Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 2021-11-30 i Inlägg

  1. 2 poäng
    Borde kallas season season: electric boogalo med tanke på hur många uppföljare på G.
  2. 2 poäng
    Jag hittade felet. Det är en individuell inställning, och den var på avstängd per standard för nya användare. 🤦‍ För att aktivera, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.
  3. 2 poäng
  4. 2 poäng
    Endast single player och en mix av turbaserad strategi och management simulator skulle jag nog säga. Själva huvudloopen är att du på en karta styr dina Echelons med upp till fem dockor i varje, och du ska vanligtvis ta över en bas eller stoppa en boss med mer varierade uppdrag i extra kampanjer som brukar vara tidsexklusiva innan de hamnar i kampanjmappen. När du går över en fiende börjar själva stridandet. De två olika sidorna går mot varandra tills man är i räckvidd av vapnen. Det går att anpassa hur mycket man vill AFK-spela, men ju mer man mikrohanterar under strid såsom förmågor och positionering så överlever din Echelon längre och mot mer avancerade motståndare/bossar är det högt rekommenderat. Det är grunden i alla fall, kan fördjupa mer senare. Angående tidsåtgång så finns det moment som kan ta tid men som spelet är ganska generöst att dela ut fastpass till. Spelvis så är det upp till en själv hur mycket man vill lägga ner per dag. Det kan vara svårare när ett event är uppe speciellt för nya spelare dock. Pengavis så är det inte direkt pay-to-win då det dels är single player, dels finns inga dockor man kan rent av köpa med pengar. Du kan köpa resurser som du kan använda vid tillverkning men det är nog bara rent slöseri. Det som kan kosta är infrastruktur såsom hur mycket plats för dockor du kan ha eller hur många tillverkningsköer du vill ha tillgång till etcetera. Premiumvaluta kan fås via kampanjachievement, en streak av daglig inloggning eller "dela" ditt crib på Facebook/Twitter varje vecka (du behöver inte göra det, du bara trycker på knappen, autentiserar inte och sen går tillbaka för prem!) Hoppas detta hjälpte lite.
  5. 2 poäng
    En vis man sa en gång "Make animé discussion great again" och jag har hela tiden varit sugen att prata om just Dolls' Frontline, med tanke på hur investerad jag varit i själva spelet och hur det sköter adaptionen. Well...det gick nog mindre bra. Det mesta är okej till bra, men animationen har varit usel. Det har varit misstag i allt från vad för vapen karaktärerna har till ljudeffekter som inte är synkade med bilden. Men så händer vissa derpiga saker som denna sekvens: Episod 1 och 6 är just nu de bästa, resten verkar rasa i kvalité p.g.a. animationen. Lite kanske också med hur mycket de försöker följa källmaterialet men storyn är redan skriven och lättföljd in-game så det är inte så mycket att säga om kanske. Som sagt så är det ett bra förstaintryck med bra OP (måste vara där som budgeten gick) och spännande första avsnitt och sen faller kvalitén markant till episod 6, så får hoppas att det håller i sig till det bättre nu. Om någon annan följer serien kan jag nog gå igenom lite om spelet om de så önskas också.
  6. 1 poäng
  7. 1 poäng
    Heroine Taru Mono! Kiraware Heroine to Naisho no Oshigoto: Lantistjej börjar Tokyogymnasium och råkar bli inblandad med ett par idolpojkar i samma klass, vilka i hemlighet ogillar varandra och ogillar henne, men när hon söker jobb för att lätta sin fjärrboende familjs ekonomiska börda råkar hon få jobb som deras manager-trainee. Det är där första avsnittet slutar, med ett "eeeh!?". Shōjokänsla; lite karaktärslöst, men harmlöst. Baseras på låtar av trion Honeyworks (två kompositörer, en illustratör) som började 2010 med att göra Vocaloid-musik, men efter några år med vanlig musik. ”Låtbaserad anime” känns bisarrt, men det är ju inte första gången: Mekakucity Actors (Shaft, 2014) var Vocaloid-låtbaserad. Det är inte ens första gången som Honeyworks får anime: de har haft några timmeslånga filmer och miniserier (Zutto Mae kara Suki Deshita, Suki ni Naru Sono Shunkan o, Itsudatte Bokura no Koi wa 10 Centi Datta, Hashiri Tsuzukete Yokattatte) 2016-2018, och 2020 kom en långfilm (Kono Sekai no Tanoshimikata) som verkar handla just om idolpojkarna i Heroine Taru Mono. Alla verkar utspela sig i samma universum, på samma skola. Jag hade personligen ingen vidare aning om Honeyworks förrän vtubaren Coco släppte deras låt Fansa som sin första och sista covermusikvideo. Enligt en Honeyworks-wiki är Fansa skriven utifrån perspektivet hos en idol som genomlider professionella svårigheter som trakasserier från antifans men bestämmer sig för att bli starkare för att tacka sina fans. Och med tanke på att det (tycks vara) trakasserier från antifans som fick Coco att hänga upp hatten, men att hon är tacksam för sina fans, så var det nog därför hon valde den. Fast det har ju inget med denna anime att göra. Vill bara säga 5/10, kommer inte att följa. Shachiku-san wa Yōjo Yūrei ni Iyasaretai: Kvinnlig företagsslav jobbar över ensam, men en liten spökflicka är orolig för henne och försöker skrämma hem henne men misslyckas. Gulligt, visst, på det där ytliga sättet, men utdraget; det är för lite material för 20 minuter. Kronologin i avsnittet är onödigt krånglig, typ C-A-D-E-B-C (istället för exempelvis C-A-B-D-E). Materialet nuddar något slags psykologisk kärna om depression och betydelsen av att ha någon som bryr sig, och det är ju ett bidrag till de japanska berättelser som ska tilltala Japans alldeles för många faktiska företagsslavar (jag påminns om denna lilla vtuberdiskussion mellan ett par f.d. företagsslavar; vi snackar typ 19-timmarsarbetsdagar plus ta med jobb hem!), men jag får inte känslan av att den vill analysera eller ifrågasätta på något djupare plan. I genren ”fluff för företagsslavar” föredrar jag Senko-san. Svag 5/10, kommer inte följa. Koi wa Sekai Seifuku no Ato de: Röda killen i en sentai-hjältegrupp dejtar (med ömsesidig vetskap) en tjej som är general i en sån där hemlig skurkgrupp som försöker ta över världen eller nåt. I första avsnittet: hemlig dejt mitt under strid (de håller handen vid tredje träffen! Vad obscent!), och hur det gick till när de