Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 11/28/18 inom alla områden

  1. 3 poäng
    Nu i dessa intressanta tider där allting måste vara ett battle royale så har Apex Legends poppat upp som nästa Fortnite...bokstavligt talat. Vi har nu reklam om gratis battle passes för att få tillbaka spelare. Nyheten och smygreleasen påminde mig om att Titanfall 2 existerar och att detta var tänkt som en efterföljare, men som sedan blev sin egna grej.Så jag spelade båda och detta har jag kommit fram till. Apex Legends tar plats i Titanfall-universumet med den troliga kopplingen från legosoldatgruppen Apex Predators. Skillnaden är att inga mechas (Titans) används utan istället slängs en skara av karaktärer in i ett battle royale och den som överlever...gissningsvis får ett jobb och kanske en egen Titan? Det som skiljer detta från tidigare spel i genren är att det försöker mixa från alla möjliga influenser. Gameplayet är likt de i Titanfall, battle royalet lånar friskt från både Fortnite och PUBG samt att det lånar från Overwatch i att det samtidigt är ett hero shooter med olika förmågor. Detta är ett perspektiv från ens första erfarenhet i genren är detta spel, men det jag ser är två saker som stör mig: Till att börja med så är det riktigt snålt med loot. Det är riktigt svårt att hitta vapen jämfört med de andra två stora i genren. Flertalet gånger känner jag att man inte har något att komma med mot de andra grupperna. Lägg till att kartan är mycket mindre och du har extremt hård konkurrens om vapnen. Intressant för vissa, jobbigt för mig och speciellt när du har två kamrater som också behöver vapen och ammunition. Den andra punkten är dess skyddssystem. PUBG har skyddsvästar och hjälmar, Fortnite har sköldar, Apex Legends valde båda. Du kan nu hitta body armor med olika rariteter som också ger olika lager av sköld. Så hittar man inte bra armor så har man också inget övertag mot en motståndare med fyra lager av sköld. I övrigt så är spelet precis som jag förväntade mig: Frustrerande och för det mesta död. Titanfall 2 å andra sidan är av en mer klassisk skjutare med mer rörelsefrihet med dubbelhopp och parkour samt att man kan kalla ner sin Titan och riktigt krossa på. Dess främsta läge, Attrition, är en hybrid av klassiskt team deathmatch och MOBA, där bottar droppar in för att förhindra ens framfart lite grann. Att döda dessa ger poäng och boostar hur snabbt du kan kalla ner din Titan. Detta gör att matcherna är mer jämnare då det är enklare att göra en comeback och att spela för objective är bokstavligen att bara döda, vilket gör det lättare än att få folk att knuffa en vagn. Lägg till ett solitt horde mode och en av de bästa kampanjer i modern tid och du har ett riktigt roligt spel. Apex Legends är, i min mening, överhypat. Samtidigt är det roligt att dess framgång hotar Fortnites dominans och samtidigt sparkat nytt liv i Titanfall 2 igen.
  2. 2 poäng
    Mitt första Närcon var extremt spännande och samtidigt uppeggande när man vet att alla runt omkring en delar ett gemensamt intresse. Mycket liv och rörelse och 30 plus i luften. Det perfekta tillfället att bara djupdyka i hur det såg ut på konventet. Välkommen till Linköpings universitet: Tonvis med merch med allt från manga, DVD och Blu-Ray till figurer, plush och dakimakura. Ovanligt mycket krimskrams med K-popgruppen BTS också. Skulle kanske investerat i en Jimin pin... Ordbilder media var även de med på ett hörn. Dom här var lite tråkiga. Dom bara står och...ja, står. Sverok var på plats och hade tävlingar om att göra den snyggaste trollstaven. SvenskaMagic hade en egen hörna där casual EDH och nybörjarvänliga turneringar tog plats. Utöver Magic fanns det tonvis med andra kort- och brädspel som spelades runtom campus. Allas @DrTenma egna föreningsvänner från Mangakai var på plats för att promota deras manga- och animeklubb. Varma hälsningar, wish you were here! Den digitala spelhörnan bestod mest av konsoler med splitscreensupport som (självfallet) Super Smash Bros, Injustice, Guitar Hero och andra klassiker, plus ett datarum där TFT och Roblox dominerade den mesta speltiden. Utöver det fanns det mitt i C-huset en chans att prova på Beat Saber på livestream och även en liten hörna där indiespel visades upp. Uteaktiviteter som föregick innefattade vattenkrig, hoppborg, dragkamp, kubb, sumodräkter och här en demonstration och träningsworkshop av LudoSport Sverige, den officiella kampsportsformen för ljussablar. Bandai Namco hade ett booth där man kunde prova på Code Vein, ett Soulslike för weebs. Det har även coop, så nu kan du carrya mig @Klona. På stora scen bjöds det på J-pop och mindre cosplaytävlingar. Missade tyvärr det mesta som skedde här då scenen var till en början svårt att hitta till. Med allt det där ur vägen har vi sparat det bästa till sist: Cosplayen! "I never really was on your side!" Blå spion från Team Fortress 2 är här för att förstöra din dag. Danganronpa var väldigt populärt val för flera deltagare, men denna figur från serien känner jag tyvärr inte igen. Eller är jag ute och cyklar igen... Hittade däremot en av massa Chiaki Nanami på plats. En väldigt ung Taiga från Toradora. F.A.N.G. från Street Fighter minglar med Hattmakaren och Alice från Tim Burtons Alice i Underlandet. En Imperial Commissar från Warhammer 40.000, redo att avrätta desertörer utan minsta tvekan! John Wick starring Keanu Reeves...and his mighty pen! "You're breathtaking!" Rainbow Six Siege är också ett populärt val hos cosplayers. Här har vi Bandit, Thermite, Kapkan, en...terrorist, och IQ, redo för inbrytning. Även vår herre och frälsare Tachanka behöver vila lite grann i denna hetta. "GPS satellites? Unmanned drones? Fooking laser sights?" "The more crutches you have, the more it hurts when they're kicked out from under ya." "If there's one thing I know for sure, it's that a six inch blade never loses reception." Rook, Smoke och Fuze gör sig redo att storma Pressbyrån. En stor skara My Hero Academia fans fanns bland oss, här Uraraka och Froppy. Och en väldigt imponerande Bakugou! Under konventet fanns det paneler från olika serier som gick ut på att en liten teatergrupp spelar karaktärerna i en form av improvisationsshow med Q&A med publiken. Helt ovetande vad panelen skulle innefatta gick jag på Love Live! -panelen. Fick mig ett gott skratt när medlemmarna från Muse berättar hur de ska storma Area 51 och rekonstruerar sina favoritvines. Och självfallet en och annan Nico Nico Niii. Maki is not amused. Mera Love Live! Love Live! Sunshine!! Aquors!!! Nozomi tillsammans med någon jag inte känner igen från My Hero Academia. Från klassikern Tokyo Mew Mew. League of Legends var extremt populärt, speciellt K/DA skinsen. Här har vi en riktigt bra Evelynn. "You can always trust Mafia Braum!" Fick höra att för att gå in i rollen som Braum växte han några extra decimeter. Denna Fiddlesticks var mäkta imponerande...och lite läskig. Newt Scamander från Fantastiska Vidunder, eller Sp4zie från YouTube? Ni får bestämma! Här är han tillsammans med storboven Grindelwald. "Requiescat in pace." Ezio Auditore från Assassin's Creed. Har ingen aning vilken serie dessa kommer från. Glömde att fråga... Jag hörde Hetalia Axis Powers, men sen vet jag inte om hon sa Italien eller någon annan. Väldigt proper dock. "Feet first into hell." ODST-soldat från Halo. Äntligen en Vocaloid, och det är Hatsune Miku herself! Och en Sakura Miku bara för att vi kan. Sailor Uranus och Sailor Neptune från...Bananer i Pyjamas, vad trodde ni? Hittade dock ingen Sailor Moon... Sailor Venus är nu med på ett hörn... ...Innan de fotobombar en Stormtrooper och hans selfiestick. Final Fantasy möter Assassination Classroom. Originaltrion från WarCraft 3. Jaina Proudmoore, The Lich King och Arthas Menethil. En Sith från Old Republic-eran och unge Anakin Skywalker från Star Wars Episod 3. Nordisk representation! Lilla My och Snusmumriken från Mumintrollen. Pretty neat. Name a more iconic duo, I'll wait. Link och Zelda från Legend of Zelda. Finbesök från Twitch, Dr. Disrespect jagar nästa chicken dinner. Framgick dock inte om han blev bannad under dagen... En personlig favorit, en nästan livs levande Satsuki Kiryuuin från Kill la Kill. 2B från Nier Automata. Spot on! Väldigt vågat från Fate/Grand Order med egyptiska Nitocris och Cleopatra. Misato Katsuragi från Neon Genesis Evangelion i par med Yang Xiao Long från R.W.B.Y. Featuring Dante from the Devil May Cry series! En småländsk Peter Quill/Star Lord från Guardians of the Galaxy (och baby Groot). Bröderna Ed och Al från Fullmetal Alchemist. Gillar rustningen på denna. Bästa måste nog vara denna Totoro dock! Summa sumarum så hände det väldigt mycket på universitetet. Ber så hemskt mycket om ursäkt till alla som jag störde med kameran, och ett stort tack för att ni ställde upp. Häftiga kostymer, häftigt community och ett häftigt konvent. En helt okej dag kan man säga.
