Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

  • inlägg
    61
  • kommentarer
    32
  • visningar
    24 158

Om denna blogg

En blogg om allt möjligt och omöjligt. Skruvkorksblondiner! Top 10-listor! Slice of life come to life!

Inlägg i denna blogg

Juicens Slice of Life
 

Närcon 2022 i bilder

Efter två år i pandemins tecken så kommer äntligen Närcon tillbaka. Efter att ha suttit på biljetter sedan 2020 så var jag tvungen att prova på hela erfarenheten. Det var nervöst och fullt med olika intryck, plus mycket gående med skavsår och 25+ i solen. Men såhär i efterhand så känns det värt det. Jag ska visa er varför.   Invigningsdags med grundaren Sam Anlér och kåsahästen. Nej, jag vet inte heller bakgrundsstoryn för det... Jag och Stekeblad var på plats för att mingla. Stekis representerade Railgun/Index och jag representerade fem minuter på Fyndiq... Årets guests of honor var John Patrick Lowrie och Ellen McLain, röstskådespelare från bland annat Team Fortress 2, Dota 2 och Portal, hade paneler om hur det var att vara röstskådespelare och hur man ska kunna slå sig fram inom yrket. Dom hade även en workshop för hur man effektivt levererar och skapar olika röster för olika jobb. Riktigt sköna och lärorika. Dom hade också en konsert vid mattorget med lite udda allsång och såklart ABBA som avslutning. Andra aktiviteter som skedde var olika meetups, öppna scener för improvisationsteater eller karaoke, ett skogsrave under natten och det årliga Pride/Cosplaytåget som gick runt gamla Linköping. Var man sugen på Pocky fanns det på plats. Men 40 spänn för ett litet paket? Jag brukar bli sniken när Marabou 200g mjölkchoklad går över 20 kronor. Jag gillade cookies & cream dock... Den andra hedersgästen var japanska gothgruppen Necronomidol. Ärligt talat så kändes det som att det inte riktigt funkade som en liveakt då man knappt hörde vokals. Paneler var tillbaka. Först ut var Genshin Impact som önskades inte postas ut på sociala medier, så jag improviserade. Dom skötte sig riktigt fint och panelen var wholesome rätt igenom. Det började dock spåra ut under första My Hero Academia-panelen. Både paneldeltagarna och en medlem ur publiken bidrog till ett mindre kaos. Detta var Stekeblads första panel, och jag är rädd för att han blivit ärrad för livet... Star Wars-panelen var proffsig rätt igenom. Mycket "Hello there" och snack om sand och hur kvinnorna i Star Wars hade det jobbigast på grund av sina makar. LoL rätt igenom! Triple Dot C gjorde sin beprövade Love Live-show, denna gången en konsert med Aquors repetoar på schemat. Superb show och awesome koreografi! Och så har vi alla fantastiska cosplays! I år fotade jag inte lika mycket då jag var mer aktiv i de olika panelerna och showerna än förra gången, men fick med några godbitar ändå. Genshin Impact var det mest populära temat följt av Demon Slayer och League of Legends. Och det var en hel del Genshins alltså... Som mäster Dilluc. Eller piratdrottningen Beidou. Och dom här som jag är rätt säker på är Genshins, tror jag... Jack Sparrow var också på plats med sitt byte; en flagga från Sea of Thieves. Stormtrupper från 501:st Nordic Division var på plats för att hålla ordning... Denna Java hade hittat en hel del intressanta reliker. Och definitivt Hatsune Miku, definitivt inte en karaktär från Azur Lane! No sir! Ingen kunde göra det misstaget, heheh... ...Och alla dom andra! Slutligen var det dags för Nordic Cosplay Championship! Det började med en massa köande följt av en cosplay walk-on som uppvärmning. Sen började den riktiga showen! Slutligen så var det även en tävling inom AMV. Under torsdagen visades de 12 finalisterna där mitt bidrag var med... Och under söndagens avslutningsceremoni kom chockbeskedet: Den vann publikens val! Som en fin gräddklick på moset som är årets Närcon så kom detta besked ut ur tomma luften! Så ja, det var en riktigt upplevelse i år. Bidraget Tack Stekeblad för att du höll mig sällskap i år och hoppas att flera av oss kan uppleva magin som är Närcon!  
MathJuice

MathJuice

1
Juicens Slice of Life
 

Kan du räkna upp alla idoler?

