MathJuice

Hai, Kazuma des...jag menar ja, det är rätt.

Princess Principal?

Just att MCn är tyst gör nog en hel del. Hade det varit något tal eller i alla fall lite text hade det nog varit lite mindre creepy. Att sätta in sig själv funkade inte för mig.

Fruits Basket följer 16- åriga Tooru Honda, en väldigt positiv, öppen och oegoistisk tjej som ser allt från den ljusa sidan. Hennes starka karaktäristik har hon ärvt av sin största idol: sin ensamstående mamma. Dock så gick modern tragiskt bort och Tooru skickas nu mellan olika familjemedlemmar som inte direkt är villiga att ta hand om henne. Tooru bestämmer sig dock för att tälta mitt ute i skogen för att "inte börda någon annan". Det hon inte vet dock är att det område hon campar i tillhör Souma, en familj med mystiska kopplingar till den kinesiska zodiaken... Fruits Basket började som en manga 1998 av författaren Natsuki Takaya och fick sin animédebut 2001 via Studio Deen. En kritikerrosad serie med komedi, kärlek och drama som verkligen berör. Tooru är en viljestark karaktär som verkligen vill bli vän med allt och alla även om oddsen är emot henne. Hon är lite udda, men hennes personlighet och resa genom serien är emotionellt gripande. Rekommenderas till alla oavsett animésmak och ålder. Spola framåt till vårsäsongen 2019: Premiären för nya Fruits Basket startar i april. Det gamla 4:3 formatet har ersatts med widescreensupport, backgrunderna är mer detaljerade, färgerna har mer djup och kontrast, musiken har fått sig en modernisering, karaktärerna har fått en mer mjukare estetik, nya voice actors har anslutit sig till rollistan och TMS Entertainment är den nya studion vid rodret . Utöver det...så är det inte så stor skillnad. Scenerna kan jämföras sida vid sida och skillnaderna känns mindre tydliga utöver det faktum att "remastern" känns så trogen sitt källmaterial att det är nästan skrämmande. Karaktärsplacering, bakgrund och vissa detaljer har anpassats till ett mer modernare format men utförande, känslor och repliker håller sig till originalet. Serien har i smyg moderniserat vissa aspekter utan att för den delen rubba på det komiska, timingen eller storyn. Vissa frågetecken kvarstår dock. Det har ryktas att Takaya inte varit överens med regissören hos Studio Deen om hur storyn skulle framgå i första animén, så än så länge vet vi inte ifall serien tar en annan vändning fram mot slutet. Sen så frontar årets serie med att detta är första säsongen vilket ytterligare kan förstärka rykten om att den kan avvika mer i senare skede. Antingen det eller så beslutar man att dela upp originalet (som var 26 avsnitt långt) i två, som tyvärr är en vanligt förekommande trend inom industrin idag. Om det är det senare är det okej (även om vi då måste vänta fyra-fem månader extra) då originalet var stabilt och bevisligen så håller det för en nyare publik som kanske missade denna pärla första gången. Så om du inte upplevt fenomenet som är Fruits Basket för 18 år sen så finns det en ny chans. Detta är vad en sann remaster ska eftersträva att bli.

"Sugoi! Han gissade rätt!"

Danmachi Sword Oratoria?

Stämmer bra det.

~Insert Donald Trump joke here~

"Och då sa han 'nej nej, det kommer att funka så länge du'...lyssnar du på mig?" "För jag är sämst på Foooooortniiiitee~"