  3. 2 poäng
    Välkommen till årets Slice of Life-kalender julkalender Till skillnad från tidigare år ska vi inte se en specifik serie, i år blir det 24 utvalda avsnitt från olika serier inom genren Slice of Life. Bortsett från ett par i början har alla avsnitt ett snö eller vintertema. Avsnitten är handplockade av MathJuice. På lördag är det den första december och då drar vi igång, först ut är första avsnittet av Anima yell! Här är en lista över alla avsnitt och länkar till dem
  4. 1 poäng
    Wohooo! Jag har blivit uppgraderad till "Stamgäst"! Sweet! :D
  5. 1 poäng
    O-om det är en tröst så hade jag inte klarat den. (._. )ヾ(´•⩊•` )
  6. 1 poäng
    “Du är ju blöt! Kom in och duscha medan jag tumlar dina kläder.” Ett generöst erbjudande, men jag tycker att det blir lite ~lustigt~ när personerna antingen inte riktigt känner varandra, eller inte känner varandra alls. Badet/duschen känns för mig som en personlig zon (okej med vänner och familj), inte en social zon (okej med bekanta) eller allmän zon (okej med främlingar). Känner fler som jag? Eller är det kanske att japanerna ser på badet mer kommunalt i och med alla badhus och onsen?
  7. 1 poäng
    Jag borde vara mer aktiv här.
  8. 1 poäng
    In-story-anledning? Mja, mjo, det kan man väl säga, men det är nog mer författarens efterhandskonstruktion. Men det är ganska kul att den fungerar! Jag ser den med min bror och han kan inte hålla sig från att kommentera medan vi tittar. “Han sköldhjälten borde [xxx]” och “om det var jag hade jag [yyy]”, där det utelämnade oftast är utövandet av någon form av våld mot de orättvisa. 😅
  9. 1 poäng
    Vad är Senran Kagura? Senran Kagura är en serie som handlar om högstadietjejer som studerar till att bli ninjor. Det finns både onda och goda typer av ninjor och olika skolor för dessa två grupperingar. Serien följer huvudpersonen Asuka som går på Hanzo National Academy, där följer vi hennes strapatser tillsammans med sina klasskamrater på vägen till att bli en superninja. Kortfattat kan det summeras som en shounen-serie där alla huvudkaraktärer är kvinnor och där ecchi går hand i hand med actionen. Burst Re:Newal är mer en remake än en remaster av det första spelet i serien, Senran Kagura Burst för Nintendo 3DS. Serien är nu mer i stil med Shinovi Versus och Estival Versus och finns både för Steam och Playstation 4. Detta spel är endast single-player i kontrast till sina föregångare. En liten fotnot är att seriens återkommande "intimacy mode" inte finns på PS4 på grund av en policyändring från Sony. Story Spelet är den första i serien och berättar historien bakom gott mot ont i ninjavärlden, här representerat mellan skolorna Hanzo och Hejibo. Asuka och hennes vänner lever sina liv utan ett bekymmer i världen. De blir senare introducerade till Homura och hennes klasskamrater från Hejibo Clandestine Girls' Academy, en skola för elaka ninjor. Eleverna från Hanzo är omedvetna om deras bakgrund och syfte till en början, men blir sedan influgna i en kamp på liv och död...och deras framtid som ninjas vid Hanzo står nu på spel. Detta är den grundläggande blocket inom seriens historia. En väl sammanfattad version kan också ses i animéadaptionens första säsong. Så om du vill ha en origin story, börja här. Som extra DLC så inkluderas även Yumi och Miyabi från Shinovi Versus (med framtida planer att implementera deras klasskamrater längre fram) och deras berättelse från innan alla fyra sidor möttes i Shinovi Versus. Storyn i sig berättas i klassisk anda som en hybrid visual novel men med mer interaktiva karaktärer. Just här i Burst Re:Newal har man gått ett extra steg och presenterat i nya filmvinklar, vilket är uppfriskande och väldigt tacksamt. Samtidigt så liter segmenten som bara innehåller text då de bara tågar på utan möjlighet att pausa, som i sin tur leder till stressläsning och att karaktärsdialog klipps av helt abrupt. Hur man misslyckas på en så enkel punkt som dom redan har utövat flera gånger om är en gåta men är oacceptabelt. Gameplay Burst Re:Newal går från originalets mer sidscollande ursprung och faller tillbaka till den klassiska hack and slash som man bekantat sig från Shinovi Versus. I kontrast till det systemet så är det en bekant historia med svaga och starka attacker i tandem för att slå ner en massa motståndare eller en boss. De första man märker är att detta spel har en viss tyngd bakom sig. Dina motståndare slår hårt samtidigt som dina svärdsving känns som att det verkligen hugger ner dom. Man ser nu fiendernas attacker i en form av orange markering, men det är fortfarande en utmaning att kunna svara om du möter snabba eller flertal attacker. Där har det nya pareringssystemet sin tid att glänsa. Parering är nu mer uppmuntrat att använda, det har blivit mer responsivt att trycka på pareringsknappen och det har även ett större fönster för när du kan göra en perfekt parering. Såna små förändringar gör att gameplayet är färskt men familjärt. Nytt för detta spel är dess Burst Mode (vet dock ej om det fanns med i originalet). När mätaren under och till vänster om porträttet är fullt kan man aktivera Burst med vänster trigger och dela ut en kavalkad av attacker och öka ens attackstyrka. När mätaren är slut exploderar du i en extra stark attack som riktigt rensar runtom dig. Riktigt rolig tillökning som ger lite mer djup i stridandet. Klassiska Shinobi Transformations och Secret Ninja Techniques är fortfarande i samma stuk som i Shinovi och Estival, med en liten ändring att Frantic Mode måste nu aktiveras innan du går in i uppdraget (och på så sätt är du fast med det till slutet). Möjlighet att ändra din karaktär hur du vill är självfallet tillbaka. Kostymerna är mestadels återanvändning från tidigare spel med få nya varianter. Självfallet kommer mer DLC som går lite väl överstyr med hur mycket man kan trycka in i ett spel. Man ska kunna använda viss DLC från Estival Versus, men det är ej provat hur sömlöst det funkar via Steam som kräver originalspelet innan man ens kan hämta DLC. Förutom förmågan att lägga till en solbränna på dina favoritwaifus så finns det ingenting nytt i garderoben eller Intimacy Mode utöver det man haft i Estival Versus. Grafik Om man trodde att det inte gick att förbättra från de senaste spelen i serien så blir man positivt överraskad. Grafiken är silkeslen i 60 frames per second på PC och har det där lilla extra effekterna som gör att det ser ut som att det är plockat från en serietidning. Extra bloomeffekter