Hoppa till innehåll
  • inlägg
    59
  • kommentarer
    27
  • visningar
    20 119

Om denna blogg

En blogg om allt möjligt och omöjligt. Skruvkorksblondiner! Top 10-listor! Slice of life come to life!

Inlägg i denna blogg

 

Skruvkorksblondinonomicon: Claire Harvey

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Claire Harvey.   Namn: Claire Harvey Nationalitet: United States of Liberia Yrke: Student Roll: Elevrådspresident och kommendör över Little Garden militärakademi Karaktärsdrag: Isdrottning Hårfärg: Guld Hårprofil: Twin drills Serie: Hundred Voice Actress: Mao Ichimichi   Hundred kan beskrivas som den mindre lyckade kusinen till Infinite Stratos. Världen är under attack från en utomjordisk ras kallad Savage och de enda vapen som biter mot dessa parasiter kallas för "Hundred". Individer som kan kontrollera dessa vapen kallas för Slayers. Claire Harvey är en av de starkaste Slayers som finns, och tack vare det är hon huvudansvarig för militärakademin Little Garden. Här ser hon till att det mänskligheten har att erbjuda är i topp trim när Savage slår till. Hon är iskall, hård och erfaren när det gäller strid. När Hayato Kisaragi blir inkallad för träning lyckas han hamna i trubbel med Claire vilket leder till att hon utmanar honom på en duell. Där visar hon varför hon är den starkaste Slayern i Little Garden. Efter det så faller hennes karaktär tyvärr offer för harem tropen, men det är inte därför vi är här. Vi är inte här för hennes styrka som Slayer, hennes hårda attityd, inte ens hennes..."tillgångar". Nej, vi är här för att granska hennes troféer på huvudet! Det finns de som avgudar twintails, sen finns de som dyrkar de gyllene kurvorna som gror från hårrötterna (*host* *host*). Sen finns det vissa unika fall där det bästa från två världar möts. Blandrasen Twin drills är det perfekta exemplet av adelsprydnad. Claire Harvey härstammar dock från militär bakgrund, men vissa skulle kunna argumentera att militär och adel har liknande hög status inom hierarkin. Håret är däremot mindre vanligt för en som är konstant vid fronten. Claire bär dessa med bravur när hon utstrålar en aura som visar att hon är högst upp i befälsordningen, samtidigt som hon elegant dansar runt på slagfältet där svansarna böljande följer hennes attacker. De sitter högt och snurrar ända ner till roten och följer även med i topparna när hennes hår är släppt ut. Kortfattat så är Claire den moderna riddaren "vi förtjänar men inte behöver just nu". 10/10 twintails!

MathJuice

MathJuice

 

Twelve days of Weebmas

On the first day of Christmas my waifu gave to me: A brand new figurine! On the second day of Christmas my waifu gave to me: Two isekais, and a brand new figurine! On the third day of Christmas my waifu gave to me: Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the fourth day of Christmas my waifu gave to me: Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the fifth day of Christmas my waifu gave to me: FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the sixth day of Christmas my waifu gave to me: Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the seventh day of Christmas my waifu gave to me: Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the eight day of Christmas my waifu gave to me: Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the ninth day of Christmas my waifu gave to me: Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the tenth day of Christmas my waifu gave to me: Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the eleventh day of Christmas my waifu gave to me: Eleven witches flying, Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the twelfth day of Christmas my waifu gave to me: Twelve eps a season, Eleven witches flying, Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! GOD JUL PÅ ER ERA WEEBS!  

MathJuice

MathJuice

 

Kantai Collection VS Azur Lane (Animé)

Den ena startade som ett populärt mobilspel som populariserade gijinka-genren där båtar från andra världskriget förvandlades till söta animéflickor. Den andra är dess kinesiska klon som tar till egna friheter och expanderade till marknaden i väst. Båda har nu sin egen animation och vi ska nu se vad som verkligen skiljer sig mellan dessa två titlar (animémässigt det vill säga).   Handling Båda historier handlar om hur människan tvingats bort från de sju haven på grund av ett mystiskt hot. I gensvar skapas en flotta av "shipgirls", hälften människa hälften slagskepp. Dessa skepp kämpar nu mot dessa övernaturliga krafter i hopp om att göra världen säkrare. Största skillnaden mellan dessa två i frågan om handling är hur de behandlar fraktioner. Alla nationer är representerade i respektive spel, men animationsmässigt har Kantai Collection hittills bara representerat den japanska flottan. Azur Lane har mer bredd i det perspektivet men det spelar även en roll i det stora hela då det är fullt inbördeskrig här. Ursprungligen var alla under Azur Lanes flagg, men just nu är det bara brittiska och amerikanska styrkor kvar och under tiden har Tyskland och Japan skapat sin egna fraktion. Ett mer intressant upplägg istället för att banka hjärndött mot en monoton fiende.   Hjältinnorna: Fubuki vs Enterprise Fubuki är en japansk jagare och hennes namn betyder snöstorm. Hon är ung och oerfaren när hon först kommer till flottbasen, men vill ändå visa vad hon går för. En klassisk hjältes resa man ofta sett i andra serier. Samtidigt från andra hållet har vi hangarfartyget Enterprise med smeknamnet "Grey Ghost". Erfaren och sliten av alla strider, hon är mer lågmäld och säger inte mycket. Respekterad av sina allierade och fruktad av fienden, Enterprise låter hennes handlingar föra talan. Det hela kommer ner till smak. Vill man ha den slitna veteranen som inte har viljan kvar att bry sig, eller vill man ha den nervösa men engagerade nybörjaren att föra talan. Fubuki växer sig lite i rollen men kräver mycket från sina medspelare för att komma någonstans. I det stora hela kanske hon inte gör ett så stort intryck i kampen som man kan tro. Enterprise å andra sidan kan vända striden till sin fördel på ett ögonblick (kanske säger mer om Azur Lanes övriga styrkor). Den gemensamma nämnaren är att de runtomkring oroar sig om dessa två och vill ta hand om dom, om än för två olika orsaker.   Allierade Som tidigare nämnt så har våra huvudkaraktärer mycket support från sina vänner. Låt se om några sticker ut bland dom. Kantai Collections största dragplåster måste nog vara Kongou, det brittiskt tillverkade slagskeppet. Hyperaktiv och med mycket engrish är hon som en storasyster till Fubuki. Hon har även tre systrar som i viss mån beter sig som henne, så mycket energi överlag. Vi har även kuuderen Kaga och tsunderen Zuikaku som ofta hamnar i luven på varandra i och med att de är från två olika divisioner. Det finns ett ganska bra djup utan att gå helt överbord med deras personligheter. Azur Lane har nästan för många bakgrundskaraktärer och "huvudskaran" är också ganska många att hålla reda på. Vissa får lida i slutändan med mindre scentid. Men den mest engagerade karaktären utöver Enterprise måste nog vara Belfast. Den brittiska kryssaren och Royal Navy's huvudpiga, Belfast är beslutsam och professionell i sitt uppdrag att få Enterprise att bli "mänsklig". Vi har även Prinz Eugen som är fältledare för de tyska styrkorna och har en viss "ara ara"-atmosfär om henne, dock så syns hon inte så mycket i action vilket är synd. Sen har vi några som förekommer på båda sidor och den största karaktären i detta fält är utan tvekan hangarfartyget Akagi. I Kantai Collection är hon glad och uppmuntrande samt lite av en förebild för Fubuki. Trots att hon även är en komisk karaktär som gillar att äta mycket (ju större skepp desto mer bränsle) så är hon extremt professionell när det väl gäller. I Azur Lane är Akagi mer skräckinjagande. Hennes ansiktsuttryck har sadistiska undertoner och hon gillar att vara längst fram i ledet och provocera fienden till handling. Hon är extremt lojal mot sina medskepp och gör vad som helst för att försvara dom, men hennes utstrålning gör det svårt för andra att bemöta henne eller förstå vad hon verkligen tänker.   Action Här ser vi en klar skillnad. Om vi skulle jämföra dessa två i form av speltermer skulle man säga att Kantai Collection är mer av en simulator som försöker vara trogen riktiga sjöslag. Azur Lane är mer likt action/hack and slash i dess utförande. Vad som påverkar är deras metod hur man hanterar beväpning. Vi pratar om tjejer som ska bete sig som slagskepp, och lösningen är att de bär sina kanoner, torpedrör och kommandobryggor som ryggsäckar eller via midjefästen. Dock så är skeppen från Azur Lane byggda runt en speciell energikärna som tillåter oändliga möjligheter. De kan ha framme sina skepp i full skala och på en sekund krympa det till sina moduler utan fördröjning. Detta gör dom mer rörliga i strid och tillåter dom att manövrera fritt både på land och vatten. De finns även möjlighet att frammana olika familiars som en enhörning, en örn eller en varg. Kantai Collection däremot har en mer verklig approach där utrustningen måste utrustas manuellt. Detta kan underlättas via automatiserade arsenaler vilket ger en viss "magical girl transform sequence" för de som är stenhårda fans av militära grejer. De kan röra sig ganska fritt på vattnet med deras vattenskridskor, men inte lika snabbt eller explosivt som Azur Lane. Så i form av action snackar vi klassisk militärfilm för de som föredrar den genren samtidigt som Azur Lane gör det mer explosivt och mindre verklighetsförankrat.   Möt din fiende: Abyssals vs Sirens Det här sätter verkligen tonen. Båda har samma ursprung i och med att de kom från ingenstans och förstörde sjöfarten för människan. Abyssals är dock mer mardrömslika i deras utförande. Vissa ser ut som deformerade shipgirls, andra som rena monster med massvis med tänder. De verkar arbeta mer som en enad organism men har inget medel att kommunicera med den andra sidan. Lite zombietendenser fast mer organiserat och mardrömsliknande, plus att de kan slå riktigt hårt. Sirenerna å andra sidan är mer individuella och gillar att smida ränker. Deras arsenal är också mer baserat på modern teknologi där deras skepp ser ut att komma från valfri science fiction serie. De uppfyller en mer traditionell roll som skurkar medan Abyssals är en okänd katastrof man måste stå emot. I Azur Lane föregår även ett inbördeskrig som Sirens kan utnyttja och skratta likt Doctor Evil, så där kommer det alltid att ske något med eller utan deras huvudfiende i fokus. Kantai Collection har ett något mer mardrömsliknande scenario, men det är svårt att sätta sig in i då det inte har lika stor inverkan som fienderna i Kabaneri of the Iron Fortress och Attack on Titan.   Animation Kantai Collection är i en helt annan liga gällande produktionskvalité. Animationerna är mjuka och riktigt imponerande (dock så förekommer lite 3D lite här och var för de som avskyr det). Vågskvalpet, kanonröken och skeppens rörelser ger en äkta känsla av hur ett sjöslag kan se ut. I kontrast har vi Azur Lanes standardiserade formula som lätt kan kännas bekant i liknande serier. Dess action håller en helt okej standard och faller inte samman även om det oftast är mer hektiskt. Sen så ser vi mer färg och mer liv i bakgrunden överlag gentemot sin motpart.   Musik Än en gång så är Kantai Collection strået vassare. Dess soundtrack är mer pampig orkester och rikt med stråkinstrument. Men med tidigare lagda punkter är det förståeligt att den känsla de anspelar mest på är mer klassiskt, storskaligt och militäriskt. Azur Lanes har för det inte ett värdelöst bibliotek, men det är lätt bortglömt efter att man sett klart den. Det är också mycket mer lättsammare och strömlinjeformat likt andra i genren. Gör sitt jobb men sticker inte ut från mängden helt enkelt.   Sammanfattning För att vara så likt varandra och byggda utifrån samma fundament så är det två olika bestar att hantera. Kantai Collection försöker vara en krigsfilm men samtidigt lyfter fram väldigt mycket lättsamma stunder. De är i alla fall lite mer verklighetstroget i dess utformning av sjöslagen och produktionskvalitén är riktigt hög. Samtidigt försöker Azur Lane att hålla uppe tempot lite mer och kan kännas lite väl framrusigt, men den har en klassisk dynamik som fler kan sätta sig in i. Finsmakare och veteraner kommer nog föredra Kantai Collection medan yngre generationer kommer föredra det lite mer överdrivna Azur Lane.

MathJuice

MathJuice

 

Vissa serier bör inte bingeas...

