Hoppa till innehåll
Anime.se

Vilken manga läste du klart senast?


Dread
 Share

Rekommenderade inlägg

Nej nej, jag menar inte att det är bisarrt generellt, jag menar att den känns konstig för just mig. Jag vetefasen om jag "läst klart" en serie det senaste året.

 

Eller i och för sig, nu när jag tänker på det tar ju serier slut lite då och då i Afternoon också. Helvetesprinsessan tog ju slut häromsistens. Det är väl bara det att i Afternoon-bruset så blir det liksom inte det där pampiga DON DON DON DOOOOOON när serien tar slut; de liksom mest bara plupp.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Som för att motbevisa mig så läste jag "klart" Kei Tomes "Acony", som tog slut i septembernumret av Afternoon (vadå, jag sen?)

 

Däremot var det verkligen bara plupp. Acony är en episodisk historia om en gymnasist som bor i ett gammalt hyreshus som är hemsökt i kubik; fullt med knäppgökar, spöken, gudar och annat galet. Man vet inte riktigt var ens rum ligger och går man igenom en dörr kan man lika gärna komma ut på månen som på gatan. Och så puff helt plötsligt så har huvudpersonen odramatiskt bestämt sig för att flytta ut, och så "hej då". Det känns helt klart som om författaren bara ville göra något annat istället och ville ha ett "slut" på seriesidan för att kunna lämna det bakom sig. Personligen tycker jag att bo kanske jag hellre gjorde i grannhuset, men jag skulle fett gå till det där stället vareviga dag.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Vet inte hur många böcker Acony blev, men som den höll på i Afternoon nyss kan inte varit mer än max 2 böcker, och den hade hållt på tidigare, vet jag. Den var onekligen jäkligt ball faktiskt, är inte så jätteförtjust i Tomes andra saker, men när han ballade ur med Urusei Yatsura-artad humor blev det bra.

 

När alla nämner Blam! så kommer jag på att jag har förvisso inte läst den, men jag läser faktiskt Sidonias Riddare som går i Afternoon nu. Den är jäkligt ostadig och det är svårt att få grepp om den när man läser ett avsnitt i månaden, för Nihei hoppar som en galning fram och tillbaka och man måste fylla i som en galning själv, men den är jäkligt bra faktiskt. Jäkligt bra.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 1 month later...

wAXIp.jpg

Helen ESP (två volymer): Det finns inte mycket som är mer moé än en söt tjej som är döv, stum och blind, men, för tusan! Hon gör sitt bästa! Helen (uppenbarligen inspirerad av Helen Keller, en verklig döv-blind kvinna som för över 120 år sedan lärde sig kommunicera med omgivningen genom blindskrift och tecken skrivna i handflatan; det finns en animé) är en halvjapansk tjej som för fyra år sedan råkade ut för en bilolycka som berövade henne familj, syn, hörsel och tal. Hon verkar dock ha utvecklat parapsykiska förmågor -- bland annat kan hon prata telepatiskt med sin ledarhund. Det är 18 fristående berättelser om flickans vardag-och-inte-så-vardag, som varierar från något mörka till muntra till vackra. Samma tecknare som gör Franken Fran (genialisk/galen vetenskapsbrud/monster med makt över liv och död och förmåga till lemlästning och kroppsmodifikation, som lär ut läxor åt folk genom att bygga om deras kroppar i fristående kapitel), men Helen tyckte jag mer om än så länge (har inte läst så mycket Franken Fran). Helen är bedårande, men det är synd att berättelsen inte riktigt kommer någonvart. 7/10.

 

Short Cuts (två volymer): Skämtmanga på 1-2 sidor åt gången, mestadels dedikerat till absurditeter kring japanska fjortistjejer. Tecknaren kom in i den kommersiella mangabranchen efter alternativserieantalogin Garo, och i skämtstruktur och bildinramning känns den på ett sätt inte så himla "manga". Stundvis fantastiskt roligt, och härligt absurda grejer. Mest humor som den ska göras, men även en del grejer som nästan bara är urflippade, och slutligen en del skicklig referenshumor som är rolig på riktigt. 8/10.

 

(Läses vänster till höger.)

1VoYP.jpg

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 weeks later...

HleXb.jpg

 

Sundome: Aiba är en svag, fjantig femtonårig kille som aldrig varit kär. "Alla har väl sina egna kickar som de går igång på" menar han -- och in i klassrummet kommer Sahana, en späd tjej som tänder alla Aibas cylindrar. Därför börjar han ångra sig över klubben han är med i: Romantikklubben (typ i betydelsen som "äventyr" eller "en mans passion"), som pysslar med spöken och ufon och att inte ha sex (en klubbregel). När Sahana går runt och kollar in skolans klubbar, blir hon speciellt intresserad av Romantikklubbens onanimanual. Ensam med Aiba ber hon honom visa hur man gör... "men även om vi så är de sista på jorden så kommer jag aldrig att ha sex med dig." Det är början på deras knäppa sexuella förhållande.

