Hoppa till innehåll
Anime.se

Vilken anime såg du klart senast?


Skatan Milla
 Share

Rekommenderade inlägg

Jag såg ベルセルク 黄金時代篇Ⅱ ドルドレイ攻略 eller Berserk den Gyllene Generationen kapitel II Slaget om Doldrey igår på bio. Blev rätt besviken... inte alls samma känsla som mangan eller TV-serien. Musiken var inte heller speciellt bra. Det som var kul att se på bio var de vackra bakgrunderna som Studio 4C verkligen lyckats bra med. Trots att slaget om Doldrey var filmens huvudpunkt så var Zodds (livs)viktiga roll helt utelämnad i slaget mellan Guts och Boscogn.

 

Trots det tänker jag se kapitel III i vinter.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Såg klart på K-on säsong 2 igår som jag började att titta på för två år sedan när den sändes. Serien i sig är inte dålig men jag kände aldrig något engagemang för att titta vidare på den för i stort sätt samma sak hände i varje avsnitt, de drack te, åt godsaker och fumlade runt och såg söta ut. Det konceptet tycker fungerade mycket bättre på första säsongens längd som var 13 avsnitt men på 26 avsnitt så tycker jag att det blev en aning långtråkigt.

 

Ingenting jag direkt rekommenderar men om du är sugen på att se söta flickor göra söta saker utan att det visas massor med trosor och bröst så tja, varför inte.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Låter lovande. Jag fick nyligen hem ett paket innehållandes Perfect Blue såväl som Paranoia Agent och ska sitta och gotta mig åt dem ett tag till innan jag ser på dem. Jag blev också "hooked" på Satoshi Kon efter Tokyo Godfathers och Millenium Actress.

 

Själv kom jag mig för att se Hotarubi no Mori e häromkvällen och jösses vad bra den var! Definitivt bra utväxling för de 45 minuterna av ens liv som filmen tar i anspråk. Gillar man Toki wo Kakeru Shoujo eller allt tillverkat av Makoto Shinkai så gillar man nog det här också. Underligt att den gick mig helt förbi förra året när den hade premiär.

 

 

Ang. AnoHana: Jag tyckte det var en väldigt rörande och fin serie, ända fram till sista avsnittet när kreatörerna tyvärr tog i för hårt och korsade gränsen mellan rörande och fånigt. Fortfarande ett positivt anime-minne, men jag känner att den kunnat bli en riktig höjdare om de besinnat sig lite.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Såg också klart på Mystiska flickvännen X. Den bibehöll sin puttriga mysighet serien igenom, på ett sätt som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på att det var en gammal Doraemon-regissör som låg bakom. Bortsett från de yttre skeendena i form av salivutbyte och saxattacker var det inget som tydde på att serien byggde på en manga av Reach Ueshiba, som är patenterat galen. En sak som däremot stod ut var Urabes röst. Gud vad mycket den gjorde för serien och dess mystiska stämning.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 weeks later...

Kyss mig på ögat (Kisu wa hitomi ni shite eller nåt sånt) är rakt av filmatiserad Margaret-manga direkt till video. Och eftersom tjejer inte är målgruppen som betalar multum för laserdiskar är produktionsvärdena så låga att jag inte direkt grät blod för att det var en vhs-ripp.

Fröken Alldaglig drömmer att hon blir väckt av en prins kyss, springer till skolan med brödbit i munne (åtminstone nästan) och upptäcker att prinsen går i hennes klass. Ännu fler överraskningar följer, som när "prinsen" visar sig bo hemma hos henne eftersom hans föräldrar har fått en utlandstjänst och hennes mamma glömt att nämna att de ska få en ny inneboende.

Prinsen har en hund, och en död syster han saknar mycket. Och en slags flickvän, fast det är visst hans kusin, och i slutet ångrar han sig i sista minuten när han ska flytta till sin familj i Kanada och frågar chans på Fröken Alldaglig. Snipp snapp mangaslut.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Skolans superhjältetjejer (The gakuen chôjotai) är en lätt bortglömd och aldrig återutgiven OAV, så det är bäst att jag skriver några rader här innan jag själv glömmer bort den.

Tre skolflickor – en fin flicka, en klantskalle och en obotlig romantiker – har nyligen upptäckt sina psi-krafter och kan med nöd och näppe styra dem. En kan levitera (fast bara några decimeter), en är superstark (och skäms för det) och en kan teleportera (fast bara till det angränsande rummet, som när de teleporterar in i killarnas dusch). De ser det som sin uppgift att hålla skolan säker, men dras in i en komplott där skolans psi-klubb, ledd av en sliskig långhårig kille och en tjej med iskalla ögon, ska ta över hela skolan med sin privatarmé. Det blir lite Scooby Doo-mysterier och spring i trappor, lite strid i exodräkter och kläder som flyger. Regisserad av Satoshi Dezaki (Osamus mindre uppburne brorsa), som verkar ha varit killen man ringde när man ville göra en förglömlig OAV.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Yfuec.jpg

 

Ball serie?

