Hoppa till innehåll

Bloggar

 

Isekai Royale

Fyrverkerier smäller i luften. Det spelas musik från en stråkorkester ute på ett grönt fält. Kameran zoomar in till ett kommentatorsbås där två slipsnissar sitter. MathJuice: Hej och välkomna ska ni vara till den första årliga upplagan av Isekai Battle Royale! Just det, det två mest outhärdliga fenomenen i modern tid har nu slagit sig samman, gjort ett barn och lagt upp det för adoption! Enda skillnaden är att Ninja är inte med, men istället får vi en massa andra freaks. Med på denna resa har ni mig, MathJuice, och min färgstarka kollega Klona som kommentatorer för detta bombnedslag. Klona: Jajamänsan! Vet inte varför jag är så upphetsad över det hela men jag misstänker att den där pallen från vår sponsor Nocco har något att göra med det hela. MathJuice: Um, Nocco sponsrar inte detta evenemang. Klona: Jahapp, men nu är dom skyldiga oss det. I alla fall så har vi en intressant skara deltagare som är redo att slita varandra i stycken med deras övernaturliga krafter de fick från "den andra sidan". MathJuice: Vare sig truck-kun körde över en eller ditt favoritspel slukade upp dig så har vi utmanare av alla spektrum. Självfallet har vi med de ökända fyra som är Overlord, Youjo Senki, Re:Zero och Konosuba. Klona: Dock så har vi fått återbud från sköldhjälten Naofumi himself då han sa att han hade ouppklarade affärer med någon kvinna. MathJuice: Måste vara hans ex. Med alla dessa tokstolla...jag menar "unika individer" så har vi skickat våran man Soverejn ut på fältet för att ta reda på om det finns någon som sticker ut och kan bli den sista kvarvarande överlevande Fortnite-dansaren. Soverejn, hur ser det ut där nere? Soverejn: Well, jag har nu sett nog av dessa plebs, och jag kan säga med all säkerhet att dessa noobs har aldrig haft en one DEag tidigare i sitt meningslösa liv (deras förra liv inräknat). Oddsen är väldigt höga för ett kaos där ingen samlar byggmaterial, ingen fixar rank 4 kevlarväst och definitivt för mycket fotarbete à la Carlton. Jag står inte ut med dessa bronsskrubs, så jag sticker och tar en Biltemakörv. Säg till om alla dör. Soverejn tar av sig sitt headset och vandrar sig bort mot korvstånden. Klona: Okej, det var ganska rakt på sak. Vi får hoppas att deltagarna kan leverera mer än vad som förväntas. MathJuice: Och där går startskottet! Vilken isekai-figur kommer stå som ensam segrare i detta hektiska och förhoppningsvis kaotiska...eh kaos. Klona: Vänta lite nu, det står ett kylskåp mitt ute i fältet. Vad gör det där? MathJuice: Måste vara en referens. Kommer du ihåg den där gången från Indiana Jones när... Klona: Hold your horses, för Megumin har laddat upp och är redo att smälla av! Hennes mål verkar vara...slimebollen Rimuru. Låt oss se ifall han klarar av smällen, här kommer den...och wow, det är lika magnifikt varje gång hon gör det där! Och inget slime syns för tillfäll...vänta, där är han, helt oskadad. Hur gör han det. MathJuice: Jag vet inte, men Megumin är nu helt ute. Under tiden så kastar Tanya Degurechaff tonvis med artilleri mot Ainz Ooal Gown som bara frammanar odöda hela tiden som en stor vägg av benmjöl. Men vänta, verkar som om nån verka göra något intressan...nej, nej, bara Lancer på väg mot kylskåpet. Klona: Räknas Fate-universumet som isekai? Jag menar historiska karaktärerna i sig kanske räknas som reverse isekai, men är det inte lite väl långsökt? MathJuice: Vet inte, men verkar som att han hittade något drickbart i alla fall. Klona: Om det finns Nocco så hoppas jag han delar med sig. MathJuice: Vette tusan om det vore så klokt. Japp, han spyr av drickan, inte ett bra tecken där inte. Vänta...okej nu är spyan rött. Herregud, hur dålig måste den ha varit för att göra det där? Klona: Måste varit tomteskumsmak, aldrig gillat dom heller. MathJuice: Vad det än var så tog det kål på honom. Luck of the Irish, eh?! Klona: Måhända, han fick ju en sista dricka i alla fall. Och nu ser vi Louise Françoise ute på fältet, staven i högsta hugg. Hon har några nasty explosionsspells att kasta, inte lika potenta som Megumin men ändå väldigt imponerande. MathJuice: Så länge de inte smäller i hennes ansikte. Men vänta, verkar som om hon är förvirrad över något. Åh oj, hennes stav är borta. Tappade hon den mitt under pågående strid? Inte så klokt. Klona: Åh nej, det var Kazuma som låg bakom det, han stal den med hjälp av sin magi. Nu kanske det vänder för...nix, den smällde rätt i hans ansikte. Kanske väntat ändå... MathJuice: Utöver detta så verkar det som att striderna börjar avta lite...åh, vänta. Nu händer det något. Okej, verkar som en plötslig cyklon dök upp från ingenstans. Det stod det inget om på Klart.se! Klona: Det där är inge väderlek, det är militärprinsessan. Och hon verkar vara beväpnad med svärd...massor med dom. Och nu använder hon en som en violinstråke, mot en kpist-violin...Å boj, I have a bad feeling about this... Ett bländande ljus dyker upp från himlen och dränker hela slagfältet i ett tjockt täcke av...well, bländande ljus, allt till ett öronbedövande dån. När ljudet dör ut och ljuset lättar är fältet tömt på alla som tidigare ockuperat det. MathJuice: Vad i...vad hände?? Var är alla? Klona: Hade Mayaindianerna rätt? Är detta ett tecken? MathJuice: Strunta i det, vem vinner om vi inte har några deltagare kvar?? Klona: ¨Bläddrar genom pappren¨ Öhh...Ninja vinner. Han vinner. Igen. MathJuice: ....... MathJuice tar av sig sitt headset och lämnar sin stol i riktning mot korvstånden...

MathJuice

MathJuice

 

Skruvkorksblondinonomicon: Ranko Kanzaki

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Ranko Kanzaki.   Namn: Ranko Kanzaki Nationalitet: Japan Yrke: Professionell idol Roll: Artist för 346 Productions Karaktärsdrag: Blyg gothic lolita med chuunibyou-syndrom Hårfärg: Grått Hårprofil: Twin drills toppar Serie: The iDOLM@STER Cinderella Girls Voice Actress: Maaya Uchida   Som en idol gäller det att sticka ut och samtidigt hitta sin nisch. Man kan nog säga att Ranko mer eller mindre föddes med den. Hon är fascinerad av gothkulturen och dess mani gällande mörka färger och spets. Dock så kan det misstolkas att hon är intresserad av metal eller skräck, vilket är helt fel då hon inte klarar av läskiga saker. Huvudtemat bakom looken (enligt henne själv) är en fallen ängel som söker efter försoning. Ranko har även tagit åt sig lite av chuunibyou-fenomenet i hennes språk och blandat det med goth för ett riktigt unikt men förvirrande anförande. Detta är mest för att dölja det faktum att hon är riktigt blyg, men det har samtidigt influerat hela hennes akt. Hon var den förste i hennes produktionsgrupp att bli soloartist och deltog även i 346 Productions årliga upplaga av Cinderella Girls-konserten. Hennes största hobby är att rita, även det väldigt gothinspirerat. Är bästis med ryska Anastasia från samma produktionsgrupp som också bor i samma idolhem. När man kör twin drills kör man vanligtvis genom hela svansen (se Claire Harvey), men Ranko har bara sina toppar krullade. Dom är inte små och diskreta som med längre hårlängder men dom dominerar heller inte för mycket över resten av håret. Från toppen av svansen ända ut till topparna känner man en mer raffinerad och välpolerad volym av hår som definierar folk med den klassiska gothlooken, i kontrast med ojousamas som har spretigare och yvigare hår. Toppa av det med spetsiga rosetter och looken passar Ranko som hand i handsken.  10/10 Ranrans!

MathJuice

MathJuice

 

Fruits Basket är en remaster gjort rätt

Fruits Basket följer 16- åriga Tooru Honda, en väldigt positiv, öppen och oegoistisk tjej som ser allt från den ljusa sidan. Hennes starka karaktäristik har hon ärvt av sin största idol: sin ensamstående mamma. Dock så gick modern tragiskt bort och Tooru skickas nu mellan olika familjemedlemmar som inte direkt är villiga att ta hand om henne. Tooru bestämmer sig dock för att tälta mitt ute i skogen för att "inte börda någon annan". Det hon inte vet dock är att det område hon campar i tillhör Souma, en familj med mystiska kopplingar till den kinesiska zodiaken... Fruits Basket började som en manga 1998 av författaren Natsuki Takaya och fick sin animédebut 2001 via Studio Deen. En kritikerrosad serie med komedi, kärlek och drama som verkligen berör. Tooru är en viljestark karaktär som verkligen vill bli vän med allt och alla även om oddsen är emot henne. Hon är lite udda, men hennes personlighet och resa genom serien är emotionellt gripande. Rekommenderas till alla oavsett animésmak och ålder.   Spola framåt till vårsäsongen 2019: Premiären för nya Fruits Basket startar i april. Det gamla 4:3 formatet har ersatts med widescreensupport, backgrunderna är mer detaljerade, färgerna har mer djup och kontrast, musiken har fått sig en modernisering, karaktärerna har fått en mer mjukare estetik, nya voice actors har anslutit sig till rollistan och TMS Entertainment är den nya studion vid rodret . Utöver det...så är det inte så stor skillnad. Scenerna kan jämföras sida vid sida och skillnaderna känns mindre tydliga utöver det faktum att "remastern" känns så trogen sitt källmaterial att det är nästan skrämmande. Karaktärsplacering, bakgrund och vissa detaljer har anpassats till ett mer modernare format men utförande, känslor och repliker håller sig till originalet. Serien har i smyg moderniserat vissa aspekter utan att för den delen rubba på det komiska, timingen eller storyn.  Vissa frågetecken kvarstår dock. Det har ryktas att Takaya inte varit överens med regissören hos Studio Deen om hur storyn skulle framgå i första animén, så än så länge vet vi inte ifall serien tar en annan vändning fram mot slutet. Sen så frontar årets serie med att detta är första säsongen vilket ytterligare kan förstärka rykten om att den kan avvika mer i senare skede. Antingen det eller så beslutar man att dela upp originalet (som var 26 avsnitt långt) i två, som tyvärr är en vanligt förekommande trend inom industrin idag. Om det är det senare är det okej (även om vi då måste vänta fyra-fem månader extra) då originalet var stabilt och bevisligen så håller det för en nyare publik som kanske missade denna pärla första gången. Så om du inte upplevt fenomenet som är Fruits Basket för 18 år sen så finns det en ny chans. Detta är vad en sann remaster ska eftersträva att bli.

