51 svar

[idrougge]

Sceleris skrev den 26 januari 2012 - 19:11:

Men scenen i karaokerummet väcker ju helt och hållet bilden av scenen där Lupin III trollar fram en blomma åt Clarisse i Cagliostros slott!

De skulle behövt lägga in en girland med flaggor för att jag skulle lägga märke till det.

För övrigt fortsätter Milky Holmes att underhålla. Här behövs inget manus, de bara gör en massa korkade saker och är söta.

[dengo]

Thermae Romae kändes som en dålig variant av Golden Boy, dvs, aningen för vulgär :D

Tycker faktiskt sässongen är väldigt tjejig :) Eller flickigt ska man kanske säga.
Mpnga av serierna kunde jag inte låta bli å gå helt Kyaaaaa över :)

[Volbla]

Nisemonogatari har blivit vad jag ser fram emot mest av allt i hela världen mer än mera Haruhi. Den fortsätter med den poetiska dialogen som jag avgudar, perfekt komplimenterad av surrealistisk shaftanimation och med väl tajmade skämt. Vid det här laget tror jag att jag kommer betygsätta den högre än sin föregångare för att den har en enda handling som sträcker sig över seriens gång. Handlingarna i Bakemonogatari var inte alls lika intressanta som denna, och serien hade ett tydligt haremupplägg där en ny flicka låg i fokus varje arc. I Nise är jag mycket mer intresserad av vad handlingen kommer få för upplösning.

Men det är inte vad jag ville säga. Det jag vill framhäva är seriens fanservice. Nise visar mycket mer hud och kurvor än sin föregångare, och det som är lustigt är att jag inte ogillar det. Jag vill säga att naket inte alls är varför jag tittar på serien, men jag kan inte hjälpa att tycka om nästan varje scen av det slaget, och det trots att jag knappt alls ser samma ironi hos det som i Bake. Det är fullständigt ytligt bete för kåta pojkar, och jag slukar det.

Jag vet inte om jag har någon annan förklaring för det än att det är väldigt välgjord fanservice. För det första är det väldigt fint tecknat. För det andra så är det inte till följd av att någon ramlar på någon, eller att någon går in i ett omklädningsrum och sedan får en smäll, eller en passande kameravinkel och en kort kjol. Det härrör från tjejernas egna personligheter och situationer som alla är med på. Ingen blir arg. För det tredje så är det fruktansvärt suggestivt och retandes. Det är som en extremt bra första hälft till en h-doujin.

Jag vill också nämna att Araragi Koyomi är den sexigaste haremhuvudroll som finns. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att han ges något av en personlighet, eller för att hans hår inte är så alldagligt och anonymt, eller för att han faktiskt gör någonting. Jag vet inte heller om det har något att göra med varför jag gillar den skamlösa delen av Nisemonogatari, men det förtjänar ändå att nämnas.

[idrougge]

Smile Precure var precis som alla andra Precure-serier jag sett. Charadesignen ligger väl någonstans mittemellan Suite och Heartcatch, men det säger inte så mycket då den förändras väldigt lite mellan serierna. Färgsättningen är fortfarande gräsligt gräll och den fina animation som faktiskt finns förlorar mycket på att den inte har något flyt.

"Nytt" för den här säsongen är en återgång till upplägget med fem hjältinnor. Och inga överraskningar här, alla blivande Precure presenteras med mycket symboliska namn så att till och med småbarn fattar att de kommer att få sina krafter inom tio avsnitt. Inte alls som i Sailor Moon som inte visar alla figurer redan i vinjetten och presenterar dem en efter en under säsongens gång. Och en stor skillnad mot Sailor Moon är förvandlings- och attacksekvenserna. I Sailor Moon var de galet påkostade, i Precure ser de ut som resten av avsnittet med lite extra piff i färgläggningen (som är ännu äckligare i specialscenerna).

Man gör bättre i att se på Suite än Smile om inget oväntat händer, hittills skiljer sig inte serien kvalitetsmässigt från Jewelpet Sunshine.

[Sceleris]

Tog mig äntligen tid för ett till avsnitt av Aquarion Evol, nummer tre i turordningen (efter det inledande dubbelavsnittet). Trean börjar med en scen hos seriens mystiska skurkar, vilket påminner om att varje modern mechaserie ska bjuda på en invecklad handling med mystiska skurkar som pratar om ännu obegripliga saker. Detta kanske ska väcka vår nyfikenhet -- "vad är en Reaglier?! Vad är Altea?! Vadå 'Vega'?!" -- men känns mest som en klyscha.

