Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Rekommenderade inlägg

Borde kallas season season: electric boogalo med tanke på hur många uppföljare på G.

a1.jpga2.jpga3.jpga4.jpga5.jpga6.jpga7.jpga8.jpga9.jpga10.jpga11.jpga12.jpga13.jpg

  • Tack 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Tate no yuusha no Nariagari säsong 2: All the yuss!

Kaguya-sama; Love is War - Ultra Romantic: Oväntat för mig, men välkommet. Ligger efter med dom andra två dock.  Kan nog bli årets roliga.

Date A Live IV: Trailern var väldigt luftig så vet inte vad som försegår längre eller om det ens närmar sig slutet. Mera Daito är aldrig fel dock.

Aharen-san wa Hakarenai: Någon smått tipsade på Discord om denna. Ser jättemysig ut, ska definitivt prova.

Love Live! Nijigasaki Gakuen Schol Idol Doukoukai säsong 2: Den lite annorlunda animerade Love Live-kapitlet är fortfarande skön att titta på (ligger efter med denna dock också). Nu i andra säsongen kommer äntligen Lanzhu Zhong och Mia Taylor!

Birdie Wing-Golf Girls' Story: Hade en intressant trailer men ifrågasätter varför en golfserie skulle intressera mig. Ska nog ändå ge den en chans.

Ghost in the Shell - SAC_2045 säsong 2: Många har nog inte längtat, men jag vill se färdigt denna. Genuint intressant och animationen är inte så hemsk som senaste Berserk i alla fall.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Sköldhjälten 2, mjao, men att japanerna alltid ska misslyckas smida medan järnet är varmt, och istället låta det dröja tre år till uppföljare! …hade jag tänkt skriva, men nästa i listan var Kaguya-sama som bara hade ett år till sin första uppföljare (och strax under två år till sin andra).

Spy Family har jag hört talas om länge, populär manga. Jag tänker mig den som en animangaversion av den där Mr. & Mrs. Smith-filmen från, öh, sjutton(!) år sedan. Fast jag såg aldrig den filmen.

220326_101555_045_firefox.pngShikimori är inte bara söt  (vänster) läste jag som manga några kapitel i början. Kille dejtar tjej som ibland beter sig som en charmig kille, typ kabedon eller charmigt räddar partnern från att snubbla. Det kändes som en begränsad gimmick, och jag var inte såld på teckningarna (figurerna såg ut att ha dubbla ocentrerade pupiller!).

Kakkō no Inazuke, hm, vad var det nu, den är baserad på en manga av hon som tecknade Yankee-kun to Megane-chan? Tror det. Jag har gillat hennes serier… tills de dragit ut alldeles för länge.

Aharen-san, på tal om att gilla en skapares serier. Asato Mizu gör bra grejer, främst Denki-gai, men också kortserier och “one-shots”. Aharen-san är kul; jag hoppas på att animeversionen kan förvalta det. Det krävs ju en viss känsla för komisk timing.

Honzuki 3 ska jag se, den är ganska intressant!

Skelettriddaren är inte lika intressant. Det är “oj-jag-hamnade-i-en-isekai-som-min-MMORPG-karaktär”-fantasy. Den vandrar nött mark, men är tillräckligt bra för att vara kul för någon som är ny för isekai-anime (eller anime överlag).

Hjälten säger upp sig är lite samma sak, fast i “hjälten-och-demonfursten”-fantasygenren. Mangan har generiskt söt design och var harmlös så långt jag läst, men det var ett tag sedan.

En tjejspelvärld är en svår värld för en statist läser jag som mangaversion med behållning, men en stor del av det är teckningarna, vilka inte verkar föras över till animeversionen, så det är inget jag tänker tipsa om.

Den här helaren är jobbig, ännu en gimmickmanga som får en anime. Ibland tycker jag att de borde slå ihop fem gimmickserier till en kavalkad, och ge vardera ett femminutersavsnitt. Pang bom, troget originalet, inget utdraget. (Å andra sidan vet jag inte hur det blev med originalmangan i detta fall; jag läste bara några få kapitel.)

220326_103216_697_firefox.pngKontorsslaven vill helas av en spökflicka (höger) är faktiskt lite söt. Snäll spökflicka försöker skrämma hem övertidsarbetande kvinna. Lite åt Senko-san-hållet.

Tiger & Bunny 2: öh, vad var det jag sa om att smida medan järnet är varmt? Tiger & Bunny var jättestor… för elva år sedan. Jag skulle gärna se denna, men det har gått för lång tid, så jag vill se om föregångaren först.

Redigerad av Sceleris
Bilder + fix.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Tate no yuusha no Nariagari säsong 2: Är den serien jag ser fram emot mest den här säsongen. Lite trist att den bara blir 13 avsnitt men det får väl gå.

Komi-san wa, Comyushou desu. 2nd Season: Första säsongen var mysig och på sina håll rolig.

Spy x Family: Kanske jag tittar på mest för att jag såg en teaser på den någon gång och tänkte att det kan man nog se på. Kommer troligtvis avakta för att se vad den får för betyg innan jag bestämmer mig.

Tiger & Bunny 2:   Skulle jag vilja se men precis som Sceleris så behöver jag se om första säsongen innan jag ens funderar på att mig ann det. Sen ska man troligtvis se någon av filmerna innan man tar sig ann säsong 2.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
1 timme sedan sa Klona:

Tate no yuusha no Nariagari säsong 2: Är den serien jag ser fram emot mest den här säsongen. Lite trist att den bara blir 13 avsnitt men det får väl gå.

