All aktivitet

Gintama?

Fick du den signerad när Satoshi Kon gästade Stockholm för x antal år sedan? Vad fick du för den genom försäljningen på Tradera?

Tojima Wants to Be a Kamen Rider: Snubbe växer upp med tokusatsu-hjälteserien Kamen Rider och vill bli Kamen Rider hela sitt liv, och blir riktigt stark på kuppen, tills han blir 40 och äntligen konfronterar verkligheten att Kamen Rider är på låtsas. Men när lokala smågangstrar börjar imitera skurkarna i Kamen Rider så får han en chans att ta på sig masken igen. Jag har aldrig sett Kamen Rider, och har inget intresse av tokusatsu, men här är en sån där sympatiskt enfaldigt rättvis huvudperson som inte räds att möta våld med våld, vilket ger ett par smålustiga situationer och hårda käftsmällar, så jag tyckte faktiskt om det. 6/10. My Friend's Little Sister Has It In for Me: Killes kompis lillasyster är retsam (läs: frustrerande odräglig), men vi förstår att hon är förälskad i honom. Killen vill jobba hos sin farbrors bolag; farbrors anställningsvillkor: han ska låtsas vara sin kusins pojkvän (pga överbeskyddande och vill hålla pojkar borta). Kusinen är förstås tsundere, så lillasystern och kusinen kommer förstås att vara rivaler. Tröttsam lättroman-munhuggning. Nött handling. Flärdlös regi och estetik. Irriterande öppningsvinjett som illa härmar virala grejer som Loligami-dansen etc. 4/10.

Sanda: 14-årig ättling (kille) till Jultomten tvingas av klasskamrat (tjej) att hitta hennes försvunna kompis. Knasig premiss med Science Saru-animation och allt det innebär, men jag tycker inte att det är hänförande. Det är åtminstone inte tråkigt. 6/10. Touring After the Apocalypse: Fjortis och barnformad android kör runt på sightseeing i snäll-postapokalypsens Japan (Fuji efter utbrott). Trivial icke-story som förmodligen kommer att fokusera på att visa bekanta japanska syner ur ett The World Without Us-perspektiv, men förstaavsnittet bjuder på några mysterier: på naturens återerövring och en trasig AI som babblar om strålning så kan man gissa på att det gått årtionden sedan undergången, men huvudpersonerna följer i fotspåren av tjejens "storasyster" som körde runt när världen fortfarande var i ordning. Kanske har tjejen varit nedfryst eller nåt sånt, men hon tycks ändå ha en del okunskap om den tid som storasystern levde i. Jag är dock inte så intresserad, och risken är överhängande att det mesta förblir oförklarat. 5/10. The Banished Court Magician Aims to Become the Strongest: Speedrun genom klyschan om supersnubben som blev upplärd av magimästare och senare blir beskylld för att vara svag och blir utkastad ur äventyrarsällskap, fastän han egentligen är bäst och starkast och dumsnäll och gråtmild bla bla, så han lämnar landet och går med i ett supersällskap med gamla skolkamrater. Ingen uppbyggnad alls... fast uppbyggnad hade förstås inte hjälpt här. Det enda bra jag kan säga om avsnittet var symboliken i ett löv som fastnade i ett vattendrag och lossnade när huvudpersonen bestämde sig för att lämna. Det tyckte jag hade kunnat vara användbart i en bra anime. 4/10.

Jag hinner nästan kolla ikapp allt, sen är man upptagen ett par dagar och har arton förstaavsnitt att kolla in. This Monster Wants to Eat Me: Deppig familjelös tjej ska och vill bli uppäten av någon som visar sig vara en sjöjungfru. Bokstavligt talat, men det är förstås också yuri-metafor. Huvudpersonen har en pigg tjejkompis som fungerar som motpol, fast även hon tycks ha något på gång (kronisk/dödlig sjukdom, eller så är det bara att hon är en annan yōkai som väntar på att äta upp huvudpersonen). Jag skulle inte påstå att premiss och manus är anmärkningsvärt (åtminstone inte så här tidigt), men @Raccomunk talar sanning, det bärs riktigt starkt av de melankoliska vibbarna: deppig piano- och stråkmusik, dova ljudeffekter när tjejen disassocierar med sin omgivning genom att symboliskt sjunka ner i havet, långsamt på snudd till att vara för långsamt. 6/10.

