Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 03/22/18 inom alla områden

  1. 3 poäng
    Dag 5 - Basa, basashi Jag höll mig till planen och högg expressbussen från Shiga Kogen vid 08:04, mellanlandade i Nagano och var i Matsumoto vid 10:49. Eftersom jag bokat hos pajas-hotellkedjan Toyoko Inn* så fick jag inte tillgång till rummet förrän 16:00 och därför hade jag ju en del tid att döda. Dags att göra en "kanske" grej på listan! Satte mig direkt på lokaltåget till Hotaka, åkte vidare med taxi och nådde Daioh wasabi farm strax före tolv. Tyvärr var provsmaknings- och tillverkningsdelen stängd för lunch just när jag var där, men parken som omsluter hela odlingen var väldigt vacker och hälften av mitt shoppande efter souvenirer den här resan var klart i en grisblink. Wasabi-kombu-chips, wasabichoklad, wasabisalami, wasabimochi och, förstås, hel wasabirot som förhoppningsvis ska överleva en dryg vecka i en plastpåse innan den ska överlämnas till mina finsmakande vänner där hemma. Åter i Matsumoto vid tvåtiden var jag ju såklart tvungen att fördriva ytterligare två timmar innan check-in. Så jag plockade huvudsaken med stoppet i Matsumoto när jag ändå var igång och det var förstås slottet (Matsumoto-jo). Efter en rask promenad nådde jag slottet där det fanns en liten kur med supergulliga gummor och gubbar som kunde språk och voluntärarbetade som guider. Jag är en sån som alltid går hem hos gamla tanter och blev nästan bortförd av en 90-årig gumma som sa att "vi hade en dejt." Vi tog lite bilder tillsammans men sedan slet min guide Takahashi-san (tror jag hon hette; det var något supervanligt efternamn på T i alla fall) iväg mig och visade mig runt på slottet, som egentligen var en borg, fast den var byggd i trä och därför inte fullständigt perfekt i sitt syfte, som var att skydda emot eld, kanoner och trebucheter. Jag hade en halvtimme till innan check-in när jag var klar med borgen, så jag åt en anonym, sen lunch på ett café (note to self: gör aldrig om det; gå bara på nudelrestauranger, erkända toppklasshak och izakaya i framtiden). Så strax efter jag checkat in på mitt hotell fann jag mig i situationen att jag var klar med mina turistattraktioner i Matsumoto innan jag ens installerat mig. Det var då det började. Jag tog en lång dusch, satte mig och planerade i min guidebok och kollade på sumo en stund på tv:n på hotellrummet (sumo är på samma gång sjukt underhållande som det är sanslöst; kul att ha det på typ kanal 1 när man slår på tv:n). Så jag hade alltså ätit en väldigt sen lunch och var inte speciellt hungrig till middagen. Dags för sushi med andra ord. Hittade till Kura till åttatiden och blev helt hänförd. Jag är starkt traditionell när det kommer till sushi så det blev maguro nigiri och nama-biru, ändock med en liten regional specialitet till förrätt: basashi (jag fegade ur och toppade inte av beställningen med hachinoko). Har ni varit med om att ni nästan grinat av matens fulländning någon gång? Så var det på Kura. Om ni gillar fusion sushi, med rökta, eldade och inlagda djurbitar, frön och såser på era riskuddar så gå inte hit - ni är inte värda det här stället. Det här var enkelt, korrekt och helt jävla fulländat och där trodde jag inte att kvällen kunde bli så mycket bättre. Enter Main Bar 'Coat'. En liten bit upp för samma gata, innanför en anonym dörr och en trapp upp till andra våningen fanns en mörk, stilren och klassisk bar med 15 meter bardisk snidad ur ett enda stycke trä, whiskysortiment som hade lika gärna kunnat placera baren på Islay geografiskt och idel västar och flugor på de extremt seriösa bartendrarna som huserade där. Ni vet mangan 'Bartender'? Ja, exakt så. Där fick jag samtala med föreståndaren Hayashi, smaka hans drink som vann första pris på Japanska bartendermästerskapen 2001 och prova en ny generation av Ardbeg som toppade alla deras tidigare utgåvor. Min sinnesstämning var lyrisk när jag drog mig hemåt. Inte hade jag anat att det skulle bli en gourmetresa av det här, som en bonus. Resten av resan lär förmodligen skrivas i efterhand, om alls, för hädanefter färdas jag i sällskap och lär inte ha tid att skriva på forum framför att umgås. Men den andra halvan av resan kommer att spenderas i Yokohama, Kamakura och Nikko och då kommer vi att gå all in på onsen ryokan! *Egentligen hade jag bokat på en klassisk ryokan även här, men min bokning blev 'lost in translation' då mitt bekräftelsemail (som inleddes med orden "thank you for your reservation") inte alls visade sig vara en reservation. Hade man läst slutet på mailet (som jag säkert gjort om jag inte hade haft extremt många bättre saker för mig) så hade man sett att det trots inledningen stod "please confirm your booking" där. Eftersom jag inte gjorde det så kom det ett nytt mail några dagar senare där det stod "since no confirmation, no room."
