Hoppa till innehåll

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 08/18/18 inom alla områden

  1. 2 poäng
    Mitt första Närcon var extremt spännande och samtidigt uppeggande när man vet att alla runt omkring en delar ett gemensamt intresse. Mycket liv och rörelse och 30 plus i luften. Det perfekta tillfället att bara djupdyka i hur det såg ut på konventet. Välkommen till Linköpings universitet: Tonvis med merch med allt från manga, DVD och Blu-Ray till figurer, plush och dakimakura. Ovanligt mycket krimskrams med K-popgruppen BTS också. Skulle kanske investerat i en Jimin pin... Ordbilder media var även de med på ett hörn. Dom här var lite tråkiga. Dom bara står och...ja, står. Sverok var på plats och hade tävlingar om att göra den snyggaste trollstaven. SvenskaMagic hade en egen hörna där casual EDH och nybörjarvänliga turneringar tog plats. Utöver Magic fanns det tonvis med andra kort- och brädspel som spelades runtom campus. Allas @DrTenma egna föreningsvänner från Mangakai var på plats för att promota deras manga- och animeklubb. Varma hälsningar, wish you were here! Den digitala spelhörnan bestod mest av konsoler med splitscreensupport som (självfallet) Super Smash Bros, Injustice, Guitar Hero och andra klassiker, plus ett datarum där TFT och Roblox dominerade den mesta speltiden. Utöver det fanns det mitt i C-huset en chans att prova på Beat Saber på livestream och även en liten hörna där indiespel visades upp. Uteaktiviteter som föregick innefattade vattenkrig, hoppborg, dragkamp, kubb, sumodräkter och här en demonstration och träningsworkshop av LudoSport Sverige, den officiella kampsportsformen för ljussablar. Bandai Namco hade ett booth där man kunde prova på Code Vein, ett Soulslike för weebs. Det har även coop, så nu kan du carrya mig @Klona. På stora scen bjöds det på J-pop och mindre cosplaytävlingar. Missade tyvärr det mesta som skedde här då scenen var till en början svårt att hitta till. Med allt det där ur vägen har vi sparat det bästa till sist: Cosplayen! "I never really was on your side!" Blå spion från Team Fortress 2 är här för att förstöra din dag. Danganronpa var väldigt populärt val för flera deltagare, men denna figur från serien känner jag tyvärr inte igen. Eller är jag ute och cyklar igen... Hittade däremot en av massa Chiaki Nanami på plats. En väldigt ung Taiga från Toradora. F.A.N.G. från Street Fighter minglar med Hattmakaren och Alice från Tim Burtons Alice i Underlandet. En Imperial Commissar från Warhammer 40.000, redo att avrätta desertörer utan minsta tvekan! John Wick starring Keanu Reeves...and his mighty pen! "You're breathtaking!" Rainbow Six Siege är också ett populärt val hos cosplayers. Här har vi Bandit, Thermite, Kapkan, en...terrorist, och IQ, redo för inbrytning. Även vår herre och frälsare Tachanka behöver vila lite grann i denna hetta. "GPS satellites? Unmanned drones? Fooking laser sights?" "The more crutches you have, the more it hurts when they're kicked out from under ya." "If there's one thing I know for sure, it's that a six inch blade never loses reception." Rook, Smoke och Fuze gör sig redo att storma Pressbyrån. En stor skara My Hero Academia fans fanns bland oss, här Uraraka och Froppy. Och en väldigt imponerande Bakugou! Under konventet fanns det paneler från olika serier som gick ut på att en liten teatergrupp spelar karaktärerna i en form av improvisationsshow med Q&A med publiken. Helt ovetande vad panelen skulle innefatta gick jag på Love Live! -panelen. Fick mig ett gott skratt när medlemmarna från Muse berättar hur de ska storma Area 51 och rekonstruerar sina favoritvines. Och självfallet en och annan Nico Nico Niii. Maki is not amused. Mera Love Live! Love Live! Sunshine!! Aquors!!! Nozomi tillsammans med någon jag inte känner igen från My Hero Academia. Från klassikern Tokyo Mew Mew. League of Legends var extremt populärt, speciellt K/DA skinsen. Här har vi en riktigt bra Evelynn. "You can always trust Mafia Braum!" Fick höra att för att gå in i rollen som Braum växte han några extra decimeter. Denna Fiddlesticks var mäkta imponerande...och lite läskig. Newt Scamander från Fantastiska Vidunder, eller Sp4zie från YouTube? Ni får bestämma! Här är han tillsammans med storboven Grindelwald. "Requiescat in pace." Ezio Auditore från Assassin's Creed. Har ingen aning vilken serie dessa kommer från. Glömde att fråga... Jag hörde Hetalia Axis Powers, men sen vet jag inte om hon sa Italien eller någon annan. Väldigt proper dock. "Feet first into hell." ODST-soldat från Halo. Äntligen en Vocaloid, och det är Hatsune Miku herself! Och en Sakura Miku bara för att vi kan. Sailor Uranus och Sailor Neptune från...Bananer i Pyjamas, vad trodde ni? Hittade dock ingen Sailor Moon... Sailor Venus är nu med på ett hörn... ...Innan de fotobombar en Stormtrooper och hans selfiestick. Final Fantasy möter Assassination Classroom. Originaltrion från WarCraft 3. Jaina Proudmoore, The Lich King och Arthas Menethil. En Sith från Old Republic-eran och unge Anakin Skywalker från Star Wars Episod 3. Nordisk representation! Lilla My och Snusmumriken från Mumintrollen. Pretty neat. Name a more iconic duo, I'll wait. Link och Zelda från Legend of Zelda. Finbesök från Twitch, Dr. Disrespect jagar nästa chicken dinner. Framgick dock inte om han blev bannad under dagen... En personlig favorit, en nästan livs levande Satsuki Kiryuuin från Kill la Kill. 2B från Nier Automata. Spot on! Väldigt vågat från Fate/Grand Order med egyptiska Nitocris och Cleopatra. Misato Katsuragi från Neon Genesis Evangelion i par med Yang Xiao Long från R.W.B.Y. Featuring Dante from the Devil May Cry series! En småländsk Peter Quill/Star Lord från Guardians of the Galaxy (och baby Groot). Bröderna Ed och Al från Fullmetal Alchemist. Gillar rustningen på denna. Bästa måste nog vara denna Totoro dock! Summa sumarum så hände det väldigt mycket på universitetet. Ber så hemskt mycket om ursäkt till alla som jag störde med kameran, och ett stort tack för att ni ställde upp. Häftiga kostymer, häftigt community och ett häftigt konvent. En helt okej dag kan man säga.
