Hoppa till innehåll
Skatan Milla

Vilken anime såg du klart senast?

Rekommenderade inlägg

När jag började kolla på Hunter X Hunter 2011 var jag i japan. Mina klasskompisar var heltokiga i den, och nästintill krävde att jag också skulle glo. Jag är glad att jag gav vika, för visst var det så fantastisk som jag fick höra. Det var i princip ännu en fight-shounen, men den kändes på något sätt smartare än andra. Fokuset låg inte på pang bom smack SMAKA PÅ MIN SUPERKRAFT!, utan mer på psykologiska strider. Såklart fanns det superkrafter, men de hade alla regler och villkor de var bundna till, vilket gjorde det lättare att köpa striderna. Det gav en viss oförutsägbarhet som får hela världen att kännas verkligare.

Visst fanns det briser: jag ogillade de flesta kvinnliga karaktärerna, som i mångt och mycket kändes som tunna stereotyper, med endast några få undantag. Ibland kändes den också lite väl mörk, som om den försökte se hur mycket edgy de kunde komma undan med. Men i övrigt, mycket bra grejer. När jag kom hem från japan och inte längre kunde diskutera avsnitten med samma människor, tappade jag dock intresset. Jag såg därför aldrig klart arken om chimärmyrorna, och med åren glömde jag i nästan helt bort serien. Tills för en månad sedan, då jag bestämde mig för att kolla igenom rubbet. Idag blev jag klar.

Dags att spoil järnet, med andra ord:

 

 

Jag gillar chimärmyrorna, men jag tyckte att det i många fall drogs ut lite för mycket. I slutändan är det nog den ark jag gillar minst, fast som ironiskt nog har en del av mina favoritstundet. Gons "strid" mot pitou när hon skulle hela Komugi gav mig rysninar. Att de sedan hade en karaktär som Meruem, som i princip är Cell från Dragonball, och ändå lyckads lägga vikten på hans karaktär istället hans för stridskraft förtjänar också applåder. De som kan se slutscenen med honom och Komugi utan att känna någonting alls i hjärtat är officiellt döda inombord.

Slutarken då? För vad det var, lyckades de faktiskt avsluta serien på ett helt okej. Ordförarvalet var skoj; att se Leorio, som i stort sett hade försvunnit från serien i ca. 60 avsnitt, drämma till Gons pappa var ytterst tillfredsställande. Alluka... tja, hon funkar väl. Det är väl inte hur otroligt som helst att någon i den världen skulle kunna vara som en ande i lampan. Dock tycker jag att de kunda ha varit mer ingående på hur hennes krafter fungarar; var är det till exempel som hindrar denna obermhärtiga lönnmördarfamilj från att "lära upp" henne att inte prara såvida hon inte blir tillsagd?

Mitt största problem är att hon helt plötsligt, denna karaktär som vi inte har hört jota om på sisådär 130 avsnitt, plötsligt är Killuas prio nummer ett. Att han är redo att viga sitt liv till henne, att Gon inte är lika viktig. Sedan har jag aldrig gillar den gamla tropen att "vi är bästa vänner, men nu måste vi gå våra skillda vägar; jag kommer aldrig att glömma dig". Efter allt de varit med om hade jag hellre sett att de fortsatte att resa runt tillsammans, och att Alluka blev en tredje resepartner.

Jag ser med spänning fram emot Hunter X Hunter 2043.

  • Gillar 1
  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Värst vad jag börjat se på anime igen. Här är två till:

Jag bestämde mig för att se om .hack//SIGN för första gången på ca 8 år. Det här var min absoluta favoritserie som tonåring, så jag var lite rätt att den inte skulle hålla måttet. Och på sätt och vis gör den inte det. Animationen är så fruktansvärt stel att jag ibland undrar om jag kollar på en motion comic, och ibland kan dialogen faktiskt låta lite skum; de pratar i cirklar och ställer onödigt många självklara frågor. Men trots det älskar jag den här serien fortfarande. Musiken är fortfarande den bästa i animeväg, karaktärerna är lätta att gilla, och hela atmosfären är bara så... mysig. Vi lever i en tid då allt från FLCL till Kinos Resa till Mahoujin Guruguru får reboot, så varför inte .hack//SIGN? Bättre animation, tightare pacing, kanske färre avsnitt; jag tror det skulle fungera jättebra.

