56 svar

[Freiztan]

UN-GO var ungefär som Sceleris sade, fast sämre ändå. Att det var Kôga Yun som stod för figurdesignen såg man visserligen, men de senare avsnitten Earthian var inte bra tecknade de heller så jag hade väl inga förväntningar.

Jag har nästan inga kompisar avsnitt två var förvånansvärt bra. En viss förhoppning att serien skulle fortsätta på detta sätt: den idealiserade kompisklubben som spelar upp sig i huvudpersonens fantasier kontrasterade mot verkligheten där de varken har roligt med varandra eller ens står ut med varandras sällskap, krossas dock av öppningsvinjetten som tydligt tillkännager att serien kommer att byggas ut till en fullskalig haremserie. Hade den bara haft de här två flickorna och huvudpersonen (som har mer personlighet än alla andra haremseriehuvudpersoner tillsammans), hade den kunnat bli lite minnesvärd till och med. Men ack, det får vi väl aldrig uppleva.

Jaha, och efter att jag hade värmt upp med dessa båda nymodigheter, satte jag tänderna i tredje avsnittet av Horisonten vid världens ände. Rrrrrr... Det är svårt att överträffa avsnitt två i bottenlös uselhet, och i kvalitet hamnar nog avsnittet mellan de båda första. Men sämre än det första avsnittet, som i alla fall hade någon sorts idiotisk action var det. Eftersom serien har så få karaktärer, så tyckte skaparna att man till avsnitt tre skulle introducera en hel drös flygande figurer från den spanska armadan, alla med passande idiotiska spanskjapanska namn. Därtill har vi fått en extremt invecklad tönthistoria om världens förestående undergång, och om en kraftmätning och konflikt som kommer att utplåna hela mänskligheten. Som förberedelse för detta flyger kvasthäxan i alla fall omkring med spanjorerna och dragsterracear, och ett par övriga flickor pratar om sina moëestetiska defekter (en är blind, en har heterokromi, en är lytt och halt osv osv).

Men vad gör egentligen dessa moëflickor, och de övriga i freakshowskolan, nu när apokalypsen står för dörren? Jo, de går på spökjakt i animéhistoriens dödast datoranimerade ödehus, som en fullständigt obegriplig del i tönthuvudpersonens plan för att bekänna sin kärlek till sin lärarinna (som eventuellt är en gud, eller åtminstone en inkarnation av en robotinkarnation av en legendarisk hjälte som oförklarligt försvunnit för säg sexton år sedan), så att han får ta henne på tuttarna. När spökjakten äntligen är slut och av någon anledning allt har sprängts (fråga inte) är avsnittet tack och lov över. Till nästa avsnitt är det utlovat politik, förmodligen med den här opierökande mellow-farbrorn som slåss manligt med svärd när det kommer robottjejer i tight sittande kimono och anfaller honom med kniv. Jag kan knappt vänta...

[Volbla]

[Sceleris]

Nu måste vi snacka lite mer animu.

Om man såg Bakuman så kan man lika väl se Bakuman 2. Inte mycket bättre eller sämre, mest mer av samma. Senaste avsnittet, det sjätte, var rätt fånigt.

Spoiler

Moritaka har struntat i mat och sömn så länge för att hinna bättra på sina teckningar så pass att han kollapsat och intagits på sjukhus, där han måste operera levern. Och han bestämmer sig för att fortsätta teckna på sjukhuset. De är dumma ungdomar, förstås, så det funkar väl på det sättet, men det känns lite som att serien framställer det som det "rätta" att göra, fastän det bara är kortsiktiga dumheter.

