Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 06/18/19 inom alla områden

  1. 1 poäng
    Skräcken som slog in i hjärtat när man vaknade och kollade in nyheterna... Över 20 döda när studion sattes i brand av en galning. 😱😭 Vad är det för fel på folk? https://japantoday.com/category/crime/At-least-23-confirmed-or-presumed-dead-after-man-sets-fire-to-Kyoto-anime-studio
  2. 1 poäng
  3. 1 poäng
    Katsute Kami Datta Kemono-tachi e: Allt jag visste om den var att den handlade om “monster i fredstid” och hade en hembiträdeliknande tjej (blå i bilden till vänster) med skarp lugg och skarp blick, den sortens tjej man tänker sig spelas av Chiwa Saitō i sitt Hitagi Senjōgahara-tonläge. Jag tänkte mig en sorts berättelse som handlar om att behöva anpassa sig till en värld som inte längre behöver en. Med det i bagaget var det en smärre besvikelse. Handlingen: ett land med en civilisation på 1800-talsnivå brast ut i inbördeskrig, och ena sidan hade en trupp soldater som tog medel som gjorde dem till monster: drakar, varulvar, sjöjungfrur, ödlor etc. Men medlet gör dem till slut också förvildade (och farliga), så de lovar varandra att ta hand om ( = döda) varandra vid behov. Dock blir kaptenen förrådd, så när kriget är slut har han en hämndhistoria att driva igenom, samt måste ta hand om forna soldater som blivit vilda. Polisonger på en huvudperson är förvisso inte fel, men monsterdesignen är rätt trist, jag känner mig inte särskilt sugen på en sån hämndhistoria, actionscenerna var inget intressanta, och värst av allt: tjejen var inte ens med i första avsnittet! Betyg: Meh. Sōnan Desu ka: Fyra gymnasietjejer blir strandade på öde ö: en sporttjej, en finare tjej, en plugghäst, och en överlevare. Något för moé i framtoningen, så hoppas att det inte blir en ren berättelse om tidsfördriv; överlevnadsaspekten med den något stoiska överlevnadstjejen som ledare är desto mer lockande. Ett format med “sketcher” kretsande kring specifika överlevnadstips och de olika tjejernas reaktioner som skämt är ett okej format. Betyg: Hmmm~… Tejina-senpai: En gymnasieetta råkar bli indragen i magiklubben; enda medlem: Tejina-senpai. OK anpassning av källmaterialet, som dock aldrig varit särskilt starkt komiskt. Mangans styrkor var korthet, Tejinas rodnande, och tämligen oskyldig fanservice; i animation känns fanservicen lite för "på", och även i kortavsnittsformat känns det lite för långt. Betyg: Hm… Maō-sama Retry: En MMO(?)-spelutvecklare blir indragen i fantasyvärld i sin spelkaraktärs skepnad (gangsterliknande demonkung), och räddar en utstött flicka. Stel och ful animation, stel och inkompetent regi/bildmanus (släpig takt i scener och dialog; bildspråk pendlar mellan mediokert och pinsamt; tafflig behandling av musik). Serien verkar vilja vara den ljusa, färgglada, förenklade isekaisorten, typ Tensura, men det känns mer som misslyckat, felriktat barnprogram. Jag har läst några volymer av mangaversionen, den är ett OK tidsfördriv; jag är lite svag för adoptivförälderberättelser (han blir i princip pappa åt flickan). Mangan har bättre bilder och dialog, skämtsamma bildrutor, mer patetisk och sötare Aku (charadesignen känns överförenklad och utsmetad; bild åt höger). Och, det är inte med i avsnitt 1, men jag ser också på OP/ED att deras design av en viss oldschool-skolvärstinginspirerad figur är grovt under mangans töntcoola motsvarighet. Betyg: (skämskudde) Dumbbell Nan Kilo Moteru: Som sagt, gymnasietjejer som gymmar av olika skäl. Som vardagskomedi med fitnesstema är det ett hyfsat hantverk; det är klart, det är ju inte roligt, men det är det ju nästan aldrig. Det hade gärna fått vara bättre i fitnesspropagandaaspekten, t.ex. med mindre tonvikt på det trötta skämtet “styrketräna = bli muskelberg” och med lite bättre träningsurval och träningsform; första avsnittet visar halvväga bänkpressning och halvväga knäböj. (Jag började själv på gym i höstas så nu måste jag alltid leka expert.) Debutanten Ai Fairouz är toppen som Hibiki (huvudpersonen, gyarutjejen), hon låter som en rutinerad röstis. Intressant person, f.