Hoppa till innehåll
Anime.se

Anime sommaren 2011


wilfried
 Share

Rekommenderade inlägg

Har gått en vecka nu snart sedan de flesta av sommarsäsongens avsnitt kommit och har hunnit beta av några stycken. Blood-C och Usagi Drop skrev jag lite om deras första avsnitt i respektive trådar. Men tänkte lassa av några tankar kring ett par andra serier också här.

 

Ikoku Meiro no Croisée

Ett okej första avsnitt som inte alls visade sig vara så irriterande som jag hade trott från början att de skulle vara. Sockersöt japanska som kommer till Paris under 1800-talet kan visa sig bli lite intressant ändå. Inget annat är det dock som sticker ut något speciellt förutom situationen och kan bara hoppas på att de kan göra något intressant av det här.

 

Kamisama Dolls

Oj, här var det något oväntat och intressant. Öppningsscenen får en att fundera lite sen kickar det igång, eller inte. Det såg nästan ut som det skulle bli en ganska så generisk serie (vilket den fortfarande kan bli) men den tog sig en liten vändning och både handlingen och karaktärerna lämnade åtminstone mig till att vilja veta mera så jag ser verkligen fram emot andra avsnittet. Vibbar ala Higurashi kan man nog lätt få efter första avsnittet om det nu skulle vara något som lockar också.

Kami-sama no Memo-chou

Hmm, nja. Vet inte riktigt hur jag kommer att gilla den här serien eller inte. Första avsnittet som var på två delar lämnar mig med ganska så blandade tankar om fortsättningen. Inte en ända karaktär kändes speciellt intressant förutom kanske en viss major. Huvudkaraktären var den typiska killen som blir indragen i något av en ren slump verkar det som. Hans liv är tråkigt annars tycker han själv och det hela känns rätt så uppenbart vart det kommer att sluta. Men jag kommer nog kolla vidare ett par avsnitt till och hoppas på att det kan vara några spännande avsnitt.

 

Mawaru Penguindrum

Oj vad hände här? Från första stund tror man kanske att detta ska bli lite av en snyfthistoria med en sjuk syster med en konstig och obotlig sjukdom samt ett par tvilling bröder. Utan att avslöja för mycket så var det ett intressant första avsnitt faktiskt och rekommenderar det starkt för folk som gillar när det är lite konstigt.

Mayo Chiki

Hehe, den här kanske inte kommer tilltala många och är ganska så uppenbar hur det mesta kommer att utspela sig. En kille med tjejfobia som börjar att blöda näsblod så fort en tjej rör vid honom upptäcker en hemlighet som måste bevaras till varje pris. Nä den här serien kommer nog inte att sticka ut speciellt mycket men eftersom en annan är torsk på harem-genren så bara måste jag se den här. Inget jag skulle rekommendera för folk som är trötta på Skola + Harem.

 

Natsume Yuujinchou San

Tredje säsongen och allt är sig likt föregångarna. Har man inte sett tidigare säsonger spelar det nog ingen roll tycker jag då det är en lätt serie att komma in i. Frågan är nog bara hur länge till de kan hålla på med det här. Visst är det nya Yokais (väsen) med nya förutsättningar hela tiden men det börjar nästan kännas lite tråkigt, men bara nästan då jag fortfarande verkligen älskar tempot och karaktärerna. Kommer nog se klart denna säsong med utan att troligen få lyfta nå speciellt på ögonbrynen.

 

Har inte riktigt koll på vad som är kvar för mig att kolla in av sommarsäsongen men känner mig ganska så nöjd ändå med utbudet så här långt och har ändå nu efter bara ett avsnitt på alla serien ett par säkra kort.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Femte ut: YuruYuri. Baseras på en manga från en yuritidning (lesbianism) för vuxna män, så jag tycker väl inte att det är helt orimligt att hoppas på en yuriserie. Dessa förhoppningar flög ut ur fönstret så fort det uppdagades att huvudpersonen var en tjej som just skulle börja högstadiet. Ja, okej, 13 år är väl inte omöjligt, men om de skulle köra på lesbiska trettonåringar så skulle det väl antingen bli helt menlöst eller så skulle det bli obehagligt. Som serien visar så har kan man dock vara menlös UTAN att ha ett tydligt lesbiskt tema. Fast det är väl lite sött, antar jag. Vet inte varför, men jag börjar tänka på Ichigo Marshmallow. Kanske designen, med de runda ögonen. Det är då inte speciellt mycket för registilen, fastän regissören av YuruYuri har regisserat avsnitt av Ichigo Marshmallow. Ichigo Marshmallow hade lite bättre humor, och framför allt så hade de Miu.

