Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 03/24/20 inom alla områden

  1. 2 poäng
    I dessa prövande tider är det bra att ha något att se fram emot. Men herregud vad uppföljare det var här!
  2. 1 poäng
    Den ena startade som ett populärt mobilspel som populariserade gijinka-genren där båtar från andra världskriget förvandlades till söta animéflickor. Den andra är dess kinesiska klon som tar till egna friheter och expanderade till marknaden i väst. Båda har nu sin egen animation och vi ska nu se vad som verkligen skiljer sig mellan dessa två titlar (animémässigt det vill säga). Handling Båda historier handlar om hur människan tvingats bort från de sju haven på grund av ett mystiskt hot. I gensvar skapas en flotta av "shipgirls", hälften människa hälften slagskepp. Dessa skepp kämpar nu mot dessa övernaturliga krafter i hopp om att göra världen säkrare. Största skillnaden mellan dessa två i frågan om handling är hur de behandlar fraktioner. Alla nationer är representerade i respektive spel, men animationsmässigt har Kantai Collection hittills bara representerat den japanska flottan. Azur Lane har mer bredd i det perspektivet men det spelar även en roll i det stora hela då det är fullt inbördeskrig här. Ursprungligen var alla under Azur Lanes flagg, men just nu är det bara brittiska och amerikanska styrkor kvar och under tiden har Tyskland och Japan skapat sin egna fraktion. Ett mer intressant upplägg istället för att banka hjärndött mot en monoton fiende. Hjältinnorna: Fubuki vs Enterprise Fubuki är en japansk jagare och hennes namn betyder snöstorm. Hon är ung och oerfaren när hon först kommer till flottbasen, men vill ändå visa vad hon går för. En klassisk hjältes resa man ofta sett i andra serier. Samtidigt från andra hållet har vi hangarfartyget Enterprise med smeknamnet "Grey Ghost". Erfaren och sliten av alla strider, hon är mer lågmäld och säger inte mycket. Respekterad av sina allierade och fruktad av fienden, Enterprise låter hennes handlingar föra talan. Det hela kommer ner till smak. Vill man ha den slitna veteranen som inte har viljan kvar att bry sig, eller vill man ha den nervösa men engagerade nybörjaren att föra talan. Fubuki växer sig lite i rollen men kräver mycket från sina medspelare för att komma någonstans. I det stora hela kanske hon inte gör ett så stort intryck i kampen som man kan tro. Enterprise å andra sidan kan vända striden till sin fördel på ett ögonblick (kanske säger mer om Azur Lanes övriga styrkor). Den gemensamma nämnaren är att de runtomkring oroar sig om dessa två och vill ta hand om dom, om än för två olika orsaker. Allierade Som tidigare nämnt så har våra huvudkaraktärer mycket support från sina vänner. Låt se om några sticker ut bland dom. Kantai Collections största dragplåster måste nog vara Kongou, det brittiskt tillverkade slagskeppet. Hyperaktiv och med mycket engrish är hon som en storasyster till Fubuki. Hon har även tre systrar som i viss mån beter sig som henne, så mycket energi överlag. Vi har även kuuderen Kaga och tsunderen Zuikaku som ofta hamnar i luven på varandra i och med att de är från två olika divisioner. Det finns ett ganska bra djup utan att gå helt överbord med deras personligheter. Azur Lane har nästan för många bakgrundskaraktärer och "huvudskaran" är också ganska många att hålla reda på. Vissa får lida i slutändan med mindre scentid. Men den mest engagerade karaktären utöver Enterprise måste nog vara Belfast. Den brittiska kryssaren och Royal Navy's huvudpiga, Belfast är beslutsam och professionell i sitt uppdrag att få Enterprise att bli "mänsklig". Vi har även Prinz Eugen som är fältledare för de tyska styrkorna och har en viss "ara ara"-atmosfär om henne, dock så syns hon inte så mycket i action vilket är synd. Sen har vi några som förekommer på båda sidor och den största karaktären i detta fält är utan tvekan hangarfartyget Akagi. I Kantai Collection är hon glad och uppmuntrande samt lite av en förebild för Fubuki. Trots att hon även är en komisk karaktär som gillar att äta mycket (ju större skepp desto mer bränsle) så är hon extremt professionell när det väl gäller. I Azur Lane är Akagi mer skräckinjagande. Hennes ansiktsuttryck har sadistiska undertoner och hon gillar att vara längst fram i ledet och provocera fienden till handling. Hon är extremt lojal mot sina medskepp och gör vad som helst för att försvara dom, men hennes