blev ihop. Sentaikomedier och -parodier är inte längre en fiffig vändning av ett bekant material, utan ett bekant material i sig, så bara ”tänk om hjälten och skurken i barnprogrammet var ihop” som ren gimmick räcker inte långt. Istället får man behandla det som en mer allmän romantisk komedi. Tyvärr är det inte en särskilt intressant sådan; figurerna känns konstlade och relationen barnslig och destinationslös. Jag tror att det behövs en antydan till något slags omedelbart hot (t.ex. någon som misstänker något) för att få lite framåtfart. Kanske den får det senare, men det bryr jag mig ju inte om nu. 5/10, kommer inte följa. Mahō Tsukai Reimeiki: Fristående uppföljare till 2017 års Zero kara Hajimeru Mahō no Sho. Fantasy där häxor förföljts och dödats, men något årtionde efter föregångaren börjar trolldom accepteras och läras ut. En kille med minnesförlust går en magiskola men är kass och skickas för att gottgöra sina dåliga resultat ut på uppdrag tillsammans med en gammal lolihäxa, en storbystad toppelev, och en ödleman. Livlös. Ibland försöker den se livlig ut, men den lurar mig inte: tonen är helt energilös, och de platta karaktärerna håller sinsemellan platt dialog om en ointressant värld. Det närmaste något intressant var att Fripsides öppningslåt lät som en rehash av ett Railgun-OP. 4/10, kommer inte att följa. Ao Ashi: Fattig högstadiegrabb i lantlig fiskestad är duktig på fotboll, men med tanklös, självcentrisk spelstil som leder hans lag till vinst, men de förlorar när han skallar en motståndare p.g.a. provokationer. En tränare från storstan får intresse för honom och lär honom ett bollknep, och får se att grabben överraskande nog har fantastisk situationsmedvetenhet och lagkänsla. Han blir inbjuden till lagantagningstest; hans storebror täcker kostnaderna för att han åtminstone ska kunna ta testet. Inte den sämsta sportserien denna säsong. Nötta hjulspår, jo, men den gör rätt. Framförallt har man några kontraster och konflikter som ökar komplexiteten, som att han målas upp – och målar upp sig själv – som ett egoistiskt naturbarn, men har hög mental närvaro (håller koll på alla spelare på planen) och ödmjukhet att ge äran för sina mål åt hela laget. Hans familjesituation (ensamstående mamma som jobbar kvällar; de har inte råd att skicka honom till Tokyo) är typisk men fullgod. Bra förstaavsnitt, om man vill se en fotbollsanime. Det vill jag dock inte. 6/10, kommer inte att följa. Dance Dance Danseur: Högstadiepojke älskar balett men känner efter sin stuntkoordinatorpappas död social press att vara manlig; nya tjejen i klassen ser att hans ”jeet kune do” egentligen är balett och försöker värva honom till sin mors nya balettskola. Han börjar i hemlighet gå på lektioner och vägrar vara med i en uppvisningsdans, men till slut måste han välja. Ordentlig Mappa-sportanime: felfritt manus och felfri regi och produktion. Dock inget som fångar min uppmärksamhet, förutom en snygg öppningsvinjett i förstapersonsperspektiv; jag tror att jag personligen vill ha lite starkare utspel. Jag kanske borde ge den några avsnitt för att se om figurerna växer för mig. 6/10, kommer kanske att se mer. Spy x Family: Ett kallt krig råder mellan supermakterna Westalis och Ostanien. Westalis bästa spion är agent Skymning, och nu skickar de honom till Ostaniens huvudstad Berlint för att samla information från en man som bara visar sig på en skola. För att komma in på skolan måste han ha ett barn. Han hittar fyraåriga, spionälskande Anya på ett barnhem; vad han inte vet är att hon är tankeläsare, vilket hon använder för att bli vald. Hennes naivitet och barnsliga impulsivitet och envetenhet försätter den stela spionen lite i knipa, men när hon råkar röja deras position för en ostianiensk gangster med något otalt med agent Skymning får hon sig kidnappad och måste bli räddad av sin ”pappa”, som börjar påminna sig om att han faktiskt är agent för att göra världen bättre för barn. Hon blir antagen till skolan, men nu måste de hitta en mor åt henne, för täckmanteln. Detta var inte vad jag trodde! Jag hade ingen aning om att det inte var jorden, och jag hade alltid tänkt mig att det skulle hamna om en manlig spion för ena sidan i täckmantel med en kvinnlig spion för andra sidan, i början ovetande om varandras omständigheter, och en adoptivflicka som för dem samman. Istället är det den manliga spionen som förbereder hela täckmanteln; kvinnan i familjen har inte kommit in i serien ännu (första avsnittet), så det är fortfarande möjligt att också hon är spion. Anya är också inte som jag tänkt mig. Jag tänkte mig en flicka som är mer lillgammal, och mer konventionellt moé. Istället är hon söt, förvisso, men väldigt barnslig, med komiska barnsliga missförstånd, och hon är väldigt expressiv. Det är klipskt, för den perfekta agenten Skymning är mestadels ett stenansikte. Regin är också ganska tillbakahållen; man hade kunnat tänka sig något mer åt slapstickhållet, men den är inte för påtryckande i skämt, eller sentimentalitet för den delen. Detta kan bli kul. Adoptiva relationer är ett av de ämnen jag är lite svag för. 6/10, kommer att följa. Kawaii Dake ja Nai Shikimori-san: Fromsint, vardaglig, men oturlig kille är ihop med atletisk modellsnygg tjej som ofta visar sin coola sida i något ikemen-liknande beteende (eftersom hon har dålig syn kisar hon); annars är hon yamato nadeshiko, överdrivet artig och allt. I första avsnittet går de till skolan (första dagen årskurs två), hör lite ”varför är hon ihop med honom”-kommentarer, spelar bowling (hon får perfekt poäng), och går hem: hon skyddar honom från en fallande skylt och försäkrar honom om att hon inte är besviken med honom. Väldigt, väldigt tråkigt. Det är alldeles för energilöst för att vara en komedi, och det är alldeles för konfliktlöst för att vara drama/romantik. Det närmaste en konflikt är tjejens vilja att vara söt inför sin pojkvän, fast hon inte kan låta bli att vara cool, men det känns inte som att hon verkligen är påverkad av det, och inte heller han har något problem med hur hon är. Och oavsett så är alla figurer mer eller mindre slätstrukna och ointressanta. Öppningsvinjetten tycks flörta med idén om något bakomliggande – kanske tjejen varit ligist och nu vill vara perfekt tjej? – men om det är något sådant så känns det som något som originaltecknaren klämt in när hen fick en förläggare. Jag tror att originalets korta kapitel var Pixiv- eller Twitter-serier, med ungefär en ”jag önskar att jag hade en sån här flickvän”-anda. Bara korta små brottstycken ur deras liv, där punchline är ”hon är cool” eller ”hon är söt”. Så jag tänker mig att all vidareutveckling – som bifigurer och backstory – ligger som ett påklistrat serialiseringsobligatorium. 