Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Resultattavla


Populärt innehåll

Visar innehåll med högsta anseende sedan 2021-11-28 inom alla områden

  1. 2 poäng
    Borde kallas season season: electric boogalo med tanke på hur många uppföljare på G.
  2. 2 poäng
  3. 2 poäng
    Endast single player och en mix av turbaserad strategi och management simulator skulle jag nog säga. Själva huvudloopen är att du på en karta styr dina Echelons med upp till fem dockor i varje, och du ska vanligtvis ta över en bas eller stoppa en boss med mer varierade uppdrag i extra kampanjer som brukar vara tidsexklusiva innan de hamnar i kampanjmappen. När du går över en fiende börjar själva stridandet. De två olika sidorna går mot varandra tills man är i räckvidd av vapnen. Det går att anpassa hur mycket man vill AFK-spela, men ju mer man mikrohanterar under strid såsom förmågor och positionering så överlever din Echelon längre och mot mer avancerade motståndare/bossar är det högt rekommenderat. Det är grunden i alla fall, kan fördjupa mer senare. Angående tidsåtgång så finns det moment som kan ta tid men som spelet är ganska generöst att dela ut fastpass till. Spelvis så är det upp till en själv hur mycket man vill lägga ner per dag. Det kan vara svårare när ett event är uppe speciellt för nya spelare dock. Pengavis så är det inte direkt pay-to-win då det dels är single player, dels finns inga dockor man kan rent av köpa med pengar. Du kan köpa resurser som du kan använda vid tillverkning men det är nog bara rent slöseri. Det som kan kosta är infrastruktur såsom hur mycket plats för dockor du kan ha eller hur många tillverkningsköer du vill ha tillgång till etcetera. Premiumvaluta kan fås via kampanjachievement, en streak av daglig inloggning eller "dela" ditt crib på Facebook/Twitter varje vecka (du behöver inte göra det, du bara trycker på knappen, autentiserar inte och sen går tillbaka för prem!) Hoppas detta hjälpte lite.
  4. 2 poäng
    En vis man sa en gång "Make animé discussion great again" och jag har hela tiden varit sugen att prata om just Dolls' Frontline, med tanke på hur investerad jag varit i själva spelet och hur det sköter adaptionen. Well...det gick nog mindre bra. Det mesta är okej till bra, men animationen har varit usel. Det har varit misstag i allt från vad för vapen karaktärerna har till ljudeffekter som inte är synkade med bilden. Men så händer vissa derpiga saker som denna sekvens: Episod 1 och 6 är just nu de bästa, resten verkar rasa i kvalité p.g.a. animationen. Lite kanske också med hur mycket de försöker följa källmaterialet men storyn är redan skriven och lättföljd in-game så det är inte så mycket att säga om kanske. Som sagt så är det ett bra förstaintryck med bra OP (måste vara där som budgeten gick) och spännande första avsnitt och sen faller kvalitén markant till episod 6, så får hoppas att det håller i sig till det bättre nu. Om någon annan följer serien kan jag nog gå igenom lite om spelet om de så önskas också.
  5. 1 poäng
    Jag har varit aktiv inom Girls' Frontline i snart fyra år. Eller ja, aktiv är ett starkt ord då jag i slutändan bara gjorde dailies och samlade de senaste dockorna som kom ut. Det har varit roligt men just nu är det bara en indoktrinerad rutin som tar tid från min vardag som jag kunde göra annat med. Och även om jag har lagt ut pengar på det så känns det som att jag kom billigt undan jämfört med andra och det hjälpte nog med mitt beslut innan sunk cost fallacy kickade in. För ett tag sen så kom Goddess of Victory: NIKKE med sin engelska klient och jag provade det då det dels var ett form av skjutspel (och i och med det en mer interaktiv upplevelse jämfört med andra AFK-mobilspel), dels så tverkar karaktärerna för en när dom skjuter vilket är en välkommen feature . Det var dock tre punkter som kortade ner det roliga: Det var extremt buggigt, från stats och abilities som inte fungerade till att tappa kontakten med servern mitt i ett uppdrag och tvingar dig att göra om det från början. Jag stötte på en vägg rätt tidigt. Man var tvungen att ganska kvickt levla upp sina karaktärer för att kunna klara av uppdrag. Ett udda designval verkade också sätta krokben för flera användare: Om du har lägre combat rating än den rekommenderade för ett uppdrag, räcker att ha en poäng under, så får man en 25% debuff i stats. Ett verkligen bakåtsträvande koncept. Gachan var för aggressiv och inte belönande nog. Till att börja med var upplägget med rariteteten väldigt skumt då det fanns 9 rare (den sämsta graden) NIKKES, 9 super rares och 46 SSR:s. En ganska ojämn uppdelning som straffar dom som inte rullar. Och på tal om rulla så kostar en NIKKE banner pull 60(!) kronor. En tio pull går på sexhundra, ett pris för ett sprillans nytt TV-spel eller trettio liter bensin. Så med dessa frustrationselement avinstallerade jag NIKKE för jag kände att det inte gick att bolla två gachas samtidigt. Det fick mig att tänka på vad jag egentligen gjorde med Girls' Frontline och ledde till att jag kort därefter tog bort det också. Så kanske hjälpte NIKKE mig att inse att min tid är mer värdefull än att spendera på något halvdant tidsfördriv i bakgrunden. Men vem vet, i värsta fall kanske jag lägger ner mer tid på Genshin Impact (vilket jag för tillfället inte ser som en gacha och kommer förhoppningsvis inte spendera pengar på) eller kanske provar på den nya expansionen till World of Warcraft. Med det sagt så känns det skumt att ha brutit en rutin och det finns en viss abstinens. Jag kommer nog mest sakna Lee-Enfield, men jag har redan henne som en figur så kanske det hjälper till att hålla mig borta från den hjärndöda grinden...
