Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 2017-09-23 inom alla områden

  1. 2 poäng
    Nä, jag är en charlatan, jag har ju inte ens sett King Gainer! :( :( :( "Morfar, berätta igen om hur det var när du var ung?" "Ha ha, ni blir minsann aldrig trötta på mina gamla sagor, barn… Ja, året var 2004. Det var en annan tid då. Ungdomar pratade på något som kallades för 'MSN', Ruffy och Stråhattspiraternas fiende hette Enel, och Hare Hare Yukai-dansen var inte ens en glimt i sin koreografs öga. Det var då som Sveriges mysigaste animecommunity öppnade portarna, till folkets förtjusning. Pilgrimer från hela landet reste långväga över Internet för att gå med, och varje dag var ett äventyr. Man pratade om varför Kenshin sa 'oro', man debatterade huruvida Full Metal Panic Fumoffu var bra eller inte, man pratade om nyheten om att den ryska popgruppen Tatu skulle bli anime, man undrade över hur många avsnitt Naruto skulle få… Om de bara visste då, vad vi vet nu!"
  2. 2 poäng
    Alla remakefilmer är inte dåliga! Exempelvis här finns en lista på "förslag". Men man märker att många av dem är äldre filmer. Hollywoodekonomi är ett problem. Sedan åren runt senaste sekelskiftet har ju filmbudgetar ökat i storlek massvis. Storbolagen gör hellre en 250-miljonerdollarsfilm och tjänar 1000 miljoner dollar globalt (fyra gånger insatsen), än en film för 10 miljoner dollar som tjänar in 100 miljoner (tio gånger insatsen). De tänker att filmer måste ha megastjärnskådisar och 3DCG-explosioner, och en jävla massa marknadsföring, och då blir det höga budgetar. Men då börjar de också vilja se till att filmerna är lämpliga för en global marknad. De ska t.ex. inte vara för kulturellt specifika. Till investeringsbetänkandet och till marknadsföringen så hör frågan om det är något som är känt sedan tidigare. Något som redan är delvis känt har en inbakad fanbase som kan göra projektet till en snackis, vilket är gratis marknadsföring, och om det har kända kvaliteter så kan man också göra en bedömning av huruvida man tror att det kommer att kunna slå som remake/adaption. Därför blir det högbudgetserietidningsfilmer, -leksaksfilmer, och -remakefilmer. Det kan också finnas filmkonstnärliga ambitioner bakom remakefilmer. En regissör kanske fastnar för en film och tänker att "den här vill jag göra en tolkning av!". Men jag tror att det var lättare att få pengar till en sån film förr, innan storbudgettiden. Och frågan om att lansera befintliga filmer istället då? Ekonomerna på storbolagen räknar med att en importerad film inte kan slå lika stort som en egenproducerad film, även om de skulle ha globala rättigheter. Liksom, alla i världen ser ju Hollywood-filmer, det är nästan den kulturellt minsta gemensamma nämnaren. Och även om de skulle återlansera någon annans film, hur mycket pengar skulle de kunna tjäna? Jag tror att de räknar kallt med att en film måste ha vita, otecknade, snygga skådisar som pratar engelska för att ses av en ansenlig publik. Och även om det blir en hit så drar en egenproducerad film för 200 miljoner dollar som drar in 1000 miljoner dollar in mer pengar än en importfilm för 10 miljoner dollar som drar in 100 miljoner dollar. Jag tror att även de mer konstnärliga producenterna, som har filmernas kvalitet i åtanke, också tänker något i stil med att "den stora filmpubliken går miste om en bra story genom att försumma [filmer utan vita, otecknade, snygga skådisar som pratar engelska], så om jag vill att de ska se den så måste jag göra om den åt dem". Kimi no Na wa är konstnärligt "nog", men den har redan gått på bio, visad av andra mindre bolag i olika länder inklusive USA (där den enligt mina uppskattningar setts på bio av 500k-700k personer), och har i och med kritikeromdömen, sin fanbase och sina framförallt asiatiska besökssiffror visat sig ha stor marknadspotential. Så det är inte obegripligt att producenterna på Bad Robot tänker att "om vi vill att massvis med folk ska se den, och om vi vill tjäna massvis med pengar, så måste vi göra den som Hollywood-film". Frågan som återstår är: kommer det att bli skit? Att Arrival-författaren är med är betryggande, för det var en intelligent och rörande film, men det var ju då också Denis Villeneuve som regisserade. Jag hoppas att J.J. Abrams varken kommer att regissera eller som producent ha mycket kreativ påverkan på Your Name. Jag har inte mycket till övers för J.J. Abrams, hans filmer är som bäst tomma spektakel. Och blir det skit så finns fortfarande originalet kvar. Mamoru Oshiis Ghost in the Shell finns kvar fastän Hollywood-filmen blev kass.