Lyckligtvis är Aquarion Evol en aningen löjlig serie, och är väl medveten om det, och då känns det inte lika tradigt. Liksom, kolla in robotprofessor Donar som äter spaghetti med sin robothand, eller betänk att muren som skiljer pojkskolan och flickskolan åt heter "Berlin". Seriens själva budskap verkar för övrigt vara "killar och tjejer borde hänga med varandra mer! Gattai är go'a grejer!" (Och de tar detta budskap ut ur TV:n.)

Avsnittets höjdpunkt var robotstriden där piloterna lyckas med en robotfusion ("gattai"), serien pumpar på med signaturlåt och allt, stor dramatisk uppladdning (jubel; "visa oss vad du går för, Amato!") inför en ny specialattack -- och så BOOM! "DOGEZA" "orz". Traditionell japansk ursäktsställning med en jätterobot.

Serien har humor.

[Sceleris]

En av mina favoriter i Gymnasiepojkars vardagsliv är bokflickan: hennes naiva skräplitteraturbeläsenhet är drivkraften i sketcherna om popkulturellt konstlad "coolhet" vilket leder till en del pinsamt roliga poänger, och hon är så charmerande o-cool att jag blir intresserad av henne som karaktär. Men trots det blir jag lite tvehågsen och nästan lite orolig när hon blir lite utvecklad just som karaktär, som i senaste avsnittet (avsnitt 10). Det känns lite som att jag vill vilja se henne mer som en karaktär än ett skämt, men inte faktiskt göra det. Jag blir lite "orolig" över var de är på väg med det, eller åtminstone orolig över att det intressanta med henne försvinner. Och så känns det nästan som att de fjäskar för mig (för tittaren) genom att ge mig (tittaren) vad jag vill ha (vad de tror att tittaren vill ha) för utveckling... eller nå't. Jag vet inte.

Men Gymnasietjejer är knäppa är hur som helst fortfarande ett lysande segment.

[Volbla]

Jag har gluttat lite mer på anime som sänds och äntligen kommit ikapp med Vardagspojkarna. Den är sannerligen rolig. Jag tänkte precis nämna att jag förvånas över hur roligt jag har åt Litteraturflickan. Jag är inte intresserad av henne dock. Om jag ser henne göra något annat än vara pinsamt nördig blir jag ledsen.

Om det är ett segment jag tycker är mindre bra så är det när Hidenori är allvarlig för sig själv. De har mer än sällan en bra slutknorr, men det tar så lång tid att komma till den. Det är bara precis värt det.

Men serien hamnar utan tvekan bland mina favoritkomedier. Ska det verkligen bara bli 12 avsnitt?

[Sceleris]

Ja, bara tolv.

Men vi har åtminstone Gintama.

[Sceleris]

Volbla skrev den 17 mars 2012 - 09:44:

Om jag ser henne göra något annat än vara pinsamt nördig blir jag ledsen.

Åh, förresten, jag vill förtydliga mig lite: Jag tror ju inte att de kommer göra något annat än skämta med henne, oavsett om de "utvecklar" henne eller ej. Spoiler för avsnitt 10:

Spoiler

Vad jag undrar är om de tänker låta henne bli kär i Hidenori på riktigt -- eftersom hon ville klargöra att killen inte var hennes kille.

Vad jag kom på när jag hade tänkt på saken lite mer var dock att det kanske inte var meningen att man skulle tro att hon faktiskt började känna något för honom (eftersom de stöter ihop så ofta), utan att hon helt enkelt ville spela ut en "det är inte som du tror!"-scen som ur någon dålig ungdomsbok. Jag vet inte vilket som är fallet, och jag vet inte vilket de vill att man ska tro.

Å andra sidan var det ju den där tjejen på landet som blev kär i honom, och det är ju vissa paralleller: samma sorts ögon, träffas vid en flodbank.

Spoilermarkeringar för komediserier...

[Sceleris]

Återigen, Gymnasiegrabbars vardagsliv avsnitt 11:

Spoiler

Bokflickan "Yassan" tyckte inte om att den där tjejen och Hidenori hade en "bokflickan"-stund. Men var det avundsjuka, eller var det att hon tyckte att "girl-meets-boy vid flodbanken, det är min grej!"? :P

[Volbla]

Sceleris skrev den 21 mars 2012 - 20:10:

Återigen, Gymnasiegrabbars vardagsliv avsnitt 11:

Spoiler

Bokflickan "Yassan" tyckte inte om att den där tjejen och Hidenori hade en "bokflickan"-stund. Men var det avundsjuka, eller var det att hon tyckte att "girl-meets-boy vid flodbanken, det är min grej!"? :P

Spoiler

Man kan väl inte anklaga serien för att alltid vara övertydlig i alla fall. Först tänkte jag också så - att den andra tjejen hade snott hennes nörd-moment - men sen tänkte jag att hon kanske blev arg för att [flicka] sjabblade till hela scenariot. Hidenori gick trots allt därifrån utan att säga något coolt.