Det var också en överraskning. Sen uppföljare och kort uppföljare! Vafan, animeproducenter! Har ni en populär anime ska ni väl satsa på den!

Jag förstår att en stor del av problemet är att det helt enkelt kan vara svårt att hitta folk. Det är inte bara att ringa nån författare/regissör/animatör/etc. man känner och fråga och få svaret ”din jävel, jag är med!”, utan de lär väl säga ”sorry, jag jobbar på Milky-chan Crisis just nu, och nästa säsong extraknäcker jag på en Ghibli-film, och därnästa är jag också uppbokad”. Men något borde väl gå att göra. OVA-avsnitt eller nåt. Strike the Blood är ju ganska, öh, low-end (jag har alltid sett den som ”en fattig mans Toaru Majutsu no Index”), men de har fanimej hållit igång den: efter TV-serien 2013 har de hållit igång med OVA-serier ganska regelbundet, typ 2 avsnitt per 2-3 månader, och nåt år eller 1½ mellan ”OVA-säsonger”. Det passar nog inte alla projekt (man får väl räkna med att man har olika målgrupper med olika köpvanor), men man kan väl vara lite kreativ.

(Med det sagt så är jag inte upprörd över den långsamma Sköldhjälten i sig, för bra tyckte jag inte att den var, men det är lite intressant hur olika det kan bli.)

1 timme sedan sa Klona:

Tiger & Bunny 2:   Skulle jag vilja se men precis som Sceleris så behöver jag se om första säsongen innan jag ens funderar på att mig ann det. Sen ska man troligtvis se någon av filmerna innan man tar sig ann säsong 2.

Och kanske den där Double Decker: Doug & Kirill, den utspelar sig väl i Tiger & Bunny-världen?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
7 timmar sedan sa Sceleris:

Och kanske den där Double Decker: Doug & Kirill, den utspelar sig väl i Tiger & Bunny-världen?

Den där serien har gått förbi mig helt obemärkt, troligtvis för att både omslagsbilden och storyn ser och låter ganska generisk. Enligt MAL så verkar den ha någon koppling till Tiger & Bunny  men jag vet inte om jag hade tittat på den ändå, intresset för serien har svalnat lite.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har inte sett första Love Live ännu, men redan första avsnittet droppar dom nästa hitsingel från Lanzhu Zhong. Lit!

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Estab Life: Civilisationen tycks vara uppdelad i runda städer separerade av ödemark och sammanbundna av smala vägar som bevakas av Aibo-robotar och drönare. ”Extractors” tycks vara människosmugglare som flyttar folk mellan städer. Serien tycks följa ett gäng tonårsflickor som jobbar som ”extractors” tillsammans med en vargman och en Aibo-robot. Tema: börja ett nytt liv. Idé av Taniguchi Gorō, manus av Gatō Shōji.

Polygon Pictures producerar sin vanliga full-3DCG-animation i 12 fps. Ointressant rappakaljavärld. Ointressanta figurer. Töntaction där flickorna står stilla och pangpangpangskjuter mot arméer av städrobotar. Det mest intressanta var att Takahashi Rie spelar den yankee-vibbiga tsunderetjejen med lite djupare röst än vanligt. 4/10.

Uppsan, Estab Life räknas visst som en eftersläntare i förra säsongen.

Shokei Shōjo no Virgin Road: Börjar som en glad isekai om en menlös kille som blir frammanad av kungen men utkastad för att han inte har någon övernaturlig förmåga. Dock närmas han av en ung prästinna som säger att hennes uppgift är att ta hand om de Bortkomna, människorna från en annan värld, i detta land som är full av påverkan från många tidigare Bortkomna (vilka alla är japanska tonåringar, för att givetvis). De har lite platonsk kemi, och stämningen är åt det skämtsamma hållet, men när hon får honom att upptäcka att han verkligen har en förmåga (han kan förinta saker inom en sfärisk volym)…

Spoiler

 

…så dödar hon honom genast med en kniv i huvudet, ity för hennes grupp är de Bortkomna alltid farliga – vilket pojken tycktes bekräfta när han började yttra mörka böjelser så fort han upptäckte förmågan. T.ex. blev i prästinnans barndom hennes hemstad (oavsiktligt?) utplånad av en Bortkommen. Därefter blev hon uppfostrad av en expertavrättare (”shokei shōjo” = avrättarflicka), och nu ska hon ta uti med adelsmännen och den andra Bortkomna, flickan som frammanades strax efter grabben. Avsnittet slutar när flickorna möts, men det verkar som att de båda tjejerna har något slags anknytning till varandra genom sina drömmar.

Fake-out-halvan var ganska gemytlig, så det kändes lite synd att det gick över till… inte grim-dark, men kanske grim-light. Många döda kroppar men med lite lättare ton, främst i prästinnans relation till sin genki-kōhai. Men det var inte i sig så illa. Världsuppbyggnaden är lite fjantig (japanskt fokus, återskapa en del grejer med magi typ fotografier), men det är inte överdrivet detaljerat som det kan vara ibland, så där när författaren tror att ”worldbuilding” är samma sak som att ”hitta på en lång rad nonsensord”. Lite action, men inget imponerande. Slutet är lite intresseväckande: vad kommer serien att handla om? Kommer flickorna bli fiender? Eller förenas de och flyr från världsmakterna som är emot dem? Eller blir den Bortkomna flickan bara ”veckans dödsoffer”?

 

6/10.