MathJuice

MathJuice

 

Min Topp 10: Dåliga fanserviceserier

Det finns avfall som är någonstans mellan brännbart och frätande, som gamla batterier frätande. Det avfallet är den värsta form av serier som inte ens härdade veteraner kan tycka om. Serier där fanservice ska vara den drivande kraften, och kvalitén blir då därefter. Låt oss gå igenom "listan"...   10. Divergence Eve Sci-fi mecha serie om en rymdutpost som är under konstant hot från utomjordingar. Tråkiga strider och fula mechadesigns, ingenting som händer och huvudrollsinnehavaren är konstant naken av någon anledning. Försöker vara allvarlig och riktigt mörk men snubblar sig fram som ett snuskigare och sämre Evangelion.   9. Hajimete no Gal En oskuld blir inrullad i ett äktenskap med klassens gyaru som leker med tanken att reta med honom, men självfallet så faller hon för honom i slutändan. Tråkig och förutsägbar haremkomedi som inte tillför genren något särskilt unikt. Huvudrollsinnehavaren känns platt och konceptet att pinsamt är lika med roligt fungerar inte i detta sammanhang. Swipa vänster och gör inte samma misstag som detta par gjorde.   8. Hyakka Ryouran: Samurai Girls En unik teckningsstil är inte nog för att lyfta denna serie. Dess koncept av samurajer känns lite som att de försöker härma Pokémon samtidigt som storyn inte har något starkt mål att förhålla sig till. Huvudrollsinnehavaren gör heller inget särskilt, utan det är mer hans harem som gör det. Just ja, huvudtjejen har en delad personlighet där ena är mördarmaskin och den andra...en riktigt irriterande luftskalle.   7. One Room Den här är bara läskig på något sätt. Serien är sett från huvudpersonens ögon, vilket gör tittaren till den som flickorna pratar med. Kanske det parat med att man själv inte säger ett ord samtidigt som man stirrar från vågade vinklar gör det lite obekvämt. En av dom är även ens lillasyster. Sen finns det en OVA där alla är klädda i baddräkter, för mer konstigt behövde det vara tydligen.    6. Kämpfer Huvudkaraktären (en man) blir indragen i en enda stor battle royale som bara tjejer kan delta i...så han förvandlas då till en tjej när han slåss. Tråkig, tjatigt och med en huvudperson som gör det verkligen svårt för en att gilla, öh, "hen".    5. Bikini Warriors En serie som klankar på det absurda av bikinis i fantasyvärldar. Tyvärr tappar de fokus redan efter en episod, och de försöker sträcka ut en hel säsong vad som borde vara en kort paragraf istället. Dom tyckte också att man behövde upprepa "Kejsarens nya kläder" i en fräschare tappning.   4. Valkyrie Drive: Mermaid Ett virus gör att kvinnor antingen förvandlas till vapen eller kan bära personen som förvandlades till ett vapen. Problemet är att det krävs sexuell upphetsning för att det ska fungera. Det finns en handfull intressanta karaktärer, men miljön och manuset är konstigt och inte så intressant som man kan tro. Att kunna upphetsa sin partner är ett djärvt koncept för en plot device och serien lever inte upp till det.   3. Maken-Ki! En skola som tränar eleverna i olika former av kampsport. Låt oss placera en kåt tonårsnörd mitt i smeten. Just ja, han är också extrempacifist men samtidigt en av de starkaste i skolan. Och alla tjejer flockar sig till honom. Slå mig hårt i ansiktet...   2. Queen's Blade Kanske en trendsättare inom detta format, Queen's Blade var tidigt ute med ecchi fighting mellan tjejer och med extremt mycket fanservice. Men det behöver inte betyda att de gjorde det bra heller. Tvärtom så är det mer en olycka än en ledare.   1. Sin: Nanatsu no Taizai Inte att förväxlas med Seven Deadly Sins, Seven Mortal Sins följer ärkeängeln Lucifer på sin hämndresa genom de sju dödliga synderna för att...ja, varför? Hjälper det henne att komma tillbaka till himmelen, eller är hon bara ute på en extrem power trip? Ingen riktning, arrogant huvudkaraktär, ett alltför tröttsamt mönster, dålig animation och tuttar över substans gör detta till den värsta serien ever.

MathJuice

MathJuice

 

Min Topp 10: Bra fanserviceserier

En fråga som delar en mer än ett riksdagsval eller Mellofinal, fanservice är här för att stanna. Det behöver dock inte betyda att fanservice är synonymt med dåligt. Denna lista är här för att bevisa att det finns serier som är bra fast man ser lite hud.   10. Senran Kagura Baserat på TV-spelserien med samma namn. Denna serie ger samma lekfulla fanservice presentation samtidigt som den visar att under allt fluff så finns det en solid bas som den kan ställa sig på. Detta var ingången till TV-spelen för mig och kanske kan det locka ännu mer spelare.   9. Walkure Romanze Att dedikera en hel serie om tornerspelens ädla konst har aldrig sett bättre ut. En mer "elegant" serie som verkligen glänser i detaljrikedomen hos animationerna. Sportmomenten är drivande och intressanta, men vi har även ett stort urval tjejer som alla ger sin unika charm när dom rider på hästryggarna.   8. Monster Musume Kanske den mest vågade serien här men samtidigt en av dom roligaste också. Möt dina favoritmonstertjejer som försöker göra livet svårt för vår hårt arbetande Darling-kun. Rolig, färgrik och ganska unik premiss gör detta till något man bara måste prova på.   7. Rail Wars! En underskattad serie som fanservice till trots är en stabil deckarserie. En deckarserie i och omkring tåg. Det är smått genialiskt bara den premissen, men en stabil rollbesättning hjälper också den på spåret.   6. Magister Negi Magi! Harry Potters motsvarighet inom 2D, vi får följa med brittiska Negi Springfields resa från att ta sin examen genom att vara lärare för 30 bångstyriga tonårsflickor i en japansk skola. Harem och shounen mixar fritt och friskt i en kavalkad som får J.K. Rowling att undra varför hon ens började med Twitter. En huvudserie och en spinoff både inom anime och manga, och vi har Ken Akamatsu att tacka för detta.   5. Harukana Receive En renodlad sportserie om strandvolleyboll, så självfallet så är det mycket fanservice då alla avsnitt kan räknas som beach episode. Lekfullt humoristisk serie som ökar i spänning under matcherna. Inget övernaturligt dravel, bara gammal hederlig kämpaglöd. Och det är just det som gör matcherna extremt spännande och givande.   4. Date A Live När "spirits" manifesterar sig i vår värld kan deras blotta närvaro ödelägga hela städer. Enda lösningen är att göra sig av med dom...eller gå ut på en dejt med dom. Kanske den bästa haremserien inom genren, med en stabil huvudkaraktär och ett helt galleri med unika personligheter.    3. Free! Reverse fanservice! En serie som startade som ett skämt på ett onlineforum (tror jag) fick sin egna serie med KyoAni i spetsen. Resultatet är en riktigt stabil sportanime med färgstarka karaktärer och samma ljuva magi som man är van att få från denna studio. Passar alla helt enkelt, och glänser med bravur.   2. Keijo!!!!!!!! Med en så löjlig sport så kunde man tro att det skulle sluta i ett magplask, men Keijo omfamnar galenskapen. Samma attityd som JoJo fast med kvinnliga karaktärer och minst lika uppskruvat. Inte minst när man refererar till andra serier med sina överdriva signatur moves som Attack on Hip och Gate of Bootylon.   1. Strike Witches Isekai möter science fiction möter magical girl. Allt detta sker utan byxor. När fanservicen gjorts om till en norm så kan det stöta iväg folk riktigt hårt, men de som stannar kvar belönas med en serie som trots en mix av genrer och humör är verkligen bra. Vacker animation, inlevelserikt soundtrack, slice of life, en skön mix av karaktärer och ett skönt äventyr överlag.

MathJuice

MathJuice

 

Vissa serier bör inte bingeas...

Så det var en dag som jag var riktigt nere med hög feber, så jag tänkte att om jag nu ändå ska stanna hemma hela dagen kan jag se hur mycket serier jag vill. Så min tanke var då att bingea första säsongen av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. Inte en av mina smartaste drag. För de som inte vet så är Ghost in the Shell en cyberpunkserie med mycket data och androider. Lägg till att den även är en polisserie med en hel del djup i sin story, så det kan vara mycket invecklat prat under förhör och brottsplatsundersökningar. Lägg till allt detta med att den är uppdelad i två olika lägen: Standalone och Complex. Så standalone är helt fristående avsnitt med ett fall i varje, helt oberoende av huvudstoryn complex. Så om inte huvudstoryn och allt cybersnack är invecklat nog så måste man åka slalom mellan vanliga random avsnitt OCH hålla reda på huvudstoryn emellanåt. Så jag ligger där med en feber och har gått igenom nästan två tredjedelar av serien innan jag frågar mig själv "vad var det som hände??" Jag blev nog inte sjukare, men jag blev inte heller friskare eller klokare av att köra igenom ett mindre maraton innan jag hade lite betänketid mellan avsnitten. Dock så förstörde detta inte min nyfikenhet för cyberpunk. Istället så provade jag på nästa projekt: Psycho-Pass. I en framtid där Japan är en form av Big Brother-stat där allas stressnivåer och ens "kriminella index" kan beräknas så anses landet vara en av de säkraste nationerna i denna sargade framtid. Inte lika invecklad (eller smart) som Ghost in the Shell, men hade en riktigt fin charm. Den var också extremt dystopisk och mörk. Sen så var den extremt lätt att bara mata på då det hade detta flyt som gjorde att man ville se mera. Men det betydde också att den gradvis blev mörkare. Efter halva säsongen brast det. Jag blev deprimerad av fiction efter elva avsnitt. Man såg det komma, men man kunde ändå inte förbereda sig. Jag tror jag såg färdigt serien på drygt två dagar och var emotionellt tom efter det. Efter att först lekt med ens känslor så öppnar andra akten upp sig med existentiella frågor som verkligen skakar om ens livsåskådning. Serien i sig är briljant, men väldigt hårdsmält. Som sagt, vissa saker bör inte bingeas...

