Hoppa till innehåll

Volbla

Medlemmar
  • Innehållsräkning

    2341
  • Blev medlem

  • Senaste besök

  • Dagar vunnit

    79

Volbla vann senast dagen den november 3 2017

Volbla hade det mest gillade innehållet!

Communityanseende

307 Utmärkt

Om Volbla

  • Rang
    Medelmåttig murvel
  • Födelsedag 07/31/1989

Profilinformation

  • Kön
    Man
  • Plats
    Linköping
  • Intressen
    Matematik, musik, film.

Senaste profilbesökare

Blocket för de senaste besökarna är inaktiverat och visas inte för andra användare.

  1. Volbla

    "Animemer", Roliga bilder & videos!

    Sånt som man stöter på ibland.
  2. Volbla

    Den stora otecknade TV-Serier-tråden

    Nu har jag sett på något som varken är otecknat eller japanskt, men den här tråden får väl duga När jag fortfarande hade en Netflix-prenumeration så hände det att jag bläddrade bland serierna i hopp om att stöta på något sevärt, och en trevlig kategori var alltid barnprogrammen. Vem gillar inte lite lättsama och oskyldiga äventyr då och då? En dag hittade jag något som var så trevligt att jag efterhand tog mig igenom rubbet. Det var Miraculous: Tales of Ladybug and Cat Noir. En fransk, 3d-animerad serie med inspirationer från anime, och det är en stor underdrift att säga "inspirationer." Det här är en magiska flickor-serie komplett med förvandlingssekvenser, söta små varelser, en magisk kraft som räddar dagen, samt moralkakor som förklär sig som Ondskans Undersåtar. Till och med handlingen avsnitt till avsnitt är nästan exakt likadan som en magiska flickor-serie jag sett; Heartcatch Precure. Det börjar med att en sidokaraktär, oftast en vanlig tonåring i samma skola som huvudkaraktärerna, har ett personligt problem som gör dem bittra. Ondkans Krafter utnytjar vreden i deras hjärtan för att förvandla dem till detta avsnittets motståndare, och det är upp till Ladybug och Cat Noir att besegra dem och sätta allt till rätta. Det som Miraculous gör annorlunda är att en av de magiska flickorna är en magisk pojke istället. Det första som intresserade mig med den här serien var de energiska karaktärerna (speciellt huvudkaraktären Marinette/Ladybug), de kuliga ansiktsuttrycken och den spralliga animationen. Den engelska röstinsatsen är också bra; bättre än tecknade barnprogram på min tid 👴 Något jag gillar bättre här än i Precure är att det faktiskt ingår en hel del action i gott tempo, och våra hjältar använder sig inte av trollspön utan magiska vapen. Jag är speciellt charmerad av Ladybugs vapen som är en jojo hon använder för att knocka till saker, blockera projektiler och Spiderman-svinga sig över Paris hustak. Men min favoritsak i hela serien är kärleken! En till liten-fast-ändå-stor skillnad från anime är att våra superhjältar inte vet vem som är bakom deras partners mask, och när de är vanliga tonåringar så är flickan kär i pojken men när de är sina superhjälte-alter egon är pojken kär i flickan. Genialiskt! Det är så otroligt sött när egentligen båda två uttrycker sin kärlek men deras jobb som superhjältar är ivägen för att det ska nå fram. Om de bara visste! Nackdelen, åtminstone med den första säsongen, är att det är fruktansvärt episodiskt. Första avsnittet är en gnutta uppfriskande eftersom det börjar när våra hjältar redan varit igång ett tag istället för att köra en ursprungshandling, men genom hela säsongen så kommer de nästan inte alls närmre sitt mål. Det finns en ärkeskurk bakom allting men det är bara ett par avsnitt där vi som publik får veta lite mer om honom. Hjältarna får inte veta ett dyft. Inte ens romansen kommer någon vidare stans. Visst är den söt och så, men till slut vill man att karaktärerna ska... vinna spelet. En andra säsong blev visst nyligen färdig och en tredje är planerad. Jag kommer definitivt att fortsätta titta med hopp om att handlingen kommer gå mera bestämt framåt, men även om den inte gör det litar jag på att det kommer vara kul och trevligt
  3. Volbla

    Vilken anime såg du klart senast?

