Hoppa till innehåll

Sceleris

Administratörer
  • Innehållsräkning

    12484
  • Blev medlem

  • Senaste besök

  • Dagar vunnit

    540

Sceleris vann senast dagen den september 11

Sceleris hade det mest gillade innehållet!

Communityanseende

1408 Utmärkt

Om Sceleris

  • Rang
    “OH MY GOD”

Profilinformation

  • Kön
    Man
  • Plats
    Historiens sophög
  • Intressen
    Anime

Kontaktsätt

  • Webbplats
    http://www.sceleris.net/
  • Tumblr
    scellan
  • Twitter
    scellan
  • Skype
    excelled

Anime och manga

  • MyAnimeList
    Sceleris
  • Anime-Planet
    Sceleris
  • Hummingbird
    Sceleris

Spel

  • SteamID
    sceleris

Senaste profilbesökare

Blocket för de senaste besökarna är inaktiverat och visas inte för andra användare.

  1. Sceleris

    Anime och emotionell intelligens

    Det var väl gott en tio-tolv år sedan som jag först fick en tankeställare om mitt animetittande. Jag hade tack vare förbättrad ekonomisk och, ähem, bredbandsuppkopplingsmässig situation kunnat börja se mycket större mängder japantecknat än tidigare, men när jag tänkte tillbaka på sådant jag sett tidigare så… hade jag inte så mycket att säga om det. Inte utöver konstateranden som “jag såg [namn på anime], jag minns att jag gillade den”. (Särskilt illa är det med maratonsessioner; det kan vara väldigt inlevelsefullt att se 26 avsnitt på ett dygn, men avsnitten kan också flyta ihop så att det blir en enda formlös upplevelse, nästan lika svår att beskriva i efterhand som en dröm.) Det kändes inte rätt. Om jag lägger så många timmar på en hobby så vill jag faktiskt ha något “användbart” ur det också. Hade jag lagt samma tid på att spela piano hade jag ju varit en virtuos vid det här laget. Hade jag målat hade mina tavlor sannolikt hängt i Louvren. Hade jag tränat kampsport hade jag förmodligen vunnit turneringar och grundat min egen kampsportsskola. Hade jag programmerat lika många timmar hade jag självklart varit VD för ett företag i multimiljardkronorsklassen. Jag bör förtydliga att mina förväntningar på animetittande är inte lika höga. Jag menar inte att jag borde vara animeregissör vid det här laget (…fast nu när jag säger det…!), men jag bör åtminstone nå högre nivåer på mitt animetittande. Om mitt ordval inte känns bekant så skrev jag tidigare om olika nivåer som man kan uppleva sina hobbyer på. Vad jag vill av mig själv är att regelbundet åtminstone tänka på djupanalytiska nivåer, där man använder verket som idémässig språngbräda. Bli ett “proffsfan”, typ. Fast det handlar inte om att imponera på folk med mina djupsinniga insikter om den senaste säsongen av Pretty Cure, det är kanske ännu mer en sak som skulle gagna mig även om jag aldrig diskuterade anime med någon annan. Jag vill bara att verk inte endast ska roa eller intressera mig för stunden, utan också lära mig saker. Kanske om mig själv, som att märka att jag gillar berättelser om androider som får känslor, så att jag får fundera över varför det är så. Eller kanske undra över vilka samtidsströmningar som gjort att isekai-berättelser blivit så populära. Eller kanske tänka på vad, ur ett tekniskt perspektiv, som gör “tandpetarscenen” i Evangelion så bra. Om det inte märks att jag har tänkt mycket på det här, så kan jag berätta att jag har tänkt mycket på det här. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag mina begränsningar. Hur kan jag säga att en viss animescen fungerar för att den har så bra layouter, om jag inte kan beskriva konkret med typexempel vilka kriterierna för en bra layout är? Det är lätt att säga att “regin är bra”, men jag känner mig som en charlatan om jag inte kan argumentera för det i ord; “regin är bra för att den får mig att må bra” är inget argument. Ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag tvingats inse att jag misslyckas på ett ännu mer grundläggande plan: jag vet inte vad jag känner. Hur ska man kunna fundera över vad som gör en layout bra, om man inte ens vet när man känner att en layout är bra! Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv, men det känns som att jag oftast – inte alltid – ligger på “upplevelsenivå 2”, det vill säga att jag förvisso har emotionella responser, men att jag är inte medveten om dem i stunden. Jag har helt enkelt låg emotionell självkännedom. Här är ytterligare sorglig fråga: är det möjligt att låg emotionell självkännedom kan leda till emotionell avtrubbning? Alltså, kan det vara så att ju mindre medveten man är om vilka känslor man har för specifika saker, desto mindre benägen blir man att faktiskt känna för dessa saker? Det är inte ovanligt att se och höra folk prata om att (t.ex.) anime var så mycket mer spännande i början av tittarkarriären, att det var då man fick sina långvariga favoriter. Den vanliga förklaringen – förmodligen också den vanligaste orsaken – är att det var bättre för att det var nytt. Det var de upplevelser som formade ens perspektiv. De serier och filmer vi såg i början blev måttstockar som alla efterföljande fick mäta sig mot. Det stämmer nog för det mesta och för de flesta som känner samma slags avtagande entusiasm, men jag misstänker nu att det också kan vara på grund av emotionell avtrubbning. Många, däribland jag, började se anime som barn eller tonåringar, åldersgrupper med stora emotionella omfång: barn har lätt till skratt och gråt, och vad är väl tonåringar kända för om inte hormonellt förstärkta känsloutspel? Med åren ökar (förhoppningsvis!) den emotionella stabiliteten, men för en del av oss kanske det innebär att vi har svårare än förut till emotionella responser när vi ser japansk tecknad film. Vilka är egentligen “en del av oss”? Det bör inte vara kontroversiellt att påpeka att en stor andel av oss animefans är av en “avvikande” sort. Många ligger någonstans på autismspektrumet (det är inte ovanligt med animefans med diagnosen Aspergers syndrom). Många animefans är nördar av “klassiskt” snitt, med olika grader av sociala oförmågor. Många är till fritiden tydligt intresserade mer av “saker” (prylar, idéer, …) än “människor” (att socialisera), vilket märks i sidohobbyer som datorprogrammering. Givetvis finns det socialt välanpassade animefans också, men jag tror att många, kanske till och med de flesta, av oss animefans så att säga inte är sorten som har ett brett socialt nätverk, sorten som går på massvis med fester och nattklubbar, sorten som har många givande och ogivande romantiska relationer, sorten som är bra på småprat och kallprat och hålla tal och allmänt snacka med det motsatta könet. En sort som är mer idémänniska än kommunikatör, mer tänkare än handlingsmänniska. Nu känns det lite som att jag börjar måla upp nidbilden av en nörd som socialt inkompetent, så jag vill påpeka att det finns grader av social oförmåga, att jag inte försöker lasta någon för att de “avviker”, och att jag själv inte direkt är en social fjäril. Med det sagt så kan man nog för denna diskussion samla oss i en grupp som av olika anledningar har lägre emotionell intelligens – förmågan att identifiera, analysera och kontrollera sina egna och andras känslor. Alltså, jag menar att en del av oss som upplever att vi har färre starka upplevelser som animefans nu än när vi började som unga animetittare, kanske gör det för att vi till viss mån vuxit ifrån det ungdomliga känslolivet, och att det inte hjälpts av att vi från början haft anlag – medfödda eller inlärda – för ett så att säga dämpat känsloliv, och att det i sin tur inte har hjälpts av att vi varit omedvetna om de emotioner som vi faktiskt haft. Som en stödjande anekdot tycker jag mig märka att en del animefans som jag skulle beskriva som “mer konstnärliga än tekniska” verkar ha lättare att få nya favoriter, eller åtminstone lättare att få djupa känslomässiga responser för karaktärer i den anime de ser. För min del har jag förvisso fått en del nya favoriter de senaste åren, men det känns som att det ofta är av andra anledningar än karaktärerna och deras emotionella interaktioner, som t.ex. med One-Punch Man, som får en mästarklassplacering nästan uteslutande av animationstekniska meriter. För några veckor fick jag dock en idé. Om problemet är låg självkännedom, kan man då inte öva upp sin självkännedom? Och vad finns det då för hjälpmedel för att öka sin självkännedom? Vilken metod som blivit så populär de