Jag gillar Lunchlådan (Ben-To), fightingserien om en kille som blir initierad i en gymnasieklubb med målet att mitt i snabbköp slåss för prisnedsatta lunchlådor, mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Stridsscenerna är inte i närheten så välgjorda som jag skulle vilja, men koreografin är okej, den tar sig inte på för stort allvar -- men blir inte för flamsig -- och regin bjuder på förstapersonsvinklar och lite annat (som när dagens passage visas genom skuggningen på killens ansikte i avsnitt 4) som gör det till en småkul koll en tjugo-tjugofem minuter i veckan. Jag kan dock inte säga att det är för handlingens skull: med sin lättromanbas (och öppningsvinjetten) så vet vi redan att det är en kille som omges av ett antal tjejer och att han har en manlig motståndare som blir en fightingrival och att animéns intrig kommer inte att sluta vid något speciellt tillfälle som ger ett tillfredsställande slut. Fast, å andra sidan så kan jag väl inte heller säga att protagonisten ännu har något mål att komma till...

[Volbla]

Sceleris skrev den 08 november 2011 - 01:38:

Om man såg Bakuman så kan man lika väl se Bakuman 2. Inte mycket bättre eller sämre, mest mer av samma. Senaste avsnittet, det sjätte, var rätt fånigt.

Själv har jag sackat efter som vanligt, men jag har kollat in de senaste avsnitten av Shana i alla fall. Jag tror jag kan ha kommit på en av seriens större nackdelar. Huvudpersonerna gör ingenting. De enda med några mål i serien är elakingarna. Det enda våra protagonister gör är att vänta tills elakingarna gör någonting och sedan försöka stoppa dem. Det känns inte så värst involverande egentligen. Elakingarna är fortfarande smaskiga, men de är nog inte de som har störst nöd att vara smaskiga. Jag är inte säker på min svenska här.

Annars har den mest varit uppbyggnad än så länge. Jag väntar fortfarande på att något riktigt ska hända.

[Freiztan]

Ligger lite efter, men vad fan... Det enda ni behöver veta är att avsnitt 4 av Horisonten vid världens ände är det absolut sämsta jag någonsin sett. Inte det sämsta animémässiga jag någonsin sätt. Det sämsta jag någonsin har sett. Alla kategorier.

Vi börjar förklaringen med en stämningsbild:



Men se sådär ja, nu har ni ju sett det absolut "bästa" avsnittet överhuvudtaget har att erbjuda. Resten av avsnittet består i mumbojumbo. Världen går under genom att kontinentalplattorna under slottet i Nya Nagoya rör på sig som en del av Skapelseprojektet som initieras av en lojalistfraktion till en hologramdaimyo med en armé av leviterande husor som slåss mot korsriddarmechor. (Jag önskar att det här var någonting jag diktade upp för att chockera er...) Därefter klipp till freakshowskolan (som inte tidigare figurerat i avsnittet). De konstaterar fåraktigt att något är fel, mest eftersom Dragon Quest-slemklumpen plötsligt blir krossad (utan att serien bryr sig om att förklara av vad). Därefter dyker ett spöke i form av en naken loli upp, och alla i skolan inklusive spelkortskungen gör i byxorna av panisk skräck. Sedan är det omedelbart reklamavbrott, efter vilket spöket försvunnit utan någon tilstymmelse till vidare förklaring eller narrativ. Inte bryr man sig heller.

Ja, egentligen blir det ännu värre än så, men jag kan inte skriva mer nu, för jag ser så dåligt med blod drypande från näthinnorna. Jag ska bara ta trettiosju valium, så jag lugnar ned pulsen lite.

[Sceleris]

Du är en bra man, Freiztan, som ser Horizon så att vi slipper. Ditt självuppoffrande går inte ouppmärksammat.

Själv har jag sett Working 2 och fått för mig att upplägget är lite annorlunda jämfört med förut. Det känns som att det är lite mer "drama". Fortfarande en mjäkig sitcom, men det har nu handlat så mycket om kärlek på jobbet (och på ett lite överraskande direkt sätt) att det inte känns otänkbart att karaktärsrelationernas oföränderlighet kommer att ha luckrats upp till slutet. Bra det: jag gillar karaktärerna, så det hade varit kul om man fick se dem gå igenom några ändringar.