  3. 2 poäng
    Blir nog inte mer drama än vad som hände i detta avsnitt, om man kan kalla det för dramatiskt. Klassisk formula där något händer i varje avsnitt och det måste lösa det. Om det händer något "överdramatiskt" så sker det i slutet (typ om hon skulle vara tvungen att sluta jobba där men vill inte för dom blivit så kära vänner). Lite väl melankolisk/melodramatisk musik och animationen känns lite ovan men vi får se om den kan leverera. Lustigt att se henne vara hälften fågel genom hela avsnittet.
  4. 1 poäng
    Kujira no Kora wa Sajou ni Utau: Inte extremt rafflande, men intressant början på fantasyanime. Grundhandlingen känns lite som Shinsekai yori (fast med annan stämning): en by med starka traditioner och ungdomar med övernaturliga krafter (de med krafter dör innan medelåldern) är isolerad, men byledarna verkar ha begravda hemligheter. Här så består deras lilla "värld" av en stor klippa i ett hav av typ kvicksand (dvs de kan inte gå på sanden). De lever där, de odlar mat där, de dör där. Ibland kommer det andra klippor farandes i sandhavet inom räckhåll för dem, och då skickar de dit folk som hämtar nyttigheter om det finns några. I detta avsnitt hittar de för första gången en levande människa, en flicka, vilket sporrar byns "upprorsmakare" till handling. De vill lämna byn och utforska världen, men byledarna fruktar att det kan få ödesdigra konsekvenser. Tilltalande produktion! Tunna linjer i förgrund, medan bakgrunden har skissartade linjer och jordtonad färgläggning och papperstexturer; skillnaden i linjetjocklek mellan för- och bakgrund gör att det blir lite ointegrerat, men överlag ser det ut som en fin bilderbok. Karaktärer och musik och allt känns kapabelt och passande för ett hyfsat fantasyäventyr. Känns som typ manus 6/10, produktion 7/10, överlag 7/10. Kommer att följa. Nedan: kollage av avsnitt 1. Anime-Gataris: Ännu en anime med nördtema. Här är det några söta gymnasietjejer som startar en animeklubb på sin skola. Men det är otroligt nog inte en "söta tjejer gör söta saker"-serie; dels är det tydligt att den faktiskt kommer att ha en blandning av kvinnliga och manliga karaktärer, och dels har den övernaturliga inslag. (Tydligen "baseras" den på en kortfilm som visades före animebiofilmer för ett par år sedan, fast där var det en universitetsklubb.) Känns ganska ljummet, men faktiskt inte odrägligt, och jag kan tänka mig att se mer. Nedan: kollage av avsnitt 1.
  5. 1 poäng
    Jag kan prova... Quiplash: Skriv vad du vill och rösta på bästa svaret, enklare än så blir det inte. Animésvar rekommenderas varmt! Drawful: Rita din prompt och försök få de andra att gissa på rätt svar. Men se upp, det finns lögnare bland oss! https://jackbox.tv/ Alla med en smartphone/läsplatta/webbläsare kan vara med! Gå bara till adressen, skriv ditt smeknamn och skriv in rumskoden från spelet. I Quiplash kan kan även vara del av publiken och rösta om man inte känner för att delta direkt. ***Om det finns tid/intresse*** Alien Swarm - Reactive Drop: Fast på en planet med aliens överallt och vi måste samarbeta för att klara oss helskinnade. Nu med stöd för 8 (!) spelare med större kampanj. http://store.steampowered.com/app/563560/Alien_Swarm_Reactive_Drop/ Installeras via Steam. Datum: Lördag 14 oktober Tid: 19:00. Passar perfekt efter Bolibompa. Verktyg: Vi har servrar i både Discord och Teamspeak så vi har valmöjligheter. http://www.teamspeak.com/?page=downloads https://discordapp.com/ Livestream via twitch.tv/mathjuice. Bekräftade deltagare: MathJuice, Sceleris, Volbla, Ninio, Stekeblad Good fite!