ö.; jag såg ett par reklamgrejer på Youtube där Fairouz gymmar med nån bodybuilderkomiker och tyckte att hon såg annorlunda ut – och hade ett annorlunda namn. På hennes agenturs sajt står det att hon kan tala arabiska med egyptisk dialekt (samt att hon kan growla!), så jag gissar på att hon har egyptisk pappa. Lite ovanligt för animehuvudroller! Betyg: två hantlar av fem möjliga. Kanata no Astra: Framtiden. Ett slumpmässigt ihopsatt gäng gymnasieelever har valts till ett rymdläger: de ska klara sig 5 dagar utan vuxna på en planet 4 timmar bort (i överljushastighet) – men en mystisk sfär transporterar dem tre månader bort, lyckligtvis nära ett övergivet rymdskepp. Utan att kunna räkna med räddning måste de hålla ihop trots sina olikheter för att överleva och ta sig hem. I mångt och mycket som Mujin Wakusei Survive fast med mer finslipad produktion och en gnutta vuxnare ton; den sortens serie som har stor potential för karaktärsutveckling genom att hela serien är en lång serie knipor och karaktärsgalleriet har varierade problem/karaktärsbrister. Betyg: helt okej! Joshikōsei no Mudazukai: Nyblivna gymnasietjejer, med Baka (som vill bli omtyckt av killar) i spetsen. Jag hade hoppats på en lite mer knäpp framtoning, typ Danshi Kōkōsei no Nichijō eller Chio-chan no Tsūgakurō. Det här är mer slice-of-life-känsla men med figurer som är lite åt det småknäppa hållet. Tonen är väldigt pratig (särskilt Baka, så det är tur att hon har en röstis som äger sin roll) och ett par småroliga skämt, men det är ingen komedihit. Betyg: (axelryckning) Dr. Stone: Muskelhjärnan Taiju ska just med sin vetenskapskompis Senkūs stöd bekänna sin kärlek till tjejkompisen Yuzuriha, när alla människor i hela världen förvandlas till sten. Efter 3700 år blir Taiju levande igen och finner att Senkū redan blivit det. Tillsammans tänker de rädda de förstenade som de kan, och återskapa civilisationen, med vetenskapens hjälp. Kanske lite fånig shōnenfrisyr på Senkū (och han har lite fånig attityd), men cool story väl utförd. Betyg: fyra Shōnen Jump-pirater av fem möjliga.
  4. 1 poäng
    Vad är Bloodstained: Ritual of the Night? Ni kanske har hört talas om en serie kallad Castlevania, en riktigt klassisk spelserie som namngav en hel genre kallad metroidvania. Metroidvania är ett samlingsnamn för 2D- plattformers som uppmanar till utforskning och att utveckla sin karaktär för att kunna klara de olika utmaningar som dyker upp. Konami är utvecklaren och utgivaren bakom Castlevania- spelen men har på senare tid inte satsat på serien, eftersom dom stegvist distanserat sig från spelutveckling (och bränt många broar på vägen). I maj 2015 startade skaparen bakom det extremt populära Castlevania: Symphony of the Night, Koji Igarashi, en Kickstarterkampanj för Bloodstained: Ritual of the Night, den spirituella uppföljaren till hans förra titel. Och nu finns det att beskåda på senaste generationens hårdvara. Story Under 1700- talet började industrialismen verkligen komma igång, till fasa för alkemisterna som riskerade att tappa sin relevans. För att skrämma tillbaka sina följare (och sponsorer) skapade de en ny typ av människa: Shardbinders, människor som fått demoniskt laddade kristaller inplanterade i sig. Dessa offrades för att frammana demoner som ställer till med kaos i världen. Kyrkan ryckte in och stoppade invasionen, men då hade människooffren redan skett. Av dessa shardbinders fanns nu bara två kvar; Gebel som överlevde alkemisternas ritual, och Miriam som var i en form av koma innan uppoffringen och blev därför skonad. Tio år senare vaknar Miriam upp till att höra att ett slott infekterat med demoner har manifesterats tack vare Gebel. Hon beger sig mot detta slott för att stoppa en ny demoninvasion och ta reda på varför Gebel har gått över till den mörka sidan. Gameplay Bloodstained är ett renodlat Castlevania i allt förutom namn (upphovsrättsliga skäl). Så har man erfarenhet av exempelvis Symphony of the Night, vilket kommer refereras friskt till här, så kan man lätt sätta sig in spelet direkt. I sann