MathJuice

MathJuice

 

Min Topp 10: Udda maskots

Det finns udda karaktärer inom detta medium, och så finns det ännu mer udda maskotar. Riktigt, riktigt udda maskotar. Behöver jag förklara mer än att visa vilka som kom på listan?   10. Dango (Clannad) Kanske den mysigaste maskoten på listan är fortfarande lite udda. Dango är en dumpling gjord på rismjöl och smaksatt beroende på tillfället för att sedan serveras på ett grillspett. Så någon i Clannad tog tillfället i akt att ge dessa dumplings ögon och göra en sång av den. Ser mera ut som stenar med ögon. Eller slime med ögon. Men sången är fortfarande bra.   9. Bonta-kun (Full Metal Panic? Fumoffu) En karnevalsmaskot som redan sett en hel del, men som i sergeant Sagaras ögon är det perfekta vapnet. Efter några modifieringar kan dräkten användas för infiltrering och stormning samt skydda bäraren från kulor och gaser. Det är lek och roligt ända tills Bonta-kun drar fram ett hagelgevär och skjuter gummikulor mot en...   8. Komari-dockor (Non Non Biyori) Hotaru är väldigt, väldigt fäst vid Komari, men kan inte riktigt uttrycka det. Så i hemmets lugna vrå syr hon söta små dockor i hennes avbild. Okej, det är lite gulligt. Men att fylla hela rummet med dom? Det är på gränsen till abstinens. Och lite stalker varning. Och lite hoarder-varning om vi ska vara riktigt petiga.   7. Messengers (Kämpfer) Ni vet hur mahou shoujou-genren har den där sidekicken som ger en magiska krafter för att bli en magical girl? Föreställ er nu gosedjur med deras inälvor stickandes ut från deras mage och som ger en magiska krafter att beväpna en och tvinga in en i en form av battle royale. Vad sägs om att krama Levande Brända Lejonet eller Självmordsbenägna Kaninen?   6. Zombiedockor (Re-Kan!) Hibikis klasskompis Makoto är tokig i zombies. Så tokig så hon har skapat sin egna..."armé"...av zombiedockor. Japp, hemmagjorda zombies att gå runt med. "Fångade mellan liv och död av en okänd förbannelse, men dom sörjer inte deras öde för det" är vad hon säger. Känns lite som muterade tygversioner av dom där Funko Pop leksakerna, fast mer mardrömslikna...   5. Tippy (Is the Order a Rabbit?) Caféet som Chino och hennes pappa driver, Rabbit House, har självfallet en kanin som maskot. Inte bara vilken kanin som helst, utan en Angorakanin. Det skumma med denna kanin är inte det faktum att Tippy i själva verket är Chinos farfar reinkarnerad, utan att Angorakaniner faktiskt ser ut som en boll i verkligheten. Chino gillar att bära runt honom på huvudet också, så det är ju rätt sött.   4. Tuba-kun (Hibike! Euphonium) Det största instrumentet i en blåsorkester har självfallet den största maskoten. En serie av nyckelringar med olika instrumentantropomorf, Tuba-kun hänger på Kumikos väska för "det fanns ingen eufonium i serien". Av någon anledning fanns det även en kostym från en av skolans kulturfestivaler att använda.   3. Komissa (Psycho-Pass) Denna maskot hamnar här inte för sitt utseende i första hand utan mest för sitt utförande. Allmänhetens Säkerhetsbyrå använder denna som ett hologram över sina drönare för att inte störa den allmänna ordningen under pågående polisarbete. Grejen är att det används också vid vägspärrar och infiltration, så helt plötsligt kryper dessa in på en med samma monotona inspelade tjat och försöker svepa iväg en...eller så är det en regeringsagent gömd därunder. Man vet aldrig med dessa hologram!   2. Ankou (Girls und Panzer) De olika stridsvagnarna i Ooarai Girls Academy är representerade av olika djur som sköldpadda, anka och flodhäst. Lagets ledartank, en tysk Panzer IV, har Ankou...en marulk. Mardrömsfisken som lurar sina bytet med ett fejkat ljus som dinglar framför dennes mun fylld med sylvassa tänder. Ja, det låter sött! Kan vi ha den i rosa och med riktigt tjocka läppar? Och kan vi göra en dans om den med matchande dräkter som är så pinsam att ingen vill göra den?   1. Higero (Wataten) Lilla Hanas favorit. Ingen vet var han kommer ifrån eller vad han gör, men Hana är som tokig i honom av någon anledning. Påminner mer om Borat fick en animé-adaption. En fulare version av Borat dessutom...

MathJuice

MathJuice

 

Artikel 13 är här! Vad händer nu?

Dagens datum, den 26 mars 2019, markerar dagen då EU röstade igenom det kontroversiella förslaget om hur upphovsrätt ska hanteras på internet. Detta förslag lägger nu bördan på sidans administration att filtrera upphovsrättsmaterial (Google, YouTube med mera). Till viss del innebär det att dina egna foton som du tog via mobilkameran under ett event, exempelvis landslagsfotboll på Friends Arena, skulle nu klassas som brott mot upphovsrätten eftersom "du har inte rättigheterna att ta foton från matchen". Det har även kommit rapporter om att italienska Wikipedia är inte tillgängligt i en protest mot detta förslag med mera sidor som haft liknande blackouts som en motdemonstration mot artikeln. Har inte snappat upp något konkret om länktaxan eller om den slopats helt. Detta låter som en dyster dag för oss internetanvändare, och speciellt content creators inte bara i Europa utan runtom i världen. Men till det säger jag "lugn i stormen, det är EU vi pratar om". EU i parallell med detta förslag försöker stoppa vågat loli-innehåll från digitala medier. Två ganska stora åtagande mot ett element som man inte kan kontrollera. Allt jag skrivit upp till nu är för den vanliga (och förnuftiga) människan en omöjlighet att kunna hantera, och EU har bara lagt fram vad som ska göras men inte hur det ska ske. Kom ihåg att decenniets flyktingtryck och Brexit har inte kommit någon större vart. De vill ha fingrarna i alla syltburkar, men man kan inte få sylten på det sättet. Jeff Goldblum sa en gång att "livet öhh...hittar en väg", och även om det ser mörkt ut just nu så är det EU vi pratar om. Dom har åtagit sig något som man inte kan kontrollera samtidigt som man inte går fullt ut att genomdriva. Det finns ett stort mottryck redan och om det fortsätter samtidigt som EU fortsätter vara gammaldags naiva och inkompetenta så kommer det med stor sannolikhet...att inte hända så mycket. Och om nu det värsta sker och dom kommer för våra memes...så använd mer memes. Mer memes som bryter mot varenda regel och skriker ner dom tills dom fattar galoppen. When in doubt; just meme!

MathJuice

MathJuice

 

Magivärldar är inte så magiska...

När man träffar på ett supertroget Harry Potter-fan så snackar dom om hur kul det skulle vara att leva i den världen. Åka tåget till Hogwarts, spela Quidditch, ha en egen uggla och äta mystiskt godis som kan smaka hamburgare eller öronvax. Men vad vissa verkar glömma att det är under en mörk tid som man lever under med konstant hot från ni-vet-vem och hans anhängare. Det är en ganska mörk tidslinje där själva Trolldomsministeriet föll och under hela serien är det konstant hets mot smutsblod, för att inte tala om alla monster som är efter en. Så jag försökte föreställa mig livet i magiska världar från animéserier...och ser ett mönster om hur miserabelt det kan vara. Låt oss lägga korten på bordet:   Harry Potter: Förutom en megarasistisk dödskult och alla monster som finns under skolan som du går på så lever du i ett universum där trollkarlar för länge sedan sket på sig och använde magi för att ta bort det. Det blir också ganska jobbigt att förklara för femtielfte gången till dina icke-mugglarvänner vad man använder en gummianka till.        
Negi Magi: Som slutexamen från magiakademin så får du ett slumpvalt jobb i den vanliga världen. Tänk om man måste bli körskolelärare eller sälja dammsugare innan man sen får vifta fritt med magi? Risken finns att du kan bli odödlig och/eller skaffa dig ett harem av skolflickor. Låter bra till en början, men har du någon gång försök hantera ett trettiotal tonåringar?           The Ancient Magus' Bride: Du träffar på olika mytologiska väsen vart du än går, och med största sannolikhet så kommer det vara den ledande orsaken till att du dör. Allting är också extremt tidskrävande och kan ta död på dig om man inte är stark nog i sina gener. Finns även en risk att du kan bli kvävd av små flygande lamm.           Strike Witches: Du kan bara använda magi om du är en kvinna och om du är kring tjugo år eller yngre. Sen måste du dedikera ditt liv till att slåss mot en utomjordisk ras som kan regenerera och skjuta lasrar medan du är fast med 40-tals teknologi. Å andra sidan så slipper du bära byxor och du får en svans och ett par djuröron på köpet...           Fate/Stay Night: Det finns en liten chans att du blir utvald till att delta i magivärldens Battle Royale, med priset att få en önskan av den Heliga Graal. Chansen att överleva är extremt låga och även om du vinner så är priset fejk och förvridet. Plus att dina favoritkaraktärer från historia och mytologi egentligen var kvinnor.           The Irregular at Magic High School: Om du har begåvningen att kunna hantera magi så tränas du i främsta taget i militärt syfte, sorry. Hemligheten är också att det är inte riktig magi utan programmering. Magi är bara något trendigt ord som "magiker" hittade på för att de skulle verka coola. Nördar!        
Youjo Senki: Som ett genomgående tema så hamnar du troligtvis i armén om du har magi i ådrorna. Och vi snackar om första världskriget typ av armé, så skitiga förhållanden och leriga skyttegravar fyllda med blod från dina kamrater. Risken finns också att du blev isekai'd till denna värld tack vare SJ...         Puella Magi Madoka Magica: Nej, vi går inte där...  

MathJuice

MathJuice

 

Season passen dödar japanska fightingscenen

Det jag beundrat vad gäller japanska utvecklare är att de alltid gör sin egna grej, oavsett vad marknaden säger. Med det sagt så är deras främsta fokus då på hemmaplan. Å andra sidan så är deras stora produktioner riktigt solida...vilket gör detta mer sorgligt. När det väl adapterar från väst så är det de värsta från industrin. Den senaste trenden inom fightinggenren är season pass, det vill säga innehåll som förköps både långt innan release av själva innehållet och innan vad för innehåll det är. Det är inget nytt men det som händer gällande fightingspel är att karaktärer hamnar bakom denna paywall, speciellt gamla favoriter som nu måste köpas loss. Låt oss gå igenom de större och senaste profilerna/förbrytarna:   Street Fighter 5: Kanske min favorit i serien som också är den mest slemmigaste. Väldigt bristande innehåll med seg grind för att låsa saker. Sen kom smällen med inte en, inte två, men TRE season passes med en handfull karaktärer i varje. Gissa var Akuma, Juri och Blanka hamnade... BlazBlue Cross Tag Battle: BlazBlue, Persona, Under Night och R.W.B.Y. mixar och matchar i denna ambitiösa crossover. Dock så är hälften låsta bakom ett season pass (eller deluxe edition). Riktigt, riktigt lågt. Soul Calibur 6: Jag kan köpa att 2B från Nier Automata kommer som DLC-karaktär, men Tira och Amy? Som i karaktärer från tidigare iterationer? Varför? Bara...varför? Dead or Alive 6: Dead or Alive 5 Last Round hade sjukt många season passes för kostymer med ett fåtal gästkaraktärer inbakade bland dessa. Nu slår man till direkt med ett season pass för 900(!) kronor. Mestadels kostymer kanske, men Mai Shiranui från King of Fighters dyker upp här precis som i förra spelet. Dock så har spelet redan fått kritik från dess utdragna progression vad gäller kostymer och Nyotengu är låsts som förhandsbokningsbonus. Frågan är om mer kommer hamna bakom detta lås.   Det värsta med det hela är att dessa spel är riktigt bra på vad det var menade till: slagsmål. Men det verkar som om den förgiftade brunnen som är AAA-gaming har nått fjärran östern som ger oss urholkade upplevelser där man verkligen måste kämpa för att få njuta av något man lagt ner 700 spänn på. Eller så kanske den har funnits hela tiden? Hur som helst så är det inte kul att hosta upp extra stålar för att få sin favoritkaraktär. Spelar ingen roll om det är Rainbow Six Siege, Street Fighter 5 eller nästa Mulle Meck, det är inte okej och det känns hemskt...

