Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

GinGirl

Depression

Rekommenderade inlägg

"Depression är ett av det mest obehagliga jag har upplevt. Det är ett tillstånd när det är alldeles omöjligt att se sig glad igen. När allt hopp är borta. Det är en förlamande känsla som skiljer sig så fullkomligt från att vara ledsen. Att vara ledsen gör ont men är i grund och botten en sund känsla. Det är nödvändigt att känna sig ledsen. Depression är något helt annat."

 

Ja, nu förstår ni kanske hur jag känner det nästan varje dag... Berätta gärna om du har varit deprimerad och hur det kändes för just dig och kanske vad som hade hänt. Så kan kanske någon trösta dig, om du vill. Det här är ett alvarligt ämne. Visst, man kommer över det någon gång, men det är just när det händer, som det käns hoplöst... Det är väl en del av livet, som allt annat...

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

De flesta är hälsosamt smådeprimerade lite då och då, men en viktig sak är att komma ihåg är att:

 

* Det är skillnad på depp och depp. I vissa fall beror det på något ytligt konkret, som att en förälder har dött, en god vän dött, man råkat ut för något hemskt trauma, eller att något hemskt trauma från barndomen (som att man blivit misshandlad eller så) dyker upp. När det gäller dessa är det aktuellt att söka professionell hjälp.

 

* Det mest vanliga grundar sig dock i den moderna världens klassiska tragedi, att man inte fick tillräcklig uppmärksamhet av sina föräldrar, eller att de förväntade sig att man skulle vara något man inte var. Föräldrarna kanske skilde sig när man var liten, ens far eller mor kanske har behandlat en kallt, eller så hade föräldrarna stora förväntningar på en och skickade iväg en på balettskola, fotbollsträning och pianolektioner som man egentligen inte ville gå på, men som man gick på i skräck för att det var det enda sättet som föräldrarna skulle tycka om en på.

 

I det senare fallet handlar det snarare om en grundläggande känsla av att man inte räcker till, en bastanke som alltid ligger och gnager i huvudet. Den är en dödlig fälla som var människa som är utsatt för, måste akta sig som fasen för att inte fastna i. Den är nämligen på ett paradoxalt sätt lockande ljuv. När man känner sig usel innebär det ofta en trygghet att finna sig i sin uselhet, framhäva att man är usel, upprepa för sig själv att "jag är ändå värdelös". Då har man så att säga besegrat demonen genom att erkänna den.

 

Men att göra det är ett lika dumt misstag som alkoholisten gör när han springer till alkoholen för att trösta sig. Till slut fastnar man nämligen i tanken att man är värdelös, och gör det till sin lilla "grej". I hopp om att folk skall tycka synd om en (bättre än inget, resonerar man) så framhäver man att man är usel så till den grad att det blir besvärande. Och det slutar med att man börjar tro på det själv. Man blir fegare och fegare och räddare och räddare. I slutändan kan det hända att man självsvälter, skär sig själv eller tänker på självmord bara för att "jag är så himla värdelös".

 

att godkänna sin egna uselhet genom att upprepa den för sig själv är destruktivt och fullkomligt livsfarligt. Om det är så illa att man vaknar med ångest, inte står ut med sig själv och bara tänker på självmord, då är det dags att söka professionell hjälp. Men om det inte är så illa (vilket det inte är i de allra flesta fall) är det upp till var och en att slåss mot sitt egna spöke. Det är faktiskt så att alla de som tycker "jag är värdelös" faktiskt gör det värre genom att gå och upprepa det för sig själv. Så länge man gör det är det alltså delvis ens eget fel att man mår dåligt. Det kan tyckas hårt, men det är sant.

 

Ibland kan logik bita. Att inse att det man tänker ("alla bara tycker jag är jobbig") rent logiskt sett inte kan vara sant, är alltid en bra början.

 

Tanken "jag är värdelös" är nämligen alltid superkorkad. Den kan aldrig stämma. Helt värdelös finns det knappast några människor som är. Om man känner någon människa och på något vis interagerar med sin omgivning, då är man normalt sett inte värdelös (om man inte bara går omkring och sabbar sin omgivning, förstås...)

 

Följande test brukar vara en ganska bra fingervisning. Föreställ dig följande:

 

Du har gjort något (ritat en teckning, hållt ett tal, uppträtt) och du hör folk kommentera det negativt, att det var dåligt och kunde ha varit bättre. Hur reagerar du? Förmodligen att "ja, det är ju självklart, för jag kan ju inte göra annat än dåliga saker".