 

Krönikan om pojken Hanada (Hanada Shōnen-shi) är en mycket besynnerlig TV-serie. Den kom 2002, bygger på en kort manga (4 volymer, plus en skriven och publicerad efter animén) från 1993, utspelar sig på japanska landsbygden kring 1973-1974, Backstreet Boys sjunger öppnings- och slutlåtarna, och är som en kombination av buset i Dennis (alltså Dennis the Menace), snusket i South Park och handlingen i Natsumes vänskapsbok (Natsume Yūjinchō).

 

I titelrollen har vi Ichiro (inte Ichirō) Hanada, ett nioårigt busfrö. Busfrö är kanske inte rätt ord – han är nästan en okontrollerbar plåga. Början till en vändning kommer när han efter ett hyss flyr undan sin "skitkärring" till mor och råkar i trafikolycka. Hans liv svävar i livsfara med en svår skallskada; först efter en utomkroppslig upplevelse kommer han till liv igen. Men efter olyckan har han börjat se döda människor... och de behöver alla hans hjälp!

 

I episodiskt format får vi i 25 halvtimmesavsnitt följa med när Ichiro hjälper många spöken med vad de lämnat efter sig på jorden, men samtidigt som sista äventyret var bra och Ichiro mognar en gnutta eller två, så får vi inget riktigt påtagligt slut, och det lider slutintrycket av. Det var inte mycket mer givande att se 25 avsnitt än 21 avsnitt. Handen på hjärtat är det inte heller en attraktiv serie. Karaktärsdesignen är nästan frånstötande, det är pastellfärger och enkla teckningar.

 

Tycker ni förresten att det är äckligt i animé exempelvis när figurerna är snuviga och det liksom hänger jättelångt? Krönikan om pojken Hanada är full med liknande humor, så extremt lättstötta personer ska kanske tänka sig för innan de ser den. Det är en burdus serie, men det är inte bara falla-med-ansiktet-före-i-hundskit-humor, utan även en hel del rolig dialog, en del som kommer i bara förbifarten; felsägningsrepliker som "prata inte om frukost när vi äter skit" (jag var inte ens säker på att jag läste rätt, men det gjorde jag!), och karaktärshumor: familjen Hanada är ganska hårda med varandra ibland.

 

All denna plumphet gör det lite extra bisarrt att höra en massa kära röstskådisar. Hōko Kuwashima, Megumi Ogata, Sayaka Ohara med flera hoppar alla in i bi- och gästroller; speciellt lustigt blir det att i rollerna som Ichiros tjocka mor och fula syster höra Mayumi Tanaka respektive Junko Takeuchi – mer kända för One Piece:s Monkey D. Luffy och Naruto:s Naruto! (Med deras röster brukar de oftast spela antingen pojkar eller åtminstone pojklika flickor.)

 

Trots att, eller kanske för att, Krönikan om pojken Hanada i mångt och mycket känns som animerad buskis, som har lagt bort alla pretentioner, så kan ögonen faktiskt tåras lite när Ichiro uppdagar något enkelt men tragiskt eller värmande livsöde som förkortats av den naturliga del av livet som kallas döden.

 

Det är kanske det mest besynnerliga av allt.

  • Uppröstad 4
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Nu när jag är lite på en Fullmetal Alchemist-kick efter att ha läst klart mangan så tog jag tillfället i akt och kollade på den senaste filmen: Milos Stjärna. Jag hade inte hört bra saker om den, men den var faktiskt bättre än jag trodde. Inget mästerverk precis; jag skulle klassa den i samma underhållningsnivå som lättromanerna, vilket ändå är godkänd underhållning, speciellt om man gillar Fullmetal Alchemist. Om inte annat var innehöll den massor av flashiga shonen-strider, vilket alltid ä roligt.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Jag har ofta hört goda saker om Baccano. Vad jag inte tror jag hört är hur fullständigt galen presentationen är. Baccano behandlar ett antal gangsterhistorier med övernaturliga inslag, och den gör det med en miljon karaktärer i flera olika handlingar som utspelar sig vid vitt olika tidpunkter, och serien hoppar hämningslöst fram och tillbaka mellan alla sina handlingar. Den tvingar tittaren att hänga med för att ha ett grepp om vad som händer, vilka alla är och vilka händelser som är ihopkopplade. Jag gillar det :)

Alla handlingar fortskrider egentligen väldigt långsamt eftersom det klipps emellan dem hela tiden, men av just samma anledning så händer det hela tiden saker. Hela tiden något nytt och spännande.

