Hoppa till innehåll
Anime.se

Nu ska vi se! Tis/Fre: Wolf's Rain


Sceleris
 Share

Rekommenderade inlägg

Avsnitt 20

Tsume och Hige tar farväl av Toboe och nu är det Tsume som tar initiativet att leta rätt på Kiba. Trots att de har hållit ihop bättre på senare tid så är det här den första gången jag tänker på att det är just Tsume som vill fortsätta leta efter paradiset och för att hitta det behöver de Kiba. Det klipper och vi får se en lugn Kiba sitta i gräset vid mews sida och han ser lugn ut, den där glöden som han har burit med sig sedan serien började är borta och det är som en dimma framför hans ögon.

 

Sedan klipper det till ett minne från Toboe när han levde med sin "mamma" och vi får se honom kväva henne tills döds utan att han märker av det. Det var för en stark scen som följde med mig resten av avsnittet och helt plötsligt verkade det inte så konstigt att han dödade Learas fågel. Jag undrar hur lång tid det tog innan han insåg vad han hade gjort och om han till en början bara blev ledsen för att hon dog men sen att han insåg att det var hans fel. Han verkar se det som en chans att slå två flugor i en smäll när han bestämmer sig för att bo med nomaderna, dels vill han leva med människor men samtidigt verkar det som att han inte vill vara i vägen för Kiba och co så han väljer att stanna. 

 

En stor del av resten av avsnittet går ut på att försöka få tillbaka Kibas själ från evighetens trädgård. Efter en del dialog mellan Kiba och Mew verkar det som att Mew själv kom dit för länge sedan men jags täller mig frågan om Mew är riktig eller bara en illusion i drömmen? Skulle det vara som så att hon en gång i tiden kom till de där växterna och sen att kroppen dog där och hon är fast där för alltid så tycker jag verkligen synd om henne.

 

Kiba ser lite tagen ut när han han väl vaknar men man ser att han är sig själv men det var faktiskt uppfriskande att se honom både le och skratta.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag tyckte att avsnitt 21 var rätt på så tänkte inte skriva så mycket om det mer än att det inte verkar som att de är i Amerika utan fortfarande i Ryssland, dels på klimatet men också att de stötte på operationsledaren och att han sa att de resterande i bataljonen skulle försöka ta tillbaka Freeze city. 
 

Det var visserligen fint att se Cher och Hubb drömma sig bort om de skulle lyckas fly, jag kan bara hoppas att det händer.

 

Avsnitt 22:

 Quent sitter i en bil full med nedstämda personer, kanske flyktingar? Vi får inte reda på vart de är på väg men ingen verkar sitta i bilen för att de egentligen vill. En man yrar om att allt är över man får aldrig riktigt reda på vad han menar men temat så här långt i serien är att världen håller på att gå under så kanske syftar han på det. Stjärnfallen som vi sedan ser lite scenare innan introt börjar tycker jag tyder på att allt inte står rätt till i världen.

 

Hubb sitter i cell och träffar en varg, hon säger inte det rakt ut men hennes snack om "min sort" och att hon påpekar att Hubb luktar gott. 

 

Valrossen som attackerar Kiba och co är inte att leka med och ingen verkar ha en chans mot honom. Jag funderar om Kiba fortfarande är svag efter att ha kommit tillbaka för jag tycker inte att han både lika snabb och stark som han har visat sig vara tidigare i serien. Lyckligtvis tar Toboes vargnatur i tyglarna och biter där det gör ont, hans bett är inte dödande så det är mer att valrossen dödar sig själv när han försöker skaka av honom. Jag gillar hur valrossen pratar innan han dör, kanske var han trött på att vara ensam och välkomnade döden. Hursomhelst tar han förlusten som en man (kanske låter lite brutalt när det leder till att han dör) och varken skyller på feg taktik eller något liknande men sen att han också uppmanar dem att äta hans lik.

 

Vi ser en tjej som jag misstänker är Jagara, hon blir serverad en stek och vin. Med tanke på Chezas uttryck så misstänker jag att vinet i själva verket är vargblod, hon har ju trots allt letat efter vargar ett tag och vargkvinnan i cellen sa att det inte fanns många vargar kvar nu. 

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Ynk, halkade efter rejält pga :reasons/svepskäl:, men arbetar ikapp nu. Återkommer med samlade tankar och diskussionssvar om någon dag eller/och två.

