Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende på 2022-10-20 inom alla områden

  1. 1 poäng
    Tensei Shitara Ken Deshita (återfödd som svärd): Snubbe blir svärd och börjar "levla"; träffar kattflicka/slav Fran och hjälper henne (och får sig en efterlängtad svärdshållare). Tramsfantasy sedvanligt svag på karaktäriseringsfronten. Svärdet är psykologiskt platt: människan inuti bryr sig inte om något annat än att döda monster för att få förmågor i ett trist ”träningsmontage”, och om att få en svärdshållare. Fran är lite bättre: hon har ambitioner om att bli stark, försöker göra motstånd mot sina slavdrivare, och skydda en annan slav… men hon är också ett stenansikte som inte får tillräckligt mycket speltid. Det var ett par sekunder intressant svärdstrid, men det var ungefär det enda. Mediokert, 5/10. Uchi no Shishou wa Shippo ga Nai (mäster har ingen svans): Kring år 1920(?) gästas Ōsaka av en hyssig tanuki som beundrar idén om att lura människor, men hon blir ständigt genomskådad. Efter att ha råkat gå på en rakugoföreställning blir hon imponerad över den kvinnliga berättarens förmåga att få publiken med sig – att ”lura” dem. När föreställningen slutat blir hon jagad av arga människor, men räddas av berättaren (förmodligen en räv), och bestämmer sig för att bli rakugoberättare för att lura människor. En tanuki i människostad och med en förlorad far för tankarna till Uchōten Kazoku, men detta är desto lättsammare, och överraskande nog verkar övernaturliga tanuki vara allmän kännedom i seriens universum, om än sällsynt. Kanske en okej serie för fans av rakugo och Ōsaka och Taishō-eran, men jag kan inte personligen finna någon motivation att se mer. 5/10. Boku no Hero Academia säsong 6: jag var inte så taggad på krig, men avsnitt 2 hade den där balla kaninhjälten (hon är toppen!), och avsnitt 3 var starkt! 7/10. Koukyuu no Karasu (innerpalatsets kråka): Kinesisk fantasyvärld där en ung man har tagit kejsartronen. Till tronen hör ett kejsargemål som håller hus i ett avsides, mörkt, ensligt palats; hon, "kråkan i innerpalatset" har särskild status för sina krafters skull. Kejsaren ber henne ta reda på sanningen bakom ett hemsökt örhänge, och hon börjar luska lite bland andra palatsens tjänsteflickor, undercover. Innerpalatspolitiken är lite intressant, på så sätt att det känns som att den faktiskt är utvecklad och har en logik, men i övrigt känns det mest torrt och oengagerande. "Kråkans" detektivarbete påminner mig på gott och ont om Kusuriya no Hitorigoto; gott, för att Kusuriya no Hitorigoto är bra; ont, för att jag bara tänker att jag hellre skulle se en Kusuriya no Hitorigoto-anime. 5/10. Spy x Family: Jag tyckte för min del inte alls att det var något fel med slutet på föregående cours (förutom kanske sexåringen som var stor som en vuxen muskelbyggare)! Det är en serie om att bygga en familj av medlemmar med brokiga bakgrunder, med actionkomiskt 60-talsspioneri som bakgrund, och den gjorde ett bra jobb med att balansera allas perspektiv. (Eller, ja, ganska. Yor är kanske lite underanvänd.) Den har ingen stegrande dramaturgisk kurva, det är sant, men jag tycker att man får räkna med det på denna sortens serie, som ju dessutom är en pågående succé och knappast kommer att skynda sig till fred mellan Westalis och Ostanien. Denna nya cours börjar bra. Tjusig ny öppningsvinjett, en terroristkomplott, ”Handler” antyder om mörkret i konflikten som vi besparats, och familjen kompletteras med en älskvärd, trött vovve som lyckas locka lite skratt. Mitt största problem är att när ”akten” slutat i mitten av avsnitt 3 så kände jag mig så belåten med avsnittet att jag slog av. Så jag hade nog velat att de komprimerat det till två avsnitt istället (eller dragit ut till tre, men det hade kanske varit för mycket). 