 

Jag tror inte jag har något konkret, tydligt klagomål. Å ena sidan var det kanske en för många galningar i rollbesättningen - folk som finner sin yttersta glädje i att mörda; folk som tror att de är gudomliga - men å andra sidan är nog maffian stället där man kan hitta dylika galningar. De är dessutom de fröjdsammaste karaktärerna att följa. Någon som Ladd Russo förkroppsligar Baccano. Så mycket blodsutgjutelse, men ändå så mycket humor. Spännt men roligt på samma gång.

 

Bara för att bryta min oskuld och för att jag hört det talas gott om den såg jag på Baccano som min första engelskdubbade anime. Det fungerade bra. Det var väldigt trevligt med passande dialekter, och kvaliteten var nog lika bra som den japanska dubbningen. Problemet är att japansk dubbning inte är bra. Animekaraktärer låter sällan som riktiga, vanliga människor. Deras röster, val av ord, hur länge de pratar och deras reaktioner på saker är oftast väldigt överspelat och syntetiskt. Ett fåtal karaktärer och stunder i Baccano överskred det, men i huvudsak kändes det väldigt anime. För det mesta är det nog inte ens skådespelarnas eller ADR-regissörens fel, men det är inte poängen. Poängen är att om det är lika bra på engelska som japanska så föredrar jag nog japanska, för jag märker de här tillkortakommandena mycket tydligare på engelska. Jag vill inte klaga för mycket på engelskdubbningen för jag är glad för att jag såg serien så, men nästa gång tror jag jag ser den på japanska.

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Efter att Voffe postat några bilder ur Soliton no akuma i "Gissa animén"-tråden var jag tvungen att titta på denna film jag aldrig sett, baserad på en roman jag aldrig hört talas om.

 

En taiwanesisk ubåt sänks av en mystisk fiende som avfyrar dödsstrålar. Strax efteråt dyker samma mystiska undervattensmonster upp vid en framtidsstad byggd ute i havet utanför Okinawa, förföljt av en japansk ubåt. Den osynliga fienden, döpt till "Serpent" av den japanska marinen, krossar pelarna som bär upp plattformarna staden byggts på och tusentals människor drunknar eller krossas i rasande höghus. En man som jobbar på en oljeborrplattform på havsbotten ber ubåten om hjälp och de skickar ut en räddningsfarkost, inte så mycket av humanitära skäl som för att skyla över sitt egentliga uppdrag – att spåra "Serpent". Snart nog avslöjas ändå hemligheten: "Serpent" är en levande våg, och vågen har vänner. Lyckligtvis är vännerna fredliga, vilket de berättar genom att hacka sig in i plattformens datorsystem och skriva ganska hjälplig japanska på datorskärmarna. Och sen blir det en jäkla soppa.

 

Som film sett (jag utgår från att det är en biofilm att döma av bredbildsformatet) är Soliton lågbudget, med hafsigt tecknade celler och primitiv 1998-CG. Och handlingen är så korkad att det känns som nåt ur Stargate. Men filmen hade ubåtar, och sånt gillar jag, och kommunikationen med en främmande varelse via datorn var åtminstone en liten smula intressant.

 

Att Yoshio Takeuchi, Osamu Dezakis rätt lågmälde lärjunge, får stå för regin känns som ett givet val, men jag föredrog hans tidigare verk som Hell target och Tvåtusen och en natt (Andromeda stories).

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag tog som vanligt tid på mig, men sista säsongen av Shakugan no Shana är nu klarsedd. Det var en ojämn färd. Det är några brister som gör att jag inte riktigt gillar den här säsongen lika mycket som de föregående. Den första är väldigt framträdande i mitten av säsongen. Shana har alltid varit relativt små och personliga historier som ägt rum i en mycket större värld. Vi har vetat namnet på alla karaktärer inblandade, och vi får intrycket av att dylika händelser äger rum hela tiden på andra ställen, om än kanske inte lika viktiga händelser som de vi bevittnar. Tredje säsongen gör en radikal ändring genom att starta ett fullskaligt krig mellan de två faktionerna. Stora slagfält där namnlösa karaktärer dör som flugor. Jag har egentligen inte några problem med att serien utvecklas åt det hållet, men det kändes väldigt förhastat och klumpigt. Det borde lagts mycket mer tid på att bygga upp till den handlingen. (Och gärna bättre animation på stora slagscener.)