utstrålning gör det svårt för andra att bemöta henne eller förstå vad hon verkligen tänker. Action Här ser vi en klar skillnad. Om vi skulle jämföra dessa två i form av speltermer skulle man säga att Kantai Collection är mer av en simulator som försöker vara trogen riktiga sjöslag. Azur Lane är mer likt action/hack and slash i dess utförande. Vad som påverkar är deras metod hur man hanterar beväpning. Vi pratar om tjejer som ska bete sig som slagskepp, och lösningen är att de bär sina kanoner, torpedrör och kommandobryggor som ryggsäckar eller via midjefästen. Dock så är skeppen från Azur Lane byggda runt en speciell energikärna som tillåter oändliga möjligheter. De kan ha framme sina skepp i full skala och på en sekund krympa det till sina moduler utan fördröjning. Detta gör dom mer rörliga i strid och tillåter dom att manövrera fritt både på land och vatten. De finns även möjlighet att frammana olika familiars som en enhörning, en örn eller en varg. Kantai Collection däremot har en mer verklig approach där utrustningen måste utrustas manuellt. Detta kan underlättas via automatiserade arsenaler vilket ger en viss "magical girl transform sequence" för de som är stenhårda fans av militära grejer. De kan röra sig ganska fritt på vattnet med deras vattenskridskor, men inte lika snabbt eller explosivt som Azur Lane. Så i form av action snackar vi klassisk militärfilm för de som föredrar den genren samtidigt som Azur Lane gör det mer explosivt och mindre verklighetsförankrat. Möt din fiende: Abyssals vs Sirens Det här sätter verkligen tonen. Båda har samma ursprung i och med att de kom från ingenstans och förstörde sjöfarten för människan. Abyssals är dock mer mardrömslika i deras utförande. Vissa ser ut som deformerade shipgirls, andra som rena monster med massvis med tänder. De verkar arbeta mer som en enad organism men har inget medel att kommunicera med den andra sidan. Lite zombietendenser fast mer organiserat och mardrömsliknande, plus att de kan slå riktigt hårt. Sirenerna å andra sidan är mer individuella och gillar att smida ränker. Deras arsenal är också mer baserat på modern teknologi där deras skepp ser ut att komma från valfri science fiction serie. De uppfyller en mer traditionell roll som skurkar medan Abyssals är en okänd katastrof man måste stå emot. I Azur Lane föregår även ett inbördeskrig som Sirens kan utnyttja och skratta likt Doctor Evil, så där kommer det alltid att ske något med eller utan deras huvudfiende i fokus. Kantai Collection har ett något mer mardrömsliknande scenario, men det är svårt att sätta sig in i då det inte har lika stor inverkan som fienderna i Kabaneri of the Iron Fortress och Attack on Titan. Animation Kantai Collection är i en helt annan liga gällande produktionskvalité. Animationerna är mjuka och riktigt imponerande (dock så förekommer lite 3D lite här och var för de som avskyr det). Vågskvalpet, kanonröken och skeppens rörelser ger en äkta känsla av hur ett sjöslag kan se ut. I kontrast har vi Azur Lanes standardiserade formula som lätt kan kännas bekant i liknande serier. Dess action håller en helt okej standard och faller inte samman även om det oftast är mer hektiskt. Sen så ser vi mer färg och mer liv i bakgrunden överlag gentemot sin motpart. Musik Än en gång så är Kantai Collection strået vassare. Dess soundtrack är mer pampig orkester och rikt med stråkinstrument. Men med tidigare lagda punkter är det förståeligt att den känsla de anspelar mest på är mer klassiskt, storskaligt och militäriskt. Azur Lanes har för det inte ett värdelöst bibliotek, men det är lätt bortglömt efter att man sett klart den. Det är också mycket mer lättsammare och strömlinjeformat likt andra i genren. Gör sitt jobb men sticker inte ut från mängden helt enkelt. Sammanfattning För att vara så likt varandra och byggda utifrån samma fundament så är det två olika bestar att hantera. Kantai Collection försöker vara en krigsfilm men samtidigt lyfter fram väldigt mycket lättsamma stunder. De är i alla fall lite mer verklighetstroget i dess utformning av sjöslagen och produktionskvalitén är riktigt hög. Samtidigt försöker Azur Lane att hålla uppe tempot lite mer och kan kännas lite väl framrusigt, men den har en klassisk dynamik som fler kan sätta sig in i. Finsmakare och veteraner kommer nog föredra Kantai Collection medan yngre generationer kommer föredra det lite mer överdrivna Azur Lane.