  2. 2 poäng
    Eller hur! Det hade ju kunnat vara ett till lager på berättelsen om han våndades internt över sin spelade ondska, men som det är är det mest “jahopp, människor, ha ha, vem bryr sig”. Det finns alternativ. Jag läste en kort prequel-berättelse om hur deras spelgille fick tag på Nazaricks grav som högkvarter till att börja med (dvs åratal innan animeserien började) och jag tror att det var där som man fick en bättre bild av hur jorden ser ut år 2100-nånting då serien börjar. Det är typ smutsigt och superkapitalistiskt och orättvist. Storföretag utnyttjar folk och förorenar miljön till den grad att ingen kan vistas utomhus utan att använda gasmasker. En karaktär berättar att familjemedlemmar dött i arbetsolycka men att kompensationen var obefintlig och att bolaget inte ens stoppade fabriken, och Momonga själv berättar att hans egen mor arbetade ihjäl sig. Momongas lägenhet är nästan helt tom, VR-internet är det enda han gör som inte är jobb. Men det var några extraberättelser som följde med de japanska Blu-ray-skivorna. Serien hade kunnat integrera sådan information mer och visa att han verkligen inte bryr sig om människor, därför att han kommer från ett riktigt skitsamhälle – det enda som han bryr sig om är vännerna från sitt dataspel (om jag nu förstår honom rätt). Då hade vi förstått hur han kan vara så kall. Hade de velat göra en snäll historia hade de sedan kunnat låta honom lära sig tycka om människor genom goda erfarenheter i den nya världen, men oavsett så hade de kunnat bygga upp honom som karaktär mer. Ett annat alternativ kommer från en annan isekai-dataspelshistoria vars mangaversion jag följer, En vild slutboss uppenbarar sig. Den handlar om en MMORPG-gamer som blev mäktig i dataspelet tillsammans med några onlinekompisar, men han bestämde sig för att sluta spela, och då valde gruppen att göra det till ett litet “event” där hans karaktär, kvinnliga ängeln Ruphas, blev förrådd av de andra. En tid senare sugs han in i spelet och hamnar i sin dataspelskaraktär Ruphas kropp, av olycka “återuppväckt” i en magisk ritual 200 år efter “förräderiet”. Mysterier uppstår: datorstyrda supportkaraktärer har fått liv (som i Overlord), saker verkar mycket mer ifyllda än i spelet, och karaktärerna tillhörande de kompisar som han spelade med förut verkar inte vara desamma. En delvis intressant infallsvinkel är att gränsen mellan Ruphas och dataspelaren bakom Ruphas börjar suddas ut. I början handlar det om att rollspela som i Overlord, men beteendet kommer allt mer självklart, och h@n börjar minnas Ruphas “backstory” som ju inte borde finnas. (Risken är förstås att om han blir Ruphas helt och hållet och utan särskilda konsekvenser så var det ju helt meningslöst att göra det som en “gamer fast i dataspelet fast på riktigt”-berättelse, då hade de kunnat göra en ren fantasy. Det ligger något i att de flesta isekai-berättelser hade kunnat skrivas om utan isekai, som @Truly påpekade på Discord.) Ainz hade kunnat ha en liknande grej på gång, där hans mänskliga och medmänskliga inre jag håller på att tas över av ett människoföraktande Undead-yttre. Det är bara två förslag, och det finns ju andra grejer som de hade kunnat göra. Något bör de då göra.