När jag blev klar med det blev det Jättarna Anfaller, säsong 2 som stod på tur. Ska jag vara ärlig är Shingeki no Kyojin nästan lite för mycket för mig, med sin kopiösa mängd ond, bråd död och psykologisk trauma. Samtidigt är det det som håller mig fast. Jag vill veta hur det kommer att gå, vem som dör och vem som klarar sig. Lägg till den snyggaste animationen jag sett i anime, och ett soundtrack som ger mig kalla kårar, och jag säger ja tack, ge mig säsong 3 snart.

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Zero kara Hajimeru Mahō no Sho (Grimoire of Zero), fantasy från våren 2017. I ett kungadöme där hemlig trollkonst har spritts och orsakat krig mellan vanligt folk och häxor/trollkarlar, finns också en minoritet av halvmänniskor-halvdjur som diskrimineras av befolkningen och jagas av häxor. Serien följer en sådan odjursman och den loli-häxa som anlitar honom som livvakt i jakten på att ta tillbaka trollkonsten som hon skapade.

Minuspoäng: Bakgrundshandlingen är något virrig att följa, det var länge otydligt vilka de olika faktionerna var och varför de tyckte illa om varandra. Utformingen är kaaanske något för platt för berättelsen, med rund karaktärsdesign och pastellfärger och enkla effekter, vilket inte riktigt tjänade seriens mörkare teman (det är inte så lite mord i serien). Det kändes inte heller som att karaktärerna någonsin blev något mer än dussinfantasyanimefigurer (fast lolihäxan är förvisso inte tsundere, redan det blir en bedrift!).

Pluspoäng: För exposition använder serien bilder inspirerade av medeltidskonst, vilket blir en kul liten egenart. Efter några avsnitt kom jag faktiskt in i serien mer; visst, det var dussinkaraktärer, men de var inte osympatiska, och de hade en sån där samhörighet med lite småtjafs, så när serien presenterar hot mot deras kringresande grupp så lyckades den att väcka intresse för hur det skulle gå. Jag blev vagt, vagt, vagt påmind om Spice & Wolf.

Slutresultat: Det var strax över mina minimikrav för handling och utförande (mina minimikrav är i princip "brist på tydlig inkompetens"), så jag ger den en svag 6/10.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag tänkte bara kolla lite på första Overlord-filmen, men oops, det blev så att jag såg hela. Det är nästan inget nytt – det enda anmärkningsvärda är att man ser huvudpersonen som människa i början av filmen –, utan täcker typ halva animeserien. Det finns mycket negativt att säga om Overlord: man kan kritisera dess människosyn, eller så kan man peka på hur den aktivt underminerar drama (t.ex. genom att huvudpersonens känslor undertrycks med magi; när han blir osäker/rädd/kåt så blir han magiskt lugnad, så han känner ju aldrig något!). Det är en maktfantasi: tänk om man fick komma till en värld där man var en halvgud, och man hade följare som älskade en o.s.v. o.s.v. Men det är ganska kul ändå. Maktfantasi fungerar. Och trots känsloundertryckning så blir det ändå lite missförståndshandling: hans undersåtar tolkar ju alltid allt han säger som visdomsord och naturlagar, fast han egentligen bara är en japansk gamer. Det kommer inte in i spel ordentligt, men det ligger där, och det blir en sorts motsättning, lite krydda när man ser honom gå ut och pwna världen. 6/10 får filmen, mest för att det bara var samma som animeserien (som jag gav 7/10).

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag såg ett kort klipp ur en anime där en lillasyster flörtade med kameran. Jag tänkte förstås "Jag måste veta vad det här är." Jag kunde inte ana vad jag gett mig in på!

OneRoom är en kortformanime med mestadels pov-vy ur en tyst protagonists synvinkel. Man ser alltså ur en vanlig killes ögon och han säger aldrig något fastän flickorna i serien har konversationer med honom. Så det är en väldigt enkel romansserie där jag antar att det ska kännas som att tittaren är en del av romansen. Fast jag förstår inte! Jag förstår inte vad det här är eller varför det finns. Jag kanske skulle kunna förstå om jag försökte tänka på det, men jag kan inte tänka :psyduck:

Där skon klämmer, för mig i alla fall, är att animeflickor inte beter sig som riktiga människor, inte som de är skrivna här åtminstone Det känns inte som att jag lär känna en ny person eller är en del av en relation. Det känns som att jag tittar på en plastdocka fladdra runt framför mig. En snyggt tecknad plastdocka, men det räcker inte. Ska det här tilltala folk som spelar ett nytt galge varje vecka? Jag vet inte; dejtingspel har åtminstone interaktivitet, och de tar mycket längre tid på sig för att definiera karaktärerna. OneRoom har bokstavligen 14 minuter per karaktär. Och det här är en orginalanime, förresten. Någon bestämde sig för att lägga ner tid och pengar på det här projektet i det här formatet!

