Hoppa till innehåll

Sceleris

Administratörer
  • Innehållsräkning

    12 112
  • Blev medlem

  • Senaste besök

  • Dagar vunnit

    498

Sceleris vann senast dagen den oktober 22

Sceleris hade det mest gillade innehållet!

Communityanseende

1 342 Utmärkt

Om Sceleris

  • Rang
    Inte en gud

Profilinformation

  • Kön
    Man
  • Plats
    Människovärlden
  • Intressen
    Information och dess konsekventiella behandling

Kontaktsätt

  • Webbplats
    http://www.sceleris.net/
  • Tumblr
    scellan
  • Twitter
    scellan
  • Skype
    excelled

Anime och manga

  • MyAnimeList
    Sceleris
  • Anime-Planet
    Sceleris
  • Hummingbird
    Sceleris

Spel

  • SteamID
    sceleris
  1. Gissa animen

  2. Anime hösten 2017

    Kujira no Kora wa Sajou ni Utau: Inte extremt rafflande, men intressant början på fantasyanime. Grundhandlingen känns lite som Shinsekai yori (fast med annan stämning): en by med starka traditioner och ungdomar med övernaturliga krafter (de med krafter dör innan medelåldern) är isolerad, men byledarna verkar ha begravda hemligheter. Här så består deras lilla "värld" av en stor klippa i ett hav av typ kvicksand (dvs de kan inte gå på sanden). De lever där, de odlar mat där, de dör där. Ibland kommer det andra klippor farandes i sandhavet inom räckhåll för dem, och då skickar de dit folk som hämtar nyttigheter om det finns några. I detta avsnitt hittar de för första gången en levande människa, en flicka, vilket sporrar byns "upprorsmakare" till handling. De vill lämna byn och utforska världen, men byledarna fruktar att det kan få ödesdigra konsekvenser. Tilltalande produktion! Tunna linjer i förgrund, medan bakgrunden har skissartade linjer och jordtonad färgläggning och papperstexturer; skillnaden i linjetjocklek mellan för- och bakgrund gör att det blir lite ointegrerat, men överlag ser det ut som en fin bilderbok. Karaktärer och musik och allt känns kapabelt och passande för ett hyfsat fantasyäventyr. Känns som typ manus 6/10, produktion 7/10, överlag 7/10. Kommer att följa. Nedan: kollage av avsnitt 1. Anime-Gataris: Ännu en anime med nördtema. Här är det några söta gymnasietjejer som startar en animeklubb på sin skola. Men det är otroligt nog inte en "söta tjejer gör söta saker"-serie; dels är det tydligt att den faktiskt kommer att ha en blandning av kvinnliga och manliga karaktärer, och dels har den övernaturliga inslag. (Tydligen "baseras" den på en kortfilm som visades före animebiofilmer för ett par år sedan, fast där var det en universitetsklubb.) Känns ganska ljummet, men faktiskt inte odrägligt, och jag kan tänka mig att se mer. Nedan: kollage av avsnitt 1.
  3. Gissa animen

  4. Gissa animen

    Nä, jag är en charlatan, jag har ju inte ens sett King Gainer! :( :( :( "Morfar, berätta igen om hur det var när du var ung?" "Ha ha, ni blir minsann aldrig trötta på mina gamla sagor, barn… Ja, året var 2004. Det var en annan tid då. Ungdomar pratade på något som kallades för 'MSN', Ruffy och Stråhattspiraternas fiende hette Enel, och Hare Hare Yukai-dansen var inte ens en glimt i sin koreografs öga. Det var då som Sveriges mysigaste animecommunity öppnade portarna, till folkets förtjusning. Pilgrimer från hela landet reste långväga över Internet för att gå med, och varje dag var ett äventyr. Man pratade om varför Kenshin sa 'oro', man debatterade huruvida Full Metal Panic Fumoffu var bra eller inte, man pratade om nyheten om att den ryska popgruppen Tatu skulle bli anime, man undrade över hur många avsnitt Naruto skulle få… Om de bara visste då, vad vi vet nu!"
  5. Gissa animen

    Ja, alltså, det är ju uppenbarligen Eureka Seven-karaktärsdesignern Kenichi Yoshidas verk, men det är inte E7 och det är för gammalt för att vara Gundam Reconguista, så då måste det väl vara Overman King Gainer? Vet dock inte inget annat om den än att det är en Tomino-anime.
  6. Dina senaste animeintryck