  6. 1 poäng
    Nu blir det här mestadels ett planlöst skrivande, men jag har sett ganska mycket Tenchi Muyō på sistone. Jag såg OAV 1 (1992-1993) och OAV 2 (1994-1995) runt år 2000. Det är en harem-ecchi-romcom-rymdactionserie: en vanlig ungdom Tenchi råkar väcka en sovande demon som egentligen är en rymdpiratkvinna; i samma veva kommer ett par rymdprinsessor på en 700-årig jakt efter sin bror, som visar sig vara Tenchis morfar. (Morfar är alltså inte en 70-årig shintopräst, utan en 700-årig rymdprins.) Med ytterligare (kvinnliga) tillskott så är det laddat för näsblod i onsen-bad och laserstrider i rymden mot en stor rymdskurk, där räddningen kommer i form av en mystisk kraft. Inget konstigt, alltså. Det är lättsamt och fånigt, lite som en Star Wars Episode IV fast anime (eller snarare "animu!"), och det är helt och hållet begripligt att en del avskyr det; många skyller exempelvis på serien för att ha populariserat haremgenren. Jag såg OAV 3 när den kom 2003-2005. Den var lite speciell. Först börjar den med ett haremtillskott och ett rymdäventyr, sen plötsligt slår 10 års uppladdning till och skiten träffar fläkten: Med bara OAV 1 och 2 och första halvan av OAV 3 under bältet så var berättelsens vändning av oväntade proportioner. OAV 3 blev allmänt ganska sågad, men jag tyckte att den var kul, jag tycker om när berättelser tar ut svängarna ordentligt! Efter det där så kändes epilogen till OAV 3 också ganska oväntad. Det är exposition och en familjehistoria, om Tenchis föräldrar samt om hans senaste nya haremmedlem. OAV 4 kom 2016-2017, och men rymdäventyren är som bortblåsta. OAV 4 i helhet är inte som OAV 1-3 alls, utan bara som epilogen till OAV 3: exposition och familjeaffärer! Och de pratar väldigt mycket om karaktärer som man inte ens har sett i OAV 1-3. Flera av dem har betydande roller i Tenchi Muyō GXP, en rymdactionharemkomediserie från 2002. I den är det Tenchis yngre vän och avlägsna släkting Seina som blir rymdpolis. Med sin enorma otur/tur löser han fall efter fall och får ett eget harem, ett eget supermäktigt rymdskepp, och en egen supermäktig superrobot. GXP innehåller mycket rymdgalenskaper, vilket är ganska fånigt och kul, men den innehåller också mycket familjeaffärer. Den innehåller till och med avsnitt där Seina hälsar på Tenchi och pratar om vem som är släkt med vem. OAV 4 fungerar också som en prequel till Isekai no Seikishi Monogatari, en OAV-serie från 2009 om Tenchis halvbror Kenshi som transporteras till ett parallellt universum. I OAV 4 pratar seriens stora karaktärsgalleri om hur de ska förbereda Kenshi för sin förestående resa. Jag har inte sett Seikishi Monogatari, men den kommer härnäst. Poängen med detta inlägg är egentligen inte att prata om specificiteter om vad som händer i varje verk. Vad jag vill säga är detta: jag hade fel! Tenchi Muyō är inte en franchise som går ut på lättsam rymdactionromcom. Nej, det går till betydande del också ut på seriens egen "backstory"/"lore"! Det handlar inte bara om en sexuellt herbivor ung man som halkar in på bananskal för att bli typ universums medelpunkt, utan också om hans släktträd. Släktträd blir jävligt dålig film, men jag kan ändå inte låta bli att på sätt och vis charmas av det. Tenchi Muyō är en skapelse av animeutvecklaren Masaki Kajishima, som inte bara låg i spetsen för OAV:erna, utan också skriver Tenchi Muyō-böcker publicerade både professionellt och i hobbyutsträckning. Som varje god skräp-SF-författare har Kajishima byggt upp ett stort universum. Mycket kretsar kring planeten Jurai som 150 000 år tidigare blev ett kejsardöme och rymdstormakt, stöttade av fantastiska träd som ger sina ägare enorm makt och evig(?) ungdom. Till