Så det var en dag som jag var riktigt nere med hög feber, så jag tänkte att om jag nu ändå ska stanna hemma hela dagen kan jag se hur mycket serier jag vill. Så min tanke var då att bingea första säsongen av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. Inte en av mina smartaste drag. För de som inte vet så är Ghost in the Shell en cyberpunkserie med mycket data och androider. Lägg till att den även är en polisserie med en hel del djup i sin story, så det kan vara mycket invecklat prat under förhör och brottsplatsundersökningar. Lägg till allt detta med att den är uppdelad i två olika lägen: Standalone och Complex. Så standalone är helt fristående avsnitt med ett fall i varje, helt oberoende av huvudstoryn complex. Så om inte huvudstoryn och allt cybersnack är invecklat nog så måste man åka slalom mellan vanliga random avsnitt OCH hålla reda på huvudstoryn emellanåt. Så jag ligger där med en feber och har gått igenom nästan två tredjedelar av serien innan jag frågar mig själv "vad var det som hände??" Jag blev nog inte sjukare, men jag blev inte heller friskare eller klokare av att köra igenom ett mindre maraton innan jag hade lite betänketid mellan avsnitten. Dock så förstörde detta inte min nyfikenhet för cyberpunk. Istället så provade jag på nästa projekt: Psycho-Pass. I en framtid där Japan är en form av Big Brother-stat där allas stressnivåer och ens "kriminella index" kan beräknas så anses landet vara en av de säkraste nationerna i denna sargade framtid. Inte lika invecklad (eller smart) som Ghost in the Shell, men hade en riktigt fin charm. Den var också extremt dystopisk och mörk. Sen så var den extremt lätt att bara mata på då det hade detta flyt som gjorde att man ville se mera. Men det betydde också att den gradvis blev mörkare. Efter halva säsongen brast det. Jag blev deprimerad av fiction efter elva avsnitt. Man såg det komma, men man kunde ändå inte förbereda sig. Jag tror jag såg färdigt serien på drygt två dagar och var emotionellt tom efter det. Efter att först lekt med ens känslor så öppnar andra akten upp sig med existentiella frågor som verkligen skakar om ens livsåskådning. Serien i sig är briljant, men väldigt hårdsmält. Som sagt, vissa saker bör inte bingeas...

MathJuice

MathJuice

 

Sugoi Dekai: Hur kontroversiella är vi egentligen?

Uzaki-Chan Wants to Hang Out! är en slice of life denna säsong som är ytterligare en reta-min-senpai serie i stil med Please don't bully me, Nagatoro och Teasing Master Takagi-san...där enda skillnaden verkar vara att vår protagonist har stora bröst denna gång. Hana Uzaki var i klassen under senpai Shinichi Sakurai i gymnasiet och den trenden fortsätter även på universitetet som båda går till. Uzaki lägger dock märke till Sakurais tillbakadragna och ensamma natur, så hon bestämmer sig för att "störa honom så att han inte känner sig ensam". Och det var det. Ytterligare en i raden av serier om retsamma karaktärer. Inget mycket att se här eller? Njae, tydligen inte. Uzaki Hanas design har varit ett hett ämne sedan animationen släpptes. Eller kritiken började redan 2019 då Röda Korset Japan släppte en affisch för att öka bloddonationer där Uzaki var "posterflicka". Denna drog kritik för att vara översexuell (med fokus på brösten) och att den inte platsar i ett sammanhang som detta. Mycket av detta utspel verkade vara från Twitter, och särskilt västerländsk Twitter, så det verkar ha ekat svagt hos japanska regeringen och Röda Korset som låtit affischen vara orörd. Men sedan adaptionen började har denna kritik blossat upp igen. Uzaki är relativt kort (likt sina kollegor Nagatoro och Takagi) men har massiva bröst trots sin korta hållning. Detta har väckt liv i Twitter som anser att designen är för barnslig och insinuerar att det är en form av sexualisering av en minderårig. Japan har alltid varit en nation som med sin unika kultur valt att marschera till sin egna takt och göra vad dom vill utan påverkan utifrån. Det märks särskilt inom manga och animé. En renässans av karaktärer och scenarion breder ut sig i dessa verk. Men en vanlig trope är just den där ålder möter kroppsideal. Äldre kvinnor är egentligen purunga och småflickor är gamla som haggor. Ett gammalt koncept som förståeligt inte sitter så bra med en mainstreampublik, även om det är att ta i att slänga ut pedofilkortet så fort man inte gillar någonting ur metat. I en tidigare blogg gick jag igenom just hur svårt det är att rättfärdiga just fanservice inom scenen, men det kan även appliceras till denna situation om besattheten från väst om hur Japan skildrar sina karaktärer. Å ena sidan så kan man ta sig en funderare om vi som konsumenter av detta medium borde tänka mer på konsekvenserna av tecknade serier med väldigt unga kvinnliga karaktärer. Det är dock inte rättfärdigat att stryka alla över en kant över minsta småsak som dom själva inte gillar. Att ge en generaliserande etikett eller på andra sätt trycka ner sin motpart skapar inte dialog eller insikt, bara mer konflikt. Å andra sidan så känns hela detta spektakel som ytterligare en kastvind utan kraft. Visst kan man dra fram argumentet att vi pratar om fiktion, men det vore enklare att peka ut den sanna andan av "outrage culture". Sociala medier har på senare tid blivit mer och mer giftigt i och med att alla SKA höra ens åsikt och dom MÅSTE tycka om det vare sig dom vill eller inte. Men detta händer alltsomoftast i en bubbla, och medan två sidor eller mer slåss i en tråd så fortsätter livet utanför på som vanligt. Uzaki-chan kör fortfarande på som vanligt och folk fortsätter se på den eller andra serier. Så vad lär det oss som tittare egentligen? Saker som detta gör mig lite rädd över vad som händer ifall animé slutar vara en sån nisch och fler ögon granskar varje serie. Vad händer när folk förstår att Senran Kagura är en grej? Uzaki-Chan Wants to Hang Out! är helt okej förresten. Designmässigt är Uzakis kropp det minsta problemet, men hennes röstskådis lyfter verkligen hennes framträdande (Naomi Oozora, eller Satania från Gabriel Dropout). Och scenen när hon viftar i cafeterian var nog en ganska bra höjdpunkt. Den gillar att vara riktigt fräck dock, så var redo på det. Fast på ett nontroversiellt vis förstås!

MathJuice

MathJuice

 

Skruvkorksblondinonomicon: Celia Cunami Aintree

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Celia Cumani Aintree.   Namn: Celia Cumani Aintree Nationalitet: Frankrike(?) Yrke: Student Roll: Elevrådspresident och Windford Academys bästa riddare Karaktärsdrag: Lugn och ödmjuk Hårfärg: Platinumblekt blont Hårprofil: Långt hår med krulliga toppar Serie: Walkure Romanze Voice Actress: Kei Mizusawa   Någonstans i Centraleuropa finns den lilla staden Helen's Hill, känd för sin prestigefyllda skola Winford Academy. Här tränas de bästa idrottsmännen och kvinnorna i tornerspelens ädla konst. En av dom eleverna är Celia Cumani Aintree. Celia kommer från en högt respekterad familj och hennes hållning indikerar den ädla bakgrunden, men är trots detta ödmjuk över både hennes ursprung och det faktum att hon har enastående talang. Eftersom hon har båda fötterna på jorden och visar briljans som riddare så är det naturligtvis omöjligt för de andra eleverna att inte avguda henne. Hon har dessutom vunnit Winfords stora turnering två år i rad nu, förankrat hennes dominans inom tornerspel. Celias främsta hobby är att samla nallebjörnar och har stor kunskap om deras ursprung från USA:s 26:e president Theodore "Teddy" Roosevelt. Celias utseende skriker ojousama, men hennes beteende är långt ifrån den stereotypen. Hennes hår dock är typiskt för den arketypen. Långt och gyllene böljande med avslutande krulliga toppar i varje sträng. Hennes överkammade lugg och två sidosträngar som hängandes ramar in ansiktet ger en järv look i ett annars välvårdat hår. Som pricken över i:et har vi två rejäla skruvar kommande från bakom öronen och vilar på framsidan av hennes axlar. Riktigt majestätiskt och verkligen betonar Celias adel rundat av resterande hårverk som bevisar att hon är sportig och elegant på samma gång. 10/10 teddybjörnar!

MathJuice

MathJuice

 

Triage X - överskuggad av "sig själv"

Inom manga så går fanservice och action hand i hand hos flera serier, och i de flesta fall så fungerar det alldeles utmärkts. Varför det fungerar bättre på tryck än som animerad serie kan diskuteras men inte denna gång. Istället ska vi fokusera på en serie som i min mening förtjänar mer uppmärksamhet men som överskuggats av sin föregångare... 2006 kom första volymen av en ny serie från författaren Daisuke Sato och illustratören Shouji Sato (inte relaterade) vid namn Highschool of the Dead. Denna manga handlar om ett gäng skolelever under en helt vanlig dag som spårar ur till en fullskalig zombieepidemi. Vi följer deras resa genom Tokyo där de försöker överleva något som ingen trodde skulle inträffa i dagens samhälle. Serien är faktiskt bra, trott eller ej, och den fick även en egen animéadaption 2010. När videotittarna fick tag på den dock så var dom inte lika imponerade. Det var även en specifik scen där bröst som bröt mot tyngdlagen fick alla att reagera extra kraftigt. Ytterligare ett exempel på små detaljer som folk lägger alltför mycket vikt på som inte påverkar kvalitén (som när folk klagade på Rail Wars där de inte kunde se det magnifika i denna deckarserie på räls). Detta till trots så höll sig serien till källmaterialet och var faktiskt välgjord, men skadan var redan skedd. Dock så saknades ett avslut då mangan var fortfarande ett pågående projekt, men kanske inte så länge som man hade hoppats... Omkring 2008 tog serien ett längre uppehåll. Detta var inte p.g.a. inre konflikt eller agg mellan skapare utan på grund av Daisukes hälsa. Under denna tid sa Shoujis redaktör att han skulle börja på en ny manga likt Highschool of the Dead. Sagt och gjort, och utifrån detta så föddes Shouji Satos originalverk Triage X. De dåliga nyheterna är att HotD inte kommer bli klar då Daisuke gick bort 2017. Men vad är då Triage X för något? Triage är en term inom medicin där man sorterar och prioriterar patienter beroende på deras symptom. I serien är vi i Tobioka City där en form av hemligt medborgargarde bildats under namnet Black Label. Black label är också en medicinsk term där en tumör som får denna klassificering anses som skadlig och bör opereras bort. Dessa individer rensar runt stadens maffias och drogkarteller för att hålla staden levande, och alla medlemmar har en stark koppling till deras ledare doktor Mochizuki. Triage X är en form "spirituell uppföljare" till Highschool of the Dead...förutom det faktum att ena handlar om zombieapokalypsen och den andra om doktorer och medicinstuderande som leker Batman. Den fick också en egen animation, men saknade kvalitén som Madhouse hade vid HotD. Så i dessa tider så har folket som inte kan få sitt bokslut från zombieapokalypsen så finns det ett redigt alternativ från samma illustratör. Det är bara lite synd att uppmärksamheten har överskuggats av sin företrädares ökända rykte och dess snabba uttåg. Jag är bara här för att säga att det finns en serie med hårdkokt action och "en gnutta" fanservice som förtjänar lite mer uppmärksamhet. Sen så måste jag ge en eloge till Shouji Sato för hans stil är verkligen läcker. That is all.