senaste åren är uttryckligen avsedd för att öka sin medvetenhet om sig själv? Mindfulness. Vi människor har duktiga robotar inbyggda i våra hjärnor. De hjälper oss att göra saker utan att vi behöver tänka på det. Vi kan gå och tugga tuggummi per automatik, och istället lägga vår medvetenhet åt att fundera över på vad vi ska laga till middag. Men vad händer om vi istället tänker medvetet på att och hur vi går och tuggar tuggummi, och på alla de känslor och tankar och förnimmelser som kommer och går? Mindfulness, eller “medveten närvaro”, har rötter i buddhism, men har fått mycket uppmärksamhet i den sekulära världen, i psykologisk forskning och framtagandet av psykologiska metoder. Stressbehandling, depressionsbehandling, smärtbehandling, och missbruksbehandling är bara några exempel på användningsområden. Det handlar om förmågan att låta en del av sitt medvetande ta ett steg tillbaka och observera och identifiera det som försiggår. Bara observera och identifiera, utan att döma ut något som bra eller dåligt. På så sätt ska man kunna, antar jag, få mer kunskap och kanske mer kontroll över och uppskattning av sig själv och sin situation. Man ska kunna “leva i nuet” mer, alltså vara mer medveten om den aktiva situationen och mindre berörd av problematiska minnen och framtida orosmoln. Man kan kalla stunder då man utövar mindfulness för meditation. Medan den klassiska bilden av meditation är att sitta med benen i kors och tänka på absolut ingenting (alternativt tänka på mantrat, fokushjälpordet, “aum”), kan mindfulness utövas när som helst. Till exempel i köksarbetet: “Nu diskar jag en tallrik. Jag håller tallriken i vinkel. Den glider lite i mina fingrar. Vattnet är lite för varmt för att vara behagligt. Det kliar på min axel. Jag rör min tunga i min mun. Jag håller tungan stilla. Nu tänker jag på räkningen som måste betalas, den oroar mig. Jag ser en stor såpbubbla.” Man kan ju lätt tänka sig konceptet överfört till filmtittande, där man skulle kunna tänka medvetet och aktivt vad man annars skulle ha tänkt passivt. “Nu kommer en man med säck in i rummet. Jag hör en hund skälla. Hunden verkar vara i säcken. Han kastar säcken i ett hål, ner i källaren. Jag blir upprörd, av att se hunden misshandlas. Hunden var inte i säcken. Jag känner mig lättad.” Om man har formulerade tankar i huvudet, bör det vara lättare att minnas dem efteråt. Och kanske även lättare att ge känslorna spelrum. Är jag något på spåren? Jag verkar åtminstone inte helt ensam om denna idé. Jag hittade en konstuniversitetsstudent som utforskar i en uppsats hur mindfulness som tillstånd kan vara till hjälp för museibesökare. Intressant är hur hon beskriver något som kanske känns bekant från tidigare i detta inlägg: Det finns inte så mycket relevant för vår del, men med några få studier (en handlade om mindfulness och musiklyssning) till stöd argumenterar hon för att en medveten satsning på mindfulness på museum skulle göra besökare mer benägna att uppleva intensiva, positiva känslor och fördomsfria tankar. (Mer allmänt så bör man kunna öva upp sin emotionella intelligens, EQ, exempelvis enligt denna metastudie. EQ innefattar inte bara emotionell självkännedom, utan även den empatiska förmågan (det att förstå andras känslor), vilket ju praktiskt taget är fundamentet för allt berättande, så det kan också vara värt att undersöka.) Hur gör man då för att komma igång med mindfulness? Det borde förvisso inte vara särskilt svårt att börja med små sessioner av mindfulness, så länge man håller sig till grundidén om att identifiera vad som händer och vad man tänker, utan att lägga in värderingar i det, och jag tänker mig att om man tar några minuter då och då varje dag så blir man bättre med veckorna som följer. Fast jag är också sådan att jag verkligen gillar struktur, så något i stil med dessa enkla guidade meditationer hade kanske varit en bra avspark för mig. Med regelbunden övning så kommer det allt mer naturligt, och allt mer ofta. När man sedan börjat få bättre insikt om vad man känner när man gör saker – som att se anime – så kanske man också både tänker mer och känner mer. Kanske. Jag får prova.
  2. Sceleris