[Hikari no Hohenheim]

Efter tre avsnitt av Bläckfiskflickan säsong 2 kan jag ännu inte säga helt och hållet om det är sämre kvalitet än första säsongen. Introt har Bläckfiskflickan i fler "moe-poser" är tidigare, och vid flera tillfällen under avsnitten känns det som att de har slängt in mer hjärndött gulligt för sakens skull. Shizuru har dessutom blivit nojig om sin vikt, för uppenbarligen var hon inte tillräckligt onna no ko desu med all sin monsterstyrka. Det börjar definitivt kännas som att även denna serier kommer lida av Säsong 2-sjukan, men några avsnitt till ska jag nog titta.

Jag borde seriöst börja titta på mer gammal anime från 2005 och nedåt; dagens verk gör mig alldeles för ofta deprimerad.

[Sceleris]

Öppet till Bläckfiskflickan 2 slog mig också som mer sexualiserat än förut. Det störde mig... men sen smälte jag lite för att Spheres låt är så söt och dålig. ("Du är så söt när du deppar~") Själva innehållet kändes också lite ändrat: jag tyckte att det var lite konstigare, mer utdragen komisk tajming, ungefär som med Working 2... men doppler kunde inte hålla med, så det kanske bara var inbillning. I vilket fall så var åtminstone avsnitt fyra rätt roligt. Och när man talar om trollen, nu är det dags för sjätte avsnittet...!

[Sceleris]

Man ska ju inte på långa vägar förväxla Bli kär i mig på riktigt (Majikoi) med något som faktiskt är bra, men det innehåller element som åtminstone hade kunnat vara småkul. Det är en porrspelsbaserad historia om ett gäng ungdomar, fyra(!) killar och fem tjejer, som går på en gymnasieskola som kretsar kring den ädla kampsportsandan, och så hittar de väl på en massa äventyr eller nåt.

Det första avsnittet hoppar rätt in i en skolkamp mellan två klasser, och är ett myller av oslagbara bågskyttar, mästerliga svärdfäktare, urstarka närkontaktskämpar och så vidare. Vi får se ungefär en miljon olika karaktärer på loppet av 24 minuter, men det känns inte som ett jäkla sammelsurium som i Horisonten vid världens ände: karaktärerna i Majikoi är inte sitt utseende. (Okej, kanske några av bifigurerna...) Därmed inte sagt att de verkar vara några speciellt intressanta eller unika figurer, men i jämförelse med Horisonten så är de åtminstone ursäktliga.

Första avsnittet lider av att det är ett första avsnitt. Hade alla dessa figurer faktiskt betytt något för oss så hade det nog kunnat vara skoj, typ som avslutning på en serie. För jag gillar ju själva tanken på strider och slagsmål mellan mästare.

Jag har sett del två också. Det var en del fånig fanservice, men jag fick inte intrycket av att det var själva poängen med avsnittet. Vill jag se mer? Eh, kanske. Jag nästan vill gilla det trots alla brister. Hittills har jag inte varit underhållen, men det kanske kommer några roliga strider. Så länge det inte urartar till att varenda sekund handlar om hur alla tjejer vill ligga med protagonisten så kanske det kan behålla lite "crazy".

[Hikari no Hohenheim]

Efter Animéradions lovord (*host*) till Horisonten vid Världens Ände kunde jag inte motstå att ta en titt på första avsnittet själv.

Vad i helskotta var det jag just såg på?!

Kanske var det för att jag förväntade mig inget annat är Det Värsta Möjliga Ting^TM, men jag fann mig själv mer road av det än vad jag borde vara. Visst är karaktärsdesignen den hiskligaste jag sett i något någonsin, och den enda anledningen jag någorlunda kunde följa storyn var just tack vara Animéradion, men det är lite det som var charmen: hur urflippat kan det bli? Hur tillkrånglat kan det överhuvudtaget vara? Striderna var åtminstone explosiva och totalt helvrickade, och det är alltid ett plus. Av den anledningen tror jag faktiskt att jag kommer se några avsnitt till, som en utmaning till mig själv: kan jag begripa mig på den här handlingen, och kan jag leva med den mest urusla karaktärsdesignen som någonsin tagit sig ut ur Japan?