och kontraster får det att stå ut från tidigare och ger en varmare, mjukare upplevelse. Cellshading har aldrig sett så bra ut i ett animéspel. Minuspoäng dock att optionsmenyn inte finns på startmenyn utan man måste vänta på att prologen spelas upp, samtidigt som man blir tvingad in i fönsterläge innan det är färdigt. Ljud Ingen större ändring från tidigare spel i serien vad gäller ljudeffekter och allas favoritröstskådespelare. Något som märks direkt dock är det nya soundtracket. Tidigare spel i serien har haft flera slingor som blir lätt irriterande när det ligger i bakgrunden, men Burst Re:Newal har ett helt nytt bagage som verkligen känns som att det platsar här. Så man kan äntligen säga att serien är som "musik för dina öron". Sammanfattning Det är mycket bekant från tidigare spel i serien, samtidigt som flera Quality of Life- ändringar och en stabil (origin) story verkligen ger mer värde än vad man tror. Vacker grafik, nytt fräscht soundtrack och ett trimmat gameplay garanterar timmar av roligt kaos. Perfekt både för dig som är helt ny till Senran Kagura och för återkommande fanatiker av serien. Omdöme: Oppai Banzai/10
  10. 1 poäng
    Efter en bunt typiskt konstiga drömhändelseutvecklingar så anlände drömmens “jag” till ett slags tävling med åskådare: det gick ut på att givet ett urval apparater, sådana som gamla Megadrive-konsoler, avgöra om de var brukbara bara baserat på utseendet, och sedan koppla in dem för att bekräfta att de fungerade eller ej. De medtävlande var experter på just detta. (Nintendospelkonsoler fick inte vara med i tävlingen alls, för en av de tävlande var så överlägset bäst på att avgöra vilka som fungerade att det inte hade blivit någon match.) Det var ingen stor tävling, mer som något man kan hitta på ett konvent. Vi snackar om apparater samlade på ett rektangulärt bord typ 2x8 meter med 4-6 (inkopplade) TV-apparater, för 4-6 tävlande, med en bunt begagnade apparater på bordet, och kanske runt 50 åskådare på behörigt avstånd i en liten ring runt bordet (de tävlande var uppdelade på varsin sida av bordet). Av någon anledning fann “jag” “mig” vid en TV – kanske “jag” blivit förväxlad med en tävlande – och kopplade in Laserdisc-spelare som “jag” givetvis testade med en svenskt 90-talsfansubbad anime-Laserdisc! Här var det några viktiga skillnader mot verkligheten: för det första var dröm-LD:n inte en stor silvrig skiva, det var snarare två CD-stora skivor i en kassett. I drömmen var fansubben inbränd på LD:n, men i verkligheten använde man inte de obskyra inspelningsbara LD-formaten. Jag tänkte också säga att i drömmen var det “softsubs” på LD:n, men det verkar ha funnits i verkligheten också i form av teletext. Det “jag” satte igång var en mechaanime. Det var en högstadie-/gymnasietjej i skoluniform som just hade teleporterats hem från sin robots cockpit. Hon var trött och plaskvåt, för tydligen var det en sån cockpit som innehåller vatten(ish), som i Evangelion. Hon låg utmattad på golvet och pratade med någon familjemedlem, någon bror förmodligen, och försökte liksom dölja sanningen bakom att hon låg i vardagsrummet och blötte ner golvet. Det var en anime som hette något i stil med “Zenon”, men det var inte Exper Zenon (som jag inte sett) från 1991, utan stilmässigt kändes det mer som Zegapain (som jag inte sett) från 2006. Typ den korthåriga tjejen. Men “jag” tänkte inte så mycket på animen i sig, utan störde “mig” på att textens två rader var olika stora; de var individuellt inställningsbara av någon anledning. Egentligen borde det inte påverka tävlingen, men det kändes för “mig” som ett misstag.
  11. 1 poäng
    Ja, det där är ett säkert tecken, att tiden tycks gå fortare. Välkommen till ålderdomsklubbe–… Nä förresten, du är nog fortfarande ung! “Miljö” brukar jag säga, eller “settei” när jag känner mig weeabooig.
  12. 1 poäng
  13. 1 poäng
    Oj oj, vilken natt. Ridit elefant, blivit spjutattackerad av Greenpeace (ingen fara, de träffade bara elefanten), spelat synth/keyboard med julljud (tänk: tomteskratt, bjällerklang, julklappspappersprassel), och, viktigast av allt, tittat på satellitsänd NHK: de bjöd på Mästerdetektiven Conan, svensktextat! “Svensk text: Yoko Svensson” (typ) i slutet av avsnittet. Tror dock att svensktexten bara var ett av många språk; alltså att satellitsändningen hade valbar text, som på DVD.
  14. 1 poäng
    ÅÅÅÅH! Jag tittade på videon ovan, och programledaren sa att Svärdmön var mördaren i stan. Det lät fel, så skummade kommentarerna för att se vad andra har för åsikt. Och såg denna: (Min emfas.) Det förklarar ju hennes replik: — Ironic, don't you think? To think that the messenger of the Supreme God should protect the city and the city alone. — You should've known. Killing women, ripping out entrails on the spot, then leaving the corpse there... Those aren't things goblins do. — Indeed. [Goblins] bring their prey back to their nest to toy with them. [Goblins] won't kill [women] quickly. [The Demon Lord Loyalists] were plotting something using that mirror. [The Demon Lord Loyalists] are minions of the Demon Lord. The mastermind[ of the Demon Lord Loyalists]... no longer exists in this world. [The Demon Lord Loyalists] were disposed of in a completely different place... by the Hero[ as shown in episode 6]. But... But if the goblins were to attack, I would just break down in tears. I had heard about [the Demon Lord Loyalists] moving under the city. I also knew that [the Demon Lord Loyalists] was plotting their revenge against me. I would have been able to endure that. But[ as for the goblins]... Who could I have asked? The hero known as the Sword Maiden, asking for protection from mere goblins? No one would believe me... What do you plan to do with me? Det var djävulsdyrkarna som mördade folk, och Svärdmön mörklade det och skyllde på goblinerna. Man kan ju föreställa sig ett lite mer tydligt manus: — Du om någon skulle veta: mörda kvinnor, slita ut inälvor på plats, sen lämna liket… Det är inte något som gobliner gör. — Ja, gobliner tar offren med sig… så jag förstod att det var ritualmord. Djävulsdyrkarna nästlade sig in i staden för flera år sedan. De hade något planerat för den där spegeln, något för Demonfurstens räkning. De planerade hämnas mot mig. Djävulsdyrkarna är förstås alla döda nu, besegrade av hjälten någon helt annanstans. men om goblinerna skulle anfalla även utan deras ledning… skulle jag vara hjälplös. Och jag kunde inte be någon om hjälp. …eller liknande.