    Gissa animen

    Simoun var det. Någon annan får gärna ta över, jag är ju bevisligen oförmögen!
  3. Sceleris

    Gissa animen

  4. Sceleris

    Gissa animen

  5. Sceleris

    Nivåer på upplevelser

    Hm, kanske ett kortfattat exempel hjälper? Du kan se Gintama, eller låta bli att se Gintama. Om du ser Gintama så kan den väcka emotioner/känslor hos dig, till exempel glädje (roliga scener), nervositet (spännande scener), och sorg (rörande scener); eller så väcker den inga känslor hos dig. Om Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna vara medveten om det (“åhå, jag upplever glädje just nu! Intressant!”), eller omedveten om det. Om du är medveten om att Gintama väcker känslor hos dig, så skulle du kunna försöka identifiera det, gärna i stunden (“åhå, jag upplever glädje just nu! Det hände just när Gin stack ett svärd i baken på Kondō, så jag antar att jag helt enkelt gillar slapstickhumor”), men annars i efterhand eller vid en “rewatch”. Om du har identifierat att slapstickhumorn i Gintama fungerar för dig… …så kan du fundera på varför den fungerade. “Jag antar att jag gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför människor gillar slapstick. “Jag antar att människor gillar slapstick för att…” Eller (eller “och”), så kan du fundera på varför just slapsticken i Gintama är så mycket roligare än slapsticken i valfri generisk romcomanime (jag tänkte skriva “än slapsticken i Love Hina”, men det är väl gott fjorton år för sent för att hacka på den). “Jag antar att slapsticken i Gintama är så rolig för att…” Obs! Förmågan att kunna djupanalysera vad man ser samtidigt som man njuter av det är inte självklar, utan något som måste övas. Då tänker jag mig den analysgrad som skickliga recensenter arbetar med, men jag tror att även vi, vanligt folk, skulle må gott av att helt enkelt vara mer frågvisa när vi ser på film och läser böcker. Ja, klassisk Sceleris: det skrevs mest utan plan. 😅 Det är så jag gillar att arbeta. Bara att spåna, liksom. Att tänka i text. Oj du, alltså, det här är ju bara ett inledande inlägg i frågan! Ett slags problemidentifikation. Jag ska nämligen i senare inlägg försöka resonera mig till hur man blir mer aktiv som tittare, för det är vad jag själv behöver. Din beskrivning är minst sagt bekant. Det är ett absolut rimligt tvivel att ha, men recensioner är ganska high-level. Vad jag vill ha mer hos folk är förmågan att skriva om vad de ser och vad de känner, på ett sätt som passar dem. Ärligt talat hade redan din kommentar kunnat vara ett blogginlägg, åtminstone enligt som jag ser det: man skriver om något man tänker på, och försöker reda ut det för sig själv och med lite tur för en och annan läsare.
  6. Sceleris

    Gissa animen

  7. Sceleris

    Gissa animen

  8. Sceleris

    Gissa animen

    Det är en anime från 2001 av Shōjo Kawamori – mannen bakom Macross och en massa konstigheter – som heter Chikyū Bōei Kazoku (“Jordförsvarsfamiljen”), om en knasig familj som tvingas bli planeten jordens maskerade beskyddare. Jag orkar inte ta fram en ny bild just nu, men kanske inom något dygn eller två; om någon är otålig så får hen själv gärna lägga upp en ny bild.
  9. Sceleris

    Gissa animen

    Inte Voltron. Hjältarna i helbild(er): Sista bilden, för det är nog en sån där grej som man antingen vet exakt vad det är, eller så har man aldrig hört talas om det. (Till skillnad från, säg, Naruto. Även den som inte har sett Naruto kan ta Naruto i en “Gissa animen”-tråd.)
  10. Sceleris

    Gissa animen

    “Det är Naruto!” “Nej, Bleach!” “Va? One Piece, ser ni väl!”
  11. Sceleris

    Gissa animen

    “Va? Kan inte min beställning av Anime.se®-kramkudden™ uppfyllas!?”
  12. Sceleris

    Skumma drömmar

    Jag hade en konstig dröm. Det var något (övernaturliga fenomen?) i himlen – jag vill minnas att det var mycket ovädershimmel: mörka, grå moln – och jag var i en grupp som hade något slags uppdrag. Någon i gruppen hade en idé om någon vi kunde söka hjälp av: Shinobu Ohtaka, tecknaren av Magi och Sumomomo Momomo! Jag vet inte hur hon ser ut på riktigt, men i min dröm såg hon ut typ som en korthårig aidoru, väldigt söt. Hon tecknade själv, utan assistenter, i en liten tvåvåningsträstuga på ett berg. Trästugan var också ett fordon, så hon gav oss skjuts. Kanske rätt sinnesbild är stugan nedanför, fast med larvfötter som på en stridsvagn. Jag brukar tänka på drömmar som remixar av tankar och bryderier man haft på sistone, men jag tror verkligen inte att jag tänkt på Shinobu Ohtaka på länge; Magi, som jag läste, slutade ju för nästan ett år sedan. Men jag måste också säga att jag är imponerad att jag kom ihåg hennes förnamn, “Shinobu”, i drömmen. Efternamnet fick jag googla fram i vaket tillstånd.
  13. Sceleris

    Gissa animen

    me irl
  14. Sceleris

    Gissa animen

    Nu har jag väntat nog, nu kan jag ta den: jag såg redan på första bilden att det var Metori Saiko från Saiki Kusuo no Sainan!
×