    Nu blir det här mestadels ett planlöst skrivande, men jag har sett ganska mycket Tenchi Muyō på sistone. Jag såg OAV 1 (1992-1993) och OAV 2 (1994-1995) runt år 2000. Det är en harem-ecchi-romcom-rymdactionserie: en vanlig ungdom Tenchi råkar väcka en sovande demon som egentligen är en rymdpiratkvinna; i samma veva kommer ett par rymdprinsessor på en 700-årig jakt efter sin bror, som visar sig vara Tenchis morfar. (Morfar är alltså inte en 70-årig shintopräst, utan en 700-årig rymdprins.) Med ytterligare (kvinnliga) tillskott så är det laddat för näsblod i onsen-bad och laserstrider i rymden mot en stor rymdskurk, där räddningen kommer i form av en mystisk kraft. Inget konstigt, alltså. Det är lättsamt och fånigt, lite som en Star Wars Episode IV fast anime (eller snarare "animu!"), och det är helt och hållet begripligt att en del avskyr det; många skyller exempelvis på serien för att ha populariserat haremgenren. Jag såg OAV 3 när den kom 2003-2005. Den var lite speciell. Först börjar den med ett haremtillskott och ett rymdäventyr, sen plötsligt slår 10 års uppladdning till och skiten träffar fläkten: Med bara OAV 1 och 2 och första halvan av OAV 3 under bältet så var berättelsens vändning av oväntade proportioner. OAV 3 blev allmänt ganska sågad, men jag tyckte att den var kul, jag tycker om när berättelser tar ut svängarna ordentligt! Efter det där så kändes epilogen till OAV 3 också ganska oväntad. Det är exposition och en familjehistoria, om Tenchis föräldrar samt om hans senaste nya haremmedlem. OAV 4 kom 2016-2017, och men rymdäventyren är som bortblåsta. OAV 4 i helhet är inte som OAV 1-3 alls, utan bara som epilogen till OAV 3: exposition och familjeaffärer! Och de pratar väldigt mycket om karaktärer som man inte ens har sett i OAV 1-3. Flera av dem har betydande roller i Tenchi Muyō GXP, en rymdactionharemkomediserie från 2002. I den är det Tenchis yngre vän och avlägsna släkting Seina som blir rymdpolis. Med sin enorma otur/tur löser han fall efter fall och får ett eget harem, ett eget supermäktigt rymdskepp, och en egen supermäktig superrobot. GXP innehåller mycket rymdgalenskaper, vilket är ganska fånigt och kul, men den innehåller också mycket familjeaffärer. Den innehåller till och med avsnitt där Seina hälsar på Tenchi och pratar om vem som är släkt med vem. OAV 4 fungerar också som en prequel till Isekai no Seikishi Monogatari, en OAV-serie från 2009 om Tenchis halvbror Kenshi som transporteras till ett parallellt universum. I OAV 4 pratar seriens stora karaktärsgalleri om hur de ska förbereda Kenshi för sin förestående resa. Jag har inte sett Seikishi Monogatari, men den kommer härnäst. Poängen med detta inlägg är egentligen inte att prata om specificiteter om vad som händer i varje verk. Vad jag vill säga är detta: jag hade fel! Tenchi Muyō är inte en franchise som går ut på lättsam rymdactionromcom. Nej, det går till betydande del också ut på seriens egen "backstory"/"lore"! Det handlar inte bara om en sexuellt herbivor ung man som halkar in på bananskal för att bli typ universums medelpunkt, utan också om hans släktträd. Släktträd blir jävligt dålig film, men jag kan ändå inte låta bli att på sätt och vis charmas av det. Tenchi Muyō är en skapelse av animeutvecklaren Masaki Kajishima, som inte bara låg i spetsen för OAV:erna, utan också skriver Tenchi Muyō-böcker publicerade både professionellt och i hobbyutsträckning. Som varje god skräp-SF-författare har Kajishima byggt upp ett stort universum. Mycket kretsar kring planeten Jurai som 150 000 år tidigare blev ett kejsardöme och rymdstormakt, stöttade av fantastiska träd som ger sina ägare enorm makt och evig(?) ungdom. Till och med jordens befolkning är släkt med Jurais kejsarfamilj: 150 000 år f.n. kraschade dåvarande kejsarens lillasyster Masaki här och spridde sina gener; 730 år f.n. kraschade nuvarande kejsaren här och tog en fru (en ättling till Masaki) med sig hem; och 700 år f.n. kraschade nuvarande kejsarens son, Tenchis morfar, här och bosatte sig och lyckades gifta sig med sin kusin (en jordbo, systerdotter till hans mor) och bildade ätten Masaki. Igen, poängen är inte så mycket vad som händer specifikt (och det ovan är egentligen bara ett litet, litet smakprov), utan att det är en jäkla massa släktskapsinvecklingar och händelser under tusentals år. Släktträdet som Masaki Kajishima (ja, han lät sin skapelses superklan Masaki få ett efternamn homonymt med hans eget förnamn) målar upp i sina animeserier och sina böcker är inte bara stort, det är till och med cykliskt, en möjlighet tack vare juraiadelns eviga ungdom, tidsresor, och påverkan från högre makter. Tenchi Muyō har som franchise så att säga sitt eget huvud kört långt upp sitt eget arsle med all backstory, men även om jag har behövt referera till ett släktträd för att påminna mig om vilka alla karaktärer är, så belyser det en annan sak jag faktiskt gillar med allt detta: evig ungdom. Jämför med Star Trek, vars skapare Gene Roddenberry ville visa en framtid utan kapitalism, utan religion, utan rasism, där mänskligheten var förenad och tillägnad självförbättring och utforskning och vetenskap. Ganska utopiskt! Men det är en sak som inte riktigt känns rimligt: de använder inte föryngringsteknologi för att leva längre. Istället nöjer de sig med att bota cancer och sjukdomar och nå åldrar kring 120-140 år eller liknande. Det är ju trams! Varför skulle man vilja nöja sig med det? Deras teknologi borde vara mer än tillräcklig! Omständigheterna i Tenchi Muyō har en ganska kul följd: en person kan vara lika ungdomlig som (om än yngre än) sina föräldrar, som kan vara lika ungdomliga som sina föräldrar, som kan vara lika ungdomliga som sina föräldrar, och så vidare. Tenchi är 18 år, hans syster är 80 år, hans far är 120 år, hans mor blev 250 år, hans morfar är 730 år, hans gammelmorfar är kanske 750 år, hans gammelmorfars svärmor är 5000+ år… och (nästan) alla lever samtidigt, med ungdomliga utseenden, och kan träffas. Ibland tänker jag på hur det kommer att bli för oss verkliga människor, när vi väl botat åldrandet. (Om inte mänskligheten dör ut så kommer det att ske, förr eller senare. Förhoppningsvis inom vår livstid!) Tänk (se ut att) vara runt 25 år och t.ex. gå på hårdrockskonsert med sin morfar som också ser ut att vara runt 25 år. Står där och headbangar bredvid en tjej som kan vara 250 år gammal, men det vet man inte för hon ser ut att vara runt 25 år. Det är ungefär vad som sker i Tenchi Muyō. Och det är något man inte riktigt ser i andra verk med långlivade varelser. Alver i (dussin)fantasyanimanga brukar ju inte göra så. Det brukar bara vara någon alvkaraktär som säger "hej, jag är 700 år gammal" och sen är det slut med det. På sin höjd har jag väl sett berättelser med alvkaraktärer som bor med sina föräldrar och behandlas som tonåringar, fastän de (barnen) är runt 50-150 år gamla (t.ex. Gate och Kekkon Yubiwa Monogatari) – men de drar det inte till sin spets och visar att de har kontakten med fler av sina släktingar fastän de ännu borde leva. Så släktträffarna i Tenchi Muyō gör mig liksom glad. Själva tanken om att kunna upprätthålla familjerelationer genom flera generationer och hundratals år. Kontentan: jag trodde att Tenchi Muyō bara var haremromcom och fånig rymdaction – men det är haremromcom och fånig rymdaction och en massa jävla släktträd!
  7. Sverige och svenska i manga

