All aktivitet
Denna ström uppdateras automatiskt
- Idag
-
Väldigt beklagligt.
-
Skräcken som slog in i hjärtat när man vaknade och kollade in nyheterna... Över 20 döda när studion sattes i brand av en galning. 😱😭 Vad är det för fel på folk? https://japantoday.com/category/crime/At-least-23-confirmed-or-presumed-dead-after-man-sets-fire-to-Kyoto-anime-studio
- 1 svar
-
- 1
-
- Igår
- Senaste veckan
-
Början av Fruits Basket är då 1 till 1 nästan. Vissa minnesluckor finns, men det är vissa subtila ändringar som kanske leder till en annorlunda riktning mot slutet. Den fräscha stilen hjälper till en del också.
-
Är det nån som kollar vidare på nya versionen av Fruit Basket och Carol & Tuesday? Jag mindes inte så mycket av Fruits Basket så det var kul att se om den i en ny tappning, men det verkar inte ha blivit så stora ändringar vad jag kan se förutom att allt är snyggare. Har inte läst mangan heller så jag kan inte jämföra där heller. C&T är en klart skön och laid back serie med trevlig musik som är svår att släppa trots att det faktiskt inte händer direkt mycket. :) Väldigt snyggt gjord och det känns som om de lagt en del energi på den. Första säsongen var intressant om än inte fantastisk. Jag är lätt allergisk mot Idol-program och alla dess avarter men det här var ju hanterbart iaf. Jag säger bara "Mermaid Sisters"! 🤣 Får se om det kan bli nån vettigare och djupare story nu i andra säsongen men än så länge så känns det ganska lättsmält iaf. och man kan ana lite vad för möjliga plot-trådar som kommer att utvecklas vidare... Tuesdays familjerelation kontra moderns karriärambitioner. Vidare "kamp" med Angela om lyssnarna (varför nu man inte kan samsas?, det finns nog lyssnare åt alla).
-
-
Jacob-kun gick med detta community
- Tidigare
-
Jag visste att han blev förstörd efter Evangelion men jag visste inte att det hände varje gång han jobbar med ett evangelion-projekt. Då förstår jag mer varför det tar sån tid. Jag minns att jag var förvirrad och något besviken efter att ha sett Eva:Q men det behöver inte alls betyda att filmen var dålig (jag behöver se den igen), jag hade nog lite för höga förväntningar och trodde att den skulle ta en annan riktning än den gjorde. Jag hoppas att Anno kan knyta ihop säcken som han vill med sista filmen så att han slipper göra en ny version av den om han nu mår så dåligt av att göra dem.
-
-
Det var Planet With
-
Det gäller nog många av oss, även mig. Men i och med hur jobbigt det verkar vara för Anno så ska man väl inte klaga. Han gör sitt bästa, och resultatet blir vad det blir. Allt jag vill är att han gör den anime som han vill, och allt jag hoppas på är att det inte blir mediokert. (Och säga vad man vill om Eva:Q, medioker var den inte.)
-
Känner mig delad efter inför den sista delen av filmserien. Jag vill vara hypad, Evangelion är ju för böveln en av mina absoluta favoritserie genom tiderna men samtidigt känner jag ingen glöd som jag kände inför film nummer 2 och 3. Kanske är jag i en svacka eller har intresset svalnat lite efter alla år som vi väntat på den. Jag får hoppas att jag blir mer taggad när det börjar närma sig, om inte efter att jag har tittat om filmerna. Trailern hoppar jag nog över för att inte göra väntan längre.