  3. 2 poäng
    Tjena, tjena! Efter att ha varit inne på Discord-servern en tid nu tänkte jag att det hade varit bra läge att presentera mig själv lite djupare på forumet. Måste bara först nämna att det var väldigt länge sedan jag senast använde mig av ett forum, får lite tidigt 2000-tals nostalgi haha. Jag är en 21-årig aspirerande fullstack-utvecklare som i år avslutade sina studier och nu letar efter nytt ämbete. Anime och manga är något som ligger varmt i hjärtat, lite som en trogen kompanjon som följt en genom livets stunder och motgångar. Jag blev introducerad till anime genom Selector Infected WIXOSS, fastnade för det efter att ha sett Puella Magi Madoka Magica (stackars Homura!), och därefter har det bara fortsatt. Är lite av en allätare och gillar allt från shonenfyllda serier såsom My Hero Academia (JoJo för finsmakarna 😉) till romanser som Toradora och även serier som får en att tänka efter, ex. Paranoia Agent. För tillfället är jag förtjust i saker som berör människopsyket, saker som behandlar hur folk växer upp och varför de utvecklas till de personer de är idag. Den visuella novellen euphoria där huvudpersonen brottas med sina sadistiska känslor, och mangan Goodnight Punpun med dens destruktiva romans är bra exempel på detta. Hade det varit förvånande om jag, efter allt jag sagt, tillade att min favoritserie är D-Frag! och söta karaktärer som Platelet-chan återinför hoppet för mänskligheten inom mig? En plot twist måste man alltid avsluta med! Se fram emot att lära känna alla här, ge mig gärna en rundtur!
  4. 2 poäng
    Väntar på att min nya dator ska komma innan nästa avsnitt, för annars så hör man mitt döende ljudkort och det är inte så najs. Kan förövrigt lägga upp en ny lista över kommande (vissa preliminära) teman: Spelklubb - Vi spelar en hel del spel, så låt oss gå loss på det. Fritt fram vad ni spelar nu, vad ni diggar mest eller ser fram emot, och bonus om man har något animéspel att prata om. Året som gått - Vi tar tempen på vad som hittills kommit och gått och ser ifall vi har några favoriter. Best of 2018 - Den förhoppningsvis årliga showen i januari om det bästa från årets säsonger. Return of the mangabokklubb - Jag gillade att prata om manga, så vi kanske skjuter in ett till avsnitt på det ämne. Slice of life - Ni visste att den skulle komma! Dedikerat till världens bästa genre. Frågesport - En lite tävling mellan två deltagare om lite trivia i och omkring animé/Japan med en tvist eller två. Q&A - Ett moment som skulle vara kul att ta tag i men som jag i dagsläget inte vet hur man ska realisera ännu.
  5. 2 poäng
  6. 1 poäng
    Wohooo! Jag har blivit uppgraderad till "Stamgäst"! Sweet! :D
  7. 1 poäng
    On the first day of Christmas my waifu gave to me: A brand new figurine! On the second day of Christmas my waifu gave to me: Two isekais, and a brand new figurine! On the third day of Christmas my waifu gave to me: Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the fourth day of Christmas my waifu gave to me: Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the fifth day of Christmas my waifu gave to me: FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the sixth day of Christmas my waifu gave to me: Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the seventh day of Christmas my waifu gave to me: Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the eight day of Christmas my waifu gave to me: Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the ninth day of Christmas my waifu gave to me: Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the tenth day of Christmas my waifu gave to me: Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the eleventh day of Christmas my waifu gave to me: Eleven witches flying, Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the twelfth day of Christmas my waifu gave to me: Twelve eps a season, Eleven witches flying, Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! GOD JUL PÅ ER ERA WEEBS!
  8. 1 poäng
    Podcast klockan 19:00. Vi pratar spel, spel, spel! @Twitch.tv
  9. 1 poäng
    (Andas in, andas ut. Andas iiin, andas uuut…) Vad gäller militäranime, du har inte kollat in Legend of Galactic Heroes då? Gamla är min favorit, men nya tror jag ska vara bra den med (fast oavslutad).
  10. 1 poäng
    Min första tanke var Macross, för det kommer nytt Macross med mellanrum och Macross-filmen från 1985 är en film i Macross-universumet. Min andra gissning var Fushigi Yūgi, för att det handlar om en tjej som sugs in i en bok. Fast den kon sinade för länge sedan, hah. Men apropå att fastna i något och med tanke på att det är 2018 och inte 1998: Sword Art Online då! Titeln är ju namnet på spelet de sitter fast i i början (om än inte världen i spelet), och man får väl säga att det mjölkas ordentligt.
  11. 1 poäng
    Yumi Hara är en gudinna. Hon är en idol, hon är en ninja, hon försvarar St. Petersburg från aliens OCH hon är med i två separata isekais under samma säsong!