 

Nåväl, det var en besvikelse, men jag gillade de två tjejerna i Akaris klass som var som hund och katt. Man ser dem i scenen där Akari och hennes nya klasskamrater presenterar sig för varandra: man hör inte deras namn, men man får en liten bild av vilka sorts figurer de är, så de känns inte riktigt som stödjande biroller, men inte som rena färglösa bakgrundsfigurer heller. Det är som att de är huvudpersoner i en serie som går parallell med YuriYuri men som vi inte får se. Höjdpunkten var ungefär halvvägs i avsnittet: ett kort klipp visar att det har gått en vecka sedan skolstarten, och huvudpersonen Akari och hennes nya vän och klasskamrat säger att de ska gå till klubben de är med i. Bara en liten etablering som visar att det har gått en vecka och skolan just har slutat. Men i hörnet av bilden så står de två tjejerna som är osams tysta och skjuter blixtar på varandra med ögonen (med ljudeffekter) utan att det läggs någon fokus på det. Jag var tvungen att skratta. Kanske lite lågt på grund av besvikelsen, men den får inledningsvis 5/10. Jag kommer dock att fortsätta titta, i förhoppningen att de två bråkande bakgrundsfigurerna får en karaktärsutveckling "off screen". (Ja, det har gått så långt att jag tittar på animé för att se karaktärsutveckling som man inte får se!)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Sjätte ut: Fröken Morita är tystlåten, TV-versionen. I princip samma som OVA-versionen, fast i treminutersavsnitt. Helt obetydlig serie, men 5/10.

 

Sjunde ut var Usagi Drop, men den har ju en egen tråd.

 

Åttonde ut: Nr. 6. I en framtidsstad ("Nummer 6") lär en högintelligent tolvårig kille, som är på raka vägen till samhällets elit, känna en mystisk grabb på flykt från lagen. När så många andra serier är jobbigt överberättande (med figurer som på ett otrovärdigt sätt berättar saker för andra karaktärer som dessa redan vet, för tittarens skull) så har Nr. 6 en lite annorlunda infallsvinkel: man får inte veta så mycket om vad som händer eller vad serien faktiskt kommer att handla om. Inte som att det händer en massa saker som är ett mysterium i nuläget, utan att det inte händer så mycket alls. Men det är fint att titta på! Det ser smått fantastiskt ut när det prasslar i trädens varenda lilla löv och molnen ändrar skepnad flödesvis och regnet smattrar mot rutan. Det är inte det enda: design och animation håller typisk Bones-klass. Utan tvivel en kvalitetsserie, och jag vill gärna se var dessa två pojkars vänskap kommer att ta dem. 7/10.

 

Nionde ut: Mayo Chiki. Med regi av Keiichirou Kawaguchi, regissören av Nyan Koi, kommer något så unikt som en snuskig romantisk komedi: här handlar det om en butler som ser ut som en tjej. Nä, det är inte Hayate (även den med regi av Kawaguchi), denna gång är det en tjej, fast i hemlighet. Berättelsen är nämligen som Maria Holic med omvända kön, förutom att killen inte är gay. Med denna framläggning så kanske ni förstår att det inte är en särskilt unik serie. Det förstår ni också om ni ser Mayo Chiki i tjugo sekunder: det börjar med att snubben blir väckt av sin energetiska och våldsamma lillasyster. Jag ska inte dra upp resten av klychorna som ingen medelmåttig "romcom" bör vara utan, men de innefattar en kille som är "allergisk" mot flickor, en rik och snygg ung dam som är skoldirektörens dotter, en storbystad bimbo med (falska) djuröron, och alla typiska knep som talanglösa författare kräver för att få berättelsen dit de vill -- till exempel det gamla falla-på-en-tjej-och-ta-henne-på-brösten-tricket. Killen säger det bäst själv. 5/10, men jag kommer dock att se lite till, för att jag är fem år gammal och distraherad av glada färger.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tredje ut: Guds anteckningsblock (Kami-sama no Memo-chou). Lättromanbaserad serie[...]
Jaså? Jag hade för mig att det fanns någon koreansk serie bakom den, Hanŭ-nim ŭi memo-jang eller något sådant.