  15. 1 poäng
    Goblin Slayer gjorde mig förvirrad igen – jag trodde att Demonfursten redan var besegrad! – så jag sökte igenom undertexterna efter “hero” och “demon”; här är vad jag fann, avsnitt för avsnitt: Två namnlösa äventyrare pratar om hur en demonfurste uppstod i huvudstaden, så folk har möjlighet att tjäna pengar på att gå med motattacken. Inga omnämningar. Två diskussioner. Häxan: “Man borde inte bara dräpa gobliner. Det finns många demoner i huvudstaden, och världen är full av monster.” Alven, dvärgen och ödlemannen talar med GS, informerar honom att antalet demoner i huvudstaden växer, för Demonfursten har återuppstått och samlar krafter för att ta över världen. Ledare för de fyra raserna ska hålla möte i förberedelse för ett stort slag mot Demonfursten, men på grund av ökad goblinaktivitet på alvterritorium har de tre äventyrarna fått i uppdrag att ta uti med problemet. Resen (Drakar och demoner-svenska för “ogre”) tar illa upp när GS inte hört talas om hans sort förut: “Hånar du mig, som fått denna armé av en av Demonfurstens generaler?” Inspektören och gillemön har hållit förhör med en misstänksam äventyrare; inspektören: “Rättvisa handlar om att göra folk medvetna om att ondska existerar.” “Vilket underbart sätt att tänka.” “Om man kan sätta det i verket. Jag är inte ens nära Svärdmön, inte ens nära. Hon var en av äventyrarna som besegrade Demonfursten.” Tre scener: I början av avsnittet anfaller Hjälten – en söt flicka – med sina medhjälpare, en Vise och en Svärdmästare – givetvis också söta flickor – en bunt onda präster: Präst: “Hur visste ni vår sekts hemliga mötesplats!?” Hjälten: “Jag bara hade en aning.” Den vise: “Vi känner till era onda planer.” Svärdmästaren: “Ni har ingenstans att fly.” Präst: “D-det heliga svärdet! Det kan inte stämma!” Det övergår till äventyrare i Goblin Slayers stad: “Och med det så kom Hjälten och besegrade alla av Demonfurstens underhuggare!” Prästinnan: “S-svärdmön. […] För tio år sedan var hon en av äventyrarna som besegrade den återuppstådda Demonfursten.” GS och Svärdmön: “Blev du tillsagd att det inte var någon idé att mobilisera armén mot ynka gobliner?” “Ja.” Dvärgen: “Men vem kan klandra dem, de är trots allt upptagna med att bekämpa Demonfurstens arméer.” Inga omnämningar. Svärdmön: “Är det inte lustigt? Jag är kvinnan som besegrade Demonfursten, och ändå är jag rädd för några gobliner.” Två diskussioner: Svärdmön: “De hade något planerat med den där spegeln. De är demonfurstens underhuggare. Hjärnan bakom… finns inte längre i denna värld. H@n eliminerades på en helt annan plats, av Hjälten. Men… Men om gobliner skulle anfalla skulle jag bara bryta ihop i tårar. Jag hade hört om deras rörelser under staden. Jag visste också att sekten planerade sin hämnd mot mig. Det hade jag kunnat utstå. Men… Vem hade jag kunnat fråga? Skulle hjälten känd som Svärdmön be om hjälp mot ynka gobliner?” GS och SM: “Har något ändrats sedan du började dräpa gobliner?” “Något?” “Om Hjälten lyckas dräpa Demonfursten är jag säker på att världen är räddad. Men om den femtonåriga flickan som anfölls av gobliner fortfarande letar efter räddning, skulle ingen ens märka det.” Fem scener: Hjälten och hennes två medhjälpare möter Demonfursten. “Vi får inte förlora!” “Vi måste rädda världen!” Koflickans morbror och GS: “Varit ute på patrull?” “Ja. Inga problem.” “Jag tror verkligen inte att du behöver oroa dig så. Jag hörde att Hjälten besegrat Demonfursten. Monstren kommer nog att lugna sig—” “Det kommer de inte. Åtminstone inte goblinerna.” Spjutmannen: “Om du vill tjäna pengar som äventyrare nu är det huvudstaden du ska till. Mycket av Demonfurstens armé är fortfarande där. De är bara eftersläntrare, så de skulle vara enkla att ta hand om för bra betalning.” Alven och gillemön: “Stämmer ryktet att Hjälten besegrat Demonfursten?” “Ja, det stämmer! Vi har fått ord från huvudstaden. Tydligen har Hjälten blivit historiens tionde platinumäventyrare!” Svärdmöns brev: “Hjälten har besegrat Demonfursten, vilket bör leda världen till fred. Men mycket av Demonfurstens armé återstår, så vi måste fortsätta vara på vår vakt.” Det var några saker jag lärde mig: Jag hade glömt att man såg Hjälten i avsnitt 6. Och hon anföll en “sekt”, alltså den som Svärdmön talar om i avsnitt 9. Men är det en sekt av monster, eller av människor(/alver/…) som efterlängtar Demonfurstens tyranni? Vill minnas att en sån ond präst hade ett skeletthuvud, så monster känns troligt, men monster har väl inte så lätt att driva igenom planer i människors städer. Jag hade helt glömt att de pratat om att Demonfursten återuppstått, att det var en Demonfurste vid liv; den informationen blev nog överskriven av det om Svärdmön pratade om hur Demonfursten besegrats tio år tidigare. Enligt Prästinnan var även Demonfursten för tio år sedan återuppstådd, åtminstone i engelsk undertext. Fast om det var den Demonfursten som låg bakom planen med spegeln, så måste ju “[h@n] finns inte längre i denna värld” innebära att den nuvarande Demonfursten är en annan individ. “Demonfursten har återuppstått” får ses som “en individuell demon har kommit till makten över demoner och monster och antagit titeln/funktionen ‘Demonfurste’ som så att säga återuppstått”. Kanske det är individuella demoners ambition, eller så är det världen i sig (eller gudarna) som skapar Demonfurstar ur intet. Så under hela seriens gång har man i bakgrunden kämpat mot Demonfursten, det är väl ett lite intressant storytrick. Goblin Slayer har lite crossover, då åtminstone två av goblinbaserna hade anknytning till nuvarande eller dåvarande Demonfurste, så GS är nästan som en “side-story”. Jag hade kunnat skriva detta inlägg mycket kortare, men det är inte så Scellan rullar.
  16. 1 poäng
    Bloom Into You: Under sports day dyker det upp en gren vid namn Svensk stafett. Enligt Wikipedia är det en stafett från tidigt 1900-tal med fyra deltagare som springer 1000 meter. Första springer 100, andra 200, tredje 300 och sista springer 400 meter. Tydligen en vanlig gren på juniornivå och i skoltävlingar som de i japanska skolor. Det förekommer även under DN-galan i Stockholm och i Norge. Tror även Usain Bolt sprang ett sådant lopp.
