Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende på 2022-05-09 inom alla områden

  1. 1 poäng
    Heroine Taru Mono! Kiraware Heroine to Naisho no Oshigoto: Lantistjej börjar Tokyogymnasium och råkar bli inblandad med ett par idolpojkar i samma klass, vilka i hemlighet ogillar varandra och ogillar henne, men när hon söker jobb för att lätta sin fjärrboende familjs ekonomiska börda råkar hon få jobb som deras manager-trainee. Det är där första avsnittet slutar, med ett "eeeh!?". Shōjokänsla; lite karaktärslöst, men harmlöst. Baseras på låtar av trion Honeyworks (två kompositörer, en illustratör) som började 2010 med att göra Vocaloid-musik, men efter några år med vanlig musik. ”Låtbaserad anime” känns bisarrt, men det är ju inte första gången: Mekakucity Actors (Shaft, 2014) var Vocaloid-låtbaserad. Det är inte ens första gången som Honeyworks får anime: de har haft några timmeslånga filmer och miniserier (Zutto Mae kara Suki Deshita, Suki ni Naru Sono Shunkan o, Itsudatte Bokura no Koi wa 10 Centi Datta, Hashiri Tsuzukete Yokattatte) 2016-2018, och 2020 kom en långfilm (Kono Sekai no Tanoshimikata) som verkar handla just om idolpojkarna i Heroine Taru Mono. Alla verkar utspela sig i samma universum, på samma skola. Jag hade personligen ingen vidare aning om Honeyworks förrän vtubaren Coco släppte deras låt Fansa som sin första och sista covermusikvideo. Enligt en Honeyworks-wiki är Fansa skriven utifrån perspektivet hos en idol som genomlider professionella svårigheter som trakasserier från antifans men bestämmer sig för att bli starkare för att tacka sina fans. Och med tanke på att det (tycks vara) trakasserier från antifans som fick Coco att hänga upp hatten, men att hon är tacksam för sina fans, så var det nog därför hon valde den. Fast det har ju inget med denna anime att göra. Vill bara säga 5/10, kommer inte att följa. Shachiku-san wa Yōjo Yūrei ni Iyasaretai: Kvinnlig företagsslav jobbar över ensam, men en liten spökflicka är orolig för henne och försöker skrämma hem henne men misslyckas. Gulligt, visst, på det där ytliga sättet, men utdraget; det är för lite material för 20 minuter. Kronologin i avsnittet är onödigt krånglig, typ C-A-D-E-B-C (istället för exempelvis C-A-B-D-E). Materialet nuddar något slags psykologisk kärna om depression och betydelsen av att ha någon som bryr sig, och det är ju ett bidrag till de japanska berättelser som ska tilltala Japans alldeles för många faktiska företagsslavar (jag påminns om denna lilla vtuberdiskussion mellan ett par f.d. företagsslavar; vi snackar typ 19-timmarsarbetsdagar plus ta med jobb hem!), men jag får inte känslan av att den vill analysera eller ifrågasätta på något djupare plan. I genren ”fluff för företagsslavar” föredrar jag Senko-san. Svag 5/10, kommer inte följa. Koi wa Sekai Seifuku no Ato de: Röda killen i en sentai-hjältegrupp dejtar (med ömsesidig vetskap) en tjej som är general i en sån där hemlig skurkgrupp som försöker ta över världen eller nåt. I första avsnittet: hemlig dejt mitt under strid (de håller handen vid tredje träffen! Vad obscent!), och hur det gick till när de blev ihop. Sentaikomedier och -parodier är inte längre en fiffig vändning av ett bekant material, utan ett bekant material i sig, så bara ”tänk om hjälten och skurken i barnprogrammet var ihop” som ren gimmick räcker inte långt. Istället får man behandla det som en mer allmän romantisk komedi. Tyvärr är det inte en särskilt intressant sådan; figurerna känns konstlade och relationen barnslig och destinationslös. Jag tror att det behövs en antydan till något slags omedelbart hot (t.ex. någon som misstänker något) för att få lite framåtfart. Kanske den får det senare, men det bryr jag mig ju inte om nu. 5/10, kommer inte följa. Mahō Tsukai Reimeiki: Fristående uppföljare till 2017 års Zero kara Hajimeru