metroidvania- anda ligger fokus på plattforming och sidoscrollande fightning. Du slår dina fiender med en mäktig arsenal av olika vapentyper som svärd, spjut, stora svärd, yxor, piskor, musköter och även skor. Banka tills numren slutar visa sig och de sjunker ihop till en röra. Självfallet kan man backsteppa för att undvika deras attacker och man kan nu även glidtackla efter backen för att snabbt fara efter golvet och undvika attacker uppifrån. Och det lär behövas för fienderna är mer livliga än i klassiska Castlevania- spel. Det finns exempelvis en fågelskrämma med en pilbåge som siktar efter en, och kan även hoppa upp i luften och skjuta ner mot dig. Det finns massor med paralleller att dra till Symphony of the Night men snäppet vassare. Alucard (Symphony of the Night) hade det lite lättare motstånd och tålde lite mera stryk, medan Miriam möter monster som är lite tuffare och mera spralliga än de från den klassiska Playstation- eran. Skulle inte förvåna om vissa drog parallellen att detta är "the Dark Souls of metroidvania". Som en shardbinder kan Miriam använda dessa till sin fördel. När en fiende dör finns en chans att denna släpper en skärva som hon kan plocka upp. Dessa ger olika förmågor i olika kategorier som en passiv buff, enkelkast eller en riktad spell. Exempelvis kan man kasta ett eldklot i den riktning man styr med via höger styrspak på kontrollen eller slänga ner en studsande vattenboll. Att hantera sitt loot fungerar detsamma som i Castlevania där man kan välja vapen, rustning och olika accessoarer. Det sistnämnda påverkar även hur Miriam ser ut. Vill du ha en tomtemössa, alvöron och glasögon? Nu kan du det! En rolig liten detalj att ha med, och senare i spelet kan man även ändra frisyr och färgtoner på henne. Det finns även ett craftingsystem med där man kan skapa nya vapen och tillbehör och även matlagnings som ger Miriam permanenta buffar till olika attribut. Man kan även uppgradera sina shards till att vara mera kraftfulla eller sälja såna man inte använder. Grafik Bloodstained utnyttjar Unreal Engine till att få hela världen att kännas levande i renodlad 2,5D- stil. Det känns som en remaster av Castlevania: Symphony of the Night då spelet som sagt lånar friskt från sin företrädare. Vissa fiender och miljöer kan dock kännas lite ur fas med varandra då grafiken gått igenom några iterationer av ändringar under utvecklingen. Trots detta kan man säga att det verkligen fått världen och karaktärerna att kännas levande. Ljud Att säga att musiken är tungt inspirerat av Symphony of the Night vore en underdrift. Särskilt som Castlevania- seriens gamla kompositör, Michiru Yamane, är med även här och orkestrerar. Det presenteras mera lugnare och med en viss modernare tappning här utan att för den delen förstöra dess arv, så verkligen ett stort plus för deras arbete med detta. Andra ljudeffekter kan även de beskrivas som typiskt Castlevania. Det som märks kanske mest är voice acting då storyn spelar större roll än i tidigare versioner. Engelsk dubb känns som vanligt mera livlös och krystat, men det kommer nog inte vara ett så stort hinder. Miriam känns dock mer levande med japansk dubb tack vare Ami Koshimizu, känd för sina roller som Holo (Spice and Wolf), Ryouko Matoi (Kill la Kill) och Charlotte E. Yeager (Strike Witches =3). Rekommenderat att köra med japansk dubb är vad som insinueras alltså... Sammanfattning Det var sagt att Bloodstained skulle bli den spirituella uppföljaren till Castlevania: Symphony of the Night...och kort och gott så har det blivit det. Med en fräschare makeup och utmanande grundmekanik känner man att det fanns en vision med detta spel. Även kul att efter senare tids bakslag med Kickstarterprojekt som anspelat på nostalgi så faller man inte i samma fälla, utan överglänser förväntningarna som lagts på Igarashis axlar. Omdöme: What is a man/10
  5. 1 poäng
