Anime vintern 2011/2012

[Volbla]

Återigen, Gymnasiegrabbars vardagsliv avsnitt 11:

Bokflickan "Yassan" tyckte inte om att den där tjejen och Hidenori hade en "bokflickan"-stund. Men var det avundsjuka, eller var det att hon tyckte att "girl-meets-boy vid flodbanken, det är min grej!"? :P

Man kan väl inte anklaga serien för att alltid vara övertydlig i alla fall. Först tänkte jag också så - att den andra tjejen hade snott hennes nörd-moment - men sen tänkte jag att hon kanske blev arg för att [flicka] sjabblade till hela scenariot. Hidenori gick trots allt därifrån utan att säga något coolt.

 

Det första låter kanske lite troligare

[Sceleris]

Ganska övertygad om att jag kommer att se allt av...

Nya Tennisprinsen: Eftersom jag ändå har sett föregångaren så kommer jag att följa denna, fastän jag tycker att den tidigare endast är okej som bäst.

Gudskelov att den bara var 13 avsnitt lång! (Originalet är ju över 200 avsnitt om man räknar OVA-uppföljarna.) Säsongens sämsta musik -- och det säger jag trots Symphogear. Sjukt seg serie dessutom: långa pauser mellan långsamma repliker, panoreringar istället för faktisk animation (som dessutom var rätt dålig, med en del apful datorgrafik). Jag hade samma problem med handlingen som med tidigare iterationer: Tennisprinsen är för flamsig för att vara spännande genom realism, och för nedtonad för att vara underhållande genom överdrifter.

 

Gymnasiepojkars vardagsliv: "Vinden... är besvärad... idag..." Det roligaste sedan Gintama?

Det roligaste sedan Gintama. En del sketcher var av sämre kvalitet, men i allmänhet fick jag mig flera goda skratt per avsnitt.

 

Amagami SS+: En uppföljare till en serie som bestod av flera "reboot"-baserade delar där huvudpersonen blev ihop med olika tjejer? Åtminstone ett par av dem utspelade sig ju dessutom långt efteråt, så jag vet inte... Men jag tyckte om originalet lite.

Har bara hunnit se klart första akten, med klassföreståndaren. Lite onödig uppföljare som sådan, men det är väl okej antar jag.

 

Aquarion Evol: Jag vet inte varför den rätt mediokra mechaserien Aquarion ska få en uppföljare, men det är väl min plikt som animéfan att se den då. "Har man sett A så får man se B", som det heter.

Mycket bättre än sin föregångare, jag blev glatt överraskad! Har tänkt skriva mer om den vid ett senare tillfälle, så jag lämnar det här så länge.

 

Ganska övertygad om att jag kommer att se åtminstone några få avsnitt av...

Intensiva rymdpirater: Återigen Tatsuo Satô, men här skriver han manus också. Fortfarande ingen kvalitetsgaranti, och berättelsen låter ju som buskisnivå, men vem vet.

Bara sett första avsnittet, och jag gillade vad jag såg. Det gjorde förvisso nästan alla på Internet, verkar det som. Blev sugen på att fortsätta efter Volblas tråd.

 

Lyssna på vad pappa säger: I idealfallet så skulle det kunna bli en rörande historia, men mer troligt (av designen och annat) är att det blir en fjantig berättelse med fanservice innefattande trettonåringar och tioåringar. Solklart att följa, alltså! Hö hö hö!

En del fanservice, ja, men inte så mycket som det hade kunnat vara. Väldigt medelmåttigt och konventionellt: produktionen bjuder inte på ögongodis eller överraskningar någonstans. Om något var okonventionellt så var det väl att manuset var långsamt: serien har ju knappt börjat efter två avsnitt. Om man formulerar sig som att serien handlar om vilka motstånd killen möter när han ska ta hand om tjejerna (och vilka motstånd tjejerna möter), så tar det ju mer än två och ett halvt avsnitt innan serien "börjar på riktigt". Eller åtminstone mer än ett och ett halvt avsnitt innan det som ändrar figurernas liv för alltid inträffar. Sådant brukar hända i slutet av första avsnitten, tycker jag, om inte tidigare. Typ att första avsnittet slutar med att killen upptäcker att tjejen egentligen är en nörd/häxa/utomjording/domedagsvapen, eller killen får en kraftförstärkande dräkt, eller killen sätter sig i jätterobotpilotsitsen.