Denna vårsäsong börjar del 2 av Love Live! Nijigasaki High School Idol Club med buller och bång när vi blir introducerade till Lanzhu Zhongs animédebut och senaste hitsingel. När jag säger "animédebut" så menar jag att hennes första inträde var i Love Live mobilgachat. Många, om inte en majoritet, av alla idolserier har sina rötter från den mobila plattformen, och det märks främst när man tittar i rollistorna i serierna. Love Live exempelvis snittar 9 idoler per generation. Med fyra generationer animé har vi nu 36 enskilda individer, med rivaler är vi uppe i 43. Det är en hel del människor att hålla koll på. Grunden till detta grubblande var en febrig lördagsmorgon med lite slösurfande på AmiAmi. På förstasidan hade vi merch från The Idolm@ster och ett ansikte som jag inte kände igen då jag inte var insatt i gachan. Det fick mig att göra en "Big Shaq" och lägga ihop två och två, och resultatet är lite smått chockerande... D4DJ har 24 idoler, varav 14-ish är med i animén. BanG Dream! Är uppe i LL-nummer med 36 stycken, ovisst hur många i adaptionen men tre säsonger borde betyda en hel del. Sen så har vi vår huvudförbrytare The Idolm@ster med sina underdiskografier Cinderella Girls, Million Live och Shiny Colors: 50(!) namn under denna licens, och då har vi inte räknat in dom manliga idolerna från SideM vilket ger ungefär 14 extra medlemmar. Chockerande nog så verkar detta inte ha så stor inverkan på våra minnen. Följer man en serie med närmare tjugo karaktärer så borde det vara svårt att komma ihåg alla. Kanske är det trots trots att gachaindustrin är en konstant utarmning av publikens engagemang så har majoriteten av idolerna en utvecklad karaktär. På ren svenska, they do give a shiet. Men trots detta så verkar vi gå mot ett Pokémon-syndrom; med så många idoler i konstant rullning så måste man snart behöva ett Pokédex... eller ett Idoldex... för att hålla koll på alla aidorus. "Chisato Arashi, en dansidol. Huvudkoreograf för gruppen Liella. Jobbar i ett crêpesstånd efter skoltid." För tillfället dock kan vi ta det med en nypa salt då allt detta skrevs klockan fem på morgonen med lite feber och ont i halsen som motivation för hjärnan att verkligen "gå loss" så att säga. Förresten, har ni hört Lanzhu Zhongs senaste singel än? Den är lit, ni måste bara lyssna!
MathJuice