  12. 1 poäng
    Det var väl gott en tio-tolv år sedan som jag först fick en tankeställare om mitt animetittande. Jag hade tack vare förbättrad ekonomisk och, ähem, bredbandsuppkopplingsmässig situation kunnat börja se mycket större mängder japantecknat än tidigare, men när jag tänkte tillbaka på sådant jag sett tidigare så… hade jag inte så mycket att säga om det. Inte utöver konstateranden som “jag såg [namn på anime], jag minns att jag gillade den”. (Särskilt illa är det med maratonsessioner; det kan vara väldigt inlevelsefullt att se 26 avsnitt på ett dygn, men avsnitten kan också flyta ihop så att det blir en enda formlös upplevelse, nästan lika svår att beskriva i efterhand som en dröm.) Det kändes inte rätt. Om jag lägger så många timmar på en hobby så vill jag faktiskt ha något “användbart” ur det också. Hade jag lagt samma tid på att spela piano hade jag ju varit en virtuos vid det här laget. Hade jag målat hade mina tavlor sannolikt hängt i Louvren. Hade jag tränat kampsport hade jag förmodligen vunnit turneringar och grundat min egen kampsportsskola. Hade jag programmerat lika många timmar hade jag självklart varit VD för ett företag i multimiljardkronorsklassen. Jag bör förtydliga att mina förväntningar på animetittande är inte lika höga. Jag menar inte att jag borde vara animeregissör vid det här laget (…fast nu när jag säger det…!), men jag bör åtminstone nå högre nivåer på mitt animetittande. Om mitt ordval inte känns bekant så skrev jag tidigare om olika nivåer som man kan uppleva sina hobbyer på. Vad jag vill av mig själv är att regelbundet åtminstone tänka på djupanalytiska nivåer, där man använder verket som idémässig språngbräda. Bli ett “proffsfan”, typ. Fast det handlar inte om att imponera på folk med mina djupsinniga insikter om den senaste säsongen av Pretty Cure, det är kanske ännu mer en sak som skulle gagna mig även om jag aldrig diskuterade anime med någon annan. Jag vill bara att verk inte endast ska roa eller intressera mig för stunden, utan också lära mig saker. Kanske om mig själv, som att märka att jag gillar berättelser om androider som får känslor, så att jag får fundera över varför det är så. Eller kanske undra över vilka samtidsströmningar som gjort att isekai-berättelser blivit så populära. Eller kanske tänka på vad, ur ett tekniskt perspektiv, som gör “tandpetarscenen” i Evangelion så bra. Om det inte märks att jag har tänkt mycket på det här, så kan jag berätta att jag har tänkt mycket på det här. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag mina begränsningar. Hur kan jag säga att en viss animescen fungerar för att den har så bra layouter, om jag inte kan beskriva konkret med typexempel vilka kriterierna för en bra layout är? Det är lätt att säga att “regin är bra”, men jag känner mig som en charlatan om jag inte kan argumentera för det i ord; “regin är bra för att den får mig att må bra” är inget argument. Ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag tvingats inse att jag misslyckas på ett ännu mer grundläggande plan: jag vet inte vad jag känner. Hur ska man kunna fundera över vad som gör en layout bra, om man inte ens vet när man känner att en layout är bra! Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv, men det känns som att jag oftast – inte alltid – ligger på “upplevelsenivå 2”, det vill säga att jag förvisso har emotionella responser, men att jag är inte medveten om dem i stunden. Jag har helt enkelt låg emotionell självkännedom. Här är ytterligare sorglig fråga: är det möjligt att låg emotionell självkännedom kan leda till emotionell avtrubbning? Alltså, kan det vara så att ju mindre medveten man är om vilka känslor man har för specifika saker, desto mindre benägen blir man att faktiskt känna för dessa saker? Det är inte ovanligt att se och höra folk prata om att (t.ex.) anime var så mycket mer spännande i början av tittarkarriären, att det var då man fick sina långvariga favoriter. Den vanliga förklaringen – förmodligen också den vanligaste orsaken – är att det var bättre för att det var nytt. Det var de upplevelser som formade ens perspektiv. De serier och filmer vi såg i början blev måttstockar som alla efterföljande fick mäta sig mot. Det stämmer nog för det mesta och för de flesta som känner samma slags avtagande entusiasm, men jag misstänker nu att det också kan vara på grund av emotionell avtrubbning. Många, däribland jag, började se anime som barn eller tonåringar, åldersgrupper med stora emotionella omfång: barn har lätt till skratt och gråt, och vad är väl tonåringar kända för om inte hormonellt förstärkta känsloutspel? Med åren ökar (förhoppningsvis!) den emotionella stabiliteten, men för en del av oss kanske det innebär att vi har svårare än förut till emotionella responser när vi ser japansk tecknad film. Vilka är egentligen “en del av oss”? Det bör inte vara kontroversiellt att påpeka att en stor andel av oss animefans är av en “avvikande” sort. Många ligger någonstans på autismspektrumet (det är inte ovanligt med animefans med diagnosen Aspergers syndrom). Många animefans är nördar av “klassiskt” snitt, med olika grader av sociala oförmågor. Många är till fritiden tydligt intresserade mer av “saker” (prylar, idéer, …) än “människor” (att socialisera), vilket märks i sidohobbyer som datorprogrammering. Givetvis finns det socialt välanpassade animefans också, men jag tror att många, kanske till och med de flesta, av oss animefans så att säga inte är sorten som har ett brett socialt nätverk, sorten som går på massvis med fester och nattklubbar, sorten som har många givande och ogivande romantiska relationer, sorten som är bra på småprat och kallprat och hålla tal och allmänt snacka med det motsatta könet. En sort som är mer idémänniska än kommunikatör, mer tänkare än handlingsmänniska. Nu känns det lite som