7/10, nog. Yuusha Party o Tsuihou Sareta Beast Tamer, Saikyoushu no Nekomimi Shoujo to Deau (odjurstämjare som uteslutits från hjältesällskapet möter en kattörad flicka av den starkaste arten): yūshafantasy: snäll kille i hjältens taskiga sällskap blir utkastad för att han är en svag tämjare, så han blir äventyrare och räddar en sällsynt kattflicka som vill bli tämjd av någon anledning. ”Hjältens sällskap tror att han är svag men han är egentligen ovetande starkast och utan hjältarna är det HAN som kommer att nå framgång och uppleva äventyr och få ett harem!!” är praktiskt taget en egen genre vid det här laget, om än lyckligtvis inom webbromaner och lättromaner, och manga baserad därpå, snarare än anime. De verkar vara gjorda för att tilltala killar med dåligt självförtroende och låg vilja att förbättra sig själva: de drömmer hellre om att ha en dold komplett superförmåga som kommer att göra dem populära. Det bäddar inte för bra berättelser. Denna är dock inte den värsta. Om något är den för tam. Hjältens sällskap målades upp som elakingar som kastade ut huvudpersonen, men de hade övertygande argument (han var så svag att de behövde lägga energi på att skydda honom), och visst, de hånskrattade åt honom, men det var ändå ganska kraftlöst vad gäller mobbing som ska få tittaren att reagera med rättmätig indignation. Avsnittet lämnar mig inte med avsmak eller något slags negativa känslor (de blandar inte ens in slaveri! Tekniskt sett!), men inte med några positiva heller. Det var bara ett avsnitt som var, tills det inte längre var. 5/10. Shinmai Renkinjutsushi no Tenpo Keiei (nybörjaralkemistens butiksförvaltning): Moéfantasy: flicka blir föräldralös men börjar på barnhemmet studera till alkemist. Hon börjar på alkemiskola och blir lärling till en snäll kvinna. Fem år av ensliga studier senare får hon efter examen hjälp att öppna en egen alkemiaffär ute på vischan, i vad som visar sig vara ett ruckel. Jag började undra om det var baserat på en Manga Time Kirara-manga, men nej, originalet är en lättroman, och det var faktiskt snäppet fylligare än fluffet i en Kirara-serie, till exempel skumraskaffärerna bakom hennes föräldrars död. Och fanimej om jag inte fann att jag hejade på henne lite i sitt examensprov. Kanske för att hon faktiskt fick jobba hårt. Men det är ändå fluff, och utan något att lyfta det från 5/10. Shinobi no Ittoki (ninjan Ittoki el. ninjans ögonblick): Högstadiegrabben Ittoki har en fattig men sträng uppväxt; hans ensamstående mor tvingar honom lära sig gymnastik, judo, simning etc., förutom extrastudier. När han äntligen får en flickvän försöker hon mörda honom; han blir räddad av sin mors bekanta, och får förklarat för sig att han är arvtagare till ninjaklanen Iga, som utsätts för anfall av sina konkurrenter i klanen Kōga. Moderna tiders ninja, alltså, så det är rökbomber och kastknivar blandat med biljakter och optiskt kamouflage som i Ghost in the Shell. Tonen och produktionen passar för en actionkomedi: det är inte för stelt och inte för flamsigt, och stilen detaljerad och attraktiv på ett sånt där generiskt "modern anime"-vis. Det ligger på nivå "hyfsat!". Men jag är inte såld. Dels på den här dumma idén om att de ska uppfostra grabben till en ninja utan att han vet om det. Varför har han inte fått veta det förrän nu? Andra barn, som övervakaren (en annan tjej) som hans klan placerat i hans klass, eller "flickvännen" från Kōga, är uppenbarligen färdigutbildade ninjor. Man får ingen diegetisk (berättelselogisk) förklaring. Och dels är det... jag vet inte, kanske bara småsaker. Som hur huvudpersonens skrikande är jobbigt att lyssna på. Jag tror att jag inte gillar den röstisen. Vill jag se mer? Egentligen inte, inte för avsnittet i sig. Jag slås inte av en längtan att se om eller hur han väljer att axla sin nya verklighet. Men det är inte omöjligt att det blir bättre. Svag 6/10. Vazzrock the Animation: Pojkbandanime. Två visualkei-band sitter och pratar själlöst om varandra i något slags TV-program. Efteråt har några av dem en dramainspelning, med en snubbe som verkar ha något otalt med en av huvudpersonerna. Samma gamla skara röstisar. Samma usla sorts musik och sång, om öppningslåten är ett tecken – faktiskt så var det inget mediokert 3DCG-sång-och-dansnummer så som jag väntat mig. Istället