 

Jag vill inte gå in i vilka fetischer eller situationer som avhandlas, men Sundome är en ganska pervers manga. Det är en sexkomedi med en underliggande ton av allvar och drama, och jag gillade Aibas uthållighet och karaktärsutveckling. Balansen var ganska hyfsad: komedin var smålustig (en stor del tack vare klubbens analsexbesatta föredetta ordförande -- se bild), och det dramatiska ledde fram till en slutpunkt som var förhållandevis fin och bitterljuv. Ganska bra för en snuskmanga. 6/10.

 

 

 

2011-01-12%2023.15.59.jpg

 

Peepo Choo: amerikansktecknad manga (tecknat av en amerikan, för japansk publicering), om en liten kille i Chicago som är besatt av "Peepo Choo", en japansk tecknad TV-serie, och plågas över att inte kunna vara sig själv. Därför blir han överlycklig när han vinner en resa till Japan, där ju alla går i cosplay och har sett Peepo Choo! Under tiden i Tokyos mörker urartar Japans gängkrig tack vare en USA-gangsterbesatt yakuza; och i dagsljuset vandrar en bitter tonårig fotomodell, desillusionerad över sexgalna utlänningar... Spelpjäserna är på plats för brustna drömmar, besvikelse, sex, våld, hopp -- och ännu mer sex och våld.

 

Tre böcker lång, stundvis makaber och proportionslös -- hur många serier visar män som är så stora att de i princip kan använda mindre män som kondomer -- och gör det? Depraverad men småkul. 6/10.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

uKDDY.jpg?7066

 

Lost+Brain handlar om Hiyama Ren som är en begåvad student som glänser vad han än gör, men känner sig också uttråkad och less på allt och alla omkring honom. Som påföljd inför ett skolevenemang får han nys om hypnotismen, i hopp om att det är förmågan han sökt testar han hypnotisten. Med hans nyfunna kunskap planerar Hiyama att forma en ny värld.

 

Handlingen kändes lite långsökt men ändå roande och intresseväckande. En del olika hypnostekniker förklaras också genom mangans gång och olika psykologiska synpunkter, vilket är kul (ett personligt intresse hos mig). Självklart är hypnosen överdriven och realismen går förlorad i handlingens gång, medan handlingen är väldigt linjär utan nämnnvärda vändningar och lämnar mer att önskas -- man behöver knappt tänka själv (precis vad som predikas i mangan!) eftersom allt läggs upp och förklaras på ett silverfat.

 

Större delen av karaktärerna är platta och endimensionella förutom enstaka få och Hiyama (som är en Yagami Light-klon). Rivalen, Itsuki Kuonji, utför sina små undersökningar men bidrar minimalt.

 

Handlingen, huvudkaraktären och tecknarstilen ger alla Death Note-vibbar. Om du inte har läst Death Note så råder jag att vända dig till den istället. Om så inte är fallet så går Lost+Brain an som kanske att återuppskatta den tidigare. Stor potential finns här, men uttnytjas inte och får den att kännas ogenomtänkt med ett hastigt slut. Lost+Brain är inte dålig, bara... medioker. 6/10.

 

oL2YX.png?9810

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 1 month later...

Kärlek, rån, Stockholm (ラブ×ロブ×ストックホルム) av Haruse Hiroki (晴瀬ひろき)

Jag läste den första volymen för cirka ett år sedan och tyckte att den var riktigt dålig. Ibland kändes det som att tecknaren hade läst en guide med tips på saker man inte ska göra om man vill att en berättelse ska bli bra och sedan gjort tvärt emot vad guiden föreslår. Det blev dock bara två volymer, så jag bestämde mig för att skaffa den andra också så att jag kunde få läsa slutet. Del två var något bättre; jag kunde läsa hela volymen på en gång utan att jag kände att jag behövde koppla av med något bättre. Det konstiga är att serien, trots alla sina brister, ändå har någon form av kvalitet; ibland började jag skratta, både när jag läste första och andra volymen.

 

Serien handlar om en kille som heter Sayama Jun'ichirō (狭山潤一朗) och läser på "yobikō" (finns det något vettigt svenskt ord för den skolformen?). Han tas som gisslan av en tjej vars namn man inte får veta; allt man får veta är att hon går under pseudonymerna Kazuha (一葉, från 5000-yensedelns Higuchi Ichiyō / 樋口一葉) och Ailuris (Αἰλουρίς/アイルーリス, grekiska för "katta"). Kriminella försöker få det att verka som att kattan har rånat en bank på hundra miljoner yen och Sayama och kattan tvingas rentvå henne.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Kärlek, rån, Stockholm (ラブ×ロブ×ストックホルム) av Haruse Hiroki (晴瀬ひろき)

Jag läste den första volymen för cirka ett år sedan och tyckte att den var riktigt dålig.