Paripi Kōmei (”paripi” betyder festprisse, från "party people"): Kinesisk krigsherre Kōmei från 200-talet e.Kr. dör men vaknar i sin unga kropp i dagens Shibuya under halloweenfirandet. Han tror att han hamnat i helvetet och blir indragen av festprissar till nattklubb där han hör Eiko, en ambitiös sångerska som han senare ger en komplimang. När hon på morgonen ser honom avsmullen utomhus tar hon honom hem, och hon förklarar den moderna världen. Hon fixar honom jobb på nattklubben (han blir fort en skicklig bartender), och när han får höra om hennes ambitioner lovar han att ge sin räddare den hjälp hon behöver.

Småkul och trevlig. Inte för mycket ”De tre kungadömena”-babbel. Hyfsad musik, och Eikos sång är bra: sångare är 96Neko ("Kuroneko"), en Niconico-coversångerska ("utaite") som också strömmar som vtubare under namnet Kuroki Natsume (som jag sett spelat Apex med Hololives Ayame). 6/10.

Aharen-san wa Hakarenai: Raidō, nybliven gymnasist med osällskapligt utseende, blir vän med Aharen, den tystlåtna, socialt osäkra tjejen i skolbänken bredvid.

Bra anpassning av källmaterialet! Lite annan takt än mangan, naturligtvis, men den behåller det allra viktigaste: släpig deadpan! Röstisarna talar väldigt lugnt, inte skriktigt, även vid tsukkomi. Kameran är lunkande och musiken avskalad, även när punchline presenteras. (Och den innehåller en del roliga situationer.)

De två figurerna är toppen. Raidō är drastisk och vänlig och överseende (och inte helt fjantig som såna figurer som blir helt utom sig och börjar staka på orden för att de får en kram). Aharen är liten och söt och snäll och komiskt medgörlig: ”Aharen-san, låt oss pröva X.” Hon nickar. ”Aharen-san, låt oss sluta med X.” Hon nickar. Ett omtänksamt par lätt att tycka om. 7/10.

Redigerad av Sceleris
  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Efter besvikelsen från Koroshi Ai så var jag inte sugen på något spiondrama såhär direkt efter vintersäsongen. Spy X Family var inte ens på min radar, men efter trailern så hoppade intressesmurfen till lite. Och nu efter två episoder så verkar det som att dess hype är ganska välförtjänt. Pärla nummer två var den helt okända RPG Real Estate som poppade in i en av mina flöden från en tysk weeb. En slice of life med en stil som påminner om nån serie jag sett tidigare men kan inte sätta riktigt fingret på vad. Vi har även en tjej med samma ärketyp som Rize från Is the Order a Rabbit och Aya från Kiniro Mosaic. Vem kunde tro att mäklare i ett RPG kunde vara ett så mysigt koncept.

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Healer Girl: Missa inte denna! Väldigt härlig serie som tar mycket inspiration från klassiska musikaler. Handlar om tre tjejer som jobbar för att bli healers, personer med förmågan att använda rösten för att hela sjuka och skadade. De arbetar tillsammans som lärlingar på en klinik där de assisterar deras sensei medans de studerar för proven som krävs för att få sin licens. Riktigt bra skriven dialog mellan karaktärerna, och stark komedi, speciellt där de går över till deras musikal-segment. Deras mentor spelas av en väldigt erfaren sångare (Ayahi Takagaki, känd bland annat som Chris Yukine från Symphogear), vilket blir väldigt tydligt i scener där hon tar fokus. Av de seasonals jag sett denna säsong är detta definitivt min favvo hittills!

Summer Time Render: Var ett bra tag sen man såg något likt denna bland alla generic seaonals, vill inte spoila för mycket, men första avsnittet gav en hel del vibes i stil med tex Shiki och Higurashi. Mycket lovande mystery/thriller.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Gunjō no Fanfare: Fjortispopsångare Yū lämnar musikbranschen för att börja på gymnasieskola för att bli jockey. Alltså tävlingshästförare. (Motivationen ges nog senare.) Den lilla inträdesklassen (åtta elever) med lite blandade personligheter presenteras – mesen, vilden, nörden, tjejen – tillsammans med ett par lärare. Antagonister i första avsnittet är den påträngande pressen, men det händer också att ett par hästar flyr efter ett skrammel och att de nya eleverna otillfrågat tar på sig att hindra dem; mest till hjälp är ett ”naturbarn”.

Ultraspecifikt ämne, men en inte obekant sportanimestruktur t.ex. där Yū har en särskild förmåga – och då menar jag inte hans förmåga att säga att han vill ”bli ett med hästen” utan att bli utskrattad. I slutet blir Yū buren av naturbarnet i sina armar (”princess carry”), och de ser varandra djupt i ögonen till rosaskimrande bakgrund varpå Yū rodnar, så den har gayromantiska undertoner (eller bara ”toner”) också, men det kan mycket väl vara ”gaybaiting” i ett desperat försök att locka fujoshifans, så som är ganska brukligt för sportserier. Soundtrack av Hiroyuki Sawano, men det känns oinspirerat; huvudmelodin låter som Sawanos eget tema från Mare (7 år gammalt J-drama om tjej som blir konditor). Inte ett dåligt avsnitt, men inte något som intresserar eller lockar för mig. 5/10.

Jantama Pong: Chibiskämtminianime baserat på mahjongmobilspel. Totalt meningslöst. Avsnitt 0 var ett aprilskämt där gänget isekaiades. 4/10.