 

Första ut: Yuri yuri. Verkar ointressant. Ser nog på avsnitt två också för att se om den blir bättre, men blir den inte det, skippar jag nog resten.

Andra ut: Kamisama dolls. Verkade helt ointressant i början, men efter några minuter blev den plötsligt jätteintressant. Måste se resten!

Tredje ut: Usagi drop. Verkar jätteintressant. Jag gillade repliken i slutet: "Säg inte farbror! Det är du som är faster!"

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jaså? Jag hade för mig att det fanns någon koreansk serie bakom den, Hanŭ-nim ŭi memo-jang eller något sådant.

 

Första ut: Yuri yuri. Verkar ointressant. Ser nog på avsnitt två också för att se om den blir bättre, men blir den inte det, skippar jag nog resten.

Andra ut: Kamisama dolls. Verkade helt ointressant i början, men efter några minuter blev den plötsligt jätteintressant. Måste se resten!

Tredje ut: Usagi drop. Verkar jätteintressant. Jag gillade repliken i slutet: "Säg inte farbror! Det är du som är faster!"

 

Jag har sett samma serier som Anonym2, och i samma ordning. Och jag tyckte ungefär likadant om serierna också. Vilket sammanträffande! :reallyhappy:

 

Fjärde blev Natsume Yujincho. Det var visserligen en fortsättning av en serie som redan har gått ett par säsonger, såjag började titta på första avsnittet. Jag har sett fem avsnitt nu, och än så länge är jag nöjd. Det blir nog så att jag kommer se klart hela.

 

Femte blev Cat God. Den handlade om kattgudar som kommer och flyttar in hos människor. Jag fattade ingenting av seriens handling, och det kändes som om de försökte kompensera för handlingen med att förse huvudpersonerna med kattöron. Jag kommer inte att följa Cat God.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag väntar ivrigt på nästa avsnitt av Idolernas herre. Inte för att den var vältecknad (för det var den inte, den var rätt medioker), inte för den engagerande handlingen (vilken handling?) och inte för de spännande personligheterna (12 personer på 25 minuter ger inte mycket utrymme för karaktärsutveckling). Jag vill helt enkelt känna att jag är med i den stora skara som älskar sina idoler, och idolerna i im@s är bättre och sötare än persongalleriet i de flesta bishôjoserier. Upplägget med en fejkad dokumentär var ju också lite roligt, frågan är hur serien ska fortsätta när filmaren lagt ifrån sig kameran.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Femtonde ut: Mawaru Penguin Drum. Mitt första intryck var att det här kunde vara lite som Drömkäkare Merry -- en löjlig originalberättelse gjord lite mer seriöst och "realistiskt", men njä, det var för konstigt för en sådan infallsvinkel. Till exempel så är folkmassor representerade med ikoner som från toalettdörrskyltar och liknande. Serien handlar om två bröder och en sjuklig syster som blivit frisläppt för att få tillbringa den tid hon har kvar med sin familj. Tillsammans bor syskonen ensamma i ett sunkigt men otroligt färgglatt hus. Själva stilen på bakgrunderna hade kunnat vara ett hinder om serien hade velat vara mer "realistisk" än stiliserad, med lite mer skissartade, målade kvalitéer, men det må sägas att serien åtminstone har en inspirerad art director -- syskonens hus är översvämmat av krimskrams som är ganska talande för hur de bor. Men när konstiga pingviner kommer in i bilden så vet jag inte riktigt vad jag ska tro att det är för slags serie. Blir det en typisk småknäpp men medelmåttig (om än med hyfsad regi) romantisk komedi som inte får ett ordentligt slut igen?