Serien är fristående stycken om tre olika tjejer som får fyra avsnitt var. Jag lyckades komma igenom bitarna om den vanliga tjejen (jag kan inte beskriva henne bättre) och lillasystern. Jag vet inte om jag pallar den sista. Jag kommer bara bli besviken när hon inte är så mogen som hon ser ut.

...

Fan, den sista tjejen röstas av någon jag gillar. Jag måste kanske se på det i alla fall då. Men nu när jag efterforskar så uptäcker jag, som grädde på moset, att det finns ett bonusavsnitt "It uses clips of the initial introduction of all three girls respectively but has them in swimsuits instead of their normal attire." och att det är en andra säsong planerad.

wakarimasen.jpg.f45faf1c0461dba9d51042edf05ddecc.jpg

  • Haha 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Så jag har nu sett Ghost in the Shell med Scarlett Johansson. Den känns mer förvirrande än handlingen från originalfilmen, och väldigt Hollywood- esque. Början känns som en throwback till Stand Alone Complex och sen har dom två homagescener från originalet ändrat till att innefatta originalmanuset. Manuset ja. På nåt vänster känns det som en typ av origin story samtidigt som man känner att anklagelserna om "whitewashing" har lite grogrund. Varför är Aramaki och Saito de enda som pratar japanska? Varför tar man japanska tonåringar och gör dom till amerikaner?

Det är inte det största störningsmomentet. Jag kan inte känna Majorn igenom Johansson, och Batou spelas av en dansk i en icke-nordisk kriminalare fast han tror att detta är nästa Beck typ. Det hela känns nerdummat och ur fokus från originaluniversumet. Nu blir jag mer sugen på att se om originalet...

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Aho-Girl Handlar om en tjej som är en total idiot (en sådan som lyckas få noll poäng på alla prov) och som dessutom är galen i bananer. Det är en komedi i halvavsnittslängd (12 minuter långa) där vi får följa hennes galna vardag. Hon smittar lillasystern i grannfamiljen med idiot-sjukan, rider på en stor hund, springer till grannstaden för att säga hej till en bananodlare och sedan springa hem igen, leker kurragömma med några ovilliga klasskamrater som får leta i flera dagar efter henne och mycket mer. Jag tycker serien var riktigt rolig.

Undrar du varför det är just bananer? Den här videon kanske besvarar frågan (men har inget med serien att göra, och mestadels inte heller med bananer)

Spoiler

Bananerna startar vid 3:20

 

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Såg på Blame! över nyår, en helt 3D-animerad postapolalyptisk sci-fi från tidigare i år. Den var... annorlunda. Det var inte ett Hollywood-manus. Hur karaktärer introducerades och vad de hade för sig var inte vad jag förväntade mig i en film. Men det var ganska spännande och ganska intressant. Ofta långsam och lågmäld men även flashig och brutal. Sex av tio brödrostar.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Okej, så Sound Euphonium, alltså. En KyoAni-serie i ett japanskt gymnasium som handlar om söta tjejer. Efter några oundvikliga K-ON-flashback bestämde jag mig för att kolla in den trots allt; jag var väl sugen på lite high school, och jag hade hört bra saker om den från en Youtubare jag följer.

Nu är den förmodligen min favoritserie från studion.

Det klickade inte först. Nog var animationen snygg nog att hålla intresset, men jag var inte helt såld på Kumiko som huvudkaraktär. Hon var liksom lite för chill, och efter hennes konversationer med killkompisen kändes det som att hon skulle fall ner i tsundere-träsket. Ännu värre med Kousaka Reina, vars enda existensberättigande verkade vara 'kolla vad kall och hård jag är, är jag inte söt?' Sedan hände den scenen. Ni vet, den på berget, på natten.  klickade det. Med ens förstod jag vad som var grejen med deras karaktärsdrag, och vad de saknade. Varandra. Kemin mellan dessa två är något av det vackraste jag sett i animeväg på bra länge, och nästan varenda scen när de var tillsammans efter det bjöd på gulligheter som fick mitt gamla animehjärta att smälta till en pöl.

