Hoppa till innehåll
Anime.se

Vilken anime såg du klart senast?


Skatan Milla
 Share

Rekommenderade inlägg

Har sett klart på två serier som ska utspela sig under den viktorianska eran. Men ingen av dom lyckas imponera på mig något speciellt och jag tänkte bara skriva lite kort om båda.

 

Dantalian no Shoka

DantaliannoShoka-01-Large33.jpg

 

En sak som den här serien hade men som man aldrig riktigt utnyttjade var en intressant handling om magiska böcker. Serien var episodisk så man fick aldrig riktigt förklarat för sig var böckerna kom ifrån och varför de behövde speciella personer som vaktade dom. Men om man ser förbi de så var en hel del av de äventyr som man bjöds på spännande men korta.

 

En annan sak som man tyvärr aldrig heller riktigt gav sig på var karaktärsutvecklingen av de två huvudpersonerna Dalian och Hugh. Båda behöll i stort sett samma karaktärsdrag igenom hela serien trotts att man lätt hade kunnat ge de lite mera mognad under resans gång.

 

Dantalian no Shoka är inte dålig, men det är inte heller något som jag kanske direkt skulle rekommendera om man nu inte är förtjust i just den här perioden. Det som dock fick mig att hoppas på den här serien var att den inte fick något ordentligt slut och att man kanske kan bygga vidare här ifrån vid något annat tillfälle om man vill.

 

GOSICK

GOSICK-12-Large04.jpg

 

Denna likt Dantalian hade en mystisk och spännande värld och handling att arbeta med som man lyckas med ganska så bra vid vissa tillfällen. Karaktärsutvecklingen är delad dock. Medan Victorique utvecklades sakta men säkert så förblev Kujou den samma som han var från första till sista avsnittet. Kujou var f.ö ett litet irritations moment kändes det som hela tiden han börja ropa på Victorique som hade svar på det mesta.

 

Serien handlar om olika fall där Victorique är som en Sherlock Holmes som löser de olika fallen med sitt lilla speciella sätt att lägga ihop saker och ting. Detta i sig är rätt intressant för det mesta men när Kujou jämnt och ständigt måste förlita sig på Victorique och aldrig försöker sig på något själv så blir det bara uttjatat i längden.

 

GOSICK kommer heller aldrig upp till några högre höjder tyvärr pga av missen med vissa av karaktärerna samt ett litet förhastat slut kändes det som. Men överlag så kändes denna kanske lite mer genomarbetad jämfört med Dantalian no Shoka. Båda var dock rätt så snyggt animerade överlag och behöver verkligen inte skämmas på den fronten.

 

 

Dantalian no Shoka - 6/10

 

GOSICK - 6,5/10

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Steins;Gate

SteinsGate-OP-Large04.jpg

 

Wow... vilken resa rent ut sagt. Från det första till det sista avsnittet satt åtminstone jag som trollbunden och det var ett tag sedan jag fick en sådan kick av en serie. Utan att överdriva så är det här nog 2011 års bästa serie för mig så här långt. Men jag kan nog inte tala om serien för mycket utan att spoila det så jag gömmer resten av mina tankar.

 

Jag var verkligen skeptisk till de första två avsnitten men den hade något som gjorde att jag ville fortsätta att kolla men jag visste inte riktigt vad. Mystiken kring första avsnittet var självklart en av anledningarna till att jag vill veta lite mera. Men var också lite halvt skeptisk när man börja dra in konspirationsteorier och tidsmaskiner i bilden. Men istället för att bli avskräckt lyckades serien fånga mitt intresse när man började att experimentera med en mikrovågsugn. Sen var det kört och jag njöt verkligen av den första hälften som var en riktigt bra uppbyggnad i mina ögon för vad som skulle komma.

 

Allt som började så oskyldigt. Serien tog verkligen en hel omvändning sen mot hälften och gjorde som man fick magknip att se på vissa avsnitt. Jag led verkligen med Okabe som försökte komma på olika sätt att rädda Mayuri,

 

Sen kom några avsnitt dock som fick mig att tveka och trodde att serien skulle få ett tråkigt och icke värdigt slut. Visst att serien är en adaption på en VN, men var man verkligen tvungen att ta med dating delarna? De kändes verkligen påtvingade och jag gillade inte alls dom. Men man gjorde en bra uppryckningen mot de sista avsnitten och avslutade i min mening på ett bra sätt som även förklarade och knöt ihop alla trådar.