 

Ponera istället att du hör folk kommentera det positivt, att det var mycket bra. Hur reagerar du? I rimlighetens namn borde du likadant som för den negativa responsen, fast tvärtom: "Ja, det är ju självklart, för jag kan ju inte göra annat än bra saker". Men förmodligen kommer du istället reagera "jaja, för en gångs skull kanske. Eller så säger det bara det för att vara snälla".

 

Om du efter uppträdandet inte får några kommentarer alls, hur tänker du? Förmodligen "De vågade inte säga något för jag gjorde så dåligt ifrån mig", eller hur? Varför inte "De säger inget, för det var lika bra som vanligt."

 

Där har man det typiska tecknet: alla negativa kommentarer tar man som sanna, alla positiva som "bara för att vara snäll" eller "för en gångs skull". Det är ett typiskt tecken på att man har ett ohälsosamt sätt att tänka, och dessutom ett sätt som i rimlighetens namn inte kan stämma.

 

När man kommer så långt att man tror att ens vänner bjuder in en på fester "bara för att vara schyssta", då är det dags att inse att man är dum. För det första är det ganska taskigt mot vännerna. För det andra brukar folk inte bete sig så.

 

Och för det tredje: Kanske är det så. Men kanske inte. Själv kommer man aldrig veta (vännerna kanske ljuger) men vad är bäst, anta det trevliga, troliga alternativet (att de bjöd in en för att de ville att man skulle komma) eller det trista, otroliga alternativet (att de bjöd in en bara för att de kände att de måste eller att de tyckte synd om en)? Det är faktiskt man själv som väljer.

 

Ens inställning till sig själv smittar av sig. Går man runt och tror att kompisarna bjuder in en för att vara schyssta, blir det faktiskt lätt hänt så (man är normalt sett inte så trevlig då, nämligen). Men tror man att kompisarna bjöd in en för att de faktiskt tycker man är trevlig, då är man normalt sett trevlig.

 

Mycket, mycket, mycket få personer är värdelösa. Däremot är det mycket lätt hänt att man blir värdelös av att gå omkring och upprepa det för sig själv.

 

Så långt mina visdomsord.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Frågan är om det verkligen är få som är värdelösa och väldigt många som inte är det, eller helt tvärtom. Tål att diskuteras.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Sen är det inte ovanligt att bli deprimerad - mer eller mindre - under vintertid, människan behöver sol för naturliga vitaminer.

Motion kan göra en hel del för att motverka depression, endorfinerna kan de en boost till signalsubstansen så att den går igång igen.

 

Själv var jag riktigt deprimerad en period och hade tills för 3 månader sen social fobi.. som jag nu kommit ur tack vare medicin.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag brukar smådeppa lite ibland; om något inre riktigt gått som jag tänkt mig i skolan, eller dyl.

Inget allvarligt, utan lite hälsosamt smådeprimerad, som zimeon så fint uttryckte det.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag själv lider av att en viss annan person deppar, skär sig, har anorexia osv.

Det är inte helt kul heller ska jag berätta för er. DOm som har ovanstående symptom verkar glömma att det finns folk osm tycker om dom, att folk bryr sig. Ens vänner skadas PRECIS lika mycket som en själv.

 

Jag ibland hatar jag den personen(som är en väldigt nära vän), ibland hatar jag personen så intensivt att det är skrämmande.

 

"HUr fan kan man vara så jävla självisk!?"

 

"Hur fan kan man vara så grym mot sina vänner!?"

 

MEn jag inser att....dom inte kan rå för det. Hur jävligt det än är för oss som står personen nära har det....

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
MEn jag inser att....dom inte kan rå för det.

 

Poängen är att de faktiskt kan det i viss utsträckning. Det är som sagt lätt hänt att det blir en "grej" och att man i sitt självömkande accelererar iväg handlingarna för att det skall vara synd om en.

 

Jag tror definitivt att det går inflation i depressioner. I dagens läge är det lite "ballt" att vara deprimerad tonåring. Det kanske inte låter så kul för de som är det; inte fasen går man och är deppad för att man vill det.

 

Däremot tror jag det är lätt hänt att man accepterar sin depression och ger upp istället för att ta den i kragen och skärpa till sig, med tanke på vilken uppmärksamhet depression fått på senare tid i media.

 

Ibland måste man sätta hårt mot hårt. Det är en sak med människor som råkat illa ut i sin barndom, men när tonåringar som har ett normalt familjeliv men tungt och stressigt i skolan och en massa annat går och skär sig i armarna, då luktar det sympatifiske. Faktiskt!