Sedan gick det snabbt upp för mig att det inte bara var detta som gjorde serien till en pärla. Som en god slice-of-life serie fanns det många små vardagliga, tankeväckande och hjärtvärmande scener, och helt ärligt förväntade jag mig inte att det skulle bli så känslosamt som det blev. Teman som den desperata viljan att bli bättre, eller svårigheter att handskas med en familj som har en helt andra idéer av vad man borde göra med sitt liv än en själv, är något många av oss nog kan relatera till, och det var ganska många tillfällen som fick mig att reflektera över hur jag själv hade reagerat i karaktärernas ställe. Scenerna mellan Kumiko och hennes storasyster var speciellt slagkraftiga.

Lite små tankar om sista avsnittet.

Spoiler

Att Kumiko skulle erkänna sina känslor till Asuka var faktiskt lite oväntat. Detta kan givetvis tolkas på flera olika sätt: menar hon det bokstavligen, som att hon vill vara ihop med henne? Menar hon att hon har insett att Asuka är hennes bästa vän? Personligen vill jag (såklart) luta mer åt det förstnämnda, även om jag personligen hade hela tiden höll på Kumiko och Reina. Hellre Asuka än Shuichi i alla fall; de två hade inte mycket till kemi överhuvudtaget. I slutändan kan det dock fortfarande gå åt alla håll, för ingenting satts ordentligt i sten. Allt är som vanligt i animeland, alltså.

 

En obetydlig men ändå rolig detalj är också att klubben under ett avsnitt spelar på Kyoto-stationen. Precis där jag själv har gått. Precis där jag själv har sett en orkester spela. Det ni!

  • Gillar 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Grejen med just Kumiko är att man enklare kunde relatera till henne då det som sker runtomkring ibland är utom hennes kontroll. Hon kanske vet, hon kanske kan knuffa det i rätt riktning, eller så löser det sig av sig självt. Poängen är att man bryter mönstret där "huvudkaraktären måste lösa alla konflikter". Hibike! Euphonium gör det fruktansvärt bra och engagerar en i de andra karaktärerna runtomkring. Pluspoäng att hennes hår är lite annorlunda från andra huvudkaraktärer som tydligen måste ha kort rakt hår med ahoge.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
19 timmar sedan sa Hikari no Hohenheim:

Okej, så Sound Euphonium, alltså. En KyoAni-serie i ett japanskt gymnasium som handlar om söta tjejer. Efter några oundvikliga K-ON-flashback bestämde jag mig för att kolla in den trots allt; jag var väl sugen på lite high school, och jag hade hört bra saker om den från en Youtubare jag följer.

Nu är den förmodligen min favoritserie från studion.

...

En obetydlig men ändå rolig detalj är också att klubben under ett avsnitt spelar på Kyoto-stationen. Precis där jag själv har gått. Precis där jag själv har sett en orkester spela. Det ni!

Är också helt såld på Sound Euphonium, har dock inte helt kollat klart säsong 2 än så jag hoppade över spoilern där. Men det är ju lite ett signum hos KyoAni att göra enormt bra persongallerier med vardagliga och till synes simpla karaktärer, men när man börjar titta så finns det ett djup, en tanke bakom allt. Dessutom så otroligt snyggt gjort. Många detaljer tänker nog inte folk på men allt från rörelsemönster till tankegångar hos personer är gäl genomtänkta. Det är nog en anledning till att K-On! blev så populär trots sin enkla yta.