-
-
Lord El-Melloi II Sei no Jikenbo- Rail Zeppelin Grace Note: Tio år efter kriget om den heliga Graalen i Fate/Zero har Waver Velvet återvänt till London och Klocktornet, den kraftfulla organisationen för trollkarlar. Efter olika omständigheter har han nu tagit över sin förra mentors gamla magikurs och även (för tillfället) hans titel Lord El-Melloi. Han spelar nu det politiska spelet inom Klocktornets organisation samtidigt som han verkar åta sig fall likt en detektiv. En annorlunda vinkel inom Fate-universumet, och ett riktigt tacksamt ett för den delen med tanke på hur besviken jag varit med seriens riktning. Stay Night, Zero, Apocrypha och till viss del Kaleid Liner har varit riktigt underhållande men resten av universumet har i min mening blivit för stora för sina skor. Den personliga resan som vi följer Waver på är hittills riktigt intressant och är ett väl behövt avbrott från all bråd död, översmarta intriger och yta-över-substans som de senaste serierna försökt sälja en på. Vem tyckte att man behövde tre filmer för den sista routen? Cop Craft: En portal mot en annan värld öppnar sig ute i Stilla havet som leder till fantasyvarelsers hemvärld. Nu lever vissa immigranter bland oss dödliga i staden San Teresa. I och med dessa nya "möjligheter" har även brottsligheten ökat med droger, smuggling och prostitution. Vi följer den hårdkokta polisen Kei Matoba som förlorar sin partner i ett tillslag som gick fel. Han tilldelas nu en ny partner, som råkar vara från den andra världen - riddaren Tirana. En buddy cop film där två olika personligheter blir partners och självfallet avskyr de varandra. Inget nytt koncept, men "isekai"-elementet ger en intressant vibb. Hårdkokt rätt igenom utan att för den delen tappa charm eller vara överbrutal. Riktigt intressant, kommer följa denna noggrant. Tejina-senpai: En senpai som är ensam i sin magiklubb och misslyckas med alla trolleritrick får besök och lite (bönad) hjälp från sin kouhai, eller "assistent". Följer mangaformatet ganska rakt av med korta sekvenser i varje avsnitt. Var ett tag sen som jag läste dock och av det minns jag mer att hon misslyckades p.g.a. att hon hade någon form av scenskräck och kunde bara utföra dessa om assistenten hjälpte till under repetitionerna. Hon verkar också vara mera...påstridig och livlig än vad jag hade föreställt mig. Sen så känns det som att den är mera lewd än vad jag hade förväntat mig. Dock så är den ganska rolig och skön i sitt utförande samt att animationen är bra.
-
Min Spotify Discover Weekly-lista
-
-
Lite lustigt också att de andra är smalare och redan i viss mån vältränade, så kommer hon med sina större oppais och ska jämföras med dom. Visst, det skadar aldrig med lite träning (och kanske om hon snaskade lite mindre) men per min definition är hon inte tjock per se. Lite samma sak med Galko-chan som var riktigt kurvig och "stor" i jämförelse med hennes andra klasskamrater.
-
Det där var lite lustigt, förresten. Matar man in hennes data i en kroppsfettkalkylator (jag drog till med 32 cm halsomkrets) så borde hon ligga på närmare 20 %. Jag hittade en bild på en kvinna här, bild 4 i bildkarusellen (en före-och-efter-bild med vikter i övre vänstra hörnet); kvinnan på bilden är 162,5 cm lång (Hibiki: 160), 54 kg (Hibiki: 55,4), 67 cm midjemått (Hibiki: 65), 90 cm höftmått (Hibiki: 88), och hon ser ju inte pösig ut för fem öre. Hon är väl förvisso en 34-årig amerikan och inte en ~16-årig japan, men det borde väl inte skilja 15 procentenheter? (Hon andra tjejen Akemi ska ligga på 16 %, men kalkylatorn får det till 11 %, på gränsen till farligt lågt.)
-
-
Katsute Kami Datta Kemono-tachi e: Allt jag visste om den var att den handlade om “monster i fredstid” och hade en hembiträdeliknande tjej (blå i bilden till vänster) med skarp lugg och skarp blick, den sortens tjej man tänker sig spelas av Chiwa Saitō i sitt Hitagi Senjōgahara-tonläge. Jag tänkte mig en sorts berättelse som handlar om att behöva anpassa sig till en värld som inte längre behöver en. Med det i bagaget var det en smärre besvikelse. Handlingen: ett land med en civilisation på 1800-talsnivå brast ut i inbördeskrig, och ena sidan hade en trupp soldater som tog medel som gjorde dem till monster: drakar, varulvar, sjöjungfrur, ödlor etc. Men medlet gör dem till slut också förvildade (och farliga), så de lovar varandra att ta hand om ( = döda) varandra vid behov. Dock blir kaptenen förrådd, så när kriget är slut har han en hämndhistoria att driva igenom, samt måste ta hand om forna soldater som blivit vilda. Polisonger på en huvudperson är förvisso inte fel, men monsterdesignen är rätt trist, jag känner mig inte särskilt sugen på en sån