4/10, nepp. Kono Healer, Mendokusai: Fjantfantasy. Inkompetent äventyrare Alvin i strid mot björn stöter på en konstant motsträvig helare Carla. De käbblar och bildar en grupp; tillfällig tänker han, men hon råkar(?) förbanna honom så att han dör om de kommer mer än 300 meter ifrån varandra. Efter en olycka tar björnen dem med sig hem och blir deras vänner. De käbblar mer. Mestadels tsukkomi-humor. Väldigt mediokert. Jag har inte så många klagomål egentligen (OK produktion och röster, Carla sällsynt osexualiserad!), jag vet bara inte hur eller om den skulle ha kunnat bli bättre för min del. Jag tyckte att den var lite för fjantig, lite för obetydlig, och raktigenom icke-rolig, men kanske andra skulle finna något i den. 5/10, nepp. Kunoichi Tsubaki no Mune no Uchi: I en könssegregerad ninjaby/ninjaskola för kunoichi (kvinnliga ninjor) till synes i åldrarna 6-12 år har Tsubakis lagkamrater smitit ut för att slåss med män, som alla är överens är dumma, illaluktande barbarer med sårbara skrev. Pubertala Tsubaki är dock nyfiken på män, och efter en nästan närkontakt med en man – det verkar som att manliga motsvarigheten till ninjaskolan hade en nattskogslektion – så börjar hon ha svårt att koncentrera sig. Från Yamamoto Sōichirō, skaparen av Takagi-san och Sore Demo Ayumu wa Yosetekuru (animeversion på väg), och stort fan av ytterst nätta flickor med stora pannor. Få tecknare får mig att tänka på sexuell dimorfism som Yamamoto. Dock blev jag lite överraskad att ingen kille var med i första avsnittet, annat än i skuggorna; antagligen är killen som de flyr ifrån en riktig karaktär till senare, men jag kan inte utesluta att det är en ren tjejhyssberättelse. Klanderfri produktion och animation (i skogsjakten var det lite intressant interaktion i Z-led med bakgrunderna), men storyn är tunn, och är man romantikfan har man inte ännu något bekräftat. Men gillar man fantasy-kunoichi och Yamamoto-kawaiikos så har man mycket att hämta. 5/10, nepp. Onipan!: I ett Japan där oni (sagotroll) är verkliga och integrerade i samhället – som ett slags minoritetsgrupp – har de dock fortfarande dåligt sagobaserat rykte (ex. barn tror att oni äter folk), och tre oniflickor har skickats till stan för att förbättra onifolkets image. Till sin hjälp har de oniunderkläder, vida tigerrandiga shorts med vilka de kan förvandla sig. I första avsnittet förvandlar de sig till poliskvinnor och återlämnar ett tappat mjukdjur till en liten människoflicka som var rädd för oni. Huvudtrion (rödhårig försiktig kärnfigur, blond pojkflicka, blåhårig feminin) spelas av tre 14-16-åringar i sina första animeroller, och på deras skådespelarförmåga gissar jag att det är deras första roller över huvud taget: de talar entonigt och träigt. Jag misstänkte att serien var något slags idolpromotionverktyg, men idolgruppen två av dem var med i lades ned hösten 2021, och serien sänds under ett morgonbarnprogram. Trams som känns för långt på 15 minuter, men scenen där de springer genom 3D-staden ser ganska bra ut. 4/10; hade fått 5/10 med riktiga röstisar. Kakkō no Iinazuke: Nagi blev förväxlad på BB, växte upp som smart grabb hos ett par f.d. ligister, sedermera ägare av matställe. På dagen han ska träffa sina biologiska föräldrar – han försäkrar sin lillasyster att han inte ska byta familj – råkar han tafsa på en rik instagrambrud Erika som vill använda honom som skäl att inte bli förlovad med främlingen hennes föräldrar valt. Med lite utpressning från hennes sida har de en dejtlik dag ihop, tills de tar farväl för alltid. Han går till träffen med sina biologiska och ickebiologiska föräldrar, där det (så klart, för oss rutinerade tittare) visar sig att det var Nagi och Erika som förväxlades på BB och att de fyra föräldrarna vill att Nagi och Erika gifter sig. Också med i leken: Nagis lillasyster läser kärleksmanga om en styvbror och får en aha-upplevelse, och Nagi själv är kär i den enda eleven på skolan som har bättre betyg än honom. Kärleksrektangeln är etablerad. Baserad på manga av Miki Yoshikawa; jag har gillat hennes tidigare småexcentriska serier om godhjärtade ligister och plugghästar förut, om än de gick för länge (istället för att avslutas på topp). Jag hyser inga förhoppningar om att animeversionen får ett ordentligt slut, men romcomstarten är stark nog: tydligt definierade karaktärer och upplägg (om än mindre excentriska figurer; har Yoshikawa mildrat sig på gamla dar?), och merparten av tiden läggs på huvudparet, vilket känns klokt. Det är förstås lite klyschigt – ”lillasystern som bestrider Westermarckeffekten” är tröttsamt (fast för en gångs skull faktiskt tematiskt) – och egentligen är det lite oklart var handlingen har att ta vägen, annat än det uppenbara: huvudparet kommer ju förmodligen att växa närmare varandra trots sina invändningar, med några sidospår på sidotjejerna ibland, men genom vilka situationer och problem? Jag hoppas på mer än den vanliga haremkavalkaden, för den lämnar ett gott intryck. Välproducerad nog med bra rollsättning, och attraktiv design (Yoshikawas stil har utvecklats). Lite intressant att animatörlistan innehöll flera vad jag antar är internetnamn; kanske det är ett distanssamarbete med duktiga tecknare från hela världen? Isåfall kan serien komma att innehålla en del spännande animation. 6/10, kommer att kolla vidare. Jag trodde att jag var klar nu (jag skriver inte om uppföljare), men jag har Summer Time Render kvar. 🤦‍
  8. 1 poäng
  9. 1 poäng