 

(Klona, du har alltid imponerat på mig, du är ju stadig som en klippa! Alla andra -- inklusive mig -- faller ofta bort i de här trådarna allt eftersom, men du hänger kvar. Props!)

 

Tack för svaret, det låter inte helt genomtänkt men ändå snällt mot alla som insjuknade. Till en början tänkte jag att de skyllde på det och tack och bockade för extra tid men sen kom jag att tänka på att jag läst någonstans (troligtvis här på forumet) att TV tablåerna är fullsmockade i Japan. Det innebär att Studio Bones måste ha gått till TV-bolaget och bett om en månads extra sändningstid vilket inte borde ha gjort många glada men med tanke på situationen kanske de inte var så svårövertalade.  

 

Så kul fick de japanska tittarna inte ha det! De fick vänta fem månader på DVD för avsnitt 27-28, sen en månad till för de sista två avsnitten. Och som salt i såren så var samlarna tvungna att köpa även recap-avsnitten, för de var uppdelade på två skivor med 2 vanliga avsnitt och 2 recap-avsnitt. :happydrop: Jag vill minnas att många var... mindre glada över det.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Har själv haft en del att göra och hamnat efter några gånger under seriens gång men har försökt att skriva när jag känner att jag haft tid. Lite uppoffring får man göra när det faktiskt är folk som lägger ner tid och försöker dra igång något.

 

Så kul fick de japanska tittarna inte ha det! De fick vänta fem månader på DVD för avsnitt 27-28, sen en månad till för de sista två avsnitten. Och som salt i såren så var samlarna tvungna att köpa även recap-avsnitten, för de var uppdelade på två skivor med 2 vanliga avsnitt och 2 recap-avsnitt. :happydrop: Jag vill minnas att många var... mindre glada över det.

Ouch! Det var ju mindre roligt att höra och jag som tyckte att det var illa med Kekkai Sensen som man fick vänta en tid på men då fick man ett dubbelavsnitt. Jag förstår att folk inte var glada och ännu mindre när de blev "tvingade" att köpa recap avsnitten för att få se klart serien.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Nu har jag äntligen sett ikapp! Det blev så jobbigt, det där: man saknar lust att se 1 avsnitt i tid, och efter några dagar har man 2 avsnitt att se ikapp, och då har man inte lust att se dem. Snart har man, 3, 4, 5, 6 avsnitt att se ikapp, och man känner att man inte hittar tiden att se ikapp avsnitten. Det blir bara tyngre och tyngre, och så får man sådana skuldkänslor för att man lämnar Klona i sticket. (;-;)

 

Men, som sagt, ikapp nu. TV-serien är över, nu väntar OVA-avsnitten.

 

 

 

Jag har först tänkt skriva några funderingar jag haft om detta att se och uppskatta och tänka på berättelser. Det finns liksom flera nivåer och grader på det, som kräver mer och mer energi och förmåga.

  1. Det första (och rent allmänt viktigaste) som man kan göra är att känna för berättelsen, och identifiera dessa känslor. Det är att kunna säga att "den här Indiana Jones-filmen är så spännande" eller "åh, det senaste avsnittet var så romantiskt och fint". Att få känslor av något är ju det som underhållning är.
  2. Därefter ska man kunna förstå berättelsen. Förstå vad som händer och vad som driver karaktärerna i deras scener. (Om föregående punkt kan vara undermedveten så kräver nog denna en högre medvetenhet, även om mycket kan vara underförstått.) Genom att förstå anledningarna till eller implikationerna bakom någon viss scen kan scenen bli mycket mer spännande eller komisk eller tragisk, och genom att bättre förstå karaktärerna så kan man känna mer för dem.
  3. Sen hade det varit bra att kunna sätta fingret på varför, rent privat, som berättelsen får en att känna som man gör. Det kan vara att man blir påmind om något från sitt eget liv, eller att veta att man helt enkelt dras till någon viss sorts berättelser eller karaktärer. Jag tror inte att det stärker känslorna för eller förståelsen av berättelsen, men det ger självinsikt och, i diskussion, ett tillfälle att lära känna varandra.
  4. Också intressant är frågan om vad man har att lära sig av berättelsen, eller åtminstone se vad den har att säga eller fråga. Kanske det är en sensmoral typ "familjen är viktig", kanske det är en idé typ "människors olika värderingar ger upphov till konflikter", kanske det är en fundering typ "hur ska man leva i en orättvis värld?".
  5. Efter det kan man gärna förstå tekniken (stilen och formen på berättelsens uttryck) bakom hur den får en att känna som man gör och hur den erbjuder sitt budskap. Nu menar jag sådant som att kunna identifiera hur snabb klippning ökade spänningen i någon viss scen, eller hur någon viss karaktär var skriven för att öka sympati, eller

Typ något i den stilen.