 

Trist att den inte är så bra i så fall, men vilken fantastisk titel! Jag hade nog också köpt den om jag hade sprungit på den titeln i affären.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Slam Dunk

En basketmanga som handlar om Hanamichi Sakuragi som är en bråkstake och känd för att alltför många gånger bli nekad när han frågar chans på tjejer. En dag träffar han en jämnårig tjej som tycker att han ska börja med basket på grund av sin längd och kroppsbyggnad men efter att han får höra att hon gillar en annan kille i basketklubben så börjar han hata sporten. Allt det ändras efter ett bråk om att basket är en fjantig sport med basketklubbens kapten och Sakuragi bestämmer sig för att gå med i basketklubben.

 

Serien är en typisk shounenserie med allt från powerups (utanför och på plan) till striderna, som i det här fallet är basketmatcher som förövrig var riktigt spännande och intressanta. Man får bekanta sig med en hel del personer i serien men man får inge större historia om deras liv utanför plan, förutom vissa tillbakablickar eller några få privata scener. Jag tycker att det är lite synd då jag fann vissa personer rätt så intressant och ville veta mer om dem. Serien hade även en hel del humor som jag uppskattade.

 

En riktigt bre serie som fick mig att tänka på Hajime no ippo(har bara sett animén) som har ungefär samma ingredienser som Slam dunk och som jag gillade väldigt mycket med. Jag funderar att ge den antingen 8 eller 9 men jag känner mig givmild idag så det får bli en 9:a.cou2x.jpg

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tänker inte fördjupa mig i Voices From a Distant Star som jag köpte från Scab för ett par veckor sedan, men denna är nu färdigläst. I stora drag kan man ganska enkelt säga att boken är väldigt, väldigt lik animen, men som folk tidigare nämnde så sträcker den sig lite smakfullt längre än sin animerade namne, något som hos mig var ett stort plus. Dessutom fick vi ju se lite hur flickan levde och bekantade sig med folket på det där enorma rymdskeppet hon bodde på, vilket var ett trevligt plus.

 

Tumme upp också för att omslaget är matt, vilket jag gillar grovt!

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Hikaru no Go

UKmFm.jpg

 

För ett par år sedan såg jag klart TV-serien och jag gillar'n starkt. Till att börja med, vad som är så fantastisk med den här mangan är att den lyckas ta ett tråkigt/utdraget brädspel och göra det oehört spännande. Förutom det så upptäckte jag såhär andra gången omkring att det är Takeshi Obata (Bakuman, Death Note) som tecknat serien, jag gillar hans stil och det är en stor anledning till att jag är dragen till serien.

 

Hikaru no Go handlar om den 12-årige Shindou Hikaru, en vanlig sjätteklassare, som en dag rotar igenom hans morfars vind och hittar ett gammalt Gobräde. När han rör vid brädet blir han besatt av en ande vid namnet Fujiwara no Sai som sedan fortsätter att förfölja honom. För tusen år sedan var Fujiwara no Sai en obesegrad mästare i Go och aspirerar att uppnå "Den Gudomliga Handen" och ber Hikaru om att återigen få spela Go genom honom, som i sin tur väcker Hikarus intresse och begåvning för spelet.

 

Handlingen är, i grund och botten, realistisk -- om man bortser från den uppenbara elefanten i rummet. Hikaru har fortfarande en lång väg att gå innan han spelar med de stora pojkarna (läs: proffs). Till skillnad från många andra mangor inom shounen-genren så håller sig denna jordnära och karakärerna utvecklas i vad som uppfattas som trovärd takt, utan ökad fallenhet för spelet från början. Det övernaturliga elementet utgör bara en liten del av hela kakan. Det som ligger i fokus i Hikaru no Go är Go-spelandet och relationerna mellan karaktärerna, de som förväntar sig action, romans eller få ord i pratbubblorna har kommit fel. Teckningarna från Obata får karaktärerna att komma till liv, dramat och spelandet ger bra karaktärsutveckling, stor spänning och tillräckligt med anledning att läsa vidare.

 

Att karaktärerna växer, både fysiskt och mentalt, under spannet av ett par år får läsaren att känna sig som en del av deras liv och bidrar sentimentalitet till handlingen. Då pratar jag inte bara om huvudkaraktärerna, utan majoriteten av karaktärsskaran har egna personaliteter, värderingar och strider att utkämpa som är lika intressanta. Den enda större bristen är slutet som lämnades lite otillfredsställande och jag kunde gott och väl läst vidare utan problem.