 

 

Men jag håller heller inte riktigt med idrougge om att ingenting har hänt efter tolv avsnitt och att serien inte har ett slut; eller, jo, det är ju sant till viss del, men jag känner att serien trots allt har gjort vad den lovade. Papakiki handlar som bekant om en ung student som tar hand om sina systerdöttrar. Frågan man kan utläsa ur "premissen" är: kommer han att kunna ta hand om dem? Kommer de att kunna bli en familj? Serien ska ju inte behöva följa dem under femton år för att den frågan ska kunna besvaras, istället räcker det med att ta dem över några hinder och antyda resten av vägen, och det tycker jag att man gjorde. Det kändes tillräckligt slutigt för min del.

 

Ganska övertygad om att jag kommer att se åtminstone ett avsnitt av...

Blockflöjt och ränsel (Recorder to Randoseru): Jag gillar serier med dum grundhandling, för även om det är skit så är det åtminstone en knäpp story. Ska prova något avsnitt innan jag bestämmer mig.

Ett par gånger fnissade jag nog till. Jag brukar tänka att humor är skillnaden mellan det väntade och det inträffade, men ibland är skämten roliga när de spelar på inarbetade poänger: jag blev exempelvis aldrig less på Ryô Saebas snuskiga beteende i City Hunters 140 avsnitt: "mokkori mokkori!" I Blockflöjt och ränsel var det roligast när pojken-som-ser-ut-som-en-vuxen-karl ständigt blev misstagen för pedofil, för att han går hand i hand med sin tjejklasskompis hem.

 

Stridsprinsessans konstdikt Symphogear: "Music battle anime"? Kanske är kul om det är välkoreograferade och -animerade strider. Det får första avsnittet avgöra.

Sett halva serien. Usel musik och dålig design, men jag är alltid fascinerad av ovanliga röster, och jag tycker om att höra Aoi Yûki i huvudrollen. Hennes Hibiki låter lite släpig, eller kanske jag ska säga stapplande, och osäker. (Yûki spelade Ringo i Gymnasiegrabbars vardagsliv. Hibiki är lite i samma stil, men mycket mer försiktig.) Väldigt medioker serie, men jag kan ändå inte undgå att undra vad som kommer att hända.

 

Paraflick (Berättelsen om Paradisakademins flickstudenthem, 極楽院女子高寮物語 eller kort och gott Gokujo): Bäst att se denna så att jag kan tipsa Dread om den. Annars kommer han att upptäcka den efter flera veckor och bli arg på mig. "Varför sa du inte att jag skulle se den här?!"

Så plump, snuskig humor att jag inte kan hata det, trots att det är billigt på alla plan.

 

Kill Me Baby: Som Volbla säger, en komedi som inte är rolig. Jag kollade in originalmangan på prov före animéversionen utannonserats, och jag minns den inte som rolig, nej... men det är väl ingen ursäkt för att inte titta på något avsnitt eller två!

Zzzzzzzzz...

 

Inu Boku SS: Jag vet inte hur det där ska översättas. "Inu" betyder ju hund men är skrivet med tecknen för "spökräv"; snubben på bilden, tjejens livvakt, är ju en spökräv som är flickans "hund" (slav, undersåte) och talar om sig själv som "boku" ("jag")... I vilket fall så blir det nog ingen vidare bra serie, men med lite tur så innehåller den åtminstone lite annorlunda infallsvinklar som David Productions senaste serie Ben-To.

En femtonårig tjej med dålig attityd och från en rik släkt vill bo ensam i ett lägenhetshus för rika människor, där de boende tilldelas livvakter (secret service) -- men hon vill ju inte ha någon! Jag blev fort överraskad: jag trodde att tjejen skulle vara tsundere-aktig.

 

När någon säger eller gör något snällt, eller till och med något normalt, fnyser flickan och svarar något drygt och lite otrevligt. Hon har svårt för att uttrycka sina känslor, men hon är inte tsundere: hennes otrevliga attityd är endast ytlig. Egentligen vill hon vara trevlig. På grund av sin uppväxt, där hon blev omgiven bland oärliga vuxna och utfryst av andra barn, utvecklade hon sin attityd som ett skydd. Nu vill hon helhjärtat lära sig behandla människor som de förtjänar. Detta, i kombination med hennes bakgrund, gör henne sympatisk: serien tar avtramp i hennes flytt, som hon beslutat sig för, för att börja lära sig handskas med folk. Hon är genom de avsnitt som jag sett ganska aktiv, inte som en tsundere som är passiv och måste tinas upp av någon annan. (Även om någon tinar upp henne här: hennes livvakt/betjänt.)

 

En annan sak jag gillade var att serien håller tillbaka rätt väl. Jag trodde att den skulle vara mycket mer hysterisk (i komedi eller/och drama), men som det är känns den lite som en blandning av Black Butler och Kure-nai. Ganska lagom.