 

Jag älskade verkligen tillslut den första hälften av serien och gillade hur man märkte redan då hur Okabe tvekade om det verkligen var rätt att köra på med det som de upptäckt. Men som den nyfikna forskaren som han var så kunde han bara inte sluta. Den andra hälften är jag mer delad till och tycker man hade kunnat skippa dating avsnitten som sagt men de kanske skulle fungera som en liten paus från allt kaos som hade hänt. Nåja de var kanske inte så att jag inte kunde kolla men de hade nog kunnat gjort något annat då serien i sig inte hade haft några tidigare tendenser till den sortens romantiska scener.

 

 

Jag skulle verkligen rekommendera den här serien till de flesta. Jag tror dock att detta är lite som en hit eller miss för många. För att vara en adaption på ett spel också måste jag säga att jag är djupt imponerad och med tanke på att detta är en alternativ värld till ChäoS;HEAd så är det bara applådera Frontier Works som lyckades dra fram det bästa och det mest ur sin adaption, något som inte riktigt Madhouse lyckades med i mina ögon.

 

8/10 - Jag har egentligen inget att klaga på förutom ett par avsnitt samt vissa händelser som jag tycker drar ner helhets intrycket lite. Annars hade den verkligen allt som en bra serie ska ha.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Hanasaku Iroha

HanasakuIroha-09-Large36.jpg

 

Charmig, snygg och färgstark. Så skulle jag kunna beskriva serien med några ord. P.A Works har legat i för att få till den här serien helt klart och man kom ut med ett bra resultat i min mening som man ska vara stolta över. Visst hade den här serien också sina skavanker men det tar jag upp lite längre ner tänkte jag.

 

Ohana som är huvudpersonen i serien gör ett gott intryck på mig för det mesta men har en tendens också att kanske inte kunna greppa vissa situationer som man kanske ska göra och är ganska så enkelspårig i sitt tankesätt. Inget illa med det kanske då hon ändå växer under seriens gång och mognar faktiskt rätt så mycket. Som tur är så finns det också flera personer i serien som är där och stöttar och ger råd till Ohana och bringar liv till denna serie som verkligen lever på sina karaktärer när handlingen kanske inte riktigt finns där.

 

Om det var något som jag tyvärr störde mig på så var det Minko. Hon representerade kanske lite för bra en tonårsflicka med humörsvängningar. Visst försökte de visa på att även Minko har en god sida i sig och bryr sig om folk. Men när allting nästan bara handlade om hennes kärlek för Tohru så blev det lite väl mycket ibland och hon växte knappast med seriens gång när det gällde den biten, tyvärr. HanasakuIroha-16-Large12.jpg

Själva atmosfären i serien var riktigt härlig och att se hur de arbetade på Kissuiso var även det intressant. Att lägga manken till för det arbete man gör och brinna för det till hundratio procent är något jag själv kan relatera till och jag förstår många av tankegångarna när det kommer till hur man ska behandla gäster. Jag älskar mitt jobb och blir glad också när man ser personer i serien som också brinner för vad dom gör. Sen att kanske inte alla är lika hängivna kanske beror på hur långt man har kommit i livet i sig också och det är där Ohanas karaktär gör ett så bra jobb. Från att inte alls ha någon som helst erfarenhet av arbetslivet till att tillslut verkligen brinna för det hon gör.

 

Animationen i serien går inte av för hackor häller och det är ljusa klara färger som är där för att bringa liv till den här serien. Visst är det kanske inget häpnadsväckande i sig kanske men man får till det rätt med vad serien vill vara i mitt tycke.

 

8/10 - Bortsett från några avsnitt i mitten så tyckte jag serien höll en riktigt bra nivå hela tiden och tappade aldrig bort sig själv så att säga med vad den ville vara för något. Serien är nog inte för alla och saknar allt vad fart och fläkt nu innebär. Det här är en lugn serie med ett lugnt tempo där till och klarar man av det så tycker jag definitivt att man ska ge serien en chans.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tiger & Bunny

TIGERBUNNY-OP-Large06.jpg

 

Superhjältar i dagens filmer är överallt. Så en animeserie med samma tema borde väl funka? I fallet Tiger & Bunny så gör det faktiskt det. Utan att försöka låtsas som något annat så går man verkligen rakt på sak här. Man har till och med gått så långt att man gjort en sport av att vara superhjälte. Men att bara se på när hjältarna fångar tjuvar skulle nog vara extremt tråkigt och långdraget i det stora hela. Så för att ge serien och karaktärerna mera djup får man följa med och se männen/kvinnorna bakom masken.

 

Jag gillar verkligen också användningen av CG här som verkligen flyter på bra med resten av serien och känns inte alls konstigt eller onödigt utan ger serien faktiskt ännu mera glans känns det som. Att man även ser reklam lite överallt känns faktiskt inte heller onödigt eller dumt utan även det har sin charm och detta plus en hel del andra detaljer som man lagt ner tid på gör verkligen Tiger & Bunny till något speciellt.