  6. 1 poäng
    Efter två år i pandemins tecken så kommer äntligen Närcon tillbaka. Efter att ha suttit på biljetter sedan 2020 så var jag tvungen att prova på hela erfarenheten. Det var nervöst och fullt med olika intryck, plus mycket gående med skavsår och 25+ i solen. Men såhär i efterhand så känns det värt det. Jag ska visa er varför. Invigningsdags med grundaren Sam Anlér och kåsahästen. Nej, jag vet inte heller bakgrundsstoryn för det... Jag och Stekeblad var på plats för att mingla. Stekis representerade Railgun/Index och jag representerade fem minuter på Fyndiq... Årets guests of honor var John Patrick Lowrie och Ellen McLain, röstskådespelare från bland annat Team Fortress 2, Dota 2 och Portal, hade paneler om hur det var att vara röstskådespelare och hur man ska kunna slå sig fram inom yrket. Dom hade även en workshop för hur man effektivt levererar och skapar olika röster för olika jobb. Riktigt sköna och lärorika. Dom hade också en konsert vid mattorget med lite udda allsång och såklart ABBA som avslutning. Andra aktiviteter som skedde var olika meetups, öppna scener för improvisationsteater eller karaoke, ett skogsrave under natten och det årliga Pride/Cosplaytåget som gick runt gamla Linköping. Var man sugen på Pocky fanns det på plats. Men 40 spänn för ett litet paket? Jag brukar bli sniken när Marabou 200g mjölkchoklad går över 20 kronor. Jag gillade cookies & cream dock... Den andra hedersgästen var japanska gothgruppen Necronomidol. Ärligt talat så kändes det som att det inte riktigt funkade som en liveakt då man knappt hörde vokals. Paneler var tillbaka. Först ut var Genshin Impact som önskades inte postas ut på sociala medier, så jag improviserade. Dom skötte sig riktigt fint och panelen var wholesome rätt igenom. Det började dock spåra ut under första My Hero Academia-panelen. Både paneldeltagarna och en medlem ur publiken bidrog till ett mindre kaos. Detta var Stekeblads första panel, och jag är rädd för att han blivit ärrad för livet... Star Wars-panelen var proffsig rätt igenom. Mycket "Hello there" och snack om sand och hur kvinnorna i Star Wars hade det jobbigast på grund av sina makar. LoL rätt igenom! Triple Dot C gjorde sin beprövade Love Live-show, denna gången en konsert med Aquors repetoar på schemat. Superb show och awesome koreografi! Och så har vi alla fantastiska cosplays! I år fotade jag inte lika mycket då jag var mer aktiv i de olika panelerna och showerna än förra gången, men fick med några godbitar ändå. Genshin Impact var det mest populära temat följt av Demon Slayer och League of Legends. Och det var en hel del Genshins alltså... Som mäster Dilluc. Eller piratdrottningen Beidou. Och dom här som jag är rätt säker på är Genshins, tror jag... Jack Sparrow var också på plats med sitt byte; en flagga från Sea of Thieves. Stormtrupper från 501:st Nordic Division var på plats för att hålla ordning... Denna Java hade hittat en hel del intressanta reliker. Och definitivt Hatsune Miku, definitivt inte en karaktär från Azur Lane! No sir! Ingen kunde göra det misstaget, heheh... ...Och alla dom andra! Slutligen var det dags för Nordic Cosplay Championship! Det började med en massa köande följt av en cosplay walk-on som uppvärmning. Sen började den riktiga showen! Slutligen så var det även en tävling inom AMV. Under torsdagen visades de 12 finalisterna där mitt bidrag var med... Och under söndagens avslutningsceremoni kom chockbeskedet: Den vann publikens val! Som en fin gräddklick på moset som är årets Närcon så kom detta besked ut ur tomma luften! Så ja, det var en riktigt upplevelse i år. Bidraget Tack Stekeblad för att du höll mig sällskap i år och hoppas att flera av oss kan uppleva magin som är Närcon!
  7. 1 poäng
    Tack det samma för ditt sällskap, det var roligt att träffas i person och gå runt på Närcon! My Hero academia-panelen blev som du skrev lite stökig. Är det inte så paneler brukar bli så ska jag ge dem en ny chans nästa gång jag går på konvent. Grattis till vinsten i AMV-tävlingen!
  8. 1 poäng
  9. 1 poäng
    Gunjō no Fanfare: Fjortispopsångare Yū lämnar musikbranschen för att börja på gymnasieskola för att bli jockey. Alltså tävlingshästförare. (Motivationen ges nog senare.) Den lilla inträdesklassen (åtta elever) med lite blandade personligheter presenteras – mesen, vilden, nörden, tjejen – tillsammans med ett par lärare. Antagonister i första avsnittet är den påträngande pressen, men det händer också att ett par hästar flyr efter ett skrammel och att de nya eleverna otillfrågat tar på sig att hindra dem; mest till hjälp är ett ”naturbarn”. Ultraspecifikt ämne, men en inte obekant sportanimestruktur t.ex. där Yū har en särskild förmåga – och då menar jag inte hans förmåga att säga att han vill ”bli ett med hästen” utan att bli utskrattad. I slutet blir Yū buren av naturbarnet i sina armar (”princess carry”), och de ser varandra djupt i ögonen till rosaskimrande bakgrund varpå Yū rodnar, så den har gayromantiska undertoner (eller bara ”toner”) också, men det kan mycket väl vara ”gaybaiting” i ett desperat försök att locka fujoshifans, så som är ganska brukligt för sportserier. Soundtrack av Hiroyuki Sawano, men det känns oinspirerat; huvudmelodin låter som Sawanos eget tema från Mare (7 år gammalt J-drama om tjej som blir konditor). Inte ett dåligt avsnitt, men inte något som intresserar eller lockar för mig. 5/10. Jantama Pong: Chibiskämtminianime baserat på mahjongmobilspel. Totalt meningslöst. Avsnitt 0 var ett aprilskämt där gänget isekaiades. 4/10. Love All Play: Högstadiegrabb som gillar badminton blir erbjuden sportstipendium till gymnasieskola där hans badmintonförebild går. Han hade planerat att gå en skola med sina kompisar och hans föräldrar är emot sportstipendiet, men han övertygar dem och blir inbjuden med några andra högstadiekillar att träna med gymnasielaget. Avsnittet slutar när idolen ser lite missbelåten ut med de presumtiva nykomlingarna. Sportanime helt utan flärd eller annorlunda infallsvinkel. Jag vill nog hellre se Hanebado. 5/10. Otomege Sekai wa Mob ni Kibishii Sekai Desu: Hans lillasyster tvingar honom att spela ett klyschigt pay-to-win-tjejspel, men dör och återföds som medelmåtta i spelet vars huvudpersoner och misandriska värld han avskyr, och misslyckas hålla sig i bakgrunden. Oanmärkningsvärd handling och oanmärkningsvärt genomförande, så när som på ett par punkter. I första avsnittet slåss huvudpersonen mot ett monster, och musiken går från äventyrsmusik till stridsmusik mitt i; avsikten måste ha varit att efterlikna en slumpmässig monsterattack som i ett spel. Utöver det har jag tänkt på att designen är ganska ful, specifikt huvudtjejernas ögon. Jag gillar mangadesignen; bra kawaiikos. 4/10. Healer Girl: Ganska snyggt. Många insatta sångnummer, med bra läppsynkning och koreografi är bra. Men det blir för mycket, även den instrumentala musiken; det känns fånigt sentimentalt, liksom viktlöst och ytligt. Serien får gissningsvis följa flickan och hennes kamrater medan de lär sig, genomgår prövningar, får erfara healingvärlden, och möta olika patienter, alltså inga vidare avvikelser eller överraskningar (gissar jag), så huruvida det lönar sig att se vidare hänger nog på hur mycket man gillar figurerna och stilen, som jag tror att man kan få en rättvis bild av redan efter första avsnittet. Men jag blev personligen inte lika hänförd som @Raccomunk. Det hjälper nog inte att jag alltid ogillat musikaler. 