 

Plötsligt börjar en helt jäkla urflippad scen som får mig att tänka att de verkar vara ute att göra något slags 2011 års version av Flickrevolution Utena, men det kommer väl bara att bli pannkak-... Och det är då det slår mig. Penguin Drum är ju förihelvete Kunihiko Ikuharas nya serie! Alla pusselbitar faller på plats! Allt från grannskolans grön-vita skoldräkter till sången som inleder knarkscenen till just den scenens kulmen och till avsnittets "vändning" i slutet. Det här är ju Ikuhara som är Ikuhara. Stark 6/10, denna måste följas. Jag väntar mig en modern saga (många tydliga referenser) med sexuell symbolik.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dantalian no Shoka

Nää, det här var inte speciellt bra. Det är svårt att säga exakt vad handlingen kommer vara med karaktärerna känns bleka och inte speciellt intressanta. Allt hänger nu på hur andra avsnittet utspelar sig, jag gissar dock på att en hel del kommer att bli förklarat då samt en liten slutstrid på slutet kanske för att avrunda allt.

 

[b

Mawaru Penguin Drum #2[/b]]Haha, den här serien fortsätter att överraska. Bröderna får i uppdrag att leta reda på en trumma som ska hjälpa deras syster att leva. Men att hitta trumman visar sig inte vara så lätt och istället upptäcker de en stalker. Intressant, frågan är ju bara var detta ska sluta, är det så att det kommer vara olika personer från gång till gång som bröderna måste hjälpa eller vad är meningen med det här? Aja, det är intressant som sagt och jag gillar det så här långt.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tionde ut: R-15. Serien utspelar sig på en skola som samlar "genier" från alla möjliga olika områden, varav huvudpersonen är ett "geni" på att skriva porrnoveller. Andra karaktärer är "genier" på uppfinningar, målningar, berättarröster, vara idolartister och så vidare. Det är med andra ord en dålig, fantasilös ursäkt för att kunna kasta ihop en bunt knäppa, endimensionella tjejer i snuskiga situationer, komplett med "köp Blu-ray-utgåvan!"-censur. Ful karaktärsdesign, tråkiga miljöer, dålig animation, plump och dålig berättelse. Seriens regissör Munenori Nawa (Nogizaka Haruka, Kiss x Sis, Fortune Arterial) verkar vara i skarp konkurrens med Atsushi Ootsuki (Kanokon, Ladies vs Butlers, Motto ToLoveRu) om vem som ska vara 00- och 10-talets sämsta animeregissör. Jag är generös, så 4/10 får den. Se den om du gillar serier som Kiss x Sis, Ladies vs Butlers och MM.

 

Elfte ut: En dag kommer demonernas svarta kanin (eller nåt, jag vet inte; Itsuka Tenma no Kuro Usagi, A Dark Rabbit Has Seven Lives) handlar om en snubbe som när han var barn ingick i något slags magisk pakt med en tjej, som sitter fast i någon annan dimension. Serien vill stå för magi, blod och snusk. Samt ful design och dåligt porrspelsskådespeleri (de hade kanske inte råd med några av drama-CD:ns duktigare röstisar som Marina Inoue och Daisuke Ono). Men trots detta blev jag lite, lite intresserad. Jag kommer dock inte att se vidare. Det är kanske inte riktigt säsongens sämsta, men den har utan tvivel säsongens värsta färgschema. Överallt en massa blå-röd-lila kräkframkallande blandningar. Urk. 4/10.

 

Tolfte ut: Double-J (avsnitt 1-3). Från skaparen av ligistskolserien Anfall! Cromartiegymnasiet kommer en serie om... söta skoltjejer som utövar "traditionella hantverk"? Inte lika knäppt och roligt som jag hade velat, men några skämt var kul. Det är dock en riktigt billig vektoranimationsserie med foton som bakgrunder. Det bäst animerade är slutvinjetten. Nåja, fyraminutersavsnitt slinker i alla fall lätt ner. 5/10.