Hitoribocchi

Det finns avfall som är någonstans mellan brännbart och frätande, som gamla batterier frätande. Det avfallet är den värsta form av serier som inte ens härdade veteraner kan tycka om. Serier där fanservice ska vara den drivande kraften, och kvalitén blir då därefter. Låt oss gå igenom "listan"... 10. Divergence Eve Sci-fi mecha serie om en rymdutpost som är under konstant hot från utomjordingar. Tråkiga strider och fula mechadesigns, ingenting som händer och huvudrollsinnehavaren är konstant naken av någon anledning. Försöker vara allvarlig och riktigt mörk men snubblar sig fram som ett snuskigare och sämre Evangelion. 9. Hajimete no Gal En oskuld blir inrullad i ett äktenskap med klassens gyaru som leker med tanken att reta med honom, men självfallet så faller hon för honom i slutändan. Tråkig och förutsägbar haremkomedi som inte tillför genren något särskilt unikt. Huvudrollsinnehavaren känns platt och konceptet att pinsamt är lika med roligt fungerar inte i detta sammanhang. Swipa vänster och gör inte samma misstag som detta par gjorde. 8. Hyakka Ryouran: Samurai Girls En unik teckningsstil är inte nog för att lyfta denna serie. Dess koncept av samurajer känns lite som att de försöker härma Pokémon samtidigt som storyn inte har något starkt mål att förhålla sig till. Huvudrollsinnehavaren gör heller inget särskilt, utan det är mer hans harem som gör det. Just ja, huvudtjejen har en delad personlighet där ena är mördarmaskin och den andra...en riktigt irriterande luftskalle. 7. One Room Den här är bara läskig på något sätt. Serien är sett från huvudpersonens ögon, vilket gör tittaren till den som flickorna pratar med. Kanske det parat med att man själv inte säger ett ord samtidigt som man stirrar från vågade vinklar gör det lite obekvämt. En av dom är även ens lillasyster. Sen finns det en OVA där alla är klädda i baddräkter, för mer konstigt behövde det vara tydligen. 6. Kämpfer Huvudkaraktären (en man) blir indragen i en enda stor battle royale som bara tjejer kan delta i...så han förvandlas då till en tjej när han slåss. Tråkig, tjatigt och med en huvudperson som gör det verkligen svårt för en att gilla, öh, "hen". 5. Bikini Warriors En serie som klankar på det absurda av bikinis i fantasyvärldar. Tyvärr tappar de fokus redan efter en episod, och de försöker sträcka ut en hel säsong vad som borde vara en kort paragraf istället. Dom tyckte också att man behövde upprepa "Kejsarens nya kläder" i en fräschare tappning. 4. Valkyrie Drive: Mermaid Ett virus gör att kvinnor antingen förvandlas till vapen eller kan bära personen som förvandlades till ett vapen. Problemet är att det krävs sexuell upphetsning för att det ska fungera. Det finns en handfull intressanta karaktärer, men miljön och manuset är konstigt och inte så intressant som man kan tro. Att kunna upphetsa sin partner är ett djärvt koncept för en plot device och serien lever inte upp till det. 3. Maken-Ki! En skola som tränar eleverna i olika former av kampsport. Låt oss placera en kåt tonårsnörd mitt i smeten. Just ja, han är också extrempacifist men samtidigt en av de starkaste i skolan. Och alla tjejer flockar sig till honom. Slå mig hårt i ansiktet... 2. Queen's Blade Kanske en trendsättare inom detta format, Queen's Blade var tidigt ute med ecchi fighting mellan tjejer och med extremt mycket fanservice. Men det behöver inte betyda att de gjorde det bra heller. Tvärtom så är det mer en olycka än en ledare. 1. Sin: Nanatsu no Taizai Inte att förväxlas med Seven Deadly Sins, Seven Mortal Sins följer ärkeängeln Lucifer på sin hämndresa genom de sju dödliga synderna för att...ja, varför? Hjälper det henne att komma tillbaka till himmelen, eller är hon bara ute på en extrem power trip? Ingen riktning, arrogant huvudkaraktär, ett alltför tröttsamt mönster, dålig animation och tuttar över substans gör detta till den värsta serien ever.