    Så baserat på en webbmanga angående träning så fick nu Dumbbell Nan Kilo Moteru? sin egna serie. Var inte riktigt intresserad förrän trailern droppade och såg en gyaru huvudkaraktär (stort plus =3) och en stil som liknar Castle Town Dandelion. Så jag provade på den...och nu vill jag inte gå på gymmet längre. =/ En serie om en skoltjej som vill gå ner i vikt och börjar därför gymma, serien är en mix av överdriven komedi med hon som tsukkomi plus att den samtidigt fungerar lite som en träningshjälp med hur man utför en övning och vilka muskler som påverkas. Den var riktigt tråkig och det var något som strök mig fel men vet inte riktigt vad. Kanske var det att hon var den kurvigaste hittills medan andra tjejer var smala som pinnar och det kändes inte riktigt rätt kanske. Men hennes kroppsfett är 35% på 55kg, så vad vet jag. Hon kunde i alla fall sluta med allt småätande men det skulle ändå inte göra serien mer intressant. Inte rolig, inte intressant, vet inte ens om gymfantaster skulle orka med denna heller.
  6. 1 poäng
    Wohooo! Jag har blivit uppgraderad till "Stamgäst"! Sweet! :D
  7. 1 poäng
    Jag såg Digibro prata om filmen och han summerade den som "Hur du får dina syskon att börja med anime." Jag tror det ligger nånting i det för min storasyster verkligen älskar den här filmen :3 Jag är en sån där som har läst mangan hundra gånger, så jag är lite kluven. Å ena sidan är filmen väldigt trogen källmaterialet. Väldigt, väldigt trogen. Å andra sidan så fortsätter handlingen efter det här i mangan medan filmen mest bara tar slut utan en så värst bra avslutning. ¯\(ツ)/¯ Jag älskar inte filmen alls, för jag har alltid mangan och mangan är såklart bättre (hehu), men jag uppskattar den väldigt mycket för att det är en så trofast adaption som är riktigt häftig och kul och allt sånt. Jag tänkter till och med påstå att det är den bästa hollywoodadaptionen, inte bara av anime/manga utan av allt nördigt någonsin. Tv-spel (ää, Prince of Persia?), amerikanska barnprogram (Turtles, Transformers). Alita är bättre än allt sånt för att det är en adaption för en mainstreampublik som inte förringar vad som gjorde det nördigt till att börja med. Därför har den en egen charm och personlighet istället för att vara "Medioker Hollywoodfilm #5023 med samma namn som något häftigt". Tag lärdom, Hollywoodproducenter! 🤬
  8. 1 poäng
    Blev lite förvånad här när jag inte hittade något alls om Alita, så då får jag väl starta en tråd då. Den här hade ju premiär i februari redan och jag hade sett fram emot den rätt länge sen jag såg första trailern som dök upp året innan. Jag hamnade dessutom på förhandsvisningen vilket ju inte gjorde ont alls. Kul att få se lite skådisar, mingel och bakom scenen-grejer innan själva filmen brakade lös. Personligen så tycker jag att den nog är en av de bästa adaptionerna från Manga/anime som gjorts så här långt. I alla fall av det jag sett hittills får jag väl tillägga. Jag minns att jag hade ett klart fånigt leende när jag lämnade biografen. Det går inte neka till att den är ett tekniskt mästerverk signerat James Cameron/WETA. Tekniken vi såg i Avatar (och LOTR) har förfinats och utvecklats rejält och det var inga problem att glömma bort att Alita är animerad på samma sätt som Gollum även om ögonen var mangafierade (Störde inte mig). Jag tror vi kommer få se ganska mycket mer "performance capture" i framtiden då det gör det så mycket bättre när skådisarna faktiskt kan spela mot varandra i "rätt" miljö än att få spela mot en tennisboll på en pinne framför en green screen. Det var otroligt snyggt gjort överlag tycker jag. Handlingen har jag inga större problem med heller, jag har ju då inte läst Mangan men har i efterhand bläddrat en hel del i de första böckerna så jag tycker nog att de har gjort så bra de kunnat och levererat en bra film i vad jag hoppas ska bli en serie filmer. Den detaljerade världen de målar upp är också väldigt snygg och spännande. Den känns både äkta och levande och man vill veta mer om den och bakgrunden till att världen ser ut som den gör idag. Jag får nog ta och läsa mangan tror jag... ;) Den släpps snart på DVD/BR och då ska jag ta och se om den igen och se om jag tycker lika bra om den då med. Vad är era reaktioner och åsikter?