 

Jag har ju sett Wolf's Rain förut. Jag tyckte att den var okej, 6/10, men när jag såg flera människor, till exempel olika kritiker som jag respekterar, lyfta fram Wolf's Rain som ett veritabelt mästerverk så började jag undra vad jag faktiskt missat.

 

Den nivå jag har mest komplex över är nivå 2. Jag känner ofta att jag inte har tillräcklig medvetenhet om berättelsen och, ännu viktigare, karaktärerna, och fruktar att jag går miste om mycket. Så en av anledningarna till att jag verkade för Wolf's Rain var att ge serien en till chans -- eller kanske snarare ge mig själv en till chans.

 

Så nu vill jag först tala om hur jag sett på serien så här långt, i termer av nivåerna ovan.

 

1) Överlag kan jag inte säga att jag känt så mycket för serien. Det är inget fel på karaktärerna -- de har sina attraktiva sidor och dramatiska brister, men de känns torra. Jag tror att jag vill ha lite mer... excentriska figurer. Och handlingen i sig är inte mer än milt intressant. Jag brinner inte av längtan att få veta hur det kommer att gå för vargarna eller människorna, eller få veta vad Paradiset är och så vidare.

 

Med det sagt så, visst, serien har väl gett kanske något leende här eller där, och jag överraskade mig själv med att bli lite rörd när Quent och Blue återförenades i avsnitt 26.

 

2) Vad går serien ut på? Om man ska tro legenderna så var det något slags kraft som skapade och från "Paradiset" släppte ut vargarna i världen varpå de bekämpade monster och gav upphov till eller civiliserade människorna, och i samma veva som (eller på grund av att) vargarna återvänder till Paradiset, som verkar vara en annan värld som fungerar på ett annat sätt (en ren andevärld?) så kommer världen att upphöra.

 

Vid något tillfälle kom adeln från stjärnorna, så de är alltså utomjordingar för den här världen.

 

Vad kan man säga om karaktärerna så här långt?