  2. 2 poäng
  3. 2 poäng
    En reseblogg i mini-format att fördriva tiden med på bussar och shinkansen. Dag 1 och 2 Landade strax före midnatt söndagen 18 mars. Allt gick supersmidigt (just according to keikaku) och jag hann just in på mitt förbokade kapselhotell First-Cabin på Haneda domestic terminal 1 innan portarna låstes. Att sova gick sådär, trots att jag inte sovit på drygt 32 timmar (sover inte på flyg; en förbannelse) men att äntligen få duscha var värt stoppet. Jag reser ensam och njuter sedan landningen av min personliga sfär på 40 cm radie som aldrig passeras av någon mänsklig varelse. Men jag är socialt introvert - på andra benet av flygresan från Dubai pratade jag en hel del med min granne Ken från Tokyo. Jag upptäckte att det lilla japanska jag lärde mig för åtta år sedan var helt bortblåst nu, men Ken var helt flytande i engelska så det var inga problem. Han hjälpte mig till och med att förstå några katakana på soba-såsen på planet - sutoretto (straight) är den "vanliga" såsen. :) Tack Ken, hoppas du och dina färdkamrater hann med sista tåget in till Tokyo. Efter att ha stigit upp vid 07 började arbetet med att proviantera de sista nödvändigheterna inför min rundtur denna gång: en el-adapter (hur klarade jag mig utan förra gången!?), paraply och ett turist-simkort som möjliggör detta skrivande. Slutligen hämtade jag ut mitt JR East Nagano rail pass och åt en sorts frukost bestående av kare med naan och ett förbluffande gott svart kaffe på flygplatsen. Det var en sak som verkligen ändrats under de sista åtta åren - kanske jag inte hade behövt ta med kokkaffe och fältkök... Jag gjorde en liten detour till Nakano när jag väl nådde Tokyo - kunde inte hålla mig. Hängde på låset till Mandadrake men blev bortskrämd av några lokala otaku. De såg ut som riktigt hårdföra punkare/svartrockare med nitar och boots nedslina till innersulan. Deras ögon var svarta hål som verkade säga "Okej grabben, du har inte sovit på två dagar? Komm tillbaka när du maratonkollat två veckor Precure." Jag handlade på Haruya bredvid istället och fick tag i rariteten jag var där för - ShindoLs Henshin. Sedan åter till stationen, bento, Asahi, Shinkansen. Min ryggsäck väger nog under 20 kg men det var ändå det lilla extra som gjorde promenaden upp till Zenko-ji från stationen i Nagano lätt svettig. I Nagano pratas det knappt engelska och min språkliga degeneration blev desto mer kännbar när jag gav mig ut för att leta soba på kvällen. Jag har med mig några kursböcker i japanska och duolingo på telefonen och ska försöka göra en inhämtning under strötid på kvällarna - men först var det dags att lägga sig och sova för första gången på mer än två dygn på det mycket trevliga Shimizuya ryokan. Oyasumi!
  4. 2 poäng
    Jag har gjort så att det slumpas mellan nio olika säsongsaktuella bakgrunder; total storlek för alla är 2 MB, så i och med caching borde det väl inte bli något vidare besvär för någon, men om det blir det, klaga då hos mig.
  5. 2 poäng
    Har också börjat kolla på Slow Start och tycker den är riktigt mystrevlig. Lättsam och kräver inget av dig. Är halvvägs nu. Yuru Camp följde jag genom hela säsongen och det var svårt att släppa den. :) Också en lättsam och rolig serie utan något direkt djup, men med väldigt vackra vyer av landskapet runt Fuji mm. Söta flickor som gillar att campa och laga mat ute. Strået vassare än Slow Start då jag mer kan relatera till den och den är lite vuxnare. Kan klart rekommenderas om du inte spanat in den redan Hillster! :D Men säsongens favorit med råge blev iaf. "Antarktisbrudarna" (A Place Further Than the Universe). En originalserie som levererade avsnitt efter avsnitt och blev bara bättre och bättre! Det är så här slice-of-life ska göras! När året är slut kommer jag nog fortfarande hålla den här som en av de bästa serierna i år, det vågar jag sätta en peng på. Härliga karaktärer med egna arcs som inte tar över på något sätt samtidigt som de alla växer tillsammans längs med vägen. Lagom kryddat med humor och lättsamma inslag så blir det en välregisserad mix som aldrig riktigt lämnar huvudspåret trots div. stickspår här och där. Finalen är mycket välgjord och väl uppbyggd genom hela serien och man kan inte låta bli att ryckas med i gråtfesten. hehehe. Länge sen jag såg en så enkel scen utan dialog alls leverera så mycket känslor och förklara så mycket utan en massa förklarande och stort pådrag. För att citera en recensionsblogg på ANN: "Y'know, going into A Place Further Than the Universe, I was expecting to like it. I was not expecting it to punch me in the gut, throw me overboard, and leave me adrift in an ocean of my own tears." "EN PINGVIN!" Kollar ff. på Violet Evergarden som också är en väldigt snygg och välgjord serie. Hade förväntat mig lite mer av den, men det är ju inte slut än så... ;) Citrus var nog den första Yuri-serie jag följt tror jag och måste nog säga att jag gillade den. Lagom balans av djup, känslor och drama. Ame Koi får jag nog kolla in, nu blev jag nyfiken.
  6. 2 poäng
    Ett litet tillägg till, angående tempel och helgedomar (för övrigt skiljer japanerna dessa två uttryck åt - temple vs shrine förklarade min vän på engelska; motsvarar buddhism respektive shintoism), är att jag besökt sådana förut för att de i regel är jäkligt vackra och försökt hålla mig så gott jag kan till skick och bruk. Med en kunnig guide lyfter detta några meter ytterligare och jag har fått lära mig en del om tvagningsritualer och de sju lyckogudarna. Jag har kastat det mesta jag hade i växel i olika trälådor och fått klappa två gånger med händerna i en helgedom (men inte om det är ett altare utomhus!), dragit i snören, gnuggat avgudabilder och bugat. Jag har vid det här laget garderat upp mig med tur inom hushållsekonomi, hälsa, specifika krämpor, förhållanden och fortplantning. Hoppas de japanska shinto-gudarna levererar, annars får jag väl gå tillbaka till att blota vid solstånden...