  3. 1 poäng
    Can confirm, det fanns på plats. Vågade inte prova på det dock.
  4. 1 poäng
    Hemma i karantän då jag har förkylningssymptom så... HEY Corona! Eller vad vet jag... Inte helt sjuk, men inte heller frisk. I vanliga fall hade jag dragit i mig ett par alvedon och gått till jobbet. Men så som läget är i landet nu så, Nope! Lagom drygt med andra ord. Vad passar då bättre än att passa på att beta av de där serierna som man hamnat efter i. :) Först ut blev Kono Oto Tomare! som jag sneglat på ett tag nu sen första säsongen kom ut för ett år sen. Hade börjat läsa mangan men insåg att den just då hade släppts som anime och tänkte att det nog var intressant då jag gillar musikserier oftasat (K-On fanboy here) För er som inte sett den så handlar det kort om Koto-klubben på en highschool där det är nytt år och en stackars ensam kille ska försöka rekrytera nya medlemmar så att inte klubben läggs ned. Inte helt ovanlig story nej, men vad jag vet troligen första som fokuserat på just det klassiska instrumentet Koto. I mångt och mycket följer serien den vanliga mallen och man känner igen flera berättelseelement (funkar lika bra i en sportserie) i den men även en del (för mig) nya drag vilket gör den både fräsch och intressant. Så intressant faktiskt att jag binge-tittade på den i två svep under två dagar nu. Det brukar vara ett bra betyg för min del när jag inte kan släppa den utan plöjer på tills det ljusnar ute. hehe... Kul serie som hade både bra humor, lite lagom drama och intressanta karaktärer. Lättittat och lättsmält men långt ifrån ointressant. Man blev lätt engagerad i karaktärerna och handlingen men jag hade gärna sett lite mer fördjupning i MCs bakgrund och familjesituation men han bleknade lite tyvärr och fokus landade mer på den missförstådda ligisten och underbarnet med de trassliga familjeförhållandet. Övriga roller var bra stöd och lagom involverade såsom sidokaraktärer ska vara. Andra saker hade de gärna kunnat återkomma till, men jag antar att tiden inte räckte till för mer utvikningar i andra arcs. Det var lagom fokus på de intriger som fanns. Lite lätta kärleksinslag också såklart, vad är väl en high school serie utan dessa? Men det var alldeles lagom mycket. Det var också riktigt intressant att få lära sig mer om instrumentet som hade huvudrollen i serien och få lite mer inblick i hur det spelas och fungerar. Dessutom så var det väldigt bra musik såklart men det hade jag förväntat mig redan. Dumt att göra en sån här serie lite halvhjärtat, nä All-in är tricket. Nu är då frågan... vilken ska jag ge mig på nu? :)
  5. 1 poäng
    Har bestämt mig för att endast nyttja meddelandefunktionen på den här sajten. Är det så att Du är intresserad av att nå mig, joina gärna min server på Discord! https://discordapp.com/channels/547031774530764800/547031774530764802
  6. 1 poäng
  7. 1 poäng