5/10. Yūsha, Yamemasu: Hjälten Leo som enahanda besegrade demondrottning Echidna finner sig åter framför henne, nu för att be om jobb sedan han landsförvisats från människorna p.g.a. deras rädsla för hans övermakt. Hon nekar argt, men utan hennes vetande erbjuder de fyra demongeneralerna hjälten ett provisoriskt jobb. Känns som en berättelse som vuxit fram från öppningsscenen, så som Maoyū känns. Lite ytlig på så sätt, trots ett försök att kompensera med en "mystisk" öppningsscen. Men inte usel; det är en fantasykomedi med lite drama som fokuserar på hjältens omständigheter (”ack, vad det är synd om Leo!”), och den har nog rätt energi och figurgalleri för att underhålla de som intresseras. 5/10. Birdie Wing: Golf Girls’ Story: Eve, en ung kvinna – i Europa eller i New York? – är en otrolig golfare, men använder sina förmågor för att spela i privata vadslagningar eller låta sig lejas för golfrelaterade uppdrag; hon tjänar pengar för att trygga några föräldralösa barns tillvaro, tillsammans med en kamrat och en kvinna som driver en illegal bar. (Irreguljära migranter?) I första avsnittet glänser Eve några gånger, nedvärderar golf som sport, och möter en japansk tonårig golfare som är lika tävlingslysten som Eve. Sportaspekten verkar gå åt det övernaturligt överdrivna hållet, och hålla sig relativt ytlig, så det är inget jag skulle rekommendera åt t.ex. min bror, som golfar, och personligen är det inget som lockar mig. Den klyschiga motivationen är inte en dålig idé, men inte tillräckligt inarbetad för att det verkligen ska fungera. Figurerna är bara ointressanta. Överlag medelmåttigt. 4/10. Deaimon: Den bohemiska sonen (30+) återvänder, efter ett årtionde som misslyckad tramsmusiker, till sina föräldrars konditori efter (överdrivet) sjukdomsbesked, besluten om att börja lära sig konditoriaffärerna för att så småningom kunna ta över familjefirman. Dock har föräldrarna sedan ett år tillbaka fostrat en 10-årig flicka som övergavs hos dem av sin pappa, och nu gör hon (ofrågat) sitt yttersta för att återgälda dem och behålla sin plats och så småningom ta över verksamheterna. Hyfsat manus! Dels är det en rik kontrast mellan de huvudsakliga två: han är en lättsam, obrydd, oansvarig vuxen, medan hon är en lillgammal handlingsmänniska. Han lipar sentimentalt åt bakverk, medan hon är oförmögen att be om hjälp. Han har en öppen familj, hon blev övergiven av sin enda förälder. Han har inga bördor, hon har för stora bördor för ett barn. Karakteriseringen är bra, och handlingen lagom stor för första avsnittet; av slutvinjetten ser man att karaktärsgalleriet kommer att utvidgas, men början gör inte för mycket. 6/10. Jag undrar hur japansk konfektyr faktiskt smakar… RPG Fudōsan: Manga Time Kirara-moéblobfjantfantasy om moéblobbar som jobbar på bostadsförmedling. Totalt oanmärkningsvärt och i linje med vad man kan vänta sig av Manga Time Kirara-anime, som förvisso ibland har något som sticker ut, t.ex. en käck välproducerad öppningslåt eller vassare visuell stil. Här är det ingenting alls. 5/10. Shijō Saikyō no Daimaō, Murabito A ni Tensei Suru (”Den mäktigaste demonfursten återföds som bybo A”): Övermäktig gudkonung bestämmer sig för att reinkarnera för att hitta folk som inte är rädda för hans övermakt och bli vän med dem; givetvis är den nya tidsåldern svagare så att hans relativa övermakt blivit ännu större; givetvis kommer han i kontakt med potentiella vänner som uppenbarligen har något slags koppling till tidigare kamrater (fler återfödda?); och givetvis är det ren och skär slentrian med ytligt världsbygge (klyschfantasy), dålig karakterisering (huvudpersonen har levt tio år som ett normalt barn men är ändå helt och oförklarat missanpassad), och självosäkerhet (inte ens i titeln vågar den stå på egna ben utan måste förklara premissen i termer av TV-spelsklyschor, fastän den inte ens har något slags TV-spelskoppling). 4/10. Innan jag såg den trodde jag att den skulle vara som Maō Gakuin no Futekigōsha, men Futekigōsha var faktiskt mer ”egen” än det här. Tomodachi Game: Fattig kille och hans fyra vänner kidnappas till ett socialt spel som sätter deras vänskap på prov i utbyte mot pengar som ska betala en påtvingad skuld. Om något kan jag åtminstone säga att den har ett starkt fokus på temat om vänskap och tillit och pengar; figurerna är snabba att ge uttryck åt det. Och faktiskt gillar jag nog att den verkar ligga närmare Liar Game än exempelvis Ōsama Game: folk dör inte så fort de misslyckas. Dödsspelen blir fort lite för mycket, på mer sätt än ett. Frågan återstår dock om de kommer att lyckas göra något med livsblodet för en serie som denna: bra pussel. Produktionen är medioker, och regin likaså; de försöker med något slags thrillerkänsla i bilderna de visar, men det faller bara platt. 4/10. Gaikotsu Kishi-sama, Tadaima Isekai e Odekake-chū: Den nötta klyschan: gamer vaknar upp i fantasyvärld i sin spelfigurs kropp, är supermäktig, och bestämmer sig för att leva och rollspela i godan ro som äventyrare. Gimmick: hans spelfigur är ett skelett dolt i rustning. Inom sin tid får han följeslagare: en rävmaskot, en alv, och en djurmänniska-ninja. Börjar på fel fot, med en våldtäktsförsöksscen, där brottet givetvis avvärjs av huvudpersonen. Det är ganska smaklöst hur de två kvinnorna sexualiseras i sin utsatthet, med glänsande stora guppande bröst etc. Därefter följer en något bisarr öppningsvinjett: rockmusik med lite ljudeffektsatta exempeläventyrligheter, och showcasing av huvudpersonens skeletthuvud och skratt; de har åtminstone det goda omdömet att förstå att ett skrattande skellington är en komisk bild. I övrigt den sortens anime som man vet att man vill se eller hoppa över, baserat på beskrivningen. 4/10. Pust, typ ett dussin serier kvar att kolla in…
  10. 1 poäng