    Gunjō no Fanfare: Fjortispopsångare Yū lämnar musikbranschen för att börja på gymnasieskola för att bli jockey. Alltså tävlingshästförare. (Motivationen ges nog senare.) Den lilla inträdesklassen (åtta elever) med lite blandade personligheter presenteras – mesen, vilden, nörden, tjejen – tillsammans med ett par lärare. Antagonister i första avsnittet är den påträngande pressen, men det händer också att ett par hästar flyr efter ett skrammel och att de nya eleverna otillfrågat tar på sig att hindra dem; mest till hjälp är ett ”naturbarn”. Ultraspecifikt ämne, men en inte obekant sportanimestruktur t.ex. där Yū har en särskild förmåga – och då menar jag inte hans förmåga att säga att han vill ”bli ett med hästen” utan att bli utskrattad. I slutet blir Yū buren av naturbarnet i sina armar (”princess carry”), och de ser varandra djupt i ögonen till rosaskimrande bakgrund varpå Yū rodnar, så den har gayromantiska undertoner (eller bara ”toner”) också, men det kan mycket väl vara ”gaybaiting” i ett desperat försök att locka fujoshifans, så som är ganska brukligt för sportserier. Soundtrack av Hiroyuki Sawano, men det känns oinspirerat; huvudmelodin låter som Sawanos eget tema från Mare (7 år gammalt J-drama om tjej som blir konditor). Inte ett dåligt avsnitt, men inte något som intresserar eller lockar för mig. 5/10. Jantama Pong: Chibiskämtminianime baserat på mahjongmobilspel. Totalt meningslöst. Avsnitt 0 var ett aprilskämt där gänget isekaiades. 4/10. Love All Play: Högstadiegrabb som gillar badminton blir erbjuden sportstipendium till gymnasieskola där hans badmintonförebild går. Han hade planerat att gå en skola med sina kompisar och hans föräldrar är emot sportstipendiet, men han övertygar dem och blir inbjuden med några andra högstadiekillar att träna med gymnasielaget. Avsnittet slutar när idolen ser lite missbelåten ut med de presumtiva nykomlingarna. Sportanime helt utan flärd eller annorlunda infallsvinkel. Jag vill nog hellre se Hanebado. 5/10. Otomege Sekai wa Mob ni Kibishii Sekai Desu: Hans lillasyster tvingar honom att spela ett klyschigt pay-to-win-tjejspel, men dör och återföds som medelmåtta i spelet vars huvudpersoner och misandriska värld han avskyr, och misslyckas hålla sig i bakgrunden. Oanmärkningsvärd handling och oanmärkningsvärt genomförande, så när som på ett par punkter. I första avsnittet slåss huvudpersonen mot ett monster, och musiken går från äventyrsmusik till stridsmusik mitt i; avsikten måste ha varit att efterlikna en slumpmässig monsterattack som i ett spel. Utöver det har jag tänkt på att designen är ganska ful, specifikt huvudtjejernas ögon. Jag gillar mangadesignen; bra kawaiikos. 4/10. Healer Girl: Ganska snyggt. Många insatta sångnummer, med bra läppsynkning och koreografi är bra. Men det blir för mycket, även den instrumentala musiken; det känns fånigt sentimentalt, liksom viktlöst och ytligt. Serien får gissningsvis följa flickan och hennes kamrater medan de lär sig, genomgår prövningar, får erfara healingvärlden, och möta olika patienter, alltså inga vidare avvikelser eller överraskningar (gissar jag), så huruvida det lönar sig att se vidare hänger nog på hur mycket man gillar figurerna och stilen, som jag tror att man kan få en rättvis bild av redan efter första avsnittet. Men jag blev personligen inte lika hänförd som @Raccomunk. Det hjälper nog inte att jag alltid ogillat musikaler. 5/10. Yūsha, Yamemasu: Hjälten Leo som enahanda besegrade demondrottning Echidna finner sig åter framför henne, nu för att be om jobb sedan han landsförvisats från människorna p.g.a. deras rädsla för hans övermakt. Hon nekar argt, men utan hennes vetande erbjuder de fyra demongeneralerna hjälten ett provisoriskt jobb. Känns som en berättelse som vuxit fram från öppningsscenen, så som Maoyū känns. Lite ytlig på så sätt, trots ett försök att kompensera med en "mystisk" öppningsscen. Men inte usel; det är en fantasykomedi med lite drama som fokuserar på hjältens omständigheter (”ack, vad det är synd om Leo!”), och den har nog rätt energi och figurgalleri för att underhålla de som intresseras. 5/10. Birdie Wing: Golf Girls’ Story: Eve, en ung kvinna – i Europa eller i New York? – är en otrolig golfare, men använder sina förmågor för att spela i privata vadslagningar eller låta sig lejas för golfrelaterade uppdrag; hon tjänar pengar för att trygga några föräldralösa barns tillvaro, tillsammans med en kamrat och en kvinna som driver en illegal bar. (Irreguljära migranter?) I första avsnittet glänser Eve några gånger, nedvärderar golf som sport, och möter en japansk tonårig golfare som är lika tävlingslysten som Eve. Sportaspekten verkar gå åt det övernaturligt överdrivna hållet, och hålla sig relativt ytlig, så det är inget jag skulle rekommendera åt t.ex. min bror, som golfar, och personligen är det inget som lockar mig. Den klyschiga motivationen är inte en dålig idé, men inte tillräckligt inarbetad för att det verkligen ska fungera. Figurerna är bara ointressanta. Överlag medelmåttigt. 4/10. Deaimon: Den bohemiska sonen (30+) återvänder, efter ett årtionde som misslyckad tramsmusiker, till sina föräldrars konditori efter (överdrivet) sjukdomsbesked, besluten om att börja lära sig konditoriaffärerna för att så småningom kunna ta över familjefirman. Dock har föräldrarna sedan ett år tillbaka fostrat en 10-årig flicka som övergavs hos dem av sin pappa, och nu gör hon (ofrågat) sitt yttersta för att återgälda dem och behålla sin plats och så småningom ta över verksamheterna. Hyfsat manus! Dels är det en rik kontrast mellan de huvudsakliga två: han är en lättsam, obrydd, oansvarig vuxen, medan hon är en lillgammal handlingsmänniska. Han lipar sentimentalt åt bakverk, medan hon är oförmögen att be om hjälp. Han har en öppen familj, hon blev övergiven av sin enda förälder. Han har inga bördor, hon har för stora bördor för ett barn. Karakteriseringen är bra, och handlingen lagom stor för första avsnittet; av slutvinjetten ser man att karaktärsgalleriet kommer att utvidgas, men början gör inte för mycket. 