Hoppa till innehåll
MathJuice

Anime vintern 2019/2020

Rekommenderade inlägg

Just ja, det kommer ju mera ju kallare det blir...

mal1.jpgmal2.jpgmal3.jpgmal4.jpgmal5.jpgmal6.jpgmal7.jpgmal8.jpgmal9.jpgmal10.jpgmal11.jpgmal12.jpgmal13.jpg

Det faktum att MHA inte syns till här gör mig lite orolig dock. Och Azur Lane "fortsätter" för att de tydligen väntar med det sista avsnittet i januari? Jag vet inte.

  • Gillar 1
  • Tack 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
  • Isekai Quartet 2: Mer isekai- chibis, nu med mera Shield Hero! Lite smått charmigt och roligt även om jag fortfarande inte har sett hälften av showerna ännu.
  • Nekopara: Det hade en OVA men får nu en serie. Inte samma animationskvalité, men kan nog ändå funka.
  • Rikei ga Koi ni Ochita no de Shouymei shitemita: Kärleken ska vetenskapligt bevisas. Läst lite från mangan och verkar rolig att se. Att se alla i labbrockar också är ett stort plus, hehehe...
  • Heya Camp: Inte säsong 2 utan...vet inte riktigt. Förra säsongens specialare hette just detta, så kanske mer specialare eller en miniserie som bara utspelar sig i deras "klubbrum".
  • Koisuru Asteroid: Slice of life med tema astronomi. Animationen ser riktigt bra ut och känns som en lite lugnare serie som kan värma gott.
  • Goblin Slayer; Goblin´s Crown:

maxresdefault1.jpg

maxresdefault2.jpg

  • Kyochuu Rettou Movie: 

maxresdefault3.jpg

  • Girls und Panzer; Taiyaki War: Mer G&P som vi inte kommer att se på ungefär ett år. Suck...
  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

TV-serier jag har tankar om:

  • Haikyū 4: 10-talets bästa sportanime har jag redan sagt annorstädes, så givetvis ser jag vidare.
  • Go-tōbun no Hanayome 2: Okej haremromkom, men jag är lite kluven till huruvida jag vill se säsong 2 eller läsa mangan istället. Första animesäsongen var så taffligt producerad att jag blev lockad att läsa mangan, som verkar attraktivt tecknad.
  • Railgun 3: Jag kom av mig i mitt Raildex-återtittande, men jag hann få en ny, redig dos respekt för vad de gjorde med Railgun-animeserierna. Förhoppningsvis har inte ändrad huvudmanusförfattare någon dålig påverkan på resultatet.
  • Magia Record: Sidoberättelser har aldrig lockat mig särskilt, i synnerhet inte i serier så kompletta som Madoka Magica – vad finns det liksom kvar att göra? – men den förtjänar en chans.
  • Isekai Quartet 2: Masturbatoriskt, men kör i vind.
  • Dorohedoro: Jag har hört talas om den här länge, en bisarr långkörande actionmanga, nu i animeform av MAPPA. De har haft framgång med moderniserade mangaadaptioner (Banana Fish, Dororo, Ushio & Tora), så jag ser ingen anledning att inte tro på dem nu.
  • RikeKoi: Har läst ett par volymer av mangan. Kanske lite tunn gimmick, men varför inte mer romkom att lysa upp i vintermörkret.
  • Ishuzoku Reviewers: Jag läste något kapitel av mangan för några år sedan; jag vill minnas att det var en skissartad historia av en annars-porrtecknare. (Hen gjorde också en fantasyserie där alla helt plötsligt fick räknare för antal gånger de onanerat.) Det känns så bisarrt att den får en animeversion, så den vill jag kolla in.
  • Eizōken: Anime-om-anime! Om den är ens en tiondel så bra som Shirobako så är den värd min tid!
  • Runway de Waratte: Vafasen, det är en shōnenmanga? Jag trodde det var shōjo. Nå, titeln har fallit mig i blicken många gånger de senaste åren, så jag är lite nyfiken på vad det är för nåt.
  • Murenase Seton Gakuen: Egentligen inte min huvudsakliga kopp med té, en sån här modern fantasy till synes utan hållbar intern logik (ett typiskt modernt japanskt samhälle + gymnasieskola, fast alla är olika djur), men den har några bra naturbaserade skämt (ett kul minnesvärt ett är när koalatjejen… Nej, ni får se!), och en massa kawaiikos; det är dock väl transparent när alla hanar är riktiga djur (tänk: ett lejon i skoluniform), och alla honor är människor med några djurattribut (typ öron).
  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ingen serie som lockar vid första anblick men ska gå igenom listan lite mer noggrant en annan gång. Varje gång Haikyū nämns så blir jag sugen att titta på den men känner att jag ska vara sugen på en shounen-sportserie för att maximera effekten. Jag intalar mig själv att ju längre jag skjuter på det desto mer avsnitt kan jag sträcktitta på sen. 

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
1 timme sedan sa Klona:

Ingen serie som lockar vid första anblick men ska gå igenom listan lite mer noggrant en annan gång. Varje gång Haikyū nämns så blir jag sugen att titta på den men känner att jag ska vara sugen på en shounen-sportserie för att maximera effekten. Jag intalar mig själv att ju längre jag skjuter på det desto mer avsnitt kan jag sträcktitta på sen. 

Ett par slag för saken:

  1. Det är typ samma hjältemusik som Boku no Hero Academia (samma kompositör); som nån på Youtube skrev, “are they playing volleyball or saving the world?”.
  2. Matcherna är så spännande! Dels det här att man förstås redan sett huvudpersonerna träna och kämpa mot motgångar så att man hejar för dem, men själva matcherna tar till alla de rätta knepen: variabel tid (slow motion där det behövs), en kraftbalans som antingen går fram och tillbaka eller ger en David-och-Goliat-känsla, motståndarlag som man hejar emot tills de humaniseras mitt i matchen genom tillbakablickar, musiken som klipps i klimax så att till och med hjärtat stannar för att hålla andan… och toppklassanimation.