Love All Play: Högstadiegrabb som gillar badminton blir erbjuden sportstipendium till gymnasieskola där hans badmintonförebild går. Han hade planerat att gå en skola med sina kompisar och hans föräldrar är emot sportstipendiet, men han övertygar dem och blir inbjuden med några andra högstadiekillar att träna med gymnasielaget. Avsnittet slutar när idolen ser lite missbelåten ut med de presumtiva nykomlingarna. Sportanime helt utan flärd eller annorlunda infallsvinkel. Jag vill nog hellre se Hanebado. 5/10.

Otomege Sekai wa Mob ni Kibishii Sekai Desu: Hans lillasyster tvingar honom att spela ett klyschigt pay-to-win-tjejspel, men dör och återföds som medelmåtta i spelet vars huvudpersoner och misandriska värld han avskyr, och misslyckas hålla sig i bakgrunden. Oanmärkningsvärd handling och oanmärkningsvärt genomförande, så när som på ett par punkter. I första avsnittet slåss huvudpersonen mot ett monster, och musiken går från äventyrsmusik till stridsmusik mitt i; avsikten måste ha varit att efterlikna en slumpmässig monsterattack som i ett spel. Utöver det har jag tänkt på att designen är ganska ful, specifikt huvudtjejernas ögon. Jag gillar mangadesignen; bra kawaiikos. 4/10.

Healer Girl: Ganska snyggt. Många insatta sångnummer, med bra läppsynkning och koreografi är bra. Men det blir för mycket, även den instrumentala musiken; det känns fånigt sentimentalt, liksom viktlöst och ytligt. Serien får gissningsvis följa flickan och hennes kamrater medan de lär sig, genomgår prövningar, får erfara healingvärlden, och möta olika patienter, alltså inga vidare avvikelser eller överraskningar (gissar jag), så huruvida det lönar sig att se vidare hänger nog på hur mycket man gillar figurerna och stilen, som jag tror att man kan få en rättvis bild av redan efter första avsnittet. Men jag blev personligen inte lika hänförd som @Raccomunk. Det hjälper nog inte att jag alltid ogillat musikaler. 5/10.

Yūsha, Yamemasu: Hjälten Leo som enahanda besegrade demondrottning Echidna finner sig åter framför henne, nu för att be om jobb sedan han landsförvisats från människorna p.g.a. deras rädsla för hans övermakt. Hon nekar argt, men utan hennes vetande erbjuder de fyra demongeneralerna hjälten ett provisoriskt jobb. Känns som en berättelse som vuxit fram från öppningsscenen, så som Maoyū känns. Lite ytlig på så sätt, trots ett försök att kompensera med en "mystisk" öppningsscen. Men inte usel; det är en fantasykomedi med lite drama som fokuserar på hjältens omständigheter (”ack, vad det är synd om Leo!”), och den har nog rätt energi och figurgalleri för att underhålla de som intresseras. 5/10.

Birdie Wing: Golf Girls’ Story: Eve, en ung kvinna – i Europa eller i New York? – är en otrolig golfare, men använder sina förmågor för att spela i privata vadslagningar eller låta sig lejas för golfrelaterade uppdrag; hon tjänar pengar för att trygga några föräldralösa barns tillvaro, tillsammans med en kamrat och en kvinna som driver en illegal bar. (Irreguljära migranter?) I första avsnittet glänser Eve några gånger, nedvärderar golf som sport, och möter en japansk tonårig golfare som är lika tävlingslysten som Eve.

Sportaspekten verkar gå åt det övernaturligt överdrivna hållet, och hålla sig relativt ytlig, så det är inget jag skulle rekommendera åt t.ex. min bror, som golfar, och personligen är det inget som lockar mig. Den klyschiga motivationen är inte en dålig idé, men inte tillräckligt inarbetad för att det verkligen ska fungera. Figurerna är bara ointressanta. Överlag medelmåttigt. 4/10.

Deaimon: Den bohemiska sonen (30+) återvänder, efter ett årtionde som misslyckad tramsmusiker, till sina föräldrars konditori efter (överdrivet) sjukdomsbesked, besluten om att börja lära sig konditoriaffärerna för att så småningom kunna ta över familjefirman. Dock har föräldrarna sedan ett år tillbaka fostrat en 10-årig flicka som övergavs hos dem av sin pappa, och nu gör hon (ofrågat) sitt yttersta för att återgälda dem och behålla sin plats och så småningom ta över verksamheterna.

Hyfsat manus! Dels är det en rik kontrast mellan de huvudsakliga två: han är en lättsam, obrydd, oansvarig vuxen, medan hon är en lillgammal handlingsmänniska. Han lipar sentimentalt åt bakverk, medan hon är oförmögen att be om hjälp. Han har en öppen familj, hon blev övergiven av sin enda förälder. Han har inga bördor, hon har för stora bördor för ett barn. Karakteriseringen är bra, och handlingen lagom stor för första avsnittet; av slutvinjetten ser man att karaktärsgalleriet kommer att utvidgas, men början gör inte för mycket. 6/10.

Jag undrar hur japansk konfektyr faktiskt smakar…

RPG Fudōsan: Manga Time Kirara-moéblobfjantfantasy om moéblobbar som jobbar på bostadsförmedling. Totalt oanmärkningsvärt och i linje med vad man kan vänta sig av Manga Time Kirara-anime, som förvisso ibland har något som sticker ut, t.ex. en käck välproducerad öppningslåt eller vassare visuell stil. Här är det ingenting alls. 5/10.