Shabake: 1800-talet. Livssvag apotekarson är omgiven av överbeskyddande yōkai och smiter ut och träffar på en mördare. Eller nåt sånt. Välproducerad, men om man inte är väldigt förtjust i japanskt 1800-tal (och det gör inte jag -- samurajfrisyrer är så fula!) finns det inte ett dugg att hämta, för det är triiist. Teckningar och animation rundar upp det till 5/10. Pass the Monster Meat, Milady: Adelsdam som gillar att tillaga och äta monster klickar med en ökänd adelsman. Det är inte en matlagningsanime, åtminstone inte i första avsnittet. Japanska titeln har en ordvits: istället för akuyaku reijō "antagonistisk adelsdam" (skurkinna) är det akujiki reijō "konstig-ätande adelsdam". Inte dåligt, men torftigt. 5/10.

This Monster Wants to Eat Me: Första bra avsnittet från säsongen. Mycket atmosfäriskt, bra användning av musik.

May I Ask for One Final Thing: Skurkinna-serie med många vanliga klyschor -- prinsen gör slut till förmån för en pseudo-hjältinna, en annan prins får upp ögonen för skurkinnan, hovpolitik med faktioner osv -- med gimmicken att skurkinnan (ej reinkarnerad) gillar att slå folk på käften, i rättvisans namn. Ärligt talat är det en tillräcklig gimmick för att hålla igång ett avsnitt: det pausar mitt i ett slag och ger backstory om hur bägaren rann över för den stoiska huvudpersonen. Hon är tilltalande, teckningarna är rena, och det slutar med våld. 6/10. My Awkward Senpai: Romansen mellan en ansedd professionell affärskvinna som egentligen är socialt tafatt och hämmad, och den nya unga killen på kontoret. Jag minns när den började som en skisstecknad (med irisar som enda färgläggning), tresidig Twitter-manga 2019 där "punchline" är en kylig senpai som rodnar i slutet ("jag lyckades bjuda honom på lunch!") -- innehåll som duger att lägga en minut på varannan vecka. När den serialiserades skippade jag den för att den hade så lite kött på benen och kändes utdragen, och nu är den alltså här som anime till slut. (Andra serier i samma båt: The Ice Guy & The Cool Girl, My Tiny Senpai, Shikimori's Not Just a Cutie.) Och jo, nog är det ganska fattigt. Jag kan medge att hon är lite sympatisk och söt, men serien är mest i hennes socialångestladdat självupptagna huvud och ger ingen riktig framåtfart. 5/10. A Star Brighter Than the Sun: Skolromantik om en tjej med lite komplex över sin storlek/längd (dock bara 167 cm och kortare än killarna), med en långvarig förälskelse i en skolkamrat som var liten och svag men växte upp och blev populär. En extremt alldaglig handling, men regin är visuellt lekfull och varierad och hjälper den att ta steget upp från att vara en total snarkfest. 5/10. I Saved Myself with a Potion! Life in Another World: Adobe Illustrator-animation om skoltjej som vaknar upp i fantasystad med receptbok i ryggsäcken. Billigt och mediokert. 5/10. Dusk Beyond the End of the World (avsnitt 0): Framtidsåret 2039. En briljant 19-årig tjej balanserar globalt kontroversiella framsteg i AI och androidteknik, med kärleken till (och från) sin styvlillebror. Givetvis sker en vändning, och jag är lite intresserad av att se vad serien kommer att handla om. Jag skulle inte säga att jag är såld på den, men den är förhållandevis välgjort, och desto köttigare än de andra serierna hittills, åtminstone i världshandlingen. 5/10.