    Jag har sett på mera Jojo, nu med undertiteln Stardust Crusaders. Det här var för mig ett steg bakåt underhållning. Eller, det är väl inte väldigt annorlunda från tidigare, men vi står åtminstone och trampar. Mitt största problem med Jojo när jag först började titta på det var att handlingen verkade väldigt simpel, och i Stardust har den bara blivit simplare. Simplare än de flesta dugliga shounen-serier, vill jag påstå. "Jojos Bizarra Äventyr" heter det. Stilen är då fortfarande bizarr, men äventyren är det icke. Huvudkaraktärernas enda direkta mål är att nå plats B, och det enda som händer på vägen är att skurkar dyker upp en efter en för att slåss. Det var även en besvikelse att: Jojo kan fortfarande vara riktigt skoj att titta på från stund till stund. Det var ganska häftigt att se två stycken Jojo, morfar och barnbarn, slåss sida vid sida. Något jag uppskattar stort är hur internationell serien är. Även fast Japan blev En Större Grej den här säsongen så är det fortfarande inte mitten av universum som det är i mycket annan anime, och olika platser och kulturer skildras väldigt icke-stereotypiskt. Det enda problemet är att handlingen inte alls är hänförande. Jag kanske borde titta på Samurai Flamenco eller nåt för att se något faktiskt bizarrt.
  4. Volbla

    Den stora YouTube-tråden

    Efter att ha hört ett antal gånger hur "Star Wars räddades i klippningen" så var det väldigt intressant att se hur det hände i mer detalj.
  5. Volbla

    Vilken anime såg du klart senast?

    Animé har omfamnat mig åter! Min senaste favoritserie heter Tesagure Bukatsumono. Vid första anblick ser det nästan ut som en vanlig skolserie (fast 3D), men snart blir det tydligt att den fjärde väggen inte existerar. Som om inte det vore nog så består en stor bit av varje avsnitt av helt improviserade konversationer mellan skådespelarna där de försöker hitta på roliga skruvar på vissa teman (i början bara skolklubbar). Jag har länge gillat att lyssna på radioprogram och se på live events med röstskådespelare, så det här är redan naturlig underhållning för mig. Som extra bonus så är karaktärerna animerade med skojiga rörelser och ansiktsuttryck. 10/10 brödrostar. Längtar efter en fjärde säsong Jag har även rusat mig igenom första säsongen av JoJos Bisarra Äventyr. Den är fruktansvärt... egen. Jag såg första avsnittet för nästan ett år sen tillsammans med några vänner och det var mycket mer vanilla än jag väntade mig, men snart nog visar serien sina tokiga gaddar. Hjältarna tar jättestora skador mitt i en fight och skurkarna kan göra groteska saker med sina kroppar. Det blir som en blandning av body horror och action. Fast det jag nog tycker är mest eget är alla supermuskulösa män med feminin hållning. De ska hela tiden posera med kroppen böjd i mjuka men vida kurvor. Det är svårt att titta bort ifrån... En grej som skulle kunna vara ett stort minus är hur långsam både handling och slagsmål är. När de slåss så tänjs tiden alltid ut så att alla taktiker och rörelser kan förklaras i detalj, och även plot-dialog kan vara övertydlig. Men (!) det räddas till stor del tack vare melodramat. Herrejösses, melodramat! Alla känslor är uppvridna till 11. I vanliga fall skulle det också vara negativt för mig, men här är det så pass överdådigt och med glimten i ögat att det är en fröjd att titta på! Sannerligen den mest egna serie jag har sett. Och det finns flera säsonger kvar att se. Tyska soldater sviktar inte!
  6. Volbla

    Clichéer vi älskar och hatar

    I kortserien Tonari no Seki-kun så har titelkaraktären inga repliker alls, men han har likväl en röstskådespelare som gör *tänkande* eller Förvånade! läten. I en online livesändning så säger skådisarna att det är det lustigaste manus de har sett. För Seki-kun så stod det bara utropstecken eller trippelpunkter och Shimono Hiro fick uttrycka de känslorna med läten bäst han kunde. Nu vet jag inte om vanliga animemanus gör något liknande alls, men jag tyckte det var en kulig anekdot. Tyckte jättemycket om Extra Unweirded scenen förresten! Tänk om anime gjordes så fast med lite tydligare ansiktsuttryck
  7. Volbla

    Vilken anime såg du klart senast?

    Har fått ett animesläng på sistone och tog en glutt på Intervjuer med Monsterflickor. I en värld där fantasivarelser från sägen är vanliga människor och har integrerats i samhället finns en högstadielärare som fascineras djupt av dem. När han råkar på flera stycken på skolan där han undervisar blir han deras outsagda mentor och hjälper dem att komma underfund med sina situationer samtidigt som han lär sig om dem. Den var rätt söt och kulig. Det finns alltid något nytt att prata om när karaktärerna jämför gamla sägen med hur flickorna fungerar just nu. Men... suck. Jag bäddar som vanligt för besvikelse eftersom:
  8. Det finns ett litet obskyrt spel just nu som heter Overwatch, och där har de precis introducerat sin andra svenska hjälte. Den här gången använder de till och med en svensk röstskådespelare så att hon faktiskt låter svensk! Jag var nyfiken på vem det var och fann Matilda Smedius. Ingen jag känner igen, men då har jag inte heller sett på mycket svenskdubbat de senaste tio åren. Många (inkl mig själv) har pekat ut att Brigitte inte är ett vanligt svenskt namn, men det är ett tyskt och franskt. Ryktet på stan är att hon fick sitt namn av sin gudfar Reinhardt som kommer från just Tyskland.
  9. Volbla

    Vilket spel klarade du senast?