  • Kiba levde med överlevnadsskuld sedan valpsben (och tydligen var det Jagara som dödade hans flock) och tampades med meningen med sitt liv. I jakt därefter drevs han av sina instinkter och en stolthet som varg. I sin uppväxt levde han bara med en (1) människa, så i resorna med de andra vargarna fick han lära sig att leva som en riktig varg i en flock, och i kontakt med Cheza fick han en mening med att han överlevde. Jämfört med början av serien har han blivit något mjukare, men inte ändrats så mycket.
  • Tsume är en överlevare som försökt dra en gräns mellan sig själv och människorna han levde bland genom att sätta upp en hård fasad. Var det hans stolthet som varg som inte lät honom förlita sig på andra? Var det en rädsla för att ta ansvar för andra? Var det ett ideal om självständighet? Något annat? En kombination av allt? Jag vet inte, men i resorna med de andra vargarna fann han en flock som han kunde kalla för sin. Nu oroas han för dem, slåss för dem, förlitar sig på dem. Likt Kiba har han blivit mjukare i sitt sätt.
  • Toboe började som en naiv människouppfostrad valp som i kontakt med vargarna får gå igenom en uppväxthistoria. Från att vara en snäll valp i en vargkropp, för stark för sin omgivning (han dödade inte bara Learas fågel, utan även tanten som tog hand om honom!), blir han en fullgod varg som slåss för sin flock. När han fällde valrossen hade han blivit stor.
  • Hige, som var en av Jagaras utskickade spårbara (klonade?) vargar som skulle infiltrera andra grupper så att Jagara kunde hitta dem... känner jag inte haft så mycket utveckling. Han har alltid varit ganska easy-going, och har liksom aldrig haft någon karaktärsdefekt att besegra genom att resa med sin nya flock. Eller, om något så kanske det var en längtan efter kärlek, och att han uppnått det med Blue.
  • Cheza är knappt en karaktär. Hon är en snäll blomma som gillar sina vargar. På sin höjd kan vi väl säga att hon utvecklats till att bli lite mer initiativtagande, som när det är hon som tar dem ur krisen med insekterna i grottan i dödsskogen.
  • Cher är desto mer intressant. Hon är en forskare och en kvinna, och hon verkar vara kluven mellan dessa roller. I avsnitt 13 antydde bildspråket (fågel i bur etc) om Cher och Hubbs tid som gifta att Cher kände sig fången, antingen i äktenskapet eller i arbetslivet eller i livet i stort. Hon har haft lite tvetydig god kontakt med sin exmake; han är (nu menar jag tidigt i serien) uppenbart fortfarande förälskad i henne, och hon tar inte avstånd till honom, men släpper honom inte för nära heller. Och hon jagade mer än villigt efter Cheza, driven av forskarviljan att veta sanningen. Men hon lämnade boken åt Hubb, så kanske hon ändå ville att han skulle följa efter henne? Nu mot slutet av serien har de återförenats, men jag känner fortfarande inte att de är tillsammans igen, eller att hon tagit ett beslut alls. (Och förresten verkade hon något dragen till Darcia också. Hubb får se upp~!)
  • Hubb är enklare. Han drivs av kärleken till sin exfru långt mer än vad han gör av utredningsvilja som polis. Han har inte förändrats så mycket jämfört med början, och egentligen behöver han inte det -- om inte Cher nobbar honom, då får han hitta något annat att leva för. Fast, ja, egentligen egentligen, så känns han lite väl klängig och kanske inte helt bra på att förstå Cher, så där kanske det finns lite utrymme att växa.
  • Quent drivs av hämndlystnad för sin familj, men det är en irrationell hämndlystnad, inte bara för att han beskyller en hel art, inte bara för att han saknar bevis, utan också för att hans hund är en varg, vilket han också hade aningar om. Hans kvarvarande familj, Blue, blev lidande på grund av hans hämndlystnad, så hans resa i serien blev ett kringflackande med en fråga om huruvida han skulle fortsätta vältra sig i självömkan och hat och alkohol, eller gå till den familj han hade kvar. Nu i avsnitt 26 har han både fått veta att vargar inte är skyldiga, medan mördaren själv dött, och han har återförenats med Blue, så det kanske pekar positivt för honom nu.
  • Blues berättelse handlar om hur hon är kluven mellan sin människovänliga hundnatur och sin vilda vargnatur. (Kanske det är därför hon gick så bra ihop med Cher?) Jag känner inte att det är över ännu. Väljer hon Hige eller Quent, så att säga?
  • Darcia, den mäktiga adelsmannen, ville åt Paradiset för att bota sin käresta Hamonas Paradiset-orsakade släktsjukdom, men vad vill han nu, efter att hennes kropp dött? Hämnd på Hamonas storasyster och kroppsmördare Jagara? Det kändes mer som att han ville sätta punkt för saker, än ett hämndmotiv. Att han ville se saker till sin ände.

Nåja, det får räcka så här långt. Jag vill spåna om seriens motiv och budskap någon annan gång.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Avsnitt 19

[...]

 

Kiba vaknar upp i en öken och hittar ett vattenhål där han träffar en flicka som är ett kattdjur av något slag. Hon visar honom ett ställe som får en att tänka på hur Amerika såg ut för nybyggarna när de kom för flera hundra år sedan och frågar sig om det är paradiset han har kommit till.

 

Ja, seriens geografi är så knepig. Jag ser också Amerika i det där falska paradiset -- jag började tänka på vissa indianers bild av andevärlden som perfekta jaktmarker -- men Mew är en ökenlo som finns i Afrika och Mellanöstern. ( '~')

 

Samt då att de verkar resa så jäkla fort mellan alla ställen nu. Och man ser en bild av planeten i avsnitt 26, och jag känner inte riktigt igen konturerna av kontinenten...

 

Men tamefan om det inte ser ut som vår måne trots allt:

 

PTUf.gif

 

(Direkt ovanför den S-formade fläcken på botten på den tecknade bilden ligger ett ljusgrått område; om man tänker sig det mycket mörkare så stämmer formen där också.)