Med risk för att gå till överdrift känns de bästa matcherna i Haikyū lika spännande som de bästa striderna i Boku no Hero Academia!

Fast, förstås, Haikyū har inte All Might.

  • Gillar 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Koi Suru Asteroid.jpgKoi Suru Asteroid: Mira lovade som barn att upptäcka en asteroid och namnge efter pojken Ao. I astronomi-och-geologiklubben i gymnasiet träffar hon åter Ao, som var tjej, och de blir vänner igen, sammanbundna av sitt löfte.

Tunn yuri-Kirara-moéanime med svaga karaktärer. Ao är okej, söt med lite sociala huvudbry som dock verkar bli överstökade snabbt (istället för något att övervinna under seriens gång). Konservativ, kompetent berättarstil, men långsam och utan utbrytande ambitioner. Någon handfull mer intressanta klipp. God produktionsmedelnivå; inte imponerande high-effort, men heller aldrig kvalitetstapp.

6/10, kommer inte att följa.

Eizouken ni wa Te o Dasu na.jpgEizouken ni wa Te o Dasu na: En äventyrsanimeälskande tjej träffar en tjej som vill bli animatör; tillsammans med en tredje vän bestämmer de sig för att bilda en klubb för att göra anime. Av titeln ("håll tassarna borta från Filmstudie[klubben]!") att döma kommer de att möta motstånd.

"[Konstform] om att göra [konstform]" känns lite cliché och storyn erbjuder inte mycket i första avsnittet, men det är en underhållande miljö, med gångar och genvägar och konstigheter, som speglar äventyrslusten och ger en unik karaktär. Bra konstruktion och hantverk, med två utstickande tappa-sig-i-fantasin-sättstycken, en med blyerts- och en med konceptbildtema.

7/10, kommer att följa.

Somali to Mori no Kamisama.jpgSomali to Mori no Kamisama: En skogsgolem i en värld av (civiliserade) människoätande monster hittar en liten människoflicka, Somali, som han tar på en resa för att hitta andra människor. I första avsnittet kommer de till en stad där Somali springer iväg efter en katt och nästan blir avslöjad som människa.

Känns delvis som missad potential, delvis som överskattning av sitt material. Serien vill uppenbarligen vara ett rörande, finkänsligt långsamt äventyrsdrama med adoptivrelation i fokus, och åtminstone musiken lever upp till målsättningen, men serien förlitar sig för mycket på själva idén. Relationen bör börja osäker och bli starkare, men här är den ointressant: golem är självförklarat okännande, och flickan tyr sig till golem direkt ("pappa!") och springer mest omkring med ett leende istället för att uppvisa något slags kluvenhet. (T.ex. Alice & Zōroku var mycket bättre: en surgubbe och en trotsig flicka!)

Alternativt hade den kunnat vara "en magisk resa i en fantastisk värld", typ Mushishi, men fantasymiljön känns inte särskilt slående, varken i design eller hantverk, och monsterstaden är tråkigt "människostad fast monster".

5/10, kommer inte att följa.

Murenase Seton Gakuen.jpgMurenase! Seton Gakuen: I en värld där alla djurarter är intelligenta, men socialt separerade enligt arter, börjar Jin i gymnasiet som ensam människohanne. Fast han avskyr djur råkar han "tämja" lilla vargflickan Ranka som vill ha honom i sin flock som hon vill starta för att bli vän med alla möjliga djur. Efter att p.g.a. sin rättvisekänsla ha räddat henne mer än en gång får hon gå med matlagningsklubben som Jin startar med människohonan Hitomi.

En komediserie med låga ambitioner: humor och söta flickor. Världsuppbyggnaden brakar samman så fort man tänker på det: alla honor har mänsklig anatomi, d.v.s. är tjejer med djuröron och svans, medan hanar är djuren i naturlig skala och anatomi. Det går inte att ge en rimlig diegetisk (alltså "in-world") förklaring till det, och det blir distraherande uppenbart vad målsättningen är: att visa söta tjejer att glo på utan att behöva visa människoliknande killar att känna rivalitet mot.

Inget komiskt guld, men originalmangan har en del bra tillfällen, och den är lyckad med kawaiikos med bra rollsättning. Slutvinjetten, "Vargblues" av Ranka, är kul.

6/10, kommer att följa åtminstone lite till.

Pet.jpgPet: Ett autistiskt barn visar sig vara en empat/tankeskrivare. Åratal senare: en reggae-typ som driver bar/café har skumma affärer med en skum typ, men reggae-killen ser den skumma typen ha ihjäl reggae-killens polare, varpå reggae-killen får konstiga visioner. Det visar sig att de två killar som hyr rum ovan baren är tankeskrivare och jobbar med den skumma typen, och får reggae-killen att glömma allt.

Något slags anti-deckare med BL-vibbar; kompetent gjort i "vuxen stil", men inget att hänga hatten i i första avsnittet, bara ett lösryckt "fall" som inte väcker något intresse.

6/10, kommer inte att följa.

Plunderer.jpgPlunderer: I en fantasyvärld där människor på sina kroppar har räknare som räknar något unikt, siffror som när de når 0 leder till att människan dras av skugghänder till "Avgrunden", letar en föräldralös okunnig flicka Hina efter "Äss", forna krigshjältar. I första avsnittet kommer hon till en liten stad där ett Äss ska finnas, men hittar endast en matvagnskvinna som förklarar världen för henne, en noh-maskprydd usling Licht som tafsar och ofredar henne, och en skurkaktig soldat som försöker ha ihjäl henne och stjäla hennes siffror. Licht kommer dock och räddar henne, eftersom han är ett Äss.

Serien verkar tro att siffergimmicken i sig är så stark att den kan bära resten, men det kan den inte. Den är så illa införlivad att karaktärerna måste förklara den på det klumpigaste sättet, och vad man säger är bara ytliga spelregler som gör att det känns artificiellt och pådyvlat: det känns inte som att siffrorna har någon diegetisk motivation.