    Häromstundas fick jag ett infall att spela ett nytt spel. Jag gick igenom min steam-lista och märkte "Batman Arkham Asylum? Det vill jag ju spela." Så jag värmde upp mikrochippen och la i växel och öppnade det första spelet jag spelat i den här serien. Jag hade inge roligt. Det var kanske lite dumt av mig att välja högsta svårighetsgraden, men jag fick ingen känsla för slagsmålsystemet. Jag förstod att man ska hoppa fram och tillbaka mellan skurkar och blockera dem när det behövs, men jag fann inte tempot och jag märkte inte vad fienderna gjorde. Dessutom var handlingen väldigt linjär och handhållande, åtminstone den första timmen. Så jag skippade den idén och körde igång Mirror's Edge Catalyst istället, för nu har jag ett grafikkort som inte får krampanfall av det spelet. Haja detta! I Batman när man behövde ta ner ett galler för att krypa igenom en lufttrumma så behöver man sparka på gallret tre gånger. I Mirror's Edge så öppnas på direkten när du trycker på knappen. Jag älskade första Mirror's Edge och jag älskade det här. Man spelar en prisjägare/frihetskämpe/gerillamygga som försöker slå käppar i hjulet för den totalitära regeringen, och man gör det genom att springa parkour på hustaken i en jättestor stad. Det finns en handling som man kan ledas igenom när man vill, men det är samtidigt en öppen värld med hundra små sidomål på kartan. Uppgifter som "spring den här vändan så fort du kan" och "ta dig till punkt B på utsatt tid" och "hitta till det här gömda området". Jag tycker det är ett utmärkt sätt att utforma det här spelet för jag älskar mekaniken. Det här är ett system där jag hittar tempot! Jag älskar hur det känns att springa och hoppa och kullerbytta sig fram för att vara så effektiv/snabb som möjligt eller för att undvika eller knocka polissoldaterna. En liten sak jag vill klaga på är levelsystemet. Allteftersom man spelar får man poäng att sätta i ett fåtal nya färdigheter, men ett par av dem var saker man kunde direkt i första spelet. Jag fick sakna dem i nån timme. Några av de färdigheterna är dessutom fullständigt nödvändiga sent i spelet. Du kommer inte sakna poäng vid det laget, men jag tycker ändå att det kunde gjorts mera strömlinjeformat och mindre rollspeligt. Handlingen är förunderlig i ett avseende. Detta ska halvt om halvt föreställa en prequel med en ung Faith som i början av spelet blir släppt från en ungdomsanstalt. En bit in blir dock Faiths syster en viktig spelare i storyn, och hon är fullständigt annorlunda från hur hon var i första spelet. Så jag antar att det här är en helt annan canon?? Om man är nyfiken på Mirror's Edge kan man alltså strunta i första spelet och börja här om man så vill. Men handlingen i stort gillade jag starkt, vilket är en uppgradering från första spelet som jag minns att jag inte brydde mig om alls. Det finns några riktigt färgstarka karaktärer med jättebra kroppsspråk och röstinsats. Hon Faith får gå igenom en del känslomässiga grejor. Det enda riktigt besvickande med både handling och spelning är klimaxet. Det kändes förhastat och konstlat, vilket även hände i första spelet. Det kanske är svårt att skapa en "slutboss" när spelmekaniken är parkour och "fiended" är väggarna och taken man springer på. Fast... nivån precis innan det riktiga klimaxet tyckte jag kändes som en utmärkt final, åtminstone spelmässigt, men så kommer det en väldigt långsam och enkel nivå efter det. Jag förstår inte riktigt vitsen. Det kanske var meningen att ha en långsam stämning i slutet istället för en actionstämning, men jag tror jag hade gillat slutet mycket bättre om sista nivån tagits bort eller gjorts om drastiskt och handlingen finjusterad för att passa. Överlag ett jättekul spel med några skavanker. Om det kommer fler uppföljare i den här serien så kommer jag definitivt spela dem, men jag vet inte om jag vågar ha några förhoppningar om det. De verkar inte ha varit de största snackisarna. Fast å andra sidan gick det åtta år mellan första spelet och det här, så jag kanske har något att se fram emot när jag är 40
  10. Volbla

    "Animemer", Roliga bilder & videos!

    KONGOW DEEES!
  11. Volbla

    Vilken anime såg du klart senast?

