8 svar

[Saya]

Studio: Shaft
Regissör: Shin Ōnuma
Karaktärsdesign: Nobuhiko Sugiyama
Musik: Tenmon
Originalsändning: 7 okt-23 dec 2007.

För några år sedan skrev jag ett inlägg i identifikationstråden där Orrin på två röda gav mig titeln på spelet med ett fantastiskt intro, ef ~a fairy tale of the two~. Introt är animerat av Makoto Shinkai, någon annan anledning behöver ni inte för att se den.

Vi har alltså den unge mangakan Hiro Hirono som en julafton blir bestulen på sin cykel av Miyako Miyamura, som i sin tur förföljde tjuven av hennes handväska. Men cykeln går isär, och efter att ha blivit liggandes en stund början hon att prata med Hiro, vilket leder till att när det visar sig att hennes nycklar var i handväskan så följer hon med honom och börjar så småningom att umgås.

Kei Shindou har ett förhållande till Hiro väldigt lik det av Mana till Yorito i sola. Vi har även den lätt feminine aspirerande författaren Renji Asou som på en öde järnvägsstation träffar Chihiro Shindou, Keis syster. Chihiro lever tillsammans med Yu Himura (som känner Renji) i en kyrka, samma kyrka där Hiro en sen kväll träffar Yuko Amamiya. Både Yu och Yuko säger sig vid olika tillfällen "vänta på någon". Krångligt värre.

Både till handlingen och utseendet skulle jag främst jämföra ef med sola.

Musiken är komponerad av Tenmon (Hoshi no koe, The Place Promised in our Early Days, 5 Centimeters per Second) så vi får mycket violinsolon, piano och stämningsfull klassisk musik. Något jag är särskilt förtjust i är Shafts lite egna stil som ibland används i en del scener, ofta i gråskala utan bakgrunder och överflödigt krafs.

ef ~a tale of memories~ följdes upp precis ett år senare av ef ~a tale of melodies~.

När de sista tonerna av det nästan fem minuter långa avslutande outrot tystnade hade jag fortfarande inte hunnit smälta manusets genialiska sammanvävning av a tale of melodies, a tale of memories och a fairy tale of the two. Sedan kom insikten om hur allt hänger ihop, hur troget man har följt originalverket, hur enskilda handlingar och deras konsekvenser var så välplanerade och samtidigt så fjärran varandra.

Fler exempelbilder?

[Sceleris]

Hoppas att Saya ursäktar min trollkonst; jag tyckte att hans tidigare utlägg i serien redan var bättre än vad jag skulle kunna skriva om serierna, så jag lekte lite klipp-och-klistra.

Nu, dags för avsnitt 1!

[Klona]

Insåg igår/idag på jobbet att det var 1 december så för min del blir det ett dubbelavsnitt när jag vaknar senare idag.

[Sceleris]

Uguu~

Det fanns aspekter jag gillade med Ef: A Tale of Memories förra gången jag såg den -- designen och rösterna var bestämt inte bland dem. Ärligt talat tycker jag att det är en ful serie. Färgpaletten, med sitt orange-lila-blå skimmer, äcklar mig, för att inte tala om en del dåliga CG-effekter. Karaktärsdesignen vill jag knappt dra upp.

Samtidigt som den ser billig ut så tycker jag dock att de maskerar det hyfsat med en hög klipptakt (jag uppskattade det till närmare 180-190 klipp i första halva avsnittet, jämfört med de (i min uppskattning) vanligtvis sisådär 125-150; jämför med de strax under 170 klippen i första halvan av första avsnittet Evangelion, som ju redan är ganska känd för att ha haft hög klipptakt), konstiga perspektiv (inklusive isometriska eller teleobjektivliknande sådana), svartvita partier, bildmasker och andra visuella effekter. Jag har sett visuellt tråkigare porrspelsbaserade animéserier.

[Klona]

Nu är jag ikapp på avsnitt tre efter att ha bommat avsnitt ett och två så för min del fick jag dra ett litet maraton för att komma ikapp. Till en början hade jag lite svårt att hålla isär vissa karaktärer och deras namn då jag tyckte att det hoppades mycket men efter avsnitt två fick jag grepp om det och serien blev lite enklare att titta på.

Serien känns annars helt okej efter bara tre avsnitt och den lyckades till och med hålla mig tillräckligt intresserad att titta på de tre avsnitten på raken vilket jag inte har gjort med någon serie på ett tag, jag kommer absolut att följa den här julkalendern.

[Volbla]

Men säg åt mig när vi börjar så att jag inte sackar efter så mycket.

Idag är det den 7e.

