycket, man känner ju igen vissa saker eller har haft mycket tankar om det. Jag tyckte också att själva SoL känslan var skön - den mjuka atmosfären med glada färger som skildrar ett samhällsliv som absolut inte är särskilt realisikt men som fortfarande ger en intressant synvinkel.

Jag säger dock såhär - jag är väll glad att precis som Unagi Drop slutade tidigt och slapp all problem som hände efteråt i mangan, så är jag glad att den här serien inte heller var för lång. Jag vill dock poängtera en sak - jag älskade inte serien, men jag ångrar inte att jag såg den heller - det är en utav de bättre som finns där ute i min mening. Jag bedömer den att vara någonstans mellan 7-8 utav 10 i betyg.

[Ebhen]

Åhå, det är liv i den här tråden igen. :)
Jo, den här serien var klart underhållande om än inte suverän. Och det finns ju en hel hög frågetecken som behöver rätas ut så en säsong 2 vore inte helt fel så länge de inte grottar ner sig för djupt i syskonkärleken så det blir incest på allvar av det, för det tycker jag skulle bli enbart löjligt. SÅ kul är det inte, eller japanerna kanske har annan åsikt där, vad vet jag.

Appropå det så såg jag Akane-Iro ni Somaru Saka ungefär samtidigt som den här i höstas tror jag. Hittade mangan också som jag på kul plöjde igenom för jag hörde hintar om den på ett annat forum att de hade ändrat storyn (som det nämdes ovan att de gör ibland).
MAJOR SPOILER AHEAD:

Spoiler

Mycket riktigt, mangans slut var helt annorlunda och i mina ögon betydligt bättre än vad de hade fått till i animen. Istället för att få tjejen och alla levde lyckliga i alla sina dar (som i mangan vilket var ett schysst slut) så hade de skrivit om den så grabben valde bort henne för sin syster (som var tokkär i storebror)!!! Hela incestgrejjen de vävt in i slutet av serien blev där mycket tydlig och gjorde att eftersmaken av serien blev allt annat än trevlig helt plötsligt... Dock så gavs det ju en hint åt oss tittare att det inte var hans biologiska syster trots allt men det visste ju inte karaktärerna. Här förstår jag inte hur de tänkte alls...

Hur vanligt är det förresten att det ibland dyker upp alternativa slut till serier? Jag har inte sett så många exempel på det själv.

[Sceleris]

Första aprilskämt eller ej, så hävdas det att Min lilla sötpotatis ska få en uppföljare. Tydligen ägde utannonseringen rum på Anime Contents Expo-mässan. Det låter ju mer troligt än otroligt, så det är nog sant.