 

What does it all mean!? :psyduck:

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Känner igen det där Sceleris, skjuter på det och tänker att man ska se två avsnitt på raken men sen har man inte tid och helt plötsligt har man flera avsnitt att se och motivationen sjunker. Jag drog två avsnitt per inlägg några gånger men kände att inte blev lika bra som när jag bara fokuserade på ett avsnitt i taget, fick dåligt flyt i skrivandet och glömde bort saker som jag tänkte ta upp m.m.

 

Nu har jag åtminstone sett klart serien men inget av ova-avsnitten (de hade jag tänkt att titta på idag men det blev som det blev med det). Jag gillade serien men det blev inte så mycket mer än så, jag diggade starten men sen kändes det lite som att den stampade på samma ställe lite för länge och sen var det svårt att återvinna momentumet (en del har att göra med de fyra filler-avsnitten). Sen som du nämner Sceleris så var det inte så mycket till karaktärsutveckling, visst de utvecklas men på 26 avsnitt förväntar jag mig mer men kanske hinner det ändras på de fyra sista avsnitten.

 

En annan sak som jag var intresserad av i början av serien var världen och varför den var som den var men ju mer tiden gick desto mer slutade jag bry mig, de lockade med lite information lite här och där men jag fick inte motivationen av att gräva djupare om vad som hänt. Nu fick vi visserligen veta att adelsmännen var utomjordingar som fick mig att fundera lite på hur länge sen det var och om de ser ut som människor under masken. Darcia, Hamona och Jagara ser ut som människor men frågan är lite om deras förfäder också gjorde det eller om det har ändrats under generationernas gång.

 

Jag har en tendens att lämna mer negativa kommentarer i början när jag skriver om en serie som inte gör mig lyrisk men serier har bra sidor också. Musiken är riktigt bra och stämnings höjande men det var ju väntat med Yoko Kanno vid rodret. Det var även en del scener som lämnade en del intryck hos mig, som när man får se Toboe olyckligtvis döda sin matte och som så sent som när Blue och Quent återförenas. Likt Sceleris så blev jag förvånad över hur rörd och glad jag blev över att se det och jag försökte tänka efter vad det var som faktiskt gjorde att jag kände så. Den största sannolikheten är att jag relaterar till dem när jag kommer hem till Köping och träffar min katt, han blir visserligen aldrig så där lycklig av att se mig men han visar ändå att han saknat mig på sitt egna lilla vis.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Avsnitt 27 och 28

Slutet närmar sig och det första jag lade märke till när jag började titta på ova-avsnitten var att serien hade gått från att vara dyster men ändå hoppfull till att vara hopplös. Trots det så kämpar så kämpar alla på, Quent vandrar utan mål och försöker ignorera Blue men man inser att han bryr sig lika mycket om henne nu som förr när han putar undan henne i sista sekund och själv blir skadad. Kanske ville han göra slut på sitt lidande för man ser att han inte har samma glöd i ögonen längre men mest troligt för att hon är den enda han kan kalla familj kvar. 

 

Jag blev lite chockad när Cher ramlade ner med bilen för det hände så plötsligt och så odramatiskt, inga ljud eller skrik, bara lite slowmotion. Jag gillade att Hubb bestämde sig att fortsätta efter att han hade gråtit ut sin sorg. Hade det varit tidigare i serien så hade han gett upp men nu var det som att han skulle fortsätt för att både han och Cher hade velat det. 

 

Gruppen splittras och som det låter på Kiba och Tsume så visste de att Hige inte skulle följa med dem till paradiset. Hade han gjort tecken på det tidigare eller var det något som de listat ut mellan avsnitten? Toboe försöker övertala Quent att följa med tillbaka men han vill inte, kanske känner han att han inte hör hemma där för han verkar inte hata vargarna lika mycket längre för då hade han skjutit dem direkt eller är det en sista sak han måste jaga. När han ser Darcia så verkar han säker på att det var han som brände ner huset men varför kastar sig Toboe framför Quents gevär? Är det ett sätt att försöka rädda honom från hämndens väg som han har gått på länge? Han blir i alla fall bestört när han ser vad han har gjort och det är väl kanske inte så konstigt när det hela kommer omkring att han sköt den som en gång räddade hans liv.

 

Jag måste säga att det är mycket som har hänt på två avsnitt och jag tänker mig att det kommer hända mycket under de två sista avsnitten.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Och där var serien över (såg OAV-avsnitten i ett svep). Ärligt talat lämnas jag av samma känsla som när jag såg den första gången: "Jaha?"

