Hikari no Hohenheim skrev den 16 augusti 2011 - 22:28:
Avsnitt 20, anmärkning 2: Nu fick vi minsann se hur det såg ut hemma hos Maja, och mycket riktigt satt hon ensam med sin hund. Hon har i alla fall lyse och TV, men var är hennes föräldrar?
Hennes far, Akira Nakamura, en högt uppsatt politiker på den nationella arenan, bor i centrala Tokyo. Det är han som betalar för hennes boende i Daifuku, och han gör det mer som ett måste än något annat. Det passar sig inte för en man i hans ställning att försumma sina barn, det skulle kunna bli en skandal och skulle inte gynna någon förutom hans politiska motståndare. Så han ser till att Mai har vad hon behöver, men han gör det motvilligt. Akira har fortfarande inte förlåtit henne.
Redan tidigare hade Mais förhållande till sin far varit ansträngt; Mais mor, Mei Nakamura (flicknamn: Minakami) var så ytterst fäst vid sin dotter att Akira blev undermedvetet avundsjuk, och han kände sig samtidigt besviken över att han inte fick en son och hotad av Mais höga intellekt. Han, som hade växt upp i ett konservativt överklasshushåll, hade väldigt svårt för tanken att bli utklassad av en liten flicka, och hon fick honom att se det värsta med sig själv. Men schismen mellan dem nådde kulmen när Mai var tio år...
Det var sommar när Mei tog med sin dotter till Daifuku, Meis hemstad. Hon hade inte varit tillbaka sedan hon gift sig... Akira kunde inte följa med dem; trots att det var sommar hade en politisk kris gjort honom oumbärlig i huvudstaden. Så de reste bara mor och dotter.
Daifuku var en fantastisk scen för Mai, som växt upp i den grå metropolen. Människorna verkade varmare, folk log. Parkerna och träden och vinden var så ren. Hon kunde sitta en hel kväll och bara blicka ut över kanalen och njuta. Men då kom den olycksdigra dagen då hon skulle gå tillbaka till hotellet. (Meis egna föräldrar hade båda hunnit gå bort när Mai var mycket liten.) Hon hörde ett gnyande. Några småpojkar, lite yngre än hon själv, plågade en liten hundvalp genom att jaga efter och slå mot den med små pinnar; valpen hade gömt sig under en bänk när Mai kom till undsättning, för hon kunde ju inte överge den. En liten smocka var ett pris hon var villig att betala för att hålla sitt samvete rent. Pojkarna sprang lipande därifrån... men hunden vågade ändå inte komma fram. Hon stod på huk och höll ut sin hand och lockade på den.
Samtidigt började Mei tycka att det blev sent, och ville gå hem med sin dotter. Hon gick till kanalen där Mai tidigare varit -- men flickan lyste med sin frånvaro. Hon började bli orolig -- hon blev snabbt orolig när det gällde Mai -- och började ropa efter henne.
Borta vid bänken hörde Mai sin mors rop, och ropade tillbaka. Den lilla valpen blev rädd, och sprang undan. Mai följde efter, och Mei efter dem båda. Valpen gjorde det som få valpar lyckas göra och komma undan med livet i behåll: den flydde ut i trafiken. Givetvis, som ödet ofta vill att det ska ske, framför en ankommande lastbil, med Mai tätt bakom. Hon hann knappt plocka upp valpen innan hon lade märke till strålkastarna, vars ljus omförslöt henne som i en dröm. Hon var ju en klipsk flicka redan då, och hon hann precis tänka "det är slut" -- innan en kraft kastade henne åt sidan.
Vad som hände är något hon brukar hålla för sig själv. Hon intalar sig själv att hon inte minns, men det gör hon. Hennes mor som skrek "Mai". Ett dovt dunsande. Ljudet av lastbilen som bromsar. Blodet. Ibland när hon sluter sina ögon ser hon fortfarande blodet...
Akira kunde bara skylla på Mai för sin hustrus död. På begravningen brast han ut i en anklagan om skuld som satte sig djupt i Mais själ. Hon är ju så smart, varför visste hon inte bättre än att springa ut i trafiken? Mai kunde inte försvara sig. Hon höll ju med. Hon borde inte ha sprungit ut i trafiken. Hon borde inte ha skrämt valpen. Allt som hon hade kunnat göra annorlunda... Hon kunde inte annat än känna att det var hennes eget fel. Tårarna vätte hennes svarta klänning medan hennes far stormade ut. Det var senaste gången de träffades.
Efter det höll de kontakt endast genom husan som han anställde att se efter henne. Av någon anledning ville hon vara kvar i Daifuku, och han såg inget skäl att inte låta henne. Ärligt talat gav han blanka fan i var hon höll hus, så länge han slapp se henne, så om hon ville bo i staden där Mei dog så kunde det anordnas. Hon ville också ta sin mors efternamn. Kör i vind. Han hade ändå aldrig förstått sig på den där flickan...
Att Mai höll sig kvar i staden betydde inte att hon accepterat vad som hänt eller något sådant. Det var inte att staden uppfyllde henne med några som helst positiva känslor. Tvärtom. Mai tog det på sig som sin personliga skärseld. Hon skulle bo här och konfronteras med skulden för sin mors död i varje dag av resten av sitt liv. Det var det enda sätt hon kunde göra bot på. Det var också därför hon tagit in valpen. Ännu en symbol för blodet på hennes händer. Blodet som inte går att tvätta bort.
Och så levde hon, i tystnad och ensamhet, på pengar från en fader som avskyr henne och kärlek från en hund som inte vet bättre. Hon skyllde inte på hunden i sig, den hade inte gjort något fel. Hundvalpar vet inte bättre, det visste hon. Men hon visste inte om hon kunde älska hunden tillbaka. Hon visste inte om hon kunde känna något annat än skuld igen.
Det var först när hon börjat gymnasiet och lärt känna två konstiga tjejer som något började förändras inom henne. De säger att Mai är deras vän, och hon börjar tro på dem. Men vad är en vän? Vad gör vänner? Mai förstår inte längre. Men hon försöker. Hon misslyckas ofta att glädja sina vänner, men hon försöker. Mänskliga relationer är komplicerade, mycket svårare än den till en hund.
Men hon försöker.
I nästa avsnitt får vi reda på varför Professorn bor ensam.
Ändrat av Sceleris, 19 augusti 2011 - 01:43.
Nu med bilder.
1