  7. 2 poäng
    Resten av resan - Hamami i Yokohama och Kamakura Den andra halvan av dag sex spenderades med något väldigt japanskt, nämligen att pussla ihop tågsträckningar och tidtabeller för att navigera till Yokohama utan att behöva bege mig in till liggsåret som är Shinjuku. Det komplicerades lite av att min telefon dog så jag fick göra allt analogt, men jag lyckades till slut nå Yokohama vid sjutiden efter att ha spenderat två timmar på en 'express service' vilket gav mig värdefulla 20% batteritid på telefonen igen (lokaltågen har inga eluttag). Jag lyckades få tag i min japanska vän och värd för den sista delen av resan. Hon hade, true to her roots, jobbat till cirka 03:00 natten innan och gått upp vid 05:00 och sedan jobbat till 19:00 när hon mötte upp mig, men var ändå strålande glad och såg piggare ut än mig när hon tog mig med på Shin-Yokohama Ramen Museum. Jag tror jag fick min bästa ramen någonsin där (till och med bättre än från 2010, på haket i Harajuku som jag inte minns namnet på men eventuellt kan navigera tillbaka till om jag har turen att gå ut ur rätt utgång vid Shibuya). Om ni har chansen, ta den rökta soja-baserade ramen, från Hokkaido. Jag inser nu i efterhand när jag skriver, hur många superlativ denna reseskildring innehåller men jag kan inte göra annat än att hålla mig till sanningen. :) Dag sju, efter att ha fotograferat den begynnande körsbärsblomningen i den lokala parken, begav vi oss tillsammans till Kamakura, en liten pärla på kusten söder om Yokohama. Nästan lika tempeltätt som Nara (minus rådjuren) och med terräng och andrum var det en naturupplevelse i stadsformat. En enorm buddha i brons var den största attraktionen, men även en rad shinto-helgedomar (varav ett altare var tillägnat kitsune) och några mindre buddhistiska tempel hann vi med. Det här var enda dagen jag reste utan mitt huvudbagage, vilket var tur för vi klockade in 24 km vandring i kuperad terräng den dagen! Körsbärsträden vid templen hade precis börjat spricka ut (de stod 60% i blom enligt min värds sakura-app på telefonen) och förgyllde verkligen vistelsen. När jag bokade resan i början av januari hade inga prognoser för hanami ännu publicerats, vilket är anledningen att jag fick resan för endast 6000 kr. Hade jag väntat tills prognosen hade det nog blivit mycket dyrare. Jag chansade alltså lite på en tidig blomning och även om jag inte fick se den legendariska blomningen till 100% (ni vet, med köande till picknick-platserna ett dygn i förväg) så känner jag mig ändå extremt lyckosam - ett vanligt år hade jag inte fått se mer än några knoppar vid den här tiden i Yokohama, men våren kom hårt och plötsligt efter den hårda vintern i år och vände på spelbrädet inom en tvåveckors period. Kulinariska höjdpunkter inkluderade klassisk japansk restaurang gömt på en bakgata vid stranden, mochi och taiyaki samt resans tredje kopp sanslöst goda kaffe. Jag hade precis börjat få huvudvärk av koffeinbrist så det kom väldigt påpassligt. På kvällen återvände vi till Yokohama och vandrade runt i parkerna nere vid hamnen och Chinatown. Yokohama är som en stillsammare förort till Tokyo (med "endast" 3.4 miljoner invånare) med en väldigt fin stadsbild, speciellt med kvällsbelysning. Jag shoppade matcha-pulver som ska räcka i ett par år och vi avrundade kvällen med några flottiga takoyaki och lite umeshuu medan vi planerade morgondagens etapp.
  8. 2 poäng
    Resten av resan - Suntory Hakushu Det bästa med Suntory Hakushu är utan tvekan läget. Beläget i en dal i en förlängning av japanska alperna med snöklädda bergstoppar, tallskog och fruktodlingar var det extremt fotogent så här på vårkanten. Det är något med Japans natur som får mig att gå igång på alla cylindrar. Som Jämtland, fast med mer färg och mindre gråskalor! Själva rundturen på destilleriet var väl genomförd och proffsig. Jag har gått ett gäng liknande turer i Skottland tidigare så jag kan processen utan och innan och kunde fokusera mer på att ta in miljön. Rundturen avslutades med en provsmakning och var inte riktigt som jag är van vid. Vi serverades fyra glas med Hakushu, varav nr 3 och nr 4 var samma produkt - den vanliga tolvåringen. Varför två glas med samma? Ni ska få höra varför. För eventuella whiskynördar på forumet ska jag försöka återge mina intryck: Nr 1 var en komponentwhisky som lagrats på nya fat (amerikansk vit ek) som jag förstår det. Medan detta normalt skulle ge en produkt som liknar bourbon (vilket inte jag ser som "riktig" whisky) var träsmaken extremt mild. En recensent beskriver detta fenomen som en trolig produkt av att Hakushu lagras på så hög höjd vilket ger en långsam process och upptagning av smakämnen. Smaken var, precis som en vanlig Hakushu, frisk och fruktig. Ljus, med nästan obefintliga rinnspår vid slungning av glaset och ett brett spektrum av dofter (gröna äpplen, spannmål, vårblommor, vaniljkex). Väldigt komplex för en komponentwhisky och jag tycker den kunde buteljeras som den är - men då är jag också ett fan av single casks och andra sätt att gå tillbaka till "flintyxe-whisky". Alkoholinnehållet var runt 50% så jag spädde ner den med några droppar vatten och lukterna formligen exploderade och drog med sig nya smaker upp. Sedan gjorde jag tyvärr som japanerna rekommenderade och spädde ner den till runt 20%, vilket visserligen lät mig känna smakerna av gräs och sommaräng bättre, men jag tycker fortfarande att det som gör whisky till whisky smakas bäst vid runt 40%. Betyg: Nose 24; Palate 22; Finish 17; Balance 19 = 82/100. Nr 2 var en annan komponentwhisky från lätt rökt malt. Enligt länken ovan ska denna ha lagrats på ex-bourbon casks. För mig var denna whisky bättre än Hakushus vanliga tolvåring. Den hade fruktigheten hos den orökta malten, något varmare och sötare från fattypen och en perfekt rökighet utan att doppa ner sig alltför mycket i torv-träsket, vilket många skotska destillerier från Islay tyvärr gör (jag personligen skiljer på rök och torv och jag ogillar den senare smaken). Långa rinnspår vittnar om fenolhalterna. Betyg: Nose 24; Palate 22; Finish 23; Balance 18 = 87/100. Nr 3 var Hakushu 12 yo, destilleriets "standardwhisky" som är en vat av tre komponenter (återigen enligt länken ovan). Förutom den fräscha, orökta Nr 1 och den rökta Nr 2 ska en tredje komponent ingå - en sherrylagrad orökt malt, vilken jag saknade från provsmakningen. Det hade varit väldigt intressant att veta hur den smakade (det finns ju faktiskt helt sherrylagrade skotska whiskies som funkar hur bra som helst - faktiskt tillhör de mina favoriter). Allt sammantaget tycker jag tyvärr att man tämjer smakerna och lukterna alltför mycket för att uppnå den berömda japanska balansen. Betyg: Nose 22; Palate 20; Finish 18; Balance 23 = 85/100. Och Nr 4? det var alltså Nr 3 igen, men hela 4 cl. Nu skulle vi njuta whiskyn som de flesta japaner helst dricker den, nämligen som 'highball'. Man bygger drinken från iskuber (eller helst hackade isstycken, vilket vi naturligtvis fick), whisky och sodavatten, med en lätt krossad kvist mynta på toppen. Med en utspädning till 16 cl förvandlas whiskyn till något ölliknande, som enligt utsago kan "åtnjutas som måltidsdryck av fadern i den japanska familjen". Smakerna kom till förvånande mycket rätt i denna drink och myntan tillförde verkligen något som gav mig känslan av att sitta i en barrskog uppe i bergen om våren (vilket jag ju också gjorde). Jag är helt för whisky som måltidsdryck, men jag tycker nog fortfarande att cask strength Islay är den bästa drycken - till haggis, förstås. För tio år sedan var japansk whisky extremt i ropet (folk började till och med dricka highballs) men jag genomskådade det som lite av en fluga. Efter den här provsmakningen har jag dock öppnat mina ögon lite mer för perfektionen som går att få i balans och komplexitet i whiskyn från mitt favoritland i så många andra avseenden. Det här har nog gjorts möjligt av att min fabläss för extremt rökig Islay-whisky gått över lite grann (just nu ser jag Talisker och Oban som de perfekta kompromisserna).