och med jordens befolkning är släkt med Jurais kejsarfamilj: 150 000 år f.n. kraschade dåvarande kejsarens lillasyster Masaki här och spridde sina gener; 730 år f.n. kraschade nuvarande kejsaren här och tog en fru (en ättling till Masaki) med sig hem; och 700 år f.n. kraschade nuvarande kejsarens son, Tenchis morfar, här och bosatte sig och lyckades gifta sig med sin kusin (en jordbo, systerdotter till hans mor) och bildade ätten Masaki. Igen, poängen är inte så mycket vad som händer specifikt (och det ovan är egentligen bara ett litet, litet smakprov), utan att det är en jäkla massa släktskapsinvecklingar och händelser under tusentals år. Släktträdet som Masaki Kajishima (ja, han lät sin skapelses superklan Masaki få ett efternamn homonymt med hans eget förnamn) målar upp i sina animeserier och sina böcker är inte bara stort, det är till och med cykliskt, en möjlighet tack vare juraiadelns eviga ungdom, tidsresor, och påverkan från högre makter. Tenchi Muyō har som franchise så att säga sitt eget huvud kört långt upp sitt eget arsle med all backstory, men även om jag har behövt referera till ett släktträd för att påminna mig om vilka alla karaktärer är, så belyser det en annan sak jag faktiskt gillar med allt detta: evig ungdom. Jämför med Star Trek, vars skapare Gene Roddenberry ville visa en framtid utan kapitalism, utan religion, utan rasism, där mänskligheten var förenad och tillägnad självförbättring och utforskning och vetenskap. Ganska utopiskt! Men det är en sak som inte riktigt känns rimligt: de använder inte föryngringsteknologi för att leva längre. Istället nöjer de sig med att bota cancer och sjukdomar och nå åldrar kring 120-140 år eller liknande. Det är ju trams! Varför skulle man vilja nöja sig med det? Deras teknologi borde vara mer än tillräcklig! Omständigheterna i Tenchi Muyō har en ganska kul följd: en person kan vara lika ungdomlig som (om än yngre än) sina föräldrar, som kan vara lika ungdomliga som sina föräldrar, som kan vara lika ungdomliga som sina föräldrar, och så vidare. Tenchi är 18 år, hans syster är 80 år, hans far är 120 år, hans mor blev 250 år, hans morfar är 730 år, hans gammelmorfar är kanske 750 år, hans gammelmorfars svärmor är 5000+ år… och (nästan) alla lever samtidigt, med ungdomliga utseenden, och kan träffas. Ibland tänker jag på hur det kommer att bli för oss verkliga människor, när vi väl botat åldrandet. (Om inte mänskligheten dör ut så kommer det att ske, förr eller senare. Förhoppningsvis inom vår livstid!) Tänk (se ut att) vara runt 25 år och t.ex. gå på hårdrockskonsert med sin morfar som också ser ut att vara runt 25 år. Står där och headbangar bredvid en tjej som kan vara 250 år gammal, men det vet man inte för hon ser ut att vara runt 25 år. Det är ungefär vad som sker i Tenchi Muyō. Och det är något man inte riktigt ser i andra verk med långlivade varelser. Alver i (dussin)fantasyanimanga brukar ju inte göra så. Det brukar bara vara någon alvkaraktär som säger "hej, jag är 700 år gammal" och sen är det slut med det. På sin höjd har jag väl sett berättelser med alvkaraktärer som bor med sina föräldrar och behandlas som tonåringar, fastän de (barnen) är runt 50-150 år gamla (t.ex. Gate och Kekkon Yubiwa Monogatari) – men de drar det inte till sin spets och visar att de har kontakten med fler av sina släktingar fastän de ännu borde leva. Så släktträffarna i Tenchi Muyō gör mig liksom glad. Själva tanken om att kunna upprätthålla familjerelationer genom flera generationer och hundratals år. Kontentan: jag trodde att Tenchi Muyō bara var haremromcom och fånig rymdaction – men det är haremromcom och fånig rymdaction och en massa jävla släktträd!