    Åren går men covid består. Hoppas att ni alla har undvikit smittan och samtidigt sett många bra serier. Tänkte lista några här i vår årliga bästa inom animé. Reglerna för vad som väljs är simpelt, men just för i år har jag två speciella regler: Vi pratar inte om Redo of Healer. Vi pratar INTE om Redo of Healer! I övrigt är det ganska straightforward. Kriterier: Deltagare ska välja den serie som (enligt dig) passar bäst i namngivna kategorin, därefter ska det motiveras varför du tycker att serien förtjänar det. Helst utan spoilers självfallet. En serie kan nomineras i flera kategorier. Endast serier omnämns då filmer är mer glest mellan utgivningar och alla kanske inte har sett mycket långfilmer. Serien ska HA STARTAT under 2021 för att kunna nomineras. Serier som fortsätter in till 2022 är godkända så länge de började under 2021. Serier som började 2020 räknas inte. Du behöver inte sett klart en serie för att nominera den. Kategorier: Bästa action: My Hero Academia Säsong 5 En tid har gått sedan All Might pensionerat sig, men samhället verkar inte vant sig ännu med tanken. Nu ligger pressen på nya stjärnskott och de topp starkaste hjältarna att bära den tunga bördan som han efterlämnade. Endevaor, nu rankad som nummer 1, har legat i samtidigt som han försöker lappa ihop sin trasiga relation med resten av sin familj, speciellt Shoto. Shoto har å andra sidan tillsammans med de andra i klass 1-A på UA Academy gått tillbaka till skolbänken. Det är dock med en tvist då 1-A och 1-B står mot en klass-mot-klass utmaning om vem som verkligen är bäst... Efter fem säsonger så känner man lite tröghet denna säsong, men den har fortfarande ljuspunkter som det allra första arket. Det som händer är att denna säsong är en enda stor uppbyggnad mot nästa stora ark som kommer verkligen skaka om universumet. Vissa fightingscener har också fått sig en uppiffning i det visuella. Kort och gott så kan man säga att det fungerar bra än. Även om man börjar bli lite trött så kommer nog nästa stora ark att få den tillbaka till toppen igen. Bästa äventyr: That Time I got Reincarnated as a Slime Säsong 2 Konungariket Tempest har växt mer och mer och njuter just nu av lite lugn och ro. Rimuru försöker utöka sitt lands inflytande i vanlig ordning och är nu i fulla förhandlingar med att alliera sig med grannationen Eurazania. Men det verkar som om kyrkan inte gillar att ett gäng monster helt plötsligt ska bli självständiga och ha det gött. Och vi får inte glömma att Clayman fortsätter spinna sina trådar. Hur ska slimet fixa det? Efter en första säsong där mycket har hänt så kommer ännu mera tvistar här! Det är tveksamt om första eller andra säsonger är bättre, men det finns mycket nytt och saftigt här. En av få isekaiserier (i min mening) värd att dedikera sin tid. Om jag säger mer så går vi i spoilerterritorium och det vill jag undvika. Jag säger upplev det själv för det händer grejer hela tiden! Bästa drama: Hige wo Soru. Soshite Joshikousei wo Hirou. Yoshida bjöd ut sin chef och kärleksintresse Gotou ut på middag en lördagskväll för att fria till henne. Efter ett avslag och några tröstande öl stapplar han sorgset hem. Utanför sitt hem under en lyktstolpe sitter en flicka i skoluniform ensam, hon säger att hon inte har någonstans att ta vägen men att om hon får stanna med honom så kan hon göra vad han vill med henne. Detta väcker ilska och avsky i Yoshida men samtidigt så kan han inte lämna henne ensam på gatan. Så den kvällen får Yoshida en tjej med sig hem, och en massa bekymmer som bör lösas utan att han krossar sin sensmoral... En serie som tar tag i de svåra frågorna utan att göra det obekvämt för tittaren. I dagens animéklimat så är det krångligt och känsligt med kärlek, och denna serie med kanske en av de längre och skummaste titlarna drar sig inte för att adressera dem. Dom spelar fortfarande lite säkert men det skadar inte helheten och man har velat vara med hela resan för att se hur det slutar. Yoshida är också en skön fläkt vad gäller huvudpersoner, speciellt hans mantra "äldre kvinnor är bäst". Bästa komedi: I've Been Killing Slimes for 300 Years and Maxed Out My Level Azusa har bara jobbat och jobbat tills hon slutligen dör av övertrötthet. Innan hon går till efterlivet så möts hon av en gudinna som frågar om vad hon kunde ändra om hon fick en ny chans. Azusa svarade med "jag vill vara odödlig, snygg och ta det lugnt!" Sagt och gjort så blir Azusa isekai'd till en fantasyvärld där hon som häxa dödar lite slime och slappar om dagarna. Men efter 300 år så har hon maxat sin nivå och är nu en av de starkaste varelserna i världen. Hur ska det nu gå för Azusas lugna vardag om ryktet sprider sig? En light novel adaption som känns lågbudget men som har största vikten i både manus och karaktärer, vilket denna serie absolut briljerar med. Azusa till exempel har som VA Aoi Yuuki, mer känd som Tanya the Evil. Bara det är hur roligt som helst! En lugn långsamtgående slice of life med både hjärta, karaktär och extremt mycket garv garanterat! Bästa thriller: 86 San Magnolia är en republik i fullt krig med Gadianska imperiet, men invånarna kan vara lugna då kriget anses vara slut om ett par år och att de själva "inte haft något dödsfall på krigsfältet." Major Vladilena Milizé ser dock igenom propagandan och vet den bistra sanningen som republiken försökt dölja. Som en handledare styr hon styrkorna från San Magnolias distrikt 86- utstötta som inte bär samma blod som resten av landet och som skickas i strid mot imperiet och deras outgrundliga legioner av drönare. Just hennes nya grupp är ett speciellt fall med en mystisk figur som ledare, kodnamn "Undertaker"... Denna gav mig lite Psycho Pass vibbar om en serie som ifrågasätter ett samhälles ideal men med mer desperation i mixen då det finns en ovisshet om det alls kommer att ta slut. Man verkligen känner varje smäll och andetag när den är i full swing. Med Sawano Hiroyuki på soundtracket är det svårt att hitta skäl till att inte se den. Det är en bergochdalbana av känslor med massa action och intriger. Bästa romans: My Next Life as a Villainess - All routes Lead to Doom! X Snabb recap: ung flicka går bort alltför tidigt men blir isekai'd till sin favorit visual novel, men som spelets protagonist Catarina Claes. Här måste hon kämpa sig igenom sitt liv för att undvika dödsflaggorna från spelet. I denna säsong har Catarina undvikit alla flaggorna och kan nu bara ta de lugnt resten av livet! Men det verkar som att det finns en hemlig komplott mot kronan, och Catarina dras in i det hela. Samtidigt så tätnar kampen om hennes hand bland hennes vänner. Vem kommer vara den lyckligt lottade? Kan börja med att informera att jag fortfarande inte sett Fruits Basket 3, så denna är mitt andraval. Men vilket andraval ändå! Gillade första säsongen av "Bakarina" och mer av samma skadar ju aldrig. Min favorit bland reverse harems där man faktiskt har svårt att hata den korkade protagonisten. Bästa science fiction: 86 Om det psykologiska i 86 kan beskrivas som Psycho Pass kan man nog beskriva striderna som Girls und Panzer möter Attack on Titan. Har alltid svårt för mechaserier, men jag har inget problem med dessa Reginleif combat walkers. Grafiskt är det mixat in friskt med 3D som inte stör utan ser imponerande ut. Den slår tungt mellan striderna, den slår tungt under striderna och backas upp av Sawano Hiroyuki under hela spektaklet. Den är bitvis deprimerande men ack så effektiv att få fram känslor och samtidigt ha grymt coola stridssekvenser. Bästa fantasy: That Time I got Reincarnated as a Slime Säsong 2 Att ha ett så stort mångfald av raser händer inte så ofta, ej heller att de samarbetar. Dessutom har vi en överlägsen protagonist som inte strävar efter att vara så hemsk som möjligt utan försöker göra så gott han kan för sitt folk. Isekai Slime ligger på en gräns där action, humor, äventyr och överdrift samlas och får en att må bra när man ser den. Lätt att komma in i, mysig nog för en att stanna kvar i och nog med fart för att få adrenalinet att pumpa. Bästa