En annan sak är just att de gillar att använda verkligheten som bakgrund så att man som du Hikari känner igen dig i serien. Jag har sett samma sak och man blir lite lycklig på något sätt. Såg HAL (dock inte gjord av KyoAni) för nån vecka sen och där såg jag massor av scener från Kyoto där jag själv varit och gått. Himla kul. :D

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

HAL 
En film jag sett fram emot att se då trailern gav mersmak och utlovade ögongodis av hög kvalitet. Det startade nog så bra och jag gillade allt från artwork till hur handlingen tog sin form. Speciellt då de använt bakgrundsscener från Kyoto som jag till en början inte kopplade mer än att jag kände igen mig på något sätt i dem och sen så slog det mig att de var hämtade från centrala Kyoto där jag gick omkring en hel del i somras. Det var en kul upptäckt. :D 

Däremot så blev jag besviken av filmens slut. Det var lite som om de insett att de hade fyllt upp den utstakade tiden för mycket med att bygga upp storyn att de fick kapa mycket och göra nån jäkla sammanfattning och trycka in den sista kvarten för att få till ett slut. Mycket otillfredsställande. Handlingen i sig var bra, storyn hade enorm potential om de bara utnyttjat det bättre. Vore kul att höra om fler har samma uppfattning om den som vi fick när vi såg den. 

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nejimaki Seirei Senki: Tenkyō no Alderamin: Militärfantasyserie om några ungdomars militära karriärer. Seriens huvudtrio är det lata taktiska geniet Ikta, svärdmästarinnan Yatori, med vilken Ikta delar en djup vänskap, samt landets unga prinsessa som har stora planer för landets framtid. Animeserien täcker 3 volymer av originalets hittills 13 utkomna lättromaner.

Serien har varit på min radar från det att den kom 2016, om så bara för karaktärsdesignen – skarpa drag och framträdande läppar gör den väldigt attraktiv – men jag kom mig inte för att se den förrän nu, och det visade sig att den var helt hyfsad. Det är inte påträngande mycket skräpfantasy heller, faktiskt; serien betungar oss inte med onödig "lore", och den lindriga magin handlar mest om sånt som att avfyra kulor ur gevär med magi istället för krut. Magin står titelns ("seirei") små gullepluttiga féer för – fast féerna är på snudd till opassande: serien hade en överraskande hård ton. Det är mycket krig och död och krigsbrott.

Alderamin var en bra serie, men den saknade något visst för att göra det till en utmärkt serie. Världsbyggandet var inte betungande, men det hade kunnat vara mer fylligt. (Jag läser "Game of Thrones-böckerna" nu, det fungerar som ett exempel på fantasy med en verkligen utfylld värld.) Det fanns en del fräsiga välanimerade actionscener, men det är egentligen inte en actionserie, så det är inte mer än krydda i krigsscener. Krigstaktikförandet är intressant nog, men det blir inte särskilt rafflande. Tonen är respektabel (t.ex. ingen pinsamt placerad slapstickhumor) och karaktärerna sympatiska nog, men man lär mest känna dem i det militära utan mycket till personliga omständigheter, så speltiden räcker inte till någon starkare anknytning. Man lär känna dem som soldater, men kanske inte så mycket som människor, så att säga.

Stark 7/10 känns som ett rättvist betyg.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Sound! Euphonium. Sådär... äntligen fick jag tid att se klart denna serie. Råkade avbryta mitt i här i höstas nån gång och kom mig aldrig för att fortsätta då annat kom i vägen. Men nu så. Var tvungen att kolla tillbaka lite för att hänga med igen men det är ju ok. 
Måste säga att det är mycket sällan man blir besviken på Kyoto Animations produktioner och det här är inget undantag. (dock har de floppat med ett och annat de med såklart...) Sound! Euphonium är en mognare, djupare, snyggare och mer välskriven variant av K-On! känns det som, men ändå inte då de har helt olika teman egentligen. Kort så handlar det om skolorkestern på en highschool som har haft lite problem och serien fokuserar på ett antal personer som just börjat på skolan och sökt sig till orkestern av olika anledningar. Det är lite oordning på flera plan men en ny orkesterledare börjar som också styr upp en hel del. Tjejerna det handlar om (ja, mest tjejer tycks vara intresserade av musik "over there" som det verkar) har div. egna problem och motgångar de måste tampas med. Det här med att växa upp är hårt ibland. Serien har lite yuri-vibbar men går aldrig all-in där utan är mest söt. I övrigt fri från romantik och action men det sociala spelet är kul att försöka hänga med i. Tänkte inte gräva ner mig i detaljer här utan bara säga att det är en mycket bra serie och två säsonger var alldeles lagom. Berättelsen rundades av på ett passande och snyggt sätt även fast jag tror att man nog skulle kunna ha fortsätt ytterligare en säsong och få en fortsättning på bandets kamp att vinna nationals. Att serien är snygg behöver man väl knappast säga längre när den kommer från KyoAni. Men nu efter att ha varit i Japan så reagerar jag betydligt mer på framför allt platser och bakgrunder då jag numera känner igen mig. Speciellt i Kyoto där jag for runt en hel del. Klart roligt är det iaf. att se. :D