  7. 1 poäng
    Säsongens snuskserier kommer tuffande! Allt Du Behöver är en Lillasyster var... intressant. Det handlar om en lättromanförfattare (som faktiskt är vuxen???) med en massiv systerfetisch. Avsnittet börjar med att hans redaktör skäller på honom för att hans senaste manuskript är helt osammanhängande och fokuserar för mycket på den helnakna lillasystern. Resten av avsnittet har mindre driv än en slice-of-lifeserie. Killens författarkompisar kommer över på middag och de leker en lek. Sen går alla hem. Det finns två anmärkningsvärda saker. Det första är att en av kompisarna är ett stort fan av huvudkaraktären och väldigt sexuellt aggressiv. Bokstavligen "Det var gott med mat. Kan jag få din snopp till efterrätt, senpai?" Men killen avvisar henne helt för att hon inte är en lillasyster(?). Jag tror det är hur jag ska förstå det hela. Det andra anmärkiningsvärda är att seriens beskrivning säger att huvudkaraktären har en "perfekt" lillasyster, men i avsnittet hänvisas hen till som en bror. Den här författaren har haft karaktärer som lurats om sitt kön förut så jag tänker inte ropa hej än, men jag undrar vad poängen är i den här serien, vare sig syskonet visar sig vara kille eller tjej. Att ha imouto-appeal utan sexuell spänning? Vem vet. Inte en direkt rolig serie, men författarleken de lekte var väl lite skoj. Nånting nånting, tema om motivation, nånting nånting. Jag kan se ett par avsnitt till, om så bara för att få reda på mer om brorn/systern/tinget. Min Flickvän är en Oskuldsfull Hora handlar om en kille som frågar chans på den snygga tjejen i skolan, och hon säger ja! Innan jag såg första avsnittet hörde jag att det inte är en vanlig fanservice-serie utan mer en snuskreferenskomedi i stil med Seitokai Yakuindomo. Det är typ sant, men istället för att huvudtjejen skämtar om sex och själv tycker det är roligt så är hon... efterbliven? Hon förstår inte normalt socialt beteende och tror att sex är allt relationer handlar om, och hon vill vara så tillfredställande för sin nya pojkvän som hon kan. Serien är ganska sexig men nästan helt utan naket. Det skämtas mer om porrspels-klichéer. Och det är typ roligt? Jag tror jag fick tre ganska goda skratt. Jag vet inte om det är par för en anime-komedi. Plussidor är att huvudkaraktärerna redan är ett par och det inte velas en massa (nå, lite velande kanske) och deadpan Yuuki Aoi. Nedsida är att det redan introducerats två till tjejer som flörtar med huvudkaraktären (en barndomskompis och en lillasyster) och det verkar som de bara kommer bli fler. Jag kan följa Sho-Bitch ett tag. Jag tror inte att den kommer överaska mig, men jag hatade den ändå inte. Fastän den var ganska konstig.
  8. 1 poäng
    "Bortglömd" var kanske att ta i, men bara kanske. Om vi tänker oss västerländska nördar så kan vi titta på MAL. MAL har 4 603 918 användare, och Tylor har 23 817 "members". Det blir bara en halv procent. Även om vi rundar upp till 1/100 så är det ju bara en andel som faktiskt fortfarande pratar om den. Jag tror inte att den är mer (procentuellt) känd i Japan heller. 😶 Men ja, alltså, Galaxy Tylor är liksom mindre givande än Nyoro~n! Churuya-san…
  9. 1 poäng
    Men är vi helt säkra på att det egentligen inte heter Counter Strike: Grand Order eller Fate/Global Offensive?
  10. 1 poäng
    Blend S: Maika drömmer om att studera utomlands men saknar pengar. Hon söker deltidsjobb men får avslag efter avslag då hennes blick omedvetet är..."skarp", och därmed skrämmande/nedlåtande för folk i hennes närhet. Café Stile däremot vill anställa henne. Detta café specialiserar sig i rollspel där servitriserna har olika roller (som tsundere eller lillasyster). Maika får därmed spela sadisten i gänget, och slice of life- kakan är i full rullning! Föreställ er att Ririchiyo från Inu X Boku SS får jobb hos Is the Order a Rabbit och du har en ungefärlig bedömning om hur serien utspelar sig. Väldigt livlig, väldigt moé och väldigt fräscht. Managern Dino är också en väldigt uppiggande karaktär att ha med. You go you! The Ancient Magus' Bride: Chise har haft ett tufft liv. Hon kan se mystiska varelser som andra inte kan, och samhället har då förkastat henne för att hon betett sig märkligt. Utan familj eller värme verkar det som om hon har gett upp. Plötsligt dyker det upp en lång mystisk man med vad ser ut som en rådjursskalle till huvud. Han presenterar sig som magikern Elias Ainsworth, och han vill göra Chise till sin lärjunge... Hypad serie som verkar leva upp till sina förväntningar. Vackert animerad och älskar särskilt hur de målar upp landskapen i denna. Mystisk och lockande handling i ett världsbygge likt en Ghibli- historia. Ett måste för alla!