MathJuice

2
Juicens Slice of Life
 

Best of Animé 2021

Åren går men covid består. Hoppas att ni alla har undvikit smittan och samtidigt sett många bra serier. Tänkte lista några här i vår årliga bästa inom animé. Reglerna för vad som väljs är simpelt, men just för i år har jag två speciella regler: Vi pratar inte om Redo of Healer. Vi pratar INTE om Redo of Healer! I övrigt är det ganska straightforward.    Kriterier: Deltagare ska välja den serie som (enligt dig) passar bäst i namngivna kategorin, därefter ska det motiveras varför du tycker att serien förtjänar det. Helst utan spoilers självfallet. En serie kan nomineras i flera kategorier. Endast serier omnämns då filmer är mer glest mellan utgivningar och alla kanske inte har sett mycket långfilmer. Serien ska HA STARTAT under 2021 för att kunna nomineras. Serier som fortsätter in till 2022 är godkända så länge de började under 2021. Serier som började 2020 räknas inte. Du behöver inte sett klart en serie för att nominera den.   Kategorier:   Bästa action: My Hero Academia Säsong 5 En tid har gått sedan All Might pensionerat sig, men samhället verkar inte vant sig ännu med tanken. Nu ligger pressen på nya stjärnskott och de topp starkaste hjältarna att bära den tunga bördan som han efterlämnade. Endevaor, nu rankad som nummer 1, har legat i samtidigt som han försöker lappa ihop sin trasiga relation med resten av sin familj, speciellt Shoto. Shoto har å andra sidan tillsammans med de andra i klass 1-A på UA Academy gått tillbaka till skolbänken. Det är dock med en tvist då 1-A och 1-B står mot en klass-mot-klass utmaning om vem som verkligen är bäst... Efter fem säsonger så känner man lite tröghet denna säsong, men den har fortfarande ljuspunkter som det allra första arket. Det som händer är att denna säsong är en enda stor uppbyggnad mot nästa stora ark som kommer verkligen skaka om universumet. Vissa fightingscener har också fått sig en uppiffning i det visuella. Kort och gott så kan man säga att det fungerar bra än. Även om man börjar bli lite trött så kommer nog nästa stora ark att få den tillbaka till toppen igen.   Bästa äventyr: That Time I got Reincarnated as a Slime Säsong 2 Konungariket Tempest har växt mer och mer och njuter just nu av lite lugn och ro. Rimuru försöker utöka sitt lands inflytande i vanlig ordning och är nu i fulla förhandlingar med att alliera sig med grannationen Eurazania. Men det verkar som om kyrkan inte gillar att ett gäng monster helt plötsligt ska bli självständiga och ha det gött. Och vi får inte glömma att Clayman fortsätter spinna sina trådar. Hur ska slimet fixa det? Efter en första säsong där mycket har hänt så kommer ännu mera tvistar här! Det är tveksamt om första eller andra säsonger är bättre, men det finns mycket nytt och saftigt här. En av få isekaiserier (i min mening) värd att dedikera sin tid. Om jag säger mer så går vi i spoilerterritorium och det vill jag undvika. Jag säger upplev det själv för det händer grejer hela tiden!    Bästa drama: Hige wo Soru. Soshite Joshikousei wo Hirou. Yoshida bjöd ut sin chef och kärleksintresse Gotou ut på middag en lördagskväll för att fria till henne. Efter ett avslag och några tröstande öl stapplar han sorgset hem. Utanför sitt hem under en lyktstolpe sitter en flicka i skoluniform ensam, hon säger att hon inte har någonstans att ta vägen men att om hon får stanna med honom så kan hon göra vad han vill med henne. Detta väcker ilska och avsky i Yoshida men samtidigt så kan han inte lämna henne ensam på gatan. Så den kvällen får Yoshida en tjej med sig hem, och en massa bekymmer som bör lösas utan att han krossar sin sensmoral... En serie som tar tag i de svåra frågorna utan att göra det obekvämt för tittaren. I dagens animéklimat så är det krångligt och känsligt med kärlek, och denna serie med kanske en av de längre och skummaste titlarna drar sig inte för att adressera dem. Dom spelar fortfarande lite säkert men det skadar inte helheten och man har velat vara med hela resan för att se hur det slutar. Yoshida är också en skön fläkt vad gäller huvudpersoner, speciellt hans mantra "äldre kvinnor är bäst".   Bästa komedi: I've Been Killing Slimes for 300 Years and Maxed Out My Level Azusa har bara jobbat och jobbat tills hon slutligen dör av övertrötthet. Innan hon går till efterlivet så möts hon av en gudinna som frågar om vad hon kunde ändra om hon fick en ny chans. Azusa svarade med "jag vill vara odödlig, snygg och ta det lugnt!" Sagt och gjort så blir Azusa isekai'd till en fantasyvärld där hon som häxa dödar lite slime och slappar om dagarna. Men efter 300 år så har hon maxat sin nivå och är nu en av de starkaste varelserna i världen. Hur ska det nu gå för Azusas lugna vardag om ryktet sprider sig? En light novel adaption som känns lågbudget men som har största vikten i både manus och karaktärer, vilket denna serie absolut briljerar med. Azusa till exempel har som VA Aoi Yuuki, mer känd som Tanya the Evil. Bara det är hur roligt som helst! En lugn långsamtgående slice of life med både hjärta, karaktär och extremt mycket garv garanterat!   