att jag börjar måla upp nidbilden av en nörd som socialt inkompetent, så jag vill påpeka att det finns grader av social oförmåga, att jag inte försöker lasta någon för att de “avviker”, och att jag själv inte direkt är en social fjäril. Med det sagt så kan man nog för denna diskussion samla oss i en grupp som av olika anledningar har lägre emotionell intelligens – förmågan att identifiera, analysera och kontrollera sina egna och andras känslor. Alltså, jag menar att en del av oss som upplever att vi har färre starka upplevelser som animefans nu än när vi började som unga animetittare, kanske gör det för att vi till viss mån vuxit ifrån det ungdomliga känslolivet, och att det inte hjälpts av att vi från början haft anlag – medfödda eller inlärda – för ett så att säga dämpat känsloliv, och att det i sin tur inte har hjälpts av att vi varit omedvetna om de emotioner som vi faktiskt haft. Som en stödjande anekdot tycker jag mig märka att en del animefans som jag skulle beskriva som “mer konstnärliga än tekniska” verkar ha lättare att få nya favoriter, eller åtminstone lättare att få djupa känslomässiga responser för karaktärer i den anime de ser. För min del har jag förvisso fått en del nya favoriter de senaste åren, men det känns som att det ofta är av andra anledningar än karaktärerna och deras emotionella interaktioner, som t.ex. med One-Punch Man, som får en mästarklassplacering nästan uteslutande av animationstekniska meriter. För några veckor fick jag dock en idé. Om problemet är låg självkännedom, kan man då inte öva upp sin självkännedom? Och vad finns det då för hjälpmedel för att öka sin självkännedom? Vilken metod som blivit så populär de senaste åren är uttryckligen avsedd för att öka sin medvetenhet om sig själv? Mindfulness. Vi människor har duktiga robotar inbyggda i våra hjärnor. De hjälper oss att göra saker utan att vi behöver tänka på det. Vi kan gå och tugga tuggummi per automatik, och istället lägga vår medvetenhet åt att fundera över på vad vi ska laga till middag. Men vad händer om vi istället tänker medvetet på att och hur vi går och tuggar tuggummi, och på alla de känslor och tankar och förnimmelser som kommer och går? Mindfulness, eller “medveten närvaro”, har rötter i buddhism, men har fått mycket uppmärksamhet i den sekulära världen, i psykologisk forskning och framtagandet av psykologiska metoder. Stressbehandling, depressionsbehandling, smärtbehandling, och missbruksbehandling är bara några exempel på användningsområden. Det handlar om förmågan att låta en del av sitt medvetande ta ett steg tillbaka och observera och identifiera det som försiggår. Bara observera och identifiera, utan att döma ut något som bra eller dåligt. På så sätt ska man kunna, antar jag, få mer kunskap och kanske mer kontroll över och uppskattning av sig själv och sin situation. Man ska kunna “leva i nuet” mer, alltså vara mer medveten om den aktiva situationen och mindre berörd av problematiska minnen och framtida orosmoln. Man kan kalla stunder då man utövar mindfulness för meditation. Medan den klassiska bilden av meditation är att sitta med benen i kors och tänka på absolut ingenting (alternativt tänka på mantrat, fokushjälpordet, “aum”), kan mindfulness utövas när som helst. Till exempel i köksarbetet: “Nu diskar jag en tallrik. Jag håller tallriken i vinkel. Den glider lite i mina fingrar. Vattnet är lite för varmt för att vara behagligt. Det kliar på min axel. Jag rör min tunga i min mun. Jag håller tungan stilla. Nu tänker jag på räkningen som måste betalas, den oroar mig. Jag ser en stor såpbubbla.” Man kan ju lätt tänka sig konceptet överfört till filmtittande, där man skulle kunna tänka medvetet och aktivt vad man annars skulle ha tänkt passivt. “Nu kommer en man med säck in i rummet. Jag hör en hund skälla. Hunden verkar vara i säcken. Han kastar säcken i ett hål, ner i källaren. Jag blir upprörd, av att se hunden misshandlas. Hunden var inte i säcken. Jag känner mig lättad.” Om man har formulerade tankar i huvudet, bör det vara lättare att minnas dem efteråt. Och kanske även lättare att ge känslorna spelrum. Är jag något på spåren? Jag verkar åtminstone inte helt ensam om denna idé. Jag hittade en konstuniversitetsstudent som utforskar i en uppsats hur mindfulness som tillstånd kan vara till hjälp för museibesökare. Intressant är hur hon beskriver något som kanske känns bekant från tidigare i detta inlägg: Det finns inte så mycket relevant för vår del, men med några få studier (en handlade om mindfulness och musiklyssning) till stöd argumenterar hon för att en medveten satsning på mindfulness på museum skulle göra besökare mer benägna att uppleva intensiva, positiva känslor och fördomsfria tankar. (Mer allmänt så bör man kunna öva upp sin emotionella intelligens, EQ, exempelvis enligt denna metastudie. EQ innefattar inte bara emotionell självkännedom, utan även den empatiska förmågan (det att förstå andras känslor), vilket ju praktiskt taget är fundamentet för allt berättande, så det kan också vara värt att undersöka.) Hur gör man då för att komma igång med mindfulness? Det borde förvisso inte vara särskilt svårt att börja med små sessioner av mindfulness, så länge man håller sig till grundidén om att identifiera vad som händer och vad man tänker, utan att lägga in värderingar i det, och jag tänker mig att om man tar några minuter då och då varje dag så blir man bättre med veckorna som följer. Fast jag är också sådan att jag verkligen gillar struktur, så något i stil med dessa enkla guidade meditationer hade kanske varit en bra avspark för mig. Med regelbunden övning så kommer det allt mer naturligt, och allt mer ofta. När man sedan börjat få bättre insikt om vad man känner när man gör saker – som att se anime – så kanske man också både tänker mer och känner mer. Kanske. Jag får prova.