 

Ingen rår för den initiala depressionen. Men man kan faktiskt hjälpa sig själv, och att gå och älta sin depression gör det bara, bara, bara värre.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Zimeon: jo självklart kan dom rå för det, hela min facisst(kolla hentai tråden) läggning beror på att jag är(ibland) sur på denna person.

 

alltså, det är så jävla svårt att förstå hur personen tänker..det går bara inte.

 

Jag är en hyssat "stark" individ, jag kan itne förstå hur man kan svälta sig själv eller skära sig självi armarna...

 

Det är bara så jävla jobbigt att se på hur alla omkring personen drabbas.

 

Samtidigt som man ibland bara vill gå fram till personen och säga vilket själviskt svin denna är, så måste man stötta och hjälpa personen.

 

Personen jag pratar om är mitt syskon, min far går in ber på sina bara knän och ber(gråtande) till mitt syskon att denna inte ska skära sig igen, ber denna att lova att aldrig mer göra om det, och så ligger man i sängen på andrasidan väggen och måste lyssna på när ens far gråtande ber och ber ens eget syskon att inte skära sig....

 

Det är inget jag rekomenderar. Så om det finns några idioter här på forumet som håller på med sådan skit så ska ni ha jävligt klart för er att det inte bara är ni som drabbas.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Personen jag pratar om är mitt syskon, min far går in ber på sina bara knän och ber(gråtande) till mitt syskon att denna inte ska skära sig igen, ber denna att lova att aldrig mer göra om det, och så ligger man i sängen på andrasidan väggen och måste lyssna på när ens far gråtande ber och ber ens eget syskon att inte skära sig....

 

Jag tror det där bara gör motsatt effekt. Man känner sig nog bara ännu mer miserabel om föräldern visar strupen. Det är nog bättre om omgivningen bryr sig lite mer allmängiltigt än att bara be denne på sina bara knän att sluta skära sig.

 

Sen finns det säkert vissa människor som tar sin depression som en protest mot omgivningen. Dem kan det ju vara svårt att bita på. Men normalt sett går ju folk ner i sin depression för att de mår dåligt. Och det gör man normalt för man inte känner sig omtyckt, av huvudsak sina föräldrar.

 

Jag tror tyvärr fortfarande att merparten av tonårs(tjejer) som skär sig gör det för att det blivit så himla uppmärksammat i media om alla dessa "stackars deprimerade tonårstjejer som skär sig". Det har så att säga blivit "ballt" att vara en sån. Men det kan ju hända att jag svartmålar situationen.

 

Visst vill man stötta den person som mår dåligt, men det känns ju hopplöst när den person man försöker stötta inte ens är intresserad av att bli stöttad utan bara förvärrar läget för sig själv hela tiden.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Zimeon: Först och främst måste jag fråga om du har någon som helst erfarenhet av sånna här saker?

 

Du verkar inte fatta hur otroligt jobbigt det är, och det går knappt att förklara.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Zimeon: Först och främst måste jag fråga om du har någon som helst erfarenhet av sånna här saker?

Om du menar att ha någon i min direkta familj som går och har ångest så nej, men flera stycken i min bekantskapskrets. Jag kan mycket väl tänka mig hur jobbigt det är.

 

Om du menar att gå och bära på depressiva tankar själv, så ja. Annars skulle jag inte häva ur mig det jag skrivit ovan.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har haft mitt livs största depression, även fast jag är så ung... Det var för ungefär 3 år sedan när jag fick min tinnitus, jag gick runt med självmordstankar osv... Trodde aldrig att jag skulle komma över det men med tiden lärde jag mig leva med det... Vill aldrig uppleva det igen

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Jag tror tyvärr fortfarande att merparten av tonårs(tjejer) som skär sig gör det för att det blivit så himla uppmärksammat i media om alla dessa "stackars deprimerade tonårstjejer som skär sig". Det har så att säga blivit "ballt" att vara en sån. Men det kan ju hända att jag svartmålar situationen.

Tyvärr ingen svartmålning, är vid det här laget så trött på uppmärksamhets och sympati-sökande 14isar som för helt okända människor vräker ur sig hur dåliga dom är och att dom ska ta livet av sig att jag nästan vill skrika åt dom att få det överstökat:

"remember kids, it's down the road, not across the street"...

