Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 08/20/18 inom alla områden

  1. 1 poäng
    Tjena, tjena! Efter att ha varit inne på Discord-servern en tid nu tänkte jag att det hade varit bra läge att presentera mig själv lite djupare på forumet. Måste bara först nämna att det var väldigt länge sedan jag senast använde mig av ett forum, får lite tidigt 2000-tals nostalgi haha. Jag är en 21-årig aspirerande fullstack-utvecklare som i år avslutade sina studier och nu letar efter nytt ämbete. Anime och manga är något som ligger varmt i hjärtat, lite som en trogen kompanjon som följt en genom livets stunder och motgångar. Jag blev introducerad till anime genom Selector Infected WIXOSS, fastnade för det efter att ha sett Puella Magi Madoka Magica (stackars Homura!), och därefter har det bara fortsatt. Är lite av en allätare och gillar allt från shonenfyllda serier såsom My Hero Academia (JoJo för finsmakarna 😉) till romanser som Toradora och även serier som får en att tänka efter, ex. Paranoia Agent. För tillfället är jag förtjust i saker som berör människopsyket, saker som behandlar hur folk växer upp och varför de utvecklas till de personer de är idag. Den visuella novellen euphoria där huvudpersonen brottas med sina sadistiska känslor, och mangan Goodnight Punpun med dens destruktiva romans är bra exempel på detta. Hade det varit förvånande om jag, efter allt jag sagt, tillade att min favoritserie är D-Frag! och söta karaktärer som Platelet-chan återinför hoppet för mänskligheten inom mig? En plot twist måste man alltid avsluta med! Se fram emot att lära känna alla här, ge mig gärna en rundtur!
  2. 1 poäng
    Hm, kanske ett kortfattat exempel hjälper? Du kan se Gintama, eller låta bli att se Gintama. Om du ser Gintama så kan den väcka emotioner/känslor hos dig, till exempel glädje (roliga scener), nervositet (spännande scener), och sorg (rörande scener); eller så väcker den inga känslor hos dig. Om Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna vara medveten om det (“åhå, jag upplever glädje just nu! Intressant!”), eller omedveten om det. Om du är medveten om att Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna försöka identifiera det, gärna i stunden (“åhå, jag upplever glädje just nu! Det hände just när Gin stack ett svärd i baken på Kondō, så jag antar att jag helt enkelt gillar slapstickhumor”), men annars i efterhand eller vid en “rewatch”. Om du har identifierat att slapstickhumorn i Gintama fungerar för dig… …så kan du fundera på varför den fungerade. “Jag antar att jag gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför människor gillar slapstick. “Jag antar att människor gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför just slapsticken i Gintama är så mycket roligare än slapsticken i valfri generisk romcomanime (jag tänkte skriva “än slapsticken i Love Hina”, men det är väl gott fjorton år för sent för att hacka på den). “Jag antar att slapsticken i Gintama är så rolig för att…” Obs! Förmågan att kunna djupanalysera vad man ser samtidigt som man njuter av det är inte självklar, utan något som måste övas. Då tänker jag mig den analysgrad som skickliga recensenter arbetar med, men jag tror att även vi, vanligt folk, skulle må gott av att helt enkelt vara mer frågvisa när vi ser på film och läser böcker. Ja, klassisk Sceleris: det skrevs mest utan plan. 😅 Det är så jag gillar att arbeta. Bara att spåna, liksom. Att tänka i text. Oj du, alltså, det här är ju bara ett inledande inlägg i frågan! Ett slags problemidentifikation. Jag ska nämligen i senare inlägg försöka resonera mig till hur man blir mer aktiv som tittare, för det är vad jag själv behöver. Din beskrivning är minst sagt bekant. Det är ett absolut rimligt tvivel att ha, men recensioner är ganska high-level. Vad jag vill ha mer hos folk är förmågan att skriva om vad de ser och vad de känner, på ett sätt som passar dem. Ärligt talat hade redan din kommentar kunnat vara ett blogginlägg, åtminstone enligt som jag ser det: man skriver om något man tänker på, och försöker reda ut det för sig själv och med lite tur för en och annan läsare.