  11. 1 poäng
    Konohana Kitan: Typ Hanasaku Iroha (flickor som jobbar på japanskt värdshus) fast med mindre drama och med mer moégull. (Och med djurflickor.) Åtminstone var det vad jag tänkte i början: nybörjarflickan mötte motstånd i form av en ogillande medarbetarflicka; jag tänkte då att det kanske faktiskt skulle vara lite försiktigt drama, kanske att hon skulle behöva ägna åtminstone några avsnitt åt att vinna sin arbetskamrats gunst! Men nja, det skedde nästan direkt, så det är nog bara gullegull resten av serien, kan jag tänka mig. Därmed inte sagt att jag tycker illa om det. Gulligheten känns kanske en aning artificiell – lite för tydligt att "det här vill vi att du ska tycka är gulligt!" – men det ser bra ut, det är lite lätt fanservice om man vill ha det, och bakgrundsmusiken är ett snäpp mer känslofull än väntat. Men det här är inte vad jag är sugen på att följa nu i höst; jag tror att om Aria-regissör Jun'ichi Satō hade styrt så hade det kunnat vara en riktigt fin upplevelse, men det är lite för mycket "vanilj" för mig nu. Om det inte blir något slags längre drama (@MathJuice, du ska säkert se den, du får säga till om det sker!) så kommer jag nog inte att se mer än detta första avsnitt. Nedan: Kollage från avsnitt 1. Netojuu no Susume: Ååh, jag är taggad! En romcom om vuxna som spelar MMORPG. Huvudpersonen är en 30-årig kvinna (och Mamiko Noto är toppen i rollen) som slutat jobba och börjat spela. Hennes karaktär är en pojke, och hon börjar få god kemi med en annan spelare, en söt healer-tjej. (Huvudpersonen är förmodligen inte lesbisk, utan bara nekama, så det är ett rollspelande i sig – fast hon tycker verkligen att healer-tjejen, själva spelfiguren, är söt till utseende och beteende. Men det är ju liksom ett begrepp i sig självt, idén om att kvinnor kan gilla andra kvinnor utan att vara homosexuella på ett sätt som män inte kan om män; det finns tusentals ord att säga om den saken, men inte här eller nu, poängen är att jag inte tror att hon är lesbisk.) Jag gillar öppningsvinjetten med Megumi Nakajima, inklusive det visuella; låten är klämmig och bilderna är intressanta att titta på. Handlingen verkar intressant ganska fort. Av ett par glimtar i öppningsanimationen kan vi räkna ut att hon inte slutat jobba bara för att hon känner för det. Kanske hon höll på att arbeta ihjäl sig, med tanke på ringarna under ögonen och att hon inte spelat sitt gamla RPG på ett halvår o.s.v. Så det ligger lite allvar under det. Det är lättsamt sällskapligt och roligt, lite gulligt (Lily) och jag är intresserad av att se var berättelsen kommer att leda karaktärerna. Det här är den höstanime som intresserat mig mest hittills, så solklart ska jag följa. Nedan: kollage från avsnitt 1.
  12. 1 poäng
    Jūni Taisen: Tolv supermördare med zodiaktema i en battle royale, baserad på bok från Monogatari-skaparen Nishio Ishin. "Nishio Ishins Fate Stay Night" är väl den mest naturliga liknelsen, men jag började också tänka på Rokka no Yūsha i hur det är ett tätt, konstant hot från okänt håll. (Det är klart, i Rokka så var det ju en förrädare, och här är de alla fiender direkt, men ändå.) Måhända mer stil än innehåll – fast den som tänker "Nishioishin = Shaft" får tänka om – men det är bra stil: fräsig stridskoreografi och vild action. Det kan bli kul att följa för action och mord, om än inte för karaktärerna: tror inte det är en sån sorts serie där man hejar på någon. Nedan: kollage från avsnitt 1.