    Hej och hå, anime ser man på. Ibland. Jag bläddrade igenom netflix en kväll och såg planschen för Nanatsu no Taizai, och jag tänkte "Jamenvafan" och slog på första avsnittet. Det var underhållande nog för att jag skulle se några avsnitt till. Först tittade jag för att serien hade en del snusk. Sen tittade jag för att den hade Yuuki Aoi. Sen fortsatte jag titta för att det var ett ganska kuligt, lättsamt äventyr, och innan jag visste ordet av hade jag sett igenom hela första säsongen. Det här är min sorts genre! Ett äventyr som drar världen över med en bunt knasiga karaktärer och mycket humor. Det är som en snuskig Slayers. Dessutom spelar Omigawa Chiaki en uppkäftig gris. Taizais största problem, vilket för mig gör serien ganska tråkig trots dess charm, är att alla slagsmål är väldigt ospännande. Jag är inte helt säker på varför, men jag tror att det är väldigt vagt definierat hur starka alla karaktärer är. Vad det är som gör dem starka och vad deras svagheter är. När en ny karaktär introduceras så utför de alltid en jätteimponerande bravad, men sen måste de närapå retconnas för att inte överlägset vinna alla strider. Förutom huvudkaraktären Meliodas. Han är alltid överlägsen, från början till slut, vilket också är ospännande. Kikade lite på andra säsongen men den tog så lång tid på sig att dra igång att jag mer eller mindre gav upp. Jag kanske fortsätter titta på den någon gång, vem vet.
  8. 1 poäng
    Oregairu S3: Gah, jag ville ju se om S1-S2 först! Kaguya-sama wa Kokurasetai S2: Gah, jag ville ju se S1 först! Sword Art Online S5: Gah, jag ville ju se om S1 och se S2-S4 och filmen och Gun Gale Online först! Fruits Basket S2: Gah, jag ville ju se S1 först! Shokugeki no Sōma S6: Gah, jag ville ju att S5 skulle vara den sista! Honzuki no Gekokujō S2: Gah, kommer att följa. …Okej, icke-uppföljare då. Otome Game no Hametsu Flag shika Nai: Jag följer mangaversionen (av lättromanoriginal), den är småskoj. Japansk tjej återföds alltså som antagonisten i ett dejtingspel för tjejer, så hon börjar förbereda sig för sin undergång på olika naiva, knasiga sätt som istället bara gör henne omtyckt av de som i spelet skulle vara hennes fiender. Jag är lite svag för en sån där huvudperson som är något av en virrpanna och misslyckas uppåt. BNA: Känns väl som lite av en plikt att kolla in Triggers anime. Yesterday wo Utatte: Originalmangaserien var bra: ett mänskligt, trovärdigt drama som utspelar sig under några år. Kakushigoto: Från skaparen av Sayōnara Zetsubō-sensei; jag har läst några kapitel, det verkade inte vara ett komiskt mästerverk, men… trevligt. Hachinan tte: Jag följer mangaversionen (av lättromanoriginal), det är en ganska karaktärslös historia om ännu en snubbe som blir en fantasy-supermänniska. Det är åtminstone bättre än Trollkarlens sonson som gick härom sistens. Arte: Jag har inte läst originalet, men volymomslagen har varit fina. Inte min favoritepok, men historiska serier lockar mig. Nami yo Kiitekure: Originalet finns att läsa på Crunchyroll, men det gjorde jag aldrig. Från skaparen av Blade of the Immortal som jag någon gång borde se eller läsa färdigt… Listeners: Om det inte vore produktionsstudio MAPPA så hade jag nog inte gett den en chans. Gal to Kyōryū: Jag har sett att mangan finns men aldrig kollat in. Visste inte att den skulle få en anime. Dinosaurien ser kul ut, så jag vill nog kolla in nåt avsnitt! Komatta Jiisan: Komediserie om gubbe som beter sig som en ung snygging – anime of the year?