  3. 1 poäng
    När nu @MathJuice föregår med gott exempel och faktiskt bloggar här på Anime.se, så kan jag ju inte vara bättre sämre. Därför måste jag sparka mig i ändan, dra mig i kragen, rycka upp mig, och dra tummen ur, och faktiskt försöka samla de där lösryckta tankarna som jag velat textsätta men aldrig kommit mig för. Jag har ett antal ämnen som jag skulle vilja tydliggöra för mig själv (och eventuella läsare); just detta inlägg var inte planerat, utan bara råkade växa fram medan jag funderade på ett annat ämne. Det är en förutsättning för ett senare ämne, så därför fick jag skriva klart detta först. Jag kommer nog att referera till det senare i bloggandet. Hur som helst, jag har funderat mycket på några stora frågor: hur ser man på anime? Hur vill jag se på anime, och hur vill jag att andra ser på anime? I ett försök att hobbyteoretiskt formalisera det har jag kommit fram till en beskrivning av några olika nivåer på hur man kan se på anime och, egentligen, ta del av upplevelser i stil med underhållnings-, fritids- och hobbyaktiviteter. (Observera att detta är ett utkast, en “version 0.1”, en diskussionsfråga, och givetvis bara ur mitt perspektiv. Jag kan föreställa mig rejäla omstruktureringar i hela mitt sätt att tänka på saken. Jag vill därför gärna höra eventuella invändningar och alternativa perspektiv.) UPPLEVELSE. Det mest grundläggande är upplevelsen själv. Det är att du ser en komedifilm, att du spelar ett datorspel, att du hoppar fallskärm, att du spelar ett brädspel, att du går på fjällvandring, att du tittar på en tavla på museum, att du klistrar in ett frimärke i din frimärkssamling. Det är den lägsta nivån, på så sätt att det är gemensamt för alla som gör det, vad nu “det” må vara. På denna nivå är det svårt att diskutera sin upplevelse, för det finns ju inget att säga utöver att “jag såg en film” eller motsvarande. Samtalet har ingenstans att fortsätta. EMOTIONELL RESPONS. Därefter kommer den emotionella responsen på upplevelsen. (Att prata om “emotioner” är inte bara pseudointellektualism, det är en faktisk psykologisk term. Skillnaden mellan “emotion” och “känsla” i psykologin är, så vitt jag förstår det, ungefär att emotioner är reaktioner – t.ex. rädslan av att se en björn vid en skogsvandring – medan känslor är mer medvetna reaktioner på emotioner – t.ex. känslan av att bli skakig av rädslan av att se en björn vid en skogsvandring. Den kroppsliga påverkningen i sig kallas för övrigt för en “affekt”, men det kommer jag nog inte till.) Den emotionella responsen på upplevelsen är att komedifilmen, datorspelet, brädspelandet, fjällvandringen, taveltittandet, eller frimärkssamlandet är glädjande eller intressant (eller skrämmande eller äckligt eller förargande, etc.) för dig. En emotion är knappast universell, knappast gemensam för alla i likartade situationer – man kan föreställa sig en person som ser en film men inte får någon emotionell respons över huvud taget; för en sådan person är upplevelsen ett rent och skärt tidsfördriv. De flesta personer har dock något slags emotion vid åtminstone något tillfälle under sin valda upplevelses gång. Detta är en “högre nivå”, på så sätt att den som känner något ju får ut mer av upplevelsen än den som inte känner något. Men det är fortfarande inget att basera ett samtal på: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag vet inte. EMOTIONELL ANALYS. När man väl har emotioner så återstår det att vara medveten om att man har dem, man kan tala om “emotionell självkännedom”. Det är att kunna inse att man faktiskt kände något och kunna identifiera det som glädje, spänning, ro, nyfikenhet, eller vad det då kan vara. Diskussioner på denna nivå är fortfarande ganska torftiga, men man kan åtminstone knyta an om det: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att den var jätterolig! — Det tyckte jag också! Vi är nog inte så olika, du och jag! UPPLEVELSEANALYS. Med sin egen respons analyserad kan man tänka över vad det var i upplevelsen som orsakade det. Vilken scen i komedifilmen var det som var så rolig, och varför? Vilket moment i datorspelet är det som gör det så kul att spela? Vad är det med fjällvandring som du gillar – och ogillar? På denna nivå kan man börja ha