MathJuice

MathJuice

 

Skruvkorksblondinonomicon: Celia Cunami Aintree

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Celia Cumani Aintree.   Namn: Celia Cumani Aintree Nationalitet: Frankrike(?) Yrke: Student Roll: Elevrådspresident och Windford Academys bästa riddare Karaktärsdrag: Lugn och ödmjuk Hårfärg: Platinumblekt blont Hårprofil: Långt hår med krulliga toppar Serie: Walkure Romanze Voice Actress: Kei Mizusawa   Någonstans i Centraleuropa finns den lilla staden Helen's Hill, känd för sin prestigefyllda skola Winford Academy. Här tränas de bästa idrottsmännen och kvinnorna i tornerspelens ädla konst. En av dom eleverna är Celia Cumani Aintree. Celia kommer från en högt respekterad familj och hennes hållning indikerar den ädla bakgrunden, men är trots detta ödmjuk över både hennes ursprung och det faktum att hon har enastående talang. Eftersom hon har båda fötterna på jorden och visar briljans som riddare så är det naturligtvis omöjligt för de andra eleverna att inte avguda henne. Hon har dessutom vunnit Winfords stora turnering två år i rad nu, förankrat hennes dominans inom tornerspel. Celias främsta hobby är att samla nallebjörnar och har stor kunskap om deras ursprung från USA:s 26:e president Theodore "Teddy" Roosevelt. Celias utseende skriker ojousama, men hennes beteende är långt ifrån den stereotypen. Hennes hår dock är typiskt för den arketypen. Långt och gyllene böljande med avslutande krulliga toppar i varje sträng. Hennes överkammade lugg och två sidosträngar som hängandes ramar in ansiktet ger en järv look i ett annars välvårdat hår. Som pricken över i:et har vi två rejäla skruvar kommande från bakom öronen och vilar på framsidan av hennes axlar. Riktigt majestätiskt och verkligen betonar Celias adel rundat av resterande hårverk som bevisar att hon är sportig och elegant på samma gång. 10/10 teddybjörnar!

MathJuice

MathJuice

 

Min Topp 10: Manga som behöver en animé adaptation

Castle Town Dandelion fick en. Goblin Slayer fick en. Till och med en isekai-slime fick det. Men det är inte nog, vi behöver mer manga som får sin Netflix animé adaptation. Jag råkar ha med en lista av lämpliga kandidater för detta. Nåja, lämpligt i mitt sinne. Men det är goa' grejer, lita på mig!   10. Oops! I Messed Up and Made the Wrong Person Into a Magical Girl! En bubblare som dök upp på måfå vid en sökning, men som verkar ha en intressant premiss. En familiar söker efter en kandidat till att bli en Magical Girl och hittar en ung blondin med twin drills (Nice!). Problemet är att denna flicka är en hardcore delinquent som går bärsärk på ett ögonblick. Hon är så stark att hon kan krossa monster utan magi! En väldigt udda serie som är överdriven på alla de rätta sätt.   9. All You Need Is Kill En serie som fick sin "Netflix"-adaptation innan en animation, så att säga. Denna serie var inspirationen till filmen Edge of Tomorrow med Tom Cruise. Det är samma premiss, samma utomjordiska fiende, samma typ av tidsloop som låter vår protagonist dö och börja om dagen igen. Skälet till att ha en animé av denna är för att betona skillnaderna mellan Hollywood och Japan. Plus att den kan bli riktigt brutal!   8. Please don't bully me, Nagatoro! Denna serie kan jämföras med Teasing Master Takagi-san, fast lite fräckare. Nagatoro gillar att retas med sin Senpai, men han står ut med det då han har känslor för henne. Det hela hänger på att Nagatoro ska få sin Senpai generad, men vad som verkligen säljer det är att hon konstant känner rodnad oberoende av vad som händer. Det finns en viss charm i denna fräcka tvåmanna-komedi.   7. Tonari no Furi-san ga Tonikaku Kowai Taira är en helt vanlig skolpojke som får oturen att sitta bredvid den delinquent-esquea Furi. Han är självfallet rädd för henne och hennes bryska interaktioner, men djupt inombords är hon en jungfru som tycker Taira är söt. En lite udda komedi där utseende kanske inte är allt. Riktigt söt och sådär småmysig känsla.   6. Amano Megumi was Sukidarake Manabu har dedikerat sitt liv till att komma in på Tokyo University. Dock så har även hans barndomsvän Megumi också börjat på samma skola som honom. Hon har blivit lite kurvigare sen senast dom träffades, men hon är fortfarande samma tomboy. En lite udda slice of life om Manabus strapatser för att inte tappa fokus från sitt universitetsmål, och inte bli distraherad av Megumis impulsiva äventyr. En sån där varm och långsamtgående komedi med lite fanservice att toppa av det.   5. Miss Komi is bad at Communicating Komi är den populäraste flickan i skolan och avgudas av de andra eleverna. Problemet är att hon själv är extremt dålig på att kommunicera. Hon vet inte hur hon ska svara eller reagera när folk kommer fram till henne. Hon har uppnått meme-status och blivit ett helgon på Reddit på grund av hennes söta interaktioner där hon försöker uttrycka sig. Det ryktas om en adaptation, men inget konkret om det faktiskt blir av eller inte. Make it happen!   4. Magika Swordsman and Summoner I en parallell värld där människor kan använda magi finns en skola som tränar upp dessa magiker som kallas för Summoners, samtidigt som den tränar upp landets främsta Swordsmen. Svärddragaren Kazuki blir kallad och utvald som Summoner men det finns två dilemman med detta: Han är en man och alla Summoners har hittills varit kvinnor, och Kazuki är själv tränad att bli en svärddragare. Denna serie kan nog beskrivas lite som Negima i flera av dess utförande. Den må vara en ecchi- och harem serie, men Kazuki som huvudkaraktär är bra skriven och serien har stabil action.   3. Strike Witches: 1937 Fuso Sea Incident Strike Witches är ett stort universum som fortsätter att ge, men det är fortfarande saker som jag saknar som One-Winged Witches och denna pärla. Detta är tidigt i kriget där Fuso (Japan) har blivit isolerat från fastlandet av massiva styrkor av Neuroi. Striker Units är av enklare och mindre kraftfullare design och de största häxorna använder katanas konstant. Vi möter också en ung Mio Sakamoto som rookie, och hennes mentor Kitago Fumika. Denna serie inramar en av de största konflikterna inom Strike Witches universum och det vore synd att inte ta den till den stora duken.   2. Gal Gohan Fullblodsgyarun Miku har problem med sina betyg och kan inte fixa sina makeup-lektioner. Hemkunskapsläraren Shinji försöker hjälpa och med lite möda så lyckas hon baka några kakor. Med nya vind i seglen har nu Miku hittat en ny passion och börjar i skolans matlagningsklubb. Självklart är Shinji ansvarig lärare, och hon kanske känner något för läraren som trodde på henne. Varm komedi med lite mys pys vid sidan om. Sen så är det alltid kul att ha en bra gal i huvudrollen (vilket Hajimete no Gal inte kunde fixa).   1. Tejina-senpai En trolleriälskande skolflicka som har extrem scenskräck och kan därför inte framföra sin magi framför folk. Hon kan bara framföra inför sin assistent och den enda i deras lilla trolleriklubb. Väldigt mysig slice of life med en ny och fräsch nisch. Trollerierna är enastående, men utmaningen är att få den blyga Senpai att framföra bland människor. Varm och mysig choklad som måste adapteras!

MathJuice

MathJuice

 

Kan R.W.B.Y. klassas som anime?

Det är många diskussioner som har gått runt angående denna webbserie. Just att den inte är från Japan gör den till en icke-anime. Men kanske vi ska läsa genom raderna och se efter det som fans världen över har tjatat om och ge den sitt inofficiella erkännande. Jag säger inofficiellt då jag generellt bara leker med tanken och ärligt talat inte bryr mig om det stora hela så länge serien är rolig att se. Så vad är R.W.B.Y. ? I en värld (inte helt olik från våran) så finns en stor ondska som manifesterar sig som vilddjur som livnär sig på negativitet (inte helt olikt från Twitter). Mänskligheten har anpassat sig till att hantera Dust (icke-magi i knarkform) för att kunna överleva denna tuffa värld, och vandrande äventyrare, eller jägare som dom kallar sig själva, tränas för att slå tillbaka denna mörka kraft och skydda de som inte kan skydda sig själva. Möt Ruby, Weiss, Blake och Yang, fyra unga flickor som börjar sin jägarutbildning på Hogwar...jag menar Beacon Academy. Vi följer detta team i teras strapatser och ansträngningar. Redan synopsis luktar lite anime, men låt oss se vad som händer när vi går djupare:   Monty Oum Serien är skapad av Texasföretaget Rooster Teeth, studion bakom webbserien Red versus Blue som spelades in i TV-spelet Halo samt med sin egna populära podcast och deras let's play-falang i Achievement Hunter. Men den som var huvudskaparen var Monty Oum. Den nu bortgångne Monty var känd för sina animationer där han blandade Final Fantasy och Dead or Alive samt den gången Samus från Metroid slogs mot "Master Chief". Rooster Teeth tog in honom och efter ett par år la han fram det första designförslaget för sin egna serie. Hans egna animationer involverade mestadels spel producerade i Japan med starka animationsinfluenser från den asiatiska scenen. I övrigt så är han född och uppvuxen i Rhode Island, men anser sig själv vara en mix av japan, kines, vietnames och kambodjan (hans egna ord).   Miles Luna och Kerry Shawcross Utöver Monty så hade han två manusförfattare med sig: Miles Luna och Kerry Shawcross. De är sedan tidigare etablerade inom Rooster Teeth på olika håll men har alltmer associerat sig med serien, och är nu de som styr skeppet efter Montys bortgång. Tidigare har de nämnts att duon konsumerat tonvis med anime som referens till vad Monty ville skapa. Vilket sammanträffande! Om de var weebs innan detta är oklart, men de har nu gått över till den mörka sidan. Noterbart är att de båda gillar Kanna från Miss Kobayashi's Dragon Maid och att de båda har burit virgin killing sweaters. Googla på egen risk...   Klassiska karaktärsdrag Ruby pekas ut som main MC i både manus och i hennes grupp. Hon är klätt i rött, är energisk och är den som peppar sina lagkompisar med klassiskt "kom igen nu, nu kör vi gänget". Låter som en shounen-karaktär om något. Weiss målas upp som en isdrottning/ojousama med hårda tsundere-tendenser, Blake är den tystlåtna och lite mörka typen och Yang är den extroverta partytjejen som krossar barriärer om hon blir förbannad. De gillar också att uttrycka sig i klassiska ansiktsuttryck vida kända från österländsk animation.   Vapen-vapen Varje jägare har sitt unika vapen. Hur unikt? Låt oss säga att denna serie gav upphov till uttrycket "It's also a gun". Varje vapen har i princip två lägen: Närstridsvapen och skjutvapen. Ruby har en lie som samtidigt är ett grovkalibrig prickskyttegevär. Hon kan använda kraften från avtryckaren till att driva sin lie, hon själv eller vad som står i hennes väg med extrem kraft. Andra vapen inkluderar spjut som blir till ett musköt och en stor hammare som förvandlas till en granatkastare. Mer anime än så blir det bara inte.   3D-animation Ett vanligt stigma för fans av anime. Vissa använder 3D i vissa scener, andra kör fullt ut med det. R.W.B.Y. kör med det sistnämnda och hamnar i samma korg som Expelled from Paradise, Kemono Friends, Arpeggio of Blue Steel och senaste säsongen av Berserk. Stilen är dock lätt att jämföra med japansk animation som snarlik.   Chibi-spinoff När det gått så långt så börjar man undra om det ens finns en debatt om detta. Just ja, den har en manga-adaption också!   Japansk dub De flesta kan nog komma överens att dubbad anime är ganska skräp. Men vad händer när Japan vill ha en serie dubbad? Det var ombytt och omskakande! Inte ofta man får höra det. Japanerna är tokiga i denna serie. När man får fosterlandets godkännande, då har man gjort något rätt! Och räkna med att dom tar med sitt A-team! Rubys VA är rösten bakom Ayase från OreImo och Yumeko från Kakeguri. Woah!   En minut + öppningstema I rest my case!   Och kanske en viktig punkt att peka ut är att anime i huvudsak är det japanska ordet för animation. Enligt Wikipedia är det ursprungligen animéshon, ett lånord från engelskans animation. Så i slutändan kanske ursprunget inte spelar någon roll så länge det eftersträvar att vara så weeb som möjligt och samtidigt leverera något som är kul och spännande att se på. Vi tackar Monty för sin tid och sin dedikation att "weebifiera" alla mainstream fans av anime, och hoppas att showen kan glädja mer folk och lura över dom till den mörka sidan som är slice of life och hypad action.