slice of life: Yuru Camp Säsong 2 Det nya året närmar sig med stormsteg och campingtjejerna deltidsjobbar inför nästa äventyr. Vad för platser får vi se nu? Vad för gott bjuds på att äta? Och vad tycker Nadeshiko om idén om att solocampa? Världens mysigaste slice of life är tillbaka! Denna turistguide i förklädnad visar ännu mer ställen och maträtter. Det finns till och med lite dramatik denna gång. Om man ska börja med något lätt och mysigt så börja här...eller rättare sagt med säsong 1, men kom sen gärna tillbaka och se mer! Bästa soundtrack: Yuru Camp Säsong 2 Något mysigt och lekfullt att lyssna till när man sätter upp tältet eller lagar hot pot. My Hero Academia har ett solitt pumparalbum och 86 har Sawano Hiroyuki att falla tillbaka på, men det är svårt att slå något så rofyllt parat med de vackra vyerna runt Japan. Bästa OP: Seize The Day (Yuru Camp Säsong 2) Kanske inte riktigt en Shiny Days, men riktigt nära är den. Mera livligare och gladare skulle jag nog säga till och med. Bästa ED: STORYSEEKER (That Time I got Reincarnated as a Slime Säsong 2) Riktigt chill. That's it! Bästa animation: Miss Kobayashi's Dragon Maid Säsong 2 Livet runt Kobayashi och hennes drakkompanjoner fortsätter med olika små äventyr och missförstånd emellanåt. Men helt plötsligt verkar det som att ytterligare en ny drake har kommit till vår värld. Vad är hennes intentioner? Mera Kobayashi & Tohru för dem som vill helt enkelt, men vad som står ut mest är hur animationen drastiskt fått sig ett lyft. Första säsongen var nog imponerande tack vare att KyoAni ligger bakom, men denna går verkligen above and beyond som man säger på ren svengelska. Utan att överdriva så har denna serie bästa animerade fightingscenerna i år. Men den fungerar även fortfarande bra som en rolig slice of life, plus mera Kanna! Årets besvikelse: Muv-Luv Alternative 1973 börjar en utomjordisk ras kallad BETA sin invasion av jorden, och under 2000-talets början har dom utplånat mer än hälften av befolkningen. Vårat främsta vapen är mechas kallade Tactical Surface Fighters (TSF) och de piloter som kör dem. Takeru Shirogane, en japansk student, vaknar upp från en "dröm" där BETA helt tagit över och där han själv stridit som TSF-pilot. Problemet är att det inte var en dröm utan minnen från hans framtid. Kan han utnyttja denna kunskap till att vända kriget till mänsklighetens fördel? Adaptionen av kanske världens mest älskade visual novel lever inte upp till hajpen. Animationen känns mycket svagare än spinoffen Total Eclipse, dess längd på 12 avsnitt gjorde att takten var alltför stressad och det är alldeles för lite action mot BETA och för mycket politik/träningsmontage likt många mechaserier före den. Det största problemet var dock själva adaptionen. Originalet hade två halvor med kanske världens största plot twist som ledde till det vi ser i serien, så det blev ett stort fokus på tidsresor/alternativa världar som dels krystar fram en alltför stressad handling och dels exkluderar alla som inte läst visual noveln. Apropå den så verkar fansen av originalet inte så värst pepp heller på hur dom skött detta. Årets sämsta: How Not to Summon a Demon Lord Ω Isekai-demonlorden Diablo är tillbaka! Denna gång stöter de på kyrkans högsta prästinna Lumachina och en komplott bland prästerna och paladinerna att förgöra henne då hon anser att kyrkan blivit alltför korrupt. Så nu är det upp till Diablo att skydda Lumachina, vända uppochner på kyrkans lakejer och sen inte-ligga med sitt ständigt växande harem! Första säsongen var briljant! Andra säsongen...pannkaka. Blixten slår verkligen inte två gånger på samma ställe i detta sammanhang. Diablo denna gång är alltför passiv i sitt agerande och slutresultatet blir mindre imponerande/roligt. Sen så är de nya karaktärerna hemska och inte engagerande alls. Förutom Rose. Rose var den enda ljusglimten. Årets värsta karaktär: Horn (How Not to Summon a Demon Lord Ω) Gör inte så värst mycket och säger att hon gör allt för sina vänner samtidigt som hon gnäller om hjälp från dom i alla fall för hon är så värdelös. Apropå hon så trodde alla först att hon var en han, vilket var skrattretande. Nej, tråkigare än så är det svårt att vara. Årets kvinnliga karaktär: Keke Tang (Love Live! Superstar!!) Utbytesstudent från Shanghai som reser till Japan exklusivt för att bli skolidol, Keke (i serien säger dom Kuku) är en energiboll som är så extremt charmig med sin entusiasm. När hon blir extra upphetsad så börjar hon prata mandarin. Extremt rolig karaktär som bär mycket av serien. Bra sångröst också. Årets manliga karaktär: Akio Ootsuka (Yuru Camp Säsong 2) Vad är detta? En voice actor är bästa karaktären? Precis! Akio gör rösten både till berättarrösten och Rins morfar i Yuru Camp. Morfar är fåordig men bryr sig verkligen om sitt barnbarn, och som berättarröst får vi den där bekväma förklaringen till alla campingtips och matlagning, ibland med extra humor som kryddning. Utöver det så har han varit riktigt aktiv i år som All For One (My Hero Academia) och en annan morfar i My Senpai is Annoying. Big props till denna man! Årets överraskning: Ijiranaide, Nagatoro-san Naoto från andra årskurs är medlem i skolans konstklubb men är oftast sedd ensam. Han brukar jobba med sin egna manga mellan håltimmarna och en dag blir han påkommen och retad över det av ett gäng förstaårselever. Dom går sedan vidare och lämnar honom ensam, men en viss Nagatoro har bestämt sig för att fortsätta retas med sin senpai... En av flera stora mangaadaptioner från detta år, Nagatoro var riktigt välgjord och engagerande. Många snackar mycket om Komi-san men denna var i min mening mer iögonfallande. Rolig, charmig, fint slice of life tempo och håller sig trogen källmaterialet. Helt klart värd att se. Årets darling: Love Live! Superstar!! Kanon har en extremt bra sångröst men också extremt mycket scenskräck. Detta stoppar henne från att komma in på Yuigaoka Girls' High Schools musikprogram, så hon får nöja sig med den allmänna linjen. På väg till skolan på första dagen sjunger hon för sig själv men blir påkommen av den nya utbytesstudenten Keke Tang, som av en slump kommit från Kina för att bli skolidol. Så självfallet när hon hör hur bra Kanon sjunger så vill hon ha med henne på denna resa. Men hur ska det gå när Kanon har scenskräck? Och kan dom stå emot musiklinjens press att förbjuda skolidoler? Mer Love Live är alltid bra, men just Superstar är en frisk fläkt i formulan. En mindre rollista leder till en mycket tightare grupp och deras personligheter verkligen strålar. Animationen och skämten från Sunshine märks här och musiken är på topp. Bästa idolserien på länge och en bra comeback till form för franchisen. Best of 2021: Yuru Camp Säsong 2 Mer av det vanliga, fast bättre! Ett mjukt soundtrack med sköna öppnings/endingteman, nya platser att utforska och nya maträtter att lära sig. Det mixas även friskt med dess gamla hederliga formula och nya intryck som verkligen smälter in bra med resten av seriens lekfulla teman. Vill du ha det mysigt och se något lättsmält så kan du inte gå fel med denna!