givande diskussioner med andra. Man kan prata om vilka scener eller karaktärer som man föredrog, eller vilka brädspel man tycker är roligast när man är fem spelare. Förutom att knyta an till varandra så lär man sig om varandra, åtminstone om varandras smak: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är alltid något med gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer som får mig att skratta. — Jaså! Ja, det var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Vi är lika men olika, du och jag! AKTIVT DELTAGANDE. Det är på snudd till att det inte hör till listan, men det är något som kan vara nödvändigt för punkt 5 och kanske även punkt 4. Jag tänker här på att tankemässigt aktivt hänga med i sådant som berättelser och begripa karaktärers motivationer. Det kanske kan vara svårt att säga varför man har en viss karaktär som favorit, om man inte kan förklara ens för sig själv vad karaktären tycker, tänker, och gör. Observera att man också kan hänga med passivt; jag tänker här på att man t.ex. förstår att karaktär A beter sig som ett svin mot karaktär B, för att karaktär A är förälskad i B och svartsjuk, men att man förstår det utan att liksom tänka på det, utan att klä det i ord. Om man inte förstod A:s beteende alls, ens undermedvetet, skulle man kanske bli förvirrad över vad som försiggick i berättelsen. Om man förstår det passivt så blir man inte förvirrad, men om någon frågar varför A var ett sådant svin kanske man blir lite ställd och måste tänka till. “Jag tänkte inte på det när jag tittade, men A är väl kär i B? Så då när B gjorde X så blev A svartis. Eller?” Om man är aktiv så ställer man frågor och lägger upp hypoteser under berättelsens gång, medan det händer. “Oj, vad ska hända nu? Aha, han känner så.” Problemet med passivitet är att mycket kan vara svårt att plocka fram i efterhand, och även om man kan det så blir det ju, ja, en efterhandskonstruktion. Är man inte rutinerad så kanske man måste göra om upplevelsen för att få igång minnet eller för att ens få tillfälle att göra det med tillräcklig distans för att vara aktiv. (Alltså, om det är en särskilt rafflande upplevelse så är det kanske så inlevelsefullt att man släpper tyglarna, vid första omgången.) DJUPANALYS. Jämfört med de ovanstående punkterna, är följande tre (under)nivåer mer självständiga – man kan nå nivå 5.2 utan att nå nivå 5.1, men man kan inte nå nivå 2 utan att nå nivå 1 – och likvärda: jag har inga starka argument för att nivå 5.2 är bättre eller sämre än nivå 5.3, medan jag faktiskt verkligen vill mena att nivå 4 är bättre än nivå 3 (som är bättre än nivå 2, o.s.v.). Behövs ett resonemang för nedanstående ordning kan man nog säga att det är efter hur avancerade de är, med det mest avancerade längst ner. Med handen på hjärtat så tycker jag dock att 5.1 är den på ett mänskligt (själsligt, socialt) plan mest givande nivån; de två övriga är mer renodlat intellektuella. SJÄLVANALYS. När man vid en upplevelse vet vad man kände och vad det var som fick en att känna, så kan man tänka över vad det är hos en själv som gjorde att man kände som man gjorde. Kanske du gillar brädspelskvällar för att du vill komma bort från alla elektroniska skärmar och TV-apparater för att du får nog av sådana på arbetstid. Kanske du älskar fjällvandringar för att du minns vad din pappa lärde dig om naturen. Får du igång diskussioner på denna nivå kan det nog bli väldigt privat, och bra för att verkligen lära sig om varandra, om våra egna historier, om vad vi tycker, och hur vi fungerar: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer får mig alltid att skratta. Min mormor arbetade som hembiträde på 40-talet, och när hon barnvaktade mig när jag var liten så brukade hon berätta om hur skruvat det kunde bli mellan tjänstefolk och herrefolk, så det har nog underminerat min syn av seriöst tjänstefolk i filmer. — Jaså! Ja, scenen med butlern var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Min familj är ganska hårdvänster, så det är väl det som gör att det känns kul att se överklassen sättas på plats, typ. Vi är lika men olika, du och jag! KONTEXTANALYS. Förutom att analysera sig själv, kan man analysera alla andra. Om mänskligheten är ett pussel, vad för