[idrougge]

Hikari no Hohenheim skrev den 26 november 2011 - 23:48:

den mest urusla karaktärsdesignen som någonsin tagit sig ut ur Japan?

Betänk att serien då har tre eller fyra charadesigners. Ju fler kockar…

[Freiztan]

Betänk också att avsnitt ett hittills har varit det med enorm marginal bäs-- hrrm, minst usla avsnittet i serien.

[Sceleris]

Bläckfiskflickan: när jag får en dotter/brorsdotter, då jäklar...

[Sceleris]

Fröken Morita är tystlåten 2 (Morita-san wa Mukuchi 2), kortavsnittsserien om en tystlåten gymnasietjej, var mest som första serien: jättebillig (ser till och med "offmodel" ut i öppningsanimationen!) och mesig. Enda saken värd att anmärka på var en referens till den kommande serien Blockflöjt och ränsel (Recorder to Randoseru) i sista avsnittet. Mina redan låga förväntningar på Ränsel sjönk ännu mer av misstanken om att serierna har samma producenter.

Lunchlåda (Ben-To), serien om en gymnasiegrabb som börjar slåss i snabbköp för prisnedsatta lunchlådor, avslutad. Bortsett från några små fyndigheter i manus och regi var det inte så mycket att säga om denna. Jag gillade toningen på Ishäxans strumpbyxor, och karaktärsdesignen ger vatten på kvarnen för min uppfattning om att läppar i karaktärsdesign är en "grej" nu. (Och det gillar jag.) Handlingsmässigt ganska svag. (Nähä?!) Huvudpersonen gick stora delar utan egen definierad målsättning, och när han hade ett mål så var det mest en reaktion på externa hot. Som sådant fanns det inte heller några speciellt bra ställen att avsluta på. De externa hoten kan klaras av, men huvudpersonen i sig har inte kommit närmare sina personliga mål. Så slutet blev mest ett sånt där typiskt trist slut som befäster seriens status quo.

Working 2, uppföljarserien om ett knasigt gäng som jobbar på en restaurang i Hokkaido, har under säsongens lopp luckrat upp sitt eget jämviktstillstånd och tvingat figurerna till lite mer insikt/utveckling angående sina relationer, vilket var väldigt kul att följa. Komiken i sig var hyfsad, och animationen varierade från riktigt bra till offmodel-tecknat, men den största dragningskraften var att se om det kunde bli något av karaktärernas samspel. Spoiler spoiler, men nej, slutet blev mest ett sånt där typiskt trist slut som befäster seriens status quo. Working 3 nästa?

Invasion: Bläckfiskflickan 2: Den populära och tentakulära erövraren från havet fortsätter med sina äventyr på land, och allt är som i första serien, varken mer eller mindre. Eller, jo, kanske lite mindre, eftersom det redan känns så gjort vid det här laget. Det fanns i slutändan ingen större poäng i att göra Bläckfiskflickan 2, slutet blev mest ett sånt där typiskt trist slut som befäster seriens status quo.

Jag har nästan inga vänner (Boku wa Tomodachi ga Sukunai) tog också slut. Serien, om en gymnasiegrabb som går med en klubb för att få vänner ("men hörni, förstår de inte att de redan är vänner...?!"), hade på tolv avsnitt hunnit med typ tre "gänget spelar dataspel"-avsnitt och fem baddräktsavsnitt. Ett tag tyckte jag att den nästan hade kunnat bli något: öppningslåten fastnade, med sina lustiga taktbyten, och jag ogillar inte Burikis karaktärsdesign (återigen läppar). Det var ganska dålig animation, vilket idrougge inte varit sen att påpeka, men jag gillade åtminstone färgsättningen. Och trots att den var ganska krass så kunde jag inte riktigt hata den. Huvudpersonen har också externt och internt mål: ett externt om att få vänner, och ett internt som har med det förflutna att göra. Eftersom animéserien bygger på en ännu oavslutad lättromanserie så blir det externa målet förstås inte uppnått (de förstår ju inte att de redan är vänner...!), och trots att det interna målet blir behandlat så känns det inte speciellt givande. Slutet blev mest ett sånt där typiskt slut som befäster seriens status quo.