  17. 1 poäng
    Det är väl just det här att jag inte gillade hur de fläskade ut storyn i AO, så jag är skeptisk till deras förmåga att fläska ut den i Hi-Evolution. Men hoppet är det sista som dör etc etc! Jag menar inte att förringa dina känslor kring mecha, men jag tror att man lätt kan få lite fel uppfattning. Det är så att säga skillnad på mecha och mecha. En del handlar till stor del om robotarna, med fokus på jätterobotar som slåss mot jättemonster eller andra jätterobotar, typ en barnmechaserie från 1970-talet eller Pacific Rim: berättelsen var mest en ram för att hålla upp jätterobotactionsekvenser. Om det inte är ens kopp té så är det förstås inget att tvinga sig att se, men andra mechaverk är omvänt konstruerade: de använder jätterobotgrejen som en ram för att hålla upp en karaktärs- eller storyinriktad berättelse. Robotarna blir bara ett scifi- eller fantasy-element. Eureka Seven är ett exempel, Evangelion (en berättelse om depression) och Gundam (en berättelse om krig där robotarna motsvarar stridsvagnar/stridsflygplan) ett annat. Det är klart, om man verkligen inte vill se robotar alls så är det väl bara så det är, men det är synd om man avstår från mecha för att man tror att de uteslutande fokuserar på robotar. Den korta förklaringen av Gundam-djungeln är att det började som en anime som fick några storyuppföljare, men senare kom ju serier som bara hade “Gundam” i namnet: förutom att robotarna var bekant designade så var handlingarna och ibland stilarna helt annorlunda. Det betyder att man kan hoppa in i vilken “tideräkning” man vill: de olika versionerna brukar ofta namnges efter sina respektive tideräkningar. Originalet är Universal Century, UC. Jag tycker att Gundam Unicorn är utmärkt, men jag skulle nog inte rekommendera den som en startpunkt. För mig känns den som en kulmen av 30 år av UC-anime. Om man vill se original-Gundam-sagan så hade nog ett gångbart alternativ varit Gundam the Origin-OAV:n (6 delar, 2015) -> Gundam-filmtrilogin (1980) -> Gundam Z-filmtrilogin (1985/2005) -> läsa på lite om Gundam ZZ (1986) -> Char's Counterattack-filmen (1988) -> Gundam Unicorn (7 delar, 2010), då har man det mesta om den huvudsakliga konflikten som Gundam är känd för: kriget mellan planeten jorden och de frihetssökande rymdkolonierna och den långa konflikten mellan hjälten Amuro Ray och skurken/antihjälten/antiskurken Char. Det är totalt typ 28 timmar speltid, men det kanske känns mindre oöverkomligt om man tänker på att det i princip är 20 filmer på i snitt 86 minuter, som man gott kan se sisådär en i veckan av. (Jag är dock inte helt säker på att börja med Gundam the Origin, serien om Chars uppväxt och upptrappningen till kriget – det är lite som att börja sitt Star Wars-tittande med prequel-trilogin, om prequel-trilogin hade varit bra: vill man börja med att se berättelsen om Darth Vaders uppväxt? Jag tror dock inte att det skadar. Och så kanske det är tryggande att börja med något modernare, om det blir lättare att knyta an.) Annars kan man ju börja med en alternativ tideräkning. Iron-Blooded Orphans ska väl vara bra, tror jag, om man vill se en serie om barnsoldater på Mars. Fast det är ju ändå 50 avsnitt, uppemot en 18-19 timmar; samma med det fristående alternativet Gundam 00, och det fristående alternativet Gundam SEED har fler än 100 avsnitt.
  18. 1 poäng
    En reseblogg i mini-format att fördriva tiden med på bussar och shinkansen. Dag 1 och 2 Landade strax före midnatt söndagen 18 mars. Allt gick supersmidigt (just according to keikaku) och jag hann just in på mitt förbokade kapselhotell First-Cabin på Haneda domestic terminal 1 innan portarna låstes. Att sova gick sådär, trots att jag inte sovit på drygt 32 timmar (sover inte på flyg; en förbannelse) men att äntligen få duscha var värt stoppet. Jag reser ensam och njuter sedan landningen av min personliga sfär på 40 cm radie som aldrig passeras av någon mänsklig varelse. Men jag är socialt introvert - på andra benet av flygresan från Dubai pratade jag en hel del med min granne Ken från Tokyo. Jag upptäckte att det lilla japanska jag lärde mig för åtta år sedan var helt bortblåst nu, men Ken var helt flytande i engelska så det var inga problem. Han hjälpte mig till och med att förstå några katakana på soba-såsen på planet - sutoretto (straight) är den "vanliga" såsen. :) Tack Ken, hoppas du och dina färdkamrater hann med sista tåget in till Tokyo. Efter att ha stigit upp vid 07 började arbetet med att proviantera de sista nödvändigheterna inför min rundtur denna gång: en el-adapter (hur klarade jag mig utan förra gången!?), paraply och ett turist-simkort som möjliggör detta skrivande. Slutligen hämtade jag ut mitt JR East Nagano rail pass och åt en sorts frukost bestående av kare med naan och ett förbluffande gott svart kaffe på flygplatsen. Det var en sak som verkligen ändrats under de sista åtta åren - kanske jag inte hade behövt ta med kokkaffe och fältkök... Jag gjorde en liten detour till Nakano när jag väl nådde Tokyo - kunde inte hålla mig. Hängde på låset till Mandadrake men blev bortskrämd av några lokala otaku. De såg ut som riktigt hårdföra punkare/svartrockare med nitar och boots nedslina till innersulan. Deras ögon var svarta hål som verkade säga "Okej grabben, du har inte sovit på två dagar? Komm tillbaka när du maratonkollat två veckor Precure." Jag handlade på Haruya bredvid istället och fick tag i rariteten jag var där för - ShindoLs Henshin. Sedan åter till stationen, bento, Asahi, Shinkansen. Min ryggsäck väger nog under 20 kg men det var ändå det lilla extra som gjorde promenaden upp till Zenko-ji från stationen i Nagano lätt svettig. I Nagano pratas det knappt engelska och min språkliga degeneration blev desto mer kännbar när jag gav mig ut för att leta soba på kvällen. Jag har med mig några kursböcker i japanska och duolingo på telefonen och ska försöka göra en inhämtning under strötid på kvällarna - men först var det dags att lägga sig och sova för första gången på mer än två dygn på det mycket trevliga Shimizuya ryokan. Oyasumi!
  19. 1 poäng
    Resten av resan - Nikko Dagen efter fotograferade vi sakuran i den lokala parken igen. Träden måste nog ha varit uppe i 80% nu, en förvandling över en natt, och jag var givetvis helt lyrisk. Sedan tog vi oss in till Tokyo, shoppade bento i Asakusa och satte oss på expresståget till Nikko. Jag fick uppleva en traditionell japansk weekend-trip med onsen och ryokan och även sevärdheter som tempel, tempel och mer tempel. Naturupplevelserna var återigen det bästa. Middagen på vårt ryokan var en veritabel buffé och utan min guide skulle jag inte haft en blekaste aning om vad jag åt (eller hur, varför och i vilken ordning). Poolerna på detta onsen var icke-naturliga och belägna i själva hotellet men utsikten över flodravinen var väldigt fin på kvällen. En hel del vandring blev det även i Nikko, denna gång med full packning (det var innan vi checkat in på hotellet). Jag tycker verkligen jag ser skillnad på mina lårmuskler efter den här resan... Sista dagen spenderades helt på resande fot i Nikkos bergslandskap fram till tretiden, sedan började den mödosamma resan tillbaka till Tokyo och vidare till Haneda för mig. Några fina bilder av ett vattenfall fick jag med mig. Vi lyckades även se apor i det vilda från bussfönstret och åt olika former av yuba (sojamjölksskinn) till frukost, lunch och middag. Nej förlåt, till middag blev det obligatorisk japansk kare med tonkatsu på ett hak i Asakusa, just innan tåget till flygplatsen. Det slöt verkligen cirkeln på en resa som förutom de föväntade naturupplevelserna som verkligen uppfyllde mina förväntningar även innehöll gott om kulinariska upplevelser. Jag kommer verkligen inte att vänta i åtta år igen till nästa tillfälle. Att ha en kontakt i Japan gör resan så otroligt mycket lättare och bättre - men det är knappast unikt för Japan utan är egentligen det bästa sättet att resa oavsett destination. Jag hoppas få återgälda gästfriheten snart och bjuda min vän på lite svensk natur, kultur och mat. Tillägg: Ingen som reflekterade över datumen jag var där? Japp, Tokyo Anime Expo 2018 var under samma helg som jag var i Nikko. Jag såg det av en slump några veckor innan avresan, men vid det laget var Nikko redan planerat i goda vänners lag. Känns som att det inte gjorde så mycket med tanke på upplevelserna och förresten är jag ju folkskygg så det var nog lika bra...