 

Alice & Zoroku. Mixa Alice i Underlandet med Elfen Lied och nån söt serie typ Usagi Drop så kommer man nog ganska nära. hehe... Mycket underhållande och klart överraskande serie. Hade inga förväntningar alls på denna utan tänkte mest slötitta på vad som fanns på Crunchyroll och den här såg kul ut. Liten tjej med superkrafter rymmer från en institution av något slag och stöter ihop med en äldre man på stan. Det är början på denna berg och dalbana av händelser och handlingen får man inte riktigt grepp om förrän den plötsligt är slut. Jaha? Vänta nu? Vadå del 1? Och där börjar del 2 med en helt annan inriktning och betydligt gulligare tema än första delen som var fylld av agenter, unga personer med superkrafter och batalj. Mja, där hade de nog kunnat gjort bättre på flera sätt. Tex. förklarat mer vad fasen det egentligen handlade om innan de fimpade den delen och flummade in i Underlandet på allvar. Nåja, det var i alla fall sevärt och underhållande även om den var lite tunn här och var. Zoroku är min nya idol iaf. Så skön karaktär som inte tycks höja på ögonbrynet för något eller bry sig om allt märkligt utan står stadigt på jorden och vet vad som är rätt och fel. Klart kul clash iaf. när han möter yrvädret Sana. 

Redigerad av Ebhen

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nåja, där såg jag klart på Sword Art Online. Mest för att kunna hänga med när Abridged-varianten kommer ikapp. Och o, vad jag är nyfiken på hur de kommer att fixa storyn i Alfheim-arken, för originalet var helt skrattretande dåligt. Men samtidigt kan jag också tycka att serien är underhållande just därför att den är så dålig. Man blir liksom indragen i dess logik, och man undrar hela tiden hur den kommer att få mig att stöna härnäst. Det vill säga, fram tills näst sista avsnittet. Det var bara obehagligt att se.

En annan serie som jag sett på är första avsnittet av School-Live. Vilket är en helt vanlig slice-of-life anime med moe-karaktärer som går i skolan, har kul med vänner, hamnar i ofog och gör absolut ingenting speciellt för att skilja sig från mängnden.

Eller...?

Spoiler

Helt allvarligt dock, det här är nog den första animen på bra länge som på riktigt lyckades skrämma mig. Helt utan at använda sig av varken jump-scares eller groteska bilder. Jag kände redan till tvisten från att ha sett en Youtube-video som pratade om serien, men jag skulle nästan vilja påstå att det just därför det blev så intensivt för mig. Jag satt hela avsnittet och kollade efter subtila ledtrådar till vad som egentligen försiggick, och varje gång upptäckte en sådan ryste det till i kroppen. De oroväckande meningarna på tavlan. Korridoren som var blockerad av bänkar av ingen anledning. Vidsuset som hördes för ett ögonblick när hunden skällde. De suddiga människorna på skolgården som verkade gå i en lite konstigt lutad vinkel. När den stora avtäckningen kom satt jag som på helspänn, och det fick det hela att kännas ända in i märgen. Jag har sett zombieapokalypser många gånger förut, men aldrig någon som fokuserar så här mycket på den psykologiska skräcken att inte kunna handskas med verkligheten.

Jag skriver om det här och inte i 'anime jag tittar på'-tråden, för jag vet ärligt talat inte om jag vill se mer. Avsnittet funkar såpass bra på egen hand som en kortfilm, och jag är rädd att flera bara skulle leda till mer misär. Kanske någon gång, när jag känner mig modig.

 

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
18 timmar sedan sa Hikari no Hohenheim:

Nåja, där såg jag klart på Sword Art Online. Mest för att kunna hänga med när Abridged-varianten kommer ikapp. Och o, vad jag är nyfiken på hur de kommer att fixa storyn i Alfheim-arken, för originalet var helt skrattretande dåligt.

Fixa? Vad menar du?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
1 timme sedan sa Sceleris:

Fixa? Vad menar du?