    Raisekamika är en övernaturlig actionserie från skaparen av Ga-rei och Tokyo ESP. Hjältinnan är en heljapansk flicka som bott i Sverige men nu återvänt till Japan.
  8. Alla remakefilmer är inte dåliga! Exempelvis här finns en lista på "förslag". Men man märker att många av dem är äldre filmer. Hollywoodekonomi är ett problem. Sedan åren runt senaste sekelskiftet har ju filmbudgetar ökat i storlek massvis. Storbolagen gör hellre en 250-miljonerdollarsfilm och tjänar 1000 miljoner dollar globalt (fyra gånger insatsen), än en film för 10 miljoner dollar som tjänar in 100 miljoner (tio gånger insatsen). De tänker att filmer måste ha megastjärnskådisar och 3DCG-explosioner, och en jävla massa marknadsföring, och då blir det höga budgetar. Men då börjar de också vilja se till att filmerna är lämpliga för en global marknad. De ska t.ex. inte vara för kulturellt specifika. Till investeringsbetänkandet och till marknadsföringen så hör frågan om det är något som är känt sedan tidigare. Något som redan är delvis känt har en inbakad fanbase som kan göra projektet till en snackis, vilket är gratis marknadsföring, och om det har kända kvaliteter så kan man också göra en bedömning av huruvida man tror att det kommer att kunna slå som remake/adaption. Därför blir det högbudgetserietidningsfilmer, -leksaksfilmer, och -remakefilmer. Det kan också finnas filmkonstnärliga ambitioner bakom remakefilmer. En regissör kanske fastnar för en film och tänker att "den här vill jag göra en tolkning av!". Men jag tror att det var lättare att få pengar till en sån film förr, innan storbudgettiden. Och frågan om att lansera befintliga filmer istället då? Ekonomerna på storbolagen räknar med att en importerad film inte kan slå lika stort som en egenproducerad film, även om de skulle ha globala rättigheter. Liksom, alla i världen ser ju Hollywood-filmer, det är nästan den kulturellt minsta gemensamma nämnaren. Och även om de skulle återlansera någon annans film, hur mycket pengar skulle de kunna tjäna? Jag tror att de räknar kallt med att en film måste ha vita, otecknade, snygga skådisar som pratar engelska för att ses av en ansenlig publik. Och även om det blir en hit så drar en egenproducerad film för 200 miljoner dollar som drar in 1000 miljoner dollar in mer pengar än en importfilm för 10 miljoner dollar som drar in 100 miljoner dollar. Jag tror att även de mer konstnärliga producenterna, som har filmernas kvalitet i åtanke, också tänker något i stil med att "den stora filmpubliken går miste om en bra story genom att försumma [filmer utan vita, otecknade, snygga skådisar som pratar engelska], så om jag vill att de ska se den så måste jag göra om den åt dem". Kimi no Na wa är konstnärligt "nog", men den har redan gått på bio, visad av andra mindre bolag i olika länder inklusive USA (där den enligt mina uppskattningar setts på bio av 500k-700k personer), och har i och med kritikeromdömen, sin fanbase och sina framförallt asiatiska besökssiffror visat sig ha stor marknadspotential. Så det är inte obegripligt att producenterna på Bad Robot tänker att "om vi vill att massvis med folk ska se den, och om vi vill tjäna massvis med pengar, så måste vi göra den som Hollywood-film". Frågan som återstår är: kommer det att bli skit? Att Arrival-författaren är med är betryggande, för det var en intelligent och rörande film, men det var ju då också Denis Villeneuve som regisserade. Jag hoppas att J.J. Abrams varken kommer att regissera eller som producent ha mycket kreativ påverkan på Your Name. Jag har inte mycket till övers för J.J. Abrams, hans filmer är som bäst tomma spektakel. Och blir det skit så finns fortfarande originalet kvar. Mamoru Oshiis Ghost in the Shell finns kvar fastän Hollywood-filmen blev kass.
  9. Anime hösten 2017