 

Kunskap om spelet är inte ett måste (du behöver inte ens tycka om det) för att plocka upp den här mangan. Allt som krävs är ett mindre intresse för handling full av suspens och intressanta karaktärer. 9/10 från mig.

 

Jag insåg nyss att jag borde läsa Onani Master Kurosawa igen, tumme upp för dig! :D

Kanske inte direkt det jag siktade på, men tack [20 dagar i efterskott] iallafall! ^^

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Till att börja med, vad som är så fantastisk med den här mangan är att den lyckas ta ett tråkigt/utdraget brädspel och göra det oehört spännande.

Go är tråkigt/utdraget? Nonsens!

Det är kul.

Fast en serie på ett brädspel? Det kan ju inte vara intressant ..trodde jag.

att det är Takeshi Obata (Bakuman, Death Note) som tecknat serien

Det är dock inte han som skrivit serien, vilket är den viktigare biten.

Det är Hotta Yumi som, på något mirakulöst vis, lyckats göra en serie om ett brädspel spännande och som är ansvarig för all den där karaktärsutvecklingen i serien, som du så vältaligt lovprisade.

 

Fast den är onekligen väldigt vältecknad, och i takt med att karaktärerna blir äldre, så lyckas han få de att se äldre ut, i samma takt...

Det är ett stort plus.

Handlingen är, i grund och botten, realistisk -- om man bortser från den uppenbara elefanten i rummet.

Nja, Hikarus förbättringstakt är lite väl orealistiskt snabb också, men annars håller jag med.

 

Fin recension av serien. Förutom bitarna där jag ovan nämnt, att jag inte gör det, så håller jag helt med.

Det är, förresten, en av mina favoritserier.

(jag tål dock inte animen)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Go är tråkigt/utdraget? Nonsens!

Det är kul.

Fast en serie på ett brädspel? Det kan ju inte vara intressant ..trodde jag.

Jag skulle säkerligen kunna spela och tycka om det. Det jag menade var att inte många västerlänningar känner till det, att mycket folk ser det som något gamlingar spelar och det tar lång tid att avsluta ett parti. "Spännande" skulle jag inte beskriva det som fristående brädspel, men underhållande får den.

 

Jag har inga kvalm att ge mig på manga/animé som handlar om brädspel eller spel överhuvudtaget, jag välkomnar dom.

 

Det är dock inte han som skrivit serien, vilket är den viktigare biten.

Det är Hotta Yumi som, på något mirakulöst vis, lyckats göra en serie om ett brädspel spännande och som är ansvarig för all den där karaktärsutvecklingen i serien, som du så vältaligt lovprisade.

Ja, för tusan. Att jag glömde Yumi Hotta skyller jag på att klockan var mycket. Men det är klart att det är hon som lyckats skapa intressanta karaktärer och borde lovordas mer. Obata bidrog förstås.

 

Nja, Hikarus förbättringstakt är lite väl orealistiskt snabb också, men annars håller jag med.

Tänk på att...

... när Hikaru fått upp intresset för Go spelar han varje dag mot Sai. Att Sai är en ande spelar ingen roll här, Hikaru blir fortfarande lärd av en av tidernas bästa spelare och absorberar spelstil och kunskap. Det är mycket hårt arbete inbakat mellan raderna, han sitter inte och rullar tummarna och blir bättre automatiskt. Så tolkar jag det.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Det jag menade var att inte många västerlänningar känner till det, att mycket folk ser det som något gamlingar spelar och det tar lång tid att avsluta ett parti.

Det stämmer iofs ...fast diverse Go-föreningar/-förbund försöker ändra på det och Hikaru no Go har onekligen också hjälpt, på den punkten.

"Spännande" skulle jag inte beskriva det som fristående brädspel

Jodå, men mest om man själv är involverad i partiet.

Dock skulle jag inte säga att det är mycket av en åskådarsport.

Tänk på att...
... när Hikaru fått upp intresset för Go spelar han varje dag mot Sai. Att Sai är en ande spelar ingen roll här, Hikaru blir fortfarande lärd av en av tidernas bästa spelare och absorberar spelstil och kunskap. Det är mycket hårt arbete inbakat mellan raderna, han sitter inte och rullar tummarna och blir bättre automatiskt. Så tolkar jag det.

Javisst, men det tog jag i åtanke. Det är ändå lite väl snabbt, för att vara helt realistiskt.

 

P.S. Vill du pröva på spelet, så kan du lära dig reglerna här och sen spela här D.S.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 weeks later...

kekkaishi, den höll sig på en jämn nivå genom hela mangan. Jag är väldigt nöjd med serien, slutet var helt okej, även om man skulle velat ha lite mer information om vissa saker. Men ja det är en shounen serie, gillar man läsa One Piece, DragonBall, Bleach, Naruto eller liknande så gillar man definitivt denna.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...