 

Trettonde ut: The Idolmaster. Jag uppskattar också dokumentärupplägget, men det gick inte tillräckligt långt. Något mer som "avsnitt 00" av Haruhi Suzumiyas melankoli hade varit bra, något som inte går ifrån den subjektiva synvinkeln (kameran) hela tiden. Nåja. Som med Kannagi, Working och Ano Hana har A1 Pictures lagt ner lite mer energi på karaktärsanimationen (att faktiskt låta figurerna röra sig lite mer individuellt och naturligt, med lite "studs", jämfört med exempelvis stelheten i R-15), men som Iggy säger så är det ändå inte mycket att se på. Och angående handlingen (ett dussin aspirerande idoler presenteras) så får det mig mest att vilja se om Idolmaster: Xenoglossia, vilket var en under omständigheterna mycket mer anmärkningsvärd serie med mycket mer intrig, djupare karaktärer(!) och symbolik. 5/10Idolmaster, som jag inte kommer att se vidare på, annat än kanske avsnitt 2 för att se hur serien verkligen blir.

 

Fjortonde ut: Dantalians bokhylla (Dantalian no Shoka). Gainax bidrag till animesommaren. Jag fick ett bättre intryck av serien än vad Blå gjorde. Det handlar om en ung man som besöker sin magiboksamlande farfars hus efter hans död. Där finns en ung flicka, Dalian. Sen handlar det lite om magiska böcker som ställer till problem. Blå har rätt i att den fortsatta handlingen är oklar och att figurerna är outvecklade, men jag är lite optimistisk. En negativ utveckling de senaste åren är ju att en ny serie förväntas ha handling och karaktärer uppenbara från start, istället för att låta dem få lite mer tid på sig. (Canaan- och Hanasaku Iroha-regissör Ando har klagat på detta.)

 

Det kanske kan bli bra med lite mer kött på benen, och även om det inte är ett lika bra första icke-förklarande avsnitt som Nr. 6 så har Dantalian några goda egenskaper. Huvudpersonen Huey känns lite som en ung Indiana Jones (det verkar dessutom utspela sig efter första världskriget), Dalian spelas av den talangfulla Miyuki Sawashiro, och jag gillade sättet som Huey tog hand om Dalian i actionscenerna. Actionscenerna i sig, och allt annat för den delen, var inte särskilt imponerande, utan snarare på "bruksnivå". 6/10, fortsätter att se.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Sextonde ut: Dockgudarna (Kamisama Dolls). Ganska bra början. Hjärtslag, kryptisk text i katakana (som uppläst av ett monster eller nåt), ett robotliknande monster vaknar i bild, barn som flyr, monster som hjälper barnen, saker som sprängs. Klippningen gör det vid första anblicken svårt att säga vad som händer och hur snabbt, och jag visste inte ens om serien utspelade sig i nutid eller forntid. Efter öppningsvinjetten, en trallvänlig Chiaki Ishikawa-sång förlagd till bilder av stad kontra landsbygd som bryts upp i olika konstiga färgeffekter av några slags prismor eller skärvor (tänkte först att det kunde vara Masashi Ishihama nu igen), så förflyttar vi oss till nutidens Tokyo, där huvudpersonen anländer försenad till en universitetsklubbfest. Tillsammans med de andra så dricker han, som det visar sig är från vischan, öl och sjunger Linda Linda och spyr och försöker flörta med en tjej, och efteråt så hittar han och tjejen en mördad man i en hiss. Det verkar som att mördaren är en gammal bekant som vill ställa till besvär för honom -- med hjälp av monster...

 

Regissör är Seiji Kishi, som varit ganska kul i serier som Seto no Hanayome och Tentai Senshi Sunred och som balanserat humor, drama och action i Angel Beats. Dockgudarna är mer action, men Kishi får in lite humor utan att det förstör spänning eller känns malplacerat. Makoto Uezu är ojämn som författare men kan prestera lite bättre ibland, dock så vitt jag sett utan att någonsin lämna "B"-nivån helt. Jag tycker att det är helt okej här, en hyfsad balans mellan att berätta för lite och att berätta för mycket. Långt erfarne animatören Hideyuki Motohashi chefar för det visuella, och jag tycker att även om det är långt ifrån något animationsmässigt mästerverk så blir karaktärsdesignen respektabelt representerad i rörelse som stillbild, närbild som helbild.