Mahō no Sho. Fantasy där häxor förföljts och dödats, men något årtionde efter föregångaren börjar trolldom accepteras och läras ut. En kille med minnesförlust går en magiskola men är kass och skickas för att gottgöra sina dåliga resultat ut på uppdrag tillsammans med en gammal lolihäxa, en storbystad toppelev, och en ödleman. Livlös. Ibland försöker den se livlig ut, men den lurar mig inte: tonen är helt energilös, och de platta karaktärerna håller sinsemellan platt dialog om en ointressant värld. Det närmaste något intressant var att Fripsides öppningslåt lät som en rehash av ett Railgun-OP. 4/10, kommer inte att följa. Ao Ashi: Fattig högstadiegrabb i lantlig fiskestad är duktig på fotboll, men med tanklös, självcentrisk spelstil som leder hans lag till vinst, men de förlorar när han skallar en motståndare p.g.a. provokationer. En tränare från storstan får intresse för honom och lär honom ett bollknep, och får se att grabben överraskande nog har fantastisk situationsmedvetenhet och lagkänsla. Han blir inbjuden till lagantagningstest; hans storebror täcker kostnaderna för att han åtminstone ska kunna ta testet. Inte den sämsta sportserien denna säsong. Nötta hjulspår, jo, men den gör rätt. Framförallt har man några kontraster och konflikter som ökar komplexiteten, som att han målas upp – och målar upp sig själv – som ett egoistiskt naturbarn, men har hög mental närvaro (håller koll på alla spelare på planen) och ödmjukhet att ge äran för sina mål åt hela laget. Hans familjesituation (ensamstående mamma som jobbar kvällar; de har inte råd att skicka honom till Tokyo) är typisk men fullgod. Bra förstaavsnitt, om man vill se en fotbollsanime. Det vill jag dock inte. 6/10, kommer inte att följa. Dance Dance Danseur: Högstadiepojke älskar balett men känner efter sin stuntkoordinatorpappas död social press att vara manlig; nya tjejen i klassen ser att hans ”jeet kune do” egentligen är balett och försöker värva honom till sin mors nya balettskola. Han börjar i hemlighet gå på lektioner och vägrar vara med i en uppvisningsdans, men till slut måste han välja. Ordentlig Mappa-sportanime: felfritt manus och felfri regi och produktion. Dock inget som fångar min uppmärksamhet, förutom en snygg öppningsvinjett i förstapersonsperspektiv; jag tror att jag personligen vill ha lite starkare utspel. Jag kanske borde ge den några avsnitt för att se om figurerna växer för mig. 6/10, kommer kanske att se mer. Spy x Family: Ett kallt krig råder mellan supermakterna Westalis och Ostanien. Westalis bästa spion är agent Skymning, och nu skickar de honom till Ostaniens huvudstad Berlint för att samla information från en man som bara visar sig på en skola. För att komma in på skolan måste han ha ett barn. Han hittar fyraåriga, spionälskande Anya på ett barnhem; vad han inte vet är att hon är tankeläsare, vilket hon använder för att bli vald. Hennes naivitet och barnsliga impulsivitet och envetenhet försätter den stela spionen lite i knipa, men när hon råkar röja deras position för en ostianiensk gangster med något otalt med agent Skymning får hon sig kidnappad och måste bli räddad av sin ”pappa”, som börjar påminna sig om att han faktiskt är agent för att göra världen bättre för barn. Hon blir antagen till skolan, men nu måste de hitta en mor åt henne, för täckmanteln. Detta var inte vad jag trodde! Jag hade ingen aning om att det inte var jorden, och jag hade alltid tänkt mig att det skulle hamna om en manlig spion för ena sidan i täckmantel med en kvinnlig spion för andra sidan, i början ovetande om varandras omständigheter, och en adoptivflicka som för dem samman. Istället är det den manliga spionen som förbereder hela täckmanteln; kvinnan i familjen har inte kommit in i serien ännu (första avsnittet), så det är fortfarande möjligt att också hon är spion. Anya är