Shijō Saikyō no Daimaō, Murabito A ni Tensei Suru (”Den mäktigaste demonfursten återföds som bybo A”): Övermäktig gudkonung bestämmer sig för att reinkarnera för att hitta folk som inte är rädda för hans övermakt och bli vän med dem; givetvis är den nya tidsåldern svagare så att hans relativa övermakt blivit ännu större; givetvis kommer han i kontakt med potentiella vänner som uppenbarligen har något slags koppling till tidigare kamrater (fler återfödda?); och givetvis är det ren och skär slentrian med ytligt världsbygge (klyschfantasy), dålig karakterisering (huvudpersonen har levt tio år som ett normalt barn men är ändå helt och oförklarat missanpassad), och självosäkerhet (inte ens i titeln vågar den stå på egna ben utan måste förklara premissen i termer av TV-spelsklyschor, fastän den inte ens har något slags TV-spelskoppling). 4/10.

Innan jag såg den trodde jag att den skulle vara som Maō Gakuin no Futekigōsha, men Futekigōsha var faktiskt mer ”egen” än det här.

Tomodachi Game: Fattig kille och hans fyra vänner kidnappas till ett socialt spel som sätter deras vänskap på prov i utbyte mot pengar som ska betala en påtvingad skuld. Om något kan jag åtminstone säga att den har ett starkt fokus på temat om vänskap och tillit och pengar; figurerna är snabba att ge uttryck åt det. Och faktiskt gillar jag nog att den verkar ligga närmare Liar Game än exempelvis Ōsama Game: folk dör inte så fort de misslyckas. Dödsspelen blir fort lite för mycket, på mer sätt än ett. Frågan återstår dock om de kommer att lyckas göra något med livsblodet för en serie som denna: bra pussel. Produktionen är medioker, och regin likaså; de försöker med något slags thrillerkänsla i bilderna de visar, men det faller bara platt. 4/10.

Gaikotsu Kishi-sama, Tadaima Isekai e Odekake-chū: Den nötta klyschan: gamer vaknar upp i fantasyvärld i sin spelfigurs kropp, är supermäktig, och bestämmer sig för att leva och rollspela i godan ro som äventyrare. Gimmick: hans spelfigur är ett skelett dolt i rustning. Inom sin tid får han följeslagare: en rävmaskot, en alv, och en djurmänniska-ninja. Börjar på fel fot, med en våldtäktsförsöksscen, där brottet givetvis avvärjs av huvudpersonen. Det är ganska smaklöst hur de två kvinnorna sexualiseras i sin utsatthet, med glänsande stora guppande bröst etc. Därefter följer en något bisarr öppningsvinjett: rockmusik med lite ljudeffektsatta exempeläventyrligheter, och showcasing av huvudpersonens skeletthuvud och skratt; de har åtminstone det goda omdömet att förstå att ett skrattande skellington är en komisk bild. I övrigt den sortens anime som man vet att man vill se eller hoppa över, baserat på beskrivningen. 4/10.

Pust, typ ett dussin serier kvar att kolla in…

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Heroine Taru Mono! Kiraware Heroine to Naisho no Oshigoto: Lantistjej börjar Tokyogymnasium och råkar bli inblandad med ett par idolpojkar i samma klass, vilka i hemlighet ogillar varandra och ogillar henne, men när hon söker jobb för att lätta sin fjärrboende familjs ekonomiska börda råkar hon få jobb som deras manager-trainee. Det är där första avsnittet slutar, med ett "eeeh!?".

Shōjokänsla; lite karaktärslöst, men harmlöst.

Baseras på låtar av trion Honeyworks (två kompositörer, en illustratör) som började 2010 med att göra Vocaloid-musik, men efter några år med vanlig musik. ”Låtbaserad anime” känns bisarrt, men det är ju inte första gången: Mekakucity Actors (Shaft, 2014) var Vocaloid-låtbaserad. Det är inte ens första gången som Honeyworks får anime: de har haft några timmeslånga filmer och miniserier (Zutto Mae kara Suki Deshita, Suki ni Naru Sono Shunkan o, Itsudatte Bokura no Koi wa 10 Centi Datta, Hashiri Tsuzukete Yokattatte) 2016-2018, och 2020 kom en långfilm (Kono Sekai no Tanoshimikata) som verkar handla just om idolpojkarna i Heroine Taru Mono. Alla verkar utspela sig i samma universum, på samma skola.

Jag hade personligen ingen vidare aning om Honeyworks förrän vtubaren Coco släppte deras låt Fansa som sin första och sista covermusikvideo. Enligt en Honeyworks-wiki är Fansa skriven utifrån perspektivet hos en idol som genomlider professionella svårigheter som trakasserier från antifans men bestämmer sig för att bli starkare för att tacka sina fans. Och med tanke på att det (tycks vara) trakasserier från antifans som fick Coco att hänga upp hatten, men att hon är tacksam för sina fans, så var det nog därför hon valde den.

Fast det har ju inget med denna anime att göra. Vill bara säga 5/10, kommer inte att följa.

Shachiku-san wa Yōjo Yūrei ni Iyasaretai: Kvinnlig företagsslav jobbar över ensam, men en liten spökflicka är orolig för henne och försöker skrämma hem henne men misslyckas.

Gulligt, visst, på det där ytliga sättet, men utdraget; det är för lite material för 20 minuter. Kronologin i avsnittet är onödigt krånglig, typ C-A-D-E-B-C (istället för exempelvis C-A-B-D-E). Materialet nuddar något slags psykologisk kärna om depression och betydelsen av att ha någon som bryr sig, och det är ju ett bidrag till de japanska berättelser som ska tilltala Japans alldeles för många faktiska företagsslavar (jag påminns om denna lilla vtuberdiskussion mellan ett par f.d. företagsslavar; vi snackar typ 19-timmarsarbetsdagar plus ta med jobb hem!), men jag får inte känslan av att den vill analysera eller ifrågasätta på något djupare plan.