Det första låter kanske lite troligare

[Sceleris]

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Ganska övertygad om att jag kommer att se allt av...
Nya Tennisprinsen: Eftersom jag ändå har sett föregångaren så kommer jag att följa denna, fastän jag tycker att den tidigare endast är okej som bäst.

Gudskelov att den bara var 13 avsnitt lång! (Originalet är ju över 200 avsnitt om man räknar OVA-uppföljarna.) Säsongens sämsta musik -- och det säger jag trots Symphogear. Sjukt seg serie dessutom: långa pauser mellan långsamma repliker, panoreringar istället för faktisk animation (som dessutom var rätt dålig, med en del apful datorgrafik). Jag hade samma problem med handlingen som med tidigare iterationer: Tennisprinsen är för flamsig för att vara spännande genom realism, och för nedtonad för att vara underhållande genom överdrifter.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Gymnasiepojkars vardagsliv: "Vinden... är besvärad... idag..." Det roligaste sedan Gintama?

Det roligaste sedan Gintama. En del sketcher var av sämre kvalitet, men i allmänhet fick jag mig flera goda skratt per avsnitt.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Amagami SS+: En uppföljare till en serie som bestod av flera "reboot"-baserade delar där huvudpersonen blev ihop med olika tjejer? Åtminstone ett par av dem utspelade sig ju dessutom långt efteråt, så jag vet inte... Men jag tyckte om originalet lite.

Har bara hunnit se klart första akten, med klassföreståndaren. Lite onödig uppföljare som sådan, men det är väl okej antar jag.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Aquarion Evol: Jag vet inte varför den rätt mediokra mechaserien Aquarion ska få en uppföljare, men det är väl min plikt som animéfan att se den då. "Har man sett A så får man se B", som det heter.

Mycket bättre än sin föregångare, jag blev glatt överraskad! Har tänkt skriva mer om den vid ett senare tillfälle, så jag lämnar det här så länge.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Ganska övertygad om att jag kommer att se åtminstone några få avsnitt av...
Intensiva rymdpirater: Återigen Tatsuo Satô, men här skriver han manus också. Fortfarande ingen kvalitetsgaranti, och berättelsen låter ju som buskisnivå, men vem vet.

Bara sett första avsnittet, och jag gillade vad jag såg. Det gjorde förvisso nästan alla på Internet, verkar det som. Blev sugen på att fortsätta efter Volblas tråd.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Lyssna på vad pappa säger: I idealfallet så skulle det kunna bli en rörande historia, men mer troligt (av designen och annat) är att det blir en fjantig berättelse med fanservice innefattande trettonåringar och tioåringar. Solklart att följa, alltså! Hö hö hö!

En del fanservice, ja, men inte så mycket som det hade kunnat vara. Väldigt medelmåttigt och konventionellt: produktionen bjuder inte på ögongodis eller överraskningar någonstans. Om något var okonventionellt så var det väl att manuset var långsamt: serien har ju knappt börjat efter två avsnitt. Om man formulerar sig som att serien handlar om vilka motstånd killen möter när han ska ta hand om tjejerna (och vilka motstånd tjejerna möter), så tar det ju mer än två och ett halvt avsnitt innan serien "börjar på riktigt". Eller åtminstone mer än ett och ett halvt avsnitt innan det som ändrar figurernas liv för alltid inträffar. Sådant brukar hända i slutet av första avsnitten, tycker jag, om inte tidigare. Typ att första avsnittet slutar med att killen upptäcker att tjejen egentligen är en nörd/häxa/utomjording/domedagsvapen, eller killen får en kraftförstärkande dräkt, eller killen sätter sig i jätterobotpilotsitsen.