  20. 1 poäng
    Resten av resan - Hamami i Yokohama och Kamakura Den andra halvan av dag sex spenderades med något väldigt japanskt, nämligen att pussla ihop tågsträckningar och tidtabeller för att navigera till Yokohama utan att behöva bege mig in till liggsåret som är Shinjuku. Det komplicerades lite av att min telefon dog så jag fick göra allt analogt, men jag lyckades till slut nå Yokohama vid sjutiden efter att ha spenderat två timmar på en 'express service' vilket gav mig värdefulla 20% batteritid på telefonen igen (lokaltågen har inga eluttag). Jag lyckades få tag i min japanska vän och värd för den sista delen av resan. Hon hade, true to her roots, jobbat till cirka 03:00 natten innan och gått upp vid 05:00 och sedan jobbat till 19:00 när hon mötte upp mig, men var ändå strålande glad och såg piggare ut än mig när hon tog mig med på Shin-Yokohama Ramen Museum. Jag tror jag fick min bästa ramen någonsin där (till och med bättre än från 2010, på haket i Harajuku som jag inte minns namnet på men eventuellt kan navigera tillbaka till om jag har turen att gå ut ur rätt utgång vid Shibuya). Om ni har chansen, ta den rökta soja-baserade ramen, från Hokkaido. Jag inser nu i efterhand när jag skriver, hur många superlativ denna reseskildring innehåller men jag kan inte göra annat än att hålla mig till sanningen. :) Dag sju, efter att ha fotograferat den begynnande körsbärsblomningen i den lokala parken, begav vi oss tillsammans till Kamakura, en liten pärla på kusten söder om Yokohama. Nästan lika tempeltätt som Nara (minus rådjuren) och med terräng och andrum var det en naturupplevelse i stadsformat. En enorm buddha i brons var den största attraktionen, men även en rad shinto-helgedomar (varav ett altare var tillägnat kitsune) och några mindre buddhistiska tempel hann vi med. Det här var enda dagen jag reste utan mitt huvudbagage, vilket var tur för vi klockade in 24 km vandring i kuperad terräng den dagen! Körsbärsträden vid templen hade precis börjat spricka ut (de stod 60% i blom enligt min värds sakura-app på telefonen) och förgyllde verkligen vistelsen. När jag bokade resan i början av januari hade inga prognoser för hanami ännu publicerats, vilket är anledningen att jag fick resan för endast 6000 kr. Hade jag väntat tills prognosen hade det nog blivit mycket dyrare. Jag chansade alltså lite på en tidig blomning och även om jag inte fick se den legendariska blomningen till 100% (ni vet, med köande till picknick-platserna ett dygn i förväg) så känner jag mig ändå extremt lyckosam - ett vanligt år hade jag inte fått se mer än några knoppar vid den här tiden i Yokohama, men våren kom hårt och plötsligt efter den hårda vintern i år och vände på spelbrädet inom en tvåveckors period. Kulinariska höjdpunkter inkluderade klassisk japansk restaurang gömt på en bakgata vid stranden, mochi och taiyaki samt resans tredje kopp sanslöst goda kaffe. Jag hade precis börjat få huvudvärk av koffeinbrist så det kom väldigt påpassligt. På kvällen återvände vi till Yokohama och vandrade runt i parkerna nere vid hamnen och Chinatown. Yokohama är som en stillsammare förort till Tokyo (med "endast" 3.4 miljoner invånare) med en väldigt fin stadsbild, speciellt med kvällsbelysning. Jag shoppade matcha-pulver som ska räcka i ett par år och vi avrundade kvällen med några flottiga takoyaki och lite umeshuu medan vi planerade morgondagens etapp.
  21. 1 poäng
    Resten av resan - Suntory Hakushu Det bästa med Suntory Hakushu är utan tvekan läget. Beläget i en dal i en förlängning av japanska alperna med snöklädda bergstoppar, tallskog och fruktodlingar var det extremt fotogent så här på vårkanten. Det är något med Japans natur som får mig att gå igång på alla cylindrar. Som Jämtland, fast med mer färg och mindre gråskalor! Själva rundturen på destilleriet var väl genomförd och proffsig. Jag har gått ett gäng liknande turer i Skottland tidigare så jag kan processen utan och innan och kunde fokusera mer på att ta in miljön. Rundturen avslutades med en provsmakning och var inte riktigt som jag är van vid. Vi serverades fyra glas med Hakushu, varav nr 3 och nr 4 var samma produkt - den vanliga tolvåringen. Varför två glas med samma? Ni ska få höra varför. För eventuella whiskynördar på forumet ska jag försöka återge mina intryck: Nr 1 var en komponentwhisky som lagrats på nya fat (amerikansk vit ek) som jag förstår det. Medan detta normalt skulle ge en produkt som liknar bourbon (vilket inte jag ser som "riktig" whisky) var träsmaken extremt mild. En recensent beskriver detta fenomen som en trolig produkt av att Hakushu lagras på så hög höjd vilket ger en långsam process och upptagning av smakämnen. Smaken var, precis som en vanlig Hakushu, frisk och fruktig. Ljus, med nästan obefintliga rinnspår vid slungning av glaset och ett brett spektrum av dofter (gröna äpplen, spannmål, vårblommor, vaniljkex). Väldigt komplex för en komponentwhisky och jag tycker den kunde buteljeras som den är - men då är jag också ett fan av single casks och andra sätt att gå tillbaka till "flintyxe-whisky". Alkoholinnehållet var runt 50% så jag spädde ner den med några droppar vatten och lukterna formligen exploderade och drog med sig nya smaker upp. Sedan gjorde jag tyvärr som japanerna rekommenderade och spädde ner den till runt 20%, vilket visserligen lät mig känna smakerna av gräs och sommaräng bättre, men jag tycker fortfarande att det som gör whisky till whisky smakas bäst vid runt 40%. Betyg: Nose 24; Palate 22; Finish 17; Balance 19 = 82/100. Nr 2 var en annan komponentwhisky från lätt rökt malt. Enligt länken ovan ska denna ha lagrats på ex-bourbon casks. För mig var denna whisky bättre än Hakushus vanliga tolvåring. Den hade fruktigheten hos den orökta malten, något varmare och sötare från fattypen och en perfekt rökighet utan att doppa ner sig alltför mycket i torv-träsket, vilket många skotska destillerier från Islay tyvärr gör (jag personligen skiljer på rök och torv och jag ogillar den senare smaken). Långa rinnspår vittnar om fenolhalterna. Betyg: Nose 24; Palate 22; Finish 23; Balance 18 = 87/100. Nr 3 var Hakushu 12 yo, destilleriets "standardwhisky" som är en vat av tre komponenter (återigen enligt länken ovan). Förutom den fräscha, orökta Nr 1 och den rökta Nr 2 ska en tredje komponent ingå - en sherrylagrad orökt malt, vilken jag saknade från provsmakningen. Det hade varit väldigt intressant att veta hur den smakade (det finns ju faktiskt helt sherrylagrade skotska whiskies som funkar hur bra som helst - faktiskt tillhör de mina favoriter). Allt sammantaget tycker jag tyvärr att man tämjer smakerna och lukterna alltför mycket för att uppnå den berömda japanska balansen. Betyg: Nose 22; Palate 20; Finish 18; Balance 23 = 85/100. Och Nr 4? det var alltså Nr 3 igen, men hela 4 cl. Nu skulle vi njuta whiskyn som de flesta japaner helst dricker den, nämligen som 'highball'. Man bygger drinken från iskuber (eller helst hackade isstycken, vilket vi naturligtvis fick), whisky och sodavatten, med en lätt krossad kvist mynta på toppen. Med en utspädning till 16 cl förvandlas whiskyn till något ölliknande, som enligt utsago kan "åtnjutas som måltidsdryck av fadern i den japanska familjen". Smakerna kom till förvånande mycket rätt i denna drink och myntan tillförde verkligen något som gav mig känslan av att sitta i en barrskog uppe i bergen om våren (vilket jag ju också gjorde). Jag är helt för whisky som måltidsdryck, men jag tycker nog fortfarande att cask strength Islay är den bästa drycken - till haggis, förstås. För tio år sedan var japansk whisky extremt i ropet (folk började till och med dricka highballs) men jag genomskådade det som lite av en fluga. Efter den här provsmakningen har jag dock öppnat mina ögon lite mer för perfektionen som går att få i balans och komplexitet i whiskyn från mitt favoritland i så många andra avseenden. Det här har nog gjorts möjligt av att min fabläss för extremt rökig Islay-whisky gått över lite grann (just nu ser jag Talisker och Oban som de perfekta kompromisserna).