Till skillnad från många andra Abridged-serier, som mest bara försöker vara roliga, gör SAO-ditot mycket för att fylla igen dumma missar i storyn och ge karaktärerna mer djup, såpass att det faktiskt blir en bättre serie överlag. Plus att den är rolig.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
59 minuter sedan sa Hikari no Hohenheim:

Till skillnad från många andra Abridged-serier, som mest bara försöker vara roliga, gör SAO-ditot mycket för att fylla igen dumma missar i storyn och ge karaktärerna mer djup, såpass att det faktiskt blir en bättre serie överlag. Plus att den är rolig.

Jag vet inte vad du menar med "Abridged-serier".

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
13 timmar sedan sa Sceleris:

Jag vet inte vad du menar med "Abridged-serier".

En "Abridged Series" är en omklippt, omskriven och omdubbad version av en animeserie gjorda av fans för komiskt syfte. Det började med Yu-Gi-Oh: The Abridged Series nån gång 2009, och blev sedan ett superpopulärt koncept som kopierades hej vilt, med varierande resultat. Nuförtiden kan man väl hitta en "The Abridged Series" till de flesta populära serier, men just Sword Art Online skiljer sig från mängden med sina oproportionellt stora produktionsvärden. Dragonball Z Abridged är också en pärla.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Aha! Nu när du säger det så har jag ju sett lite av en "Yu-Gi-Oh Abridged" för åratal sedan. ("Inget för mig", är nog det vänligaste sättet att uttrycka mig på. 😅)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har fått ett animesläng på sistone och tog en glutt på Intervjuer med Monsterflickor. I en värld där fantasivarelser från sägen är vanliga människor och har integrerats i samhället finns en högstadielärare som fascineras djupt av dem. När han råkar på flera stycken på skolan där han undervisar blir han deras outsagda mentor och hjälper dem att komma underfund med sina situationer samtidigt som han lär sig om dem.

Den var rätt söt och kulig. Det finns alltid något nytt att prata om när karaktärerna jämför gamla sägen med hur flickorna fungerar just nu. Men... suck. Jag bäddar som vanligt för besvikelse eftersom:

Spoiler

Lärarna hinner aldrig bli ett par. De lyckas inte ens flörta så mycket. Det är ensidigt från början till slut. Jag borde egentligen sluta hoppas på romantiska framsteg i såna här serier, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill att folk ska lyckas med kärlek :manlytears:

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Animé har omfamnat mig åter!

Min senaste favoritserie heter Tesagure Bukatsumono. Vid första anblick ser det nästan ut som en vanlig skolserie (fast 3D), men snart blir det tydligt att den fjärde väggen inte existerar. Som om inte det vore nog så består en stor bit av varje avsnitt av helt improviserade konversationer mellan skådespelarna där de försöker hitta på roliga skruvar på vissa teman (i början bara skolklubbar). Jag har länge gillat att lyssna på radioprogram och se på live events med röstskådespelare, så det här är redan naturlig underhållning för mig. Som extra bonus så är karaktärerna animerade med skojiga rörelser och ansiktsuttryck. 10/10 brödrostar. Längtar efter en fjärde säsong :shappy:

Jag har även rusat mig igenom första säsongen av JoJos Bisarra Äventyr. Den är fruktansvärt... egen. Jag såg första avsnittet för nästan ett år sen tillsammans med några vänner och det var mycket mer vanilla än jag väntade mig, men snart nog visar serien sina tokiga gaddar. Hjältarna tar jättestora skador mitt i en fight och skurkarna kan göra groteska saker med sina kroppar. Det blir som en blandning av body horror och action. Fast det jag nog tycker är mest eget är alla supermuskulösa män med feminin hållning. De ska hela tiden posera med kroppen böjd i mjuka men vida kurvor. Det är svårt att titta bort ifrån...

En grej som skulle kunna vara ett stort minus är hur långsam både handling och slagsmål är. När de slåss så tänjs tiden alltid ut så att alla taktiker och rörelser kan förklaras i detalj, och även plot-dialog kan vara övertydlig. Men (!) det räddas till stor del tack vare melodramat. Herrejösses, melodramat! Alla känslor är uppvridna till 11. I vanliga fall skulle det också vara negativt för mig, men här är det så pass överdådigt och med glimten i ögat att det är en fröjd att titta på!

Sannerligen den mest egna serie jag har sett. Och det finns flera säsonger kvar att se. Tyska soldater sviktar inte!

Redigerad av Volbla

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×