Bortsett från gimmicken finns inte mycket att hämta. Sett till animation och design hade det kunnat vara en sevärd lättsam shônenäventyrsserie, men starten är en klyscha (t.ex. Seven Deadly Sins där Elizabeth letar en gammal hjälte men hittar en snuskhummer som i strid visar sig vara hjälten Meliodas) och den har en del otrevliga sexualvåldsmotiv: dels Lichts "komiska" övergrepp som förlåts direkt (vilket förvisso också hände Meliodas), dels soldatens försök att ta hennes siffror som hon har djupt på insidan av låret. Licht påminner också lite om Rurōni Kenshin: en krigsveteran tyngd av synder som bär en fånig mask (bildligt för Kenshin, bildligt och bokstavligt för Licht), men Kenshin var inte ett sympatiskt pervo.

4/10, kommer inte att följa.

IDInvaded.jpgID: Invaded: En ung man vaknar upp med minnesförlust i ett rum som flyter omkring i en vithet, omgiven av en stad som brutits i tusentals flytande bitar. Han själv bryts i bitar, men drar sig samman och hittar en knivmördad ung kvinna. Han vet det inte, men han är en "mästerdetektiv" som i polisens regi med teknologi (teknobabbel) har dykt ned i en seriemördares undermedvetna. Övervakad av polisens analytiker, utanför systemet, pusslar han i sin situation, tills polisen klurat ut en misstänkt. Men mördaren verkar dra en Hannibal och för iväg den unga nya fältdetektiven (som ser ut som en 13-årig tjej).

Storyn känns lite som en "jag vill också göra Psycho-Pass": kriminalare med någon fantasyteknologi i fokus. På ett sätt känns det lite kluvet. Storyn är en thriller, men tonen känns ibland mer som en detektivberättelse som ju annars bör presentera olika misstänkta och fakta och i slutändan ge en lösning som sätter allt känt i nytt ljus (vilket inte denna gör). Det är välproducerat, men på snudd till pretentiöst, och erbjuder inte så mycket att engagera sig i.

7/10, kommer att följa åtminstone lite till.

Darwins Game.jpgDarwin's Game: Kanames kompis blir mördad en natt; hans sista gärning är att bjuda in Kaname till ett mobilspel, Darwin's Game. Kaname installerar det, och snart blir han jagad av samma mördare, som har osynlighetsförmåga. En annan kompis hjälper honom fly, och Kaname lyckas vinna, men kompisen dör också. Kaname kommer i kontakt med en annan spelare som lovar förklara spelet; hon, en gothloli-blondin, vänder sig snart mot honom och påbörjar ett spel där hon försöker döda honom med sina kontrollerade kedjor-med-spetsar. Han upptäcker sin egen förmåga att skapa föremål i handen, och lyckas överlista och besegra henne. Hon erkänner sig besegrad, och båda överlever. Samtidigt i stan använder en gangster sin förmåga till att utrota yakuzagäng och ta över.

Dödsmatchanime är inte en personlig favorit, men det är onekligen en genre med höga insatser, så kan rätt utfört bli åtminstone spännande. Darwin's Game är lite för pratig, men det är åtminstone åt det "naturalistiska" hållet, typ "vad är det som händer" och "jag förstår inte vad du menar". Naturliga reaktioner, men Kaname tar kanske lite för lång tid på sig, dramaturgiskt, för att förstå sin situation. I övrigt gör den ganska rätt. Rimligt attraktiv och lämplig stil, inga problem med action-/thrillerscenerna etc.

7/10, kommer att följa åtminstone lite till.

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
  •   Murenase! Seton Gakuen
  • Eizouken ni wa Te o Dasu na
  • ID: Invaded 
  • Darwin's Game

@ScelerisÄr detta de som du kommer att följa eller har jag kanske missat någon? - för jag funderar på att följa ja med. Har lite tidsbrist för tillfället andra prioriteringar men vore kul att se några. Tack för informationen, den är väldigt hjälpsam, märker att jag har nytta av hänga här bland er som är kunniga \(^o^)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Den 2020-01-13 vid 22:45 sa hautahauta:

Är detta de som du kommer att följa eller har jag kanske missat någon?

Det är de som jag kommer att följa, av de som jag hunnit “recensera” – och nu har jag hunnit lite fler!

Ishuzoku Reviewers.jpg

Ishuzoku Reviewers: En fantasyvärld där alla möjliga fantasyarter möts – särskilt i bordellkvarteren. En människa och en alv börjar recensera sex med olika arter, med gästande medrecensenter, däribland en (hermafroditisk) ängel.

Inte mycket till handling, men allt den vill vara är en munter fantasysexkomedi som använder klyscharterna från modern animangafantasy, vilket den gör galant. Glada färger och gullig design, ett lättsamt tempo, etc. Det blir dock väldigt objektifierande: de prostituerade är mer som produkter än som karaktärer eller ens individer. Å andra sidan har de faktiska karaktärerna inte heller så mycket karaktär. Det närmaste man kommer en "konflikt" är ängeln som håller sin biologi hemlig för de andra recensenterna, och fågelkvinnan i tavernan som ogillar herrskapet för deras kåthet och ofinkänslighet, men gillar dem för att de faktiskt inte är dåliga personer.

Av någon anledning är öppningslåten en In the Navy-inspirerad visa.

6/10, kommer att följa.

Magia Record.jpgMagia Record: Mahō Shōjo Madoka Magica Gaiden: “Sidohistoria” endast för de som redan sett Madoka Magica.

Iroha är en häxbekämpande magisk flicka i en japansk stad med en bortglömd uppfylld önskning. Något fattas i hennes liv, men hon vet inte vad. En annan magisk flicka i samma stad berättar om ett rykte och en dröm: något kallar dem till staden Kamihama, där magiska flickor ska kunna finna räddning. En häxa tar dem båda i en strid ända till Kamihama, där en befintlig magisk flicka skickar hem dem med en varning: där finns ingen räddning, och ingen Kyubey. Den natten minns Iroha sin önskning: bota lillasyster Uis sjukdom, en lillasyster hon inte ens kunde minnas att hon hade.