MathJuice

MathJuice

 

Best of Animé 2020

Vissa kanske kommer ihåg den inofficiella podcasten som jag höll i. Och vissa kanske även kommer ihåg det årliga programmet där vi rankade det bästa från året som gått. Nu när podcasten lagts på is så vill jag fortsätta traditionen i den form jag kan: blogg. Så här kommer nu best of 2020...enligt mig då, förstås. Ni får hitta på era egna favoriter och stoppa i denna lista om ni vill.   Kriterier: Deltagare ska välja den serie som (enligt dig) passar bäst i namngivna kategorin, därefter ska det motiveras varför du tycker att serien förtjänar det. Helst utan spoilers självfallet. En serie kan nomineras i flera kategorier. Endast serier omnämns då filmer är mer glest mellan utgivningar och alla kanske inte har sett mycket långfilmer. Serien ska HA STARTAT under 2020 för att kunna nomineras. Serier som fortsätter in till 2021 är godkända så länge de började under 2020. Serier som började 2019 räknas inte. Du behöver inte sett klart en serie för att nominera den.   Kategorier:   Bästa action: Fire Force Säsong 2 Äntligen har Shinra fått svar på sina farhågor och ingjuter hopp om att han kan rädda sitt förflutna. Men det kvarstår många mysterier om Evangelisterna och deras radikala plan att förgöra världen i ännu ett eldhav. Och vad behöver dom Adolla Burst till för något? Ännu en gång slängs kompani åtta in i hetluften för att bena ut mysteriet och förhoppningsvis stoppa Evangelisternas domedagsplan. En av de bättre shounen serierna just nu, och det kommer från en som har extremt svårt för den genren. Likt första säsongen bjuds vi på ögongodis i form av martial arts och mycket eldbändande. Actionen ligger på tätare nu under andra säsongen och man känner pulsen hela tiden. Plus att Tamaki har inte varit lika irriterande, så det tar vi som en vinst. En frisk fläkt och mycket humor blandat med mycket kul action som riktigt imponerar även på icke-shounen tittare.   Bästa äventyr: Strike Witches: Road to Berlin Efter 501:as succé i både Gallia och Romagna har de Allierade ett nytt sikte: Berlin, ground zero för Neurois invasion med det största nästet i Karlsland. Men de stöter på förhinder titt som tätt som försinkar invasionsplanerna, och utan sin magi får Strike Witches klara sig utan major Sakamoto i täten. Kommer Yoshika och gänget ta sig till Berlin? Strike Witches lägger ribban högre för varje säsong/film/OVA dom gör. Denna tar priset med toppanimation och unika uppdrag med mycket som står på spel. Mycket familjära inslag gör att tittaren känner sig bekväm när man sedan tar nästa steg ut i det okända. Gänget håller samma höga klass, speciellt de tyska häxorna som kliver fram mer i år. Kan man som tittare acceptera fanservicen så finns det en diamant till serie att följa här.    Bästa drama: Fruits Basket Säsong 2 Tooru har nu levt med Soumas i ett år och känt sig välkommen hos zodiakmedlemmarna. Nu nalkas sommar och det nalkas ploj vid sommarstugan, men kanske även någonting mer. Yukis och Kyous tankar om deras unika situationer dansar runt som en ovisshet om deras framtid och deras relation med Tooru. Samtidigt så börjar Akito bli mer och mer intresserad av hur Tooru påverkar sina "favoritsläktningar", väldigt intresserad... Säsong 2 fortsätter i samma takt som ettan men med lite mer kött på benen då detta är helt ny mark för oss som bara följt animén från 2001. Den var genast svårare att följa p.g.a. Corona faktiskt, då den är snäppet tyngre än föregångaren och det var kanske inte något man ville älta sig med under pågående pandemi. Men det går inte att ignorera kvalitén bakom denna uppföljare som ger oss mera kärlek och drama än någonsin förr. Kanske det bäst skrivna manuset under detta år med extra tyngd i deras framförande.   Bästa komedi: Kaguya-sama: Love is War Säsong 2 Slut på det roliga! Hösten börjar ta slut och det är dags för elevrådet att träda åt sidan. Men vänta...Shirogane planerar ett omval?! Och deras farligaste motståndare är...Miko Iino från moralstyrelsen!! OCH SHIROGANE FYLLER ÅR SNART!!??!! Ojojoj, hur ska Kaguya lösa detta? Fun fact: Jag har inte sett klart första säsongen innan jag började med denna. Jämförelsevis kan man säga att denna är mycket roligare och intensivare än föregångaren. Varje vecka kunde man hitta en ny meme att ha kul med. Fujiwara och Hayasaka är fortfarande lysande, men de nya karaktärerna är också värda sin tid i rampljuset och hjälper till att driva komeditåget framåt. Bästa ROFLMAO:t i år utan tvekan!   Bästa thriller: The Irregular at Magic High School: Visitor Arc USNA:s armé har ett problem med desertörer och en handfull av dom har smitit in i Japan. Dessa individer visar på udda symptom där "individen stjäl blod från sitt offer likt en psykisk vampyr". Som motdrag i att stoppa dom skickar dom in deras starkaste magiker under täckmantel som utbytesstudent till First High School: Angelina Kudou Shields. Självfallet så undgår det inte Tatsuya att en främmande agent har något fuffens på gång. Men ligger fokuset på desertörerna eller Tatsuya, den mest misstänkt för incidenten under Schorched Halloween? Först en PSA: Filmen utspelar sig efter episod 11 av denna säsong, så om du sett den så förstår jag om du är lite förvirrad när du ser denna. Med mycket (personlig) hype för denna uppföljare till en science fiction darling så känns det skönt att träffa på mina favoritmagiker igen. Med det sagt så är den faktiskt sämre i alla kategorier jämfört med föregångaren. Jag skulle kunna säga att jag faktiskt är lite besviken och att nostalgi är vad som drev det mesta av denna säsong. Trots detta så finns det ljusglimtar att ta från denna och Angelina har sina stunder. Gå bara inte in och förvänta er ett mästerverk då det inte går att övertrumfa originalet.   Bästa romans: My Next Life as a Villainess: All routes Lead to Doom! En ung introvert skolflicka går bort alltför tidigt men återföds i en visual novel som hon spelat- Fortune Lover. Problemet är bara att hon återuppstått som Katarina Claes, spelets antagonist. Med sina minnen från sitt förra liv vet hon att Katarinas öde som väntar är antingen landsförvisning eller döden. Som tur är kan hennes kunskap från spelet förhoppningsvis låta henne kringgå dessa slut och överleva hela hennes skolgång i denna magiska värld. En unik romcom med reverse harem blandat in i mixen gör detta till en unik serie. Den lutar mera åt komedihållet och har en frisk fläkt i Katarina, även om hon likt andra protagonister i genren är lite trög. Men på något vis funkar det här och visar att om man går mot strömmen så kan man faktiskt hitta en guldklimp. Väldigt lättsam och uppfriskande serie som förtjänar en titt.   Bästa science fiction: Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2045 År 2040 förstördes all valuta i hela världen, digital som analog. För att kickstarta ekonomin igen används krig och konflikt som lösningen, så kallade "Sustainable Wars". Major Kusanagi och andra ex-medlemmar från Sektion 9 har under denna tid gått och blivit legoknektar i USA då deras förra arbetsgivare inte gett något skäl att återinföra deras grupp för Public Safety Bureau. Men sen kommer ett unikt erbjudande som Kusanagi med vänner inte kan avböja och som kan ha svåra konsekvenser om jobbet inte går i lås... Den så kallade "Netflix Adapation" av en klassisk serie, SAC_2045 är nog mest omtalad för sin 3D- stil om inget annat. Första halvan är mera actionorienterad och överlag är serien lite enklare än sina föregångare, men ärligt talat gör det inte så mycket. Animationen är inte top notch och lider lite av väldigt udda loopar men kan man bortse från det så är detta en kompetent serie för vad det är. Förvänta er bara ingenting i stil med filmen eller originalserien så tror jag det finns ett värde i denna strömlinjeformade release.   Bästa fantasy: Majo no Tabitabi Elainas favoritbok som barn var den om häxan Nike som reste runt och såg sig om i världen. Detta sporrar henne till att ta häxexamen och själv göra en resa likt Nike gjorde. Vi följer hennes äventyr genom olika länder och städer där hon går i Nikes fotspår och ibland hittar nya historier att uppleva. En fantastisk saga med så många olika intryck. Överlag kan det beskrivas som en semi- slice of life i dess utförande som mixar drama, komedi och tokigheter. Det finns också ett fåtal riktigt mörka kapitel som kan chocka om man inte är redo för det, och med tanke på dess huvudsakliga riktning så drar det ner helhetsintrycket tyvärr. Men utöver det så anser jag att denna är ett måste att se. Miljöerna, effekterna, de olika mötena och den vackra öppningslåten är alla fullträffar.   Bästa slice of life: Is the Order a Rabbit? Bloom Livet hos det lilla caféet Rabbit House verkar vara som vanligt, men under hösten nalkas frågan om vilken skola Chino ska välja att gå under gymnasiet. Sen väntar en stor julrush och följderna av Aoyamas nya succé Phantom Thief Lapin. Så extra livat som vanligt då... Jag förväntade mig allt och inget av tredje säsongen av denna pärla. Men oj vad överraskad jag blev när den svingade mig upp direkt från start med sån energi jag inte visste fanns. Kanske var det just för att den var en ljusglimt under ett deprimerande år men det fanns fortfarande gott om konkurrens från färska serier. Detta till trots visar att gänget kan fortfarande leverera även om dom vart i gamet så länge. Har man sett tidigare säsonger får man inte missa denna, och har du inte sett de andra tidigare så se den här ändå för den är fortfarande extremt skön.   Bästa soundtrack: Koisuru Asteroid   Lekfullt och lågmält är temat för dessa låtar. En slice of life darling som glänser med dess sköna stil och som förankrats i detta underbara soundtrack. Det får en att smälta i stolen och bara flyta med i serien och bara ha en skön känsla inombords.   Bästa OP: Literature (Majo no Tabitabi)   Sätter direkt riktningen för serien och visar ett spektrum av möjligheter som finns i resan vi ger oss ut på. Trots seriens intryck av slice of life får denna dänga en att verkligen känna att det finns något större att utforska över horisonten. Refrängen är helt klart styckets starkaste punkt.   Bästa ED: Kokoro Knock (Uzaki-chan wa Asobitai!)   Den mest kontroversiella serien i år är egentligen en okej komediserie...som råkar ha ett riktigt skönt sluttema. Helt orepresenterat av vad som egentligen sker i serien, denna melodi trallar på i sin egna takt och är riktigt skön att lyssna i bakgrunden. Trallvänlig också.   Bästa animation: Strike Witches: Road to Berlin Strike Witches har alltid haft en solid animation. Kanske inte världsklass, men ändå bra. Varje iteration har också byggt på detta arv med vidsträckta miljöer, olika unika designs av Neuroi- tefaten och de imponerande effekterna under striderna. Sen så har dom förbättrat 3D- häxorna som var alltför hårda och mönsterbrytande i tvåan. Kort sagt så är allting bättre med råge helt enkelt. En eldstrid i denna show är svår att slå effektmässigt.   Årets besvikelse: Princess Connect! Re:Dive I det främmande landet Astraea vaknar Yuuki upp utan något minne bortsett från sitt namn. Där möter han Kokkoro, en älva som säger sig vara utvald till att tjäna honom. Tillsammans försöker de lära sig de magiska under som finns i denna magiska värld, och på vägen möter de luftskallen och vapendragaren Pecorine samt tsundere kattflickan Karyl. Denna grupp av extremt udda personligheter utan någon koll på vad Astraea har att erbjuda ska nu ut på en episk resa... Vid första anblick ett försök att vara nästa Konosuba, och flera korta klipp visar på att det finns roliga tillfällen. Men som helhet är den extremt svår att gå igenom. Det finns inget som driver mig till att se den, jag får ingen motivation av karaktärerna kanske just för att det finns inget som direkt driver deras ambitioner. Och detta kommer från någon som har en kandidatexamen i slice of life! Tyvärr är det mera en snarkfest som kanske belönar de som verkligen kämpar sig genom de tunga partierna. Men bara kanske.   Årets sämsta: Nekopara Bageriet La Soleil och dess kattflickor knegar på som vanligt. En dag träffar katten Chocola en herrelös kisse helt ensam i en park. Impulsiv som hon är tar hon med den hem, och efter lite om och men blir den adopterad. Nu följer vi dessa katters liv som nyblivna faddrar och deras nya kisse: Cacao. Visual novel serien var imponerande. OVA:n var helt okej om än imponerande produktionsmässigt. Denna...var inget vidare. Det känns direkt att stilen är helt ur led med originalet och i viss budgetutförande, för att inte tala om en handling som bara står och stampar på samma ställe känns det som. Återigen klagomål från en som ser tonvis av slice of life men även dom har nånting som driver serien framåt. Detta saknade skäl och jag borde inte ha varit så chockad som jag var över hur lågprioriterad denna var. Undvik!   Årets värsta karaktär: Standard (Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2045) Bästa beskrivningen skulle vara Chris Tucker från Rush Hour, fast med mindre energi. Standard är plus ett i Makotos gäng och enda medlemmen som inte är från Japan eller Sektion 9. Han är helt värdelöst i allt han gör och är för det mesta inte ens med i striderna. Det enda han gör är att klaga och dölja det som en framing device så att vi inte ska känna oss dumma. En komisk avlösning som inte får en att skratta alls.   Årets kvinnliga karaktär: Saphentite Neikes (Monster Girl Doctor) Doktor Glenns kollega, klasskamrat och den som älskar honom mest (hennes ord). Hon är en rättfram lamia med vass tunga, blir lätt svartsjuk när doktorn klämmer på sina kvinnliga patienter och trots allt detta extremt tålmodig och vis. Hon kan också kampsport och kan hålla sin sprit. Saphentite kan kortfattat beskrivas som en mer raffinerad Mia från Monster Musume. Lite mer exotisk också då hon är albino. Ett riktigt kap för Glenn som sagt!   Årets manliga karaktär: Kyou Souma (Fruits Basket Säsong 2) Det bästa ögonblicken i dramaserier är när tuffingen ska visa känslor. I säsong 2 får vi se en helt ny Kyou. Vi ser mognad och i viss grad förtvivlan och rädsla, något som var mindre förekommande i första säsongen. Detta är karaktärsutveckling på hög nivå. Om det inte är det kanske det är en simpel teknik att få oss tittare att relatera mer till honom...men i så fall så kan jag meddela att det funkar faktiskt.    Årets överraskning: Houkago Teibou Nisshi Hina flyttar till en liten kuststad och det är värsta möjliga scenariot för henne. Hon hatar insekter och stora äckliga saker så hon försöker undvika naturen så mycket så möjligt. Men en dag så stöter hon på Yuuki från hennes nya skola som fiskar på en pir. Yuuki "övertalar" då Hina att gå med i deras fiskeklubb, vilket hon självfallet stretar emot. Men bitvis då hon provar på fiskets ädla konst så mjuknar hon för hobbyn. Följ med på en fiskeresa utöver det vanliga där man äter det man fiskar upp! Var inte direkt på hugget först på denna, men den unika och varma animationen fick mig att prova på den. Och det var det värt. Riktigt tillbakalutad serie som lär ut lite om havsfiske samtidigt. En mera smålustig än varmmysig en som gillar att spela spratt på de olika karaktärerna. Lite Yuru Camp möter fiske, helt enkelt.   Årets darling: Koisuru Asteroid Som liten träffades Mira och Ao under en campingtripp. Ao hade en dröm om att hitta en asteroid och döpa den efter sig själv. Mira lovar då att hjälpa hennes dröm gå i uppfyllelse. Spola framåt till gymnasiet där båda möts igen när de försöker bli medlemmar i skolans astronomiklubb...men de får också reda på att klubben slagit sig ihop med markforskningsklubben, så att kunna upptäcka en ny asteroid kan bli svårare än man trodde... En liten mysig pärla som smög sig in i början av året. Den lyser upp med små yurivibbar och en sån där varm känsla man får av varm choklad. Den är också ovanligt pigg i svängarna, men utan att överdriva och tappa den där sköna känslan. Vackert inramat med dess fina animation och du har en serie som flög under radarn för flera. Ett måste för fans av slice of life.   Best of 2020: Strike Witches: Road to Berlin Det finns en viss partiskhet här, men när man ser Barkhorn med ett sexpack och en landsättning via ett bombplan plus tidigare nämnda förbättringar i animationen så är det svårt att säga nej. Strike Witches kommer alltid vara det missförstådda lilla mästerverket i mina ögon. Med episka nya strider, ett mer fokuserat mål (Berlin i detta fall) som hjälper till att driva handlingen framåt, samt det jobb som röstskådespelarna lägger ner i sina karaktärer var det värt mödan att ha denna kronjuvel som ett sista farväl till detta hemska år. Det fanns gott om konkurrenter för top spot (Majo no Tabitabi var nog närmast) och speciellt den sista säsongen på året. Men just nu kändes det som att tryggheten av något familjärt triumferade i slutänden. Varför ändra på ett vinnande koncept?