 

De handlingar i serien man får följa känns dock en aning kliché, men man försöker att ge det sin lilla twist och man sitter spänt och väntar på vad som skall komma. Detta är nog något som borde passa den stora massan och sitter verkligen helt rätt i tiden också.

 

7/10 - Det var tyvärr lite väl kliché med vissa saker och man kanske hade kunnat gjort det lite annorlunda i min mening. Men sett till det stora hela är jag verkligen överraskad av den här serien på ett positivt sätt.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Macross Frontier: Avskedets vingar. Andra delen av två(.) i filmomstöpningen av TV-serien. Det tog ett år för att få veta om filmversionen var berättigad, och... njäe, inte riktigt. Kanske lite. Saker är annorlunda, karaktärer är annorlunda, slutet är annorlunda, men i grund och botten är det fortfarande Macross F, med alla plus och minus som det innebär. Det är en del läckra bilder, men animationen i allmänhet är inget att tappa hakan över. 3DCG:n är överallt, men efter ett tag så slutar man tänka på det. Inga av de nya låtarna var speciellt slagkraftiga, tyvärr. Det mest anmärkningsvärda var manuset, som inte bara var otroligt löjligt i vilka situationer som utvecklar sig, det var även lite repetitivt. De hade gott och väl kunnat korta ned filmen en halvtimme. En svag 6/10 kan den få. För, ni vet, Sheryl.

 

En liten, liten spoiler om filmen, om vad den erbjuder jämfört med TV-serien:

Spoiler
Kärlekstriangeln tar slut.

 

Jag antar att filmerna är okej för den som är nyfiken på Macross Frontier men inte har tid att se 26 avsnitt, men den som vill se Macross i allmänhet gör bäst i att se TV-serien från 1982 eller filmen från 1984.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Maryû senki (Människodrakarnas krig) var den medelmåttigaste bland medelmåttiga sent-åttiotals-OAV:er jag sett. Allting har gjorts förut, och allting har gjorts bättre. Jag vet inte hur många OAV-serier det finns om människor i åttiotalets Tokyo som bär på uråldriga förbannelser och slåss genom att förvandla kroppsdelar till djur, men man kan nästan kalla det för det sena åttiotalets "moé". Och i den genren finns det bättre saker, som den i sig inte alls särskilt bra Majû sensen. Det enda som stack ut på den dåliga vhs-rip jag såg var det korta andra avsnittet, som hade Hiroyuki Kitazume som animationsregissör.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 4 weeks later...

Ryokunohara meikyû är en OAV som bygger på en av många manganoveller av Kana Hoshino. För den som inte är bekant med Ryokunohara-universumet är handlingen lite tafatt berättad, i stora drag räddar en gymnasist ett barn som springer ut framför en bil, och dör. Hans kropp lever vidare, med ungefär halva hans personlighet kvar, medan pojkens andra halva går runt som ett spöke och söker kontakt med sin bror, ledsagad av någon svartsjuk andevarelse.

Storyn är ointressant, men intressant är att Narumi Kakinouchi (Vampire princess Miyu står som regissör, storyboardtecknare, animationsregissör och till och med som röstskådespelare. Teckningarna är fantastiska, och soundtracket är också riktigt poppigt. Lustigt nog är det delvis inspelat i Finnvox-studion i Helsingfors.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 weeks later...

FAEzj.png

 

Personligen har jag aldrig varit speciellt imponerad av Makoto Shinkai som berättare. Han har förvisso inte gjort så många riktiga animéberättelser -- förutom de allra kortaste kortisarna så är det ju bara En stjärnas röst, Den förlovade platsen bortom molnen och Fem centimeter per sekund man kan tala om, och jag har inte ens sett Den förlovade platsen.

 

En stjärnas röst var intressant som ett enmansprojekt som hölls ihop av idén om ett "långdistansförhållande" i ordets extremaste bemärkelse, medan de tre kortfilmerna i Fem centimeter kretsade kring några få personer och teman om fysiskt, känslomässigt respektive tidsmässigt "avstånd mellan människor". Båda baserar sin lockelse på en sentimental känsla och storstilat datorfärglagda miljöer (Shinkai var grafisk designer på ett TV-spelsbolag), men på bekostnad av intrig och karakterisering.

 

Jag har hört klagomål om intrig och karakterisering även angående Shinkais senaste film, Barn som jagar efter stjärnor (Hoshi o ou kodomo) och den har för stunden också lägre MAL-betyg än både Den förlovade platsen bortom molnen och Fem centimeter per sekund, men i mina ögon är det Shinkais hittills mest välrundade film.

