Hm, ja, jag förstår vad du menar, och "varmhjärtad" var kanske inte precis rätt ord jag borde ha använt. För nej, han är ju inte självuppoffrande på det sättet, men han har en personlig rättvisa, en känsla för vad som är rätt och fel, och lever efter den. Han hyser även åtminstone en viss omtanke om Waver, uttrycker sin avsky för Caster & C:os handlingar, och vill gärna behandla sina rivaler som ett slags vänner. "Kom, drick!" Han är muntert frispråkig, ärlig och rättfram, och det väcker mitt tycke. Jag vet inte om jag skulle använda ordet "sympati" eftersom det för mig antyder medkänsla i motgångar, vilket Rider egentligen inte har haft ännu.
Men jag förstår hur du kan tycka att hans syn på härskarrollen är egocentrisk, och det är den, till stor del. Han är en Man, och en Man drivs av Stora ambitioner, ungefär som Reinhard i
Vintergatans hjältesaga (
Ginga Eiyû Densetsu) som vill erövra galaxen.
(Jag borde starta en Manlighets-tråd igen, som på Zmanga...) Rider vill erövra världen, med sin egen förmåga, och inte ångra ett vitten. Men inte till vilket pris som helst. Reinhard och Rider går inte emot sina principer. Rider försöker ju avgöra vinnaren med en diskussion. En Man ska sträva efter sina drömmar, och kunna stå för varenda steg. Även om jag inte gillar
drömmen, så kan jag inte undgå att gilla
Mannen.
För mig spelar också kulturen in, och jag köper hans bild av vad en härskare skall vara. (Köper den så som för personen och tiden logisk.) Det påminner mig om när jag först läste
Iliaden och tyckte att de var ganska fånigt besatta av sin personliga heder. Men eposet uppdiktades (och utspelar sig) på en tid innan skrivkonsten (i Grekland). Deras syn på efterlivet var deprimerande: man är dömd till att för evigt vara som en kringflackande skugga av sitt forna jag. "Jag vore hellre en bonde i livet än kung över alla döda i dödsriket." Hur kunde man få livet att kännas värt att leva? Genom att lämna något efter sig. Men man hade inte skrift, utan kunde endast skapa sig en odödlighet genom sin ryktbarhet, genom att begå stordåd och bli känd.
På Riders tid hade man skrift, så det är inte det jag menar, men man hade fortfarande en mörk bild på livet efter detta, och det var troligtvis fortfarande hårda tider för gemene man. En envåldshärskare skulle kanske inte kunna göra så mycket för alla, utöver att garantera något slags stabilitet, men genom att stå huvud och axlar över alla andra och bli en
idol så kanske de kan känna något slags respit från vardagens ok. För om kungen, såvida han inte är en grym tyrann, är säker i sin roll så kan folket känna delaktighet i något genom att stödja och se upp till honom. Att finna en mening med livet i att bistå en stor ledare.
Kort och gott så tolkar jag honom som fundamentalt välvillig.