också inte som jag tänkt mig. Jag tänkte mig en flicka som är mer lillgammal, och mer konventionellt moé. Istället är hon söt, förvisso, men väldigt barnslig, med komiska barnsliga missförstånd, och hon är väldigt expressiv. Det är klipskt, för den perfekta agenten Skymning är mestadels ett stenansikte. Regin är också ganska tillbakahållen; man hade kunnat tänka sig något mer åt slapstickhållet, men den är inte för påtryckande i skämt, eller sentimentalitet för den delen. Detta kan bli kul. Adoptiva relationer är ett av de ämnen jag är lite svag för. 6/10, kommer att följa. Kawaii Dake ja Nai Shikimori-san: Fromsint, vardaglig, men oturlig kille är ihop med atletisk modellsnygg tjej som ofta visar sin coola sida i något ikemen-liknande beteende (eftersom hon har dålig syn kisar hon); annars är hon yamato nadeshiko, överdrivet artig och allt. I första avsnittet går de till skolan (första dagen årskurs två), hör lite ”varför är hon ihop med honom”-kommentarer, spelar bowling (hon får perfekt poäng), och går hem: hon skyddar honom från en fallande skylt och försäkrar honom om att hon inte är besviken med honom. Väldigt, väldigt tråkigt. Det är alldeles för energilöst för att vara en komedi, och det är alldeles för konfliktlöst för att vara drama/romantik. Det närmaste en konflikt är tjejens vilja att vara söt inför sin pojkvän, fast hon inte kan låta bli att vara cool, men det känns inte som att hon verkligen är påverkad av det, och inte heller han har något problem med hur hon är. Och oavsett så är alla figurer mer eller mindre slätstrukna och ointressanta. Öppningsvinjetten tycks flörta med idén om något bakomliggande – kanske tjejen varit ligist och nu vill vara perfekt tjej? – men om det är något sådant så känns det som något som originaltecknaren klämt in när hen fick en förläggare. Jag tror att originalets korta kapitel var Pixiv- eller Twitter-serier, med ungefär en ”jag önskar att jag hade en sån här flickvän”-anda. Bara korta små brottstycken ur deras liv, där punchline är ”hon är cool” eller ”hon är söt”. Så jag tänker mig att all vidareutveckling – som bifigurer och backstory – ligger som ett påklistrat serialiseringsobligatorium. 4/10, nepp. Kono Healer, Mendokusai: Fjantfantasy. Inkompetent äventyrare Alvin i strid mot björn stöter på en konstant motsträvig helare Carla. De käbblar och bildar en grupp; tillfällig tänker han, men hon råkar(?) förbanna honom så att han dör om de kommer mer än 300 meter ifrån varandra. Efter en olycka tar björnen dem med sig hem och blir deras vänner. De käbblar mer. Mestadels tsukkomi-humor. Väldigt mediokert. Jag har inte så många klagomål egentligen (OK produktion och röster, Carla sällsynt osexualiserad!), jag vet bara inte hur eller om den skulle ha kunnat bli bättre för min del. Jag tyckte att den var lite för fjantig, lite för obetydlig, och raktigenom icke-rolig, men kanske andra skulle finna något i den. 5/10, nepp. Kunoichi Tsubaki no Mune no Uchi: I en könssegregerad ninjaby/ninjaskola för kunoichi (kvinnliga ninjor) till synes i åldrarna 6-12 år har Tsubakis lagkamrater smitit ut för att slåss med män, som alla är överens är dumma, illaluktande barbarer med sårbara skrev. Pubertala Tsubaki är dock nyfiken på män, och efter en nästan närkontakt med en man – det verkar som att manliga motsvarigheten till ninjaskolan hade en nattskogslektion – så börjar hon ha svårt att koncentrera sig. Från Yamamoto Sōichirō, skaparen av Takagi-san och Sore Demo Ayumu wa Yosetekuru (animeversion på väg), och stort fan av ytterst nätta flickor med stora pannor. Få tecknare får mig att tänka på sexuell dimorfism som Yamamoto. Dock blev jag lite överraskad att ingen kille var med i första avsnittet, annat än i skuggorna; antagligen är killen som de flyr ifrån en riktig karaktär till senare, men jag kan inte utesluta att det är en ren tjejhyssberättelse. Klanderfri produktion och animation (i skogsjakten var det lite intressant interaktion i Z-led med bakgrunderna), men storyn är tunn, och är man romantikfan har man inte ännu något bekräftat. Men gillar man fantasy-kunoichi och Yamamoto-kawaiikos så har man mycket att hämta. 