[Volbla]

Sceleris skrev den 28 december 2011 - 02:15:

Fröken Morita är tystlåten 2

När jag hörde talas om denna så bestämde jag mig för att snoka upp den, delvis för att den har så korta avsnitt. Jag gillar det formatet. Det passar min läggning att hålla mig borta från ansvar. Det är så mycket lättare att sätta på ett 3 minuters avsnitt än ett på 20.

Jag gillade serien (räknat både första och andra säsongen som sändes direkt efter varandra). Den var ofta så rolig som jag begär av 3 minuter, och alla karaktärer var trevliga. Det var inte tid jag hellre lagt på något annat.

[idrougge]

Sceleris skrev den 28 december 2011 - 02:15:

Jag har nästan inga vänner (Boku wa Tomodachi ga Sukunai) tog också slut. Serien, om en gymnasiegrabb som går med en klubb för att få vänner ("men hörni, förstår de inte att de redan är vänner...?!"), hade på tolv avsnitt hunnit med typ tre "gänget spelar dataspel"-avsnitt och fem baddräktsavsnitt. Ett tag tyckte jag att den nästan hade kunnat bli något: öppningslåten fastnade, med sina lustiga taktbyten, och jag ogillar inte Burikis karaktärsdesign (återigen läppar). Det var ganska dålig animation, vilket idrougge inte varit sen att påpeka, men jag gillade åtminstone färgsättningen.

Charadesignen är Yoshihiro Watanabes, frågan är om du skulle gilla Burikis teckningar som designen bygger på. Färgsättningen är lika kass som animationen tycker jag, särskilt färgglidningen i huvudpersonens hår och de sterila bakgrunderna. Dessutom lider animén av självcensur jämfört med romanförlagan. Men den har åtminstone Kobato och den korkade lilla nunnan.

[Sceleris]

Volbla skrev den 28 december 2011 - 12:25:

Jag gillade serien (räknat både första och andra säsongen som sändes direkt efter varandra). Den var ofta så rolig som jag begär av 3 minuter, och alla karaktärer var trevliga. Det var inte tid jag hellre lagt på något annat.

Det finns en liten OVA också, den tyckte jag bättre om.

idrougge skrev den 28 december 2011 - 12:27:

Charadesignen är Yoshihiro Watanabes, frågan är om du skulle gilla Burikis teckningar som designen bygger på. Färgsättningen är lika kass som animationen tycker jag, särskilt färgglidningen i huvudpersonens hår och de sterila bakgrunderna. Dessutom lider animén av självcensur jämfört med romanförlagan. Men den har åtminstone Kobato och den korkade lilla nunnan.

Jag kanske var väl snabb att attribuera designen, men med tanke på att Buriki även stod för teckningarna till originalet av Denpa Onna to Seishun Otoko (animéversion av Shaft och figurformare Asako Nishida), och det till viss del var likheterna den och Haganai emellan som jag gillade, så utgick jag ifrån att det var Burikis förtjänst. Haganai-animén var dock lite "bullig" på ett intressant sätt...

Om färgsättningen så var det just färgglidningarna jag gillade. Jag tyckte inte att det var snyggt, men det ger åtminstone lite särprägel när hår- och hud- och klädskuggor är mer mjuka och tonade istället för skarpa och enfärgade. Inte snyggt, men seriens visuella stil kändes överlag inte riktigt som någon annan av sina samtidiga gelikar. Nästan lite mjukfokus över det.