var det bara tomt pladder om saker som har absolut noll innebörd. Jag skulle vilja beskriva det som naturalistisk dialog, om det inte vore för att snubbarna känns som kastrerade kartongfigurer. Nästan imponerande tråkigt. För pojkbandanimefantaster finns det kanske något att hämta, men antidramaturgin sänker det till 4/10. Human Bug Daigaku (människobugghögskolan): En man får dödsstraff för mordet på sin flickvän och hennes älskare, men överlever sin avrättning. Det visar sig att han har en stark nacke och extrem tur: han har överlevt alla möjliga olyckor och sjukdomar. En forskare kallar honom för en ”mänsklig bugg” (jfr. bugg i datorprogram) och antar honom till ”mänsklig bugg-universitetet”, där de undersöker avvikande människor, medan politikerna våndar över vad de ska göra med honom. Flashanimation, och ganska pratig, men den grundar sig ganska väl, så det blir överraskande intressant när de pratar om dödsstraff. Därtill blir det en intressant konflikt när den dödsdömde (spelad av Tomokazu Sugita) är någorlunda sympatisk samtidigt som serien inte kritiserar dödsstraff. 5/10, kommer att följa. Kage no Jitsuryokusha ni Naritakute! (jag ville vara makten i skuggorna): Mangaversionen (som inte är originalet) började med bara några få sidor med en muskulös Kageno-kun och visade att han trodde att ljuset som han såg kom av hans begynnande magiförmåga, men det var en lastbil. En kort, komisk ton- och isekaistorysättare. I animeversionens första avsnitt följer man en förmögen, populär skådespelerska i gymnasieåldern som satt upp en mask för att dölja sitt trauma från att ha blivit kidnappad (och våldtagen?), och som stör sig på sin disträa klasskamrat Kageno som inte ens memorerar hennes efternamn. När hon blir kidnappad (för att bli mördad) igen har han följt efter dem och spöar brottslingarna med kofotar, men lämnar fort därefter. Senare minns Kageno hennes namn, men dör i trafikolycka. Slut. (I mörker berättar Kageno om sina ambitioner om att bli ”Makten i skuggorna” och verklighetens begränsningar på dessa möjligheter, men sedan försmak: han hamnade i annan värld och startade en mystisk organisation med en massa snygga brudar i åtsittande dräkter.) Det var stor skillnad, men jag ogillade det inte! Våldtäktsantydningen var lite onödig, men i övrigt var det ett hyfsat alternativ till en isekaibörjan, en ny lösning på frågan om vad man ska berätta om huvudpersonen i hens tidigare liv, och hur. Vad jag dock blir osäker på är vilken ton animeversionen kommer att ha. Mangaversionen är sisådär 80 % seriös och 20 % skämtsamt dum (på ett sätt inte olikt Overlord när människosjälen i Ainz inte vet vad som pågår men spelar med eller misstolkas som mästerlig). 5/10 kanske. Do It Yourself!!: Tankspridd och sorglös flicka börjar gymnasiet i en närliggande framtid, men inte samma skola som tsundere-flickan i grannhuset, hennes barndomskamrat. Efter att ha fått hjälp med sin cykel av en senpai bekantar hon sig med senpais intresse: att göra saker för egen hand i en värld som blir allt mer automatiserad. (Vi ser leveransdrönare, självkörande bussar, hemmarobotar, och 3D-skrivare i läroplanen). Hon får idén att göra för hand en sådan bänk som hon lekte med grannflickan på som barn, för att komma närmare igen, och går med senpais klubb som (förstås) hotas av nedläggning. En serie med en lekfull, enkel stil som passar sin huvudperson – och uppenbarligen hjälpsamt för sakuga, sån där fin animation som lyfter scenerna lite högre. Och medan det är ännu en moé-slice-of-life så gillar jag att stilen håller tillbaka moén en aning. Den har också en möjlighet att plocka några extrapoäng om den fortsätter tematiskt; det finns mycket att säga om förlitandet på teknologi och värdet i att tillverka saker och lösa sina egna problem i sin fysiska omgivning. Egentligen är jag inte särskilt sugen på att se en ”cute girls doing cute things”-serie nu, men jag ska nog fortsätta på denna ett tag. 6/10. Puh, bara… öh, drygt ett dussin kvar.
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+01:00
×