👍

Hm, jag tyckte nog själv att Yanos otur mest var en gimmick (det är ingen mobbing eller till synes något allvarligt problem), som en gimmick-figur i, säg, Ranma½, fram till slutet av avsnittet där det framkommer att han undviker folk för att de inte ska bli skadade, men vill också ha vänner -- vilket ju bara är mänskligt. Anyhoo! Let's Play: En ung kvinna med överbeskyddande VD-pappa (efter hälsoproblem i yngre ålder) försöker växa i yrkeslivet samtidigt som hon vill göra dataspel, men åh nej, en streamer sågar hennes indie-spel (vilket recensionsbombar spelet)! Och han blir hennes granne! Figurernas psykologiska komplex antar metaforiska personifieringar och terroriserar dem som i en Owlturd-serie. Källmaterialet är visst en amerikansk webbserie, och det märks. Alldeles för amerikanskt för min smak. 5/10. Mugen Gacha (även känd som: Backstabbed in a Backwater Dungeon: My Party Tried to Kill Me, But Thanks to an Infinite Gacha I Got LVL 9999 Friends and Am Out For Revenge): Hämndfantasy i värld där människan är svag och hunsad (av alver, dvärgar, vargmän osv), om förrådd människopojke som använder sin förmåga "oändlig gacha" för att långsamt men säkert utkräva hämnd, säkra människornas säkerhet, och luska i mysteriet om vem som ville se honom död. Det är ju töntigt (gacha-förmåga), men den gör lite rätt. Det främsta är att den har en kontinuerlig handling, till skillnad från alla "slow life"-fantasyserier, så varje längre akt avslöjar lite mer av världsmysterierna, och iscensätter allt mer av hans hämnd, vilket ger framåtrörelse. En annan poäng i seriens fördel är att huvudpersonen är varken en idiotiskt förlåtande pacifist, eller en rent cyniskt illvillig eller tråkigt känslolös mördare -- istället är han en sån som kan vara varm och beskyddande med sina närmaste, och grym och beräknande mot sina fiender. Och mangaversionen tecknas av en sån där filur som ibland gör färgade uppslag bara för att, tänker jag mig, hen själv vill (I was Reincarnated as the 7th Prince-mangan är också sådan), och entusiasmen säljer. Som animeversion tycker jag att den håller, med funktionell regi och bra äventyrsmusik. Med det sagt är det ytterst en ytlig hämnd- och makt-fantasi. Huvudpersonen och hans gäng möter inga riktiga utmaningar, och "oändlig gacha"-förmågan är praktiskt taget bara en startpunkt för att göra honom superstark -- de gör aldrig något fiffigt med det (som, säg, JoJos bisarra äventyr hade gjort). Bifigurer är möjligen mer jordnära, men huvudpersonens gäng -- som han skapat med sin förmåga -- är ensidiga huvudpersonsdyrkare, medan alla skurkar är sadistiska psykopater som bara älskar att skada människor. De är liksom löjligt, over-the-top ondskefulla, och icke-människornas hela samhällen har systematiserat förtryck av och våld mot människor -- vilket förstås ska göra att huvudpersonen framstår i bättre dager när han begår massmord och tortyr. Så intellektuellt faller det platt, och moraliskt blir det lätt osmakligt. 5/10.

prisma ilya

När best girls är aurafarming

Designen var hyfsat 'off-putting', men det var väl främst 'det är så synd om honom, buhu'.

Hade varit intressant att höra varför. 🙃 Ful design? Tråkig story/presentation? Inte på ännu-en-gymnasieromans-humör?

Fine, here ya go...

Jag stod inte ut med mer än en minut av Yano-kun.. 🤷‍♀️

A Gatherer's Adventure in Isekai: Snubbe dör, en gud skickar honom för att rädda en värld genom att bara göra vad han vill i en fantasyvärld, vilket är att samla material (örter, mineraler osv) tillsammans med en drakunge. Ren slentrian -- man kan tycka att de åtminstone hade kunnat hitta på knasiga insamlingsmaterial typ som i Toriko. Det enda anmärkningsvärda här som jag kan komma på är att i mangaversionen så förundras han över att inte bara ha blivit längre och snyggare i sin nya kropp, utan också ha fått en större snopp. Det skippar animeversionen. 4/10. Yano-kun's Ordinary Days: Gymnasieromcom med tjej som gillar oturlig kille. Designen sticker ut lite, med mer realistiska proportioner. Den har en platt stil, men välanimerad, och sköna vibbar genom lättsam musik och halvdämpat skådespel. 6/10. Jag tänker dock inte se mer.