hämndhistoria, actionscenerna var inget intressanta, och värst av allt: tjejen var inte ens med i första avsnittet! Betyg: Meh. Sōnan Desu ka: Fyra gymnasietjejer blir strandade på öde ö: en sporttjej, en finare tjej, en plugghäst, och en överlevare. Något för moé i framtoningen, så hoppas att det inte blir en ren berättelse om tidsfördriv; överlevnadsaspekten med den något stoiska överlevnadstjejen som ledare är desto mer lockande. Ett format med “sketcher” kretsande kring specifika överlevnadstips och de olika tjejernas reaktioner som skämt är ett okej format. Betyg: Hmmm~… Tejina-senpai: En gymnasieetta råkar bli indragen i magiklubben; enda medlem: Tejina-senpai. OK anpassning av källmaterialet, som dock aldrig varit särskilt starkt komiskt. Mangans styrkor var korthet, Tejinas rodnande, och tämligen oskyldig fanservice; i animation känns fanservicen lite för "på", och även i kortavsnittsformat känns det lite för långt. Betyg: Hm… Maō-sama Retry: En MMO(?)-spelutvecklare blir indragen i fantasyvärld i sin spelkaraktärs skepnad (gangsterliknande demonkung), och räddar en utstött flicka. Stel och ful animation, stel och inkompetent regi/bildmanus (släpig takt i scener och dialog; bildspråk pendlar mellan mediokert och pinsamt; tafflig behandling av musik). Serien verkar vilja vara den ljusa, färgglada, förenklade isekaisorten, typ Tensura, men det känns mer som misslyckat, felriktat barnprogram. Jag har läst några volymer av mangaversionen, den är ett OK tidsfördriv; jag är lite svag för adoptivförälderberättelser (han blir i princip pappa åt flickan). Mangan har bättre bilder och dialog, skämtsamma bildrutor, mer patetisk och sötare Aku (charadesignen känns överförenklad och utsmetad; bild åt höger). Och, det är inte med i avsnitt 1, men jag ser också på OP/ED att deras design av en viss oldschool-skolvärstinginspirerad figur är grovt under mangans töntcoola motsvarighet. Betyg: (skämskudde) Dumbbell Nan Kilo Moteru: Som sagt, gymnasietjejer som gymmar av olika skäl. Som vardagskomedi med fitnesstema är det ett hyfsat hantverk; det är klart, det är ju inte roligt, men det är det ju nästan aldrig. Det hade gärna fått vara bättre i fitnesspropagandaaspekten, t.ex. med mindre tonvikt på det trötta skämtet “styrketräna = bli muskelberg” och med lite bättre träningsurval och träningsform; första avsnittet visar halvväga bänkpressning och halvväga knäböj. (Jag började själv på gym i höstas så nu måste jag alltid leka expert.) Debutanten Ai Fairouz är toppen som Hibiki (huvudpersonen, gyarutjejen), hon låter som en rutinerad röstis. Intressant person, f.ö.; jag såg ett par reklamgrejer på Youtube där Fairouz gymmar med nån bodybuilderkomiker och tyckte att hon såg annorlunda ut – och hade ett annorlunda namn. På hennes agenturs sajt står det att hon kan tala arabiska med egyptisk dialekt (samt att hon kan growla!), så jag gissar på att hon har egyptisk pappa. Lite ovanligt för animehuvudroller! Betyg: två hantlar av fem möjliga. Kanata no Astra: Framtiden. Ett slumpmässigt ihopsatt gäng gymnasieelever har valts till ett rymdläger: de ska klara sig 5 dagar utan vuxna på en planet 4 timmar bort (i överljushastighet) – men en mystisk sfär transporterar dem tre månader bort, lyckligtvis nära ett övergivet rymdskepp. Utan att kunna räkna med räddning måste de hålla ihop trots sina olikheter för att överleva och ta sig hem. I mångt och mycket som Mujin Wakusei Survive fast med mer finslipad produktion och en gnutta vuxnare ton; den sortens serie som har stor potential för karaktärsutveckling genom att hela serien är en lång serie knipor och karaktärsgalleriet har varierade problem/karaktärsbrister. Betyg: helt okej! Joshikōsei no Mudazukai: Nyblivna gymnasietjejer, med Baka (som vill bli omtyckt av killar) i spetsen. Jag hade hoppats på en lite mer knäpp framtoning, typ Danshi Kōkōsei no Nichijō eller Chio-chan no Tsūgakurō. Det här är mer slice-of-life-känsla men med figurer som är lite åt det småknäppa hållet. Tonen är väldigt pratig (särskilt Baka, så det är tur att hon har en röstis som äger sin roll) och ett par småroliga skämt, men det är ingen komedihit. Betyg: (axelryckning) Dr. Stone: Muskelhjärnan Taiju ska just med sin vetenskapskompis Senkūs stöd bekänna sin kärlek till tjejkompisen Yuzuriha, när alla människor i hela världen förvandlas till sten. Efter 3700 år blir Taiju levande igen och finner att Senkū redan blivit det. Tillsammans tänker de rädda de förstenade som de kan, och återskapa civilisationen, med vetenskapens hjälp. Kanske lite fånig shōnenfrisyr på Senkū (och han har lite fånig attityd), men cool story väl utförd. Betyg: fyra Shōnen Jump-pirater av fem möjliga.