 

Barn som jagar efter stjärnor tar sin början i 70-talets japanska landsbygd: Asuna bor ensam med sin mor som arbetar långa timmar på sjukhuset, vilket lämnar den tolvåriga flickan till att sköta det mesta av hushållsbestyren själv. Hon har dålig kontakt med sina jämnåriga, något som är både deras fel och hennes eget, och hon brukar mest leka för sig själv i skogen bortom en tågbro. I en gammal övergiven jordkällare har hon byggt upp ett litet skyddsrum där hon har böcker och matkonserver samt en hemmagjord radiomottagare, i vilken hon istället för en diod använder en blå kristall som hennes far lämnade efter sig.

 

När Asuna i sin radio hör en mystisk melodi är det början på en sommar som ingen annan. Hon träffar en främmande pojke, Shun, i skogen -- hennes första kärlek? --, stöter på monster och blir jagad av en organisation som är ute efter världens hemligheter. Tillsammans med en oväntad följeslagare påbörjar hon en resa till ett mytomspunnet land. Kanske går hon för att träffa Shun igen. Kanske är det en resa för att ta farväl.

X47hH.png

 

Jag säger att filmen är välrundad, men jag kan inte beskylla den för att vara bländande originell. Makoto Shinkais favoritfilm är Laputa, slottet i himlen, och det märks. Karaktärsdesignen bär influenser av Ghibli (med, tyckte jag, ett fläckvis 80-taligt minspel), miljöerna är lika lummiga och granna som i Miyazakis filmer, och detaljrikedomen är mycket hög. Asunas katt är som en kombination av Nausicaäs rävekorre Teto och Kikis katt Jiji, och filmen visar oss syner som påminner både om Nattgångaren i Prinsessan Mononoke och roboten i Laputa. En hel scen i filmen tycktes nästan tagen rakt ur Prinsessan Mononoke...

 

Detta kan vara den ghibligaste icke-Ghibli-film jag sett -- men det är ju i sig inte något dåligt, när resten håller god kvalitet. Shinkai har dessutom satt sin egen prägel på filmen. Inte bara filmens färgdesign, utan också sentimentaliteten och den ständigt underliggande känslan är fortfarande hans. Filmens tema är universellt och kommer att vara betydelsefullt för alla människor vid någon tidpunkt i sina liv: det handlar om att förlora någon och att släppa taget. Att inte kunna acceptera det är att gripa efter något ouppnåeligt -- som barn som jagar efter stjärnor.

 

Intrigen är i denna tvåtimmarsfilm mycket mer än vad den var i Shinkais tidigare filmer som jag sett, och mer invecklad än exempelvis Prinsessan Mononoke. Inte som att den skulle vara "svårförståelig", utan i bemärkelsen att det är fler element och platser och karaktärer, både till filmens fördel så väl som nackdel. Jag skulle inte gå så långt att säga att filmen inte är enhetlig på grund av det, men den är inte heller strömlinjeformad. Det finns partier som hade kunnat klippas ned och blivit mer kärnfulla, men den blev aldrig heller tråkig, med några bra jaktscener och stridsscener. Det var ett stort äventyr som kunde bära upp sitt tema.

 

Shinkais tidigare svaga karakterisering var i Barn som jagar efter stjärnor bättre, men inte perfekt. Asunas karaktär uppdagas för oss som bäst när vi får se hennes vardag och de val hon gör. Då får vi en implicit bild av hennes själstillstånd vilket låter oss förstå (vilket vissa missnöjda inte verkar ha gjort) varför hon blev så fäst vid Shun så fort och varför hon påbörjade sin resa. Desto sämre är de stunder där Shinkai är nästan pinsamt övertydlig. Han är ingen mästerregissör ännu -- men han lär sig.

 

Det var alltså en välrundad film. Förutom några osnygga lösningar och en känsla av att det hade kunnat göras lite tajtare så fanns det egentligen inget som jag vill klaga på. Barn som jagar efter stjärnor var "inget speciellt" -- bara ett spännande fantasyäventyr med hjärtat på rätta stället, och jag ser fram emot att se Shinkai växa som regissör ännu mer.

pPtO0.png

  • Uppröstad 4
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Eftersom det är helg bänkade jag mig i hemmabion och såg på Cityhunter: Bay City wars. Otroligt påkostad och välanimerad och något större handling än ett typiskt tv-avsnitt. För ovanlighetens skull lät manusförfattarna bli att göra vad man verkar göra i varje Urusei yatsura-film och även med jämna mellanrum i Cityhunter, nämligen att sätta Ryôs och Kaoris känslor på prov. Här var det bara pang-pang-action i trekvart. Väldigt kort för att vara en film, men på bio gick den upp tillsammans med Cityhunter: Miljondollarskomplotten så det blev väl en långfilm sammanlagt.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag upptäckte att det fanns en långfilm på God Mars, vilket tidigare gått mig helt förbi. Den bestod iofs mest av hopklipp av tv-serien, men eftersom den är en av de bäst tecknade tv-serierna som gjorts och filmades från början på 35 mm gjorde det inte så mycket. Dessutom var det trevligt att återstifta bekantskapen med Mars, Marg, Rose och inte minst Studio Z5:s animationskonst (Ghiblis gamla medhjälpare Telecom var också med på ett hörn).