    Hōseki no Kuni: Halv-3DCG-anime om ett par dussin levande ädelstenar och mineraler med könlös mänsklig form (men väldigt feminin; extrem svank) bor på en ö(?), ledda av en buddhistmunk, som lever under hotet att bli tagna av tennyo-liknande (tänk "japanbuddhistiska kvinnliga änglar") varelser från månen. Bortsett från pixelering och den sedvanliga låga bildfrekvensen så är det snyggt. Färgstarkt och väldesignat. Storyn är av en sort jag har svårt för. Det känns som att det är en fantasy med… begränsad världsmekanik, skulle man kanske kunna säga. Tänk till exempel en fantasyvärld med en kontinent omgiven av ett oändligt världshav. Den världens (verkliga) skapare vill förstås koncentrera sig på vad som händer på den kontinenten, resten är irrelevant. Men jag kan ändå aldrig riktigt låta bli att tänka på mekaniken bakom det. Vad betyder det att ha ett oändligt hav? Hur djupt är det? Vad sitter kontinenten på? Vad finns under havsbottnen? Hur djupt är det? Hur hög är himlen? Vad finns ovanför? Det är irrelevant för handlingen, men jag börjar alltid fundera, och det är så inkonsekvent med vår värld att det sticker ut. Som animeexempel: Kaiba, som verkar utspela sig i ett universum med andningsbar luft och omöjligt små planeter som ligger väldigt nära varandra. Jag kan gå med på det med barnsagor, men om det är vuxensagor så blir det en käpp i hjulet för mig när jag ska försöka ta resten på allvar. I Hōseki no Kuni så börjar jag ju undra om det finns människor, vad som finns bortom havet, ädelstenarnas biologiska och fysiologiska funktioner, och andra frågor som jag har en känsla av är helt irrelevanta för handlingen. Men jag kan inte sluta tänka på dem. Men det är inte dåligt. Det är en berättelse som har plats för olika känslor. Huvudpersonen är en kavat bit järnzinkfosfat, villig men för svag för att slåss, och det finns lite mer känsla med den lidande kvicksilversulfiden. Andra mineraler kan vara övermodiga, visa saknad, omtanke. Jag kan inte säga att jag är – eller tror att jag kommer att bli – fängslad, men jag kommer nog att följa den ändå. Nedan: kollage av avsnitt 1.
  10. Anime hösten 2017