  9. 1 poäng
    Vi lever i en speciell tidslinje som många påpekat, samtidigt som andra menar att en pandemi är oundviklig vart tjugonde år. Även om vi svenskar har varit mer lyckligt lottade än säg Italien så finns det en viss osäkerhet fortfarande över det hela. Det är svårt att fortfarande förstå vad som egentligen händer och om, eller hur, man borde prata om det. Det ironiska som jag gjort är att spela två spel med ett blekt tema. Första är The Division som handlar om en pandemi 2015. En aggressiv form av smittkoppor hade sitt ground zero i Manhattan mitt under julhandeln, och skadorna blev förödande. Som en agent från Strategic Homeland Division är det ditt jobb att hjälpa blåljusenheter och civila samtidigt som du försöker lista ut orsaken och ett eventuellt botemedel till smittan. Vi är inte i samma båt ännu och förhoppningsvis kommer det inte att sluta så, men det kanske ger lite perspektiv på saker och ting. Det andra spelet är Code Vein. En trasig framtid där vampyrhybrider är isolerade från omvärlden och försöker överleva dag för dag i jakt på blod. Väldigt fiktivt, men de som hamstrar toapapper och desinfektion påminner lite om vad en desperat människa kan göra i kristider...även om de som hamstrar inte är i största riskzonen. Så det jag gjort för att glömma om vår situation är att sätta mig in i två olika dystopier, ironiskt nog. Det är ironiskt nog mer lugnande än att scrolla Reddit och lyssna på Trump. Sen så har jag ökat mitt immunförsvar med lite skogspromenader, grönt te på morgonen, rom på kvällen och massvis med Senran Kagura. Vet inte om dessa metoder är vetenskapligt bevisat, men det hjälper en att finna ro i dessa tider. Man säger att det är mörkast före gryning och att denna text kanske känns lite "nere" när vi kanske är minimalt eller inte alls utsatta, men hela världen har påverkats indirekt av det hela och det går inte att trippa runt det hela (hur mycket man än vill göra det). Men det är under den tiden som vi weebs och gamers skiner med våra färdigheter inom social distancing (den stereotypen funkar till vår fördel nu =3) och att ha något att göra när vi stannar hemma. Samtidigt så är det bevisat att under kan ske även under mörkaste timmen då helt plötsligt från ingenstans hörs det att Bleach gör en comeback. Det och Date A Live 4... Det känns som att jag har skrivit nonsens på ett A4 utan eftertanke. Jag ville bara få ut mig till de som kanske känner sig mer ensamma/oroliga än andra att vi sitter i samma båt, och vi kommer se till att vi kommer iland oskadda. Så håll modet uppe tills du ser solskenet igen.
  10. 1 poäng
    Många uppföljare nu till våren. Serier jag kommer att följa: No Guns Life s2: Tyckte att första säsongen var trevlig så kommer att fortsätta titta på den. Shokugeki no Soma - Gou no Sara: Har fått för mig att detta ska vara den sista säsongen då mangan är avslutad men det kanske finns en del material kvar. Efter att ha sett fyra säsonger så vore det konstigt att sluta nu. Fruit Basket 2and season: Tittar på ganska lite drama/romans-serier just nu så bra att slänga in en sån lite då och då men jag gillade även första säsongen så det passar bra. Serier jag kanske tittar på: Kami no Tou: Har jag hört talas om ett par gånger, tror jag började läsa den men kom inte mycket mer än ett kapitel och sen glömde jag bort den. BNA: Originalserie från Studio Trigger, det kan bli bra. Det lilla jag läste om den gjorde mig inte helt övertygad men tyckte att grundidén till Kill la Kill också var lite konstig men den gjordes ju bra. Listenners: Än värld där konceptet musik inte finns, intressant idé. Tror jag väntar tills jag ser vad den får för omdöme på de första avsnitten innan jag börjar titta på den. Shin Sakura Taisen the Animation: Kanske tittar på denna enbart för att jag har hört att spelen ska vara bra och intromusiken är bra. Kommer nog att avvakta några avsnitt likt Listeners.
  11. 1 poäng
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×