I genren ”fluff för företagsslavar” föredrar jag Senko-san.

Svag 5/10, kommer inte följa.

Koi wa Sekai Seifuku no Ato de: Röda killen i en sentai-hjältegrupp dejtar (med ömsesidig vetskap) en tjej som är general i en sån där hemlig skurkgrupp som försöker ta över världen eller nåt. I första avsnittet: hemlig dejt mitt under strid (de håller handen vid tredje träffen! Vad obscent!), och hur det gick till när de blev ihop.

Sentaikomedier och -parodier är inte längre en fiffig vändning av ett bekant material, utan ett bekant material i sig, så bara ”tänk om hjälten och skurken i barnprogrammet var ihop” som ren gimmick räcker inte långt. Istället får man behandla det som en mer allmän romantisk komedi. Tyvärr är det inte en särskilt intressant sådan; figurerna känns konstlade och relationen barnslig och destinationslös. Jag tror att det behövs en antydan till något slags omedelbart hot (t.ex. någon som misstänker något) för att få lite framåtfart. Kanske den får det senare, men det bryr jag mig ju inte om nu.

5/10, kommer inte följa.

Mahō Tsukai Reimeiki: Fristående uppföljare till 2017 års Zero kara Hajimeru Mahō no Sho. Fantasy där häxor förföljts och dödats, men något årtionde efter föregångaren börjar trolldom accepteras och läras ut. En kille med minnesförlust går en magiskola men är kass och skickas för att gottgöra sina dåliga resultat ut på uppdrag tillsammans med en gammal lolihäxa, en storbystad toppelev, och en ödleman.

Livlös. Ibland försöker den se livlig ut, men den lurar mig inte: tonen är helt energilös, och de platta karaktärerna håller sinsemellan platt dialog om en ointressant värld. Det närmaste något intressant var att Fripsides öppningslåt lät som en rehash av ett Railgun-OP.

4/10, kommer inte att följa.

Ao Ashi: Fattig högstadiegrabb i lantlig fiskestad är duktig på fotboll, men med tanklös, självcentrisk spelstil som leder hans lag till vinst, men de förlorar när han skallar en motståndare p.g.a. provokationer. En tränare från storstan får intresse för honom och lär honom ett bollknep, och får se att grabben överraskande nog har fantastisk situationsmedvetenhet och lagkänsla. Han blir inbjuden till lagantagningstest; hans storebror täcker kostnaderna för att han åtminstone ska kunna ta testet.

Inte den sämsta sportserien denna säsong. Nötta hjulspår, jo, men den gör rätt. Framförallt har man några kontraster och konflikter som ökar komplexiteten, som att han målas upp – och målar upp sig själv – som ett egoistiskt naturbarn, men har hög mental närvaro (håller koll på alla spelare på planen) och ödmjukhet att ge äran för sina mål åt hela laget. Hans familjesituation (ensamstående mamma som jobbar kvällar; de har inte råd att skicka honom till Tokyo) är typisk men fullgod. Bra förstaavsnitt, om man vill se en fotbollsanime. Det vill jag dock inte.

6/10, kommer inte att följa.

Dance Dance Danseur: Högstadiepojke älskar balett men känner efter sin stuntkoordinatorpappas död social press att vara manlig; nya tjejen i klassen ser att hans ”jeet kune do” egentligen är balett och försöker värva honom till sin mors nya balettskola. Han börjar i hemlighet gå på lektioner och vägrar vara med i en uppvisningsdans, men till slut måste han välja.

Ordentlig Mappa-sportanime: felfritt manus och felfri regi och produktion. Dock inget som fångar min uppmärksamhet, förutom en snygg öppningsvinjett i förstapersonsperspektiv; jag tror att jag personligen vill ha lite starkare utspel. Jag kanske borde ge den några avsnitt för att se om figurerna växer för mig.

6/10, kommer kanske att se mer.

Spy x Family: Ett kallt krig råder mellan supermakterna Westalis och Ostanien. Westalis bästa spion är agent Skymning, och nu skickar de honom till Ostaniens huvudstad Berlint för att samla information från en man som bara visar sig på en skola. För att komma in på skolan måste han ha ett barn. Han hittar fyraåriga, spionälskande Anya på ett barnhem; vad han inte vet är att hon är tankeläsare, vilket hon använder för att bli vald. Hennes naivitet och barnsliga impulsivitet och envetenhet försätter den stela spionen lite i knipa, men när hon råkar röja deras position för en ostianiensk gangster med något otalt med agent Skymning får hon sig kidnappad och måste bli räddad av sin ”pappa”, som börjar påminna sig om att han faktiskt är agent för att göra världen bättre för barn. Hon blir antagen till skolan, men nu måste de hitta en mor åt henne, för täckmanteln.

Detta var inte vad jag trodde! Jag hade ingen aning om att det inte var jorden, och jag hade alltid tänkt mig att det skulle hamna om en manlig spion för ena sidan i täckmantel med en kvinnlig spion för andra sidan, i början ovetande om varandras omständigheter, och en adoptivflicka som för dem samman. Istället är det den manliga spionen som förbereder hela täckmanteln; kvinnan i familjen har inte kommit in i serien ännu (första avsnittet), så det är fortfarande möjligt att också hon är spion.