- 11 svar
-
- 1
-
-
- sommaren 2019
- säsongstråd
- (och ytterligare 1 till)
-
-
Recension: Bloodstained: Ritual of the Night (PC/PS4/Xbox One/Switch)
MathJuice postade ett ämne i Spel
Vad är Bloodstained: Ritual of the Night? Ni kanske har hört talas om en serie kallad Castlevania, en riktigt klassisk spelserie som namngav en hel genre kallad metroidvania. Metroidvania är ett samlingsnamn för 2D- plattformers som uppmanar till utforskning och att utveckla sin karaktär för att kunna klara de olika utmaningar som dyker upp. Konami är utvecklaren och utgivaren bakom Castlevania- spelen men har på senare tid inte satsat på serien, eftersom dom stegvist distanserat sig från spelutveckling (och bränt många broar på vägen). I maj 2015 startade skaparen bakom det extremt populära Castlevania: Symphony of the Night, Koji Igarashi, en Kickstarterkampanj för Bloodstained: Ritual of the Night, den spirituella uppföljaren till hans förra titel. Och nu finns det att beskåda på senaste generationens hårdvara. Story Under 1700- talet började industrialismen verkligen komma igång, till fasa för alkemisterna som riskerade att tappa sin relevans. För att skrämma tillbaka sina följare (och sponsorer) skapade de en ny typ av människa: Shardbinders, människor som fått demoniskt laddade kristaller inplanterade i sig. Dessa offrades för att frammana demoner som ställer till med kaos i världen. Kyrkan ryckte in och stoppade invasionen, men då hade människooffren redan skett. Av dessa shardbinders fanns nu bara två kvar; Gebel som överlevde alkemisternas ritual, och Miriam som var i en form av koma innan uppoffringen och blev därför skonad. Tio år senare vaknar Miriam upp till att höra att ett slott infekterat med demoner har manifesterats tack vare Gebel. Hon beger sig mot detta slott för att stoppa en ny demoninvasion och ta reda på varför Gebel har gått över till den mörka sidan. Gameplay Bloodstained är ett renodlat Castlevania i allt förutom namn (upphovsrättsliga skäl). Så har man erfarenhet av exempelvis Symphony of the Night, vilket kommer refereras friskt till här, så kan man lätt sätta sig in spelet direkt. I sann metroidvania- anda ligger fokus på plattforming och sidoscrollande fightning. Du slår dina fiender med en mäktig arsenal av olika vapentyper som svärd, spjut, stora svärd, yxor, piskor, musköter och även skor. Banka tills numren slutar visa sig och de sjunker ihop till en röra. Självfallet kan man backsteppa för att undvika deras attacker och man kan nu även glidtackla efter backen för att snabbt fara efter golvet och undvika attacker uppifrån. Och det lär behövas för fienderna är mer livliga än i klassiska Castlevania- spel. Det finns exempelvis en fågelskrämma med en pilbåge som siktar efter en, och kan även hoppa upp i luften och skjuta ner mot dig. Det finns massor med paralleller att dra till Symphony of the Night men snäppet vassare. Alucard (Symphony of the Night) hade det lite lättare motstånd och tålde lite mera stryk, medan Miriam möter monster som är lite tuffare och mera spralliga än de från den klassiska Playstation- eran. Skulle inte förvåna om vissa drog parallellen att detta är "the Dark Souls of metroidvania". Som en shardbinder kan Miriam använda dessa till sin fördel. När en fiende dör finns en chans att denna släpper en skärva som hon kan plocka upp. Dessa ger olika förmågor i olika kategorier som en passiv buff, enkelkast eller en riktad spell. Exempelvis kan man kasta ett eldklot i den riktning man styr med via höger styrspak på kontrollen eller slänga ner en studsande vattenboll. Att hantera sitt loot fungerar detsamma som i Castlevania där man kan välja vapen, rustning och olika accessoarer. Det sistnämnda påverkar även hur Miriam ser ut. Vill du ha en tomtemössa, alvöron och glasögon? Nu kan du det! En rolig liten detalj att ha med, och senare i spelet kan man även ändra frisyr och färgtoner på henne. Det finns även ett