    Two Car: Moébrudar på motorcykel med sidovagn. Moémotorsport alltså. Har ju kommit en del på sistone. Det är en sån där serie där alla karaktärer är moébrudar med moéröster. Skalar man bort motorsporten så finns det ingenting kvar annat än halvhjärtad "paint-by-numbers"-moé med medelmåttiga produktionsvärden. Värre har jag sett, men jag blev trött i själen av att pina mig igenom första avsnittet. Nedan: kollage av avsnitt 1.
  11. Har grötat om lite med forumrättigheter. Om det är någon som det inte fungerar på, peta på mig! (Kan man inte logga in så finns jag på MAL, Discord, Twitter, eller så kan man gå på vår Facebook-sida eller mejla på info@anime.se)

  12. Anime sommaren 2017

    "Bortglömd" var kanske att ta i, men bara kanske. Om vi tänker oss västerländska nördar så kan vi titta på MAL. MAL har 4 603 918 användare, och Tylor har 23 817 "members". Det blir bara en halv procent. Även om vi rundar upp till 1/100 så är det ju bara en andel som faktiskt fortfarande pratar om den. Jag tror inte att den är mer (procentuellt) känd i Japan heller. 😶 Men ja, alltså, Galaxy Tylor är liksom mindre givande än Nyoro~n! Churuya-san…
  13. Anime hösten 2017

    Garō: Vanishing Line: Nya inslaget i animeversionen av tokusatsuserien Garō, om 3DCG-animerade magiska riddare med lejontema som i hemlighet slåss mot människoätande monster som själva varit människor. Har bara sett några sekunder av första otecknade TV-serien, som verkade utspela sig i nutida Japan. Första animeversionen utspelade sig i typ medeltida Europa. Här är det nutida USA, och riddaren är en biffig karl som äter femkilosstekar, gillar kvinnor med stora bröst, rider en stor jävla choppermotorcykel, och slår ihjäl monstren med anmärkningsvärd samhällsförstörelse som följd. Väldigt "rule of cool", och det ser ganska bra ut, med design (mycket americana-enligt-Japan) och färger och sånt. Striderna är välanimerade. Åtminstone så tror jag det, för det är så jävla mycket shakycam! Shakycam! I anime! För helvete! Det blir mest en massa sudd som åker fram och tillbaka i bild, och jag förstår inte varför, för det verkar ju välanimerat med låga vinklar och en massa asfalt och tegel som spricker och bilar som smäller. I första avsnittet hjälper han en flicka från att bli uppäten av ett monster, och så verkar de båda leta efter något som de kallar "Eldorado". Det är ganska minimalt med handling, men det passar med den här sortens action. Jag kommer att följa denna. Nedan: kollage av avsnitt 1. Kekkai Sensen & Beyond: På tal om cool! Ursprungliga animeversionen av Kekkai Sensen, Trigun-skaparens serie där ett New York vars halva stad en dag plötsligt blev en portal till Helvetet och sedan kom att befolkas av en salig blandning av människor och monster i vardagsliv kantat med galna upptåg och strider och demoniska förmågor, var asball. Den var lite "all over the place", men hade tonvis med stil, färgstarka karaktärer, och tjusig animation, men vävde också in ett verksamt drama. Uppmärksammade regissören Rie Matsumoto skulle dock inte upprepa sin roll för & Beyond, så jag var osäker på hur det skulle gå. Det gick väl, mycket väl! Nya regissören har förvaltat Matsumotos arv väl: det är en spritt språngandes galen historia, toppklassunderhållning. I första avsnittet måste vår hjälte leverera presidentens huvud, jagad av kriminella gäng. Det är 24 fantastiskt roliga minuter, bara vild jaktaction och tramsigheter, som får Garō: Vanishing Line att verka tråkigt återhållsamt i jämförelse. Nedan: kollage av avsnitt 1.
  14. Anime hösten 2017