pusselbit är då upplevelsen? Hur passar den in? Kanske man tycker att folk i stort verkar ha börjat spela mer brädspel, så man har en teori om att det är en motreaktion på hur folk blivit mer osociala utanför Internet. Kanske när man ser tavlan på museet man börjar koppla ihop hur målaren måste ha påverkats av ett krig som skedde samtidigt. Kanske man reflekterar över våldet i datorspelet man spelar, och över våld i datorspel i stort, och hur de påverkar eller påverkas av våldet i samhället. Det kan nog ge ganska ömsesidigt tänkvärda diskussioner: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är ju briljant satir om vårt politiska klimat med lismande medier. — Jaså! Ja, det var kul, men jag tog det mer som en reaktion på finanskrisen. Tänk på hur pengarna i resväskan åkte runt. FUNKTIONSANALYS. Förutom att analysera sig själv eller andra, så kan man ju analysera upplevelsen i sig. Kanske du kommer fram till att momentet du gillar i det där datorspelet är perfekt för att balansen mellan attackförmåga och försvarsförmåga är sådan att man alltid klarar sig förbi fienderna endast med nöd och näppe, och att det då blir en belöning vilket är psykologiskt beroendeframkallande. Kanske du observerar att frimärkssamlande är överraskande finmotoriskt krävande, och att släppa hyperkoncentrationen efteråt är fantastiskt rogivande. Kanske du inser när du ser tavlan på museet vilket otroligt jobb målaren gjort för att ge en sån realism med bara blåtonade oljefärger. Diskussioner här är lärorika, men det finns kanske en risk för att det blir en föreläsningsprägel på det, och kanske finns det då inte alltid så mycket att svara annat än att gå vidare: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Regissören har en fantastisk känsla för komisk tajming: den där sekvensen av helbild för visuell orientering, sen en kvarts sekund detaljbild av stenkulan i rörelse, och pang, lång halvbild när han halkar på den och sätter sig rakt i hundbajset! Helt perfekt set-up och pay-off. — Jaså! Ja, det var ju ungefär samma sekvens som i den där scenen med ninjan i slutet. Jag tycker att det börjar vara regissörens signatur, nästan. Har du sett någon annan film av honom? I min åsikt så tycker jag att den lägsta nivån man bör ha som mål är nr. 4, alltså att man bör försöka ha pejl på vad man gillar och ogillar – om man inte uttryckligen eftersträvar att genomgå upplevelsen mer som avslappning eller tankebefriad meditation… men det bör man nog inte göra mer än en mindre andel av tiden; är man inte något i stil med en buddhistmunk så gör man nog bättre i att använda avslappning och meditation för att berika sitt vanliga liv, inte ersätta det. Alltså, man får ut mer av upplevelser ju mer man tänker på dem, vilket bara är en bra sak, om inte avsikten med upplevelsen är specifikt att inte tänka. Jag “kräver” givetvis inte av någon att de måste uppnå nivå 4, men jag tycker att det är synd om man vid upplevelser antingen inte känner något, eller inte vet vad man känner, eller inte vet vad i upplevelsen som gör att man känner som man gör. Ett passivt liv känns för mig som slöseri. Det börjar bli dags att avrunda avhandlingen, men jag kan tillägga att några av de ämnen jag tänker skriva om på bloggen handlar om hur jag själv inte lever upp till mina egna ideal, om hur jag själv har problem på de olika nivåerna. Med lite tur lyckas jag även hitta lösningar.
  4. 1 poäng
    Efter några halvtaskiga veckor om irrelevant skit (vem bryr sig om den där sketna byn? Fast det var åtminstone bättre än ödlorna i Overlord II), så händer äntligen saker, som @Soverejn skrev, och det måste man väl hålla med om – Ainz lurar äventyrare från kejsardömet att “invadera” Nazarick för att få en ursäkt att skramla med sabeln mot kejsardömet och därmed röja sin existens och sin makt för omvärlden – men serien visade också sin meningslöst illvilliga sida igen. I'm not feeling it. Jag tänker alltså på det här med att lura in och döda och stycka oskyldiga namngivna karaktärer med personligheter. Nu menar jag inte att jag hann bli något stort fan av figurerna, då deras närvaro var kortvarig och deras bakgrunder och karaktärskoncept var schabloner; de fick bara tillräckligt med introduktion och tid för