MathJuice

MathJuice

 

Trilogiernas förbannelse

Nu under vårsäsongen så hände det äntligen. En serie som varit i limbo länge och som behövde en tredje säsong för att verkligen sätta punkt i sagan då tvåan kändes tom med ett alltför öppet slut. Det tog tretton år innan den kom. Jag pratar förstås om Full Metal Panic Invisible Victory. Och...den hamnade på plan to watch orört... Här har man väntat och väntat på att den äntligen ska komma, och sen när den är här så bangar jag. Var det för länge? Har jag bara glömt vad den handlar om efter alla dessa år? Eller var jag bara insnöad på Comic Girls under denna säsong? Sen så slog det mig: det är inte första gången det har hänt. Spola bandet tillbaka till 2008 då Shakugan no Shanas andra säsong slutar. Vi ser Shana vänta vid en julgran och vi inbillar oss vad det menar, detta direkt efter en ganska lam slutstrid. Självfallet vet vi inte hur det slutar för de höll det öppet för tolkning. Fyra år senare, Shana 3 med Final i titeln kommer ut. Än en gång så har jag fortfarande inte sett den. Vad är det som hindrar mig från att ta sista steget för att veta vad som verkligen händer? Ytterligare några år tillbaka till 2006, School Rumble har sin andra säsong färdig och allting hänger i luften. Först två år senare kommer tredje säsongen...i form av en OVA-serie på två episoder. Jag hörde hemska rykten om hur dåligt det blev och fick flashbacks till hur OreImo hanterade sitt slut. Ska Harima få Tenma? Eller går han istället till Eri eller Yakumo? Vad händer med Mikoto? Och får Karen sin Kyousuke eller faller han för Lala? Ytterligare en serie i backloggen som kanske aldrig får se sitt ljus. Kan vi skylla på att det tog så lång tid mellan säsongerna så jag slipper känna skuld över det hela? Vi kan? Skönt, ännu en börda som släpptes från mina axlar. Nu kan jag börja leva igen, hörde ju att Free ska ha en tredje säsong nu under sommaren...

MathJuice

MathJuice

 

Skruvkorksblondinonomicon: Ranko Kanzaki

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Ranko Kanzaki.   Namn: Ranko Kanzaki Nationalitet: Japan Yrke: Professionell idol Roll: Artist för 346 Productions Karaktärsdrag: Blyg gothic lolita med chuunibyou-syndrom Hårfärg: Grått Hårprofil: Twin drills toppar Serie: The iDOLM@STER Cinderella Girls Voice Actress: Maaya Uchida   Som en idol gäller det att sticka ut och samtidigt hitta sin nisch. Man kan nog säga att Ranko mer eller mindre föddes med den. Hon är fascinerad av gothkulturen och dess mani gällande mörka färger och spets. Dock så kan det misstolkas att hon är intresserad av metal eller skräck, vilket är helt fel då hon inte klarar av läskiga saker. Huvudtemat bakom looken (enligt henne själv) är en fallen ängel som söker efter försoning. Ranko har även tagit åt sig lite av chuunibyou-fenomenet i hennes språk och blandat det med goth för ett riktigt unikt men förvirrande anförande. Detta är mest för att dölja det faktum att hon är riktigt blyg, men det har samtidigt influerat hela hennes akt. Hon var den förste i hennes produktionsgrupp att bli soloartist och deltog även i 346 Productions årliga upplaga av Cinderella Girls-konserten. Hennes största hobby är att rita, även det väldigt gothinspirerat. Är bästis med ryska Anastasia från samma produktionsgrupp som också bor i samma idolhem. När man kör twin drills kör man vanligtvis genom hela svansen (se Claire Harvey), men Ranko har bara sina toppar krullade. Dom är inte små och diskreta som med längre hårlängder men dom dominerar heller inte för mycket över resten av håret. Från toppen av svansen ända ut till topparna känner man en mer raffinerad och välpolerad volym av hår som definierar folk med den klassiska gothlooken, i kontrast med ojousamas som har spretigare och yvigare hår. Toppa av det med spetsiga rosetter och looken passar Ranko som hand i handsken.  10/10 Ranrans!

MathJuice

MathJuice

 

Animén eller mangan- vilken var bättre?

Efter att ha smått börjat få upp intresse för olika mangaserier, antingen från att ha sett animén eller på eget bevåg, så har jag även börjat se kontrasterna mellan de två olika medierna. Vissa fungerar bättre på papper medan andra känns mer levande på skärmen. Vissa av er kanske känner samma sak med vissa serier. Dock så har jag inte samma erfarenhet av det tryckta mediet som andra kanske har, men det finns fall då det känns som att ena mediet är överlägset det andra kanske på grund av att jag kom i kontakt med det först. Så jag tänkte rabbla upp några serier som jag stött på i både tryckt och rörlig form, i vilken ordning jag såg dom i, de skillnader jag stötte på samt vilken jag gillade bäst. Vi söker helt enkelt om det finns en viss fördom från var du börjar.   Animé till manga: Kiniro Mosaic: Charmen finns kvar men man blev riktigt peppad av mangan då man fick mer helt enkelt. Båda är i toppklass och väldigt wholesome content med liknande stilar. En bra adaption helt enkelt och jag kände mig inte besviken när jag började läsa.   Lucky Star: Båda två är minst lika förvirrande, men med mangan hade man tid att tänka. Stilen ändrades allteftersom så det känns som att animén har det fixat. Å andra sidan så blir man introducerad till mer karaktärer i mangan och blir generellt mer överskådligt som den 4-koma den är.   Anne Happy: Det känns lite mer allvarligare i det tryckta mediet och stilen reflekterar detta. Det blir lite mindre lekfullt än vad animén utstrålar. Den är fortfarande bra, men jag föredrar den mer lekfulla och färgglada varianten.   New Game!: Stilarna är identiska men känns så naturligt i 4-koma. Man får mer insikt och bakgrund i bokform, om än så mer drama därefter. Vissa punkter känns mer naturliga i rörlig bild som längre konversationer och dylikt.   K-On!: En enklare stil i tryck form, men det är enkelt att säga när KyoAni är ansvariga för adaptionen. Även om det kändes mjukare i mangan så var båda stilar ändå ganska lugna, om än mer energirika i animén så jag föredrar den senare lite mer, speciellt när det finns så mycket detaljer i den.   Manga till animé: Goblin Slayer: Mangan kändes mycket mörkare, mer fantasyliknande. Animén var lite mindre brutal, av självklara själ, samtidigt som färgkontrasterna stack ut mer. Adaptionen var bra, men mangan känns överlägen och mer dark fantasy-like.   Monster Musume: Lite mindre pilskt...men bara lite. Väldigt lika båda två faktiskt. Båda lika bra så att säga...om man nu gillar lite pilska serier med monsterflickor.   High School of the Dead: Animén vare sig du gillade den eller inte var verkligen maffig. Stilen var lik källmaterialet och höll sig nästan lika mörkt i temat, samtidigt så flexade man med sin budget i den. Båda riktigt bra, båda är lika ofärdiga tyvärr.   Triage X: Man fick inte samma förtroende som HotD och det märktes. Den var nog inte hemsk men mangan är det enda rätta svaret här tyvärr.   Tejina-Senpai: Stilen kändes plattare i animén och av någon anledning inte lika detaljerad. Formatet i övrigt fungerade inte överlag heller som jag trodde. Så både stil och berättandet är bäst upplevt genom mangan.   Joukamachi no Dandelion: Jag minns inte så mycket av mangan (kunde inte läsa så mycket av den) utöver fokuset på kamerorna. Jag kände dock igen stilen i övergången och det hela kändes naturligt. Animationen är helt okej, men jag önskar jag kunde prova på mer av mangan för att se om jag hade gillat den.   Oshiete! Galko-chan: Stilen var unik tack vare färgläggningen av blått och gult bläck. Lite för unikt för mig dock, så jag föredrar animéns stil. Animén kändes mer pilskare, men det visade sig att båda var lika snuskiga. Överlag var animén lättare för mig och kvalitén var superb.

