Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende på 2022-04-24 inom alla områden

  1. 1 poäng
    Gunjō no Fanfare: Fjortispopsångare Yū lämnar musikbranschen för att börja på gymnasieskola för att bli jockey. Alltså tävlingshästförare. (Motivationen ges nog senare.) Den lilla inträdesklassen (åtta elever) med lite blandade personligheter presenteras – mesen, vilden, nörden, tjejen – tillsammans med ett par lärare. Antagonister i första avsnittet är den påträngande pressen, men det händer också att ett par hästar flyr efter ett skrammel och att de nya eleverna otillfrågat tar på sig att hindra dem; mest till hjälp är ett ”naturbarn”. Ultraspecifikt ämne, men en inte obekant sportanimestruktur t.ex. där Yū har en särskild förmåga – och då menar jag inte hans förmåga att säga att han vill ”bli ett med hästen” utan att bli utskrattad. I slutet blir Yū buren av naturbarnet i sina armar (”princess carry”), och de ser varandra djupt i ögonen till rosaskimrande bakgrund varpå Yū rodnar, så den har gayromantiska undertoner (eller bara ”toner”) också, men det kan mycket väl vara ”gaybaiting” i ett desperat försök att locka fujoshifans, så som är ganska brukligt för sportserier. Soundtrack av Hiroyuki Sawano, men det känns oinspirerat; huvudmelodin låter som Sawanos eget tema från Mare (7 år gammalt J-drama om tjej som blir konditor). Inte ett dåligt avsnitt, men inte något som intresserar eller lockar för mig. 5/10. Jantama Pong: Chibiskämtminianime baserat på mahjongmobilspel. Totalt meningslöst. Avsnitt 0 var ett aprilskämt där gänget isekaiades. 4/10. Love All Play: Högstadiegrabb som gillar badminton blir erbjuden sportstipendium till gymnasieskola där hans badmintonförebild går. Han hade planerat att gå en skola med sina kompisar och hans föräldrar är emot sportstipendiet, men han övertygar dem och blir inbjuden med några andra högstadiekillar att träna med gymnasielaget. Avsnittet slutar när idolen ser lite missbelåten ut med de presumtiva nykomlingarna. Sportanime helt utan flärd eller annorlunda infallsvinkel. Jag vill nog hellre se Hanebado. 5/10. Otomege Sekai wa Mob ni Kibishii Sekai Desu: Hans lillasyster tvingar honom att spela ett klyschigt pay-to-win-tjejspel, men dör och återföds som medelmåtta i spelet vars huvudpersoner och misandriska värld han avskyr, och misslyckas hålla sig i bakgrunden. Oanmärkningsvärd handling och oanmärkningsvärt genomförande, så när som på ett par punkter. I första avsnittet slåss huvudpersonen mot ett monster, och musiken går från äventyrsmusik till stridsmusik mitt i; avsikten måste ha varit att efterlikna en slumpmässig monsterattack som i ett spel. Utöver det har jag tänkt på att designen är ganska ful, specifikt huvudtjejernas ögon. Jag gillar mangadesignen; bra kawaiikos. 4/10. Healer Girl: Ganska snyggt. Många insatta sångnummer, med bra läppsynkning och koreografi är bra. Men det blir för mycket, även den instrumentala musiken; det känns fånigt sentimentalt, liksom viktlöst och ytligt. Serien får gissningsvis följa flickan och hennes kamrater medan de lär sig, genomgår prövningar, får erfara healingvärlden, och möta olika patienter, alltså inga vidare avvikelser eller överraskningar (gissar jag), så huruvida det lönar sig att se vidare hänger nog på hur mycket man gillar figurerna och stilen, som jag tror att man kan få en rättvis bild av redan efter första avsnittet. Men jag blev personligen inte lika hänförd som @Raccomunk. Det hjälper nog inte att jag alltid ogillat musikaler. 5/10. Yūsha, Yamemasu: Hjälten Leo som enahanda besegrade demondrottning Echidna finner sig åter framför henne, nu för att be om jobb sedan han landsförvisats från människorna p.g.a. deras rädsla för hans övermakt. Hon nekar argt, men utan hennes vetande erbjuder de fyra demongeneralerna hjälten ett provisoriskt jobb. Känns som en berättelse som vuxit fram från öppningsscenen, så som Maoyū känns. Lite ytlig på så sätt, trots ett försök att kompensera med en "mystisk" öppningsscen. Men inte usel; det är en fantasykomedi med lite drama som fokuserar på hjältens omständigheter (”ack, vad det är synd om Leo!”), och den har nog rätt energi och figurgalleri för att underhålla de som intresseras. 