  22. 1 poäng
    Morgonen dag 6 Okej, det kanske var en dålig ide att gå loss på basashi (alltså rå häst) så här på resande fot. Den här morgonen har varit rätt jobbig. Nu ska jag åka pendeltåg två timmar till Kobuchizawa - wish me luck. Jag har tills sjutiden ikväll innan jag måste vara i Yokohama, så före dess tänkte jag hinna med en rundtur på whiskydistilleriet Hakushu.
  23. 1 poäng
    Dag 5 - Basa, basashi Jag höll mig till planen och högg expressbussen från Shiga Kogen vid 08:04, mellanlandade i Nagano och var i Matsumoto vid 10:49. Eftersom jag bokat hos pajas-hotellkedjan Toyoko Inn* så fick jag inte tillgång till rummet förrän 16:00 och därför hade jag ju en del tid att döda. Dags att göra en "kanske" grej på listan! Satte mig direkt på lokaltåget till Hotaka, åkte vidare med taxi och nådde Daioh wasabi farm strax före tolv. Tyvärr var provsmaknings- och tillverkningsdelen stängd för lunch just när jag var där, men parken som omsluter hela odlingen var väldigt vacker och hälften av mitt shoppande efter souvenirer den här resan var klart i en grisblink. Wasabi-kombu-chips, wasabichoklad, wasabisalami, wasabimochi och, förstås, hel wasabirot som förhoppningsvis ska överleva en dryg vecka i en plastpåse innan den ska överlämnas till mina finsmakande vänner där hemma. Åter i Matsumoto vid tvåtiden var jag ju såklart tvungen att fördriva ytterligare två timmar innan check-in. Så jag plockade huvudsaken med stoppet i Matsumoto när jag ändå var igång och det var förstås slottet (Matsumoto-jo). Efter en rask promenad nådde jag slottet där det fanns en liten kur med supergulliga gummor och gubbar som kunde språk och voluntärarbetade som guider. Jag är en sån som alltid går hem hos gamla tanter och blev nästan bortförd av en 90-årig gumma som sa att "vi hade en dejt." Vi tog lite bilder tillsammans men sedan slet min guide Takahashi-san (tror jag hon hette; det var något supervanligt efternamn på T i alla fall) iväg mig och visade mig runt på slottet, som egentligen var en borg, fast den var byggd i trä och därför inte fullständigt perfekt i sitt syfte, som var att skydda emot eld, kanoner och trebucheter. Jag hade en halvtimme till innan check-in när jag var klar med borgen, så jag åt en anonym, sen lunch på ett café (note to self: gör aldrig om det; gå bara på nudelrestauranger, erkända toppklasshak och izakaya i framtiden). Så strax efter jag checkat in på mitt hotell fann jag mig i situationen att jag var klar med mina turistattraktioner i Matsumoto innan jag ens installerat mig. Det var då det började. Jag tog en lång dusch, satte mig och planerade i min guidebok och kollade på sumo en stund på tv:n på hotellrummet (sumo är på samma gång sjukt underhållande som det är sanslöst; kul att ha det på typ kanal 1 när man slår på tv:n). Så jag hade alltså ätit en väldigt sen lunch och var inte speciellt hungrig till middagen. Dags för sushi med andra ord. Hittade till Kura till åttatiden och blev helt hänförd. Jag är starkt traditionell när det kommer till sushi så det blev maguro nigiri och nama-biru, ändock med en liten regional specialitet till förrätt: basashi (jag fegade ur och toppade inte av beställningen med hachinoko). Har ni varit med om att ni nästan grinat av matens fulländning någon gång? Så var det på Kura. Om ni gillar fusion sushi, med rökta, eldade och inlagda djurbitar, frön och såser på era riskuddar så gå inte hit - ni är inte värda det här stället. Det här var enkelt, korrekt och helt jävla fulländat och där trodde jag inte att kvällen kunde bli så mycket bättre. Enter Main Bar 'Coat'. En liten bit upp för samma gata, innanför en anonym dörr och en trapp upp till andra våningen fanns en mörk, stilren och klassisk bar med 15 meter bardisk snidad ur ett enda stycke trä, whiskysortiment som hade lika gärna kunnat placera baren på Islay geografiskt och idel västar och flugor på de extremt seriösa bartendrarna som huserade där. Ni vet mangan 'Bartender'? Ja, exakt så. Där fick jag samtala med föreståndaren Hayashi, smaka hans drink som vann första pris på Japanska bartendermästerskapen 2001 och prova en ny generation av Ardbeg som toppade alla deras tidigare utgåvor. Min sinnesstämning var lyrisk när jag drog mig hemåt. Inte hade jag anat att det skulle bli en gourmetresa av det här, som en bonus. Resten av resan lär förmodligen skrivas i efterhand, om alls, för hädanefter färdas jag i sällskap och lär inte ha tid att skriva på forum framför att umgås. Men den andra halvan av resan kommer att spenderas i Yokohama, Kamakura och Nikko och då kommer vi att gå all in på onsen ryokan! *Egentligen hade jag bokat på en klassisk ryokan även här, men min bokning blev 'lost in translation' då mitt bekräftelsemail (som inleddes med orden "thank you for your reservation") inte alls visade sig vara en reservation. Hade man läst slutet på mailet (som jag säkert gjort om jag inte hade haft extremt många bättre saker för mig) så hade man sett att det trots inledningen stod "please confirm your booking" där. Eftersom jag inte gjorde det så kom det ett nytt mail några dagar senare där det stod "since no confirmation, no room."