MathJuice

MathJuice

 

Isekai Royale

Fyrverkerier smäller i luften. Det spelas musik från en stråkorkester ute på ett grönt fält. Kameran zoomar in till ett kommentatorsbås där två slipsnissar sitter. MathJuice: Hej och välkomna ska ni vara till den första årliga upplagan av Isekai Battle Royale! Just det, det två mest outhärdliga fenomenen i modern tid har nu slagit sig samman, gjort ett barn och lagt upp det för adoption! Enda skillnaden är att Ninja är inte med, men istället får vi en massa andra freaks. Med på denna resa har ni mig, MathJuice, och min färgstarka kollega Klona som kommentatorer för detta bombnedslag. Klona: Jajamänsan! Vet inte varför jag är så upphetsad över det hela men jag misstänker att den där pallen från vår sponsor Nocco har något att göra med det hela. MathJuice: Um, Nocco sponsrar inte detta evenemang. Klona: Jahapp, men nu är dom skyldiga oss det. I alla fall så har vi en intressant skara deltagare som är redo att slita varandra i stycken med deras övernaturliga krafter de fick från "den andra sidan". MathJuice: Vare sig truck-kun körde över en eller ditt favoritspel slukade upp dig så har vi utmanare av alla spektrum. Självfallet har vi med de ökända fyra som är Overlord, Youjo Senki, Re:Zero och Konosuba. Klona: Dock så har vi fått återbud från sköldhjälten Naofumi himself då han sa att han hade ouppklarade affärer med någon kvinna. MathJuice: Måste vara hans ex. Med alla dessa tokstolla...jag menar "unika individer" så har vi skickat våran man Soverejn ut på fältet för att ta reda på om det finns någon som sticker ut och kan bli den sista kvarvarande överlevande Fortnite-dansaren. Soverejn, hur ser det ut där nere? Soverejn: Well, jag har nu sett nog av dessa plebs, och jag kan säga med all säkerhet att dessa noobs har aldrig haft en one DEag tidigare i sitt meningslösa liv (deras förra liv inräknat). Oddsen är väldigt höga för ett kaos där ingen samlar byggmaterial, ingen fixar rank 4 kevlarväst och definitivt för mycket fotarbete à la Carlton. Jag står inte ut med dessa bronsskrubs, så jag sticker och tar en Biltemakörv. Säg till om alla dör. Soverejn tar av sig sitt headset och vandrar sig bort mot korvstånden. Klona: Okej, det var ganska rakt på sak. Vi får hoppas att deltagarna kan leverera mer än vad som förväntas. MathJuice: Och där går startskottet! Vilken isekai-figur kommer stå som ensam segrare i detta hektiska och förhoppningsvis kaotiska...eh kaos. Klona: Vänta lite nu, det står ett kylskåp mitt ute i fältet. Vad gör det där? MathJuice: Måste vara en referens. Kommer du ihåg den där gången från Indiana Jones när... Klona: Hold your horses, för Megumin har laddat upp och är redo att smälla av! Hennes mål verkar vara...slimebollen Rimuru. Låt oss se ifall han klarar av smällen, här kommer den...och wow, det är lika magnifikt varje gång hon gör det där! Och inget slime syns för tillfäll...vänta, där är han, helt oskadad. Hur gör han det. MathJuice: Jag vet inte, men Megumin är nu helt ute. Under tiden så kastar Tanya Degurechaff tonvis med artilleri mot Ainz Ooal Gown som bara frammanar odöda hela tiden som en stor vägg av benmjöl. Men vänta, verkar som om nån verka göra något intressan...nej, nej, bara Lancer på väg mot kylskåpet. Klona: Räknas Fate-universumet som isekai? Jag menar historiska karaktärerna i sig kanske räknas som reverse isekai, men är det inte lite väl långsökt? MathJuice: Vet inte, men verkar som att han hittade något drickbart i alla fall. Klona: Om det finns Nocco så hoppas jag han delar med sig. MathJuice: Vette tusan om det vore så klokt. Japp, han spyr av drickan, inte ett bra tecken där inte. Vänta...okej nu är spyan rött. Herregud, hur dålig måste den ha varit för att göra det där? Klona: Måste varit tomteskumsmak, aldrig gillat dom heller. MathJuice: Vad det än var så tog det kål på honom. Luck of the Irish, eh?! Klona: Måhända, han fick ju en sista dricka i alla fall. Och nu ser vi Louise Françoise ute på fältet, staven i högsta hugg. Hon har några nasty explosionsspells att kasta, inte lika potenta som Megumin men ändå väldigt imponerande. MathJuice: Så länge de inte smäller i hennes ansikte. Men vänta, verkar som om hon är förvirrad över något. Åh oj, hennes stav är borta. Tappade hon den mitt under pågående strid? Inte så klokt. Klona: Åh nej, det var Kazuma som låg bakom det, han stal den med hjälp av sin magi. Nu kanske det vänder för...nix, den smällde rätt i hans ansikte. Kanske väntat ändå... MathJuice: Utöver detta så verkar det som att striderna börjar avta lite...åh, vänta. Nu händer det något. Okej, verkar som en plötslig cyklon dök upp från ingenstans. Det stod det inget om på Klart.se! Klona: Det där är inge väderlek, det är militärprinsessan. Och hon verkar vara beväpnad med svärd...massor med dom. Och nu använder hon en som en violinstråke, mot en kpist-violin...Å boj, I have a bad feeling about this... Ett bländande ljus dyker upp från himlen och dränker hela slagfältet i ett tjockt täcke av...well, bländande ljus, allt till ett öronbedövande dån. När ljudet dör ut och ljuset lättar är fältet tömt på alla som tidigare ockuperat det. MathJuice: Vad i...vad hände?? Var är alla? Klona: Hade Mayaindianerna rätt? Är detta ett tecken? MathJuice: Strunta i det, vem vinner om vi inte har några deltagare kvar?? Klona: ¨Bläddrar genom pappren¨ Öhh...Ninja vinner. Han vinner. Igen. MathJuice: ....... MathJuice tar av sig sitt headset och lämnar sin stol i riktning mot korvstånden...

MathJuice

MathJuice

 

Season passen dödar japanska fightingscenen

Det jag beundrat vad gäller japanska utvecklare är att de alltid gör sin egna grej, oavsett vad marknaden säger. Med det sagt så är deras främsta fokus då på hemmaplan. Å andra sidan så är deras stora produktioner riktigt solida...vilket gör detta mer sorgligt. När det väl adapterar från väst så är det de värsta från industrin. Den senaste trenden inom fightinggenren är season pass, det vill säga innehåll som förköps både långt innan release av själva innehållet och innan vad för innehåll det är. Det är inget nytt men det som händer gällande fightingspel är att karaktärer hamnar bakom denna paywall, speciellt gamla favoriter som nu måste köpas loss. Låt oss gå igenom de större och senaste profilerna/förbrytarna:   Street Fighter 5: Kanske min favorit i serien som också är den mest slemmigaste. Väldigt bristande innehåll med seg grind för att låsa saker. Sen kom smällen med inte en, inte två, men TRE season passes med en handfull karaktärer i varje. Gissa var Akuma, Juri och Blanka hamnade... BlazBlue Cross Tag Battle: BlazBlue, Persona, Under Night och R.W.B.Y. mixar och matchar i denna ambitiösa crossover. Dock så är hälften låsta bakom ett season pass (eller deluxe edition). Riktigt, riktigt lågt. Soul Calibur 6: Jag kan köpa att 2B från Nier Automata kommer som DLC-karaktär, men Tira och Amy? Som i karaktärer från tidigare iterationer? Varför? Bara...varför? Dead or Alive 6: Dead or Alive 5 Last Round hade sjukt många season passes för kostymer med ett fåtal gästkaraktärer inbakade bland dessa. Nu slår man till direkt med ett season pass för 900(!) kronor. Mestadels kostymer kanske, men Mai Shiranui från King of Fighters dyker upp här precis som i förra spelet. Dock så har spelet redan fått kritik från dess utdragna progression vad gäller kostymer och Nyotengu är låsts som förhandsbokningsbonus. Frågan är om mer kommer hamna bakom detta lås.   Det värsta med det hela är att dessa spel är riktigt bra på vad det var menade till: slagsmål. Men det verkar som om den förgiftade brunnen som är AAA-gaming har nått fjärran östern som ger oss urholkade upplevelser där man verkligen måste kämpa för att få njuta av något man lagt ner 700 spänn på. Eller så kanske den har funnits hela tiden? Hur som helst så är det inte kul att hosta upp extra stålar för att få sin favoritkaraktär. Spelar ingen roll om det är Rainbow Six Siege, Street Fighter 5 eller nästa Mulle Meck, det är inte okej och det känns hemskt...

MathJuice

MathJuice

 

Att ha en hobby kostar och du ska inte skämmas för det!

Att ha en hobby kan vara skumt för vissa som inte "förstår" vad man ser i det. Detta är sant för animé, men kan även beskrivas i viss mån för andra intressen. Det är okej. Så länge dom inte är taskiga får dom tycka vad dom vill så länge Du har det kul. Vad som är en mer återkommande fråga när det gäller ens fritidsintresse är den återkommande frågan om vad det kostar. När man tänker efter så kan en del pengar försvinna bara sådär, och det kan kännas lite jobbigt när folk i ens närhet kanske ifrågasätter ens vanor genom att dra ekonomi-kortet. Men oroa dig inte! Det är inte ovanligt med dyra favoritsysslor och du ska inte behöva grubbla över något som du tycker om. Låt oss ta en titt på olika hobbies och vad det kan kosta: Animé/manga: En DVD-box med en säsong kan gå på cirka sex-åttahundra kronor och en mangapocket kostar kring hundringen. Om man vill gå djupare med merchandise så är det vanligt med figurer (500-1500 kronor), affischer (400), annat krimskrams (150) och om man känner sig modig att gå efter en dakimakura så pratar vi tusenlappar. Eller så kan man spara in genom att skaffa Crunchyroll Premium. Magic the Gathering: En starterlek går på 300 kronor och ett booster går på 50. Därefter kan värdet på enskilda kort variera beroende på raritet och hur väl de fungerar i tävlingssammanhang. Det finns även olika format, så om man vill köra det senaste/aktuella formatet så kan det vara dyrare när korten roteras ur. En lek kan vara riktigt billig men de mest slagkraftigaste lekarna kan gå på flera tusen. Warhammer: Figurrollspel har alltid varit kostnadskrävande. En armé kan gå på ett par tusen och det är utan att inkludera färg, slagfält och kodex som byts ut titt som tätt. Videospel: En konsol går på tre-fyratusen kronor. En PC som ska klara nya titlar går på minst 10000. Därefter går spelen för fyra-sexhundra kronor styck. Med VR så räknar man med nästan tiotusen till. Det ser kanske mörkt ut när man lägger fram det såhär, men håll inte andan ännu. Se vad som händer om lägger det sida vid sida med andra nöjen som räknas vara "normala" hobbies: Fiske: Ska man fiska någonting större än abborre så krävs ett starkare spö än det som finns på OK/Q8. Räkna med minst tusen kronor där. Därefter ska man ha en rulle, antingen en öppen haspel (tusen och uppåt) eller en multiplikator (tre-fyratusen). Därefter så kommer drag/beten, beteslåda, håv och lina. Ett tips är att inte fastna i stenar på botten av älven... Hockey: Sport överhuvudtaget kostar alltid, men hockey är dels en av de mer populära, dels så är det en så kallad "materialsport". När jag brukade spela använde man träklubbor på kring tre-fyrahundra kronor. Nu har dom fasats ut mot helkomposit som inte går under tusen spänn. Och det är bara klubban! Skridskor, skydd, hjälm...det blir en hel del i slutändan. Som målvakt blir det ännu mer pengar så tjocka som dom är. Lego: Lego har blivit dyrare än jag minns det. Säg en båt eller byggnad går på sex-sjuhundra kronor. Sen så finns det större byggsatser som London Bridge och Dödsstjärnan som går på tretusen kronor. Är nog billigare att bygga dom i verklighet... Instrument: Jag vet inte hur mycket kringkostnad det är med instrument, men själva instrumentet och eventuella lektioner kostar en del. Säg har man en gitarr så kanske underhållet kostar mer än en trumpet. But it's just a game theory! Moped/skoter: Ny moped går på 25-30000 och en ny skoter är över hundratusen. Det går att få bra begagnatpriser, men den största utgiften är bränslet. Sen så kostar det att ta förarbevis för alla maskiner. Filmfantast: Vill man ha en bra bioupplevelse i hemmet så kostar det. Vill man sen ha en Han Solo-figur så kostar det ett par tusen. Vill man ha rekvisita från inspelningar... En fest: Ett flak öl; 350 kronor. Brännvin; 230 kronor. Jägermeister; 280 kronor. Groggvirke; 60 kronor. Chips; 40 kronor. Pizza; 80 kronor. Entrébiljett till nattklubben; 100 kronor. SHOTS; 300 kronor. Bjuda en kompis; 100 kronor. Spy klockan halv ett; dagens lunch. Göra om samma sak nästa helg; priceless! Allting är relativt. Vad som räknas är att du har kul när du utövar vad du än nu hittar på. Där ser du brorsan, så sluta tjata nu din moppepojke!