  9. 1 poäng
    Podcast klockan 19:00. Vi pratar spel, spel, spel! @Twitch.tv
  10. 1 poäng
    (Andas in, andas ut. Andas iiin, andas uuut…) Vad gäller militäranime, du har inte kollat in Legend of Galactic Heroes då? Gamla är min favorit, men nya tror jag ska vara bra den med (fast oavslutad).
  11. 1 poäng
    Det var väl gott en tio-tolv år sedan som jag först fick en tankeställare om mitt animetittande. Jag hade tack vare förbättrad ekonomisk och, ähem, bredbandsuppkopplingsmässig situation kunnat börja se mycket större mängder japantecknat än tidigare, men när jag tänkte tillbaka på sådant jag sett tidigare så… hade jag inte så mycket att säga om det. Inte utöver konstateranden som “jag såg [namn på anime], jag minns att jag gillade den”. (Särskilt illa är det med maratonsessioner; det kan vara väldigt inlevelsefullt att se 26 avsnitt på ett dygn, men avsnitten kan också flyta ihop så att det blir en enda formlös upplevelse, nästan lika svår att beskriva i efterhand som en dröm.) Det kändes inte rätt. Om jag lägger så många timmar på en hobby så vill jag faktiskt ha något “användbart” ur det också. Hade jag lagt samma tid på att spela piano hade jag ju varit en virtuos vid det här laget. Hade jag målat hade mina tavlor sannolikt hängt i Louvren. Hade jag tränat kampsport hade jag förmodligen vunnit turneringar och grundat min egen kampsportsskola. Hade jag programmerat lika många timmar hade jag självklart varit VD för ett företag i multimiljardkronorsklassen. Jag bör förtydliga att mina förväntningar på animetittande är inte lika höga. Jag menar inte att jag borde vara animeregissör vid det här laget (…fast nu när jag säger det…!), men jag bör åtminstone nå högre nivåer på mitt animetittande. Om mitt ordval inte känns bekant så skrev jag tidigare om olika nivåer som man kan uppleva sina hobbyer på. Vad jag vill av mig själv är att regelbundet åtminstone tänka på djupanalytiska nivåer, där man använder verket som idémässig språngbräda. Bli ett “proffsfan”, typ. Fast det handlar inte om att imponera på folk med mina djupsinniga insikter om den senaste säsongen av Pretty Cure, det är kanske ännu mer en sak som skulle gagna mig även om jag aldrig diskuterade anime med någon annan. Jag vill bara att verk inte endast ska roa eller intressera mig för stunden, utan också lära mig saker. Kanske om mig själv, som att märka att jag gillar berättelser om androider som får känslor, så att jag får fundera över varför det är så. Eller kanske undra över vilka samtidsströmningar som gjort att isekai-berättelser blivit så populära. Eller kanske tänka på vad, ur ett tekniskt perspektiv, som gör “tandpetarscenen” i Evangelion så bra. Om det inte märks att jag har tänkt mycket på det här, så kan jag berätta att jag har tänkt mycket på det här. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag mina begränsningar. Hur kan jag säga att en viss animescen fungerar för att den har så bra layouter, om jag inte kan beskriva konkret med typexempel vilka kriterierna för en bra layout är? Det är lätt att säga att “regin är bra”, men jag känner mig som en charlatan om jag inte kan argumentera för det i ord; “regin är bra för att den får mig att må bra” är inget argument. Ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag tvingats inse att jag misslyckas på ett ännu mer grundläggande plan: jag vet inte vad jag känner. Hur ska man kunna fundera över vad som gör en layout bra, om man inte ens vet när man känner att en layout är bra! Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv, men det känns som att jag oftast – inte alltid – ligger på “upplevelsenivå 2”, det vill säga att jag förvisso har emotionella responser, men att jag är inte medveten om dem i stunden. Jag har helt enkelt låg emotionell självkännedom. Här är ytterligare sorglig fråga: är det möjligt att låg emotionell självkännedom kan leda till emotionell avtrubbning? Alltså, kan det vara så att ju mindre medveten man är om vilka känslor man har för specifika saker, desto mindre benägen blir man att faktiskt känna för dessa saker? Det är inte ovanligt att se och höra folk prata om att (t.ex.) anime var så mycket mer spännande i början av tittarkarriären, att det var då man fick sina långvariga favoriter. Den vanliga förklaringen – förmodligen också den vanligaste orsaken – är att det var bättre för att det var nytt. Det var de upplevelser som formade ens perspektiv. De serier och filmer vi såg i början blev måttstockar som alla efterföljande fick mäta sig mot. Det stämmer nog för det mesta och för de flesta som känner samma slags avtagande entusiasm, men jag misstänker nu att det också kan vara på grund av emotionell avtrubbning. Många, däribland jag, började se anime som barn eller tonåringar, åldersgrupper med stora emotionella omfång: barn har lätt till skratt och gråt, och vad är väl tonåringar kända för om inte hormonellt förstärkta känsloutspel? Med åren ökar (förhoppningsvis!) den emotionella stabiliteten, men för en del av oss kanske det innebär att vi har svårare än förut till emotionella responser när vi ser japansk tecknad film. Vilka är egentligen “en del av oss”? Det bör inte vara kontroversiellt att påpeka att en stor andel av oss animefans är av en “avvikande” sort. Många ligger någonstans på autismspektrumet (det är inte ovanligt med animefans med diagnosen Aspergers syndrom). Många animefans är nördar av “klassiskt” snitt, med olika grader av sociala oförmågor. Många är till fritiden tydligt intresserade mer av “saker” (prylar, idéer, …) än “människor” (att socialisera), vilket märks i sidohobbyer som datorprogrammering. Givetvis finns det socialt välanpassade animefans också, men jag tror att många, kanske till och med de flesta, av oss animefans så att säga inte är sorten som har ett brett socialt nätverk, sorten som går på massvis med fester och nattklubbar, sorten som har många givande och ogivande romantiska relationer, sorten som är bra på småprat och kallprat och hålla