  9. 1 poäng
    Jag är också en aning besviken på One Punch Man 2, i första hand slagsmålsanimationerna, det är svårt att inte jämföra med säsong 1. Men nog är det skoj och underhållande ändå, jag skrattar gott mest hela tiden. En sak som jag reagerar på är ljudläggningen, nästan alla ljudeffekter i slagsmålen ligger nästan längst fram i ljudbilden. Väldigt skarpa och tydliga ljud som tillåts sticka ut på ett sätt jag inte kan minnas att jag hört i anime tidigare (inte för att det säger så mycket). Jag känner att jag måste undersöka detta lite och leta upp några verk som denna ljudläggare varit inblandad i nyligt och jämföra stilen.
  10. 1 poäng
    Jag är nog inte rätt person att svara här, eftersom jag (vad gäller OPM) i första hand är mangaläsare vilket gör att min upplevelse av storyn är mer flytande och utspridd (senaste animeavsnittet täckte material som kom ut februari till maj 2017), men jag tror att det beror lite på hur man ser det. För liksom, vad är One Punch Man egentligen? Är det främst en skämtserie? Det är fullt med knasiga hjältar och monster och missförståndskomik och repliker typ “jag åt så mycket krabba att jag blev ett krabbmonster”. Är det främst en “rule of cool”-actionserie? Vår hjälte kan bita sönder svärd, slå så hårt att molnen delas över en fjärdedel av planeten, och ta sig från månen genom att hoppa. I mangaversionen känns det också som att formatet i sig är en stor del av “innehållet”; det är inte bara presentation av ett material, utan man skulle nog till och med kunna argumentera att storyn är en “ursäkt” för teckningarna (serien är webbpublicerad, så Murata har experimenterat: olika kapitellängd (från 13 sidor till 140+(!) sidor), varierade publiceringsmellanrum, uppdaterade kapitel, vackert färgade sidor, animationsefterliknande uppslag, faktiskt animerade uppslag, etc.). Vad gäller drama har jag nog aldrig riktigt känt att det varit en djup del av berättelsen. Det är onekligen där, som när Körkortslösa ryttaren slåss mot Havskungen, men i och med huvudpersonen (han bryr sig inte om hot, så varför ska vi?) framstår det för mig mer som ett upplägg inför en punchline (ha ha) som går ut på att förlösa spänningen på ett fånigt anti-dramatiskt sätt. Om man liknar det med bågskytte är det som att bågen spänns, och spänns, och spänns, och man bara förväntar sig allt mer att pilen ska avlossas (som i vanliga berättelser), men istället så brister strängen, varenda gång, och det är just den (ovanliga) spänningslösningen i sig som är skämtet. Vare sig det är komedi eller action eller bildkonst eller drama så förekommer förstås tematiska idéer om hjältar och hjältemod och möda och motstånd – och negativa känslor som apati och depression. Vi får se starka superhjältar, småflicksuperhjältar, feta superhjältar, svarta, vita, unga, excentriska, hemlighetsfulla, traditionella hjältar och superhjältar. Hjältemod och bristen därav exemplifieras gång på gång i serien: jämför Körkortslösa ryttaren som står upp mot Havskungen, och King som flyr från maskingud G4. Saitama visar också ett annat hjälteideal: den som utför sina hjältedåd utan uppskattning… men Saitama bryr sig heller inte om något i sin lowkey-depression typ dystymi. Jag tycker att OPM2 ändå fortsätter ganska väl på i stort sett alla punkter. Saitamas kontaktnät utvidgas (isolation i en ödelagd stad kan ju inte göra hans sinnestillstånd bättre). Hjältemod och feghet exemplifieras. Hjältar sätts i kontrast med den nya karaktären som vill vara en skurk. Coola strider