  13. 1 poäng
    Jag tänkte bara kolla lite på första Overlord-filmen, men oops, det blev så att jag såg hela. Det är nästan inget nytt – det enda anmärkningsvärda är att man ser huvudpersonen som människa i början av filmen –, utan täcker typ halva animeserien. Det finns mycket negativt att säga om Overlord: man kan kritisera dess människosyn, eller så kan man peka på hur den aktivt underminerar drama (t.ex. genom att huvudpersonens känslor undertrycks med magi; när han blir osäker/rädd/kåt så blir han magiskt lugnad, så han känner ju aldrig något!). Det är en maktfantasi: tänk om man fick komma till en värld där man var en halvgud, och man hade följare som älskade en o.s.v. o.s.v. Men det är ganska kul ändå. Maktfantasi fungerar. Och trots känsloundertryckning så blir det ändå lite missförståndshandling: hans undersåtar tolkar ju alltid allt han säger som visdomsord och naturlagar, fast han egentligen bara är en japansk gamer. Det kommer inte in i spel ordentligt, men det ligger där, och det blir en sorts motsättning, lite krydda när man ser honom gå ut och pwna världen. 6/10 får filmen, mest för att det bara var samma som animeserien (som jag gav 7/10).
  14. 1 poäng
    Såg första avsnittet nu. Det verkar vara i stil med flashanimering, tyckte att det såg ganska okej ut! Jag har svårt att stå emot anime med kladdanimation: Jag känner inte för att se den nu, men jag kan tänka mig att se den senare, nån gång, kanske. Nedan: kollage från avsnitt 1.
  15. 1 poäng
    Såg första avsnittet nu. Så förbannat själlöst och taffligt att jag bara blir trött. En sån där anime som är som en parodi på dålig anime. Ingenting gav serien något slags "hook". Förmodligen gick 80+ % av producenternas uppmärksamhet till röstskådisarna. Jag hoppas att alla i produktionskommittén går back på den här skiten. Nedan: kollage av avsnitt 1. (Jag gillar att sätta in såna här, dels för att visa andra läsare, dels för att kunna titta på dem själv senare, om jag någonsin behöver friska upp minnet.)
  16. 1 poäng
    Apropå drama så ville verkligen New Game!! införa det i andra säsongen. Flera saker blåstes upp helt i onödan. Det hjälpte inte att några beslut som företaget tog faktiskt skulle verka vettigt i en sån bransch, men självfallet ska det vara dramatiskt. Ingen beter sig som dom gjorde i dom situationerna. Det hade kanske funkat om det inte var att jag som tittare byggt åsikten att första säsongen var en söt och lättsam slice of life komedi, och självfallet utgår man från att andra säsongen utgår från samma mönster. Det behöver inte vara slaviskt likt men andra säsongen gick väldigt extremt med att det ska vara mera drama. Utöver det så var det för lite Hifumin och en väldigt oväntad vändning. Vissa grejer gör den rätt men den står sig slätt mot den första säsongen som var överlägsen i alla anseende.
  17. 1 poäng
    Vafalls! Jag missade det igen. Så jääkla bra hon har blivit över åren. Jag gav två sommarserier en chans. Nora to Oujo no Noraneko Heart bara för att det är adaption av ett porrspel. Det märks typ av bröststorlekarna och ett komiskt censurerat avsnitt, men det är mest bara en lätt, non-sequitor komedi om en kille som blivit förvandlad till en katt och alla brudar i hans liv. Den var medioker. Några fniss blev det men inte jättemånga. Ändå dugligt för en 3-minutersserie. Sen såg jag faktiskt ett avsnitt av Battle Girl High School. Det var ganska fruktansvärt. Stund till stund var serien så övertydlig och simpel att det kändes som ett dåligt barnprogram. Det enda som var dramatiskt visade sig inte alls vara dramatiskt. Ska det vara dramatiskt? Ska det finnas en handling? Det verkar som serien försöker med det, men det har inte hänt något än. Och det finns alldeles för många tjejer. En hel del kända röstisar medverkar... men jäklar alltså. När jag sa att den påminde om Vividred Operation var jag för generös.
  18. 1 poäng
  19. 1 poäng
  20. 1 poäng
    Jag hade tänkt posta Discord-loggar, men det blev fördröjt.