tal och allmänt snacka med det motsatta könet. En sort som är mer idémänniska än kommunikatör, mer tänkare än handlingsmänniska. Nu känns det lite som att jag börjar måla upp nidbilden av en nörd som socialt inkompetent, så jag vill påpeka att det finns grader av social oförmåga, att jag inte försöker lasta någon för att de “avviker”, och att jag själv inte direkt är en social fjäril. Med det sagt så kan man nog för denna diskussion samla oss i en grupp som av olika anledningar har lägre emotionell intelligens – förmågan att identifiera, analysera och kontrollera sina egna och andras känslor. Alltså, jag menar att en del av oss som upplever att vi har färre starka upplevelser som animefans nu än när vi började som unga animetittare, kanske gör det för att vi till viss mån vuxit ifrån det ungdomliga känslolivet, och att det inte hjälpts av att vi från början haft anlag – medfödda eller inlärda – för ett så att säga dämpat känsloliv, och att det i sin tur inte har hjälpts av att vi varit omedvetna om de emotioner som vi faktiskt haft. Som en stödjande anekdot tycker jag mig märka att en del animefans som jag skulle beskriva som “mer konstnärliga än tekniska” verkar ha lättare att få nya favoriter, eller åtminstone lättare att få djupa känslomässiga responser för karaktärer i den anime de ser. För min del har jag förvisso fått en del nya favoriter de senaste åren, men det känns som att det ofta är av andra anledningar än karaktärerna och deras emotionella interaktioner, som t.ex. med One-Punch Man, som får en mästarklassplacering nästan uteslutande av animationstekniska meriter. För några veckor fick jag dock en idé. Om problemet är låg självkännedom, kan man då inte öva upp sin självkännedom? Och vad finns det då för hjälpmedel för att öka sin självkännedom? Vilken metod som blivit så populär de senaste åren är uttryckligen avsedd för att öka sin medvetenhet om sig själv? Mindfulness. Vi människor har duktiga robotar inbyggda i våra hjärnor. De hjälper oss att göra saker utan att vi behöver tänka på det. Vi kan gå och tugga tuggummi per automatik, och istället lägga vår medvetenhet åt att fundera över på vad vi ska laga till middag. Men vad händer om vi istället tänker medvetet på att och hur vi går och tuggar tuggummi, och på alla de känslor och tankar och förnimmelser som kommer och går? Mindfulness, eller “medveten närvaro”, har rötter i buddhism, men har fått mycket uppmärksamhet i den sekulära världen, i psykologisk forskning och framtagandet av psykologiska metoder. Stressbehandling, depressionsbehandling, smärtbehandling, och missbruksbehandling är bara några exempel på användningsområden. Det handlar om förmågan att låta en del av sitt medvetande ta ett steg tillbaka och observera och identifiera det som försiggår. Bara observera och identifiera, utan att döma ut något som bra eller dåligt. På så sätt ska man kunna, antar jag, få mer kunskap och kanske mer kontroll över och uppskattning av sig själv och sin situation. Man ska kunna “leva i nuet” mer, alltså vara mer medveten om den aktiva situationen och mindre berörd av problematiska minnen och framtida orosmoln. Man kan kalla stunder då man utövar mindfulness för meditation. Medan den klassiska bilden av meditation är att sitta med benen i kors och tänka på absolut ingenting (alternativt tänka på mantrat, fokushjälpordet, “aum”), kan mindfulness utövas när som helst. Till exempel i köksarbetet: “Nu diskar jag en tallrik. Jag håller tallriken i vinkel. Den glider lite i mina fingrar. Vattnet är lite för varmt för att vara behagligt. Det kliar på min axel. Jag rör min tunga i min mun. Jag håller tungan stilla. Nu tänker jag på räkningen som måste betalas, den oroar mig. Jag ser en stor såpbubbla.” Man kan ju lätt tänka sig konceptet överfört till filmtittande, där man skulle kunna tänka medvetet och aktivt vad man annars skulle ha tänkt passivt. “Nu kommer en man med säck in i rummet. Jag hör en hund skälla. Hunden verkar vara i säcken. Han kastar säcken i ett hål, ner i källaren. Jag blir upprörd, av att se hunden misshandlas. Hunden var inte i säcken. Jag känner mig lättad.” Om man har formulerade tankar i huvudet, bör det vara lättare att minnas dem efteråt. Och kanske även lättare att ge känslorna spelrum. Är jag något på spåren? Jag verkar åtminstone inte helt ensam om denna idé. Jag hittade en konstuniversitetsstudent som utforskar i en uppsats hur mindfulness som tillstånd kan vara till hjälp för museibesökare. Intressant är hur hon beskriver något som kanske känns bekant från tidigare i detta inlägg: Det finns inte så mycket relevant för vår del, men med några få studier (en handlade om mindfulness och musiklyssning) till stöd argumenterar hon för att en medveten satsning på mindfulness på museum skulle göra besökare mer benägna att uppleva intensiva, positiva känslor och fördomsfria tankar. (Mer allmänt så bör man kunna öva upp sin emotionella intelligens, EQ, exempelvis enligt denna metastudie. EQ innefattar inte bara emotionell självkännedom, utan även den empatiska förmågan (det att förstå andras känslor), vilket ju praktiskt taget är fundamentet för allt berättande, så det kan också vara värt att undersöka.) Hur gör man då för att komma igång med mindfulness? Det borde förvisso inte vara särskilt svårt att börja med små sessioner av mindfulness, så länge man håller sig till grundidén om att identifiera vad som händer och vad man tänker, utan att lägga in värderingar i det, och jag tänker mig att om man tar några minuter då och då varje dag så blir man bättre med veckorna som följer. Fast jag är också sådan att jag verkligen gillar struktur, så något i stil med dessa enkla guidade meditationer hade kanske varit en bra avspark för mig. Med regelbunden övning så kommer det allt mer naturligt, och allt mer ofta. När man sedan börjat få bättre insikt om vad man känner när man gör saker – som att se anime – så kanske man också både tänker mer och känner mer. Kanske. Jag får prova.