 

Hur som helst, kanske lite klyschig utveckling, men inte mer än det mesta andra som sänds, och känns som en okej produktion. Det verkar finnas en grundkonflikt och oberättade förklaringar som kan driva serien vidare, så jag kommer att se den. 6/10.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Sjuttonde ut: Oräkneliga kattgudar (Nekogami Yaoyorozu, Cat God) känns lite som regissör Hiroaki Sakurais (bland annat Kodochas andra hälft, Di Gi Charat, Cromartiegymnasiet och fjolårets Ordföranden är en husa) svar på Bläckfiskflickan: en konstig filur, här en kattgudinna, som kommer till människornas värld och bedriver söt, oförarglig halvhumor med pastellfärgad animation. Det är dock inte en ren efterapning (även om kattgud Mayu likt Bläckfiskflickan gärna sitter hemma och spelar TV-spel), vilket kommer ganska naturligt ur karaktärsgalleriet. Bläckfiskflickan var en (bläck)fisken-ur-vattnet-berättelse om en ensam utstickare bland människor, och det handlade mycket om hur människorna runtomkring interagerade med henne. I Oräkneliga kattgudar så verkar det, fastän det utspelar sig i människornas värld, mest handla om olika gudar som ställer till knasiga situationer med sina gudakrafter. Inte så himla kul, och Bläckfiskflickan var ett snäpp mer kreativ och tidsenlig. 5/10, kommer att se för att jag gillar Sakurai.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

I del 2 av Idolmaster verkar manusförfattarna (det känns som om det är flera stycken som delar på bördan) bläddrat på måfå i kartoteket med färdiga manusidéer till 50-avsnittsserier. Tjejerna ska ta nya pr-bilder och Ami, Mami, Iori och öhh, tjejen med grodväskan får för sig att det som gäller är sex appeal, alltså stoppar de bh:n full med tennisbollar och sminkar sig treåringar. Det var lite kul när Sachi försökte förföra karlar i Ashita no Joe, men det var 1970 och hon är bara fyra år. Har de redan fått slut på idéer i andra avsnittet?

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

TheFluff antyder om de spoilers som finns på nätet. Att inte ha hört dem är dock inte så svårt som han tror, så jag döljer det för att ge alla chansen att vara ovetande. --Sceleris

 

Indirekt spoiler om Usagi Drop-slutspoilers

Usagi Drop låter ungefär som Koi Kaze - ja, fast utan incestbiten då. :D

assåååååååå... du har väl inte missat hur mangan slutat? Trodde det var omöjligt att inte bli utsatt för den spoilern.

Redigerad av Sceleris
  • Uppröstad 1
  • Nedröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Artonde ut: De magiska bröstens hemliga skriftrulle (eller nåt; Manyuu Hikenchou). Det är samurajtiden, men en samurajtid där bröst betyder allt; kvinnor "som saknar dem kan knappt räknas som människor" säger berättarrösten hjälpsamt. Central i berättelse är klanen Manyuu, som styr makten bakom ridåerna med sin hemliga svärdsteknik som kan manipulera bröststorlek. Serien följer Chifusa Manyuu som flyr sin hemby för deras grymhet, och bestämmer sig för att sprida bröstteknikerna till omvärlden.

 

Vad som följer är enorma studsande bröst och sexuella övergrepp. För att inte tala om övergreppen på tittarna. Även om Manyuu Hikenchou är bättre ihopsatt än R-15, så får den serier som R-15, MM och liknande att verka nyanserade och harmlösa. Jag tycker synd om röstskådisarna, varav en del jag ju gillar, och jag tycker synd om mig själv som såg det. Upphovsmännen bakom detta verk borde skämmas, och om du gillar det så borde du också skämmas. 3/10. Vidrigt.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

YuruYuri innehöll mindre Yuri än jag trodde, åtminstone första avsnittet. Det är som det redan är såpass inbakad i själva premissen så att det inte blir intressantare än "jaja, de är lesbiska, nu går vi vidare." I själva verket fanns det inte mycket i avsnittet som lockade - K-ON-kloner finns det gott om - fast jag blev lite paff när avsnittet helt plötsligt började handla om hur huvudpersonen skulle få mer närvaro som protagonist.

 

Såhär på landet blir det inte mycket anime, ändå tar jag mig tid att se ett avsnitt av serien som har "Yuri" i titeln. Vad säger det om mig egentligen?