    Code: Realize: Viktorianska England fast mer fantasy och bishōneny. Jag kan tänka mig att Kuroneko i Oreimo skulle tycka om den, om det fungerar som beskrivning. Handling: Gentlemannatjuven Arsène Lupin, ingenjör Impey Barbicane, och doktor Frankenstein är hjältar som försöker hindra mystisk organisation, och en viktig bit i pusslet är en ung dam med (faktiskt) giftig kropp och en mystisk uppfinning inplanterad i bröstet. Om det inte var tydligt så baseras det på en visuellroman för kvinnor. Jag tycker inte att det verkar så dåligt, åtminstone inte jämfört med mycket annat, men även bortsett från genren så tilltalar inte seriens värld mig. Fast tjejen är ganska söt. Nedan: kollage av avsnitt 1. Bra beskrivning, men jag skulle nog säga att det är Ririchiyo som jobbar på Wagnaria! Jag tycker att serien känns som en andlig uppföljare till Working. (Jämför öppningsvinjetten, liksom.) Humorn är ganska kass, och det är kanske lite olustigt med så mycket plats åt en hebefil italienare, men jag drog på smilbanden ett par gånger. Det hjälps av glimtar av god karaktärsanimation. Fast, ja, en renare moéserie som Is the Order a Rabbit är väl förvisso också en bra jämförelse. Working var ju i mycket en romantisk komedi, med ett antal mer eller mindre givna par. I Blend S så känns det mer som att alla (utom italienaren) kommer att hålla sig platonskt. Nedan: kollage av avsnitt 1.
  15. Anime hösten 2017

    Kino no Tabi: The Beautiful World: Nyversion av berättelsen om Kino som reser runt med sin talande motorcykel och besöker olika stadsstater och observerar deras vitt skilda samhällen. I första avsnittet får Kino se hur de hanterar upprätthållandet av lag och ordning i ett land som saknar förbud mot mord. Alltså, det är ett välgjort paket. Presentationen är till för eftertänksamhet (långsam takt och musik, dialogen, ordningen på segmenten (första scenen följer efter sista scenen)). Men serien är så strängt upptagen med att presentera etisk-filosofiska experiment att den inte gör något annat, som att erbjuda karaktärer att bry sig om. Och serien gör inget mer än att presentera experimenten, den prövar dem inte på något sätt. Avsnitt är bara observation, och lite torrt begrundande om resandets filosofi. Nä, jag gillar fortfarande inte riktigt Kino no Tabi. Men jag kan fortfarande respektera den, för det känns som att den är precis vad den vill vara. Jag är kluven till huruvida jag vill följa serien. Hm… Nedan: kollage av avsnitt 1. Shōjo Shūmatsu Ryokō: Moéflickor drar runt i postapokalyptisk värld på bandvagn. De pratar långsamt, sover ihop, dricker varm soppa, övningsskjuter gevär, och annat som tittaren ska tycka är gulligt. Men nja. Sån "gap moé", där man är ute efter att visa något gulligt omgivet av något hemskt, som en vacker blomma i en soptipp, fungerar inte för mig. Inte som ren slice-of-life-gullegullserie. Och det fungerar inte som drama heller, för jag bryr mig inte. De ger små, små vibbar av "något ont", men det räcker inte, inte i en postapokalyptisk värld. De verkar helt tillfreds med sin situation, så varför ska jag oroa mig för dem? Avsnittet ger inte heller något att invänta, t.ex. ett uttalat mål eller annalkande hot. Och världen är inte heller intressant, den är bara död och kall. Jag skulle dock inte kalla det för en ren flopp. Designen är kanske lite väl gullifierad, men de har lite charmigt lufsiga rörelser. Den som kommer att följa Shōjo Shūmatsu Ryokō får gärna säga till om det händer något i serien, så släpper jag den så länge. Nedan: kollage av avsnitt 1. Taishou Mebiusline: Chicchai-san: Det visade sig vara boys love-anime i treminutersavsnittsform. Vackra män med diegetiska chibi-versioner i tidiga mellankrigstidens Japan. Tror inte att jag skulle se den även om jag gillade BL. Nedan: kollage av avsnitt 1.
×