  12. 1 poäng
    När nu @MathJuice föregår med gott exempel och faktiskt bloggar här på Anime.se, så kan jag ju inte vara bättre sämre. Därför måste jag sparka mig i ändan, dra mig i kragen, rycka upp mig, och dra tummen ur, och faktiskt försöka samla de där lösryckta tankarna som jag velat textsätta men aldrig kommit mig för. Jag har ett antal ämnen som jag skulle vilja tydliggöra för mig själv (och eventuella läsare); just detta inlägg var inte planerat, utan bara råkade växa fram medan jag funderade på ett annat ämne. Det är en förutsättning för ett senare ämne, så därför fick jag skriva klart detta först. Jag kommer nog att referera till det senare i bloggandet. Hur som helst, jag har funderat mycket på några stora frågor: hur ser man på anime? Hur vill jag se på anime, och hur vill jag att andra ser på anime? I ett försök att hobbyteoretiskt formalisera det har jag kommit fram till en beskrivning av några olika nivåer på hur man kan se på anime och, egentligen, ta del av upplevelser i stil med underhållnings-, fritids- och hobbyaktiviteter. (Observera att detta är ett utkast, en “version 0.1”, en diskussionsfråga, och givetvis bara ur mitt perspektiv. Jag kan föreställa mig rejäla omstruktureringar i hela mitt sätt att tänka på saken. Jag vill därför gärna höra eventuella invändningar och alternativa perspektiv.) UPPLEVELSE. Det mest grundläggande är upplevelsen själv. Det är att du ser en komedifilm, att du spelar ett datorspel, att du hoppar fallskärm, att du spelar ett brädspel, att du går på fjällvandring, att du tittar på en tavla på museum, att du klistrar in ett frimärke i din frimärkssamling. Det är den lägsta nivån, på så sätt att det är gemensamt för alla som gör det, vad nu “det” må vara. På denna nivå är det svårt att diskutera sin upplevelse, för det finns ju inget att säga utöver att “jag såg en film” eller motsvarande. Samtalet har ingenstans att fortsätta. EMOTIONELL RESPONS. Därefter kommer den emotionella responsen på upplevelsen. (Att prata om “emotioner” är inte bara pseudointellektualism, det är en faktisk psykologisk term. Skillnaden mellan “emotion” och “känsla” i psykologin är, så vitt jag förstår det, ungefär att emotioner är reaktioner – t.ex. rädslan av att se en björn vid en skogsvandring – medan känslor är mer medvetna reaktioner på emotioner – t.ex. känslan av att bli skakig av rädslan av att se en björn vid en skogsvandring. Den kroppsliga påverkningen i sig kallas för övrigt för en “affekt”, men det kommer jag nog inte till.) Den emotionella responsen på upplevelsen är att komedifilmen, datorspelet, brädspelandet, fjällvandringen, taveltittandet, eller frimärkssamlandet är glädjande eller intressant (eller skrämmande eller äckligt eller förargande, etc.) för dig. En emotion är knappast universell, knappast gemensam för alla i likartade situationer – man kan föreställa sig en person som ser en film men inte får någon emotionell respons över huvud taget; för en sådan person är upplevelsen ett rent och skärt tidsfördriv. De flesta personer har dock något slags emotion vid åtminstone något tillfälle under sin valda upplevelses gång. Detta är en “högre nivå”, på så sätt att den som känner något ju får ut mer av upplevelsen än den som inte känner något. Men det är fortfarande inget att basera ett samtal på: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag vet inte. EMOTIONELL ANALYS. När man väl har emotioner så återstår det att vara medveten om att man har dem, man kan tala om “emotionell självkännedom”. Det är att kunna inse att man faktiskt kände något och kunna identifiera det som glädje, spänning, ro, nyfikenhet, eller vad det då kan vara. Diskussioner på denna nivå är fortfarande ganska torftiga, men man kan åtminstone knyta an om det: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att den var jätterolig! — Det tyckte jag också! Vi är nog inte så olika, du och jag! UPPLEVELSEANALYS. Med sin egen respons analyserad kan man tänka över vad det var i upplevelsen som orsakade det. Vilken scen i komedifilmen var det som var så rolig, och varför? Vilket moment i datorspelet är det som gör det så kul att spela? Vad är det med fjällvandring som du gillar – och ogillar? På denna nivå kan man börja ha givande diskussioner med andra. Man kan prata om vilka scener eller karaktärer som man föredrog, eller vilka brädspel man tycker är roligast när man är fem spelare. Förutom att knyta an till varandra så lär man sig om varandra, åtminstone om varandras smak: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är alltid något med gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer som får mig att skratta. — Jaså! Ja, det var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Vi är lika men olika, du och jag! AKTIVT DELTAGANDE. Det är på snudd till att det inte hör till listan, men det är något som kan vara nödvändigt för punkt 5 och kanske även punkt 4. Jag tänker här på att tankemässigt aktivt hänga med i sådant som berättelser och begripa karaktärers motivationer. Det kanske kan vara svårt att säga varför man har en viss karaktär som favorit, om man inte kan förklara ens för sig själv vad karaktären tycker, tänker, och gör. Observera att man också kan hänga med passivt; jag tänker här på att man t.ex. förstår att karaktär A beter sig som ett svin mot karaktär B, för att karaktär A är förälskad i B och svartsjuk, men att man förstår det utan att liksom tänka på det, utan att klä det i ord. Om man inte förstod A:s beteende alls, ens undermedvetet, skulle man kanske bli förvirrad över vad som försiggick i berättelsen. Om man förstår det passivt så blir man inte förvirrad, men om någon frågar varför A var ett sådant svin kanske man blir lite ställd och måste tänka till. “Jag tänkte inte på det när jag tittade, men A är väl kär i B? Så då när B gjorde X så blev A svartis. Eller?” Om man är aktiv så ställer man frågor och lägger upp hypoteser under berättelsens