MathJuice

MathJuice

 

Skruvkorksblondinonomicon: Elf Yamada

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Elf Yamada.   Namn: Elf Yamada Nationalitet: Japan Yrke: Författare Roll: Sötaste och bästa lättromanförfattaren någonsin (hennes ord) Karaktärsdrag: Stort ego Hårfärg: Påskblond Hårprofil: Två små ringletstoppar över axlarna Serie: Eromanga-sensei Voice Actress: Minami Takahashi   Yamada satsade hårt redan från start. Efter att hon gick ut grundskolan började hon skriva, och är nu en succéförfattare som fjortonåring. Hennes främsta serie, "Dark Elf of Bursting Flame", är en fantasyroman med mycket ecchi inbakat. Många har kritiserat hennes berättarstil och hur handlingen inte riktigt avancerar. Dock så säger två miljoner sålda exemplar en hel del, plus den kommande animéadaptionen. Självfallet så har succén stigit åt hennes huvud. Yamada är självsäker i och med att hon har alla siffror som talar för henne. Detta har gjort henne besatt vad gäller att jämföra sig med sina konkurrenter, och i takt med hennes lilla storhetsvansinne har hon börjat kalla sina fans för tjänare. Men det finns en sak som hon saknar: illustrationer från Eromanga-sensei. Hon är ett stort fan och måste bara ha hennes teckningar i nästa projekt. Ironiskt nog är detta det enda skälet till att hon är lite avundsjuk gentemot sin rival Masamune som faktiskt har Eromanga som partner. Även om Yamada är väldigt uppblåst tack vare sina framgångar så kan hon vara riktigt vänlig när man väl lär känna henne. Hon har också väldigt unika vanor i hennes författande som kan ses som excentriskt för andra, men hennes förläggare ser det som lathet. Likt hennes förnamn Elf antyder så har hon spetsiga öron. Hur det spelar in i serien vet jag inget om dock...

Yamada kör en reverse gothic lolita stil med ljusa färger i hennes kläder, speciellt rosa, vitt och rött, elegant ackompanjerat med en liten rosett på hennes huvud. Hennes hår är dock mer traditionellt likt en ojou-sama. En lite bryskare lugg som delar sig på mitten men överlag vågigt hår med mjuka lockar i topparna. För att toppa av det har vi två klassiska axelringlets som ramar in ansiktet. Dom finns alltid där för att påminna dig om att du är underlägsen henne. Väldigt unikt utseende för en författare och kanske Kuronekos motsats (samma universum yadda yadda), men riktigt sött och ibland humoristiskt. 10/10 Animéadaptation!

MathJuice

MathJuice

 

Storma Area 51 i stil

Det är snart den 20:e september, datumet för årets stora event: stormningen av Area 51. Eventskaparen har själv nämnt att deltagarna ska "Naruto-springa" för att kunna undvika att bli träffad av amerikanska kulor. Om du som deltar inte vet nog mycket om Naruto (eller om du har nog med självrespekt att inte se den serien, lol) så kommer här en lista över andra rekommenderade stilar att vandra in i den hemliga basen på. Stilrent? Effektivt? I din egna takt? Vi har för alla smaker!   Menacing Man kommer långt med klassiker, även om det är lite långsammare än andra stilar. Som extra bonus så skrämmer man iväg de mera knäsvaga motståndarna innan du ens hunnit fram till ingången.   Saitama Det ser ut som en normal jogg, men med rak rygg och extra höga knälyft...och extremt snabba såna. Du ser lite fånig ut när du springer så, men garanterar en plats längst fram i leden.   True Shinobi Få vet om att Narutostilen är bara en av olika ninjastilar när man springer. Denna är en mer effektiv och disciplinerad stil där den främre armen minskar luftmotståndet mot kroppen. Detta gör en även redo att dabba på direkten om så tes nödvändigt.   Nii-san Mer miljövänlig än en Micra och snabbare än en Qashqai, denna coola (heh, pun) snabbtransport används av de mest disciplinära kombattanter utan att trötta ut deras ben. Andra varianter inkluderar issurfning och isskridskor, men då krävs extra ninjaträning.   Valkyria Snabb acceleration och ganska bra medelhastighet, denna variant garanterar att motståndarna vet att du kommer. Det är också rekommenderat att bara använda denna för att fly i motsatt håll. Garanterar att du springer som en häst.   Devil Dash Ingen kommentar...   Bröderna Fluff Ett svenskt patent, denna manöver kräver två personer och en lite längre uppstart. Men när den väl kommer igång så är man så gott som ostoppbar. Hastigheter uppemot 50 krull i minuten är garanterat.

MathJuice

MathJuice

 

Impulspyssel med Barkhyttan

I helgen var jag på Ikea, och det enda stället som är tolererbart är vid tavlor och dekorationer. Väl där så hittade jag en lustig liten låda kallad Barkhyttan. Först tänkte jag att den vore en fin låda för figurer, men sen så slog det mig: Jag ska göra om den till ett litet växthus. En väldigt impulsiv grej, men kanske något värdefullt kommer ur detta kaos. Så planen är att ha en form av gräsyta på botten med en vacker backdrop. Till det så använder jag: Lim. Dubbelhäftande tejp. Modellgräs eller "flock". Ett fotografi. Modellgräset är från min tid som Warhammer-fanatiker och går att få tag i hobbyaffärer som riktar sig mot figurrollspel eller modelljärnvägar. Jag prövar helt enkelt bara att smeta ut lim och lägga gräspulvret direkt på. Expresslim är bra för både lagningar och hobbyverksamhet. Det är riktigt starkt men torkar också ganska snabbt, sen så gör den lilla flaskan det inte så lätt när det gäller större ytor. Men jag fick ett någorlunda resultat efter två rundor av limning och improviserad utsmetning med pensel och sked. Man kan nog göra mer, men jag lämnar det så där just nu. Nästa steg är att ta det noga valda fotot och fästa den med hjälp av tejpen. Med tejp kan jag enklare byta ut fotot ifall jag önskar byta motiv eller, i just detta fall, önska lite större. Bakytan är 27x27 centimeter men den lokala fotoautomaten skriver ut i max 15x20 centimeter. Skillnaden är dock 20 kronor mot 169, så jag provar med ett mindre motiv denna gången. Efter att fotot är på plats, skyddsplasten tagits bort och sandrester dammsugits upp så börjar man se ett någorlunda resultat. Just att fotot är mindre än väntat förstör inte effekten som jag trodde, utan ger mer av en kollageeffekt. Inte illa. Lägg till en provrunda med hjälp av Angela Balzac från Expelled from Paradise och vi har en mysig liten låda. Så det var ett riktigt impulspyssel. Det blev mer kaotiskt än väntat, men slutresultatet blev helt okej och delvis mysigt. Nu måste den hängas upp någonstans fint.

MathJuice

MathJuice

 

Magivärldar är inte så magiska...

När man träffar på ett supertroget Harry Potter-fan så snackar dom om hur kul det skulle vara att leva i den världen. Åka tåget till Hogwarts, spela Quidditch, ha en egen uggla och äta mystiskt godis som kan smaka hamburgare eller öronvax. Men vad vissa verkar glömma att det är under en mörk tid som man lever under med konstant hot från ni-vet-vem och hans anhängare. Det är en ganska mörk tidslinje där själva Trolldomsministeriet föll och under hela serien är det konstant hets mot smutsblod, för att inte tala om alla monster som är efter en. Så jag försökte föreställa mig livet i magiska världar från animéserier...och ser ett mönster om hur miserabelt det kan vara. Låt oss lägga korten på bordet:   Harry Potter: Förutom en megarasistisk dödskult och alla monster som finns under skolan som du går på så lever du i ett universum där trollkarlar för länge sedan sket på sig och använde magi för att ta bort det. Det blir också ganska jobbigt att förklara för femtielfte gången till dina icke-mugglarvänner vad man använder en gummianka till.        
Negi Magi: Som slutexamen från magiakademin så får du ett slumpvalt jobb i den vanliga världen. Tänk om man måste bli körskolelärare eller sälja dammsugare innan man sen får vifta fritt med magi? Risken finns att du kan bli odödlig och/eller skaffa dig ett harem av skolflickor. Låter bra till en början, men har du någon gång försök hantera ett trettiotal tonåringar?           The Ancient Magus' Bride: Du träffar på olika mytologiska väsen vart du än går, och med största sannolikhet så kommer det vara den ledande orsaken till att du dör. Allting är också extremt tidskrävande och kan ta död på dig om man inte är stark nog i sina gener. Finns även en risk att du kan bli kvävd av små flygande lamm.           Strike Witches: Du kan bara använda magi om du är en kvinna och om du är kring tjugo år eller yngre. Sen måste du dedikera ditt liv till att slåss mot en utomjordisk ras som kan regenerera och skjuta lasrar medan du är fast med 40-tals teknologi. Å andra sidan så slipper du bära byxor och du får en svans och ett par djuröron på köpet...           Fate/Stay Night: Det finns en liten chans att du blir utvald till att delta i magivärldens Battle Royale, med priset att få en önskan av den Heliga Graal. Chansen att överleva är extremt låga och även om du vinner så är priset fejk och förvridet. Plus att dina favoritkaraktärer från historia och mytologi egentligen var kvinnor.           The Irregular at Magic High School: Om du har begåvningen att kunna hantera magi så tränas du i främsta taget i militärt syfte, sorry. Hemligheten är också att det är inte riktig magi utan programmering. Magi är bara något trendigt ord som "magiker" hittade på för att de skulle verka coola. Nördar!        
Youjo Senki: Som ett genomgående tema så hamnar du troligtvis i armén om du har magi i ådrorna. Och vi snackar om första världskriget typ av armé, så skitiga förhållanden och leriga skyttegravar fyllda med blod från dina kamrater. Risken finns också att du blev isekai'd till denna värld tack vare SJ...         Puella Magi Madoka Magica: Nej, vi går inte där...  

MathJuice

MathJuice

 

Under luppen: Videospelsindustrin kontra New Game!