Men jag håller heller inte riktigt med idrougge om att ingenting har hänt efter tolv avsnitt och att serien inte har ett slut; eller, jo, det är ju sant till viss del, men jag känner att serien trots allt har gjort vad den lovade. Papakiki handlar som bekant om en ung student som tar hand om sina systerdöttrar. Frågan man kan utläsa ur "premissen" är: kommer han att kunna ta hand om dem? Kommer de att kunna bli en familj? Serien ska ju inte behöva följa dem under femton år för att den frågan ska kunna besvaras, istället räcker det med att ta dem över några hinder och antyda resten av vägen, och det tycker jag att man gjorde. Det kändes tillräckligt slutigt för min del.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Ganska övertygad om att jag kommer att se åtminstone ett avsnitt av...
Blockflöjt och ränsel (Recorder to Randoseru): Jag gillar serier med dum grundhandling, för även om det är skit så är det åtminstone en knäpp story. Ska prova något avsnitt innan jag bestämmer mig.

Ett par gånger fnissade jag nog till. Jag brukar tänka att humor är skillnaden mellan det väntade och det inträffade, men ibland är skämten roliga när de spelar på inarbetade poänger: jag blev exempelvis aldrig less på Ryô Saebas snuskiga beteende i City Hunters 140 avsnitt: "mokkori mokkori!" I Blockflöjt och ränsel var det roligast när pojken-som-ser-ut-som-en-vuxen-karl ständigt blev misstagen för pedofil, för att han går hand i hand med sin tjejklasskompis hem.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Stridsprinsessans konstdikt Symphogear: "Music battle anime"? Kanske är kul om det är välkoreograferade och -animerade strider. Det får första avsnittet avgöra.

Sett halva serien. Usel musik och dålig design, men jag är alltid fascinerad av ovanliga röster, och jag tycker om att höra Aoi Yûki i huvudrollen. Hennes Hibiki låter lite släpig, eller kanske jag ska säga stapplande, och osäker. (Yûki spelade Ringo i Gymnasiegrabbars vardagsliv. Hibiki är lite i samma stil, men mycket mer försiktig.) Väldigt medioker serie, men jag kan ändå inte undgå att undra vad som kommer att hända.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Paraflick (Berättelsen om Paradisakademins flickstudenthem, 極楽院女子高寮物語 eller kort och gott Gokujo): Bäst att se denna så att jag kan tipsa Dread om den. Annars kommer han att upptäcka den efter flera veckor och bli arg på mig. "Varför sa du inte att jag skulle se den här?!"

Så plump, snuskig humor att jag inte kan hata det, trots att det är billigt på alla plan.

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Kill Me Baby: Som Volbla säger, en komedi som inte är rolig. Jag kollade in originalmangan på prov före animéversionen utannonserats, och jag minns den inte som rolig, nej... men det är väl ingen ursäkt för att inte titta på något avsnitt eller två!

Zzzzzzzzz...

Sceleris skrev den 25 november 2011 - 17:05:

Inu Boku SS: Jag vet inte hur det där ska översättas. "Inu" betyder ju hund men är skrivet med tecknen för "spökräv"; snubben på bilden, tjejens livvakt, är ju en spökräv som är flickans "hund" (slav, undersåte) och talar om sig själv som "boku" ("jag")... I vilket fall så blir det nog ingen vidare bra serie, men med lite tur så innehåller den åtminstone lite annorlunda infallsvinklar som David Productions senaste serie Ben-To.

En femtonårig tjej med dålig attityd och från en rik släkt vill bo ensam i ett lägenhetshus för rika människor, där de boende tilldelas livvakter (secret service) -- men hon vill ju inte ha någon! Jag blev fort överraskad: jag trodde att tjejen skulle vara tsundere-aktig.

När någon säger eller gör något snällt, eller till och med något normalt, fnyser flickan och svarar något drygt och lite otrevligt. Hon har svårt för att uttrycka sina känslor, men hon är inte tsundere: hennes otrevliga attityd är endast ytlig. Egentligen vill hon vara trevlig. På grund av sin uppväxt, där hon blev omgiven bland oärliga vuxna och utfryst av andra barn, utvecklade hon sin attityd som ett skydd. Nu vill hon helhjärtat lära sig behandla människor som de förtjänar. Detta, i kombination med hennes bakgrund, gör henne sympatisk: serien tar avtramp i hennes flytt, som hon beslutat sig för, för att börja lära sig handskas med folk. Hon är genom de avsnitt som jag sett ganska aktiv, inte som en tsundere som är passiv och måste tinas upp av någon annan. (Även om någon tinar upp henne här: hennes livvakt/betjänt.)

En annan sak jag gillade var att serien håller tillbaka rätt väl. Jag trodde att den skulle vara mycket mer hysterisk (i komedi eller/och drama), men som det är känns den lite som en blandning av Black Butler och Kure-nai. Ganska lagom.