5/10, nepp. Onipan!: I ett Japan där oni (sagotroll) är verkliga och integrerade i samhället – som ett slags minoritetsgrupp – har de dock fortfarande dåligt sagobaserat rykte (ex. barn tror att oni äter folk), och tre oniflickor har skickats till stan för att förbättra onifolkets image. Till sin hjälp har de oniunderkläder, vida tigerrandiga shorts med vilka de kan förvandla sig. I första avsnittet förvandlar de sig till poliskvinnor och återlämnar ett tappat mjukdjur till en liten människoflicka som var rädd för oni. Huvudtrion (rödhårig försiktig kärnfigur, blond pojkflicka, blåhårig feminin) spelas av tre 14-16-åringar i sina första animeroller, och på deras skådespelarförmåga gissar jag att det är deras första roller över huvud taget: de talar entonigt och träigt. Jag misstänkte att serien var något slags idolpromotionverktyg, men idolgruppen två av dem var med i lades ned hösten 2021, och serien sänds under ett morgonbarnprogram. Trams som känns för långt på 15 minuter, men scenen där de springer genom 3D-staden ser ganska bra ut. 4/10; hade fått 5/10 med riktiga röstisar. Kakkō no Iinazuke: Nagi blev förväxlad på BB, växte upp som smart grabb hos ett par f.d. ligister, sedermera ägare av matställe. På dagen han ska träffa sina biologiska föräldrar – han försäkrar sin lillasyster att han inte ska byta familj – råkar han tafsa på en rik instagrambrud Erika som vill använda honom som skäl att inte bli förlovad med främlingen hennes föräldrar valt. Med lite utpressning från hennes sida har de en dejtlik dag ihop, tills de tar farväl för alltid. Han går till träffen med sina biologiska och ickebiologiska föräldrar, där det (så klart, för oss rutinerade tittare) visar sig att det var Nagi och Erika som förväxlades på BB och att de fyra föräldrarna vill att Nagi och Erika gifter sig. Också med i leken: Nagis lillasyster läser kärleksmanga om en styvbror och får en aha-upplevelse, och Nagi själv är kär i den enda eleven på skolan som har bättre betyg än honom. Kärleksrektangeln är etablerad. Baserad på manga av Miki Yoshikawa; jag har gillat hennes tidigare småexcentriska serier om godhjärtade ligister och plugghästar förut, om än de gick för länge (istället för att avslutas på topp). Jag hyser inga förhoppningar om att animeversionen får ett ordentligt slut, men romcomstarten är stark nog: tydligt definierade karaktärer och upplägg (om än mindre excentriska figurer; har Yoshikawa mildrat sig på gamla dar?), och merparten av tiden läggs på huvudparet, vilket känns klokt. Det är förstås lite klyschigt – ”lillasystern som bestrider Westermarckeffekten” är tröttsamt (fast för en gångs skull faktiskt tematiskt) – och egentligen är det lite oklart var handlingen har att ta vägen, annat än det uppenbara: huvudparet kommer ju förmodligen att växa närmare varandra trots sina invändningar, med några sidospår på sidotjejerna ibland, men genom vilka situationer och problem? Jag hoppas på mer än den vanliga haremkavalkaden, för den lämnar ett gott intryck. Välproducerad nog med bra rollsättning, och attraktiv design (Yoshikawas stil har utvecklats). Lite intressant att animatörlistan innehöll flera vad jag antar är internetnamn; kanske det är ett distanssamarbete med duktiga tecknare från hela världen? Isåfall kan serien komma att innehålla en del spännande animation. 6/10, kommer att kolla vidare. Jag trodde att jag var klar nu (jag skriver inte om uppföljare), men jag har Summer Time Render kvar. 🤦‍
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×