fortsätter: laservapen, telepati, superkampsport, superninjakonster, supermonster. Och den är fortfarande komisk. Jag kan förvisso förstå att det känns för mycket med alla strider på sistone, men undrar om det inte också är meningen lite; det ska väl vara kaotiskt i och med att Monsterassociationen anfaller överallt samtidigt. Fast det hade nog kunnat göras bättre, kanske lite rappare. Själv känner jag också att kampsportsturneringen tog lite för mycket plats i förhållande till vad den bidrog med: lite Saitama-komik (klumpigt dold identitet) och -psykologi (letar efter något att känna för), lite action, lite hotbildsstegring (trissa upp styrkor och visa monster som står även över det), ett litet utlägg om hjältar (kring Suiryū, stark som en hjälte men utan minsta hjälteådra). Den biten hade gott kunnat halveras; hela “Boros-sagan” är ju bara tre avsnitt, medan vi redan lagt fem avsnitt på kampsportsturneringen. (Hela “Garō och Monsterassociationen-sagan” i helhet är för övrigt en god halva av hela originalstoryn hittills, och ännu mer av Muratas manga.) Fast samtidigt har det inte varit helt överdrivet, den har egentligen bara varit typ mindre än 50 % av speltiden sedan den började, och fem avsnitt har sänts på fem veckor. Som mangaläsare så varade den i 18 månader, så jag har inte särskilt starka klagomål. 🙂
  11. 1 poäng
    Skillnaden i mina ögon: första serien var sådan att den egentligen såg ganska enkel ut i stillbilder: strecken var per standard genomsnittliga – inte ojämna eller tjocka eller tonande – och färgerna låg i enfärgade fält. Exempel: Bild 1. Det var förvisso bra, stundvis väldigt invecklade teckningar (se bild 2), men det var ju främst i rörelse som den verkligen briljerade: frenetisk, expressiv (se bild 3) animation. Tyngd, rörelse, animerade bakgrunder, fantastiska effekter. Vad jag fått för mig är att alla seriens stjärnanimatörer i princip kunnat rekryteras av regissören på ett personligt plan, typ för vänskap eller inkrävda gentjänster. Problemet brukar inte vara pengar (jag tror inte att stjärnanimatörer får särskilt mycket mer i lön/arvode), utan snarare att de är fullbokade; det produceras ju väldigt mycket anime. Bild 2. Bild 3. Jag får liksom känslan av att gänget bakom uppföljaren (första seriens regissör var upptagen med Boogiepop Phantom) visste att de inte kunde frammana samma animationsprestation, så de “maskerar” lite med en annan stil och olika effekter. Den (för mig) mest synliga skillnaden i One Punch Man 2 är färgläggningen. Istället för enhetliga färgområden kör de stenhårt på färggradienter (mjuka övergångar) inom färgområden, som i bild 4. Det hade föregångaren också, men sällan. OPM2 gör det konsekvent. Bild 4. Också märkbart är linjerna. Jämför bild 5 och bild 1; OPM2 har mer skissartade, tunna linjer. Bild 5. En annan sak som OPM2 gör är att simulera rörelse genom kameraeffekter. Exempelvis skakar de kameran. Det gjorde OPM också, men då för att visa vibrationer och explosioner och fart, men i OPM2 kan de göra det i stunder där inget rör sig. Det känns ibland som att de vill simulera handhållen kamera eller, mer cyniskt, som att de vill få tittaren att inte tänka på att inget rör sig. Andra effekter är suddighet (bild 6) och fartlinjer (bild 7) och andra trick som mindre storslagna animeserier kan dra till. (Den kör till och med “blending” av bilder (bild 8), men om det är med flit är jag inte säker på.) Bild 6. Bild 7. Bild 8. Därmed inte sagt att OPM2 aldrig ser bra ut, för det kan den visst göra. Ibland.