Å ena sidan är det en (jämfört med originalet) konventionell berättelse: det är omisskänligen Madoka Magica och Shaft, med samma sorts design och arkitekturintresse och östeuropainspirerade kollageanimation, men de nya regissörerna har en mindre excentrisk berättarstil - fastän de är skaparna av originalets unika, minnesvärda häxscener. Å andra sidan känns det som en berättelse som inte behövdes, och som inte tillför något nytt, särskilt i och med att den just följer gamla stilmönster fast något tamare. Men, igen, det är goda stilmönster, och konstruktionen är god.

7/10, kommer att följa.

Natsunagu.jpgNatsunagu: En universitetstjej får ett meddelande av en gammal onlinespelkompis: "jag vill träffas". Men innan hon hinner svara så läggs onlinespelet ner. Därför åker hon till Kumamoto för att hitta sin vän.

Kortavsnittsanime (4 minuter per avsnitt) med lite skissig, pastellfärgad stil, god fart, och debutantlåtande röstskådis. Märklig fjärdeväggenbrytande replik när hon säger "eller hur?" åt kameran; inte den sortens anime i övrigt. Ingen aning om det är yuriromantik (om onlinekompisen också är tjej), eller straightromantik, eller om det är en turistanime om att skåda Kumamoto-prefekturen.

6/10, kommer att följa.

Itai no wa Iya.jpgItai no wa Iya nano de Bōgyoryoku ni Kyokufuri Shitai to Omoimasu (“Jag gillar inte smärta så jag tänker maxa mitt försvar”): Kaede blir pressad av sin kompis, gamern Risa, att spela ett VRMMORPG, dock utan Risas hjälp. Hon väljer sköldkaraktärsklassen och börjar specialisera sig på försvar, för att hon "inte gillar smärta". Kaedes unika spelstil ger henne fort förmågor som gör henne uppmärksammad utan att veta om det. Hon träffar glatt nya vänner och går glatt på soloäventyr och får glatt en unik rustning.

Vid första anblicken såg det ut som en sliten moéblobhistoria med enbart falsettröster, pojkar förbjudna, men det blev en lite roligare historia, som en Sword Art Online där inget går snett. Kaede talar förvisso med moéröst, men hon är medryckande glad och aktiv. Hennes försvarsstil för serien snabbt till "cheat"-territorium: en obalanserad styrka som inte tillför något slags spänning, men som kan ge lite kul reaktioner i form av överraskning och förstummelse av andra karaktärer. D.v.s. en lockelse är väntan att se vad andra kommer att säga om Kaedes bedrifter och upptåg.

6/10, kommer att följa (så länge jag känner för det).

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Number 24.jpgNumber 24: (uttalat “two-four”) En universitetsstudent, Natsusa, var passagerare i en motorcykelolycka som gjorde honom oförmögen att fortsätta spela i skolans rugbylag. För sin kärlek till sporten blir han istället assistent (“manager”), trots sin barndomsvän Seis oro. I första avsnittet märker han att det inte är så lätt att assistera heller, och hjälper en av lagets nykomlingar som lider av press, under tiden som motorcykelföraren – en avhoppare från rugbylaget – slösar bort sin tid i samvetskval över olyckan.

Det är konventionellt attraktivt designat och berättat, och kryddat med lite drama: en grym omställning, besvikelse och skuldbeläggning, skuldkänslor, nybörjarpress… Om resten av serien bjuder på sådana interna och externa konflikter som kan utveckla sina karaktärer och hålla igång tittares intresse och empati så är det en bra sak. Det är inte dåligt, men det är inte min kopp té: detta är en sportanime främst för de som vill se vackra män utföra sport, med lite homoerotiska vibbar. En stor del av en sportanime är sportanimation, och första avsnittet har ingen – och inte heller andra avsnittet, om man ska tro förhandstittens berättarröst – så den aspekten har inte heller lyckats (försökt) locka.

6/10, kommer inte att följa.

Hatena Illusion.jpgHatena Illusion: Kana, smeknamn Hatena (annat uttal på 果菜 Kana), en ung tjej i rik familj, får ett huvudbry: hennes efterlängtade barndomsvän – som ska bli lärjunge åt Kanas pappa, en världsberömd illusionist, och bo hos dem – visar sig vara en pojke. Det är för mycket för en tidigpubertal Kana, men hon blir övertalad att låta honom stanna tills vidare, medan tjänarna smider ränker om att få de unga närmare varandra. Samtidigt har hushållet en hemlighet: de är mästertjuvar med riktig magi, och Makoto har ett magiskt artefakt i sin ägo.

Vet inte vad målgruppen är, men det känns som en hyfsad barnserie: lite magiska äventyr varvat med oskyldig kärlek. Hyfsat, men inte starkt. Varken story eller karaktärer är direkt intressanta, och produktionen är duglig (om än kanske lite ojämnt tempo och lite för mycket närbilder) men inte mer.

5/10, kommer inte att följa.

Housekishou Richard.jpg

Hōsekishō Richard-shi no Nazo Kantei (“Herr juvelerare Richards mysterievärdering”): Universitetsstudenten Seigi (正義, sv. "rättvisa"; verkar vara ett tema) lär känna en utländsk ädelstensvärderingsman, gentlemannen Richard, och ber honom värdera en juvel i en ring som Seigis mormor höll undangömd. När mysteriet lösts blir Seigi inbjuden till den byrå som Richard just tänkt starta. Seigi lär också känna en vänlig universitetstjej.

En knappast rafflande eller imponerande mysterieserie, men på något sätt med viss elegans - som Richard själv. Det är kanske inget man bör se för spänning eller för att följa karaktärernas psykologiska utveckling, utan gissningsvis för att ta del av "veckans lunkande livsberättelse kretsande kring en juvel", lite som vad Bartender var för alkohol. Dock bara “lite som”, för tjejen (spelad av Hanazawa Kana) som Seigi rodnar åt tyder på en romantisk utveckling också.