  13. 1 poäng
    Välkommen tillbaka till 2000-talet, lilla platelet! En liten rundtur borde jag nog kunna bistå med: Till att börja med kan man enklast söka efter nya eller gamla serier i fliken animé. Under Aktuell anime finns det senaste om pågående säsong antingen som megathread eller som enskild showtråd. I Gissa animen har vi forumets egna lek där man får gissa vilken serie som bilder kommer ifrån, jättepopulärt och gött. Är du lite av en spelare kan du kika in i våra speltrådar för att höra lite om gaming å sånt. Roliga klipp finns i Den stora YouTube-tråden och om du är sugen på en helt-okej-podcast så finns även det tillhanda. Vi hoppas att du kommer att trivas här, @PlateletLucoa
  14. 1 poäng
    Hm, kanske ett kortfattat exempel hjälper? Du kan se Gintama, eller låta bli att se Gintama. Om du ser Gintama så kan den väcka emotioner/känslor hos dig, till exempel glädje (roliga scener), nervositet (spännande scener), och sorg (rörande scener); eller så väcker den inga känslor hos dig. Om Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna vara medveten om det (“åhå, jag upplever glädje just nu! Intressant!”), eller omedveten om det. Om du är medveten om att Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna försöka identifiera det, gärna i stunden (“åhå, jag upplever glädje just nu! Det hände just när Gin stack ett svärd i baken på Kondō, så jag antar att jag helt enkelt gillar slapstickhumor”), men annars i efterhand eller vid en “rewatch”. Om du har identifierat att slapstickhumorn i Gintama fungerar för dig… …så kan du fundera på varför den fungerade. “Jag antar att jag gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför människor gillar slapstick. “Jag antar att människor gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför just slapsticken i Gintama är så mycket roligare än slapsticken i valfri generisk romcomanime (jag tänkte skriva “än slapsticken i Love Hina”, men det är väl gott fjorton år för sent för att hacka på den). “Jag antar att slapsticken i Gintama är så rolig för att…” Obs! Förmågan att kunna djupanalysera vad man ser samtidigt som man njuter av det är inte självklar, utan något som måste övas. Då tänker jag mig den analysgrad som skickliga recensenter arbetar med, men jag tror att även vi, vanligt folk, skulle må gott av att helt enkelt vara mer frågvisa när vi ser på film och läser böcker. Ja, klassisk Sceleris: det skrevs mest utan plan. 😅 Det är så jag gillar att arbeta. Bara att spåna, liksom. Att tänka i text. Oj du, alltså, det här är ju bara ett inledande inlägg i frågan! Ett slags problemidentifikation. Jag ska nämligen i senare inlägg försöka resonera mig till hur man blir mer aktiv som tittare, för det är vad jag själv behöver. Din beskrivning är minst sagt bekant. Det är ett absolut rimligt tvivel att ha, men recensioner är ganska high-level. Vad jag vill ha mer hos folk är förmågan att skriva om vad de ser och vad de känner, på ett sätt som passar dem. Ärligt talat hade redan din kommentar kunnat vara ett blogginlägg, åtminstone enligt som jag ser det: man skriver om något man tänker på, och försöker reda ut det för sig själv och med lite tur för en och annan läsare.
  15. 1 poäng
  16. 1 poäng
    “Va? Kan inte min beställning av Anime.se®-kramkudden™ uppfyllas!?”
  17. 1 poäng
    Att ha en hobby kan vara skumt för vissa som inte "förstår" vad man ser i det. Detta är sant för animé, men kan även beskrivas i viss mån för andra intressen. Det är okej. Så länge dom inte är taskiga får dom tycka vad dom vill så länge Du har det kul. Vad som är en mer återkommande fråga när det gäller ens fritidsintresse är den återkommande frågan om vad det kostar. När man tänker efter så kan en del pengar försvinna bara sådär, och det kan kännas lite jobbigt när folk i ens närhet kanske ifrågasätter ens vanor genom att dra ekonomi-kortet. Men oroa dig inte! Det är inte ovanligt med dyra favoritsysslor och du ska inte behöva grubbla över något som du tycker om. Låt oss ta en titt på olika hobbies och vad det kan kosta: Animé/manga: En DVD-box med en säsong kan gå på cirka sex-åttahundra kronor och en mangapocket kostar kring hundringen. Om man vill gå djupare med merchandise så är det vanligt med figurer (500-1500 kronor), affischer (400), annat krimskrams (150) och om man känner sig modig att gå efter en dakimakura så pratar vi tusenlappar. Eller så