Jag skulle säga att jag är en person som gillar (eller för det mesta tolererar) klichéer mer än de flesta. Skulle även säga att jag gillar lite mer ostiga serier för de mesta. Även om ett koncept upprepats till döds så kan jag tycka om en serie, medan de flesta andra blir avtända på det. Så min tolerans för "mellanserier" är relativt hög enligt mig. Med det sagt så är det en trope, för att inte tala om en hel genre, som jag har haft svårt med...

Shounen är ett format som ofta handlar om en hjältes resa om att slå huvudbossen och rädda världen. Hjälten i sig är oftast full av självförtroende och gör det främst för sina vänner, oftast med attityden att "allting kommer bli daijoubu". Detta plus alla slagsmålsscener som är extremt långa eller med extrema superkrafter som exploderar hela scener är lite i överkant för min smak.

Det sistnämnda är lite i linje med den så kallade "rule of cool", där överdrift går till så extrema längder att det blir coolt. Problemet för mig är att trots allt skumt som kan hända så behöver jag en viss förankring och kan inte se fascinationen i att överdriva. Detta är inte bara relaterat till slagsmålsscener, men även karaktärer och miljön. I min extremt begränsade kunskap inom genren ska jag ta upp två motsatser i One Punch Man och My Hero Academia för att försöka förklara när överdrift öh...går till överdrift.

OPM är uppbyggt kring regeln i sitt utförande där en kille överdrivet tränar sig till att bli en superhjälte i en värld bland hjältar och monster. Första säsongen var ganska tyglad och kunde hålla sig tillbaka lite utan att gå helt överbord. Andra säsongen, som de flesta håller med om, tappade gnistan helt och i samma takt matade på med karaktärer och överdrivna slagsmålsscener. Även om universumet säger att det ska vara skumt så finns det inget riktigt samband i hur karaktärerna är...i brist på bättre ordval, representerade. En groda i karate gi, gummihammardräkt, svart man och snubbar i linnen i kontrast med exempelvis terminatorklonen Genos känns lite väl krystat dumt. I kontrast till det så kändes de allra första hjältarna man stötte på i MHA väldigt genuina. Jag kommer inte ihåg namnen alls, men jag kommer ihåg att de gav ett bättre intryck än de flesta andra karaktärer från OPM. Det kändes som om dom är lite överdrivna, men bara till en viss del, och verkligen formats till att ha en egen unik identitet som inte förknippats med dumt-coolt.

Så min förklaring kanske inte var den bästa och jag är nog även den person som är minst lämpad att predika om shounenserier, men i slutändan så vill jag bara framföra att överdrift i min mening inte är den bästa lösningen. För mycket av någonting (ja, även fanservice tro´t eller ej) kan vara riktigt avtrubbande på lång sikt.