En fråga som delar en mer än ett riksdagsval eller Mellofinal, fanservice är här för att stanna. Det behöver dock inte betyda att fanservice är synonymt med dåligt. Denna lista är här för att bevisa att det finns serier som är bra fast man ser lite hud. 10. Senran Kagura Baserat på TV-spelserien med samma namn. Denna serie ger samma lekfulla fanservice presentation samtidigt som den visar att under allt fluff så finns det en solid bas som den kan ställa sig på. Detta var ingången till TV-spelen för mig och kanske kan det locka ännu mer spelare. 9. Walkure Romanze Att dedikera en hel serie om tornerspelens ädla konst har aldrig sett bättre ut. En mer "elegant" serie som verkligen glänser i detaljrikedomen hos animationerna. Sportmomenten är drivande och intressanta, men vi har även ett stort urval tjejer som alla ger sin unika charm när dom rider på hästryggarna. 8. Monster Musume Kanske den mest vågade serien här men samtidigt en av dom roligaste också. Möt dina favoritmonstertjejer som försöker göra livet svårt för vår hårt arbetande Darling-kun. Rolig, färgrik och ganska unik premiss gör detta till något man bara måste prova på. 7. Rail Wars! En underskattad serie som fanservice till trots är en stabil deckarserie. En deckarserie i och omkring tåg. Det är smått genialiskt bara den premissen, men en stabil rollbesättning hjälper också den på spåret. 6. Magister Negi Magi! Harry Potters motsvarighet inom 2D, vi får följa med brittiska Negi Springfields resa från att ta sin examen genom att vara lärare för 30 bångstyriga tonårsflickor i en japansk skola. Harem och shounen mixar fritt och friskt i en kavalkad som får J.K. Rowling att undra varför hon ens började med Twitter. En huvudserie och en spinoff både inom anime och manga, och vi har Ken Akamatsu att tacka för detta. 5. Harukana Receive En renodlad sportserie om strandvolleyboll, så självfallet så är det mycket fanservice då alla avsnitt kan räknas som beach episode. Lekfullt humoristisk serie som ökar i spänning under matcherna. Inget övernaturligt dravel, bara gammal hederlig kämpaglöd. Och det är just det som gör matcherna extremt spännande och givande. 4. Date A Live När "spirits" manifesterar sig i vår värld kan deras blotta närvaro ödelägga hela städer. Enda lösningen är att göra sig av med dom...eller gå ut på en dejt med dom. Kanske den bästa haremserien inom genren, med en stabil huvudkaraktär och ett helt galleri med unika personligheter. 3. Free! Reverse fanservice! En serie som startade som ett skämt på ett onlineforum (tror jag) fick sin egna serie med KyoAni i spetsen. Resultatet är en riktigt stabil sportanime med färgstarka karaktärer och samma ljuva magi som man är van att få från denna studio. Passar alla helt enkelt, och glänser med bravur. 2. Keijo!!!!!!!! Med en så löjlig sport så kunde man tro att det skulle sluta i ett magplask, men Keijo omfamnar galenskapen. Samma attityd som JoJo fast med kvinnliga karaktärer och minst lika uppskruvat. Inte minst när man refererar till andra serier med sina överdriva signatur moves som Attack on Hip och Gate of Bootylon. 1. Strike Witches Isekai möter science fiction möter magical girl. Allt detta sker utan byxor. När fanservicen gjorts om till en norm så kan det stöta iväg folk riktigt hårt, men de som stannar kvar belönas med en serie som trots en mix av genrer och humör är verkligen bra. Vacker animation, inlevelserikt soundtrack, slice of life, en skön mix av karaktärer och ett skönt äventyr överlag.

Så det var en dag som jag var riktigt nere med hög feber, så jag tänkte att om jag nu ändå ska stanna hemma hela dagen kan jag se hur mycket serier jag vill. Så min tanke var då att bingea första säsongen av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. Inte en av mina smartaste drag. För de som inte vet så är Ghost in the Shell en cyberpunkserie med mycket data och androider. Lägg till att den även är en polisserie med en hel del djup i sin story, så det kan vara mycket invecklat prat under förhör och brottsplatsundersökningar. Lägg till allt detta med att den är uppdelad i två olika lägen: Standalone och Complex. Så standalone är helt fristående avsnitt med ett fall i varje, helt oberoende av huvudstoryn complex. Så om inte huvudstoryn och allt cybersnack är invecklat nog så måste man åka slalom mellan vanliga random avsnitt OCH hålla reda på huvudstoryn emellanåt. Så jag ligger där med en feber och har gått igenom nästan två tredjedelar av serien innan jag frågar mig själv "vad var det som hände??" Jag blev nog inte sjukare, men jag blev inte heller friskare eller klokare av att köra igenom ett mindre maraton innan jag hade lite betänketid mellan avsnitten. Dock så förstörde detta inte min nyfikenhet för cyberpunk. Istället så provade jag på nästa projekt: Psycho-Pass. I en framtid där Japan är en form av Big Brother-stat där allas stressnivåer och ens "kriminella index" kan beräknas så anses landet vara en av de säkraste nationerna i denna sargade framtid. Inte lika invecklad (eller smart) som Ghost in the Shell, men hade en riktigt fin charm. Den var också extremt dystopisk och mörk. Sen så var den extremt lätt att bara mata på då det hade detta flyt som gjorde att man ville se mera. Men det betydde också att den gradvis blev mörkare. Efter halva säsongen brast det. Jag blev deprimerad av fiction efter elva avsnitt. Man såg det komma, men man kunde ändå inte förbereda sig. Jag tror jag såg färdigt serien på drygt två dagar och var emotionellt tom efter det. Efter att först lekt med ens känslor så öppnar andra akten upp sig med existentiella frågor som verkligen skakar om ens livsåskådning. Serien i sig är briljant, men väldigt hårdsmält. Som sagt, vissa saker bör inte bingeas...