6/10, kommer kanske att följa.

Infinite Dendrogram.jpg

Infinite Dendrogram: (Ett dendrogram är en typ av graf som ofta används inom evolutionär biologi – ett evolutionsträd.) År 2045 börjar Reiji, spelnamn "Ray", spela VRMMORPG:t Infinite Dendrogram, ett fantasyspel med extrem naturtrogenhet, till den grad att NPC är unika personer med tankar, känslor, relationer och beteende som påverkar och påverkas av spelarna. Rays första uppdrag är att hitta en kvinnlig riddares lillasyster och rädda dem ur en farlig situation.

Ett grundligt oanmärkningsvärt bidrag till VR-äventyrsanimegenren. Idén om frihet och äventyr i “deep dive”-dataspel är förvisso lockande, men det har gjorts många gånger förr, och då med substantiva infallsvinklar. Vad gimmicken är här är otydligt; att NPC är simulerade människor? NPC:ernas möjlighet till “permadeath” skulle teoretiskt sett kunna höja insatserna, men inte när karaktärerna är generiska, om inte rent ut sagt karaktärslösa: generisk huvudperson, generisk “onna kishi”, generisk lillasyster. Förvisso är Rays bror en flamsig björn, men han visar heller ingen personlighet.

Det är en anime som vill visa en fantastisk värld att utforska och äventyra i, men den har varken förmågan att måla upp en fantastisk värld eller presentera den på ett inlevelsefullt sätt, så det blir bara känslokallt. Och om man tänker på det så verkar det som grymhet att simulera människor till den grad som Infinite Dendrogram (spelet) verkar göra.

5/10, kommer inte att följa.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hanako-kun.jpgJibaku Shōnen Hanako-kun: Ryktet säger att en flicka Hanako spökar i damtoan på skolan: Hanako kan uppfylla en önskan i utbyte mot något värdefullt. Yashiro Nene, kär gymnasietjej, hittar Hanako, ett pojkspöke, och får tvivelaktig kärlekshjälp. Men när Yashiro gör en desperat blunder kommer Hanako till räddning, i utbyte mot hennes hjälp i sina spökaffärer.

Håller god ton, men inte särskilt stark i humor eller spökaction, så det är 90 % stil, fast på ett helt annat sätt än en Shaft-anime. Estetiskt går de hårt in på en sagovinkel med papperstextur, tjocka linjer, jordfärger, och akvarelliknande(?) bakgrunder, och sätter lite visuell särprägel med inramade inklipp (bilder-i-bilden). Överlag hyfsat.

6/10, kommer kanske att följa.

Oshi.jpgOshi ga Budōkan Itte Kuretara Shinu (“Tar sig min favorit till (storartistarenan) Budōkan skulle jag (kunna) dö (lycklig)”) En ung, attraktiv, normal kvinna Eripiyo råkar se en spelning med nya popidoler Cham Jam, ett halvt dussin personer i publiken, och blir hänförd av blyga Maina. Två år senare har gruppen blivit en undergroundidolgrupp stor nog att locka några tiotal personer till sina spelningar, medan Eripiyo blivit en idol-otaku av rang: endast iklädd en gammal skolträningsoverall verkar hon lägga all sin lediga tid och alla sina pengar på Cham Jam och Maina. Hon besöker alla spelningar och handskakningsevenemang, och har blivit ökänd för sitt excentriska beteende. Maina verkar dock vara ganska kylig mot Eripiyo.

Kanske det ska vara en komedi. Kanske Eripiyos förvandling ska vara ett skämt. Men det känns mest hemskt, att en ung kvinna som till synes såg ut att ha framtiden framför sig (jämfört med de andra, mer sorgliga idolfansen som handen på hjärtat kanske inte har så mycket annat att hoppas på) skulle bli ett psykfall. I en bra värld skulle detta kunna vara en psykologisk inblick i besatthet, och en bitande kritik mot idolverksamhetens krassa kommersialism (köp fem CD för att få skaka en hand etc.).

Fast det är det nog inte. Det är nog en “komedi” — med citattecken. Varför är Eripiyo en attraktiv ung kvinna? Kanske för att hennes besatthet hade varit obehaglig och oursäktlig om det var en klängig, alldaglig-som-bäst kille som stod för det. Men kanske det är en faktisk yuriromantik, om det kan bli något mellan Eripiyo och Maina.

Stilen är ljus och oskarp, med en för tjejerna elegant karaktärsdesign åt det realistiska hållet, vilket skulle fungera för en romantisk komedi. Regi och animation är inget att anmärka på, men egyptisk-japanskan Ai Fairouz (Hibiki i Dumbbell Nan-Kilo Moteru) är tillbaka och gör odrägliga Eripiyo med bravur.

6/10, kommer kanske att följa.

Uchitama.jpgUchi Tama?! Uchi no Tama Shirimasenka?: I ett grannskap lever katten Tama tillsammans med sina katt- och hundvänner, och ägare förstås. I första avsnittet: Tama och Pochi virrar bort sig när de följer en främmande katt; hundarna kollar in nya hunden Bull; katterna undersöker vad det varma paradiset “Waiha” är.

I djurform är de tecknade som 1980-talsanimedjur; oftast ser man dem dock som ungdomar med djuröron och -svans. Antropomorfisering av denna grad kräver nog en viss sorts tittare. En annan sort kan känna att det blir för konstig frånkoppling mellan faktisk situation och vad man ser (kattpojken bläddrar i en bok; vad gör den faktiska katten bakom?).

Det är en väldigt tunn slice-of-life. Kanske inte dåligt om man är rätt sorts tittare och vill titta på gulliga kattpojkar, men vi andra kan nog känna att karaktärerna är intetsägande, handlingen innehållslös, och produktionen grundligt oanmärkningsvärd.

5/10, kommer inte att följa.