MathJuice

MathJuice

 

Min Topp 10: Spel för oss weeabos

Nu under vinterlovet har man haft lite för mycket fritid och en ny vinterrea på Steam gör inte saken bättre. Å ena sidan skaffade jag senaste Doom och älskar det. Å andra sidan så skaffade jag Gal*Gun och tvingade alla att gå runt i gymuni...jag menar så självfallet så behövs det en lista för dom som älskar spel och som kanske söker något med samma stil och anda som de rörliga bilder vi är så vana att se. Gott nytt år kära weebs!   10. Girls und Panzer: Dream Tank Match (PS4) En personlig favorit som serie tar äntligen steget till att slå World of Tanks på deras egna plan. Dream Tank Match låter dig återuppleva de klassiska scenerna från filmen och spela med alla fordon (förutom Mörser Karl då). Cellshadad grafik och förmågan att dorifto gör detta till en riktigt underhållande liten pjäs.   9. Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart (PC/VITA) Hyperdimension-serien har två svagheter i sig: dels är det långa JRPG-spel som kräver en hel del grinding och dedikation, dels så är Neptune riktigt, riktigt irriterande som huvudperson. Hur löser man det? Låt best girl Noire ta över och gör det till ett turbaserat strategi! Låt chibi-versioner av allas favoritgudinnor och medhjälpare (inklusive en genderswappad Solid Snake) charma i en frisk fläkt som Neptunia länge behövt.   8. Hatsune Miku: Project DIVA F 2nd (PS3/VITA) Allas våran favoritvocaloid har en egen spelserie tillsammans med sina syskon. Klassiskt rytm-spel som utmanar ens fingerfärdighet samtidigt som en musikvideo i bakgrunden imponerar dina ögon. Favoriter är fortfarande Megurine Lukas imponerande repertoar samt Mikus klassiker "The World is Mine".   7. Tales of Berseria (PS3/PS4/PC) En utstickare i Tales-serien i att det fungerar som en standalone. Vi följer Velvets hämnddrivna resa genom Midgand i ett JRPG som trots sina likheter med andra spel i serien verkligen sticker ut. Dess actionorienterade stridssystem leder till ett mer interaktivt och roligt RPG, samtidigt som serien verkligen greppar tag i en med en ganska unik vinkel. Vackert uppmålad cellshading likt andra Tales-spel gör detta till ett tidsfördriv man verkligen vill återvända till.   6. Ninja Gaiden (XBOX) Superninjan Ryu Hayabusa har en av de bästa hack and slash spel som finns och har en svårighetsgrad som var ökänd innan Dark Souls kom. Visuellt imponerande och med adrenalinfylld action, Ninja Gaiden känns som en form av Metroidvania på steroider...och i 3D. Tvåan var mer actionorienterad (fortfarande riktigt bra) och trean var en riktigt besvikelse. Det som ettan utmärker sig mest med är just äventyrsdelen som blandar lite pussel, backtracking, coola nya grejer man hittar samt riktigt hårda bossfighter. Värt att notera att Xbox-versionen funkar på 360, desamma med Ninja Gaiden Black, plus att en "Sigma"-version släpptes till Playstation.   5. Gravity Rush (VITA/PS4) Ett plattformsmåste för Vita, denna fransk-japanska bakelse var så populär att den fick en uppföljare och en remaster till modern generation. Följ Kat som mystiskt tappat minnet men som snabbt lär sig att hon kan påverka tyngdkraften. Sväva i luften, klättra efter väggar, glid på tak och kasta tunga grejer med hjälp av dina superkrafter. Just ja, du slåss mot skumma monster som kallas för Nevi. En riktig pärla som är ett måste för den som gillar lite unika plattformare. Kan det kallas för plattformare om hon bara kan flyga runt dom?   4. Eternal Sonata (360/PS3) Hur ofta kan man säga att det finns ett spel baserat på en kompositör? Den polske pianisten och kompositören Frederic Chopin dog i tuberkulos 1848. Spelet tar en med där han ligger sängburen och in i hans drömvärld som kan beskrivas som "Trollkarlen från Oz" fast med musikreferenser överallt. Vackraste landskapen i något spel kombinerad med vacker musik och ett färskt stridssystem, en mix av turbaserad JRPG och real-time action och med ett ytterligare element där ljus och mörker påverkar striden. Jag kräver en remaster av detta nu!   3. Senran Kagura Estival Versus (PS4/PC/VITA) Hela serien kan beskrivas som ecchi-bete som inte är alltför seriöst men under ytan har polerade spel som är roliga att spela. Just Estival Versus är ett klimax vad gäller grafik och gameplay samt att det finns mycket innehåll. Sen så får man inte glömma alla spinoffs som musikspelet Bon Appetit, Splatoon-klonen Peach Beach Splash och de kommande flipperspelet Peach Ball. Roligt för alla med mycket att göra och finns att få tag i lite överallt (förutom till Xbox, sorry).   2. Castlevania: Symphony of the Night (PS3/PS4/360) Nostalgitrippen är en stark bundsförvant i denna. Följ med Alucard när han ska spöa upp sin farsa (Dracula) innan resten av världen får lida. En gammal klassiker som håller än idag, och som det spel som introducerade Metroidvania för många av oss under 90-talet. Det går inte att beskriva med ord hur episkt detta spel är.   1. Valkyria Chronicles (PS3/PS4/PC) En stark referens till andra världskriget, följ med Alicia och Welkin när dom draftas till Gallias militär under brinnande krig mot Imperiet. Turbaserat strategi blandad med action i realtid leder till något revolutionerande roligt gameplaymässigt. Grafiskt är det menat att se ut som om en bok hade grafik, och estetiken är så läcker. Ett av de bästa spelen i mannaminne som gav upphov till 2 bärbara titlar (den tredje kom tyvärr inte till Europa) och en nysläppt fyra samt en remaster på PS4. Det finns nu ingen ursäkt att spela det!

MathJuice

MathJuice

 

Twelve days of Weebmas

On the first day of Christmas my waifu gave to me: A brand new figurine! On the second day of Christmas my waifu gave to me: Two isekais, and a brand new figurine! On the third day of Christmas my waifu gave to me: Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the fourth day of Christmas my waifu gave to me: Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! On the fifth day of Christmas my waifu gave to me: FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the sixth day of Christmas my waifu gave to me: Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the seventh day of Christmas my waifu gave to me: Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the eight day of Christmas my waifu gave to me: Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the ninth day of Christmas my waifu gave to me: Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the tenth day of Christmas my waifu gave to me: Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the eleventh day of Christmas my waifu gave to me: Eleven witches flying, Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine!   On the twelfth day of Christmas my waifu gave to me: Twelve eps a season, Eleven witches flying, Ten goblins dying, Nine packs of Pocky, Eight bowls of ramen, Seven zombie idols, Six body pillows, FIVE GOLDEN DRILLS! Four Keijo pros, Three slice of lifes, Two isekais, and a brand new figurine! GOD JUL PÅ ER ERA WEEBS!  

MathJuice

MathJuice

 

Impulspyssel med Barkhyttan

I helgen var jag på Ikea, och det enda stället som är tolererbart är vid tavlor och dekorationer. Väl där så hittade jag en lustig liten låda kallad Barkhyttan. Först tänkte jag att den vore en fin låda för figurer, men sen så slog det mig: Jag ska göra om den till ett litet växthus. En väldigt impulsiv grej, men kanske något värdefullt kommer ur detta kaos. Så planen är att ha en form av gräsyta på botten med en vacker backdrop. Till det så använder jag: Lim. Dubbelhäftande tejp. Modellgräs eller "flock". Ett fotografi. Modellgräset är från min tid som Warhammer-fanatiker och går att få tag i hobbyaffärer som riktar sig mot figurrollspel eller modelljärnvägar. Jag prövar helt enkelt bara att smeta ut lim och lägga gräspulvret direkt på. Expresslim är bra för både lagningar och hobbyverksamhet. Det är riktigt starkt men torkar också ganska snabbt, sen så gör den lilla flaskan det inte så lätt när det gäller större ytor. Men jag fick ett någorlunda resultat efter två rundor av limning och improviserad utsmetning med pensel och sked. Man kan nog göra mer, men jag lämnar det så där just nu. Nästa steg är att ta det noga valda fotot och fästa den med hjälp av tejpen. Med tejp kan jag enklare byta ut fotot ifall jag önskar byta motiv eller, i just detta fall, önska lite större. Bakytan är 27x27 centimeter men den lokala fotoautomaten skriver ut i max 15x20 centimeter. Skillnaden är dock 20 kronor mot 169, så jag provar med ett mindre motiv denna gången. Efter att fotot är på plats, skyddsplasten tagits bort och sandrester dammsugits upp så börjar man se ett någorlunda resultat. Just att fotot är mindre än väntat förstör inte effekten som jag trodde, utan ger mer av en kollageeffekt. Inte illa. Lägg till en provrunda med hjälp av Angela Balzac från Expelled from Paradise och vi har en mysig liten låda. Så det var ett riktigt impulspyssel. Det blev mer kaotiskt än väntat, men slutresultatet blev helt okej och delvis mysigt. Nu måste den hängas upp någonstans fint.

MathJuice

MathJuice

 

Recommending ain't easy!