kan man spara in genom att skaffa Crunchyroll Premium. Magic the Gathering: En starterlek går på 300 kronor och ett booster går på 50. Därefter kan värdet på enskilda kort variera beroende på raritet och hur väl de fungerar i tävlingssammanhang. Det finns även olika format, så om man vill köra det senaste/aktuella formatet så kan det vara dyrare när korten roteras ur. En lek kan vara riktigt billig men de mest slagkraftigaste lekarna kan gå på flera tusen. Warhammer: Figurrollspel har alltid varit kostnadskrävande. En armé kan gå på ett par tusen och det är utan att inkludera färg, slagfält och kodex som byts ut titt som tätt. Videospel: En konsol går på tre-fyratusen kronor. En PC som ska klara nya titlar går på minst 10000. Därefter går spelen för fyra-sexhundra kronor styck. Med VR så räknar man med nästan tiotusen till. Det ser kanske mörkt ut när man lägger fram det såhär, men håll inte andan ännu. Se vad som händer om lägger det sida vid sida med andra nöjen som räknas vara "normala" hobbies: Fiske: Ska man fiska någonting större än abborre så krävs ett starkare spö än det som finns på OK/Q8. Räkna med minst tusen kronor där. Därefter ska man ha en rulle, antingen en öppen haspel (tusen och uppåt) eller en multiplikator (tre-fyratusen). Därefter så kommer drag/beten, beteslåda, håv och lina. Ett tips är att inte fastna i stenar på botten av älven... Hockey: Sport överhuvudtaget kostar alltid, men hockey är dels en av de mer populära, dels så är det en så kallad "materialsport". När jag brukade spela använde man träklubbor på kring tre-fyrahundra kronor. Nu har dom fasats ut mot helkomposit som inte går under tusen spänn. Och det är bara klubban! Skridskor, skydd, hjälm...det blir en hel del i slutändan. Som målvakt blir det ännu mer pengar så tjocka som dom är. Lego: Lego har blivit dyrare än jag minns det. Säg en båt eller byggnad går på sex-sjuhundra kronor. Sen så finns det större byggsatser som London Bridge och Dödsstjärnan som går på tretusen kronor. Är nog billigare att bygga dom i verklighet... Instrument: Jag vet inte hur mycket kringkostnad det är med instrument, men själva instrumentet och eventuella lektioner kostar en del. Säg har man en gitarr så kanske underhållet kostar mer än en trumpet. But it's just a game theory! Moped/skoter: Ny moped går på 25-30000 och en ny skoter är över hundratusen. Det går att få bra begagnatpriser, men den största utgiften är bränslet. Sen så kostar det att ta förarbevis för alla maskiner. Filmfantast: Vill man ha en bra bioupplevelse i hemmet så kostar det. Vill man sen ha en Han Solo-figur så kostar det ett par tusen. Vill man ha rekvisita från inspelningar... En fest: Ett flak öl; 350 kronor. Brännvin; 230 kronor. Jägermeister; 280 kronor. Groggvirke; 60 kronor. Chips; 40 kronor. Pizza; 80 kronor. Entrébiljett till nattklubben; 100 kronor. SHOTS; 300 kronor. Bjuda en kompis; 100 kronor. Spy klockan halv ett; dagens lunch. Göra om samma sak nästa helg; priceless! Allting är relativt. Vad som räknas är att du har kul när du utövar vad du än nu hittar på. Där ser du brorsan, så sluta tjata nu din moppepojke!
  18. 1 poäng
  19. 1 poäng
    Swedish Torches i laid-back camp episode 5
  20. 1 poäng
    Elevrådet Kan elevrådet göra vad de vill? Stänga ner klubbar är ett exempel på något de verkar kunna göra utan inblandning av någon lärare eller rektorn. Vem gav dem en sådan makt? Det finns säkert mer än en anime där hela skolan styrs av elevrådet och lärarna, rektorn samt de andra eleverna inte har något annat val än att lyda.
  21. 1 poäng
    En plats bortom himmelen (eller Sora Yori mo Tooi Basho) borde var precis min typ av serie. På förhand gillade jag temat, ett gäng tjejer som ska ut och resa på sitt livs äventyr, och första avsnittet gav mig mersmak. Typ, Michael Palin the Anime? Nej; redan under avsnitt två blev jag påmind om att det först och främst är en moe-serie, med överdrivna personligheter och den obligatoriska tsunderetjejen. Vilket är synd, för musiken och animationen är sjukt bra båda två, och den har en del riktigt slagkraftiga scener. Men storyn går för fort fram. Fokuset ligger på fel saker. Humorn är inte rolig. Det är en massa smågrejer som jag har svårt att egentligen peka ut, men som enligt mig känns som missar. Efter sex avsnitt vill jag gilla serien, men jag kanske får finna mig i att den helt enkelt inte är för mig.