gång, medan det händer. “Oj, vad ska hända nu? Aha, han känner så.” Problemet med passivitet är att mycket kan vara svårt att plocka fram i efterhand, och även om man kan det så blir det ju, ja, en efterhandskonstruktion. Är man inte rutinerad så kanske man måste göra om upplevelsen för att få igång minnet eller för att ens få tillfälle att göra det med tillräcklig distans för att vara aktiv. (Alltså, om det är en särskilt rafflande upplevelse så är det kanske så inlevelsefullt att man släpper tyglarna, vid första omgången.) DJUPANALYS. Jämfört med de ovanstående punkterna, är följande tre (under)nivåer mer självständiga – man kan nå nivå 5.2 utan att nå nivå 5.1, men man kan inte nå nivå 2 utan att nå nivå 1 – och likvärda: jag har inga starka argument för att nivå 5.2 är bättre eller sämre än nivå 5.3, medan jag faktiskt verkligen vill mena att nivå 4 är bättre än nivå 3 (som är bättre än nivå 2, o.s.v.). Behövs ett resonemang för nedanstående ordning kan man nog säga att det är efter hur avancerade de är, med det mest avancerade längst ner. Med handen på hjärtat så tycker jag dock att 5.1 är den på ett mänskligt (själsligt, socialt) plan mest givande nivån; de två övriga är mer renodlat intellektuella. SJÄLVANALYS. När man vid en upplevelse vet vad man kände och vad det var som fick en att känna, så kan man tänka över vad det är hos en själv som gjorde att man kände som man gjorde. Kanske du gillar brädspelskvällar för att du vill komma bort från alla elektroniska skärmar och TV-apparater för att du får nog av sådana på arbetstid. Kanske du älskar fjällvandringar för att du minns vad din pappa lärde dig om naturen. Får du igång diskussioner på denna nivå kan det nog bli väldigt privat, och bra för att verkligen lära sig om varandra, om våra egna historier, om vad vi tycker, och hur vi fungerar: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer får mig alltid att skratta. Min mormor arbetade som hembiträde på 40-talet, och när hon barnvaktade mig när jag var liten så brukade hon berätta om hur skruvat det kunde bli mellan tjänstefolk och herrefolk, så det har nog underminerat min syn av seriöst tjänstefolk i filmer. — Jaså! Ja, scenen med butlern var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Min familj är ganska hårdvänster, så det är väl det som gör att det känns kul att se överklassen sättas på plats, typ. Vi är lika men olika, du och jag! KONTEXTANALYS. Förutom att analysera sig själv, kan man analysera alla andra. Om mänskligheten är ett pussel, vad för pusselbit är då upplevelsen? Hur passar den in? Kanske man tycker att folk i stort verkar ha börjat spela mer brädspel, så man har en teori om att det är en motreaktion på hur folk blivit mer osociala utanför Internet. Kanske när man ser tavlan på museet man börjar koppla ihop hur målaren måste ha påverkats av ett krig som skedde samtidigt. Kanske man reflekterar över våldet i datorspelet man spelar, och över våld i datorspel i stort, och hur de påverkar eller påverkas av våldet i samhället. Det kan nog ge ganska ömsesidigt tänkvärda diskussioner: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är ju briljant satir om vårt politiska klimat med lismande medier. — Jaså! Ja, det var kul, men jag tog det mer som en reaktion på finanskrisen. Tänk på hur pengarna i resväskan åkte runt. FUNKTIONSANALYS. Förutom att analysera sig själv eller andra, så kan man ju analysera upplevelsen i sig. Kanske du kommer fram till att momentet du gillar i det där datorspelet är perfekt för att balansen mellan attackförmåga och försvarsförmåga är sådan att man alltid klarar sig förbi fienderna endast med nöd och näppe, och att det då blir en belöning vilket är psykologiskt beroendeframkallande. Kanske du observerar att frimärkssamlande är överraskande finmotoriskt krävande, och att släppa hyperkoncentrationen efteråt är fantastiskt rogivande. Kanske du inser när du ser tavlan på museet vilket otroligt jobb målaren gjort för att ge en sån realism med bara blåtonade oljefärger. Diskussioner här är lärorika, men det finns kanske en risk för att det blir en föreläsningsprägel på det, och kanske finns det då inte alltid så mycket att svara annat än att gå vidare: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Regissören har en fantastisk känsla för komisk tajming: den där sekvensen av helbild för visuell orientering, sen en kvarts sekund detaljbild av stenkulan i rörelse, och pang, lång halvbild när han halkar på den och sätter sig rakt i hundbajset! Helt perfekt set-up och pay-off. — Jaså! Ja, det var ju ungefär samma sekvens som i den där scenen med ninjan i slutet. Jag tycker att det börjar vara regissörens signatur, nästan. Har du sett någon annan film av honom? I min åsikt så tycker jag att den lägsta nivån man bör ha som mål är nr. 4, alltså att man bör försöka ha pejl på vad man gillar och ogillar – om man inte uttryckligen eftersträvar att genomgå upplevelsen mer som avslappning eller tankebefriad meditation… men det bör man nog inte göra mer än en mindre andel av tiden; är man inte något i stil med en buddhistmunk så gör man nog bättre i att använda avslappning och meditation för att berika sitt vanliga liv, inte ersätta det. Alltså, man får ut mer av upplevelser ju mer man tänker på dem, vilket bara är en bra sak, om inte avsikten med upplevelsen är specifikt att inte tänka. Jag “kräver” givetvis inte av någon att de måste uppnå nivå 4, men jag tycker att det är synd om man vid upplevelser antingen inte känner något, eller inte vet vad man känner, eller inte vet vad i upplevelsen som gör att man känner som man gör. Ett passivt liv känns för mig som slöseri. Det börjar bli dags att avrunda avhandlingen, men jag kan tillägga att några av de ämnen jag tänker skriva om på bloggen handlar om hur jag själv inte lever upp till mina egna ideal, om hur jag själv har problem på de olika nivåerna. Med lite tur lyckas jag även hitta lösningar.