Bästa thriller: 86 San Magnolia är en republik i fullt krig med Gadianska imperiet, men invånarna kan vara lugna då kriget anses vara slut om ett par år och att de själva "inte haft något dödsfall på krigsfältet." Major Vladilena Milizé ser dock igenom propagandan och vet den bistra sanningen som republiken försökt dölja. Som en handledare styr hon styrkorna från San Magnolias distrikt 86- utstötta som inte bär samma blod som resten av landet och som skickas i strid mot imperiet och deras outgrundliga legioner av drönare. Just hennes nya grupp är ett speciellt fall med en mystisk figur som ledare, kodnamn "Undertaker"... Denna gav mig lite Psycho Pass vibbar om en serie som ifrågasätter ett samhälles ideal men med mer desperation i mixen då det finns en ovisshet om det alls kommer att ta slut. Man verkligen känner varje smäll och andetag när den är i full swing. Med Sawano Hiroyuki på soundtracket är det svårt att hitta skäl till att inte se den. Det är en bergochdalbana av känslor med massa action och intriger.   Bästa romans: My Next Life as a Villainess - All routes Lead to Doom! X Snabb recap: ung flicka går bort alltför tidigt men blir isekai'd till sin favorit visual novel, men som spelets protagonist Catarina Claes. Här måste hon kämpa sig igenom sitt liv för att undvika dödsflaggorna från spelet. I denna säsong har Catarina undvikit alla flaggorna och kan nu bara ta de lugnt resten av livet! Men det verkar som att det finns en hemlig komplott mot kronan, och Catarina dras in i det hela. Samtidigt så tätnar kampen om hennes hand bland hennes vänner. Vem kommer vara den lyckligt lottade? Kan börja med att informera att jag fortfarande inte sett Fruits Basket 3, så denna är mitt andraval. Men vilket andraval ändå! Gillade första säsongen av "Bakarina" och mer av samma skadar ju aldrig. Min favorit bland reverse harems där man faktiskt har svårt att hata den korkade protagonisten.   Bästa science fiction: 86 Om det psykologiska i 86 kan beskrivas som Psycho Pass kan man nog beskriva striderna som Girls und Panzer möter Attack on Titan. Har alltid svårt för mechaserier, men jag har inget problem med dessa Reginleif combat walkers. Grafiskt är det mixat in friskt med 3D som inte stör utan ser imponerande ut. Den slår tungt mellan striderna, den slår tungt under striderna och backas upp av Sawano Hiroyuki under hela spektaklet. Den är bitvis deprimerande men ack så effektiv att få fram känslor och samtidigt ha grymt coola stridssekvenser.   Bästa fantasy: That Time I got Reincarnated as a Slime Säsong 2 Att ha ett så stort mångfald av raser händer inte så ofta, ej heller att de samarbetar. Dessutom har vi en överlägsen protagonist som inte strävar efter att vara så hemsk som möjligt utan försöker göra så gott han kan för sitt folk. Isekai Slime ligger på en gräns där action, humor, äventyr och överdrift samlas och får en att må bra när man ser den. Lätt att komma in i, mysig nog för en att stanna kvar i och nog med fart för att få adrenalinet att pumpa.   Bästa slice of life: Yuru Camp Säsong 2 Det nya året närmar sig med stormsteg och campingtjejerna deltidsjobbar inför nästa äventyr. Vad för platser får vi se nu? Vad för gott bjuds på att äta? Och vad tycker Nadeshiko om idén om att solocampa? Världens mysigaste slice of life är tillbaka! Denna turistguide i förklädnad visar ännu mer ställen och maträtter. Det finns till och med lite dramatik denna gång. Om man ska börja med något lätt och mysigt så börja här...eller rättare sagt med säsong 1, men kom sen gärna tillbaka och se mer!   Bästa soundtrack: Yuru Camp Säsong 2 Något mysigt och lekfullt att lyssna till när man sätter upp tältet eller lagar hot pot. My Hero Academia har ett solitt pumparalbum och 86 har Sawano Hiroyuki att falla tillbaka på, men det är svårt att slå något så rofyllt parat med de vackra vyerna runt Japan.   Bästa OP: Seize The Day (Yuru Camp Säsong 2) Kanske inte riktigt en Shiny Days, men riktigt nära är den. Mera livligare och gladare skulle jag nog säga till och med.   Bästa ED: STORYSEEKER (That Time I got Reincarnated as a Slime Säsong 2) Riktigt chill. That's it!   Bästa animation: Miss Kobayashi's Dragon Maid Säsong 2 Livet runt Kobayashi och hennes drakkompanjoner fortsätter med olika små äventyr och missförstånd emellanåt. Men helt plötsligt verkar det som att ytterligare en ny drake har kommit till vår värld. Vad är hennes intentioner? Mera Kobayashi & Tohru för dem som vill helt enkelt, men vad som står ut mest är hur animationen drastiskt fått sig ett lyft. Första säsongen var nog imponerande tack vare att KyoAni ligger bakom, men denna går verkligen above and beyond som man säger på ren svengelska. Utan att överdriva så har denna serie bästa animerade fightingscenerna i år. Men den fungerar även fortfarande bra som en rolig slice of life, plus mera Kanna!   