 

Men det största problemet är bristen på motivation till karaktärernas handlingar. Det här är fallet i andra halvan av serien, och det är fruktansvärt frustrerande. Elakingen påstår att hans plan kommer resultera i goda saker för alla, men han förklarar inte hur. Just då verkar hjältarna motsätta sig honom av bara ren princip, eller om det kanske är vana. När vi faktiskt får en förklaring så verkar elakingen faktiskt vara välvillig (även om hans plan bara fixar hälften av problemen), men en kort stund senare fiskar hjältarna ut en anledning ur rumpan till varför det fortfarande är en dålig plan. I slutet består hela konfliken av okunskap och missförstånd. Istället för att bara sätta sig bara ned tillsammans och förklarar varför den andra har fel så håller alla karaktärer oförklarligen käften bara så att vi, publiken, ska få se dem slåss. De enda konversationerna som fortskrider medan de slåss är inte vad som faktiskt skulle kunna hindra konflikten, utan bara en massa irrelevant tjafs om kärlek och principer. I slutet

löser sig allt för alla i alla fall - det finns ingen antagonist-karaktär - men ändå fortsätter de slåss.

Poängen är att hela handlingen kunde ha lösts på en kvart om alla bara varit öppna med varandra, vilket de hade mången chans till att vara och ingen anledning till att inte vara. Om handlingen inte har någon riktig anledning till att finnas är det svårt att leva sig in.

 

Det dummaste är att vi faktiskt redan hade läskiga antagonister som inte behövde något riktigt resonemang till varför de gjorde vad de gjorde. De bara hade ambitioner som råkade förstöra världen. Låt dem ha en ny mästerplan precis som de andra säsongerna så kanske handlingen kan fortskrida på ett normalt, icke frustrerande sätt.

 

*suck* Nå, allt var inte fullkomligt hemskt. Handlingen är rätt intressant, även om den är omotiverad. Serien använder tidigare introducerade karaktärer jävligt väl, och alla stridsscener, superkrafter och karaktärsdesigner är häfiga. Den sista biten var också mer personlig igen än det stora kriget. Outani Kous musik är fortfarande fantastisk. Jag gillar att allt inte bara gick tillbaks till det normala i slutet, utan världen och omgivningen är väldigt annorlunda i slutet från vad vi såg i första och andra säsongen. Jag gillar inte att Bel Peol tar av sig sin ögonlapp :/

 

Ett acceptabelt avslut till serien antar jag. Det tillfredställde mig i alla fall på flera sätt som ren fanboy.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Min animekonsumption verkar bestå av Fullmetal Alchemist på senaste tiden, för nu har jag kollat klart på Broderluvan. Min kritik kvarstår: den är inte lika genomtänkt, subtil och välfylld som mangan den baseras på. Det betyder inte att den har sina bra stunder: animationen under striderna är oftast helt fantastiskt smarrig, och omgivningarna på det visuella planet har de jobbat hårt med. Dock faller serien lite grann på sin musik, som inte lyckas locka samma känslor som den första serien. I slutändan rekommenderar jag mangan alla dagar i veckan.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Lesbiska Medborgaren Naoko-san är något av en felbenämning. Bättre hade varit Lesbiska, Incestuösa Pedofilmedborgaren Naoko-san. En ova på ett avsnitt om utomjordingen Naoko-san som kommit till jorden... av någon anledning, och hon bor hos *vanlig flicka*. Standard, ointressant låtsashandling. Men jag tyckte faktiskt den var rolig. Mycket snuskiga skämt varav vissa faktiskt tog mig med överraskning. En del brytande av fjärde väggen. En tråkig tsukkomi i och med "huvudpersonen" den vanliga flickan, men henne går lätt att ignorera. Naokos röstis är också Arai Satomi (Kuroko i Railgun; Hata i Seitokai Yakuindomo) som jag avgudar. Hon låter så fruktansvärt osöt, vilket blir sött på ett vis.

 

Det som förvånade mig mest var inte att den faktiskt gick att se på, utan att den hade så mycket och så fin animation. Varför har den det? Nå, den är gjord av Ufotable trots allt, men varför är den gjord av Ufotable?

 

Jag såg på 2012-ovan. Det finns en från 2010 också, och vad jag vet inte om jag förstår varför de inte räknas som påföljande avsnitt i samma serie istället för två separata verk. 2012-avsnittet är i för sig väldigt mycket längre.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Mizu no Kotoba är en kortfilm på 9 minuter av Yoshiura Yasuhiro (Pale Cocoon; Time of Eve). Den är väldigt lik Time of Eve i att den utspelar sig på ett liknande litet kafé och har anspelningar till sci-fi och robotar. Som en proto-Eve, som om Yoshiura hade den historien i åtanke redan 2002.