  13. 1 poäng
    Hm, kanske ett kortfattat exempel hjälper? Du kan se Gintama, eller låta bli att se Gintama. Om du ser Gintama så kan den väcka emotioner/känslor hos dig, till exempel glädje (roliga scener), nervositet (spännande scener), och sorg (rörande scener); eller så väcker den inga känslor hos dig. Om Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna vara medveten om det (“åhå, jag upplever glädje just nu! Intressant!”), eller omedveten om det. Om du är medveten om att Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna försöka identifiera det, gärna i stunden (“åhå, jag upplever glädje just nu! Det hände just när Gin stack ett svärd i baken på Kondō, så jag antar att jag helt enkelt gillar slapstickhumor”), men annars i efterhand eller vid en “rewatch”. Om du har identifierat att slapstickhumorn i Gintama fungerar för dig… …så kan du fundera på varför den fungerade. “Jag antar att jag gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför människor gillar slapstick. “Jag antar att människor gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför just slapsticken i Gintama är så mycket roligare än slapsticken i valfri generisk romcomanime (jag tänkte skriva “än slapsticken i Love Hina”, men det är väl gott fjorton år för sent för att hacka på den). “Jag antar att slapsticken i Gintama är så rolig för att…” Obs! Förmågan att kunna djupanalysera vad man ser samtidigt som man njuter av det är inte självklar, utan något som måste övas. Då tänker jag mig den analysgrad som skickliga recensenter arbetar med, men jag tror att även vi, vanligt folk, skulle må gott av att helt enkelt vara mer frågvisa när vi ser på film och läser böcker. Ja, klassisk Sceleris: det skrevs mest utan plan. 😅 Det är så jag gillar att arbeta. Bara att spåna, liksom. Att tänka i text. Oj du, alltså, det här är ju bara ett inledande inlägg i frågan! Ett slags problemidentifikation. Jag ska nämligen i senare inlägg försöka resonera mig till hur man blir mer aktiv som tittare, för det är vad jag själv behöver. Din beskrivning är minst sagt bekant. Det är ett absolut rimligt tvivel att ha, men recensioner är ganska high-level. Vad jag vill ha mer hos folk är förmågan att skriva om vad de ser och vad de känner, på ett sätt som passar dem. Ärligt talat hade redan din kommentar kunnat vara ett blogginlägg, åtminstone enligt som jag ser det: man skriver om något man tänker på, och försöker reda ut det för sig själv och med lite tur för en och annan läsare.
  14. 1 poäng
    Holy shazbot! Sista Evangelion-filmen har fått ett premiärår: 2020! Dags att boka biljetter!?
  15. 1 poäng
    Läser att Sverige fick silver i pansarvagns VM, kommer direkt att tänka på Girls & Panzer. Pansarvagns VM har pågått i tre år (enligt Wikipedia), så Girls & Panzer var först. Skillnaden är att länderna i VM inte representeras av skoltjejer.
  16. 1 poäng
    Det finns de som slaviskt följer stjärnorna och deras råd. Vad få vet att en frisyr säger mer än tusen ord. Eller var det bilder? Kommer inte ihåg vilket. I alla fall! Nu kanske ni undrar vad håret på er favouritwaifu säger om personen. I nya forskningsrön som är fullständigt absolut hundraprocentigt vetenskapligt och framfört av professor Bill Murray kan vi nu konstatera att vi har svaren på era frågor här! Det är också en bra ursäkt för att använda denna ordvits jag hållit på i fyra dagar nu. Så utan dröjsmål, det här säger frisyren om din waifu: Skruvkorksblondinen: "Du vet vad du har och du drar dig inte för att visa det. När du får minsta mothugg så tappar du humöret likt Tommy Salo när han tappade den ack så viktiga pucken mot Vitryssland. Ditt skratt är ikoniskt, om än irriterande för pöbeln." Företagssvansen: "Noll tolerans mot viktigpetters. Du är rakt på sak och är öppen med vad du vill ha. Oftast är det alkohol. Men förutom det så söker du närhet, värme, någon som förstår dig...och som kan släpa dig hem från puben efter sju flaskor." Spikmattan: "Djärv och driven, du pressar dig till det yttersta och får resultat därefter. Du har ingen koll på vad dina närmaste egentligen tycker om dig. Ett tips; det är inte enbart patriotisk dyrkan. Sen så undrar du varför ingen kallar dig söt. Ingen gillar en casanova som inte vet hur bra man har det!" Silverkulan: "Strikt och med laserfokus. Du har formats av ett ädelt blod, oftast med militärisk innebörd. Så målmedveten av vad du har lärt dig att du inte är flexibel nog att ta in nya intryck. Som att skala potatis som en vanlig person..." Korta twintails: "Japp, du är tsundere, helt klart." Långa twintails: "Fortfarande tsundere. Extremt sådan." Uppsatta twintails: "Det känns jobbigt att behöva upprepa sig. Har du sett dig själv i spegeln?" Korpen: "Extremt med tålamod och gillar att verkligen dra ut på saker. Det är nästan som att du är odödlig eller något. Sen så gör du det så extremt kinkigt att det börjar bli lite obehagligt. Nästan som att du är odödlig eller något...HEYWHAITJUSTAMINUTE!" Pannbenet: "Ingen tar dig seriöst över huvud(lol)taget. I och för sig så är det ditt egna fel att det blivit så. Den där typen i grupparbetet som rullar tummarna och gör allt i sista minuten." Solstickan: "Helt normal och socialt acceptabel bland folk. Blir lätt irriterad på sina kamrater bakom stängda dörrar, men i detta fall är det oftast deras fel ändå. Det hjälper dock inte din ställning att du kan 17 olika sätt att döda dom på..." Singelflätan: "Elegans! Ärlighet! Karisma! Du lägger andra före dig själv, även om det skulle kosta dig jobbet. Är anti-antisocial och älskar skvaller. Sen så kan du vara rätt glömsk och vara lite för ärlig ibland. Jag menar Abraham Lincoln visste när han skulle vara tyst, men ibland går du bara på utan att ta en vink. Och det är därför som ditt ex försvann med de sista ägget!"
  17. 1 poäng
    Läser näringsrekommendationerna på Livsmedelsverkets sajt. Kostlära är ganska intressant!
  18. 1 poäng
    Ame Koi? Menar du Koi Ame, alltså Koi wa Ameagari no Yō ni? Jag har läst (läser) mangan, OK drama men jag tycker att det är en sån där serie som är alldeles för kär i sin hjältinna; den ägnar gärna ett helt kapitel åt att bara låta henne gå runt utan att tala eller tänka och bara vara vacker. Kan tänka mig att animeversionen kan tillföra mycket. Det är f.ö. seinen. ;)
  19. 1 poäng
    Ah, den kända signaturmelodin “Genius Clown”! Och karaktären Yuri Bishfish!
  20. 1 poäng
    Morgonen dag 6 Okej, det kanske var en dålig ide att gå loss på basashi (alltså rå häst) så här på resande fot. Den här morgonen har varit rätt jobbig. Nu ska jag åka pendeltåg två timmar till Kobuchizawa - wish me luck. Jag har tills sjutiden ikväll innan jag måste vara i Yokohama, så före dess tänkte jag hinna med en rundtur på whiskydistilleriet Hakushu.
  21. 1 poäng
    Efter att låten "Du får inte stoppa köttbullar in näsa Marcus" så bestämde han sig att testa andra saker.
  22. 1 poäng
    De gamla pod-avsnitten har numera börjat dyka upp på deras youtube-kanal. https://www.youtube.com/channel/UCs-6Yi6N00GuIcvzuopURMA
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+01:00
×