    Såg på Blame! över nyår, en helt 3D-animerad postapolalyptisk sci-fi från tidigare i år. Den var... annorlunda. Det var inte ett Hollywood-manus. Hur karaktärer introducerades och vad de hade för sig var inte vad jag förväntade mig i en film. Men det var ganska spännande och ganska intressant. Ofta långsam och lågmäld men även flashig och brutal. Sex av tio brödrostar.
  12. Volbla

    Vad ser du på för anime just nu?

    Kikade in tre avsnitt av Fate/Apocrypha. Det är väldigt mycket "sitta ner och prata"-scener för att göra ursäkter om varför den här BS-en fortfarande passar i Fate-universumet. Det är inte en särskilt snygg serie heller, men actionscenerna har en riktigt stark energi. Det är högt tempo (när action händer) och bländande gnistror och stora explosioner. Och jag älskar Mordred, den mest framstående hjälteanden (?). Hon är pojkaktig, lättklädd, har spetsigt hår och hetsigt humör, och hon röstas dessutom av Sawashiro Miyuki. Jag tror inte jag har sett henne i en fullt så intensiv roll tidigare. Jag har lust att snabbspola igenom resten av avsnitten och bara titta uppmärksamt på actionscenerna. Får se hur länge de håller mig tillfredsställd.
  13. Volbla

    "Animemer", Roliga bilder & videos!

    Har på något sätt redan snubblat över det memet ^. När en serie ger något så uppenbart så måste man utnytja det antar jag
  14. Volbla

    NHKs top 100 anime någonsin!

    Ja, nä, det går ju inte att göra en "objektiv" lista förstås, men jag tycker det är intressant att se hur fandomlandskapet ser ut. Varför ligger Love Live så högt? Är det för att det fortfarande kommer ut Love Live-projekt så hypen bara har blivit större och större? Varför är det ett sånt fenomen till att börja med? Man kan ju t o m undra om det är hur fandomet ser ut eller om någon internetcommunity har annordnat en massröstning. En annan sak jag tycker är intressant är att Legenden om Galaxhjältarna ligger på nr 13. Fastän den är så omtyckt av alla som sett den så verkar det vara en ganska niche serie. Inte något jag hade förväntat mig placera högt. Samma sak med att se Mononoke i top 100 alls. Udda och ambitiösa serier med, trodde jag, en ganska liten publik. Även spännande att den högst rankade Ghibli-filmen är Nausicaa, tätt följt av Laputa. Det är de Ghibli-filmer jag tycker jag hör minst om i väst men av någon anledning är de visst mer tilltalande i Japan. Men ett par till av Miyazakis gamla verk är också med på listan, så de kanske är mer nostalgiska för supernördar och/eller gamlingar? Jag tycker toplistor kan vara rätt spännande ¯\(´ー`)/¯
  15. Volbla

    Vilken anime såg du klart senast?

    Jag såg ett kort klipp ur en anime där en lillasyster flörtade med kameran. Jag tänkte förstås "Jag måste veta vad det här är." Jag kunde inte ana vad jag gett mig in på! OneRoom är en kortformanime med mestadels pov-vy ur en tyst protagonists synvinkel. Man ser alltså ur en vanlig killes ögon och han säger aldrig något fastän flickorna i serien har konversationer med honom. Så det är en väldigt enkel romansserie där jag antar att det ska kännas som att tittaren är en del av romansen. Fast jag förstår inte! Jag förstår inte vad det här är eller varför det finns. Jag kanske skulle kunna förstå om jag försökte tänka på det, men jag kan inte tänka Där skon klämmer, för mig i alla fall, är att animeflickor inte beter sig som riktiga människor, inte som de är skrivna här åtminstone Det känns inte som att jag lär känna en ny person eller är en del av en relation. Det känns som att jag tittar på en plastdocka fladdra runt framför mig. En snyggt tecknad plastdocka, men det räcker inte. Ska det här tilltala folk som spelar ett nytt galge varje vecka? Jag vet inte; dejtingspel har åtminstone interaktivitet, och de tar mycket längre tid på sig för att definiera karaktärerna. OneRoom har bokstavligen 14 minuter per karaktär. Och det här är en orginalanime, förresten. Någon bestämde sig för att lägga ner tid och pengar på det här projektet i det här formatet! Serien är fristående stycken om tre olika tjejer som får fyra avsnitt var. Jag lyckades komma igenom bitarna om den vanliga tjejen (jag kan inte beskriva henne bättre) och lillasystern. Jag vet inte om jag pallar den sista. Jag kommer bara bli besviken när hon inte är så mogen som hon ser ut. ... Fan, den sista tjejen röstas av någon jag gillar. Jag måste kanske se på det i alla fall då. Men nu när jag efterforskar så uptäcker jag, som grädde på moset, att det finns ett bonusavsnitt "It uses clips of the initial introduction of all three girls respectively but has them in swimsuits instead of their normal attire." och att det är en andra säsong planerad.
×