Kan låta elakt och cyniskt men efter över 50 st "självmordskandidater" så ser man vissa mönster.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag går inte så långt att jag skär mig i armarna, och sånt. Jag är nog en relativt "stark" person. En av anledningarna till att jag är ledsen är nog att mina föräldrar har skilt sig. Jag bor hos min mamma. Min mamma jobbar inte, så hon är hemma varje dag. Så det är därför jag bor hos henne. Men min pappa har alltid jobbat till sent på kvällen. Jag brukade inte få umgås så mycket med honom eftersom han kom hem sent, och nu får jag träffa honom ännu mindre. Men han kommer till oss nästan varje dag, efter jobbet. Annars åker jag till honom varannan helg. Men det är inte så att mina föräldrar är ovänner, och det är ju bra.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hmm, ja, depression är knepigt.

Jag var själv i en svacka förförra hösten/vintern, men i efterhand kan jag se att det inte var så farligt, även om det kändes som om livet var helt meningslöst etc.

Jag håller delvis med Zimeon, det lätt blir att man hamnar i en ond cirkel och en av de saker som hjälper är, i lindriga fall, faktiskt att gå ut, röra sig och träffa folk.

Huuga, hemskt, när man mår dåligt vill man ju bara dra täcket över huvudet och gömma sig, men man blir inte bättre av detta. Tvärtom

 

Det kan också ofta hjälpa med en kortare medicinering, så man kommer ur sin mörkaste fas och orkar ta tag i livet och sin omgivning. Den allmänt negativa bilden mot psykofarmaka tycker jag är ganska synd - visst, man ska inte knapra lyckopiller eller smärtstillande hela tiden, men för just ungdomar som kanske låter studierna eller första jobbet rinna ut i sanden är det jättebra om de kan få en snabb lindring. Om saker ser lite ljusare ut ett tag är det lättare att hålla sig fast när depressionen blir riktigt jävlig

 

Jag vet inte hur det är med skärande fjortisar, har inte råkat ut för såna, men jag tycker att för sina nära vänner kan man berätta att man har det lite jobbigt, och be dem om ursäkt i förväg för mörka stunder, samt säga att man försöker kämpa emot och kanske behöver stöd ibland.

 

Mekurion: Har ditt syskon varit i kontakt med sjukvården? Ibland erbjuder de familjeterapi eller har adress till anhörig-grupper, som kan erbjuda råd och sällskap. Det hjälper att veta att man inte är ensam

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Vad fick du tinnitusen av då? Rockkonserter eller nåt?

Påminner mig om när jag var på ungdomens hus (Valla) i Falun för att spontankolla på en konsert. Jag stod mitt i publiken med öronproppar medan en annan kille stod alldeles med huvudet intill en av högtalarna och hoddbangade. :surprised:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ja, min bror (som är ljudtekniker) berättar att nästan alla i musikbranschen (utövare, tekniker och lyssnare) har hörselskador på ett eller annat sätt. Själv använder han alltid hörselskydd på olika gig.

 

Jag tycker själv det är synd när liveband upptäcker att "oj, sången dränks av instrumenten, vi får höja volymen på sångmikrofonen", istället för att SÄNKA den på instrumenten...

 

Men nu halkar vi ifrån ämnet.... förlåt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ah jag har också tinitus, har dock ingen aning om hur jag fick det.

 

MEn, man överlever, jag själv plågas inte nämnvärt av det. JAg märker bara av det på natten, och då tänker jag på något annat så försvinner det.

 

Jag dessutom inte nersatt hörsel så jag lider som sagt inte av det...även om det vore skönt att uppleva absolut tystnad igen... :surprised:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Ah jag har också tinitus, har dock ingen aning om hur jag fick det.

 

MEn, man överlever, jag själv plågas inte nämnvärt av det. JAg märker bara av det på natten, och då tänker jag på något annat så försvinner det.

 

Jag dessutom inte nersatt hörsel så jag lider som sagt inte av det...även om det vore skönt att uppleva absolut tystnad igen... :rolleyes:

 

Jag har också tinitus (kan bero på dom högljuda "klasskamraterna", som dom kalllas!) Jag håller med dig mycket!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Jag har inte tinnitus och har aldrig haft det. Sen har jag alltid ogillat hög volym också.

 

Vem ogillar inte hög volym?(Många!) Jag gillar inte hög volym heller..-.-

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

hmmm, hörde om ett rockband en gång, där alla hade blivit näst intill döva, så dom hade fått sluta spela.. det låter ganska dummt :S

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×