6/10. Jag undrar hur japansk konfektyr faktiskt smakar… RPG Fudōsan: Manga Time Kirara-moéblobfjantfantasy om moéblobbar som jobbar på bostadsförmedling. Totalt oanmärkningsvärt och i linje med vad man kan vänta sig av Manga Time Kirara-anime, som förvisso ibland har något som sticker ut, t.ex. en käck välproducerad öppningslåt eller vassare visuell stil. Här är det ingenting alls. 5/10. Shijō Saikyō no Daimaō, Murabito A ni Tensei Suru (”Den mäktigaste demonfursten återföds som bybo A”): Övermäktig gudkonung bestämmer sig för att reinkarnera för att hitta folk som inte är rädda för hans övermakt och bli vän med dem; givetvis är den nya tidsåldern svagare så att hans relativa övermakt blivit ännu större; givetvis kommer han i kontakt med potentiella vänner som uppenbarligen har något slags koppling till tidigare kamrater (fler återfödda?); och givetvis är det ren och skär slentrian med ytligt världsbygge (klyschfantasy), dålig karakterisering (huvudpersonen har levt tio år som ett normalt barn men är ändå helt och oförklarat missanpassad), och självosäkerhet (inte ens i titeln vågar den stå på egna ben utan måste förklara premissen i termer av TV-spelsklyschor, fastän den inte ens har något slags TV-spelskoppling). 4/10. Innan jag såg den trodde jag att den skulle vara som Maō Gakuin no Futekigōsha, men Futekigōsha var faktiskt mer ”egen” än det här. Tomodachi Game: Fattig kille och hans fyra vänner kidnappas till ett socialt spel som sätter deras vänskap på prov i utbyte mot pengar som ska betala en påtvingad skuld. Om något kan jag åtminstone säga att den har ett starkt fokus på temat om vänskap och tillit och pengar; figurerna är snabba att ge uttryck åt det. Och faktiskt gillar jag nog att den verkar ligga närmare Liar Game än exempelvis Ōsama Game: folk dör inte så fort de misslyckas. Dödsspelen blir fort lite för mycket, på mer sätt än ett. Frågan återstår dock om de kommer att lyckas göra något med livsblodet för en serie som denna: bra pussel. Produktionen är medioker, och regin likaså; de försöker med något slags thrillerkänsla i bilderna de visar, men det faller bara platt. 4/10. Gaikotsu Kishi-sama, Tadaima Isekai e Odekake-chū: Den nötta klyschan: gamer vaknar upp i fantasyvärld i sin spelfigurs kropp, är supermäktig, och bestämmer sig för att leva och rollspela i godan ro som äventyrare. Gimmick: hans spelfigur är ett skelett dolt i rustning. Inom sin tid får han följeslagare: en rävmaskot, en alv, och en djurmänniska-ninja. Börjar på fel fot, med en våldtäktsförsöksscen, där brottet givetvis avvärjs av huvudpersonen. Det är ganska smaklöst hur de två kvinnorna sexualiseras i sin utsatthet, med glänsande stora guppande bröst etc. Därefter följer en något bisarr öppningsvinjett: rockmusik med lite ljudeffektsatta exempeläventyrligheter, och showcasing av huvudpersonens skeletthuvud och skratt; de har åtminstone det goda omdömet att förstå att ett skrattande skellington är en komisk bild. I övrigt den sortens anime som man vet att man vill se eller hoppa över, baserat på beskrivningen. 4/10. Pust, typ ett dussin serier kvar att kolla in…
  10. 1 poäng
    Välkommen fellow Norrbottning och slice of life fantast. We are gonna get along just fine.
  11. 1 poäng
    Estab Life: Civilisationen tycks vara uppdelad i runda städer separerade av ödemark och sammanbundna av smala vägar som bevakas av Aibo-robotar och drönare. ”Extractors” tycks vara människosmugglare som flyttar folk mellan städer. Serien tycks följa ett gäng tonårsflickor som jobbar som ”extractors” tillsammans med en vargman och en Aibo-robot. Tema: börja ett nytt liv. Idé av Taniguchi Gorō, manus av Gatō Shōji. Polygon Pictures producerar sin vanliga full-3DCG-animation i 12 fps. Ointressant rappakaljavärld. Ointressanta figurer. Töntaction där flickorna står stilla och pangpangpangskjuter mot arméer av städrobotar. Det mest intressanta var att Takahashi Rie spelar den yankee-vibbiga tsunderetjejen med lite djupare röst än vanligt. 4/10. Uppsan, Estab Life räknas visst som en eftersläntare i förra säsongen. Shokei Shōjo no Virgin Road: Börjar som en glad isekai om en menlös kille som blir frammanad av kungen men utkastad för att han inte har någon övernaturlig förmåga. Dock närmas han av en ung prästinna som säger att hennes uppgift är att ta hand om de Bortkomna, människorna från en annan värld, i detta land som är full av påverkan från många tidigare Bortkomna (vilka alla är japanska tonåringar, för att givetvis). De har lite platonsk kemi, och stämningen är åt det skämtsamma hållet, men när hon får honom att upptäcka att han verkligen har en förmåga (han kan förinta saker inom en sfärisk volym)… 6/10. Paripi Kōmei (”paripi” betyder festprisse, från "party people"): Kinesisk krigsherre Kōmei från 200-talet e.Kr. dör men vaknar i sin unga kropp i dagens Shibuya under halloweenfirandet. Han tror att han hamnat i helvetet och blir indragen av festprissar till nattklubb där han hör Eiko, en ambitiös sångerska som han senare ger en komplimang. När hon på morgonen ser honom avsmullen utomhus tar hon honom hem, och hon förklarar den moderna världen. Hon fixar honom jobb på nattklubben (han blir fort en skicklig bartender), och när han får höra om hennes ambitioner lovar han att ge sin räddare den hjälp hon behöver. Småkul och trevlig. Inte för mycket ”De tre kungadömena”-babbel. Hyfsad musik, och Eikos sång är bra: sångare är 96Neko ("Kuroneko"), en Niconico-coversångerska ("utaite") som också strömmar som vtubare under namnet Kuroki Natsume (som jag sett spelat Apex med Hololives Ayame). 6/10. Aharen-san wa Hakarenai: Raidō, nybliven gymnasist med osällskapligt utseende, blir vän med Aharen, den tystlåtna, socialt osäkra tjejen i skolbänken bredvid. Bra anpassning av källmaterialet! Lite annan takt än mangan, naturligtvis, men den behåller det allra viktigaste: släpig deadpan! Röstisarna talar väldigt lugnt, inte skriktigt, även vid tsukkomi. Kameran är lunkande och musiken avskalad, även när punchline presenteras. (Och den innehåller en del roliga situationer.) De två figurerna är toppen. Raidō är drastisk och vänlig och överseende (och inte helt fjantig som såna figurer som blir helt utom sig och börjar staka på orden för att de får en kram). Aharen är liten och söt och snäll och komiskt medgörlig: ”Aharen-san, låt oss pröva X.” Hon nickar. ”Aharen-san, låt oss sluta med X.” Hon nickar. Ett omtänksamt par lätt att tycka om. 7/10.