Spoiler

Skrevs vid avsnitt 3
Chihiro och hennes pojke tycker jag är rätt tråkiga. Minnesdefekten är ett så billigt knep. Jag föredrar den andra halvan av serien med mangatecknaren och den energiska skolkaren och den kuliga systern som visst inte här hans syster. ANAR JAG EN GNISTA, HM HMMM? Jag gillar dem mer bara för att de är roligare personer och inte blandar in någon större melodrama.

Nå, den mesta draman är rätt ok faktiskt. Dialogen däremot... Alla flickorna har sina små söta sätt att prata "dakare ne", och deras röster i sig är standard whatever anime.

Animationen är rätt häftig. Jag tänkte säga att det liknar shaft, men... det är ju shaft! Inte fullt lika intressanta klippningar som i några av deras andra verk, men jag blir faktiskt aldrig riktigt uttråkad.

Jag gillar öppningssekvensen om man bortser från engerskan.

Första avsnittet hade en lite häftig touhoureferens. Jag såg Konata på ännu ett ställe i första avsnittet. Vad tusan? :D

http://i154.photobuc...shableNight.jpg

Skrevs vid avsnitt 5
Den blåhåriga kvinnan och Chihiros förmyndare påminner mig om de välklädda Six och Baltar i Battlestar Galactica. De verkar agera som någon sorts skyddsänglar som kommer och ger råd då och då, speciellt kvinnan. I första avsnittet satt de båda också i kyrkan och sa att de väntade på någon. Ett litet trevligt mysterie i bakgrunden.

Jag gillar filmnissen, Kyousuke. Inte bara för att han var den enda vettiga i filmklubben, men i avsnitt fem bekänner han direkt sina känslor för Kei. Jag gillar att dramat i serien verkar gå framåt hela tiden och inte bara står och trampar. Jag har verkligen tyckt bättre om serien ju längre den fortgått.

Skrevs vid avsnitt 7
Aha, så han var inte kär i henne på riktigt (så vitt vi vet). Han tyckte bara att hon är något som "skakar hans själ" när han filmar henne. Serien genomsyras av temat skapande. Chihiro vill skriva en bok men glömmer bort sina visioner innan hon hinner bli färdig, och behöver hela tiden skriva om allting eftersom hennes nutida idéer inte passar ihop med vad hennes svunna själv hade. Kyousuke vill skapa en film med inget annat syfte en att beröra folk på en fundamental nivå, men hans gelikar vill tvunget konformera till en viss standard så han får inte låta sin kreativitet flöda fritt. Hiro vill teckna serier men hålls tillbaka av hans plikt till skola och andra människor. Hiro är den som är lustigast av alla, för vi har inte fått se någon riktig passion från honom. Hans jobb gör att han förlorar en massa sömn. Hur mycket tycker han om att teckna egentligen, och hur mycket gör han det, som Kei påstår, av någon sorts pliktkänsla eller... hjärntvättning för att systrarna fick honom att rita en massa när de var små? Det verkade i början som att Hiro var den största huvudkaraktären, men det är honom vi fått se minst av.

Men strunt i det. Det viktigaste här var avsnitt 7. Vi fick en mycket djupare bild av både Chihiro och Miyako, och det genom artistiska scener. Them shaft, man. Det verkar som att Renji upptäckte att Chihiro inte är kär i honom egentligen, för... hon minns ju honom inte ens. Hon sa att hon tror det är passande med en kyss här, och det visar vilket begränsat liv hon lever. Hon läser sin dagbok som en roman, och kan inte faktiskt uppleva vad som hänt henne tidigare. När Renji insåg det förstod han vilken ytlig relation de egentligen har ur hennes perspektiv. Nog kan minnesdefekten vara ett billigt knep, men den här serien nytjar och utvecklar faktiskt konceptet väldigt väl.

Men trots att jag gillade den scenen väldigt mycket så föredrar jag fortfarande den andra gruppen karaktärer, och Miyakos faderullan var förvånansvärt ännu bättre. Personen som blir traumatiserad av sina föräldrars bråk men sedan hittar kärleken låter också rätt billigt (jag kanske har sett på för mycket dålig anime), men avsnittets slutscen var en så vacker och utomordentlig framställning av desperationen Miyako sjönk ner djupare i. Them shaft, man.

Glöm inte att titta på avsnitten i helhet. Hittills har det varit en snutt handling efter slutsekvensen i både avsnitt 4 och 7.

Slutslutet på avsnitt 7:

Spoiler

Aaah! Jag skrek högt när Kei tog upp telefonen. Och... hon gjorde det. Fan, jävla slyna ;_;
Där gick hon över gränsen. Åtminstone för oss eftersom vi precis sett hur viktigt det allt var för Miyako. Vädigt snyggt gjort att låta oss känna den fulla vikten av alla 99 meddelanden hon skickade och sen visa Kei radera allt utan tvekan.