Anya är också inte som jag tänkt mig. Jag tänkte mig en flicka som är mer lillgammal, och mer konventionellt moé. Istället är hon söt, förvisso, men väldigt barnslig, med komiska barnsliga missförstånd, och hon är väldigt expressiv. Det är klipskt, för den perfekta agenten Skymning är mestadels ett stenansikte. Regin är också ganska tillbakahållen; man hade kunnat tänka sig något mer åt slapstickhållet, men den är inte för påtryckande i skämt, eller sentimentalitet för den delen.

Detta kan bli kul. Adoptiva relationer är ett av de ämnen jag är lite svag för.

6/10, kommer att följa.

Kawaii Dake ja Nai Shikimori-san: Fromsint, vardaglig, men oturlig kille är ihop med atletisk modellsnygg tjej som ofta visar sin coola sida i något ikemen-liknande beteende (eftersom hon har dålig syn kisar hon); annars är hon yamato nadeshiko, överdrivet artig och allt. I första avsnittet går de till skolan (första dagen årskurs två), hör lite ”varför är hon ihop med honom”-kommentarer, spelar bowling (hon får perfekt poäng), och går hem: hon skyddar honom från en fallande skylt och försäkrar honom om att hon inte är besviken med honom.

Väldigt, väldigt tråkigt. Det är alldeles för energilöst för att vara en komedi, och det är alldeles för konfliktlöst för att vara drama/romantik. Det närmaste en konflikt är tjejens vilja att vara söt inför sin pojkvän, fast hon inte kan låta bli att vara cool, men det känns inte som att hon verkligen är påverkad av det, och inte heller han har något problem med hur hon är. Och oavsett så är alla figurer mer eller mindre slätstrukna och ointressanta.

Öppningsvinjetten tycks flörta med idén om något bakomliggande – kanske tjejen varit ligist och nu vill vara perfekt tjej? – men om det är något sådant så känns det som något som originaltecknaren klämt in när hen fick en förläggare. Jag tror att originalets korta kapitel var Pixiv- eller Twitter-serier, med ungefär en ”jag önskar att jag hade en sån här flickvän”-anda. Bara korta små brottstycken ur deras liv, där punchline är ”hon är cool” eller ”hon är söt”. Så jag tänker mig att all vidareutveckling – som bifigurer och backstory – ligger som ett påklistrat serialiseringsobligatorium.

4/10, nepp.

Kono Healer, Mendokusai: Fjantfantasy. Inkompetent äventyrare Alvin i strid mot björn stöter på en konstant motsträvig helare Carla. De käbblar och bildar en grupp; tillfällig tänker han, men hon råkar(?) förbanna honom så att han dör om de kommer mer än 300 meter ifrån varandra. Efter en olycka tar björnen dem med sig hem och blir deras vänner. De käbblar mer.

Mestadels tsukkomi-humor. Väldigt mediokert. Jag har inte så många klagomål egentligen (OK produktion och röster, Carla sällsynt osexualiserad!), jag vet bara inte hur eller om den skulle ha kunnat bli bättre för min del. Jag tyckte att den var lite för fjantig, lite för obetydlig, och raktigenom icke-rolig, men kanske andra skulle finna något i den.

5/10, nepp.

Kunoichi Tsubaki no Mune no Uchi: I en könssegregerad ninjaby/ninjaskola för kunoichi (kvinnliga ninjor) till synes i åldrarna 6-12 år har Tsubakis lagkamrater smitit ut för att slåss med män, som alla är överens är dumma, illaluktande barbarer med sårbara skrev. Pubertala Tsubaki är dock nyfiken på män, och efter en nästan närkontakt med en man – det verkar som att manliga motsvarigheten till ninjaskolan hade en nattskogslektion – så börjar hon ha svårt att koncentrera sig.

Från Yamamoto Sōichirō, skaparen av Takagi-san och Sore Demo Ayumu wa Yosetekuru (animeversion på väg), och stort fan av ytterst nätta flickor med stora pannor. Få tecknare får mig att tänka på sexuell dimorfism som Yamamoto. Dock blev jag lite överraskad att ingen kille var med i första avsnittet, annat än i skuggorna; antagligen är killen som de flyr ifrån en riktig karaktär till senare, men jag kan inte utesluta att det är en ren tjejhyssberättelse.

Klanderfri produktion och animation (i skogsjakten var det lite intressant interaktion i Z-led med bakgrunderna), men storyn är tunn, och är man romantikfan har man inte ännu något bekräftat. Men gillar man fantasy-kunoichi och Yamamoto-kawaiikos så har man mycket att hämta.

5/10, nepp.

Onipan!: I ett Japan där oni (sagotroll) är verkliga och integrerade i samhället – som ett slags minoritetsgrupp – har de dock fortfarande dåligt sagobaserat rykte (ex. barn tror att oni äter folk), och tre oniflickor har skickats till stan för att förbättra onifolkets image. Till sin hjälp har de oniunderkläder, vida tigerrandiga shorts med vilka de kan förvandla sig. I första avsnittet förvandlar de sig till poliskvinnor och återlämnar ett tappat mjukdjur till en liten människoflicka som var rädd för oni.

Huvudtrion (rödhårig försiktig kärnfigur, blond pojkflicka, blåhårig feminin) spelas av tre 14-16-åringar i sina första animeroller, och på deras skådespelarförmåga gissar jag att det är deras första roller över huvud taget: de talar entonigt och träigt. Jag misstänkte att serien var något slags idolpromotionverktyg, men idolgruppen två av dem var med i lades ned hösten 2021, och serien sänds under ett morgonbarnprogram.