  12. 1 poäng
    några figurer jag köpt från början av året när man föll ned i kaninhålet Megumin och Yotsuba från j-list bilden med många figurer från Enami Mikan och koneko från amazon.co.jp
  13. 1 poäng
    Få tyst på, det beror på brudjäveln… 😅 "Du litar verkligen på mig, eller hur?" "Du är trots allt oskuld." "........." Jag hade väl själv berättat det för henne. Så sent som förra veckan faktiskt. "Det är skönt och lätt att vara med en oskuld. De frågar aldrig efter mycket." " Öh... Vänta lite, Senjogahara. Du har pratat om oskulder ända sedan senast, men det är ju inte så att du har någon erfarenhet själv, eller hur? Så det är svårt att uppskatta allt du säger om ämnet—" "Vad pratar du om? Jag har erfarenhet." "Har du?" "Jag gör det överallt", lät Senjogahara nonchalant glida fram. Det enda hon brydde sig om var att motsäga varenda sak jag sa, tycktes det som... Och "överallt"? Verkligen? " Öhh, jag vet inte hur jag ska svara på det, men även om, hypotetiskt sett, det på något sätt var sant, vad skulle du möjligen vinna på att berätta detta faktum för mig, Senjogahara?" "...Hrm," mumlade hon. Inte utan att rodna. Det var dock jag som rodnade, inte hon. Det här samtalet nådde många gränser. "Okej då... Tillåt mig att göra en rättelse", sa Senjogahara till slut. "Jag har ingen erfarenhet. Jag är oskuld." "...Okej." Hon erkände för mig, men inte alls på det sätt som jag hade föreställt mig. Fast hon tvingade mig att säga samma sak häromdagen, så tekniskt sett var vi kvitt nu. "Med andra ord!" stötte sedan Senjogahara sitt pekfinger mot mig och började skrika med en röst som kanske nådde hela parken: "Den enda typ av tjej som någonsin skulle prata med en töntig, misslyckad oskuld som du är en galen ungmö som jag!" (Bakemonogatari, 2006.)
  14. 1 poäng
    Tjejer i serier hoppar på MC med kommentarer som: "...that virgin!" ,"He should stay virgin forever..." eller "I do this just to play around with a virgin like you" osv. etc. mm.... Vänta nu? Är inte tjejen lika gammal som killen i fråga? Är inte hon också oskuld med största enorma säkerhet? Vad i det här är så himla kul och hur ger det här tjejen makt över killen i fråga? Det blir bara extra töntigt när det överdrivs och används lite för mycket. Det är väl högst normalt att man är oskuld i High School så vad är problemet brudjävel? 😫 Jag skulle för en enda gångs skull vilja se någon av de mesiga grabbarna att svara tillbaka med samma mynt om tjejens troliga erfarenheter inom det området. Det skulle nog få tyst på henne rätt fort. Men det är lite drygt att se när det dyker upp då och då som om det vore något skällsord typ. Den mest aktuella serie där det förekommer är ju Nagatoro skulle jag tro, men jag har sett det flera ggr. på andra ställen och blivit lika störd av det då.
  15. 1 poäng
    Jag råkade hitta en till osammanhängande vakna-mitt-i-natten-anteckning, nu från nästan exakt ett år sedan, natten den 12 mars 2021 kl. 03:37. Lite svårtydd, men i drömmen skulle jag kolla in lokala biografen för att jag upptäckte att det skulle visas en filmversion av australiska dramaserien McLeods döttrar och hade tänkt berätta det för min mor, ett fan av serien, men när jag kom dit så var det en sketen liten visning av Danmachi (filmen?) uppspelad från svensk Blu-ray på en liten TV framför typ 5x5 stolar.
  16. 1 poäng
    Jag hade en dröm inatt om att jag betraktade en stor, avlägsen radiomast där något hände, och när jag tog mig dit fanns det en hiss i masten som ledde underjord och där hände allsköns äventyr som jag mestadels inte minns (jag minns ett slags “tågkyrkogård”). Men det var en dröm. Alltså, jag drömde att jag drömde, och sen tänkte jag i drömmen att “det här ska jag posta om i Skumma drömmar-tråden på Anime.se!”.
  17. 1 poäng
    Den förste mars offentliggjordes det att Crunchyroll, Wakanim, Funimation samt VRV slås ihop och serier håller på att flyttas över till Crunchyroll.[3][4][5][6] Crunchyroll och Wakanim är tillgängliga i Sverige men dock inte Funimation och VRV. Om det är några som bor utomlands eller kringgår deras begränsningar till exempel med hjälp av en VPN så länkar jag till information även för dessa tjänster. För vissa kommer detta inte som en nyhet då Sony (som äger Funimation och Wakanim) i augusti 2021 gick ut med att de avslutat köpet av Crunchyroll, något de tidigare ägarna AT&T berättade var på väg redan i december 2020.[2][1] Samtliga tjänster uppmuntrar användare att skapa ett konto på Crunchyroll om de inte redan har ett och pekar hur användare avslutar sin prenumeration.[8][9][10]. Från och med vårsäsongen 2022 kommer inga nya animeserier att dyka upp på Wakanim, Funimation eller VRV utan de kommer bara komma till Crunchyroll, pågående serier påverkas dock inte utan kommer köras klart på respektive tjänst.[6][8][9] Under den kommande månaden kommer ett stort antal serier som tidigare varit exklusiva för Funimation eller Wakanim att bli tillgängliga på Crunchyroll.[7] En tidigare version av supportartikeln uppgav att 80% av katalogerna skulle vara överförda i slutet av mars, den raden har blivit omskriven men talet 80% har redan börjat cirkulera. Om du oroar dig över att priset på Crunchyroll premium kommer höjas nästa månad på grund av detta så kan jag lugna dig, Sony skriver i sin pressrelease att prissättningen kommer vara oförändrad.[3] Betalar du inte för Crunchyroll men för någon av de andra tjänsterna så kommer det mejlas ut koder som kan lösas in mot 60 dagars gratis Crunchyroll premium.[6][8][9] Källor och vidare läsning: [1] AT&T pressrelease, 9 december 2020: AT&T to Sell Crunchyroll to Sony’s Funimation Global Group [2] Sony pressrelease, 9 augusti 2021: Sony’s Funimation Global Group Completes Acquisition of Crunchyroll from AT&T [3] Sony pressrelease, 1 mars 2022: Anime Fans Win As Funimation Global Group Content Moves to Crunchyroll Starting Today [4] Crunchyroll news, 1 mars 2022: Funimation Content Moving to Crunchyroll for World’s Largest Anime Library [5] Wakanim, 1 mars 2022: FUNIMATION CONTENT MOVING TO CRUNCHYROLL FOR WORLD’S LARGEST ANIME LIBRARY [6] Funimation blogg, 1 mars 2022: Funimation Content Moving to Crunchyroll for World’s Largest Anime Library (regionslåst, publik arkivkopia på archive.org) [7] Crunchyroll support: I have both a Crunchyroll subscription and a Funimation subscription, should I cancel one of them? [8] Wakanim support: FREQUENTLY ASKED QUESTIONS [9] VRV support: Moving to Crunchyroll FAQ [10] Funimation support: Should I cancel my Funimation account and open a Crunchyroll account?