Volbla: MathJuice, jag behöver en ny slice of life att följa. MathJuice: Självfallet, det skulle vi kunna lösa! Har du provat Gabriel Dropout ännu? V: Redan sett, men den var bra. Något mer? M: Vad sägs om Comic Girls? Fyra olika mangakas med olika genrer stannar i samma hus... V: Den var inget för mig, nästa. M: Okej, men vad sägs om Hinako Note? En lantflicka flyttar till storstan för att lära sig teater trots att hon har folkskräck, och så... V: Du, en fråga bara. Har du något som inte är, du vet...cute girls doing cute things? M: ...Ursäkta? V: Jamen du vet, vill ha lite balans i mitt tittande. M: Du sa slice of life, inte skolromcom med lite supernatural vid sidan om. V: Jag vet, jag vet. Men ifall ifall, vettu... M: ...Daily Lives of High School Boys? V: Redan sett. M: JÄKLAR! V: Jag kanske formulerade det fel: Det behöver inte vara fullt testosteron, men mindre cutesy-ish om du förstår. M: Jag menar, du kan ju se Strike Witches. V: Räknas det som slice of life? M: Statistiskt sett, nej, men det omfamnar konceptet ganska bra ändå med lite blandning av äventyr Indiana Jones style. V: Har dom lärt sig att ta på sig byxor ännu? M: ...Definiera byxor. V: Nänänä, vi går inte där. Vet du vad, jag tror jag prövar på något annat... M: Vänta vänta! Jag tror jag har något som passar dig. Lite halvt slice of life med flera tjejer plus lite musik och mycket humor. V: Okej, kör hårt. M:   V: OH MY GOD! M: Gillar du det? V: Det verkar episkt! Tack så mycket för din rekommendation! *Volbla lämnar rummet samtidigt som han googlar Zombieland Saga i förbifarten* M: Another satisfied customer!

MathJuice

MathJuice

 

Huruvida vi ska tolka Goblin Slayer...

Det har nog inte varit en särskilt diskret start för Goblin Slayer denna höst. Vi som har läst novellen eller mangan står sig frågande till varför folk är så chockade över innehållet, att de borde vara väl medvetna om vad de ger sig in på. Tydligen inte. För de oinvigda så är Goblin Slayer en mörk fantasyserie om en man besatt i att ha ihjäl goblins (självfallet). En mörkare serie som innehåller brutalt våld mot goblins såväl mot folk och, om än mörkare, tillfällen där goblins torterar och våldtar kvinnor. Naturligtvis var det kanske inte allmän kunskap för folk som inte läst ursprungsmaterialet men det hjälpte inte att Crunchyroll hade klassat den som en TV-PG serie, vilket enligt en Google-sökning innebär Parental Guiding eller "Kanske inte passande för små barn". Den var dock inte klassad för 13 och uppåt utom mera som en "riktlinje". Vi vet alla hur det gick... För någon vecka sedan när jag är med den lokala Magic the Gathering-klubben (nåja, här uppe räknas åtta mil som lokalt i alla fall) så var den någon som frågade mig: "Jo, vad är all detta ramaskri angående Goblin Slayer? Har bara sett en meme angående hur edgy och mörk den är och hur Guts från Berserker skrattar åt det." Så jag berättade om det hela spektaklet. Det slutade med att han var genuint intresserad av att se den. Klurigt hur denna värld kan funka... En vecka senare i samma veva med klubben är jag emot en lek med goblins. Denna var speciellt byggd runt tokens, en lek som skapar kopior av goblins så att man snabbt kan fylla sitt bräde med monster. Sen så fanns det en goblin som gjorde att man kunde offra andra goblins för mana, det som krävs för att spela kort, kombinerat med kort som gjorde att varje gång någonting dör får man dra kort. Och vips så fyllde min motståndare brädet med en mindre armé av goblins som slaktade mig bara rakt av. Moralen av denna historia är då som sådan: Var inte rädd för att prova någonting nytt, skapa dig en egen uppfattning, och det faktum att Goblin Slayer hade rätt - Den enda bra goblinlek är den som inte visar sig på bordet!

MathJuice

MathJuice

 

Skruvkorksblondinonomicon: Claire Harvey

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Claire Harvey.   Namn: Claire Harvey Nationalitet: United States of Liberia Yrke: Student Roll: Elevrådspresident och kommendör över Little Garden militärakademi Karaktärsdrag: Isdrottning Hårfärg: Guld Hårprofil: Twin drills Serie: Hundred Voice Actress: Mao Ichimichi   Hundred kan beskrivas som den mindre lyckade kusinen till Infinite Stratos. Världen är under attack från en utomjordisk ras kallad Savage och de enda vapen som biter mot dessa parasiter kallas för "Hundred". Individer som kan kontrollera dessa vapen kallas för Slayers. Claire Harvey är en av de starkaste Slayers som finns, och tack vare det är hon huvudansvarig för militärakademin Little Garden. Här ser hon till att det mänskligheten har att erbjuda är i topp trim när Savage slår till. Hon är iskall, hård och erfaren när det gäller strid. När Hayato Kisaragi blir inkallad för träning lyckas han hamna i trubbel med Claire vilket leder till att hon utmanar honom på en duell. Där visar hon varför hon är den starkaste Slayern i Little Garden. Efter det så faller hennes karaktär tyvärr offer för harem tropen, men det är inte därför vi är här. Vi är inte här för hennes styrka som Slayer, hennes hårda attityd, inte ens hennes..."tillgångar". Nej, vi är här för att granska hennes troféer på huvudet! Det finns de som avgudar twintails, sen finns de som dyrkar de gyllene kurvorna som gror från hårrötterna (*host* *host*). Sen finns det vissa unika fall där det bästa från två världar möts. Blandrasen Twin drills är det perfekta exemplet av adelsprydnad. Claire Harvey härstammar dock från militär bakgrund, men vissa skulle kunna argumentera att militär och adel har liknande hög status inom hierarkin. Håret är däremot mindre vanligt för en som är konstant vid fronten. Claire bär dessa med bravur när hon utstrålar en aura som visar att hon är högst upp i befälsordningen, samtidigt som hon elegant dansar runt på slagfältet där svansarna böljande följer hennes attacker. De sitter högt och snurrar ända ner till roten och följer även med i topparna när hennes hår är släppt ut. Kortfattat så är Claire den moderna riddaren "vi förtjänar men inte behöver just nu". 10/10 twintails!

MathJuice

MathJuice

 

Svammel #1 Betygsättning av anime och att ändra smak över tid

Fakta 1: Jag gillar inte de stereotypiska harem och ecchi serierna. Dom två genrerna är inte viktiga för mig på något sätt, men det betyder inte jag tycker att en anime som har ett harem eller ecchi element är dålig. Men för mig krävs det något mer än så. Fakta 2: Jag har kollat på många animer som har just de två genrerna, serier som jag tyckte om då men förmodligen inte skulle tycka om nu. Och det betyg jag satt på vissa serier för 2 år sedan, eller 4 år sedan skulle nog inte få samma betyg idag. Jag har inte någon större koll men jag tror att jag har kollat på anime sedan jag var 12 år eller något sådant. Idag är jag 23 år gammal. När man kommer in i anime så är det en helt ny värld, jag tänker mig att man vet inte hur bra en anime är egentligen förrns man har något att jämföra den med. Och desto mer anime man ser desto mer har man att jämföra med och desto mer förändras betyget. Jag har 453 animer och animerade filmer som jag betygsatt på min animelista och 150+ dygn spenderat på anime. Hälften utav dem kan jag inte minnas särskilt mycket utav och det flesta skulle jag vilja sänka betyget på. Min avsikt är inte att skita på någon som gillar ecchi/harem animes oavsett ålder, det är min smak som förändrats och det är min förlust. All lycka till dem som har mer anime att tycka om. Tanken är att försöka avgränsa det till en eller flera orsaker. Är det genrer som man växer ifrån med ålder eller växer ifrån när man sett endel animer som är bättre eller är det både och. Eller är det bara en smaksak och smak kan förändras. Jag behöver väl inte leta långt för att hitta någon annan i min ålder eller äldre som gillar dessa genrer lika mycket nu som förr. Så med det i bakhuvudet så skulle jag väl tro på att det är det senare, för att idag har jag mer mångfald och erfarenhet av anime. Jag har ingen koll på statistik för att kunna påstå att det hänger ihop med åldern. (Finns ens sådan statistik lol) Så därför blir det väl till en lös fråga till er som läser detta. Har ni också växt ifrån dessa serier eller tycker ni om dem mindre nu än förr åtminstone. Hänger det ihop med åldern på något psykologiskt sätt? Det är inte min avsikt heller att insinuera att de som fortfarande kollar på dessa serier i vuxen ålder är barnsliga på något vis. Smaken är som baken och det sista jag vill ha är ett elitiskt forum. Sedan, en annan sak jag vill ta på är olika sätt att ge betyg. Jag har ett litet problem, jag har 450+ animer på min animelista som jag har satt betyg på igenom flera år. Idag håller jag nog inte med majoriteten av dessa betyg. Sedan så har jag aldrig satt betyg på ett särskilt seriöst sätt. Jag kollade på snittbetyget och tänkte: var animen bättre eller sämre jämfört med snittbetyget och så satte jag betyg. Sen så la jag väl in i betyget en jämförelse med andra animer som liknade den. Detta är väl ganska vanligt tror jag men har blivit lite problematiskt för mig nu på senare tid. Det flesta animer jag sett har ungefär samma betyg och de animer jag inte minns vet jag inte vilken som är bättre än den andra. Jag har aldrig riktigt tänkt på att vara medveten i mitt anime tittande och betygsätta kritiskt. Inte försökt ta reda på varför jag tyckte om en viss anime och hur bra den var på olika områden. Utan jag har nog gått mer på känsla och emotionell respons vid tillfället. Jag har en kompis som jag kan minnas nämna att han gillar denna tecknaren och denna animations stilen och denna animations studion. - öh, va? Har jag väl inte tänkt på men jag känner igen shaft och deras neckbend iallfall.. Detta är speciellt något jag aldrig riktigt tänkt på. Mitt snittbetyg verkar ligga på 7.8 för de animer jag sett klart. Betyder det att jag sett i majoritet serier som skulle få betyget "väldigt bra" idag. Nej, inte alls. Jag skulle helst se att mitt snittbetyg låg runt 7 eller kanske 6.8. Men jag är för lat att gå igenom alla dessa 450 animer och börja fundera på betyg när jag inte minns detaljer i de flesta. Basically I'm fucked... Så jag hoppas ingen tar min lista som någon slags referens vad jag tycker. Top Anime och de flesta som fått 10/10 i betyg stämmer nog. Sen är det ju också så att jag för nått år sedan bestämde mig för att lägga mindre tid på anime jag inte tyckte höll måttet. Jag inväntar några avsnitt och kollar på MAL's betyg. Är betyget under 7.8 är det stor risk att jag inte provar den med flera undantag dock. Sen om jag tappar lusten eller animen inte lyckas dra in mig så droppar jag den helt enkelt. Jag droppade clannad, haters gonna hate... Har också lagt märke till att det inte finns någon motivation till att se populära tearjerker animes som t.ex. Anohana som flera rekommenderat mig. Inte heller en jätte för slice of life just nu. Kanske är det någon överliggande hunger för en brutal spännande anime med bra story som håller mig rastlös. Eller så är problemet bara att börja på den. Det finns ganska många genrer och stereotyper som jag är svag för. Jag gillar romcoms, jag gillar clichén med the underdog protagonist fast då tror jag den senaste serien med den clichén jag såg och tycke om var Mahouka Koukou no Rettousei. Jag är också speciellt svag för historiska animer antingen realitets baserade eller fantasi, speciellt med slott, kungadömen, prinsar och prinsessor. Jag gillade Kingdom, Magi och Arslan Senki. Sen är jag också svag för militäriska och musikaliska genren. När det kommer till den militära genren så var väl sista jag såg på en aktuell säsong som är värd att nämna Nejimaki Seirei Senki. Den tyckte jag var hyffsad faktiskt, känns som det finns en brist på bra militäriska animer. Jag tycker också om animer som handlar om mänsklighetens överlevnad mot "insert op alien". Typ Sidonia no Kishi eller första 4 avsnitten av Attack on Titan är bra exempel på animer som hade mig spänd i stolen och med längtan till nästa veckas avsnitt. Det var länge sedan jag kände den där slags beroende framkallande spänningen. Iofs The Expanse finns ju men det är ju inte en anime, så jag har inte tappat känslorna iallafall. Det är väl bara länge sedan det kom en sån där riktigt riktigt bra spännande anime. Jag följer Attack on Titans nyaste säsong men jag är inte alls hype på den som jag var på första säsongens första avsnitt. För flera år sedan skrev jag i någon tråd som hette typ "top 5 bästa anime ni sett" och jag tror jag gjorde en top 27 eller något istället. Idag kan jag faktiskt säga att jag har en topp 5. Och hur jag utser den nu är att jag tar till minnet. Jag har sagt att jag glömt en massa animer mer eller mindre. Jag kan känna igen dom men jag minns inga detaljer, händelser, emotionella responser. Det finns dock några animer som skiljer sig från resten, några som jag aldrig kommer att glömma. Och ur dom så kan jag ganska lätt plocka ut en top 5. Man kan va hur analytisk och kritisk man vill men ibland så bildar man speciella band till vissa animer. Min top 5 är: .   .       .   .   .   .   .   Horizon in the middle of nowhere Horizon in the middle of nowhere Horizon in the middle of nowhere Horizon in the middle of nowhere Horizon in the middle of nowhere Badum tssss... got you there Scellan     . .   Det är: One Piece Great Teacher Onizuka Naruto Shippuuden Gintama Steins;Gate   Alltså om du frågade mig spontant imorgon så skulle nog dessa 5 dyka upp i huvudet först. Kanske dags för en rewatch av Nodame Cantabile, Bakuman och Code Geass bara för att göra mig osäker haha. One Piece forsätter att leverera med humor, spänning och lustiga karaktärer med en ordentlig röd tråd. GTO är allmänt bara roligaste animen som finns.. Tvåa kommer Gintama på den listan. Naruto är nått jag växte upp med, Narutos sorgliga och svåra stunder. Hans vunna strider mot alla odds. Hans resa och utveckling. Tillfredställelsen när han når sina mål i Shippuuden är över 9000. Steins;gate är så pass unik, och jag minns spänningen och medlidandet jag hade för Okabe. Det är en anime som lämnat ett ordentligt avtryck i minnet och hjärtat.   Jag som skulle skriva kort...*suck* blir nog ett kortare inlägg nästa gång...      