  11. 1 poäng
    Fuskar jag om jag kör egna kategorier? Jag kör i alla fall egna kategorier. Bäst drama: Heike Monogatari Väldigt gripande skildring av The Tale of the Heike, vilken följer den unga flickan Biwa, som blir adopterad av Taira-klanens ledares äldsta son. Där får hon vittna klanens öde, i dess kamp över makt med de andra stora klanerna i en väsentlig del av Japansk historia. Serien har många kraftiga moment, och hade det mest mind-blowing sista avsnitt jag sett på ett tag. Bäst fantasy: Kobayashi's Maid Dragon S Älskade redan första säsongen, och denna lyckades rent av överträffa säsong ett. Fokuset på karaktärernas backstory gav serien en mycket välkommen balans till dess komedi. Blev också överaskad av hur väl introduktionen av Ilulu hjälpte till med att stärka dynamiken mellan seriens karaktärer. Bäst romans: The Duke of Death and His Maid Vad får man om man kombinerar en så introvert kille att han literally dödar allt som kommer i närheten av honom, och en riktigt kåt tjej med absolut noll dödsrädsla? En väldigt feel good romcom! Medan de inte kan röra vid varandra utan tjocka lager med skyddsutrustning så bygger serien upp deras förhållande samtidigt som de letar efter ett sätt att bryta förbannelsen som ligger över huvudkaraktären. Bäst komedi: Welcome to Demon School! Iruma-kun Season 2 Ännu en sequel som överträffade sin prequel. Till skillnad från säsong ett som hade ett rätt svagt arc i mitten så var denna säsong fylld av bangers. Mer fokus på huvudkaraktärer och sidokaraktärer, flera fantastiska arcs, och en hel del saker som jag inte visste att jag behövde i mitt liv. Bäst slice of life: Yuru Camp Season 2 Mer chill vibes precis som första säsongen, svårt att slå det. Jag kan också alltid uppskatta när Kurosawa Tomoyo får roller i serier jag tycker om! Bäst mystery: Odd Taxi Mycket likt en Quentin Tarantino-film så tar denna bisarra serie en mängd olika plotlines som från första anblick inte ser ut att ha något med varandra att göra, men sakta väver ihop de olika trådarna till en komplett bild, sedd från ögonen av Odokawa, en valross som jobbar som taxiförare i staden. Bäst sport: Uma Musume: Pretty Derby Season 2 Att skifta fokus från Special Week till seriens bästa karaktär Tokai Teio var redan ett otroligt lyft, men det som serien sen gjorde med Teios story långt överträffade alla förväntningar. Många nagelbitare där seriens högst rankade löpare kämpar för att ta förstaplatsen och uppnå sina egna personliga mål, följt av riktigt tunga scener där man verkligen kan känna av karaktärernas känslor, både positiva och negativa. Bäst horror: Higurashi: When They Cry - SOTSU Under en stor del av första säsongen av Higurashis remake/spinoff/sequel/alternate universe/whatever så förstod man inte helt varför som det här var en grej, eller vad målet med att göra denna serie var. Men där mot de sista avsnitten så släppte de en twist som fick en att säga "Oh. OHH!". Att få Gou's förvirrande delar kontextualiserade i SOTSU's answer arcs förhöjde serien till samma nivåer som orginalet. Seriens avslut kan vara en hit eller miss, beroende på hur man ser på de olika karaktärernas motiv och handlingar, men oavsett så var det en väldigt intressant resa. Bäst isekai: Mushoku Tensei Måste ju få in denna kontroversiella serie här. En isekai som till skillnad från de flesta inlägg i genren har en väldigt utvecklad värld/lore, och ett mycket detaljerat magisystem. Animeringen av Studio Bind är i toppklass. Karaktärerna... det finns en hel del personer som inte tycker om.. vissa av personerna i serien. De ser dock inte serien för vad den är menad att vara, en berättelse om en väldigt bruten person som bestämt sig för att försöka bättra sig. Den gör ett bra jobb på att visa honom sakta mogna allt eftersom hans förhållanden med de andra karaktärerna växer. Bäst idols: Selection Project Var osäker vad jag borde tycka om serien medans jag såg på dess första halva. Den försöker sig på ett upplägg som skiljer sig från de flesta andra idol-serier, men det blev rätt snabbt uppenbart att det konceptet inte funkar i praktiken. Jag var orolig att de bara skulle ignorera det och i princip falla tillbaka i samma spår som alla andra idolserier. Men, serien började därefter tackla problemet, och löste det på ett väldigt smart sätt. Bäst opening: MindaRyn - Like Flames (That Time I Got Reincarnated as a Slime Season 2 Part 2) Runner up: EXiNA - DiViNE (Blue Reflection Ray) Bäst ending: Yuiko Ohara - Kaze to iku michi (Mushoku Tensei Part 2) Runner up: 9-tie - Only One Yell (Selection Project) Årets honorary mention: Blue Reflection Ray Visuellt så var serien kanske inte en höjdare, men ser man förbi det så var Blue Reflection Ray en väldigt väl berättad Mahou Shojo-serie som tacklar teman om mental ohälsa. Anime of the year Tredje plats: Odd Taxi Andra plats: Uma Musume: Pretty Derby Season 2 Första plats:
  12. 1 poäng
    Välkommen fellow Norrbottning och slice of life fantast. We are gonna get along just fine.
  13. 1 poäng
    Estab Life: Civilisationen tycks vara uppdelad i runda städer separerade av ödemark och sammanbundna av smala vägar som bevakas av Aibo-robotar och drönare. ”Extractors” tycks vara människosmugglare som flyttar folk mellan städer. Serien tycks följa ett gäng tonårsflickor som jobbar som ”extractors” tillsammans med en vargman och en Aibo-robot. Tema: börja ett nytt liv. Idé av Taniguchi Gorō, manus av Gatō Shōji. Polygon Pictures producerar sin vanliga full-3DCG-animation i 12 fps. Ointressant rappakaljavärld. Ointressanta figurer. Töntaction där flickorna står stilla och pangpangpangskjuter mot arméer av städrobotar. Det mest intressanta var att Takahashi Rie spelar den yankee-vibbiga tsunderetjejen med lite djupare röst än vanligt. 4/10. Uppsan, Estab Life räknas visst som en eftersläntare i förra säsongen. Shokei Shōjo no Virgin Road: Börjar som en glad isekai om en menlös kille som blir frammanad av kungen men utkastad för att han inte har någon övernaturlig förmåga. Dock närmas han av en ung prästinna som säger att hennes uppgift är att ta hand om de Bortkomna, människorna från en annan värld, i detta land som är full av påverkan från många tidigare Bortkomna (vilka alla är japanska tonåringar, för att givetvis). De har lite platonsk kemi, och stämningen är åt det skämtsamma hållet, men när hon får honom att upptäcka att han verkligen har en förmåga (han kan förinta saker inom en sfärisk volym)… 6/10. Paripi Kōmei (”paripi” betyder festprisse, från "party people"): Kinesisk krigsherre Kōmei från 200-talet e.Kr. dör men vaknar i sin unga kropp i dagens Shibuya under halloweenfirandet. Han tror att han hamnat i helvetet och blir indragen av festprissar till nattklubb där han hör Eiko, en ambitiös sångerska som han senare ger en komplimang. När hon på morgonen ser honom avsmullen utomhus tar hon honom hem, och hon förklarar den moderna världen. Hon fixar honom jobb på nattklubben (han blir fort en skicklig bartender), och när han får höra om hennes ambitioner lovar han att ge sin räddare den hjälp hon behöver. Småkul och trevlig. Inte för mycket ”De tre kungadömena”-babbel. Hyfsad musik, och Eikos sång är bra: sångare är 96Neko ("Kuroneko"), en Niconico-coversångerska ("utaite") som också strömmar som vtubare under namnet Kuroki Natsume (som jag sett spelat Apex med Hololives Ayame). 6/10. Aharen-san wa Hakarenai: Raidō, nybliven gymnasist med osällskapligt utseende, blir vän med Aharen, den tystlåtna, socialt osäkra tjejen i skolbänken bredvid. Bra anpassning av källmaterialet! Lite annan takt än mangan, naturligtvis, men den behåller det allra viktigaste: släpig deadpan! Röstisarna talar väldigt lugnt, inte skriktigt, även vid tsukkomi. Kameran är lunkande och musiken avskalad, även när punchline presenteras. (Och den innehåller en del roliga situationer.) De två figurerna är toppen. Raidō är drastisk och vänlig och överseende (och inte helt fjantig som såna figurer som blir helt utom sig och börjar staka på orden för att de får en kram). Aharen är liten och söt och snäll och komiskt medgörlig: ”Aharen-san, låt oss pröva X.” Hon nickar. ”Aharen-san, låt oss sluta med X.” Hon nickar. Ett omtänksamt par lätt att tycka om. 7/10.
