Under min ungdom och tidiga 20-årsåldern spenderade jag mycket tid på idrott med fokus på fotboll och hockey. Även om jag spelade mindre hockey än fotboll så konsumerar jag det mer i min vardag, det är mer intressant att se på enligt mig. Men när det kommer till annan media som t.ex. TV- spel så har jag svårt att känna någon inlevelse med hockey. Vanligtvis är inlevelse inte min största brytpunkt men just med sportspel så säger det stopp av någon anledning. När jag kan reglerna, hur proffsen spelar och hur det kändes när jag själv spelade så känns det inte rätt när spelarna sprattlar, släpper lätta puckar eller går bort sig i två mot en situationer. Det kopplar bara inte för mig. Om vi går över till animé så har vi Pride of Orange, en serie om tjejer som börjar spela hockey i skolan. Jag såg trailern till den och tappade intresset direkt då jag såg att laget består av sex medlemmar. En startfemma och en målvakt. Logiskt sett så är det inte hållbart för ett lag, speciellt för några som i det här fallet blir sugna på att köra professionellt.

Så min inlevelsedödare är helt naturliga saker som är lite för mycket utanför vad jag anser vara bekvämt i form av skala. Låt mig förklara med andra exempel: Super Sonico är en serie om en maskotkaraktär (med stora bröst såklart) och hennes vanliga vardag. Men det är lite på lager på lager i Sonicos fall. Så hon är universitetsstudent (vet inte om det är på full fart eller halvfart dock), hon jobbar deltid som fotomodell, hon hjälper även sin mormor med en pub, hon är även med i ett band som frontman... plus att hon har ett halvdussin kattungar att ta hand om! Hennes manager har en kabutomask vars hår är en levande eld, men det stör mig inte då vi har en tonåring som lever ensam, har flera husdjur att ta hand om, ett och ett halvt jobb, skola och ett band! Hur balanserar man det i denna ekonomi? Eller i någon ekonomi om man ska vara ärlig. Ett annat nyligt exempel är Umamusume. Ni vet, hästflickorna som springer runt på travbanan för att bli bäst. Men priset är mer än ära och berömmelse: Dom främsta hästarna får vara med i ett idolnummer, med ettan som frontperson. Så proffsatleter som tränar dag och natt i att springa fort har tid att lära sig koreografi och sång för ett slutnummer. Ursäkta mig?

Så om man återuppstår som en snacksautomat, det gör ingenting. En superhjälte kan skapa en tornado med hjälp av att bara klappa sina händer, förståeligt. Elevrådet är större än landets premiärminister? Småpotatis! Men när en ensamboende tonåring har tre jobb och två husdjur att ta hand om... nä du, den gubben går inte! Så det känns lite dumt att klaga på något som inte är så spännande eller som inte spelar någon större roll i det stora hela, men av någon anledning när man gör något monotont, vare sig syssla eller hobby, när jag vet vad det handlar om eller har erfarenhet av det så är det smått omöjligt att inte tappa fokus p.g.a. något "overkligt". Det är inte bara jag som känner det, eller...?