227short.jpg22/7: Ano Hi no Kanojotachi: Egentligen inte vintern 2020, men närbesläktat nog. Mars-november 2018 släpptes på Youtube åtta stycken minutlånga videor. I den första står blyga Miu på ett snöigt höghustak och samlar mod inför en repetition och blir hämtad av Nicole som ser något i henne. I film 2 vill spontana Miyako (osakadialekt) tillkalla servitör fast Akane vill avvakta. I tredje träffar metallyssnande “cool beauty” Ayaka tjejen Jun på pendeltåget och skojar om att vara kär i en tjejkusin. I fjärde värmer sansade Reika upp med Sakura och undrar över sin position/förmåga som ledare över tjejerna. I femte ser Miu upp till drivna, självförbättrande Nicole som visar danssteg för henne. I sjätte får Miyako hjälp av lugna men överfokuserande Akane med att fånga ett mjukdjur i ett kranspel i en arkadhall. I sjunde lagar gammaldagliga, hushålliga Jun mat och får hjälp av Ayaka. I åttonde går barnsliga Sakura tillsammans med Reika och leker en lek.

Bra kortavsnitt som lyckas ge karaktär på kort tid, även om det förstås inte blir någon rafflande berättelse. De förmedlar känsla på ett diskret sätt, med fina teckningar och effekter som linsdjup. Om det är en idolserie tyder det på något mer konkret än många andra, på att figurerna har sina egna perspektiv och problem, och det tyder på parvis dynamik, som Mius beundran av Nicole och Nicole som kanske motvilligt tvingas erkänna att Miu har en stjärnkvalitet. Kortfilm 2 har en Monty Pythons flygande cirkus-referens, så det är ju också lovande.

7/10, är inte en aktuell serie.

227long.jpg22/7: I det första fulla avsnittet följer man dystra gymnasietjejen Miu vintern 2016. Tillbakadragen i skolan och snabbköpjobbet är lillasystern och den sjuka modern hennes “värld”. En mystik inbjudan till ett “projekt” anländer per post, men mot bättre vetande går hon till mötesplatsen, ett zoo. Där träffar hon sju andra utvalda tjejer, vissa mer sällskapliga än andra. En stor man anländer: hans bolag vill lansera dem som idoler. Han leder dem till bolaget som har sina moderna faciliteter (kontor, studio, dansträningshall, …) under jorden. Sju våningar under markytan visar han “idolernas väntrum”, där en mystisk stenvägg, “projektets kärna”, utfärdar skrivna order som måste följas. Märkligt, men tjejerna ser det som en chans – utan Miu, som lämnar. Hon får en veckas betänketid till 24 december. Under veckan får Miu sparken från snabbköpet p.g.a. “osällskaplighet”, och från hemmet känner hon press. Besviken över vuxenvärldens hårdhet och lögner återvänder hon till idolprojektet för att, för sin familjs skull, lära sig göra även det jobb hon vill göra minst av allt.

Från de helt naturliga kortfilmerna, till en övernaturlighet och en hemlig bas nästan som ur en James Bond-film; inte vad som väntades ur ren storysynpunkt. Men det fungerar. Avsnittet ger en del frågor, presenterar teman, och bäddar upp för konflikter i gruppen. Ett problem är dock Mius röstskådespel; fastän leveransen är amatörmässig går det hyfsat i scener där Miu ska vara en deppig “loner”, men värst är det när röstskådespelaren inte kan leverera för slutscenens starkare stämning. Nicoles röstis låter också som en nybörjare, men hennes roll var mindre i detta avsnitt.

Snabba efterforskningar visar att alla huvudröstskådisar är debutanter som valts ut för detta projekt “22/7”, ett mixmediaidolprojekt vars slutgiltiga audition/urval ägde rum just 24 december 2016; fyra CD-singlar med animerade musikvideor har släppts 2017-2019. Alla åtta karaktärer har grunddesignats av olika personer, fast det är varken särskilt viktigt eller märkbart; det ser bra ut, men det är typiska idolanimedesigner. På en beskrivning av Mius skådis Nagomi Saijō låter Miu och Saijō mentalt lika; kanske har skapandet av varje karaktär informerats av sin skådespelare. (Annars är det förstås helt möjligt att Saijōs biografi är “dramatiserad”.)

Jag upptäckte också att Sakuras röstskådis är Sally Amaki, som jag snubblade på för ett par år sedan. Det känns som att jag borde ha länkat henne någonstans, men jag kan inte hitta. (Ping @Volbla?) Sally är uppvuxen i USA i Californien, så hon har ett för aidoru väldigt annorlunda, roligt kroppsspråk och sätt att tala, i princip en amerikansk tonårstjej fast japansk idol. Hon växlar flytande mellan japanska och engelska. Den här videon är nog ett bra exempel.

Edit: ANN skrev en artikel om Sally.

6/10, kommer att följa.

Redigerad av Sceleris
  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag var tvungen att ta paus, det här att se och tycka till om alla avsnitt var jobbigt!

OdaShinamonNobunaga.jpgOda Shinamon Nobunaga: 1500-talets ökända länsherre Oda Nobunaga har återfötts som en hund (en shiba inu). I första avsnittet förtvivlar han över sitt hundpsyke, träffar andra hundar som är återfödda historiska personer från samma tid, och surar över att ha blivit (historiskt) bedragen av general Mitsuhide. I slutet träffar han en människa som ser ut som Mitsuhide.

En i en lång rad av Oda Nobunaga-relaterade knasiga animeserier – fast bortom grundidén är det inget knasigt i utförandet. Medelmåttig produktion för en komedi som förmodligen inte tilltalar fler än nördar av japansk 1500-talshistoria: skämten är trubbiga och leveransen långsam och pratig.

5/10, kommer inte att följa.

Rikekoi.jpgRikei ga Koi ni Ochita no de Shōmei Shite Mita (“Forsk[are] blev kär[a], så prövar bevisa det”): Forskarstudenten Amuro deklarerar sin kärlek för kollegan Yukimura, men de är båda så vetenskapligt lagda att de inte kan godta förälskelsen som faktum med bara subjektiv grund (Amuros känslor). Därför genomför de experiment för att pröva huruvida hon är kär i honom och vice versa. Till sin hjälp har de de andra studenterna i labbgruppen. I första avsnittet lägger de upp kärlekshypoteser och experimenterar med bl.a. kabe-don.