  14. 1 poäng
    några figurer jag köpt från början av året när man föll ned i kaninhålet Megumin och Yotsuba från j-list bilden med många figurer från Enami Mikan och koneko från amazon.co.jp
  15. 1 poäng
    Få tyst på, det beror på brudjäveln… 😅 "Du litar verkligen på mig, eller hur?" "Du är trots allt oskuld." "........." Jag hade väl själv berättat det för henne. Så sent som förra veckan faktiskt. "Det är skönt och lätt att vara med en oskuld. De frågar aldrig efter mycket." " Öh... Vänta lite, Senjogahara. Du har pratat om oskulder ända sedan senast, men det är ju inte så att du har någon erfarenhet själv, eller hur? Så det är svårt att uppskatta allt du säger om ämnet—" "Vad pratar du om? Jag har erfarenhet." "Har du?" "Jag gör det överallt", lät Senjogahara nonchalant glida fram. Det enda hon brydde sig om var att motsäga varenda sak jag sa, tycktes det som... Och "överallt"? Verkligen? " Öhh, jag vet inte hur jag ska svara på det, men även om, hypotetiskt sett, det på något sätt var sant, vad skulle du möjligen vinna på att berätta detta faktum för mig, Senjogahara?" "...Hrm," mumlade hon. Inte utan att rodna. Det var dock jag som rodnade, inte hon. Det här samtalet nådde många gränser. "Okej då... Tillåt mig att göra en rättelse", sa Senjogahara till slut. "Jag har ingen erfarenhet. Jag är oskuld." "...Okej." Hon erkände för mig, men inte alls på det sätt som jag hade föreställt mig. Fast hon tvingade mig att säga samma sak häromdagen, så tekniskt sett var vi kvitt nu. "Med andra ord!" stötte sedan Senjogahara sitt pekfinger mot mig och började skrika med en röst som kanske nådde hela parken: "Den enda typ av tjej som någonsin skulle prata med en töntig, misslyckad oskuld som du är en galen ungmö som jag!" (Bakemonogatari, 2006.)
  16. 1 poäng
    Tjejer i serier hoppar på MC med kommentarer som: "...that virgin!" ,"He should stay virgin forever..." eller "I do this just to play around with a virgin like you" osv. etc. mm.... Vänta nu? Är inte tjejen lika gammal som killen i fråga? Är inte hon också oskuld med största enorma säkerhet? Vad i det här är så himla kul och hur ger det här tjejen makt över killen i fråga? Det blir bara extra töntigt när det överdrivs och används lite för mycket. Det är väl högst normalt att man är oskuld i High School så vad är problemet brudjävel? 😫 Jag skulle för en enda gångs skull vilja se någon av de mesiga grabbarna att svara tillbaka med samma mynt om tjejens troliga erfarenheter inom det området. Det skulle nog få tyst på henne rätt fort. Men det är lite drygt att se när det dyker upp då och då som om det vore något skällsord typ. Den mest aktuella serie där det förekommer är ju Nagatoro skulle jag tro, men jag har sett det flera ggr. på andra ställen och blivit lika störd av det då.
  17. 1 poäng
    Jag råkade hitta en till osammanhängande vakna-mitt-i-natten-anteckning, nu från nästan exakt ett år sedan, natten den 12 mars 2021 kl. 03:37. Lite svårtydd, men i drömmen skulle jag kolla in lokala biografen för att jag upptäckte att det skulle visas en filmversion av australiska dramaserien McLeods döttrar och hade tänkt berätta det för min mor, ett fan av serien, men när jag kom dit så var det en sketen liten visning av Danmachi (filmen?) uppspelad från svensk Blu-ray på en liten TV framför typ 5x5 stolar.
  18. 1 poäng
    Jag hade en dröm inatt om att jag betraktade en stor, avlägsen radiomast där något hände, och när jag tog mig dit fanns det en hiss i masten som ledde underjord och där hände allsköns äventyr som jag mestadels inte minns (jag minns ett slags “tågkyrkogård”). Men det var en dröm. Alltså, jag drömde att jag drömde, och sen tänkte jag i drömmen att “det här ska jag posta om i Skumma drömmar-tråden på Anime.se!”.
  19. 1 poäng
    “Va? Jag vet inte vad ‘Gissa animen-tråden’ är för något, och än mindre har jag någon aning om ‘svaret’… Det här var nog den konstigaste raggningsrepliken jag fått.”
  20. 1 poäng
    Vad är Neptunia X Senran Kagura: NINJA WARS? Två väletablerade serier tack vare deras fokus på fanservice gör en crossover tillsammans. Hyperdimension Neptunia är uppe i ungefär 14 spel med mycket fokus på JRPG. Senran Kagura har 8 plus ett mobilgacha med majoriteten i hack and slash genren. Det ser mörkt ut för dom dock då producenten Kenichiro Takaki lämnat Marvelous Entertainment för nya projekt samtidigt som Sony lägger hårdare press mot fanservice inom spel som släpps på Playstation-konsoler. Helt plötsligt så kommer Neptunia-serien och gör en mashup med dom så gissar på att vi får det bästa av två världar helt enkelt! Story I landet Gamninjustri är två grannationer i konstant kamp mellan varandra: Heartland och deras Compa-style tränade ninjor (baserat på producenten Compile Heart), och Marveland (Marvelous Entertainment) med deras Honeypa-ninjor (Honey Parade). Under deras strävan att utöka kontroll över landet dyker helt plötsligt en ny okänd motståndare upp: Steeme Legion (gissar på att detta är Steam) och deras robotninjor. Denna mystiska fiende kräver att alla NINJA (alltid i caps!) ska underkasta sig dom och utlyser NINJA WARS, där de olika ninjastilarna ska kämpa till sista ninja för att bevisa vems stil som är bäst. I denna mörka stund sluter ninjagudinnorna från Heartland en pakt med elitninjorna från Marveland och tillsammans försöker de slå tillbaka hotet från Steeme Legion... Väldigt crazy story men helt i linje med Neptunia-serien med mycket fourth wall-referenser. Charmen och humorn finns där presenterad i båda seriernas klassiska visual novel-stil. Men som vanligt så är det mycket dialog att ta sig igenom jämfört med gameplay. Det är mycket småsaker som man kanske kunde lämna åt sidan för att korta ner onödig dialog. Gameplay Spelet tar Senran Kaguras klassiska hack and slash och kombinerar det med Neptunias egna action RPG i stil med 4 Goddesses Online, med mer inflytande från det sistnämnda. Vad vi får är mer dungeon crawling och lite mindre fiender än vad man är van vid i SK. Du har också bara en attackknapp att spamma utan riktig variation och combos. Istället uppmuntras du att använda kastvapen (shurikens för skada, kunais för debuffs) eller specialmoves emellanåt. Dessa moves är fyra per karaktär unika kraftattacker som du kan kombinera tre-fyra gånger för bonuseffekt. De verkar inte heller ha någon större begränsning utöver stamina, men även om nästan allt du gör är beroende av det så har du fem bars av det och det ska krävas mycket för att dom ska tömmas. Försöker dom göra det mera soulslike fast i Neptunia-stil? I övrigt finns dash, sprint och block för ditt försvar så du behöver inte oroa dig över hur du ska försvara dig. En unik funktion är en specialbuff som du kan aktivera ett visst antal gånger i varje dungeon baserat på de fyra olika elementen. Du kan göra mer skada samtidigt som du är mer ömtålig, du kan tåla mer och blocka bättre, du kan ha högre stamina med kortare cooldowns eller så kanske du vill få mer liv. Du kan ta med dig två ninjor när du går in i en dungeon och du kan skifta mellan dom mitt i slagsmål. Du startar med dina fyra favoritgudinnor från Neptunia och över tid rekryterar du de fyra olika ledarna från Senran Kagura: Asuka, Homura, Miyabi och Yumi. Utöver det finns det två Compile Heart originalkaraktärer att låsa upp. Alla beter sig olika med unika special moves även om huvudmålet är hugg och klyv i grunden. Det finns fortfarande en risk att det känns repetitivt efter ett tag beroende på vad vill få ut