 

Tydligen kom filmen till efter en namninsamling som drog in 100 000 underskrifter. I eftertexterna tackas de drivande i namninsamlingen. Runt hundra namn, och bara tjejer. Bara bara tjejer. Inte illa pinkat för en tv-serie som var till för att sälja leksaksrobotar, trettio år innan någon myntat begreppet "fujoshi".

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

biYhW.png

Kimi ni Todoke 2nd Season

eller

"Såpbubblor och regnbågar säsong 2"

 

Seriens första säsong föll undertecknad väl i smaken. Den var mysig, varm och hade en kvinnlig huvudroll som är något av det charmigaste jag har sett inom genren. Ett litet orosmoment var faktumet att man lät användandet av vissa element gå till överdrift vilket fick mig att vilja knacka både regissör och manusförfattare på axeln och påpeka att "less is more".

 

Trots överdrivet användande av en specifik sorts karaktärsutvecklande situationer och en något repetitiv berättarteknik lyckades serien charma mig rejält, mycket tack vare Sadako, förlåt Sawako, själv. Detta medförde att jag hade mer överseende med seriens tillkortakommanden än jag normalt sett skulle ha haft. Något jag tänkte efter att ha sett klart på den första säsongen var att man utan vidare hade kunnat avsluta serien där, vilket naturligtvis skulle förutsätta att man i källmaterialet de facto hade skrivit in ett slut istället för att göra som man nu gjorde. Jag var rädd för att ovan nämnda tillkortakommanden i en fortsättning skulle ta allt för stor plats utan att man skulle kunna väga upp med tillräckligt mycket eller tillräckligt bra utveckling av såväl handling som karaktärer och mycket riktigt - säsong 2 drog igång och det visade sig att mina farhågor besannades.

 

Noto Mamiko är tillbaka i rollen som Sawako och hon, likt serien i största allmänhet, är fortfarande lika charmig. Scenerna med den för serien nästan unika deformerade karaktärsdesignen är lika bedårande och en känsla liknande den man upplevde när man såg första säsongen infinner sig ganska snabbt. Problemet är bara att man inte bryter någon ny mark, över huvud taget. Det är nästan bara upprepningar av vardagsproblematik som vi redan har sett i första säsongen och handen på hjärtat nu, kan man verkligen säga att säsong 2 bjuder på någon egentlig utveckling över huvud taget? Det kan väl diskuteras men enligt mig har man bara förlängt serien och skjutit det uppenbara slutet framför sig för att bana väg för mer av exakt samma saker som fyllde säsong 1, med skillnaden att nyhetens behag har lagt sig och berättartekniken har blivit än mer repetitiv.

 

Något som missbrukas är faktumet att huvudkaraktärerna missförstår varandra, jämnt, hela tiden. Trots att de till och med vid ett flertal tillfällen säger rätt ut till varandra vad de känner så lyckas de tolka orden helt fel och dra stundtals idiotiska slutsatser. Att något som sägs låter för bra för att vara sant och att man då läser in en annan innebörd är okej, det kan hända och det är inget fel i att ha med något sådant i ett drama av den här typen, inte minst då man ser till Sawakos personlighet och hennes förflutna. När detta används in absurdum får det däremot en omvänd effekt, man börjar nästan bli irriterad på författaren och därmed även karaktärerna. Den färgglada stillbilden från säsong 1 när Sawako för första gången ler helhjärtat gjorde mig alldeles varm inombords och även om man redan där började överanvända den sortens scener så gick det inte till sådan här överdrift. Man märker tydligt att man genom att missbruka dessa scener med deras "såpbubblor och regnbågar" försöker skapa dramatik i scener där manuset inte klarar av att åstadkomma det på egen hand.

 

Nu låter det kanske som att jag bara är negativt inställd till säsong 2 men så är inte fallet. Serien är som sagt fortfarande varm och fluffig och karaktärerna är fortfarande charmiga men jag kan inte tycka annat än att den hade blivit mycket bättre om den hade kondenserats lite mer och gjorts mindre tjatig, alternativt att man hade skrivit in något i handlingen som faktiskt hade tillfört något vi inte redan hade sett. I slutändan är det väl ändå "mer av det goda" och visst når serien ett tillfredsställande slut, om än ett förutsägbart sådant. Det är nog emellertid något man får ta i en serie av den här typen och det är väl egentligen vad man som tittare kanske vill se när en serie som Kimi ni Todoke når sitt slut. Denna andra säsong hamnar ett snäpp lägre på poängstegen än vad den första säsongen gjorde, mestadels tack vare överdrifterna och upprepningarna.