Jag missade att posta några förstaavsnitt. Lägger till slutbetyg för de jag sett klart. Isekai Mokushiroku Mynoghra: Isekai med civilisationsbyggarspeltema där snubben spelar "ond" (fast snäll), alltså åt Overlord-hållet. Starten är inget särskilt, men jag gillar på nåt sätt bilden av hur han ses som en förskräcklig obeskådlig ondska, och senare i storyn kommer det andra speltyper än strategi. 5/10. (Helserieomdöme: mediokert. 5/10.) Busamen Gachi Fighter: Ful man isekaiar men i karaktärsskaparskärmen gör han sig extremt fet och ful och oturlig. Systemet kompenserar med extremt många bonuspoäng och han blir en vandrande gud. Går på äventyr med en ikemen och två tjejer som också isekaiats. Inte direkt ett skämt i sekunden... eller minuten... men det kan kanske fungera som en underdog-komedi. 5/10. (Helserieomdöme: i helhet varken roligt eller meningsfullt. 5/10.) Watari-kun's ****** Is About to Collapse: Gymnasiegrabb med lillasyster och döda föräldrar är ny i stan. Också ny är en stalker-aktig barndomskamrat (tjej) som vill återuppta bekantskapen, men han är fortfarande upprörd över att hon förstörde en trädgård (odlad med föräldrarna) och försvann. Hon har hemligheter till sina gärningar och beter sig nu som ett psykfall (inom romcom-parametrar), vilket ställer till det när han vurmar för en bystig klasskamrat. Alla är ganska irriterande. Grabben är en fjant, barndomskamraten lutar åt "om du inte kan läsa mina tankar är det ditt fel", syskonparet bor hos en otrevlig moster (uppenbarligen hemlig mangatecknare) som jag tror ska försöka vara vänlig men saknar förmågan... 5/10. Sköldhjälten säsong 4: Suck. 5/10. (Helserieomdöme: storystrukturen är så jäkla dålig. Hela säsongen är avstickare från avstickare från avstickare från huvudhandlingen, alla huvudfigurer är meningslösa, allt drama är antiklimaktiskt, och de kör all-in på konceptet "worldbuilding = rappakalja". Striden i sista avsnittet var dock vasst animerad, så produktionen lyfter serien till 5/10.) Futari Solo Camp: Surgubbe ~35 gillar att campa ensam, men 20-årig tjej som vill börja campa ensam tvingar honom att lära henne. Animeversionen gjorde en stor ändring: i båda versionerna så kräver hon huvudpersonens hjälp, i animeversionen genom att "varna" honom att hon kanske blir ett spöke och hemsöker honom om han skickar iväg henne, medan i mangaversionen hotar hon att anklaga honom för att ha antastat henne sexuellt, och sen kollar hon hans plånbok efter namn och adress. Detta motbjudande hot har gjort henne illa omtyckt av många läsare, men animeversionens lösning är dock lite mindre trovärdig givet huvudpersonens personlighet. Färglagd som som en digipaint-anime från 2005 -- det är troget mangaomslagen, men mangaversionen är mycket mer vältecknad. Ovanligt att se "i samarbete" med fler än 40 bolag. 5/10. (Förstacoursomdöme: Fattigt i produktion och story, men om man ser det som camping-reklam med lite handling som bonus om så tycker jag att det känns okej. 5/10.) Busu ni Hanataba wo (Blombukett åt en ful [tjej]; engelsk titel April Showers Bring May Flowers): Nybliven gymnasietjej med dåligt självförtroende (ser sig som ful) och utan vänner blir närmad av en klasskamrat, en snäll kille som uppskattar att hon sköter klassrummets blommor. En ljummen berättelse (förmodligen) utan överraskningar, men positiv. 5/10. With Vengeance, Sincerely, Your Broken Saintess: Fejkanimerad Adobe Illustrator-animation om helgon som helar genom att ta på sig andras skador (och sedan hela sig själv); hon blir förrådd av en vän och börjar använda anti-helande -- och blir uppmärksammad av typ en prins eller nåt. Ser förjäkligt ut, så det hjälper ju inte att ha en dussinstory. 4/10.