 

Vi får se tre korta konversationer på kaféet, och några scener kopplade till vad som yttras. På 9 minuter hinner den inte vara så värst djupgående, men den lyckades nog så gott som möjligt och var trevlig nog för att vara värd tiden. Vad den saknar i tecknarkvalitet återgäldar den med animationsregi. Väl värd att se om man känner för en kort sci-fiberättelse.

 

 

 

Hotarubi no Mori he är en film på 40 minuter om en flicka som när hon somrar över hos sin morbror träffar en ande i skogen. Alltmedan hon växer upp så träffar hon anden igen varje sommar. Jag... vet inte. Jag kan nästan respektera den som en pseudo-Spirited Away, men den lyckas inte alls nå samma nivå av fantastiskhet eller inlevelse som en Ghiblifilm. Som kärlekshistoria tyckte jag den var väldigt långsam och händelselös, och som handling i allmänhet var den rätt pratig. Det känns som det finns så mycket mera meningsfulla och givande kärlekshistorier. Den här har inget djup, för karaktärerna har inga personligheter.

 

Men vad vet jag, den är trots allt rankad 24 på mal. Det känns väldigt mycket som en fantasi. Råka träffa på en snygg, snäll, mystisk kille och bara hänga med honom tills ni båda inser hur kära ni är i varandra. Lite som Twilight egentligen. Fast det här är inte alls lika dumt som Twilight. Som fantasihistoria håller den sig så enkelt som möjligt, och jag antar att den gör ett bra jobb om man tar den för vad den är. Jag är tyvärr ingen tonårstjej så... meh ¯\(¯ー¯)/¯

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Spontana tankar efter att ha gäspat mig genom 50 avsnitt Rymdkejsaren Godsigma: födelsedagsavsnittet (någonstans kring avsnitt 41) var det fulaste jag sett. Snart sagt varje serie från 70- och 80-talet har mellanavsnitt med lägre budget och därmed lägre animationskvalitet, men mediannivån på animationen i Godsigma är redan från början så erbarmeligt låg att när det kommer ett ännu fulare avsnitt måste man göra paus var femte minut för att tvätta bort blodet ur ögonen. Teckningarna ser ut som om animatörerna har gått i skola på 1200-talet, när perspektiv fortfarande var något okänt, och färgerna verkar vara lagda med första bästa penna man hittat i kritasken i pysselrummet på Toeis fritidsgård. Det värsta, och det gäller hela serien genom, är hur figurerna pratar vis-à-vis hur läpprörelserna är animerade. Karaktärerna kan vråla medan deras ansikten är helt stumma och munnen är stängd, för att sedan säga "Hai, kashikomarimashita" med läpprörelser som varar väl över halvminuten och som drar över i både nästnästa och nästnästnästnästa replik. Ibland är det så bedrövligt gjort att det är svårt att hänga med i vem som faktiskt pratar.

 

Trots det var inte serien helt dålig. Men den kommer inte i en enda scen över sitt absolut största handikapp - att vara skapad av Toei.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Det verkar som om huvudansvaret för God Sigma låg på saligt insomnade Academy medan Toei stod för insäljningen till tv.

 

Själv såg jag just Accel world EX 01, troligen den första i en rad av OAV:er som kanske, kanske inte bygger på den bokserie som tv-serien så slaviskt följer. Hur som helst är den att betrakta som en gaiden, för den utspelar sig i ett annat VR-spel än deras vanliga Brain burst. När Haru, Taku, Hime och Chiyu "accelerar" i den främmande världen får de därför en korsning mellan sina skolnätsavatarer och sina vanliga stridsavatarer. Och snacka om att Snösvart är vacker i sin blänkande bikinirustning! För en gångs skull får kärlekshistorian lite utrymme i handlingen också. Men mest av allt är AWEX en stunds moë för de som inte får nog av Accel world.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Kom att tänka på en grej i Accel world EX. Bilarna är ju datorstyrda, men uppenbarligen är det helt i sin ordning att åka motorcykel som en vettvilling?

 

En annan lustig grej är att det står el- och telefonstolpar överallt. Det gör det i Tokyo, och det skulle egentligen inte förvåna mig om de står kvar där om 30 år, men som framtidsvision är det lite klent tänkt. Infrastrukturen verkar vara betydligt bättre än dagens Japan i övrigt hänseende.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...