  12. 1 poäng
    Det är väl just det här att jag inte gillade hur de fläskade ut storyn i AO, så jag är skeptisk till deras förmåga att fläska ut den i Hi-Evolution. Men hoppet är det sista som dör etc etc! Jag menar inte att förringa dina känslor kring mecha, men jag tror att man lätt kan få lite fel uppfattning. Det är så att säga skillnad på mecha och mecha. En del handlar till stor del om robotarna, med fokus på jätterobotar som slåss mot jättemonster eller andra jätterobotar, typ en barnmechaserie från 1970-talet eller Pacific Rim: berättelsen var mest en ram för att hålla upp jätterobotactionsekvenser. Om det inte är ens kopp té så är det förstås inget att tvinga sig att se, men andra mechaverk är omvänt konstruerade: de använder jätterobotgrejen som en ram för att hålla upp en karaktärs- eller storyinriktad berättelse. Robotarna blir bara ett scifi- eller fantasy-element. Eureka Seven är ett exempel, Evangelion (en berättelse om depression) och Gundam (en berättelse om krig där robotarna motsvarar stridsvagnar/stridsflygplan) ett annat. Det är klart, om man verkligen inte vill se robotar alls så är det väl bara så det är, men det är synd om man avstår från mecha för att man tror att de uteslutande fokuserar på robotar. Den korta förklaringen av Gundam-djungeln är att det började som en anime som fick några storyuppföljare, men senare kom ju serier som bara hade “Gundam” i namnet: förutom att robotarna var bekant designade så var handlingarna och ibland stilarna helt annorlunda. Det betyder att man kan hoppa in i vilken “tideräkning” man vill: de olika versionerna brukar ofta namnges efter sina respektive tideräkningar. Originalet är Universal Century, UC. Jag tycker att Gundam Unicorn är utmärkt, men jag skulle nog inte rekommendera den som en startpunkt. För mig känns den som en kulmen av 30 år av UC-anime. Om man vill se original-Gundam-sagan så hade nog ett gångbart alternativ varit Gundam the Origin-OAV:n (6 delar, 2015) -> Gundam-filmtrilogin (1980) -> Gundam Z-filmtrilogin (1985/2005) -> läsa på lite om Gundam ZZ (1986) -> Char's Counterattack-filmen (1988) -> Gundam Unicorn (7 delar, 2010), då har man det mesta om den huvudsakliga konflikten som Gundam är känd för: kriget mellan planeten jorden och de frihetssökande rymdkolonierna och den långa konflikten mellan hjälten Amuro Ray och skurken/antihjälten/antiskurken Char. Det är totalt typ 28 timmar speltid, men det kanske känns mindre oöverkomligt om man tänker på att det i princip är 20 filmer på i snitt 86 minuter, som man gott kan se sisådär en i veckan av. (Jag är dock inte helt säker på att börja med Gundam the Origin, serien om Chars uppväxt och upptrappningen till kriget – det är lite som att börja sitt Star Wars-tittande med prequel-trilogin, om prequel-trilogin hade varit bra: vill man börja med att se berättelsen om Darth Vaders uppväxt? Jag tror dock inte att det skadar. Och så kanske det är tryggande att börja med något modernare, om det blir lättare att knyta an.) Annars kan man ju börja med en alternativ tideräkning. Iron-Blooded Orphans ska väl vara bra, tror jag, om man vill se en serie om barnsoldater på Mars. Fast det är ju ändå 50 avsnitt, uppemot en 18-19 timmar; samma med det fristående alternativet Gundam 00, och det fristående alternativet Gundam SEED har fler än 100 avsnitt.
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×