En bra animeversion av originalmangaserien, på gott och ont. Det känns som en modern, hipp grundidé med potential för gullig romcom, men den går kanske för tungt in på “vetenskap!”-vinkeln. Karaktärerna är inte osympatiska, och introduceras väl, men de har inte nog starka samspel. Det är inte snärtigt nog för komedidelen (tjockt med onscreen-text och babbel som saktar ner) eller sött nog för romantikdelen. Fast medan det knappast är en prestigeproduktion (kanske textskyltarna ska bespara animation?), så ser det okej ut. Klara, starka färger och linjer, digitalmålade bakgrunder, och den där onscreen-texten passar faktiskt in.

5/10, kommer att se mer, kanske.

RunwayDeWaratte.jpg

Runway de Waratte: Chiyuki, vars far äger modellagentur Mille neige, vill bli supermodell sänd till Paris men är för kort. Förgäves men bestämt går hon på Mille neige-audition gång på gång. När hon upptäcker att klasskamrat Ikuto gillar att göra kläder men måste jobba efter gymnasiet för sin fattiga familjs skull (istället för att gå modeskola), sympatiserar hon och vill samarbeta. Inför nästa audition har han skapat åt henne en dräkt som lyfter fram henne så mycket att hon får jobb på Mille neige, och dräkten blir så populär på Internet att Mille neige anlitar Ikuto som designer.

Kompetent filmatisering av uppskattad shōnen(!)manga. Svävar någonstans mellan “attraktiv och respektabel”, och “utslätad och ljummen”. Sympatisk huvudduo, men mer genom positiv enkelsidighet än intressant kluvenhet. Berättelsen har onekligen potential, inte minst genom sitt ämne som är ganska unikt, men det känns som att serien behöver några intressanta motgångar väldigt snart (efter avsnitt 1).

6/10, kommer att följa.

KyokouSuiri.jpgKyokō Suiri (engelsk titel är fyndig: In/Spectre): Utanför ett sjukhus frågar en på käpp haltande liten flicka, Kotoko, om en ung man, Kuro, känner igen henne. Två år tidigare stötte de ihop i sjukhuset och hon hjälpte bromsa hans fall och “räddade hans liv”, och hon blev kär. Nu, via sjukhusskvaller, vet hon att Kuro är singel, och bekänner sin kärlek (och sin ålder, 17). På begäran förklarar han varför han blev dumpad: paret såg en kappa (ett vattentroll) och kappan blev rädd för Kuro, så fästmön blev rädd för Kuro. Kotoko tror honom, för hon avslöjar att hon som barn blev bortförd av mytiska djur och utsedd till mäklare/problemlösare, och miste ett öga och ett ben. Senare har Kuro bekräftat det via tidningsarkiv, varpå Kotoko tar honom till biblioteket för att handskas med ett störigt spökmonster; det lyssnar inte på Kotoko, så Kuro låter det äta hans arm vilket dödar monstret: han bekänner att han är giftig för spökmonster sedan att som barn ätit kött av spökmonster.

Anime i genren “snubbe löser fall med loli” (Gosick, Dantalian, Memochō…). Det sätter krav på huvudduon: för att vilja följa dem vill vi att de ska ha karaktär och kemi mellan sig, men det är svagt på den fronten här. Kotoko är lite trist i sin pratiga stoicism (vilket sällan blir medryckande), men också lite charmig: hon är rättfram och talar med markant artighet och är designad som en söt 10-årig skolflicka (med baskermössa!). Hennes röstskådis gör också ett bra jobb. Kuro å sin sida är också stoisk, men på ett ännu mer personlighetslöst sätt.

I brist på radarpar så skulle ju serien kunna satsa på en kreativ spökfantasi eller intrigerande utredningar, men det verkar man inte ha att hoppas på. Spökmonstren är generiskt gulliga och färgglada, alternativt bara generiska (förutom en komisk relief i form av ett samurajspöke som gillar Harlequin-romaner), och huvudpersonernas första fall tillsammans är bara en medioker liten actionsekvens. Sen känns seriens ton mest slätstruken/halvhjärtad, färgerna är grådaskiga, etc. Det är funktionellt, men inte mer.

5/10, kommer nog att pröva ett par avsnitt till.

Rebirth.jpgRebirth: Reklamserie för “Rebirth” (något Bushiroad-byteskortspel), om superdeformerade spelgrupptjejer som sitter och snackar. Tre extremt platta minuter, men Norio Wakamoto gör en fånig (så klart) berättarröst.

 

 

 

KuuteiDragons.jpgKūtei Dragons: I en värld som påminner om en kontinentaleuropeisk landsbygd på 1800-talet flyger i himlen drakar: stora djur som ser ut som något slags jätteversioner av mikroskopiska havsdjur täckta av fingerliknande tentakler/utskott. Också i himlen finns drakjägare: människor som från sina luftskepp anfaller drakarna med exploderande harpuner för att fånga dem för deras kött, som de sedan kan sälja. Serien följer hela mannskapet på hamnlösa drakjägarskeppet Quin Zaza, med fokus på den våghalsiga veteranen Maki och nybörjaren Takita, där de i första avsnittet tar sig an en drake som flyger hotfullt över en by.

3DCG-anime med bra modeller och celshading, men med för 3DCG-anime typiskt stel animation i 12 bilder/sekund. Ett respektabelt första avsnitt: man visar yrkets faror och slit, hur vanligt folk fördömer dem men behöver dem, en fingervisning av karaktärerna (en ung regel- och rättviseryttare, ett rödnäst fyllo, en nervös rorsman, en råbarkad mekanikertjej, och så vidare), lite äventyrlig action, och en nypa moraliska frågor när de ska döda en drake som anfaller dem för att de dödat och slaktat dess barn.