Soverejn

Soverejn

 

Odjuret som skrek “spelet eller animeserien?” vid Anime.se:s hjärta

Jag är taggad inför animeversionen av det legendariska porrspelet YU-NO: Flickan som mässar kärlek vid världens ände, som sägs vara en helt fenomenal berättelse. Jag har sett den kallas för “porrspelens Evangelion”; titeln känns ju för övrigt referentiell, Evangelion:s avsnitt 26 heter ju “Odjuret som som skrek kärlek vid världens hjärta” – vilket förvisso är en referens till en Harlan Ellison-berättelse, men vem tror på riktigt att YU-NO snarare skulle referera till en då 28 år gammal obskyr amerikansk bok istället för ett 9 månader gammalt uppmärksammat animeavsnitt? (Jag blir påmind om en japansk melodramasnyftarbok från 2001 med titeln Skrika kärlek vid världens hjärta; om jag minns rätt fick de lite rättighetsproblem med Ellisons dödsbo, och författaren erkände att namnet kom från Evangelion och att han inte hört talas om Ellisons berättelse.) I vilket fall drabbas jag av det gamla dilemmat: om nu det gamla spelet från 1996 är så bra, hade det då varit bättre att spela det först (om några år)? Jag är förvisso en animefan i första hand, och japansk nördkultur-fan i andra hand (eller tredje, eller fjärde, eller åtminstone inte första), men jag har några farhågor om att animeserien blir otillräcklig. Animeserien ska visst gå igenom alla “rutter” från spelet, men på “bara” 26 avsnitt (26 avsnitt är ganska mycket nu för tiden!); spelet i sig uppskattas till runt 30 timmar för huvudberättelsen (en rutt?), och uppemot 50 timmar för att gå igenom allt. Så det låter ju som att man kan gå miste om mycket innehåll – fast duktiga producenter kan förstås förmodligen komprimera det på ett bra sätt. Ett annat problem är att spelet så vitt jag hört utnyttjar sitt format väl. Alltså, berättelsen handlar om en snubbe som av sin försvunne far får en apparat som låter honom ta sig mellan parallella världar. Jag har fått för mig att spelet använder sparnings- och laddningsfunktioner och sådant som en del av berättandet, vilket ju låter väldigt fiffigt. Det är ett element som man tappar i en filmatisering. Å andra sidan kan det väl ha varit lite åt det hållet med Steins Gate-originalspelet, och det fungerade ju som animeserie. Även tidsmässigt: 24-40 timmar spel blev 24 halvtimmar anime. Det går ju också att argumentera för att om en filmatisering är nedskalad, så kan man se filmatiseringen först och originalet sedan, för att med originalet så kommer det ju att finnas nytt material kvar att upptäcka. Hmm… Spelet eller animeserien…?

Sceleris

Sceleris

 