  22. 1 poäng
    Bra fråga! Jag vet dock inte om den kan besvaras rationellt. Vad gör manga bättre än anime? Med dess kommersiella förutsättningar är det ett bättre utlopp för konstnärligt uttryck. På grund av att det krävs en avsevärd mindre budget finns det en mycket större möjlighet till en djupare vision i form av experimentalitet och olika/kontroversiella ämnen och personliga berättelser. (Animeproducenter som lägger motsvarande miljontals kronor vill ofta säkra återbäring genom att öka berättelsernas dragningskraft.) På grund av att berättelserna oftast är gjorda av 1-3 personer (författare, tecknare, redaktör), så finns det en mycket större möjlighet till en enhetlig vision. På grund av att serierna oftare är mindre tidsbegränsade -- bortsett från risken för nedläggning -- så finns det en större möjlighet till en genomförd, komplett vision. Det är billigare att köpa för konsumenterna. Man kan få "mer berättelse per krona". Det kan vara bättre tecknat, då mer arbete läggs ner per bildruta -- jämför ett kapitels typ 50-200 bildrutor mot ett animeavsnitts 5 000-15 000. Konsumenten har större kontroll över intagandet av berättelsen -- att läsa jättefort, att stanna på enstaka bildrutor, att bläddra fram och tillbaka och hoppa mellan sidor. Det kan vara ett sätt att skräddarsy sin upplevelse. Det är en större marknad, vilket ger fler verk, vilket ger större möjlighet att det finns serier som är perfekta (för den enskilda läsaren). Vad gör anime bättre än manga? Det känns som att Shirobako visar typ allt jag vill säga här, men: Det är ett kollaborativt medium. Många människor arbetar på det, vilket ger det ett annat sorts djup. En chefsförfattare som arbetar med en regissör för att ta fram handlingen, som av olika personer skrivs avsnittsvis, som av olika personer blir till bildmanus, som av ännu fler olika personer animeras, varpå det av ytterligare personer färgsätts och effektläggs och ljudläggs och röstageras och klipps -- och i alla steg tillkommer en personlig "touch". Om man vill ha enhetlighet kan det vara spretigt, men vill man å andra sidan utsättas för en mångfald av uttryck inom ramar kan det vara det starkare alternativet. Det kan också göra det till ett mångtydigare, djupare verk. Många människor arbetar på det, vilket ger mer att vara besatt över. Att sätta sig in i hur olika regissörer brukar vilja uttrycka sig, vilka berättarstilar olika författare har, vilka styrkor olika animatörer har, vilka förmågor olika studior brukar kunna värva, vilka roller som passar olika röstskådespelare, vilka försäljningsvolymer olika serier får, och så vidare. Det är ett multimedium. Som animeskapare har man fler verktyg för att realisera den berättelse/upplevelse man vill förmedla. Animation som konst och hantverk är, om man är så lagd, väldigt fascinerande. Man kan tänka på hur dynamisk animation har sin egen dimension jämfört med teckningar: "animation" är i sin essens något som ska antyda en verklighet eller skapa en effekt genom att simulera rörelse, en tidsbaserad kvalitet. Jämför detta med "teckningar", vars funktion är "spatiell". Vad gäller hantverket kan man uppskatta vilka skickligheter som krävs för bra animation, och hur animatörer står för typ hälften av karaktärsskådespelet. Den andra hälften står röstskådespelare för, och de är duktiga; när de är rätt för sin roll och får bra regi så kan de tillföra rysligt mycket. Ett tonläge i en replik, ett litet darr på rösten, ett själdjupt ångestskrik -- eller klockren "deadpan". Även detta är konst och hantverk, det är mycket mer än att någon med gnällig röst läser ett par ord på papper. Och vad är väl musik om inte en stämningssättare? Det är inte för inte som "anison" blivit ett begrepp. För att inte tala om ljudläggning (ofta underskattat), klippning (för att ändra tempo), färgsättning (då manga oftast är i svartvitt). Det är ett mindre medium (än manga). Det gör att det (diskuterbart) blir mer överskådligt än manga, en bra egenskap för historiker såväl som komplettister. Även "kurering" blir lättare, alltså i benämningen att gå igenom material för att hitta det som är värt för andra att ägna tid på. Det är ett större community, många fler fans, och -- kanske -- större bredd på typen av konsumenter, åtminstone utanför Japan. (Typ hur vanliga gamers kan ha sett Attack on Titan.) Det är roligare att samla på, då utgåvor kan vara större och ha mer extramaterial, som bakom kulisserna-dokumentärer och kommentarspår. Det är inte heller blad som kan gulna eller gå sönder. (Fast även plastskivor degraderas med tiden, och kan bli oläsliga.) Man utsätts för en kontrollerad berättelse. Det innebär att verket vad gäller tempo och ordning uppfattas som dess skapare vill. Man kan även argumentera för att anime ligger närmare filmkonsten, vilken ju manga efterliknar, och därför är mer "renodlat". (Jag blir påmind om denna föreläsning.) Ett möjligt motargument skulle dock kunna vara att "cinematiskt berättande" egentligen är generella visuella tekniker som filmkonsten inte har ensamrätt på. Det är åtminstone några punkter jag kan komma på, och båda har alltså sina fördelar. Det handlar förstås inte om att utse en vinnare (och det tror jag inte att någon av oss försöker göra). Men med handen på hjärtat så tror jag att jag föredrar anime för att det som genre har lättare till bombasm. Stora, ljudliga explosioner! Svulstiga känslospel! Jätterobotar som slåss med svärd! Innehållet kan vara detsamma, men anime som presentation är större på det sättet. Och det liksom tilltalar min inre sjuåring, han som vuxit upp med och alltid älskat film, tecknad och ej. Och vad gäller det du nämner om att kontrollera läsandet, så är jag nog mer passiv i min animangakonsumtion. Jag s.a.s. säger åt animeverket "visa mig vad du har". Det är dock, medger jag, naiv, omogen konsumtion som jag vill växa ifrån, för att berättarkonst är starkare som dialog än monolog. Med allt detta sagt så vet jag dock inte om jag i praktiken prioriterar anime! Med anime följer jag 14 runt serier i taget. Med manga följer jag 200!
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+02:00
×