 

5/10 - "Varm och charmig med en lysande kvinnlig huvudkaraktär. Vissa element missbrukas dock så till den milda grad att det slår tillbaka på serien som med lite mer nyans och dynamik hade kunnat knipa åtminstone en pinne till i protokollet".

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Min MAL-räkning slog över till 200 dygn och 800 avverkade animéer med hjälp av Nanaka 6/17 (2003), den tunna serien om en tråkig, pluggbesatt, cynisk gymnasietjej som råkar ut för... något, och regredierar till sitt glada och oskyldiga sexåriga jag (som tror att hon har blivit vuxen med hjälp av magi). Kan hennes barndomskamrat hålla henne ifrån att bli upptäckt av sin skolklass?

 

Det tog tio avsnitt innan jag kom på att det måste vara Hiroaki Sakurai som låg bakom, och mycket riktigt var det ju så. Hans komiska stil (t.ex. att figurer i blir superdeformering ofta geléklumpar och får vågformade ögon) ligger ganska nära Akitarô Daichis (även känd som "mannen Sceleris ofta blandar ihop med Jun'ichi Satô"), och de har arbetat tillsammans på bland annat Kodocha och Sexy Commando.

 

Nanaka 6/17 var en billig serie med lågflygande ambitioner som inte var särskilt rolig eller spännande eller rörande, så jag kan inte rekommendera den. Det var inte heller något speciellt dåligt med den, så jag avråder inte från att se den heller.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Nanaka 6/17 var en billig serie med lågflygande ambitioner som inte var särskilt rolig eller spännande eller rörande, så jag kan inte rekommendera den. Det var inte heller något speciellt dåligt med den, så jag avråder inte från att se den heller.

 

Jag gillade den där serien-i-serien om en magisk flicka och hennes magiska djur. Var det Madoka hon hette?

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Ibland får jag ett riktigt sug att se en viss serie även om jag bara har läst eller hört lite om den. Nu var det ett tag sen sist men strax innan jul ville jag se Toradora men sköt lite på det, tills för några dagar sedan. Oftast när jag får ett sådant "anfall" så blir jag verkligen uppslukad av serien och Toradora är inget undantag och jag var nog fast bara efter första avsnittet och ville inte gör annat än att titta på den (det var ett tag sen jag fastnade så för en serie).

 

Det jag gillade med serien var balansgången mellan humor och drama. Humorn var rolig men inte i samma klass som Detroit Metal City men ändå kunde jag komma på mig själv att jag satt och flinade även fast ingenting speciellt roligt hade hänt och jag hade även lite ont i kinderna efter att ha lett så mycket när jag tog en paus. Dramat gillade jag med men ibland kändes det onödigt tillkrånglat men ändå har jag lite förståelse varför det hände som det gjorde vissa gånger.

 

Något annat som serien lyckades med är karaktärerna som enligt mig kändes levande och inte lika enspåriga som annars karaktärer brukar lida av i den här genren. Av huvudkaraktärerna så hade alla en stund när jag gillade dem men också en stund där jag bara ville slå till dem och fråga vad de håller på med. En annan lite rolig sak är att jag gillade Taiga mest av de kvinnliga karaktärerna och i vanliga fall så är det inte den personligheten jag brukar gilla mest i serier.

 

Jag gillade verkligen serien och när allt var slut fick jag känslan av tomhet som jag ibland kan få efter att ha sett klart en bra serie och inser att det inte blir nå mer. En unik känsla som sagt men ändå är jag glad att den fick ett ordentligt slut och det är de gångerna jag är glad att jag tittar på animé.

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Ano Hi Mita Hana no Namae wo Bokutachi wa Mada Shiranai

11 avsnitt

 

Handling

En grupp barndomsvännar har glidit ifrån varandra efter att en av dem, Menma, dog. Några år senare uppenbarar sig Menma som ett spöke framför den gamla "ledaren" för gänget och säger att hon vill få en önskan uppfylld.

 

Genrer

Drama

 

Tankar

I egenskap av drama så lyckas den här serien med den allra viktigaste delen. Till viss del i alla fall. Karaktärerna. Åtminstone Jin-tan och Anaru känns som riktiga personer, och det är en fröjd att se deras inre konflikter och hur de reagerar på allt som händer. Resten av karaktärerna är acceptabla.

