Anime sommaren 2011

[Sceleris]

La Croisée dans un Labyrinth Étranger fortsätter att vara gulligt sekelskiftesfluff med stor tonvikt på kulturkrockar när lilla Yune upptäcker hur annorlunda den parisiska 1890-talsandan är jämfört med den japanska folksjälen. I femte avsnittet var det en fråga om frihet och närhet till främlingar; Yune är van med friheten att lägga sig i, att gå extra långt för någon annan, medan Claude förklarar att fransmännen värderar individuell frihet mer. Jag har inget emot kulturkrockkonceptet och gillar att Yune får något av en tidig version av parissyndromet, och det är lite intressant när Yune eller Oscar förklarar skillnaderna mellan kulturerna. Det känns inte helt trovärdigt/naturligt när de uttalar sig så specifikt, och jag vet väl inte hur exakt jag skulle tycka att beskrivningen av västeuropéerna är, men det är åtminstone intressant att höra hur animéproducenterna (eller originalmangaförfattaren) ser på sig själva. "Är det inte jobbigt att vara så [självuppoffrande] omtänksam hela tiden?" undrar Claude.

 

Fram till avsnitt 4 tror jag det var, så trodde jag att Yune var 9-10 år ungefär, och Claude kring 20-22. Claude råkar gå in när Yune är i färd med att tvätta kroppen, och det blir en sån där "oj oj, pinsamt"-scen som är grundvalen i serier som Love Hina. Då tänkte jag att de måste vara något närmare i åldrarna (annars blir det FÖR otäckt...), men att hon inte skulle vara trovärdig som äldre än 13 år. En av seriens miljödesigner (låter det som en rimlig översättning av 美術設定?), fransmannen Thomas Romain, som är en av personerna bakom några moderna fransk-japanska samarbetsprojekt som Oban Star-Racers (även regi) och Basquash, hänger visst i seriens tråd på AnimeSuki-forumet och bekräftar att Yune ska föreställa 13 år och Claude 17, samma som Alice respektive Camille. Det funkar -- jag kan helt klart tänka mig att en japansk 13-åring såg yngre ut 1898.

[My]

Och det är då det slår mig. Penguin Drum är ju förihelvete Kunihiko Ikuharas nya serie! Alla pusselbitar faller på plats!

 

*gurgel* Men vad tusan killar, ni får väl se till att mejla mig om sån här viktig information! Hade helt missat att Ikuhara hade en ny serie i etern! Måste titta!

[Sceleris]

Förlåt, jag har knappt svalt det själv! (Fortfarande bara sett ett avsnitt.)

[Freiztan]

Yessire, idag har jag varit duktig på förmiddagen, så jag belönar mig själv med att göra något jag inte har gjort sedan jag var ung - se på animé som fortfarande inte sänts klart i Japan! RealMedia-nostalgin flödar (inte). Mawaru Penguindrum (vad blir det egentligen, "den snurrande pingvintrumman"?), oerhört uppenbart Ikuhara efter cirka 0 sekunder, stylish bortom vett och sans, fruktansvärt snygga bakgrunder av ett slag jag inte trodde det fanns folk som kunde göra längre. Den har tydligen en handling också, men det brukar alltid komma lite sådär i andra hand i Ikuharas verk.

[Gogo]

Det mesta verkar vara riktat till dem med lolikonkomplex, men två serier såg litet intressanta ut: BLOOD-C & NO.6. Bra eller anus?

[Voffe]

Det mesta verkar vara riktat till dem med lolikonkomplex, men två serier såg litet intressanta ut: BLOOD-C & NO.6. Bra eller anus?

Blood-C har väl tyvärr inte vart någon höjdare hittills, den är inte helt utan värde, men ganska seg och om vändpunkten ska komma så är det snart dags.

 

No.6 å andra sidan tycker jag håller bra kvalitet. Shounen-ai är inte riktigt min grej, fast med en stark handling och fin animation från Bones så går den mer än an.

[Sceleris]

Det mesta verkar vara riktat till dem med lolikonkomplex, men två serier såg litet intressanta ut: BLOOD-C & NO.6. Bra eller anus?

Inget som sänds känns som några självklara Gogo-serier. Som Voffe skriver är No. 6 en kvalitativ scifi med homoromantiska böjelser (inget som kommer i vägen för handlingen). Usagi Drop, om 30-åringen som adopterar sin sexåriga moster, är kanske inte lika mycket att se på, men ett förhållandevis välskrivet familjedrama om en man som vill leva enligt sitt hjärta och sina principer men måste anpassa sig till faderskapet. En joker i högen skulle jag nästan vilja säga att Kamisama Dolls är. Den har ett antal aspekter av lägre kvalitet, men jag tycker ändå att lite av karaktärsdynamiken är intressant: när huvudpersonen konfronteras av sin psykopatiska barndomskamrat så lockas hans inre otyglade mörker fram, och huvudpersonens lillasyster, som är något så ovanligt som ett barn som i stort sett får vara (fungera som) ett barn, blir mer än bara en moémaskot när hon har sina egna osäkerheter att bemöta och sina egna viktiga personer att konfrontera.