  18. 1 poäng
    “Va? Jag vet inte vad ‘Gissa animen-tråden’ är för något, och än mindre har jag någon aning om ‘svaret’… Det här var nog den konstigaste raggningsrepliken jag fått.”
  19. 1 poäng
    Vad är Neptunia X Senran Kagura: NINJA WARS? Två väletablerade serier tack vare deras fokus på fanservice gör en crossover tillsammans. Hyperdimension Neptunia är uppe i ungefär 14 spel med mycket fokus på JRPG. Senran Kagura har 8 plus ett mobilgacha med majoriteten i hack and slash genren. Det ser mörkt ut för dom dock då producenten Kenichiro Takaki lämnat Marvelous Entertainment för nya projekt samtidigt som Sony lägger hårdare press mot fanservice inom spel som släpps på Playstation-konsoler. Helt plötsligt så kommer Neptunia-serien och gör en mashup med dom så gissar på att vi får det bästa av två världar helt enkelt! Story I landet Gamninjustri är två grannationer i konstant kamp mellan varandra: Heartland och deras Compa-style tränade ninjor (baserat på producenten Compile Heart), och Marveland (Marvelous Entertainment) med deras Honeypa-ninjor (Honey Parade). Under deras strävan att utöka kontroll över landet dyker helt plötsligt en ny okänd motståndare upp: Steeme Legion (gissar på att detta är Steam) och deras robotninjor. Denna mystiska fiende kräver att alla NINJA (alltid i caps!) ska underkasta sig dom och utlyser NINJA WARS, där de olika ninjastilarna ska kämpa till sista ninja för att bevisa vems stil som är bäst. I denna mörka stund sluter ninjagudinnorna från Heartland en pakt med elitninjorna från Marveland och tillsammans försöker de slå tillbaka hotet från Steeme Legion... Väldigt crazy story men helt i linje med Neptunia-serien med mycket fourth wall-referenser. Charmen och humorn finns där presenterad i båda seriernas klassiska visual novel-stil. Men som vanligt så är det mycket dialog att ta sig igenom jämfört med gameplay. Det är mycket småsaker som man kanske kunde lämna åt sidan för att korta ner onödig dialog. Gameplay Spelet tar Senran Kaguras klassiska hack and slash och kombinerar det med Neptunias egna action RPG i stil med 4 Goddesses Online, med mer inflytande från det sistnämnda. Vad vi får är mer dungeon crawling och lite mindre fiender än vad man är van vid i SK. Du har också bara en attackknapp att spamma utan riktig variation och combos. Istället uppmuntras du att använda kastvapen (shurikens för skada, kunais för debuffs) eller specialmoves emellanåt. Dessa moves är fyra per karaktär unika kraftattacker som du kan kombinera tre-fyra gånger för bonuseffekt. De verkar inte heller ha någon större begränsning utöver stamina, men även om nästan allt du gör är beroende av det så har du fem bars av det och det ska krävas mycket för att dom ska tömmas. Försöker dom göra det mera soulslike fast i Neptunia-stil? I övrigt finns dash, sprint och block för ditt försvar så du behöver inte oroa dig över hur du ska försvara dig. En unik funktion är en specialbuff som du kan aktivera ett visst antal gånger i varje dungeon baserat på de fyra olika elementen. Du kan göra mer skada samtidigt som du är mer ömtålig, du kan tåla mer och blocka bättre, du kan ha högre stamina med kortare cooldowns eller så kanske du vill få mer liv. Du kan ta med dig två ninjor när du går in i en dungeon och du kan skifta mellan dom mitt i slagsmål. Du startar med dina fyra favoritgudinnor från Neptunia och över tid rekryterar du de fyra olika ledarna från Senran Kagura: Asuka, Homura, Miyabi och Yumi. Utöver det finns det två Compile Heart originalkaraktärer att låsa upp. Alla beter sig olika med unika special moves även om huvudmålet är hugg och klyv i grunden. Det finns fortfarande en risk att det känns repetitivt efter ett tag beroende på vad vill få ut av spelet för i grunden är det spamma och grinda som gäller. Grafik Grafiken känns som en mix av senare Senran Kagura titlar och Neptunias egna 4 Goddesses Online. På PS4 känns det verkligen som en uppgradering från tidigare titlar. Dungeons är lite mindre i skala och har mindre spill jämfört med tidigare dungeon crawlers. Du får en känsla av en lagom stor bana som de fyller ut perfekt utan att kompromissa med en gles backdrop. Effekterna från specialattackerna känns som att de tillhör de cellshadade karaktärerna som kastade dom. En väldigt skum detalj är att i visual novel delarna så är Senran Kagura-tjejerna tecknade av Kenichiro medan resten är gjorda i Neptunias originalstil. Kanske en fin detalj för fans, men skillnaderna gör det väldigt uncanny av någon anledning. Ljud Det känns verkligen som om Compile Heart försökte apa musiken från Senran Kagura och ninjastilen överlag, och det gör det med bravur. Vanligtvis så finns det ett par ganska irriterande toner eller låtar som gör det svårt att lyssna på utan att bli tokig. Jag har inget att klaga på under denna punkt så stort plus. Allas våra favorit VA:s återvänder till sina roller och dom gör det galant som vanligt. Noire är min favorit fortfarande men Rie Tanaka (Strike Witches, Girls und Panzer, Genshin Impact) gör en så bra Purple Heart att man kan nästan förlåta att Neptune är smått irriterande. Sammanfattning Neptunia X Senran Kagura: NINJA WARS är kanske inte en revolution inom serien eller genren och har fortfarande problem med onödig dialog som drar ner på gameplaytiden. Men grafiskt och mekaniskt ser vi förbättringar samtidigt som charmen och humorn finns kvar. Det är fortfarande Neptunia-dominerat så fans av Senran Kagura bör ha det i åtanke innan dom skaffar spelet då det finns stora skillnader mellan dom. Överlag ett solitt och roligt spel som rekommenderas varmt. Omdöme: Nepu/10
  20. 1 poäng
  21. 1 poäng
  22. 1 poäng
    Vet inte om denna tråd uppdateras ofta, men det finns en manga om trettioåriga kriget som heter Issak. Den är relativt ny och pågår fortfarande, så det är mer eller mindre garanterat att Sverige och Gustav II Adolf kommer att dyka upp, med tanke på vilken stor roll vi spelade i det kriget. Det finns också det här dialogutbytet.