 

Men först måste jag analysera grundligare: vad fick jag för känslor? Jag blev lite berörd på några ställen, och lite osäker, och det är ungefär allt. Hade jag älskat karaktärerna hade jag säkert snyftat över deras individuella tragedier och jämrat över Darcias meningslösa stridande -- men det gjorde jag inte. Inte då, inte nu.

 

En sak som jag undrade om inför denna "rewatch" var om jag hade ändrats sedan jag såg den första gången (10-12 år sedan nåt sånt kanske), och om jag då skulle tycka annorlunda om serien. Kanske jag skulle få bättre grepp om Kiba och Tsume m.fl. och deras inre våndor, kanske det var det som saknades då? Så blev det inte. Kanske är jag lite bättre på att "tänka" aktivt nu (men inte mycket bättre), men den överhängande risken är nog att det är en smakfråga.

 

Jag jämför mig ju gärna med de jag respekterar, däribland kritikerna som närmast avgudar Wolf's Rain, och tänker att det är ungefär som om vi skulle titta på ett stereogram (en sån där bild där man måste titta med ögonen i kors); vi ser på samma bild, men jag får inte ut något av det, medan de andra lyckas se på bilden på rätt sätt och få ut det som är "dolt" inuti.

 

Det är en ytterhet. Den andra ytterheten är om det snarare är som om vi båda tittar på en grön vägg; jag tänker "grön vägg, eh, helt okej", medan de andra fullkomligen älskar den gröna färgen. Vi ser och får ut samma sak, frågan är bara hur mycket vi gillar det.

 

Sanningen finns nog någonstans däremellan, för vafan, något "fel" är det med mig. Jag har sett mer än 1500 animeserier och -filmer, men jag känner mig oförmögen att verkligen älska något verk längre. Det är främst det som jag avundas kritiker: förmågan att älska anime. Ju längre jag har sett anime, desto mer känns det som att toppen på mitt engagemang i individuella verk är "jamen det där var ju bra", ungefär. Jag vill bli "kär" i en anime igen!

 

När jag såg Wolf's Rain första gången hade jag hoppats att den hade en chans. Den var ju faktiskt skriven av samma kvinna som skrev Cowboy Bebop, den enda av två animeserier som jag kunnat sätta 10/10 på. Men... nej. (Jag hade hoppats på Rahxephon också, runt 2005, men det blev inte heller en succé.)

 

Förstår jag Wolf's Rain? Jag vet inte riktigt. Jag tror det? Teman och budskap kommer senare, men jag tror att jag förstår vad handlingen är och vad karaktärerna håller på med. Som sagt, Kiba är den rena stolta vargen som får vänner medan han springer mot ett mål, Toboe är en människosjuk liten valp som växer upp till en människosjuk stark hanvarg, och så vidare. Med Toboe fick man det äntligen avslöjat att han fick sitt ärr när hans förra flock dog; han fick det att låta som att han blev straffad av dem, men jag tyckte att det såg ut som att han blev räddad av dem, så om något är det skuldkänslor och en rädsla att tappa de han närmar sig som gör att han är en sådan surpuppa.

 

Handlingen, så vitt jag kan förstå den ordagrant, är att det är en planet där livet nollställs cykliskt genom något slags magisk process. (Jag tror att processen är styrd av "moder natur", och inte t.ex. att det är en rest från någon uråldrig civilisation; fantasy, inte scifi.) Vargar är grundlivsformen som styr nollställandet, men har sedan både skapat och bildat människor. Adeln, som kommit från rymden, satte dock käppar i hjulet för den där naturliga processen, och med tiden blev världen bara allt mer illa däran. Så de var tvungna att återskapa världen, som tydligen har reinkarnation. I slutet letar Kiba återfödd efter Cheza, som de lovat varandra. Och, ja, Darcias kvarvarande öga verkade ha korrumperat den nya världen en aning, men jag vet inte vad de vill säga med det.

 

Och mina känslor mer specifikt? Som sagt, jag blev inte kär i karaktärerna. De hade inte särskilt mycket liv, de var väldigt ljumma och allmänna. De var på ett sätt människo-o-liknande, vilket förvisso fungerar väl med tanke på att de inte är människor. När de dog blev jag rörd, tror jag, inte för karaktärernas skull i sig, utan för att serien hade skickliga scener.