Jag vet inte vad som ska hända. Jag förväntar mig nästan en fin båt vid det här laget.

Jag vill också säga detta: Vafan, Drougge! Bara för dig så hör jag nu ordet "sunao" överallt. Det börjar bli jobbigt :(

[Sceleris]

Apropå att sacka efter... *host* Jag har sett fram till avsnitt 7 nu. Tänker se klart A Tale of Memories imorgon och ikapp Melodies någon dag senare...

Men. Nu när jag ser om den så blir jag påmind om att serien faktiskt har oväntade styrkor för att vara ett porrspelsbaserat drama, till exempel att den har diskussionsvärdiga teman. Som Volbla skriver så tar man upp olika aspekter av skapande: otyglad auteurism, balanserad kommersialism, naturbegåvning, skrivande som terapi, kanske en släng av avundsjuka beroende på hur man vill tolka det. Och så det inte sällan förekommande temat om minnen och minnets förgänglighet -- Ef är så att säga i gott sällskap (därmed inte sagt "i samma klass") -- när vi får fundera över hur Chihiros skada påverkar bilden av henne som en definierad människa och kanske till och med fundera över själva definitionen av en människa. Hon säger att hon inte är samma person som dagen innan, men på sätt och vis är ju ingen av oss samma person som dagen innan, på samma sätt som en flod aldrig är exakt likadan. Skillnaden är att vi har en obruten förändring. (Och då skulle man ju faktiskt kunna säga att Chihiro till skillnad från oss är samma person som dagen innan, eftersom hennes minnen inte kan ändras permanent.)

Förutom teman får vi en karaktärsuppbyggnad som, om än de bygger på bekanta berättargrepp som amnesi och triangeldrama, tar uti med dem på ett fräschare sätt, exempelvis just hur Chihiros självbild antyds genom sin novell ("Hon är inte 'söt', hon är onormal"). Och medan det mesta av regin, med alla klipp och vinklar och märkligheter, inte verkar fylla något annat än visuellt ändamål, så blir det verkligen funktionellt ibland, som vid Miyakos desperation i avsnitt 7. Det är att använda sitt medium med kreativitet för att fylla ett narrativt syfte. (När jag såg senast såg A Tale of Memories så började jag att tänka på Hideaki Anno, som ju inte har varit en främling för annorlunda presentation och montage genom attraktion i Evangelion och Kare Kano.)

Och så är öppningslåten med Elisa så jäkla bra. Jag ser hela varje gång.

PS: Man behöver inte spoilermarkera avsnitt som man ska förväntas ha sett, vilket fram till idag den 15 december är hela A Tale of Memories och avsnitt 3 av A Tale of Melodies.

[Klona]

Jag har sett klart på ef ~a tale of memories~ och började titta på ef ~a tale of melodies~ ​igår. ef ~a tale of memories~ blev bättre efter de tre första avsnitten som jag sträcktittade på och vissa avsnitt fick mig faktiskt att grubbla lite på jobbet och tänka tillbaka vad som hände under avsnittet t.ex telefonscenen med Miyako i avsnitt sju som var väldigt bra och kraftfull.

Hiro och hans triangeldrama tyckte jag mest om att följa till en början och blev lite besviken varje gång det gick över till Renji och Chihiro för det kändes väldigt trögt med dem ibland och ofta kändes det som en repetition om det där med minnena. Fast sen började det hända lite saker och jag började sakta men säkert gilla att se vad de gjorde, avsnitt 11 var nog det bästa avsnittet de medverkade i.

Måste även säga att jag gillade öppningslåten väldigt mycket och som Sceleris skrev så tittade jag alltid på den även om jag hade ont om tid.

I det stora hela gillade jag serien och en kombination av drama, humor och en hög klipptakt så satt man aldrig uttråkad när man tittade på avsnitten.

[Klona]

Så var det den 24 december som menar att vi ska titta på det sista avsnittet av ef ~a tale of melodies~.Först vill jag bara säga att även den här öppningslåten är riktigt bra. Serien då? Jo den fortsätter i samma stil som första serien förutom att den fokuserar sig på Yuu och Kuze, man får följa deras problem men man får även följa deras historia som förklarar lite hur de blev som de blev. Serien är bra genom hela seriens gång men sen kommer det vissa scener som är riktigt bra. Tyvärr finns det en del scener som bara känns dumma och man undrar ibland hur dumma de får vara.

I det hela så är ef serierna fina historier som bind ihop på ett bra sätt och när eftertexterna rullar känns det som att allt man har funderat på under serien gång har fallit på plats.