craftingsystem med där man kan skapa nya vapen och tillbehör och även matlagnings som ger Miriam permanenta buffar till olika attribut. Man kan även uppgradera sina shards till att vara mera kraftfulla eller sälja såna man inte använder. Grafik Bloodstained utnyttjar Unreal Engine till att få hela världen att kännas levande i renodlad 2,5D- stil. Det känns som en remaster av Castlevania: Symphony of the Night då spelet som sagt lånar friskt från sin företrädare. Vissa fiender och miljöer kan dock kännas lite ur fas med varandra då grafiken gått igenom några iterationer av ändringar under utvecklingen. Trots detta kan man säga att det verkligen fått världen och karaktärerna att kännas levande. Ljud Att säga att musiken är tungt inspirerat av Symphony of the Night vore en underdrift. Särskilt som Castlevania- seriens gamla kompositör, Michiru Yamane, är med även här och orkestrerar. Det presenteras mera lugnare och med en viss modernare tappning här utan att för den delen förstöra dess arv, så verkligen ett stort plus för deras arbete med detta. Andra ljudeffekter kan även de beskrivas som typiskt Castlevania. Det som märks kanske mest är voice acting då storyn spelar större roll än i tidigare versioner. Engelsk dubb känns som vanligt mera livlös och krystat, men det kommer nog inte vara ett så stort hinder. Miriam känns dock mer levande med japansk dubb tack vare Ami Koshimizu, känd för sina roller som Holo (Spice and Wolf), Ryouko Matoi (Kill la Kill) och Charlotte E. Yeager (Strike Witches =3). Rekommenderat att köra med japansk dubb är vad som insinueras alltså... Sammanfattning Det var sagt att Bloodstained skulle bli den spirituella uppföljaren till Castlevania: Symphony of the Night...och kort och gott så har det blivit det. Med en fräschare makeup och utmanande grundmekanik känner man att det fanns en vision med detta spel. Även kul att efter senare tids bakslag med Kickstarterprojekt som anspelat på nostalgi så faller man inte i samma fälla, utan överglänser förväntningarna som lagts på Igarashis axlar. Omdöme: What is a man/10 -
Så baserat på en webbmanga angående träning så fick nu Dumbbell Nan Kilo Moteru? sin egna serie. Var inte riktigt intresserad förrän trailern droppade och såg en gyaru huvudkaraktär (stort plus =3) och en stil som liknar Castle Town Dandelion. Så jag provade på den...och nu vill jag inte gå på gymmet längre. =/ En serie om en skoltjej som vill gå ner i vikt och börjar därför gymma, serien är en mix av överdriven komedi med hon som tsukkomi plus att den samtidigt fungerar lite som en träningshjälp med hur man utför en övning och vilka muskler som påverkas. Den var riktigt tråkig och det var något som strök mig fel men vet inte riktigt vad. Kanske var det att hon var den kurvigaste hittills medan andra tjejer var smala som pinnar och det kändes inte riktigt rätt kanske. Men hennes kroppsfett är 35% på 55kg, så vad vet jag. Hon kunde i alla fall sluta med allt småätande men det skulle ändå inte göra serien mer intressant. Inte rolig, inte intressant, vet inte ens om gymfantaster skulle orka med denna heller.
- 11 svar
-
- 1
-
-
- sommaren 2019
- säsongstråd
- (och ytterligare 1 till)
-
Khara visade 10 första minuterna av Eva 3.0+1.0 på några platser på jorden, bland annat på Japan Expo i Paris, så här ett år innan premiär. Så nu har vi lite mer att sätta förhandsvisningen i slutet av Eva:Q i sitt sammanhang: Mari skyddar en operation (förflyttad till Europa) som ska säkerställa reservdelar till deras Eva. (Maris rosa robot har tappat armarna och fått… vad det då är.) Och anmärkningsvärt att förhandsvisningen från ifjol inte visar staden; det såg mest ut som rött hav. Red.: Från Reddit, “Bit of information from before the preview : 50 % of the voicework for the movie is already complete according to Megumi Ogata, she also confirmed that 3.0+1.0 will be the final Rebuild movie.”
-
-
Det är rätt, ursäkta för sent svar.