Årets besvikelse: Muv-Luv Alternative 1973 börjar en utomjordisk ras kallad BETA sin invasion av jorden, och under 2000-talets början har dom utplånat mer än hälften av befolkningen. Vårat främsta vapen är mechas kallade Tactical Surface Fighters (TSF) och de piloter som kör dem. Takeru Shirogane, en japansk student, vaknar upp från en "dröm" där BETA helt tagit över och där han själv stridit som TSF-pilot. Problemet är att det inte var en dröm utan minnen från hans framtid. Kan han utnyttja denna kunskap till att vända kriget till mänsklighetens fördel? Adaptionen av kanske världens mest älskade visual novel lever inte upp till hajpen. Animationen känns mycket svagare än spinoffen Total Eclipse, dess längd på 12 avsnitt gjorde att takten var alltför stressad och det är alldeles för lite action mot BETA och för mycket politik/träningsmontage likt många mechaserier före den. Det största problemet var dock själva adaptionen. Originalet hade två halvor med kanske världens största plot twist som ledde till det vi ser i serien, så det blev ett stort fokus på tidsresor/alternativa världar som dels krystar fram en alltför stressad handling och dels exkluderar alla som inte läst visual noveln. Apropå den så verkar fansen av originalet inte så värst pepp heller på hur dom skött detta.   Årets sämsta: How Not to Summon a Demon Lord Ω Isekai-demonlorden Diablo är tillbaka! Denna gång stöter de på kyrkans högsta prästinna Lumachina och en komplott bland prästerna och paladinerna att förgöra henne då hon anser att kyrkan blivit alltför korrupt. Så nu är det upp till Diablo att skydda Lumachina, vända uppochner på kyrkans lakejer och sen inte-ligga med sitt ständigt växande harem! Första säsongen var briljant! Andra säsongen...pannkaka. Blixten slår verkligen inte två gånger på samma ställe i detta sammanhang. Diablo denna gång är alltför passiv i sitt agerande och slutresultatet blir mindre imponerande/roligt. Sen så är de nya karaktärerna hemska och inte engagerande alls. Förutom Rose. Rose var den enda ljusglimten.   Årets värsta karaktär: Horn (How Not to Summon a Demon Lord Ω) Gör inte så värst mycket och säger att hon gör allt för sina vänner samtidigt som hon gnäller om hjälp från dom i alla fall för hon är så värdelös. Apropå hon så trodde alla först att hon var en han, vilket var skrattretande. Nej, tråkigare än så är det svårt att vara.   Årets kvinnliga karaktär: Keke Tang (Love Live! Superstar!!) Utbytesstudent från Shanghai som reser till Japan exklusivt för att bli skolidol, Keke (i serien säger dom Kuku) är en energiboll som är så extremt charmig med sin entusiasm. När hon blir extra upphetsad så börjar hon prata mandarin. Extremt rolig karaktär som bär mycket av serien. Bra sångröst också.   Årets manliga karaktär: Akio Ootsuka (Yuru Camp Säsong 2) Vad är detta? En voice actor är bästa karaktären? Precis! Akio gör rösten både till berättarrösten och Rins morfar i Yuru Camp. Morfar är fåordig men bryr sig verkligen om sitt barnbarn, och som berättarröst får vi den där bekväma förklaringen till alla campingtips och matlagning, ibland med extra humor som kryddning. Utöver det så har han varit riktigt aktiv i år som All For One (My Hero Academia) och en annan morfar i My Senpai is Annoying. Big props till denna man!   Årets överraskning: Ijiranaide, Nagatoro-san Naoto från andra årskurs är medlem i skolans konstklubb men är oftast sedd ensam. Han brukar jobba med sin egna manga mellan håltimmarna och en dag blir han påkommen och retad över det av ett gäng förstaårselever. Dom går sedan vidare och lämnar honom ensam, men en viss Nagatoro har bestämt sig för att fortsätta retas med sin senpai... En av flera stora mangaadaptioner från detta år, Nagatoro var riktigt välgjord och engagerande. Många snackar mycket om Komi-san men denna var i min mening mer iögonfallande. Rolig, charmig, fint slice of life tempo och håller sig trogen källmaterialet. Helt klart värd att se.   Årets darling: Love Live! Superstar!! Kanon har en extremt bra sångröst men också extremt mycket scenskräck. Detta stoppar henne från att komma in på Yuigaoka Girls' High Schools musikprogram, så hon får nöja sig med den allmänna linjen. På väg till skolan på första dagen sjunger hon för sig själv men blir påkommen av den nya utbytesstudenten Keke Tang, som av en slump kommit från Kina för att bli skolidol. Så självfallet när hon hör hur bra Kanon sjunger så vill hon ha med henne på denna resa. Men hur ska det gå när Kanon har scenskräck? Och kan dom stå emot musiklinjens press att förbjuda skolidoler? Mer Love Live är alltid bra, men just Superstar är en frisk fläkt i formulan. En mindre rollista leder till en mycket tightare grupp och deras personligheter verkligen strålar. Animationen och skämten från Sunshine märks här och musiken är på topp. Bästa idolserien på länge och en bra comeback till form för franchisen.   Best of 2021: Yuru Camp Säsong 2 Mer av det vanliga, fast bättre! Ett mjukt soundtrack med sköna öppnings/endingteman, nya platser att utforska och nya maträtter att lära sig. Det mixas även friskt med dess gamla hederliga formula och nya intryck som verkligen smälter in bra med resten av seriens lekfulla teman. Vill du ha det mysigt och se något lättsmält så kan du inte gå fel med denna!
MathJuice