Det senaste decenniet har jag varit så less på spel med hur de har transformerats: Mera grinding, allting ska vara ett battle royale, battle passes, loot boxes och all annan möjlig och omöjlig form av monetisering. Samtidigt när man skrapar lite på ytan så märkte jag mer och mer hur hemsk industrin egentligen är bakom kulisserna. Självfallet sker dessa hemskheter i andra mjukvaruindustrier eller där kapitalism regerar (*host* USA), men det slår som hårdast när något man bryr om påverkas. Och det verkar inte gå åt bättre tider hellre... Men 2016 släpptes animé versionen av New Game! Seriens skapare Shotaro Tokuno nämner själv att han har 3 års erfarenhet från industrin (inga specifika detaljer dock) och tyckte att han borde göra en serie om sina erfarenheter. Här följer vi Aoba Suzukaze som ny intern inom Eagle Jump Studio och hennes resa inom denna industri. Efter att ha sett båda säsongerna, en OVA och läst 9 volymer av mangan känns det lite som ett drömscenario jämfört med vad man hör idag. Så jag tänkte bara för att få vädra lite frustration se vad som kunnat vara en mer human värld för programmerare, artister, designers etcetera och hur Eagle Jump styr sitt skepp jämfört med våra IRL företag. Vision När man startar från noll krävs det ett designförslag inom all form av mjukvaruutveckling. Förutom deras flagskepp, JRPG:t Fairies Story, så brukar Eagle Jump uppmana sina arbetare att komma med förslag för nästa spel. Dessa förslag lades fram till direktör Hazuki som med en mindre jury bestämde vilket förslag man gick med. Så teoretiskt sett så kunde alla inom företaget få sin idé förverkligad. Hur designförslag sker i verkligheten är oftast en fråga om marknadsundersökning. Man ställer sig frågan vad som är populärt. I värsta fall kan en ledning högst upp i kedjan (alltför ofta personer utanför utvecklingsprocessen som exempelvis utgivaren) bestämma vad som gäller. Bioware fick uppdraget att "göra ett onlinespel" och det var det enda dom fick som ledord. I nästan sex år försökte man skrapa ihop någonting som liknade ett komplett äventyr, men dålig ledning och kommunikation mellan olika studios och team ledde till många specifikationsändringar innan man till slut fick fram Anthem. Och vi vet hur det slutade... Anthem saknade en vision att följa och hade inte någon ledare vid rodret. Faktisk utvecklingstid var ett drygt år och det som kom ut från studion var en Destiny-klon som inte höll måttet av vad som utlovats. Eagle Jump börjar alltid med att bena ut sitt projekt innan man sätter igång utveckling. Det hjälper också att de har erfarna ledare att luta sig mot samt huvudprogrammeraren Umiko som inte tar nån skit gällande specifikationsändringar. Crunch Inom systemutveckling finns olika metoder och modeller om hur man tacklar ett projekt. En alltför vanlig metod är crunch, där grundidén är att jobba extra hårt inför en release för att fixa och polera produkten innan den når marknaden. Detta betyder extra övertid för utvecklingsteamet. Men vad som var menat som en sista kvalitetskontroll har inom spelindustrin tagit form som "gör det releasefärdigt". Detta betyder inte att det är buggfritt eller optimerat de flesta gånger, utan de vill inte missa releasedatumet. Crunch kan ske i vilket skede som helst hos dom och majoriteten av denna övertid är obetald. Red Dead Redemption 2 till exempel hade 100 timmars arbetsvecka. Ta som perspektiv att vi svenskar i regel jobbar 40 timmar i veckan måndag till fredag vanligtvis, vissa kan relatera hur mycket det är. En vecka är 168 timmar och utvecklarna för RDR2 jobbar alltså mer än hälften av veckan, och hälften av den tiden var obetald. Plus att det är inte hållbart för kroppen och psyket att jobba konstant. Det är skadligt och oacceptabelt. Eagle Jump har haft sista minuten crunch innan release, men det var polering och buggfix som var fokus. Dom har en strikt deadline för när själva huvuddelen ska vara klar innan man ens funderar på polish. Sen så snackar vi om att komma in under en helg och inte 60 eller 80 timmarsvecka, men om man fått övertidsbetalt framgick inte. Sen så har vissa kolleger som Yagami en ovana att arbeta kvällar och även sova på jobbet. Detta gjorde hon på eget bevåg, men man har hört skräckhistorier om utvecklare som inte fått gått hem och sovit på kontoret under crunch. Crunch är en biprodukt av ledningens misslyckande och är inget man bör eftersträva inom industrin men det sker tyvärr fortfarande i stor grad. Anställningsvillkor Alltför ofta så är ens jobbsäkerhet som spelutvecklare alltid i fara, oberoende om man gör bra ifrån sig eller inte. Många studios är marknadsförda och styrs då därefter av...ja, pengarna helt enkelt. Men det var också den gången då Activision Blizzard tjänade rekordmycket pengar förra året, bara för att sedan sparka 800 anställda. Ytterligare att ta i perspektiv: Huvuddirektören Bobby Kotick tjänade 40 miljoner dollar och andra höjdare inom företaget tjänade också miljonbelopp. Samtidigt så finns det folk på grundnivån som inte ens hade råd att äta lunch. Samtidigt på Eagle Jump så ser vi en stabil miljö för sina anställda. De tvingas inte till avsked efter en release, även om det inte sägs om dom går med vinst eller inte. Två saker som sticker ut: Det första är att alla inom företaget är kvinnor, väldigt sällsynt med kvinnor i den verkliga branschen och särskilt inom maktpositioner. Den andra är den gången man fick följa med på företagets årliga läkarundersökning. Aoba och kompani har sjukvård via företaget, ytterligare en grej som är extremt ovanligt i verkligheten bara för att man vill spara några kronor.   Det här borde räcka som en mindre rant för idag. Visst är det omöjligt att leva som man gör i en manga, men standarden inom spelindustrin är skrattretande. Allt detta är mycket beroende på kapitalism och amerikanisering där pengarna flödar uppåt och rättigheter för den vanliga arbetaren (som exempelvis ett fackförbund) ses ner på och ignoreras. Allt för att feta Bobby Kotick ska slippa betala skatt på sina 40 miljoner... Jag märkte allt det här hemska bakom kulisserna allteftersom kvalitén på nya spel sjönk och breddades plats för mikrotransaktioner och säsongspass. Om de som arbetar inom spelindustrin har det dåligt så kommer även slutprodukten att vara skräp. Alla förlorar på det...förutom dom rikaste på toppen förstås. Och det ser alltmer ut som att vi aldrig kommer vara i närheten av det förhållanden som visas i New Game! Vad vet jag, allt jag vill är kanske att ha Hifumin trösta mig då jag sitter nedbruten i tårar efter att jag sett att nyare spel ska kosta 700 kronor styck och att alla ska ha ett eget season pass för 500 extra...

MathJuice

MathJuice

 

Censur & Fanservice - Det svåra försvaret

Denna säsong började Interspecies Reviewers sändas, en serie som kan beskrivas som komedi möter softcore hentai. I den så följer vi ett gäng killar av olika raser i en fantasyvärld där de betygsätter olika bordeller och de olika raser som de ligger med. Den västliga lokaliseringen sköttes av Funimation, med en del censur förstås. Jag säger "sköttes" för efter tre avsnitt slutade dom sända den helt eftersom det "inte uppfyllde deras kvalitetskrav". Även Tokyo MX och Amazon Prime verkar ha avstått från att fortsätta sända serien. I en annan situation förra året så gick Sony ut med att de ska ändra sina regler gentemot riskfyllda titlar mot sin plattform Playstation. Detta efter att det sagts att deras huvudkontor har flyttats till Florida, men oavsett dessa påstående så ändras inte det faktum att denna nya policy har trätt i kraft. På grund av detta har flera visual novels och även det senaste Devil May Cry fått censurera sig. Det sägs även att nästa Senran Kagura kan ha slopats eftersom kraven på censur har höjts. Detta decennium har varit speciellt gällande sex och fanservice och särskilt när #MeToo började få fart. En högre standard har satts vad gäller kroppsfixering, sexuella trakasserier och kvinnors rättigheter. Det är förstås väldigt bra. Det är viktigt att dessa problem kommer fram så vi kan förbättra vårt samhälle. Men ur det växer ett nytt problem: Den negativa synen på fanservice. Och ur den så växer nästa problem - huruvida man kan säga att fanservice inte är något dåligt. Ta som exempel mig vars guilty pleasures inkluderar Senran Kagura, Strike Witches och Infinite Stratos. Jag förstår varför man är rädd eller försöker undvika fenomenet, men samtidigt så vill jag ju inte att något som jag gillar ska tas ifrån mig. Å andra sidan så kan jag inte direkt hitta ett försvar som en medelsvensson inte kan tyckas vara avskyvärt i deras ögon. Vad ska jag säga, "jag gillar serier om ninjor som förstör varandras kläder och en militär som inte bär byxor"? Så är det ens någon idé att försvara något som man tekniskt sett inte kan försvara? Jovisst. Vi gillar vad vi gillar hur konstigt det än kan vara. Så länge det inte förstör någon annans liv (eller ditt eget) så ser jag inte varför man ska straffas med att ens leksaker försvinner. Det jag ser är två hypoteser som kan hjälpa att kanske förstå vad som händer och vad som kan göras: Vi pratar om en nisch, det vill säga något för en specifik publik. Problemet är att företag vill vara alla till lags för att förbättra sin image (och i och med det öka sin försäljning). Det funkar inte med ett så smalt område och användarbas. Och nästkommande är inte bevisat men lite väl slumpmässigt för att inte vara en möjlighet; När någon klagar att "X är dåligt och borde försvinna" så är det ofta från folk som inte konsumerar den nischen. Så företaget viker sig till den gruppen så tar man samtidigt avstånd från sina ursprungliga kunder som faktiskt använder deras produkter...och varför vill dom vara kvar som kunder hos dig då? Att bekämpa fenomenet hjälper inte någon i det verkliga livet. Det är fiction. Det är pixlar på en skärm, det är bläck på ett papper. Inget är på riktigt. Att få folk att sluta se på Interspecies Reviewers hjälper inte folk som drabbas av människohandel. Att EU försöker så hårt att bekämpa doujinshi och dylikt hjälper inte kvinnor som inte ens har rätten att köra bil. Samma exempel kan ses med våldsamma TV-spel, att sluta sälja dom stoppar inte folk från att bli ihjälskjutna. Varför? För att det är inte en orsak. Det finns ingen korrelation. För att det existerar inte i detta universum. Om nu vi kunde få folk att förstå att fiktion är just fiktivt och att en nisch inte är menat för alla kanske man kan stoppa detta...jag är tveksam i att använda förtryck, men det känns nästan som att vi är på väg dig. Du har rätten att inte gilla Senran Kagura, du har rätten att tycka att jag är konstig för att jag tycker om det, men vad ger dig rätten att ta bort det och förstöra för mig? Jag gillar inte "Artist X", men du ser mig inte gå runt och få denne att sluta sjunga. Vad skulle du tycka om någon tog dina leksaker ifrån dig när du inte gör någon skada med dom?

MathJuice

MathJuice

 

Häxor - bästa animémetat!

Under denna säsong har en ny serie baserat på en manga börjat; I've Been Killing Slimes for 300 Years and Maxed Out My Level. Ytterligare en isekai om någon som hamnar i en fantasyvärld och med spelelement. I denna serie följer vi Azusa som har bara jobbat hela sitt liv, och helt plötsligt dör hon efter att ha överansträngt sig med jobb. Inte ens 30 år och hon dör av hennes eviga slit utan att få något annat gjort. Men eftersom hon är i en isekai får hon en ny chans av en ganska generös gud som ger henne evigt liv och ungdom i en annan värld. Hennes jobb är häxa och det hon gör på dagarna är tillverka medicin, njuta av livet (d.v.s. slöa) och slakta små slime. Men efter 300 år så märks det att hennes nivå har ökat, och det leder till att starka krafter söker att utmana henne. Azusas lugna tid är nu slut... Denna slog till direkt första avsnittet med mycket komedi och charm. Aoi Yuuki (My Hero Academia, Tanya the Evil) gör ett utmärkt jobb i hennes roll som en häxa vars enda önskan är att leva i lugn och ro. Jag har haft ögonen efter denna när beskedet kom att den skulle få en adaption. Premissen var där förstås, men kanske det som drog mest uppmärksamhet var ordet häxa. I detta fall är det inte i titeln, men det är vetenskapligt bevisat (av mig, en fil.kand. inom slice of life) att animéserier om häxor är, som ungdomarna uttrycker det, the shit! The good shit! Det är något med dessa magiska individer och deras äventyr som riktigt sticker ut. Alla serier med häxor jag sett är allt från briljanta till mästerverk, med undantag från Witchblade som utöver titeln inte har något med häxor att göra tror jag... Utöver allt mitt tjat om hur Strike Witches är det bästa som finns på jorden så finns det även andra serier om häxor som bara ger och ger: Majo no Tabitabi: Berättelsen om hur Elaina inspirerad av sin favoritbok Nikes äventyr bestämmer sig för att bli en häxa och resa över hela världen. Vacker berättelse med många sköna (och ett par hemska) ögonblick med vacker musik och animation. Gränsfall på att vara en feelgood slice of life vid flera tillfällen. Witch Craft Works: Takamiya är en måltavla för en organisation av elaka häxor som vill sno hans latenta krafter. Han får skolans populäraste tjej och en av de kraftfullaste goda häxorna, Ayaka, som en personlig livvakt i kampen mellan gott och ont. Actionäventyr som pumpar på genom hela showen och gillar att leka med hur kraftfull Ayaka är jämfört med hennes motstånd. Flying Witch: Häxan Makoto flyttar ut på landet till hennes avlägsna kusiner Kei och Chinatsu. En lugn och långsamtgående slice of life om magiska (och mindre magiska) under. Här ligger fokus på att "häxkonster är inte längre tabu, men det är inte heller så farligt eller främmande som man kan tro". En fin mix som gör det till en skön serie att slappna av till. Shuumatsu no Izetta: Den sista levande häxan Izetta vill hjälpa sin vän och prinsessan över Elystadt Fredericka, men kan hon rädda nationen från en tysk invasion? Magisk musik och ett väldigt spännande krigsdrama med allt på spel. Little Witch Academia: Unge Akko vill bli en häxa tack vare sin inspiration från barndomshjälten Shiny Chariot. En mindre deprimerad och mer komisk version av Harry Potter gjord av Studio Trigger. Vad mer kan man önska sig? Det blir inte lättare att fatta vilken meta som regerar. Med allt som pågår så har häxorna infiltrerat olika genrer och har nu fritt fram att göra som man vill. Och dom briljerar med det! Det finns för alla smaker och ni kommer inte bli besvikna. Med det sagt vill jag välkomna Slime 300 till häxornas hall of fame!