 

Utöver det har jag egentligen inte så mycket att säga förutom lite hårklyveri. I stort sett alla aspekter av serien är välgjorda. En grej jag märkte var ett smärre överflöd av inre monologer. Det bara snuddar vid att vara för mycket - det är inte tillnärmelsevis lika illa som i många andra dylika serier - men det var ändå lite mer än nödvändigt. Ett par exempel:

När Anaru försöker skrapa bort Menmas klistermärke på sitt gameboy så tänker hon "Jag älskar henne, men jag hatar henne."

När Menma gråter glädjetårar när de är tillsammans och spelar spel så tänker hon "Det här gör mig så lycklig."

Vi kan redan se de här känslorna för bildmanus och regi är utomordentliga, så en del inre monologer är överflödiga och något krystade.

 

Jag hade lite problem med hur serien artade sig emot slutet. Men det är spoilers.

Serien hade visserligen hela tiden en romantisk ton, och det har jag inga problem med, men det behövde inte bli en så inveklad kärlekstriangel. Jag hade inga problem med Anaru->Jin-tan eller Yukiatsu->Menma, men Tsuruko->Yukiatsu och Yukiatsu->Anaru blev för mycket för mig. Jag hatar när det skapas romantiska känslor mellan två karaktärer av ingen annan anledning än att de är olika kön. Och här var alla barn när det hela började. Kan de inte bara vara vänner? De enda serier jag kan komma på som jag tycker hanterar det här ordentligt är Genshiken och Chu-Bra, och det sorgliga är att Genshiken, vad jag hör, överger den idén senare, och Chu-Bra... är Chu-Bra.

Men inget av det är något vidare större klagomål. Slutet av serien visade lite för mycket tårar för min smak, jag föredrar mer subtilt drama om möjligt, men överlag var den fantastisk. Det här är något jag skulle rekommendera till icke-nördar.

 

28009l.jpg

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Under december har jag sett om Sailor Moon S, ett kärt återseende efter över tio år och första gången jag ser den på japanska. Då ansåg jag att det var den bästa SM-serien, och det anser jag nog fortfarande. Det är ett dreamteam med Ikuko Itô som animationsregissör, Kunihiko Ikuhara som serieregissör, Jun'ichi Satô som avsnittsregissör, Mukuos studio på bakgrunder och superbra röstskådespelare. Alla medverkande är varma i kläderna, balansen mellan humor och drama är perfekt. Helt klart värd sina 10/10.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Skg5y.png

 

Shinryaku!? Ika Musume

 

Uppföljaren till en av fjolårets stora uppstickare. Jag är väl bara en i raden av de som blev positivt överraskade av den första säsongen och även om jag inte hade några direkt höga förväntningar inför uppföljaren så såg jag i varje fall fram emot "mer av samma vara".

 

När säsong 2 satte igång kom jag på mig själv med att sitta där och undra lite över vad det var som hände. Det kändes inte som samma produktion och eftersom jag inte har tagit del av källmaterialet kunde jag naturligtvis inte dra några klara slutsatser men det kändes i varje fall som om det var en annan studio som låg bakom adaptionen. Så var dock inte fallet. Efter en snabb koll på nätet märkte jag att man hade bytt regissör, vilket naturligtvis kan påverka resultatet väldigt mycket.

 

Missförstå mig rätt, jag ogillade inte säsong 2 men produktionen kändes inte alls lika inspirerad, hungrig och, i brist på bättre ord, passionerad som den i föregångaren. Jag var fortfarande tillräckligt underhållen för att titta vidare utan att jag behövde tvinga mig själv att titta vidare men det var inget jag såg fram emot varje vecka. På sätt och vis var det "mer av samma vara" men betyget trillar dessvärre ner en pinne.

 

4/10 - "En helt okej serie med fortsatt charmig(a) huvudkaraktär(er) men här i en uppföljare som inte känns lika pigg och inspirerad som sin föregångare."

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Mawaru Penguindrum

Namnls-4.png

 

En helt klart lysande serie på 24 delar som verkligen öser på med handling, intressanta karaktärer, plot twist samt mera där till. Jag verkligen skeptiskt till serien, i kanske 10-12 minuter in i första avsnittet sen så vände verkligen allt med två ord: Seizon senryakuuuu!!

 

Va? Vad var det precis jag hade sett igentligen var första tankarna efter första avsnittet som verkligen inte gav sken av vad den var för serie till att börja med. Inte mycket klarna efter ett par avsnitt, men serien hade verkligen krafterna och det smarta upplägget att hela tiden bjuda sina tittare med ledtrådar i varje avsnitt som bar serien framåt. Jag själv uppskattade det hela väldigt mycket man ser även problemen samtidigt där säkerligen många kan tycka att det är svårt att hänga med när man hoppar rätt mycket i vissa scener och med olika tillbaka blickar. Men jag är glad att man inte tog någon genväg här och fegade ur, man körde verkligen i samma stil från början till slut.