Parallellerna till valjakt är uppenbar, och nog känns det lite “fel”. Drakarna i serien verkar relativt ofarliga – man verkar mest vara rädd för att de ska landa i byar, mer än faktiskt anfalla folk – och jakten i sig är ju ett utdraget plågande av djuret. Det kan bli intressant att se huruvida den etiska aspekten utforskas.

6/10, kommer att se.

  • Gillar 1
  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Puh, äntligen har jag sett första avsnittet av allt! (Jag räknar bara TV-serier som inte är uppföljare eller franchiseserier som Precure.) Jag hade som målsättning att se första av allt innan jag började se serierna på riktigt, så jag har egentligen bara hållit mig à jour med Darwin's Game, Natsunagu och Itai no wa Iya nano de Bōgyoryoku ni Kyokufuri Shitai to Omoimasu. (Jag såg lite mer Dendrogram, men den var tråkig.)

ARPBackstagePass.jpgARP Backstage Pass: Handlar om Artist Republic Performers (ARP), en pojkidolgrupp vars fyra medlemmar går i samma musikskola. Första avsnittet visar några uppträdanden och hur de blev värvade till gruppen: musikunderbarnet var en besvikelse för sin klassisk-musik-farsa; två spelade i en gaturockmusikantgrupp men fick stipendium; den sista var en ung, sprallig ARP-fan som dansade sig till en inbjudan.

Totalt livlöst berättande med blaskiga karaktärer. Fokus ligger mest på musiknumren som renderas i 3DCG, modell Playstation 4, med typiskt generiska ikemen-animeidolpoplåtar framförda framför anonym publik med ljusstavar. I slutet av avsnittet är det ett motion capture-3DCG-pratmoment som påminde mig om motsvarande inslag i den där usla Dimension High School, vilket är ytterligare ett slag emot ARP Backstage Pass.

4/10, kommer inte att se.

Breakers.jpgBreakers: Sportanime om parasport (handikappidrott). I första avsnittet: Kai, som har två benproteser, träffar en muskelforskare (med robot-AI-assistent/-maskot) som introducerar rullstolsbasket för honom. I rollen som Kai: någon tarento, vilket märks.

Det är inget man ser för en rafflande story eller en toppenproduktion (fast den hade dock en faktisk stil), men avsnitten är korta (~9 min) och det är ett ovanligt ämne.

5/10, kommer kanske att se.

Dorohedoro.jpgDorohedoro: Invånarna i en stor slumstad, “Hole”, utsätts för “trollkarlar” som kommer genom frammanade dörrar från… någon annanstans, för att öva och utföra magiska experiment på Hålets invånare. En som utsatts är Caiman, en stor man med ett ödlehuvud och tappat minne. Nikaido, en robust, stridsförmögen blondin som driver en restaurang, hittade Caiman och hjälper honom nu bekämpa trollkarlar för att leta reda på den som förtrollat Caiman. För att hitta ledtrådar stoppar Caiman de misstänktas huvud i sin mun där de granskas av en man inuti Caimans mun. Vem är Caiman? Vem är mannen i Caimans mun? Vad är trollkarlarna ute efter? Mysterierna är många.

Det är en otroligt bisarr berättelse med märkliga syner och en god dos brutalitet och “body horror”: folk blir skurna i bitar, får ansikten avbitna, och förvandlas till vämjeliga insekter. Handlingen är udda och mystisk, men det är inte en pretentiös berättelse som babblar filosofi eller är överdrivet outtalad: man förstår enkelt grunderna, som vilka mysterierna är och vad karaktärerna vill.

Caiman är en sak, men Nikaido är lite intressant. Hon verkar vara tuff, men liksom distanserad på ett sätt som antyder något slags galenskap. (Den där blicken i öppningsvinjetten…) Och fräscht icke-moé.

Animationen är en blandning av 2D och 3D som fungerar, men desto bättre är bakgrunderna som är toppen: smutsiga, detaljerade, målade i en lite skissartad-men-inte stil, som motsvarar den för karaktärerna som har dova men blandade färger och svaga linjer.

Dorohedoro bygger på en känd manga som gick 2000-2018. Jag har känt till den vid namn i mer än 15 år, så det är lite kul att se vad allt ståhej gäller, och trevligt att den får en högklassig modern adaption som Parasyte, Banana Fish, och Dororo.

8/10, kommer att följa.

A3SeasonSpringSummer.jpgA3! Season Spring & Summer: Teatertrupp i trubbel! Med 10 miljoner yen i skulder hotas teaterhuset att byggas om till en bar. Med bara en manager och en enda nybliven tonårig skådespelare ser de inte ut att kunna vända sin tur, men en ung kvinna vars far var inblandad i truppen axlar ansvaret att hjälpa dem på fötter igen, och börjar med att locka in två nya medlemmar samma dag och få ett löfte från långivaren: de får behålla huset om de kan fixa fullsatta föreställningar inom en månad, rekrytera fyra säsongstrupper (vår, sommar, höst, vinter), och betala tillbaka skulden inom ett år.

Det är en fånig liten historia, som när de försöker få långivaren att vekna genom att påpeka att den där gymnasistskådespelaren har “gjort sitt bästa” med den banala lilla pjäs han debuterade med, fastän hans engagemang är helt irrelevant för den katastrofala ekonomiska situationen, eller när grabben försöker springa ikapp en kille men istället för att ropa efter honom så fångar han hans uppmärksamhet genom att läsa repliker från Shakespeare. Det är “corny” på ett sätt som inte fungerar.

Men det ska också erkännas att den gör något rätt: den lägger upp en hotbild för serien härefter. Hotbilden må vara en klyscha (rädda klubben från nedläggning!), men den är en klyscha för att den är användbar; sämre serier struntar helt i dramat, så att man inte får någon spänning som driver en att vilja se avsnitt 2.

I det här fallet vill jag inte se avsnitt 2 hur som helst, otome-spelanime är sällan min grej, men det är inte det sämsta denna säsong.

5/10, kommer inte att se.

  • Gillar 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×