  24. 1 poäng
    Dag 4 - Det går inte alltid som man tänkt Snöstormen slog till med full kraft mot Shiga Kogen vid 11:30. På morgonen hade jag ödslat två timmar på att försöka lära mig snowboard innan jag gav upp och växlade in brädan mot ett par skidor, så jag hann med ett helt åk på skidor innan alla liftar plötsligt stängdes. Det var bara att bege sig tillbaka till hotellet, dra på sig yukatan och ta ett bad. Jag satt ett tag och funderade över mina alternativ. Jag skulle kunna avboka mitt hotell i Matsumoto och förlänga vistelsen i Ichinose med en dag och göra ett nytt försök på åkningen dagen efter. Men med tanke på att jag ska möta upp mitt japanska sällskap i Yokohama på fredag inför den andra delen av resan kände jag att jag ville vara en bit på väg. Fast just nu såg det ut som att snöstormen måste bedarra först innan det gick att ta sig någonstans alls. Vinden fullkomligen dånade utanför och fönstren kändes ungefär lika hållfasta som såpbubblor. Mitt första möte med nyckfullt fjällväder. Det var bara att glömma en promenad till ölstugan igen denna kväll (mindre än en kilometer bort), men jag hade en burkautomat med chu-hi utanför dörren och roade mig med duolingo resten av kvällen. Snöstormen slutade 05:45 nästföljande morgon.
  25. 1 poäng
    Bra fråga! Jag vet dock inte om den kan besvaras rationellt. Vad gör manga bättre än anime? Med dess kommersiella förutsättningar är det ett bättre utlopp för konstnärligt uttryck. På grund av att det krävs en avsevärd mindre budget finns det en mycket större möjlighet till en djupare vision i form av experimentalitet och olika/kontroversiella ämnen och personliga berättelser. (Animeproducenter som lägger motsvarande miljontals kronor vill ofta säkra återbäring genom att öka berättelsernas dragningskraft.) På grund av att berättelserna oftast är gjorda av 1-3 personer (författare, tecknare, redaktör), så finns det en mycket större möjlighet till en enhetlig vision. På grund av att serierna oftare är mindre tidsbegränsade -- bortsett från risken för nedläggning -- så finns det en större möjlighet till en genomförd, komplett vision. Det är billigare att köpa för konsumenterna. Man kan få "mer berättelse per krona". Det kan vara bättre tecknat, då mer arbete läggs ner per bildruta -- jämför ett kapitels typ 50-200 bildrutor mot ett animeavsnitts 5 000-15 000. Konsumenten har större kontroll över intagandet av berättelsen -- att läsa jättefort, att stanna på enstaka bildrutor, att bläddra fram och tillbaka och hoppa mellan sidor. Det kan vara ett sätt att skräddarsy sin upplevelse. Det är en större marknad, vilket ger fler verk, vilket ger större möjlighet att det finns serier som är perfekta (för den enskilda läsaren). Vad gör anime bättre än manga? Det känns som att Shirobako visar typ allt jag vill säga här, men: Det är ett kollaborativt medium. Många människor arbetar på det, vilket ger det ett annat sorts djup. En chefsförfattare som arbetar med en regissör för att ta fram handlingen, som av olika personer skrivs avsnittsvis, som av olika personer blir till bildmanus, som av ännu fler olika personer animeras, varpå det av ytterligare personer färgsätts och effektläggs och ljudläggs och röstageras och klipps -- och i alla steg tillkommer en personlig "touch". Om man vill ha enhetlighet kan det vara spretigt, men vill man å andra sidan utsättas för en mångfald av uttryck inom ramar kan det vara det starkare alternativet. Det kan också göra det till ett mångtydigare, djupare verk. Många människor arbetar på det, vilket ger mer att vara besatt över. Att sätta sig in i hur olika regissörer brukar vilja uttrycka sig, vilka berättarstilar olika författare har, vilka styrkor olika animatörer har, vilka förmågor olika studior brukar kunna värva, vilka roller som passar olika röstskådespelare, vilka försäljningsvolymer olika serier får, och så vidare. Det är ett multimedium. Som animeskapare har man fler verktyg för att realisera den berättelse/upplevelse man vill förmedla. Animation som konst och hantverk är, om man är så lagd, väldigt fascinerande. Man kan tänka på hur dynamisk animation har sin egen dimension jämfört med teckningar: "animation" är i sin essens något som ska antyda en verklighet eller skapa en effekt genom att simulera rörelse, en tidsbaserad kvalitet. Jämför detta med "teckningar", vars funktion är "spatiell". Vad gäller hantverket kan man uppskatta vilka skickligheter som krävs för bra animation, och hur animatörer står för typ hälften av karaktärsskådespelet. Den andra hälften står röstskådespelare för, och de är duktiga; när de är rätt för sin roll och får bra regi så kan de tillföra rysligt mycket. Ett tonläge i en replik, ett litet darr på rösten, ett själdjupt ångestskrik -- eller klockren "deadpan". Även detta är konst och hantverk, det är mycket mer än att någon med gnällig röst läser ett par ord på papper. Och vad är väl musik om inte en stämningssättare? Det är inte för inte som "anison" blivit ett begrepp. För att inte tala om ljudläggning (ofta underskattat), klippning (för att ändra tempo), färgsättning (då manga oftast är i svartvitt). Det är ett mindre medium (än manga). Det gör att det (diskuterbart) blir mer överskådligt än manga, en bra egenskap för historiker såväl som komplettister. Även "kurering" blir lättare, alltså i benämningen att gå igenom material för att hitta det som är värt för andra att ägna tid på. Det är ett större community, många fler fans, och -- kanske -- större bredd på typen av konsumenter, åtminstone utanför Japan. (Typ hur vanliga gamers kan ha sett Attack on Titan.) Det är roligare att samla på, då utgåvor kan vara större och ha mer extramaterial, som bakom kulisserna-dokumentärer och kommentarspår. Det är inte heller blad som kan gulna eller gå sönder. (Fast även plastskivor degraderas med tiden, och kan bli oläsliga.) Man utsätts för en kontrollerad berättelse. Det innebär att verket vad gäller tempo och ordning uppfattas som dess skapare vill. Man kan även argumentera för att anime ligger närmare filmkonsten, vilken ju manga efterliknar, och därför är mer "renodlat". (Jag blir påmind om denna föreläsning.) Ett möjligt motargument skulle dock kunna vara att "cinematiskt berättande" egentligen är generella visuella tekniker som filmkonsten inte har ensamrätt på. Det är åtminstone några punkter jag kan komma på, och båda har alltså sina fördelar. Det handlar förstås inte om att utse en vinnare (och det tror jag inte att någon av oss försöker göra). Men med handen på hjärtat så tror jag att jag föredrar anime för att det som genre har lättare till bombasm. Stora, ljudliga explosioner! Svulstiga känslospel! Jätterobotar som slåss med svärd! Innehållet kan vara detsamma, men anime som presentation är större på det sättet. Och det liksom tilltalar min inre sjuåring, han som vuxit upp med och alltid älskat film, tecknad och ej. Och vad gäller det du nämner om att kontrollera läsandet, så är jag nog mer passiv i min animangakonsumtion. Jag s.a.s. säger åt animeverket "visa mig vad du har". Det är dock, medger jag, naiv, omogen konsumtion som jag vill växa ifrån, för att berättarkonst är starkare som dialog än monolog. Med allt detta sagt så vet jag dock inte om jag i praktiken prioriterar anime! Med anime följer jag 14 runt serier i taget. Med manga följer jag 200!
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×