 

Ett annat stort plus för serien är animationen som är riktigt vacker i stora delar. Huset som syskonen bor i är en riktig lek med detaljer och färger och man känner verkligen att de är ett hem där folk bor och är dagligen. Sen tycker jag faktiskt också att musiken i serien var passande många gånger och förhöjde stämningen mycket.

 

8/10 får serien av mig. Den är inte för alla det kan jag lova. Den bjuder in tittaren att vara med under alla avsnitt och man kastar verkligen inte bort något heller för den delen på något ovesentligt utan allt har relevans för att knytas ihop mot slutet.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

UN-GO

UN-GO-02-Large18.png

 

Första avsnittet av UN-GO var ruskigt svagt och lämnade verkligen en bitter eftersmak. Andra avsnittet lämnade en lika bitter eftersmak. Men vid tredje så... lämnade serien en bitter eftersmak. Den här serien kunde inte ha börjat sämre och det dröjde innan serien kom igång någorlunda. Inget kändes inspirerat och man förstod knappt varför man valt att göra en sådan intetsägande serie. Vad exakt sträva man efter? för "fallen" som man visade upp i början var verkligen platta och själva detektiv aspekten var inte synerlig överhuvudtaget.

 

Men man ryckte upp sig en aning mot mitten och det hela vart ändå till viss del intressant, även fast karaktärerna inte direkt övertygade i sina resonemang eller handlingar. Huvudpersonen Shinjuurou hade verkligen lyst med sin frånvaro och inte mycket ställdes faktsikt till rätta mot slutet. Inga, seriens demoniska karaktär saknade allt kändes det som då man inte fick mycket klart för sig om vad han/hon var för någon/något.

 

Ja, var det något som var bra med serien då? Jovisst. De sista avsnitten av serien vart ändå rätt så underhållande och ställde en hel del frågor till tittaren. Men frågan man själv kan ställa sig till serien är, var detta verkligen en detektiv-serie? De ville envisas om det hela tiden själva men man fick aldrig riktigt den känslan av det. Utan istället så löstes fallen oftast av att Inga ställde en fråga och så kunde Shinjuurou utgå efter den hur saker och ting hade gått till väga. Vilket tog bort väldigt mycket kring mystiken kring många av fallen och gjorde att man som tittare inte alls kände sig speciellt involverad i det hela och man brydde sig knappt om skurkarnas motiv, som för den delen oftast också var väldigt bleka.

 

Det har tydligen också kommit en film till serien som ska berätta om hur Inga och Shinjuurou träffades och hur allting börja, detta om något intresserar mig faktiskt då inget av de hela förklardes speciellt bra under serien.

 

5/10 Mäktar jag med att ge serien ändå. Den hade sina stunder mot slutet och trotts allt jag klagat på så kunde jag för det kolla vidare och till och med avsluta serien. Får hoppa att filmen förklarar saker bättre så kanske serien i sig blir mer begriplig.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Efter en snabb koll på nätet märkte jag att man hade bytt regissör, vilket naturligtvis kan påverka resultatet väldigt mycket.

 

Missförstå mig rätt, jag ogillade inte säsong 2 men produktionen kändes inte alls lika inspirerad, hungrig och, i brist på bättre ord, passionerad som den i föregångaren.

Jag hade precis samma känslor om Bläckfiskflickan 2. Mizushima, första seriens regissör, står fortfarande listad på andra säsongen, men som chefregissör. Han kanske står kvar som chef enbart i namn medan han överlät det riktiga arbetet åt en viss "Yasutaka Yamamoto" och egentligen lade sitt krut på typ Blood-C och Azazel-san (och kanske utvecklingsarbete på Another)...

 

Mizushima skrev dock avsnitt 3b, vilket jag också tyckte var det roligaste. Det är något fundamentalt roligt med Bläckfiskflickan som skadar barn utan att veta om det.

 

Första avsnittet av UN-GO var ruskigt svagt och lämnade verkligen en bitter eftersmak. Andra avsnittet lämnade en lika bitter eftersmak. Men vid tredje så... lämnade serien en bitter eftersmak. Den här serien kunde inte ha börjat sämre och det dröjde innan serien kom igång någorlunda. Inget kändes inspirerat och man förstod knappt varför man valt att göra en sådan intetsägande serie.

Tack, nu kan jag verkligen "droppa" den här serien efter bara ett avsnitt utan skuldkänslor.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Såg på Skip beat, igen! Den var lika bra som jag minns det :) 10 dangosar av 10!

Och så såg jag klart på Guilty Crown och jag skulle ge det en 8/10 dangosar för slutet inte kändes var i samma rytm som resten av serien men var annars tycker jag helt ok.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...