att understryka vad som stod på spel för dem (gruppens kamratskap! Parets kärlek! Tjejens småsystrar!), för att sedan utöva grymhet mot dem. Det känns som helt onödig sadism, ur ett berättarperspektiv. Etiskt är det ju ingen skillnad mot att döda en namngiven karaktär som en namnlös karaktär, men berättarmässigt är det en mycket stor skillnad. Det måste liksom ha en tydlig funktion. Hade superskurkmonstren varit antagonister, som i en vanlig berättelse, hade det kunnat tjäna syftet att göra dem mer förhatliga, men jag får inte känslan att Overlord är som Death Note, där ju huvudpersonen är någon som man inte ska heja på. Om man ska heja på Ainz och gänget, så är det nära “edgelord”-nivå att låta dem vara extremt onda, om det då inte har någon funktion, som sagt. Ett sätt att se det på är ju givetvis att “Overlord har gjort ett medvetet val att handla om superskurkmonster, och då är det ju bara en konsekvens att de gör som superskurkmonster gör: dödar människor, äter människor, torterar människor, sätter skräck i människor” – men Ainz är inte ett superskurkmonster, han är en vanlig mänsklig dataspelare som rollspelar som superskurkmonster, och alla hans undersåtar var programmerade NPC-figurer skapade av mänskliga dataspelare som knappast hade velat att deras skapelser skulle få liv och gå ut och verkligen utöva ondska på människor. Det var bara ett spel för dem. Det känns som att Overlord helst vill glömma detta, för det enda som “Ainz är egentligen en människa” används för är lustiga sekvenser där han tänker som en avdelningschef på ett företag och inte som en “last boss”-karaktär. Serien hade kunnat göra mer med det etiska dilemmat — eller gjort om så att han aldrig hade varit en människa till att börja med. Det Overlord som jag helst vill se är ett där den tydliga människan inuti Ainz försöker se ut som en superskurkmonsterboss för sina undersåtar, men som genomför planer som faktiskt inte är så superskurkmonsteraktiga. Det har potential för både komik (t.ex. roliga missförstånd) och spänning (ska undersåtarna lyckas se igenom honom?).
  5. 1 poäng
    Väntar på att min nya dator ska komma innan nästa avsnitt, för annars så hör man mitt döende ljudkort och det är inte så najs. Kan förövrigt lägga upp en ny lista över kommande (vissa preliminära) teman: Spelklubb - Vi spelar en hel del spel, så låt oss gå loss på det. Fritt fram vad ni spelar nu, vad ni diggar mest eller ser fram emot, och bonus om man har något animéspel att prata om. Året som gått - Vi tar tempen på vad som hittills kommit och gått och ser ifall vi har några favoriter. Best of 2018 - Den förhoppningsvis årliga showen i januari om det bästa från årets säsonger. Return of the mangabokklubb - Jag gillade att prata om manga, så vi kanske skjuter in ett till avsnitt på det ämne. Slice of life - Ni visste att den skulle komma! Dedikerat till världens bästa genre. Frågesport - En lite tävling mellan två deltagare om lite trivia i och omkring animé/Japan med en tvist eller två. Q&A - Ett moment som skulle vara kul att ta tag i men som jag i dagsläget inte vet hur man ska realisera ännu.
  6. 1 poäng
    “Va? Kan inte min beställning av Anime.se®-kramkudden™ uppfyllas!?”
  7. 1 poäng
    Jag hade en konstig dröm. Det var något (övernaturliga fenomen?) i himlen – jag vill minnas att det var mycket ovädershimmel: mörka, grå moln – och jag var i en grupp som hade något slags uppdrag. Någon i gruppen hade en idé om någon vi kunde söka hjälp av: Shinobu Ohtaka, tecknaren av Magi och Sumomomo Momomo! Jag vet inte hur hon ser ut på riktigt, men i min dröm såg hon ut typ som en korthårig aidoru, väldigt söt. Hon tecknade själv, utan assistenter, i en liten tvåvåningsträstuga på ett berg. Trästugan var också ett fordon, så hon gav oss skjuts. Kanske rätt sinnesbild är stugan nedanför, fast med larvfötter som på en stridsvagn. Jag brukar tänka på drömmar som remixar av tankar och bryderier man haft på sistone, men jag tror verkligen inte att jag tänkt på Shinobu Ohtaka på länge; Magi, som jag läste, slutade ju för nästan ett år sedan. Men jag måste också säga att jag är imponerad att jag kom ihåg hennes förnamn, “Shinobu”, i drömmen. Efternamnet fick jag googla fram i vaket tillstånd.