  23. 1 poäng
    Ah, kunde inte logga in på ett tag, men det gör inget, jag fortsätter här: Uniforms persedlar: Jacka M1890. En Replika av Jackan, säljs av "qqwerpoiu2004" på Yahoo auctions. Jacka som användes av Japanska armen under Meiji perioden, mörk blå precis som uniformen. I Golden Kamuy används den av Tsukishima Hajime. Jacka typ 38/26? (Osäker på namnet, men den användes up till 1938) En till jacka, denna gång i en ljus brun färg. Ingen aning om när denna jacka kom till användning, den kan ses under Meiji perioden, Taisho perioden och tidig Showa period. I Golden Kamuy används den av Koito. Koito med Jacka typ 38. Värme tröja sak? En replika? En Ljus brun tröja använd av Genjirou. Finns inget namn på den, men den användes bland annat under den Japanska invasionen av Manchuriet. Det blir allt för idag, Utrustning kommer senare.
  24. 1 poäng
    God dag! Detta blir mitt första ämne på Anime.se. Har själv varit intresserad av japansk militär historia och gillar därför militär relaterade anime serier (Girls und panzer, Strike witches, Sora no woto m.m). En av dessa serier är Golden kamuy, som tar plats efter Rysk-japanska kriget 1904 - 1905. Jag tänkte göra en analys av uniformerna samt utrustningen som man kan se under de 3 säsongerna. Jag vet inte om hur många som är intresserade (kanske bara jag), men jag hoppas någon tycker att det är intressant. Jag tänker gå igenom uniformer, utrustning och kanske lite rolig fakta och om kanske även om vapen som man kan se. (Notering: vet inte om hur bilder fungerar, men ibland vägrar dem visa sig. Ska försöka hitta bilder som fungerar, och ifall de inte fungerar så byter jag ut dem så snabbt jag kan) Jag ber även om ursäkt för min Svengelska och mina anglicismer. Uniformer: Meiji 19 infanteri uniform. (Bild från Hasegawa Shoutai från Facebook.) Detta var Japanska armens standard uniform från¨1886 till 1905 och användes som en vinter uniform. Namnet Meiji 19 står efter året sedan Meiji blev kejsare (Meiji 19 = 1886). Uniformen blev mest känd efter att den användes vid belägringen av port Arthur och slaget vid den 203 backen (203 hill) 1905. Man ser denna uniform genom alla säsonger av golden kamuy, främst använd av Sugimoto Saichi och medlemmar av den 7de divisionen. (Soldater förbereder sig att storma, från episod 1 av första säsong.) Lite mer fakta: Infanteri soldater hade gula hattar, medan officerare fick ett eller två sträck på sin hatt, hade man ett sträck deltog man i strid medan två inte deltog. Dem med röda band runt sin hatt var medlem i antigen den kejserliga gardet eller var general, fält doktorer fick även gröna band. Grenbeteckning sat runt halsen och på axelklaffarna, röd betydde infanteri, gul för artilleri och grön stod för antigen fält doktorer eller Kavalleriet. Divisions emblem sat ovanpå axelklaffarna och runt benen så hade man vita damasker. Gradbeteckning sat längs ut på armarna i form av gula streck. Rolig fakta: Det verkar vara väldigt svårt att få den exakta färgen av denna uniform. Den ska vara riktig mörk blå (nästan svart), men eftersom att det finns skillnader i ljus i foton så blir antigen uniformen helt svart eller lite ljusare blå. Samma sak händer i illustrationer. Meiji 19 Officers uniform. Denna uniform användes av officerare från 1886 till 1905, dock verkar tidigare varianter funnits och visa verkar ha använts under satsuma upproret. Uniformen är baserad på Tyska och Österrikiska uniformer, eftersom att den har Österrikiska knutar på framsidan som används för att stänga uniformen. Utanpå armarna sitter även gradbeteckning i form av sträck i olika mönster och tjockhet baserat på grad. I Golden Kamuy så ser man Tsurumi Tokushiro använda denna uniform. (Tsurumi Tokushiro med sin uniform, vet inte kapitlet i mangan) Rolig fakta: Denna uniform var faktiskt inte så populär under Rysk-japanska kriget, och en mer enklare uniform som användes sedan 1904 var mer vanligare tack vare att den var enklare att använda: (Kunde inte hitta en bra bild på den som inte var för stor, men som ni kan se så är knutarna borta.) Uniform typ 38: (Uniform Typ 38, den bästa bild jag hittade.) Denna uniform användes från 1905 till 1912 då den ersattes av uniform typ 45. Redan i 1904 så insåg Japan att mörkblå kanske inte var den bästa färgen att använda för sina soldater. Generaler och officerare bad Kejsare Meiji att ändra färgen på sommar uniformerna till Khaki och tillslut fick de tillåtelse i 1905. I Golden Kamuy används denna uniform först av Löjtnant Koito. Lite mer fakta: Typ 38 var nämnd efter det 38nde året sedan Meiji blev kejsare och ändrade på infanteri uniformen ganska mycket. Divisions beteckning satt nu åvan på grenbeteckningen som nu satt framför halsen och grad beteckning satt på nya axelklaffar. Infanteri på frontlinjerna och i fält hade khaki färgade uniformer, men en mörkblå variant av uniformen fans kvar och användes av dem hemma i Japan och under fredstid. Tillslut i 1912 så ersattes den mörk blåa färgen. Rolig fakta: Typ 38 blev även den första uniformen i "Shogo" serien av uniformer (Shogo står för Showa go (5) vilket är 1930). Shogo används för uniformerna; Typ 38, Typ 45, Typ 45 kai och Typ 5. Alla uniformer ser nästan likadana ut, med minimala skillnader. Just typ 38 är nästan helt lik Typ 45. (Det är så mycket Jag hinner idag, men jag uppdaterar snart igen. Tänker beskriva uniforms persedlar härnäst, Jag hoppas någon tyckte det var intressant att läsa.)
  25. 0 poäng
    “Vi fördömer å det kraftfullaste Rushias invasion av Ukraina, och stöder Cover-bolagets beslut som… Hm?… …Ursäkta, mina assistenter meddelar mig om att det verkar ha skett en förväxling.”
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+01:00
×