  21. 1 poäng
    Värst vad jag börjat se på anime igen. Här är två till: Jag bestämde mig för att se om .hack//SIGN för första gången på ca 8 år. Det här var min absoluta favoritserie som tonåring, så jag var lite rätt att den inte skulle hålla måttet. Och på sätt och vis gör den inte det. Animationen är så fruktansvärt stel att jag ibland undrar om jag kollar på en motion comic, och ibland kan dialogen faktiskt låta lite skum; de pratar i cirklar och ställer onödigt många självklara frågor. Men trots det älskar jag den här serien fortfarande. Musiken är fortfarande den bästa i animeväg, karaktärerna är lätta att gilla, och hela atmosfären är bara så... mysig. Vi lever i en tid då allt från FLCL till Kinos Resa till Mahoujin Guruguru får reboot, så varför inte .hack//SIGN? Bättre animation, tightare pacing, kanske färre avsnitt; jag tror det skulle fungera jättebra. När jag blev klar med det blev det Jättarna Anfaller, säsong 2 som stod på tur. Ska jag vara ärlig är Shingeki no Kyojin nästan lite för mycket för mig, med sin kopiösa mängd ond, bråd död och psykologisk trauma. Samtidigt är det det som håller mig fast. Jag vill veta hur det kommer att gå, vem som dör och vem som klarar sig. Lägg till den snyggaste animationen jag sett i anime, och ett soundtrack som ger mig kalla kårar, och jag säger ja tack, ge mig säsong 3 snart.
  22. 1 poäng
    När jag började kolla på Hunter X Hunter 2011 var jag i japan. Mina klasskompisar var heltokiga i den, och nästintill krävde att jag också skulle glo. Jag är glad att jag gav vika, för visst var det så fantastisk som jag fick höra. Det var i princip ännu en fight-shounen, men den kändes på något sätt smartare än andra. Fokuset låg inte på pang bom smack SMAKA PÅ MIN SUPERKRAFT!, utan mer på psykologiska strider. Såklart fanns det superkrafter, men de hade alla regler och villkor de var bundna till, vilket gjorde det lättare att köpa striderna. Det gav en viss oförutsägbarhet som får hela världen att kännas verkligare. Visst fanns det briser: jag ogillade de flesta kvinnliga karaktärerna, som i mångt och mycket kändes som tunna stereotyper, med endast några få undantag. Ibland kändes den också lite väl mörk, som om den försökte se hur mycket edgy de kunde komma undan med. Men i övrigt, mycket bra grejer. När jag kom hem från japan och inte längre kunde diskutera avsnitten med samma människor, tappade jag dock intresset. Jag såg därför aldrig klart arken om chimärmyrorna, och med åren glömde jag i nästan helt bort serien. Tills för en månad sedan, då jag bestämde mig för att kolla igenom rubbet. Idag blev jag klar. Dags att spoil järnet, med andra ord: Jag gillar chimärmyrorna, men jag tyckte att det i många fall drogs ut lite för mycket. I slutändan är det nog den ark jag gillar minst, fast som ironiskt nog har en del av mina favoritstundet. Gons "strid" mot pitou när hon skulle hela Komugi gav mig rysninar. Att de sedan hade en karaktär som Meruem, som i princip är Cell från Dragonball, och ändå lyckads lägga vikten på hans karaktär istället hans för stridskraft förtjänar också applåder. De som kan se slutscenen med honom och Komugi utan att känna någonting alls i hjärtat är officiellt döda inombord. Slutarken då? För vad det var, lyckades de faktiskt avsluta serien på ett helt okej. Ordförarvalet var skoj; att se Leorio, som i stort sett hade försvunnit från serien i ca. 60 avsnitt, drämma till Gons pappa var ytterst tillfredsställande. Alluka... tja, hon funkar väl. Det är väl inte hur otroligt som helst att någon i den världen skulle kunna vara som en ande i lampan. Dock tycker jag att de kunda ha varit mer ingående på hur hennes krafter fungarar; var är det till exempel som hindrar denna obermhärtiga lönnmördarfamilj från att "lära upp" henne att inte prara såvida hon inte blir tillsagd? Mitt största problem är att hon helt plötsligt, denna karaktär som vi inte har hört jota om på sisådär 130 avsnitt, plötsligt är Killuas prio nummer ett. Att han är redo att viga sitt liv till henne, att Gon inte är lika viktig. Sedan har jag aldrig gillar den gamla tropen att "vi är bästa vänner, men nu måste vi gå våra skillda vägar; jag kommer aldrig att glömma dig". Efter allt de varit med om hade jag hellre sett att de fortsatte att resa runt tillsammans, och att Alluka blev en tredje resepartner. Jag ser med spänning fram emot Hunter X Hunter 2043.
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×