Trams som känns för långt på 15 minuter, men scenen där de springer genom 3D-staden ser ganska bra ut.

4/10; hade fått 5/10 med riktiga röstisar.

Kakkō no Iinazuke: Nagi blev förväxlad på BB, växte upp som smart grabb hos ett par f.d. ligister, sedermera ägare av matställe. På dagen han ska träffa sina biologiska föräldrar – han försäkrar sin lillasyster att han inte ska byta familj – råkar han tafsa på en rik instagrambrud Erika som vill använda honom som skäl att inte bli förlovad med främlingen hennes föräldrar valt. Med lite utpressning från hennes sida har de en dejtlik dag ihop, tills de tar farväl för alltid. Han går till träffen med sina biologiska och ickebiologiska föräldrar, där det (så klart, för oss rutinerade tittare) visar sig att det var Nagi och Erika som förväxlades på BB och att de fyra föräldrarna vill att Nagi och Erika gifter sig. Också med i leken: Nagis lillasyster läser kärleksmanga om en styvbror och får en aha-upplevelse, och Nagi själv är kär i den enda eleven på skolan som har bättre betyg än honom. Kärleksrektangeln är etablerad.

Baserad på manga av Miki Yoshikawa; jag har gillat hennes tidigare småexcentriska serier om godhjärtade ligister och plugghästar förut, om än de gick för länge (istället för att avslutas på topp). Jag hyser inga förhoppningar om att animeversionen får ett ordentligt slut, men romcomstarten är stark nog: tydligt definierade karaktärer och upplägg (om än mindre excentriska figurer; har Yoshikawa mildrat sig på gamla dar?), och merparten av tiden läggs på huvudparet, vilket känns klokt. Det är förstås lite klyschigt – ”lillasystern som bestrider Westermarckeffekten” är tröttsamt (fast för en gångs skull faktiskt tematiskt) – och egentligen är det lite oklart var handlingen har att ta vägen, annat än det uppenbara: huvudparet kommer ju förmodligen att växa närmare varandra trots sina invändningar, med några sidospår på sidotjejerna ibland, men genom vilka situationer och problem? Jag hoppas på mer än den vanliga haremkavalkaden, för den lämnar ett gott intryck. Välproducerad nog med bra rollsättning, och attraktiv design (Yoshikawas stil har utvecklats).

Lite intressant att animatörlistan innehöll flera vad jag antar är internetnamn; kanske det är ett distanssamarbete med duktiga tecknare från hela världen? Isåfall kan serien komma att innehålla en del spännande animation.

6/10, kommer att kolla vidare.

Jag trodde att jag var klar nu (jag skriver inte om uppföljare), men jag har Summer Time Render kvar. 🤦

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Summer Time Render: Gymnasiekille med förmåga att hålla huvudet kallt återvänder till sin hemort, en fiske- och turistby på en ö, för begravning: hans biosyster (d.v.s. hans adoptivförälders biologiska barn) dog när hon räddade ett drunknande barn. Han ser henne, baddräkt och allt, i sina dagdrömmar. Tragiskt, men mystiskt: en vän som var med säger att hon hade strypmärken på halsen, och hans levande biolillasyster säger att hon med sin syster dagar innan olyckan helt tydligt såg en dubbelgångare. Eftersom ön har en legend om dubbelgångare som vid beskådning tar personens plats och dödar dennes familj oroar hon sig över sig själv och över det räddade barnet vars hela familj nu saknas spårlöst. De hör ett skott och hittar en skjuten utböling, en kvinna, men biolillasystern blir tagen och skjuten i huvudet av dubbelgångaren som strax skjuter även killen – och han vaknar upp på båten på väg till ön, några dagar tidigare.

Särskilt @Raccomunks Higurashi-jämförelse är träffande. Det är en serie med betydelsefulla blickar, främlingar med hemliga agendor, en isolerad mindre ort, en övernaturlig kraft, sommarljudet av cikador, och repeterande tid. Bra nog mysteriebas (baserad på avslutad manga, så vi kan faktiskt våga hoppas på en full story!) framförd med skarp, färgsäker animation och med avskalad värdighet (återhållsam regi, musik, röstarbete) så när som på ett ansiktet-i-brösten-skämt och en trosflukt i början, men det känns lite för opersonligt. Visst att man i en thriller inte vill gå över till melodrama, men huvudpersonerna får bara två minuter i avsnittet att visa sina känslor för den avlidne. Det gör liksom att om jag vill se vidare, och det tror jag att jag vill, så är det min hjärna som vill, inte mitt hjärta.

6/10, kommer att se mer.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Den 2022-04-24 vid 00:19 sa Sceleris:

Jag undrar hur japansk konfektyr faktiskt smakar

Typ som vitt ris blandat med marsipan och smaksatt med böngegga som liknar russin.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
19 minuter sedan sa idrougge:

Typ som vitt ris blandat med marsipan och smaksatt med böngegga som liknar russin.

Tack, fast för att verkligen förstå så måste jag nog gå på ett wagashiya. (Det åker upp på min att-göra-i-Japan-lista!)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Den 2022-05-05 vid 23:27 sa Sceleris:

 Det närmaste något intressant var att Fripsides öppningslåt lät som en rehash av ett Railgun-OP.

musiksidospår~~
De nya sångerskornas röster klickade inte alls för mej. De känns uttryckslösa på något vis. Väldigt generiska och släta.
Och ja jag håller med. Det känns som att Sato börjar få slut på idéer. Länge sedan han skrev något som hookade bra.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×