Anime och emotionell intelligens

Det var väl gott en tio-tolv år sedan som jag först fick en tankeställare om mitt animetittande. Jag hade tack vare förbättrad ekonomisk och, ähem, bredbandsuppkopplingsmässig situation kunnat börja se mycket större mängder japantecknat än tidigare, men när jag tänkte tillbaka på sådant jag sett tidigare så… hade jag inte så mycket att säga om det. Inte utöver konstateranden som “jag såg [namn på anime], jag minns att jag gillade den”. (Särskilt illa är det med maratonsessioner; det kan vara väldigt inlevelsefullt att se 26 avsnitt på ett dygn, men avsnitten kan också flyta ihop så att det blir en enda formlös upplevelse, nästan lika svår att beskriva i efterhand som en dröm.) Det kändes inte rätt. Om jag lägger så många timmar på en hobby så vill jag faktiskt ha något “användbart” ur det också. Hade jag lagt samma tid på att spela piano hade jag ju varit en virtuos vid det här laget. Hade jag målat hade mina tavlor sannolikt hängt i Louvren. Hade jag tränat kampsport hade jag förmodligen vunnit turneringar och grundat min egen kampsportsskola. Hade jag programmerat lika många timmar hade jag självklart varit VD för ett företag i multimiljardkronorsklassen. Jag bör förtydliga att mina förväntningar på animetittande är inte lika höga. Jag menar inte att jag borde vara animeregissör vid det här laget (…fast nu när jag säger det…!), men jag bör åtminstone nå högre nivåer på mitt animetittande. Om mitt ordval inte känns bekant så skrev jag tidigare om olika nivåer som man kan uppleva sina hobbyer på. Vad jag vill av mig själv är att regelbundet åtminstone tänka på djupanalytiska nivåer, där man använder verket som idémässig språngbräda. Bli ett “proffsfan”, typ. Fast det handlar inte om att imponera på folk med mina djupsinniga insikter om den senaste säsongen av Pretty Cure, det är kanske ännu mer en sak som skulle gagna mig även om jag aldrig diskuterade anime med någon annan. Jag vill bara att verk inte endast ska roa eller intressera mig för stunden, utan också lära mig saker. Kanske om mig själv, som att märka att jag gillar berättelser om androider som får känslor, så att jag får fundera över varför det är så. Eller kanske undra över vilka samtidsströmningar som gjort att isekai-berättelser blivit så populära. Eller kanske tänka på vad, ur ett tekniskt perspektiv, som gör “tandpetarscenen” i Evangelion så bra. Om det inte märks att jag har tänkt mycket på det här, så kan jag berätta att jag har tänkt mycket på det här. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag mina begränsningar. Hur kan jag säga att en viss animescen fungerar för att den har så bra layouter, om jag inte kan beskriva konkret med typexempel vilka kriterierna för en bra layout är? Det är lätt att säga att “regin är bra”, men jag känner mig som en charlatan om jag inte kan argumentera för det i ord; “regin är bra för att den får mig att må bra” är inget argument. Ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag tvingats inse att jag misslyckas på ett ännu mer grundläggande plan: jag vet inte vad jag känner. Hur ska man kunna fundera över vad som gör en layout bra, om man inte ens vet när man känner att en layout är bra! Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv, men det känns som att jag oftast – inte alltid – ligger på “upplevelsenivå 2”, det vill säga att jag förvisso har emotionella responser, men att jag är inte medveten om dem i stunden. Jag har helt enkelt låg emotionell självkännedom. Här är ytterligare sorglig fråga: är det möjligt att låg emotionell självkännedom kan leda till emotionell avtrubbning? Alltså, kan det vara så att ju mindre medveten man är om vilka känslor man har för specifika saker, desto mindre benägen blir man att faktiskt känna för dessa saker? Det är inte ovanligt att se och höra folk prata om att (t.ex.) anime var så mycket mer spännande i början av tittarkarriären, att det var då man fick sina långvariga favoriter. Den vanliga förklaringen – förmodligen också den vanligaste orsaken – är att det var bättre för att det var nytt. Det var de upplevelser som formade ens perspektiv. De serier och filmer vi såg i början blev måttstockar som alla efterföljande fick mäta sig mot. Det stämmer nog för det mesta och för de flesta som känner samma slags avtagande entusiasm, men jag misstänker nu att det också kan vara på grund av emotionell avtrubbning. Många, däribland jag, började se anime som barn eller tonåringar, åldersgrupper med stora emotionella omfång: barn har lätt till skratt och gråt, och vad är väl tonåringar kända för om inte hormonellt förstärkta känsloutspel? Med åren ökar (förhoppningsvis!) den emotionella stabiliteten, men för en del av oss kanske det innebär att vi har svårare än förut till emotionella responser när vi ser japansk tecknad film. Vilka är egentligen “en del av oss”? Det bör inte vara kontroversiellt att påpeka att en stor andel av oss animefans är av en “avvikande” sort. Många ligger någonstans på autismspektrumet (det är inte ovanligt med animefans med diagnosen Aspergers syndrom). Många animefans är nördar av “klassiskt” snitt, med olika grader av sociala oförmågor. Många är till fritiden tydligt intresserade mer av “saker” (prylar, idéer, …) än “människor” (att socialisera), vilket märks i sidohobbyer som datorprogrammering. Givetvis finns det socialt välanpassade animefans också, men jag tror att många, kanske till och med de flesta, av oss animefans så att säga inte är sorten som har ett brett socialt nätverk, sorten som går på massvis med fester och nattklubbar, sorten som har många givande och ogivande romantiska relationer, sorten som är bra på småprat och kallprat och hålla tal och allmänt snacka med det motsatta könet. En sort som är mer idémänniska än kommunikatör, mer tänkare än handlingsmänniska. Nu känns det lite som att jag börjar måla upp nidbilden av en nörd som socialt inkompetent, så jag vill påpeka att det finns grader av social oförmåga, att jag inte försöker lasta någon för att de “avviker”, och att jag själv inte direkt är en social fjäril. Med det sagt så kan man nog för denna diskussion samla oss i en grupp som av olika anledningar har lägre emotionell intelligens – förmågan att identifiera, analysera och kontrollera sina egna och andras känslor. Alltså, jag menar att en del av oss som upplever att vi har färre starka upplevelser som animefans nu än när vi började som unga animetittare, kanske gör det för att vi till viss mån vuxit ifrån det ungdomliga känslolivet, och att det inte hjälpts av att vi från början haft anlag – medfödda eller inlärda – för ett så att säga dämpat känsloliv, och att det i sin tur inte har hjälpts av att vi varit omedvetna om de emotioner som vi faktiskt haft. Som en stödjande anekdot tycker jag mig märka att en del animefans som jag skulle beskriva som “mer konstnärliga än tekniska” verkar ha lättare att få nya favoriter, eller åtminstone lättare att få djupa känslomässiga responser för karaktärer i den anime de ser. För min del har jag förvisso fått en del nya favoriter de senaste åren, men det känns som att det ofta är av andra anledningar än karaktärerna och deras emotionella interaktioner, som t.ex. med One-Punch Man, som får en mästarklassplacering nästan uteslutande av animationstekniska meriter. För några veckor fick jag dock en idé. Om problemet är låg självkännedom, kan man då inte öva upp sin självkännedom? Och vad finns det då för hjälpmedel för att öka sin självkännedom? Vilken metod som blivit så populär de senaste åren är uttryckligen avsedd för att öka sin medvetenhet om sig själv? Mindfulness. Vi människor har duktiga robotar inbyggda i våra hjärnor. De hjälper oss att göra saker utan att vi behöver tänka på det. Vi kan gå och tugga tuggummi per automatik, och istället lägga vår medvetenhet åt att fundera över på vad vi ska laga till middag. Men vad händer om vi istället tänker medvetet på att och hur vi går och tuggar tuggummi, och på alla de känslor och tankar och förnimmelser som kommer och går? Mindfulness, eller “medveten närvaro”, har rötter i buddhism, men har fått mycket uppmärksamhet i den sekulära världen, i psykologisk forskning och framtagandet av psykologiska metoder. Stressbehandling, depressionsbehandling, smärtbehandling, och missbruksbehandling är bara några exempel på användningsområden. Det handlar om förmågan att låta en del av sitt medvetande ta ett steg tillbaka och observera och identifiera det som försiggår. Bara observera och identifiera, utan att döma ut något som bra eller dåligt. På så sätt ska man kunna, antar jag, få mer kunskap och kanske mer kontroll över och uppskattning av sig själv och sin situation. Man ska kunna “leva i nuet” mer, alltså vara mer medveten om den aktiva situationen och mindre berörd av problematiska minnen och framtida orosmoln. Man kan kalla stunder då man utövar mindfulness för meditation. Medan den klassiska bilden av meditation är att sitta med benen i kors och tänka på absolut ingenting (alternativt tänka på mantrat, fokushjälpordet, “aum”), kan mindfulness utövas när som helst. Till exempel i köksarbetet: “Nu diskar jag en tallrik. Jag håller tallriken i vinkel. Den glider lite i mina fingrar. Vattnet är lite för varmt för att vara behagligt. Det kliar på min axel. Jag rör min tunga i min mun. Jag håller tungan stilla. Nu tänker jag på räkningen som måste betalas, den oroar mig. Jag ser en stor såpbubbla.” Man kan ju lätt tänka sig konceptet överfört till filmtittande, där man skulle kunna tänka medvetet och aktivt vad man annars skulle ha tänkt passivt. “Nu kommer en man med säck in i rummet. Jag hör en hund skälla. Hunden verkar vara i säcken. Han kastar säcken i ett hål, ner i källaren. Jag blir upprörd, av att se hunden misshandlas. Hunden var inte i säcken. Jag känner mig lättad.” Om man har formulerade tankar i huvudet, bör det vara lättare att minnas dem efteråt. Och kanske även lättare att ge känslorna spelrum. Är jag något på spåren? Jag verkar åtminstone inte helt ensam om denna idé. Jag hittade en konstuniversitetsstudent som utforskar i en uppsats hur mindfulness som tillstånd kan vara till hjälp för museibesökare. Intressant är hur hon beskriver något som kanske känns bekant från tidigare i detta inlägg: Det finns inte så mycket relevant för vår del, men med några få studier (en handlade om mindfulness och musiklyssning) till stöd argumenterar hon för att en medveten satsning på mindfulness på museum skulle göra besökare mer benägna att uppleva intensiva, positiva känslor och fördomsfria tankar. (Mer allmänt så bör man kunna öva upp sin emotionella intelligens, EQ, exempelvis enligt denna metastudie. EQ innefattar inte bara emotionell självkännedom, utan även den empatiska förmågan (det att förstå andras känslor), vilket ju praktiskt taget är fundamentet för allt berättande, så det kan också vara värt att undersöka.) Hur gör man då för att komma igång med mindfulness? Det borde förvisso inte vara särskilt svårt att börja med små sessioner av mindfulness, så länge man håller sig till grundidén om att identifiera vad som händer och vad man tänker, utan att lägga in värderingar i det, och jag tänker mig att om man tar några minuter då och då varje dag så blir man bättre med veckorna som följer. Fast jag är också sådan att jag verkligen gillar struktur, så något i stil med dessa enkla guidade meditationer hade kanske varit en bra avspark för mig. Med regelbunden övning så kommer det allt mer naturligt, och allt mer ofta. När man sedan börjat få bättre insikt om vad man känner när man gör saker – som att se anime – så kanske man också både tänker mer och känner mer. Kanske. Jag får prova.

Sceleris

Sceleris

 

Att ha en hobby kostar och du ska inte skämmas för det!

Att ha en hobby kan vara skumt för vissa som inte "förstår" vad man ser i det. Detta är sant för animé, men kan även beskrivas i viss mån för andra intressen. Det är okej. Så länge dom inte är taskiga får dom tycka vad dom vill så länge Du har det kul. Vad som är en mer återkommande fråga när det gäller ens fritidsintresse är den återkommande frågan om vad det kostar. När man tänker efter så kan en del pengar försvinna bara sådär, och det kan kännas lite jobbigt när folk i ens närhet kanske ifrågasätter ens vanor genom att dra ekonomi-kortet. Men oroa dig inte! Det är inte ovanligt med dyra favoritsysslor och du ska inte behöva grubbla över något som du tycker om. Låt oss ta en titt på olika hobbies och vad det kan kosta: Animé/manga: En DVD-box med en säsong kan gå på cirka sex-åttahundra kronor och en mangapocket kostar kring hundringen. Om man vill gå djupare med merchandise så är det vanligt med figurer (500-1500 kronor), affischer (400), annat krimskrams (150) och om man känner sig modig att gå efter en dakimakura så pratar vi tusenlappar. Eller så kan man spara in genom att skaffa Crunchyroll Premium. Magic the Gathering: En starterlek går på 300 kronor och ett booster går på 50. Därefter kan värdet på enskilda kort variera beroende på raritet och hur väl de fungerar i tävlingssammanhang. Det finns även olika format, så om man vill köra det senaste/aktuella formatet så kan det vara dyrare när korten roteras ur. En lek kan vara riktigt billig men de mest slagkraftigaste lekarna kan gå på flera tusen. Warhammer: Figurrollspel har alltid varit kostnadskrävande. En armé kan gå på ett par tusen och det är utan att inkludera färg, slagfält och kodex som byts ut titt som tätt. Videospel: En konsol går på tre-fyratusen kronor. En PC som ska klara nya titlar går på minst 10000. Därefter går spelen för fyra-sexhundra kronor styck. Med VR så räknar man med nästan tiotusen till. Det ser kanske mörkt ut när man lägger fram det såhär, men håll inte andan ännu. Se vad som händer om lägger det sida vid sida med andra nöjen som räknas vara "normala" hobbies: Fiske: Ska man fiska någonting större än abborre så krävs ett starkare spö än det som finns på OK/Q8. Räkna med minst tusen kronor där. Därefter ska man ha en rulle, antingen en öppen haspel (tusen och uppåt) eller en multiplikator (tre-fyratusen). Därefter så kommer drag/beten, beteslåda, håv och lina. Ett tips är att inte fastna i stenar på botten av älven... Hockey: Sport överhuvudtaget kostar alltid, men hockey är dels en av de mer populära, dels så är det en så kallad "materialsport". När jag brukade spela använde man träklubbor på kring tre-fyrahundra kronor. Nu har dom fasats ut mot helkomposit som inte går under tusen spänn. Och det är bara klubban! Skridskor, skydd, hjälm...det blir en hel del i slutändan. Som målvakt blir det ännu mer pengar så tjocka som dom är. Lego: Lego har blivit dyrare än jag minns det. Säg en båt eller byggnad går på sex-sjuhundra kronor. Sen så finns det större byggsatser som London Bridge och Dödsstjärnan som går på tretusen kronor. Är nog billigare att bygga dom i verklighet... Instrument: Jag vet inte hur mycket kringkostnad det är med instrument, men själva instrumentet och eventuella lektioner kostar en del. Säg har man en gitarr så kanske underhållet kostar mer än en trumpet. But it's just a game theory! Moped/skoter: Ny moped går på 25-30000 och en ny skoter är över hundratusen. Det går att få bra begagnatpriser, men den största utgiften är bränslet. Sen så kostar det att ta förarbevis för alla maskiner. Filmfantast: Vill man ha en bra bioupplevelse i hemmet så kostar det. Vill man sen ha en Han Solo-figur så kostar det ett par tusen. Vill man ha rekvisita från inspelningar... En fest: Ett flak öl; 350 kronor. Brännvin; 230 kronor. Jägermeister; 280 kronor. Groggvirke; 60 kronor. Chips; 40 kronor. Pizza; 80 kronor. Entrébiljett till nattklubben; 100 kronor. SHOTS; 300 kronor. Bjuda en kompis; 100 kronor. Spy klockan halv ett; dagens lunch. Göra om samma sak nästa helg; priceless! Allting är relativt. Vad som räknas är att du har kul när du utövar vad du än nu hittar på. Där ser du brorsan, så sluta tjata nu din moppepojke!

MathJuice

MathJuice

×