 

Chers död, exempelvis. Som du säger, Klona, det var liksom ingen stor dramatisk jag-offrar-mig-för-laget-dödsscen, utan bara... en meningslös olycka. (Meningslös utifrån seriens värld alltså, inte meningslös i handlingen.) Kanske väl otroligt att hon inte dog omedelbart av fallet, men låt gå. Några grejer samspelar för att göra det rörande: vi har sett Hubbs sökande efter henne, vi har sett dem återförenas (träffas och försonats), och i samma avsnitt pratar de om framtiden och hopp genom hopplöshet. Dödsscenen i sig är avskalad: fler karaktärer är runt dem, men vi fokuserar på Hubb och Cher när Hubb pratar (trots att han, hon och vi förstår att det är en dödsscen) om sin framtid tillsammans, med stillsamma tårutgjutande gitarrtoner i bakgrunden. Det är välskrivet, välregisserat, välspelat. Det är inte för klyschigt, det är inte för sentimentalt, och vi förstår deras känslor. Hade jag bara älskat karaktärerna hade jag varit helt förkrossad, säkert.

 

Frågan för mig nu är varför? Varför dog Cher där? Vad var poängen med hennes liv i berättelsen? Varför överlevde Hubb -- men bara ett tag till, tills han föll nedför en klippa? Varför överlevde Quent så här långt bara för att gå och dö med Toboe?

 

Men det får bli senare.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Även jag har sett klart ova:n och jag måste säga att det var mycket som hände men lite som för Sceleris så kände jag inte jätte mycket av det. Toboes scen var sorglig men det fick inte riktigt fäste på mig och det kanske låter lite klumpigt men jag blev inte direkt ledsen av den. Samma sak gällde för de andra med, hade jag riktigt känt för dem så hade jag nog blivit förkrossad nu var det mer ledsamt att det hände. På något konstigt vis så var återföreningsscenen med Blue och Quent som fick mig att bli berörd mest i serien.

 

Darcias väg från att gå från en samlad man till en galning gillade jag inte så mycket. Jag hade förstått att han hade blivit/blev galen när Hamona blev dödad men när han dök upp igen så verkade han så samlad och lugn. Två avsnitt senare verkar han också lugn för att avsnitt tre vara helt förändrad, som att han var besatt. Det kanske var den ända utvecklingen för honom men jag hade föredragit om han inte hade blivit den typiskt onda personen som bara handlar för att han är ond.

 

Jag gjorde inte kopplingen att Tsume blev räddad istället för att bli utkastad men det låter mycket mer troligt. Det skulle också förklara varför Tsume blir uppmärksammad när en gängmedlem i avsnitt två anklagar Tsume för att låta den där unga killen falla.

 

Att Cher dog var nog startskottet att viktiga personer kommer att börja dö men också för att visa att alla människor inte är lika. Darcia tappade allt hoppp om framtid och liknand enär Hamona dog medan Hubb blir förkrossad med försöker ändå ta sig vidare. Vi ser att han inte har samma glöd i ögonen men han fortsätter fortfarande framåt, när han sen ställs inför en lite för svår uppgift och känner att han börjar sinka vargarna så tänker han att har gjort tillräckligt och kommit tillräckligt långt utan att känna ånger. Quent vet jag inte riktigt varför han klarade sig så länge, han förlitade sig nog bara på att ha ett syfte och det var att hitta vargen med det gyllene ögat nu när han visste att Jagara's män hade blivit till intet gjorda. Varför han blir så förkrossad när han skjuter Toboe trodde jag först var för att han visste att det var han som räddade honom men det fick man reda på sen att han inte visste det förrän han nästan var död. var det som så att han hade förlåtit vargarna förutom de som var vid hans brinnande hus? hur som helst så var det han skott som beseglade hans öde för där blev hans sista vilja krossad och om han inte hade blivit skjuten av Darcia tror jag inte att han hade levt mycket längre till. Han fick åtminstone inte dö ensam och det var rörande att se Toboe halta långsamt mot honom och lägga sig i hans knä. 

 

Nu när jag har sett klart serien så kan jag förstå varför folk gillar den, den är välskriven och har en unik tvist men för min del så går den inte riktigt hem. Som jag nämnt tidigare så är den inte dålig men jag inte säga mer att jag tyckte att den var bra. 

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...