  8. 1 poäng
    Att ha en hobby kan vara skumt för vissa som inte "förstår" vad man ser i det. Detta är sant för animé, men kan även beskrivas i viss mån för andra intressen. Det är okej. Så länge dom inte är taskiga får dom tycka vad dom vill så länge Du har det kul. Vad som är en mer återkommande fråga när det gäller ens fritidsintresse är den återkommande frågan om vad det kostar. När man tänker efter så kan en del pengar försvinna bara sådär, och det kan kännas lite jobbigt när folk i ens närhet kanske ifrågasätter ens vanor genom att dra ekonomi-kortet. Men oroa dig inte! Det är inte ovanligt med dyra favoritsysslor och du ska inte behöva grubbla över något som du tycker om. Låt oss ta en titt på olika hobbies och vad det kan kosta: Animé/manga: En DVD-box med en säsong kan gå på cirka sex-åttahundra kronor och en mangapocket kostar kring hundringen. Om man vill gå djupare med merchandise så är det vanligt med figurer (500-1500 kronor), affischer (400), annat krimskrams (150) och om man känner sig modig att gå efter en dakimakura så pratar vi tusenlappar. Eller så kan man spara in genom att skaffa Crunchyroll Premium. Magic the Gathering: En starterlek går på 300 kronor och ett booster går på 50. Därefter kan värdet på enskilda kort variera beroende på raritet och hur väl de fungerar i tävlingssammanhang. Det finns även olika format, så om man vill köra det senaste/aktuella formatet så kan det vara dyrare när korten roteras ur. En lek kan vara riktigt billig men de mest slagkraftigaste lekarna kan gå på flera tusen. Warhammer: Figurrollspel har alltid varit kostnadskrävande. En armé kan gå på ett par tusen och det är utan att inkludera färg, slagfält och kodex som byts ut titt som tätt. Videospel: En konsol går på tre-fyratusen kronor. En PC som ska klara nya titlar går på minst 10000. Därefter går spelen för fyra-sexhundra kronor styck. Med VR så räknar man med nästan tiotusen till. Det ser kanske mörkt ut när man lägger fram det såhär, men håll inte andan ännu. Se vad som händer om lägger det sida vid sida med andra nöjen som räknas vara "normala" hobbies: Fiske: Ska man fiska någonting större än abborre så krävs ett starkare spö än det som finns på OK/Q8. Räkna med minst tusen kronor där. Därefter ska man ha en rulle, antingen en öppen haspel (tusen och uppåt) eller en multiplikator (tre-fyratusen). Därefter så kommer drag/beten, beteslåda, håv och lina. Ett tips är att inte fastna i stenar på botten av älven... Hockey: Sport överhuvudtaget kostar alltid, men hockey är dels en av de mer populära, dels så är det en så kallad "materialsport". När jag brukade spela använde man träklubbor på kring tre-fyrahundra kronor. Nu har dom fasats ut mot helkomposit som inte går under tusen spänn. Och det är bara klubban! Skridskor, skydd, hjälm...det blir en hel del i slutändan. Som målvakt blir det ännu mer pengar så tjocka som dom är. Lego: Lego har blivit dyrare än jag minns det. Säg en båt eller byggnad går på sex-sjuhundra kronor. Sen så finns det större byggsatser som London Bridge och Dödsstjärnan som går på tretusen kronor. Är nog billigare att bygga dom i verklighet... Instrument: Jag vet inte hur mycket kringkostnad det är med instrument, men själva instrumentet och eventuella lektioner kostar en del. Säg har man en gitarr så kanske underhållet kostar mer än en trumpet. But it's just a game theory! Moped/skoter: Ny moped går på 25-30000 och en ny skoter är över hundratusen. Det går att få bra begagnatpriser, men den största utgiften är bränslet. Sen så kostar det att ta förarbevis för alla maskiner. Filmfantast: Vill man ha en bra bioupplevelse i hemmet så kostar det. Vill man sen ha en Han Solo-figur så kostar det ett par tusen. Vill man ha rekvisita från inspelningar... En fest: Ett flak öl; 350 kronor. Brännvin; 230 kronor. Jägermeister; 280 kronor. Groggvirke; 60 kronor. Chips; 40 kronor. Pizza; 80 kronor. Entrébiljett till nattklubben; 100 kronor. SHOTS; 300 kronor. Bjuda en kompis; 100 kronor. Spy klockan halv ett; dagens lunch. Göra om samma sak nästa helg; priceless! Allting är relativt. Vad som räknas är att du har kul när du utövar vad du än nu hittar på. Där ser du brorsan, så sluta tjata nu din moppepojke!
  9. 1 poäng
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×