[Gogo]

Inget som sänds känns som några självklara Gogo-serier. Som Voffe skriver är No. 6 en kvalitativ scifi med homoromantiska böjelser (inget som kommer i vägen för handlingen). Usagi Drop, om 30-åringen som adopterar sin sexåriga moster, är kanske inte lika mycket att se på, men ett förhållandevis välskrivet familjedrama om en man som vill leva enligt sitt hjärta och sina principer men måste anpassa sig till faderskapet. En joker i högen skulle jag nästan vilja säga att Kamisama Dolls är. Den har ett antal aspekter av lägre kvalitet, men jag tycker ändå att lite av karaktärsdynamiken är intressant: när huvudpersonen konfronteras av sin psykopatiska barndomskamrat så lockas hans inre otyglade mörker fram, och huvudpersonens lillasyster, som är något så ovanligt som ett barn som i stort sett får vara (fungera som) ett barn, blir mer än bara en moémaskot när hon har sina egna osäkerheter att bemöta och sina egna viktiga personer att konfrontera.

Herrrrp derp. I dunno man. Har du något från 2011 som du känner rent spontant skulle kunna vara en Gogo-serie?

[Sceleris]

Herrrrp derp. I dunno man. Har du något från 2011 som du känner rent spontant skulle kunna vara en Gogo-serie?

Hm... C: The Money of Soul and Possibility Control kanske? Handlar om en fattig universitetsstudent som blir kontrakterad av en demon att med hjälp av personliga monster/kraftdjur utkämpa strider om pengar i det övernaturliga "Finansdistriktet". Det enda som står på spel är hans "framtid". Inte så shounenaktigt som det låter; det hela är en ekonomisk allegori om Japan. I slutändan levde den inte riktigt upp till förhoppningarna, men den är bara 11 avsnitt.

 

Annars får du se på Gundam Unicorn. En höjdare!

[idrougge]

Har hittills sett sex avsnitt av Idolmaster, och vartannat avsnitt är verkligen undermåligt skrivet. Annars är det mest teckningarna som stör. Det är A-1 Pictures sätt att spara pengar, och det är mycket effektivt. De tecknar bara det nödvändigaste, men de vet vad som måste prioriteras. Man ser aldrig några havererade ansikten som i andra serier med budgetanimation, men det blir ändå lite väl platt ibland.

 

Nästan alla idolerna är älskvärda på sitt sätt, men jag tror att Iorin får min röst i årets Saimoe. Alldeles lagom tsundere, som en lakrits-citron-glass.

 

Tre av idolerna har nu bildat en grupp, och här hänger jag inte alls med. Det är en av de äldre tjejerna, hon med mörkt hår, Iori och Mami (eller var det Ami?). Alla som vet nåt om idoler vet att grupper är till för tjejer som saknar tillräckligt mycket talang för en solokarriär, men det verkar inte bekomma någon. Problem nummer två är att gruppen verkar hopsatt på måfå. Tjejerna har olika utseende, olika utstrålning och olika ålder, och de är bara en trio till skillnad från en grupp som Morning musume som har plats för precis vem som helst. Men det allra konstigaste är att Mami är med, men inte Ami. Hur kan man sära på tvillingar på det sättet? Ett idoltvillingpar skulle verkligen gå hem i stugorna. Och hur valde Ritsuko Mami framför Ami? Ole-dole-doff?

[Gogo]

Annars får du se på Gundam Unicorn. En höjdare!

 

En halvtimme in i första avsnittet och änsålänge är det Goa Grejjor, men en undran: bör jag ha sett Zeta Gundam (eller filmerna) innan jag fortsätter?

[Gogo]

En pilot som utropar "Länge leve Neo-Zeon" - jag är såld.

[Sceleris]

En halvtimme in i första avsnittet och änsålänge är det Goa Grejjor, men en undran: bör jag ha sett Zeta Gundam (eller filmerna) innan jag fortsätter?

Inte för att förstå, men du borde se dem ändå för att de är bra! :O

 

Fast jag har ju själv bara sett första avsnittet ännu. Det kan komma information som bara kommer till sin rätt om man har sett Z och Chars motanfall.

[Sceleris]

Oräkneliga kattgudar (Nekogami Yaoyorozu, Cat God) avsnitt 8 hade bildmanus och regi av någon klåpare som heter Makoto Tamagawa. Egentligen är det inte annorlunda än resten av serien -- förutom några sekvenser här och där som känns löjligt utdragna, där figurer står och bara låter och väsnas. Luktade utfyllnad på lång väg, även om det bara rör sig om kanske... 30 sekunder totalt i avsnittet. Skärpning, Tamagawa! (För inte tror jag att det är den kompetenta Tomoko Konparus fel.) Det finns bättre sätt att dra ut på tiden!

[idrougge]

När jag satte på Milky Holmes sommarspecial var jag trött och purken, men när avsnittet var slut spann jag som en katt. Animationen är lika sjuk som handlingen, och alla måste se den fantastiska haidô (animerad bakgrund) alldeles innan reklampausen.