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Uppföljning på YuruYuri, som i första avsnittet var en yuri-besvikelse men på ett sätt funkade, gav i avsnitt 2 desto fler vibbar när de två bråkande tjejerna tyvärr presenterades. (Hade gärna sett dem som en fortsatt bakgrundsgrej.) Fast det funkade också. Avsnitt 3 hade mindre yuri-vibbar igen, men lite av en fin vänskapsberättelse när Kyoko sov över. Och i avsnitt 4, som jag har pausat för att skriva detta, så åker de åtta tjejerna till stranden. Ibland sticker ett par extra händer in, som jag antog skulle vara lite "breaking the fourth wall", typ kameramannens eller publikens händer. Men sen räknade jag tjejerna i bild... Ett mysterium!

 

Någon idé här och där i varje avsnitt så blir jag nöjd av att följa en animé.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Nittonde ut: Appleseed XIII. Om krigarbruden Deunan och hennes cyborgpojkvän Briareos som flyttat sig från den postapokalyptiska ödemarken till en elitinsatsstyrka i den utopiska skyddade staden Olympus.

 

Den gamla scifi-mangan av Masamune Shirow, nu som TV-serie (eller är det en OVA-serie?)! Med samma dåliga cellskuggade 3D-animation som filmerna som kom för några år sedan! Här verkar de vilja bevisa att TV-spelsestetik inte bäddar för bra anime. Första avsnittet gav ett virrigt, ofokuserat intryck, men inte så att det känns som ett sånt där första avsnitt som ska fånga tittare genom att visa en massa saker som ska etableras senare. Snarare får jag intrycket av att de bara inte vet hur man skriver för TV. Det kändes lite som ett sammanfattningsavsnitt, fast med extra dålig klippning eftersom allt liksom bara flöt ihop utan att göra något intryck. Deunan och Briareos är i staden, gör ett par utryckningar, träffar några människor, minns sitt förflutna i ödemarken, sen är det nån fiendecyborg från en annan föredetta utopisk stad som kommer och skjuter lite. Kändes väldigt amatörmässigt ihopsatt.

 

Dessutom ser det dåligt ut: kvaliteten på modellerna och miljöerna varierar friskt, och framförallt stör jag mig på dålig kollisionsförhindring, t.ex. händer som plockar upp något eller håller om någon svävar, och istället för att ha fler och mer utvecklade effekter (som explosioner, blod, rökmoln) så har de trots 3DCG:n färre och sämre. Det till och med låter dåligt: halvhjärtad elektronisk musik med dålig mixning, och inte heller Maaya Sakamoto och Kouichi Yamadera i huvudrollerna får mig att vilja se vidare (fastän jag skulle tro att de gör så väl ifrån sig som de kan under förutsättningarna).

 

4/10 säger jag. All dragning som Appleseed XIII har kommer från källmaterialet. Den hade varit okej som en 20 minuter lång OVA som följer med något hafsverk till PS3-spel, men det räcker inte för att jag ska vilja se den i tretton avsnitt. Jag blir fanimej mer sugen på att se om den gamla filmen från 1988 än att se mer -- den var medioker, men den var åtminstone åttiotalstecknad.

 

Tjugonde ut (och nu får det fan räcka): Sångernas prinsar (Uta no Prince-sama). En tjej börjar en elitskola för aspirerande popidoler och musikkompositörer och väcker typ fem-sex pojkars intresse. Omvänd haremserie, men till skillnad från Ourangymnasiets värdklubb som hade humor, käckhet och modern shoujoestetik har Sångernas prinsar egentligen inget intressant alls för mig som har ganska svårt att sätta mig själv i huvudpersonens roll och sukta efter tecknade pojkar. Jag kan tänka mig att serien funkar om det är vad man vill ha, för det var inte dåligt på alla sätt som, säg, R-15. Jag gillade färgerna och designen lite.

 

Det enda "intressanta" var Norio Wakamoto i rollen som sig själv, här skolans rektor (som påminner om rektorn i Ranma½). Fast det är egentligen inte heller intressant, eftersom Norio Wakamoto ALLTID spelar sig själv nu för tiden. 5/10, ser inte vidare.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...