5/10. Birdie Wing: Golf Girls’ Story: Eve, en ung kvinna – i Europa eller i New York? – är en otrolig golfare, men använder sina förmågor för att spela i privata vadslagningar eller låta sig lejas för golfrelaterade uppdrag; hon tjänar pengar för att trygga några föräldralösa barns tillvaro, tillsammans med en kamrat och en kvinna som driver en illegal bar. (Irreguljära migranter?) I första avsnittet glänser Eve några gånger, nedvärderar golf som sport, och möter en japansk tonårig golfare som är lika tävlingslysten som Eve. Sportaspekten verkar gå åt det övernaturligt överdrivna hållet, och hålla sig relativt ytlig, så det är inget jag skulle rekommendera åt t.ex. min bror, som golfar, och personligen är det inget som lockar mig. Den klyschiga motivationen är inte en dålig idé, men inte tillräckligt inarbetad för att det verkligen ska fungera. Figurerna är bara ointressanta. Överlag medelmåttigt. 4/10. Deaimon: Den bohemiska sonen (30+) återvänder, efter ett årtionde som misslyckad tramsmusiker, till sina föräldrars konditori efter (överdrivet) sjukdomsbesked, besluten om att börja lära sig konditoriaffärerna för att så småningom kunna ta över familjefirman. Dock har föräldrarna sedan ett år tillbaka fostrat en 10-årig flicka som övergavs hos dem av sin pappa, och nu gör hon (ofrågat) sitt yttersta för att återgälda dem och behålla sin plats och så småningom ta över verksamheterna. Hyfsat manus! Dels är det en rik kontrast mellan de huvudsakliga två: han är en lättsam, obrydd, oansvarig vuxen, medan hon är en lillgammal handlingsmänniska. Han lipar sentimentalt åt bakverk, medan hon är oförmögen att be om hjälp. Han har en öppen familj, hon blev övergiven av sin enda förälder. Han har inga bördor, hon har för stora bördor för ett barn. Karakteriseringen är bra, och handlingen lagom stor för första avsnittet; av slutvinjetten ser man att karaktärsgalleriet kommer att utvidgas, men början gör inte för mycket. 6/10. Jag undrar hur japansk konfektyr faktiskt smakar… RPG Fudōsan: Manga Time Kirara-moéblobfjantfantasy om moéblobbar som jobbar på bostadsförmedling. Totalt oanmärkningsvärt och i linje med vad man kan vänta sig av Manga Time Kirara-anime, som förvisso ibland har något som sticker ut, t.ex. en käck välproducerad öppningslåt eller vassare visuell stil. Här är det ingenting alls. 5/10. Shijō Saikyō no Daimaō, Murabito A ni Tensei Suru (”Den mäktigaste demonfursten återföds som bybo A”): Övermäktig gudkonung bestämmer sig för att reinkarnera för att hitta folk som inte är rädda för hans övermakt och bli vän med dem; givetvis är den nya tidsåldern svagare så att hans relativa övermakt blivit ännu större; givetvis kommer han i kontakt med potentiella vänner som uppenbarligen har något slags koppling till tidigare kamrater (fler återfödda?); och givetvis är det ren och skär slentrian med ytligt världsbygge (klyschfantasy), dålig karakterisering (huvudpersonen har levt tio år som ett normalt barn men är ändå helt och oförklarat missanpassad), och självosäkerhet (inte ens i titeln vågar den stå på egna ben utan måste förklara premissen i termer av TV-spelsklyschor, fastän den inte ens har något slags TV-spelskoppling). 4/10. Innan jag såg den trodde jag att den skulle vara som Maō Gakuin no Futekigōsha, men Futekigōsha var faktiskt mer ”egen” än det här. Tomodachi Game: Fattig kille och hans fyra vänner kidnappas till ett socialt spel som sätter deras vänskap på prov i utbyte mot pengar som ska betala en påtvingad skuld. Om något kan jag åtminstone säga att den har ett starkt fokus på temat om vänskap och tillit och pengar; figurerna är snabba att ge uttryck åt det. Och faktiskt gillar jag nog att den verkar ligga närmare Liar Game än exempelvis Ōsama Game: folk dör inte så fort de misslyckas. Dödsspelen blir fort lite för mycket, på mer sätt än ett. Frågan återstår dock om de kommer att lyckas göra något med livsblodet för en serie som denna: bra pussel. Produktionen är medioker, och regin likaså; de försöker med något slags thrillerkänsla i bilderna de visar, men det faller bara platt. 4/10. Gaikotsu Kishi-sama, Tadaima Isekai e Odekake-chū: Den nötta klyschan: gamer vaknar upp i fantasyvärld i sin spelfigurs kropp, är supermäktig, och bestämmer sig för att leva och rollspela i godan ro som äventyrare. Gimmick: hans spelfigur är ett skelett dolt i rustning. Inom sin tid får han följeslagare: en rävmaskot, en alv, och en djurmänniska-ninja. Börjar på fel fot, med en våldtäktsförsöksscen, där brottet givetvis avvärjs av huvudpersonen. Det är ganska smaklöst hur de två kvinnorna sexualiseras i sin utsatthet, med glänsande stora guppande bröst etc. Därefter följer en något bisarr öppningsvinjett: rockmusik med lite ljudeffektsatta exempeläventyrligheter, och showcasing av huvudpersonens skeletthuvud och skratt; de har åtminstone det goda omdömet att förstå att ett skrattande skellington är en komisk bild. I övrigt den sortens anime som man vet att man vill se eller hoppa över, baserat på beskrivningen. 4/10. Pust, typ ett dussin serier kvar att kolla in…
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×