av spelet för i grunden är det spamma och grinda som gäller. Grafik Grafiken känns som en mix av senare Senran Kagura titlar och Neptunias egna 4 Goddesses Online. På PS4 känns det verkligen som en uppgradering från tidigare titlar. Dungeons är lite mindre i skala och har mindre spill jämfört med tidigare dungeon crawlers. Du får en känsla av en lagom stor bana som de fyller ut perfekt utan att kompromissa med en gles backdrop. Effekterna från specialattackerna känns som att de tillhör de cellshadade karaktärerna som kastade dom. En väldigt skum detalj är att i visual novel delarna så är Senran Kagura-tjejerna tecknade av Kenichiro medan resten är gjorda i Neptunias originalstil. Kanske en fin detalj för fans, men skillnaderna gör det väldigt uncanny av någon anledning. Ljud Det känns verkligen som om Compile Heart försökte apa musiken från Senran Kagura och ninjastilen överlag, och det gör det med bravur. Vanligtvis så finns det ett par ganska irriterande toner eller låtar som gör det svårt att lyssna på utan att bli tokig. Jag har inget att klaga på under denna punkt så stort plus. Allas våra favorit VA:s återvänder till sina roller och dom gör det galant som vanligt. Noire är min favorit fortfarande men Rie Tanaka (Strike Witches, Girls und Panzer, Genshin Impact) gör en så bra Purple Heart att man kan nästan förlåta att Neptune är smått irriterande. Sammanfattning Neptunia X Senran Kagura: NINJA WARS är kanske inte en revolution inom serien eller genren och har fortfarande problem med onödig dialog som drar ner på gameplaytiden. Men grafiskt och mekaniskt ser vi förbättringar samtidigt som charmen och humorn finns kvar. Det är fortfarande Neptunia-dominerat så fans av Senran Kagura bör ha det i åtanke innan dom skaffar spelet då det finns stora skillnader mellan dom. Överlag ett solitt och roligt spel som rekommenderas varmt. Omdöme: Nepu/10
  21. 1 poäng
  22. 1 poäng
  23. 1 poäng
    Ah, kunde inte logga in på ett tag, men det gör inget, jag fortsätter här: Uniforms persedlar: Jacka M1890. En Replika av Jackan, säljs av "qqwerpoiu2004" på Yahoo auctions. Jacka som användes av Japanska armen under Meiji perioden, mörk blå precis som uniformen. I Golden Kamuy används den av Tsukishima Hajime. Jacka typ 38/26? (Osäker på namnet, men den användes up till 1938) En till jacka, denna gång i en ljus brun färg. Ingen aning om när denna jacka kom till användning, den kan ses under Meiji perioden, Taisho perioden och tidig Showa period. I Golden Kamuy används den av Koito. Koito med Jacka typ 38. Värme tröja sak? En replika? En Ljus brun tröja använd av Genjirou. Finns inget namn på den, men den användes bland annat under den Japanska invasionen av Manchuriet. Det blir allt för idag, Utrustning kommer senare.
  24. 1 poäng
    God dag! Detta blir mitt första ämne på Anime.se. Har själv varit intresserad av japansk militär historia och gillar därför militär relaterade anime serier (Girls und panzer, Strike witches, Sora no woto m.m). En av dessa serier är Golden kamuy, som tar plats efter Rysk-japanska kriget 1904 - 1905. Jag tänkte göra en analys av uniformerna samt utrustningen som man kan se under de 3 säsongerna. Jag vet inte om hur många som är intresserade (kanske bara jag), men jag hoppas någon tycker att det är intressant. Jag tänker gå igenom uniformer, utrustning och kanske lite rolig fakta och om kanske även om vapen som man kan se. (Notering: vet inte om hur bilder fungerar, men ibland vägrar dem visa sig. Ska försöka hitta bilder som fungerar, och ifall de inte fungerar så byter jag ut dem så snabbt jag kan) Jag ber även om ursäkt för min Svengelska och mina anglicismer. Uniformer: Meiji 19 infanteri uniform. (Bild från Hasegawa Shoutai från Facebook.) Detta var Japanska armens standard uniform från¨1886 till 1905 och användes som en vinter uniform. Namnet Meiji 19 står efter året sedan Meiji blev kejsare (Meiji 19 = 1886). Uniformen blev mest känd efter att den användes vid belägringen av port Arthur och slaget vid den 203 backen (203 hill) 1905. Man ser denna uniform genom alla säsonger av golden kamuy, främst använd av Sugimoto Saichi och medlemmar av den 7de divisionen. (Soldater förbereder sig att storma, från episod 1 av första säsong.) Lite mer fakta: Infanteri soldater hade gula hattar, medan officerare fick ett eller två sträck på sin hatt, hade man ett sträck deltog man i strid medan två inte deltog. Dem med röda band runt sin hatt var medlem i antigen den kejserliga gardet eller var general, fält doktorer fick även gröna band. Grenbeteckning sat runt halsen och på axelklaffarna, röd betydde infanteri, gul för artilleri och grön stod för antigen fält doktorer eller Kavalleriet. Divisions emblem sat ovanpå axelklaffarna och runt benen så hade man vita damasker. Gradbeteckning sat längs ut på armarna i form av gula streck. Rolig fakta: Det verkar vara väldigt svårt att få den exakta färgen av denna uniform. Den ska vara riktig mörk blå (nästan svart), men eftersom att det finns skillnader i ljus i foton så blir antigen uniformen helt svart eller lite ljusare blå. Samma sak händer i illustrationer. Meiji 19 Officers uniform. Denna uniform användes av officerare från 1886 till 1905, dock verkar tidigare varianter funnits och visa verkar ha använts under satsuma upproret. Uniformen är baserad på Tyska och Österrikiska uniformer, eftersom att den har Österrikiska knutar på framsidan som används för att stänga uniformen. Utanpå armarna sitter även gradbeteckning i form av sträck i olika mönster och tjockhet baserat på grad. I Golden Kamuy så ser man Tsurumi Tokushiro använda denna uniform. (Tsurumi Tokushiro med sin uniform, vet inte kapitlet i mangan) Rolig fakta: Denna uniform var faktiskt inte så populär under Rysk-japanska kriget, och en mer enklare uniform som användes sedan 1904 var mer vanligare tack vare att den var enklare att använda: (Kunde inte hitta en bra bild på den som inte var för stor, men som ni kan se så är knutarna borta.) Uniform typ 38: (Uniform Typ 38, den bästa bild jag hittade.) Denna uniform användes från 1905 till 1912 då den ersattes av uniform typ 45. Redan i 1904 så insåg Japan att mörkblå kanske inte var den bästa färgen att använda för sina soldater. Generaler och officerare bad Kejsare Meiji att ändra färgen på sommar uniformerna till Khaki och tillslut fick de tillåtelse i 1905. I Golden Kamuy används denna uniform först av Löjtnant Koito. Lite mer fakta: Typ 38 var nämnd efter det 38nde året sedan Meiji blev kejsare och ändrade på infanteri uniformen ganska mycket. Divisions beteckning satt nu åvan på grenbeteckningen som nu satt framför halsen och grad beteckning satt på nya axelklaffar. Infanteri på frontlinjerna och i fält hade khaki färgade uniformer, men en mörkblå variant av uniformen fans kvar och användes av dem hemma i Japan och under fredstid. Tillslut i 1912 så ersattes den mörk blåa färgen. Rolig fakta: Typ 38 blev även den första uniformen i "Shogo" serien av uniformer (Shogo står för Showa go (5) vilket är 1930). Shogo används för uniformerna; Typ 38, Typ 45, Typ 45 kai och Typ 5. Alla uniformer ser nästan likadana ut, med minimala skillnader. Just typ 38 är nästan helt lik Typ 45. (Det är så mycket Jag hinner idag, men jag uppdaterar snart igen. Tänker beskriva uniforms persedlar härnäst, Jag hoppas någon tyckte det var intressant att läsa.)
  25. 1 poäng
    15 år sedan man reggade sig här. Shit vad åren går. 😳
Denna resultattavla är inställd på Stockholm/GMT+01:00
×