MathJuice

MathJuice

 

En hyllning till Playstation Vita

2012 skulle nästa generation av bärbara konsoler komma från skaparen bakom det populära Playstation Portable. Jag minns att jag var lite i valet och kvalet om jag skulle skaffa den eller inte. Det var tre faktorer som fick mig att investera: Det första var självfallet nyheten att det senaste Senran Kagura-spelet skulle släppas för första gången på en enhet som inte är Nintendo DS. Nummer två var dess design, en bredare enhet med två analoga styrspakar likt sina konsolsysslingar. Och tredje var att Elgiganten hade 500 kronor rabatt under första veckan...men det var det värt. Playstation Vita blev aldrig en hit, sorgligt men sant. Nintendo hade redan marknaden i ett fast grepp och mobilspelandet var på sin uppgång under denna tid. Men man kan inte undgå att vara imponerad över denna lilla kraftdosa. En läcker 5-tums OLED skärm, touchscreen och en bakre touchpad, som tidigare nämnt dubbla styrspakar och regionfria spel. Ergonomiskt sätt var den svår att hålla längre stunder och minneskorten var extremt dyra, två skäl till att den inte blev så populär. Och det är väldigt synd att den nu är i limbo och ingen nyproduktion sker. Inte bara kunde man spela äldre PSP-titlar och utvalda titlar från det allra första Playstation, den var kraftfull nog att rendera i nästan samma skala som den pågående konsolgenerationen. Och dess förmåga att streama från PS4 är extremt imponerande. Jag har kört Titanfall 2 på min och det var en riktig upplevelse. Det var också en enhet som bar på bra exklusiviteter och finurliga titlar. Ett urval från mitt bibliotek: Senran Kagura Shinovi Versus: Första spelet i serien som släpptes till Playstation och den som verkligen sålde mig på ninjaflickorna och enheten i sig. Ett stabilt hack and slash med varierande karaktärer och massvis med röj i timtal. LittleBigPlanet Vita: Hoppet från PS3 till bärbart var smärtfritt, och det experimenterade fritt med enhetens nya funktioner. Det fanns även ett tillägg som gjorde att man kunde spela tillsammans med LittleBigPlanet 2 som en egen kontroll. Plus att det även fanns unika uppdrag där Vitan kunde användas till att se saker som PS3-spelarna inte kunde se. Gravity Rush: Plattformsspel som leker med tyngdkraften. Du manipulerar din hjältinna och hennes krafter med hjälp av sixax och touchfunktionerna. Extremt roligt och fick även en remaster och uppföljare till PS4. Killzone Mercenary: Nästan lika snyggt som föregångarna och på en sån liten enhet inte desto mindre. Solitt skjutspel i fickformat. Tack vare dubbla styrspakar så kan man äntligen köra FPS-spel bärbart och ordentligt, och det märks att utvecklarna utnyttjade konsolen till max. Hyperdevotion Noire - Goddess Black Heart: Neptunia-serien gör en strategispinoff som enligt mig är det bästa dom gjort. Plus att man tog best girl Noire och gjorde henne huvudperson hjälpte också en del. htoL#NiQ - The Firefly Diary: En vilsen flicka försöker hitta hem med hjälp av två eldflugor. Med unika kontrollmoment och svåra pussel samt en riktigt läcker teckningsstil, denna titel som är omöjlig att uttala är extremt charmig. Valkyria Chronicles 2: Tack vare Vitans support för PSP-spel så kan man fortfarande ta del av nästa spel i en av de bästa strategi/RPG hybrider denna generation. Nu fattas bara att trean blir lokaliserat till väst och...ja just ja... Playstation Vita är kanske inte en framgångsrik enhet då den "bara" sålde i 2 miljoner exemplar (jämfört med Playstation 2 som sålde 155 miljoner och dess föregångare PSP med 73 miljoner), men för sin tid var den en imponerande liten svart låda med ett bibliotek som verkligen riktade in sig mot weebs som mig. Den ville prova på nya saker och samtidigt låna från sina stationära kusiner. Förhoppningsvis kommer den hålla länge än så jag kan streama Final Fantasy 7 Remake till den från mitt PS4. Eller, jag vet inte, köra Angry Birds kanske...

MathJuice

MathJuice

 

Låt oss diskriminera bland haremprotagonister

Osmium är ett grundämne som tillhör gruppen tunga platinametaller. Dess densitet mäts upp till 22590 kg/m3, vilket gör det till det tätaste grundämnet i världen. I engelskan översätts densitet till density och vidare förkortat till dense. Dense har även en annan mening; om man säger att en person är dense så är man trög. Summerat så kan man säga att Osmium står i lä i sin "tröghet" gentemot haremprotagonister som mätts upp till bakabiljoner kg/m3. Så långt har vi bara fastslagit en vanlig trope inom en genre som sett mycket bu och bä. Detta slog mig vid en serie som nyligen sänds men innan vi dyker ner där så backar vi bandet till en annan ökänd (?) serie...   Infinite Stratos från 2011 handlar om ett samhälle där maktbalansen är i favör hos det kvinnliga könet då de har tillgång till världens starkaste vapentyp; Infinite Stratos. Det är en så kallad mechadräkt som bara kvinnor kan köra (och som har en riktigt olycklig förkortning). Men en pojke kunde helt plötsligt aktivera en sådan enhet, och hela världen blev galen. Här kommer Orimura Ichika... Av alla de haremprotagonister som jag sett så är nog Ichika en av dem jag gillar minst. Det största felet är nog att han är kanske den trögaste personen som finns då han har fem kvinnor plus som suktar efter honom. Han har också inte förtjänat det då han för det mesta varit värdelös och inte direkt gett något bra skäl för de flesta karaktärerna att falla för honom. Sen så är han extremt taktlös och har en inte så imponerande röst. Hans harem gör allt åt honom och de är dom som verkligen får stå i med att driva hela spektaklet framåt. Tillbaka till nutiden och till Hamefura, eller My Next Life as a Villainess: All Routes Lead to Doom! som det är mera känt som. I den har vi en tjej som blir isekai'd till hennes visual novel som Katarina Claes, spelets antagonist. Nu måste hon ta sig igenom alla år och händelser utan att trigga sitt egna öde där hon dör eller hamnar i exil. Hennes plan? Var en sjysst person. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att "Bakarina" är riktigt trög också när det gäller kärlek. Hon är dock tusen gånger mer tolererbar än Ichika, mest tack vare hennes sätt att tackla hennes situation men även för att hon är rolig och matglad. Det känns diskriminerande på något sätt men sen så glöms dessa känslor då jag tänker på hur tråkig Ichika är. Date A Live, det var grejer det! Han kunde lära sig ett och annat därifrån. Men han kanske också är en siscon, så då är han bortom all hjälp...

MathJuice

MathJuice

 

Hur animé påverkas av Corona

Vi har gått från oro till panik till tråkighet till...memes, i slutändan. Det har varit en karusell och man undrar varför alla gamlingar är ute och går fast de är i största riskgruppen samtidigt som "dumdomarna" (dumma ungdomar tehe) far till stranden eller fjällen. Men nu såhär i april måste vi fråga oss den mest allvarligaste frågan: Vad händer om krisen kommer i din favoritanimé? Welp, efter timmar av djupgrävande journalistik (d.v.s. googlande, så precis som riktig journalistisk) så har jag svaren! One Punch Man: Invånarna här är experter på social distancing eftersom dom faller som flugor stup i kvarten efter varje katastrof som bara sker i Japan och detta prefektur, och ingen annanstans. Dock så betyder det mindre jobb för hjältarna vilket i sin tur betyder mer pommestallrikar för Saitama. Varför köper han inte bara snabbnudlar som fattiga studenter? My Hero Academia: Hemskolning är svårt för de som kräver utrymme med sina quirks, men det största problemet är att Aizawa blir utkickad från Google Hangouts varje gång han försöker hålla undervisning och ingen vet vem som gör det. De misstänkta är Mineta, Ashido, Kaminari och Present Mic. Gate: Portalen mellan Japan och den Speciella Regionen är nu stängd för all trafik utöver mat och ammunition. All militärpersonal är beordrade att hålla avstånd från lokalbefolkningen för det sista som behövs nu är en korpral som hälsar på en catgirl. Itami sätts i karantän för hans harem är fortfarande fäst vid honom likt en fotboja. Love Live: Love Live ställs in så nu kan Muse inte tävla, vilket i sin tur leder till att skolan stängs. Men å andra sidan slipper dom hemskolning nu! Bokuben: Hemskolning, fast tjejerna är nakna under videosamtalen. Så som vanligt då helt enkelt. Sword Art Online: Antalet spelare ökar med 400%. Det kommer dock sjunka drastiskt nästa vecka när Final Fantasy 7 Remake kommer. Overlord: Ainz segertåg går snabbare fram då hans odöda armé inte påverkas av viruset. En ny regel tillsätts som säger att Albedo får inte ta i någon anna förutom Ainz, även om det inte är bevisat att en succubus kan bli smittad. Plus att det var Albedo själv som satte upp regeln. Interspecies Reviewers: Samma effekt som när Funimation tog bort det från sin streamingtjänst helt enkelt. The IDOLM@STER: Folksamlingar på mer än 50 pers är förbjudna. Goda nyheter för 765 Pro, dom får fortfarande hålla sina konserter. *Wheeze*

MathJuice

MathJuice

 

Huruvida vi ska tolka Goblin Slayer...

Det har nog inte varit en särskilt diskret start för Goblin Slayer denna höst. Vi som har läst novellen eller mangan står sig frågande till varför folk är så chockade över innehållet, att de borde vara väl medvetna om vad de ger sig in på. Tydligen inte. För de oinvigda så är Goblin Slayer en mörk fantasyserie om en man besatt i att ha ihjäl goblins (självfallet). En mörkare serie som innehåller brutalt våld mot goblins såväl mot folk och, om än mörkare, tillfällen där goblins torterar och våldtar kvinnor. Naturligtvis var det kanske inte allmän kunskap för folk som inte läst ursprungsmaterialet men det hjälpte inte att Crunchyroll hade klassat den som en TV-PG serie, vilket enligt en Google-sökning innebär Parental Guiding eller "Kanske inte passande för små barn". Den var dock inte klassad för 13 och uppåt utom mera som en "riktlinje". Vi vet alla hur det gick... För någon vecka sedan när jag är med den lokala Magic the Gathering-klubben (nåja, här uppe räknas åtta mil som lokalt i alla fall) så var den någon som frågade mig: "Jo, vad är all detta ramaskri angående Goblin Slayer? Har bara sett en meme angående hur edgy och mörk den är och hur Guts från Berserker skrattar åt det." Så jag berättade om det hela spektaklet. Det slutade med att han var genuint intresserad av att se den. Klurigt hur denna värld kan funka... En vecka senare i samma veva med klubben är jag emot en lek med goblins. Denna var speciellt byggd runt tokens, en lek som skapar kopior av goblins så att man snabbt kan fylla sitt bräde med monster. Sen så fanns det en goblin som gjorde att man kunde offra andra goblins för mana, det som krävs för att spela kort, kombinerat med kort som gjorde att varje gång någonting dör får man dra kort. Och vips så fyllde min motståndare brädet med en mindre armé av goblins som slaktade mig bara rakt av. Moralen av denna historia är då som sådan: Var inte rädd för att prova någonting nytt, skapa dig en egen uppfattning, och det faktum att Goblin Slayer hade rätt - Den enda bra goblinlek är den som inte visar sig på bordet!

MathJuice

MathJuice

×