MathJuice

1
Juicens Slice of Life
 

Skruvkorksblondinonomicon: Nate Mitotsudaira

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Nate "Neito" Mitotsudaira.   Namn: Nate "Neito" Mitotsudaira Nationalitet: Frankrike/Japan Yrke: Student/riddare Roll: Mitotsudaira-klanens nästa efterträdare Karaktärsdrag: Mix av tsundere och gammaldags ridderlighet Hårfärg: Platinumsilver Hårprofil: Fem (!) massiva borrar Serie: Horizon in the Middle of Nowhere Voice Actress: Marina Inoue   På en jord som blivit svårare att bebo där mänskligheten har tappat möjligheten till rymdresor, har man nu börjat gå igenom historien från start i hopp om att återfå kunskapen igen. Detta leder till en mix av fantasy och avancerad teknologi under resans gång och allt kan hända när de olika nationerna eftersträvar dominans. Det är här som Nate briljerar. Född i ett franskt adligt hushåll som hälften människa och hälften varulv blev hon skickad av sin mor till att tjäna klanen Matsudaira i Musashi. Väl där har hon svurit lojalitet till Ariadust Academy och elevrådspresidenten Aoi Toori. Nate är den enda riddaren i Musashi som kan delta i regionens politiska beslut, men när hårt står mot hårt så är hon i sitt rätta element. Med näst intill oförstörbara kedjor som hon manipulerar likt en klätterväxt gör med sina grenar kan hon decimera hela arméer i ett ögonblick. Trots alla hennes storheter så är hon liten när det gäller hennes bröst, speciellt jämfört med hennes klasskompisar. Men hon kan skryta med sin exklusiva frilla...

Trots att Nate är en närstridskämpe så har hon låtit sitt hår växa ut. Hennes varulvsursprung gör att hennes naglar är oförstörbara, men vet inte hur hennes hår påverkas av det. Trots detta så är det imponerande! Föreställ Selnia Flamehearts stora borrar, fast lite större...och lägg till tre till. Så hon har fem massiva och absolut glamorösa skruvkorkar som hon bär runt på mitt i stridens hetta. Men dom dansar tillsammans med Nate när det händer saker som mest. Det finns mycket att gilla med henne från VA:n till personlighet, men det faktum att denna lilla kropp bär på dessa massiva hårborrar med sån elegans är *chefs kiss*! 10/10 Scellan approves!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Animé kan det där med läskiga monster

Blev ganska bryskt påmind av någon anledning att Muv-Luv Alternative: Total Eclipse existerar, så fuck you Muv-Luv för episod 2! För er som inte hänger med så är det en serie där utomjordingar tar över och utrotar oss ner till bara en miljard. Just episod 2 ser vår heroin och hennes första kontakt med dessa och hon får också se hur hennes närmsta kompanjoner blir slaktade...och ätna, just att dom äter upp dom var ganska starkt. Så jag reagerade ganska starkt på detta ganska simpla trick till plot device, men det var inte just för att folk dog utan vad som dödade dom och hur. Just i Muv-Luv universumet så är BETA den stora stygga med olika former och storlekar (minst 3 meter höga dock) som är bara här på jorden för att sluka allt organiskt. Jag gissar på att det är deras mål, har bara skimmat igenom serien hittills. I alla fall så är dom lite av en mix av mestadels humana former deformerat med kroppar likt leddjur med flera lemmar och med hemska ansikten som antingen har döda ögon eller inga alls. De har också stora käftar för att kunna förtära våra inälvor, om det finns något kvar av det vill säga...
Just första delen inom animé i hur man skapar det hemska monstret verkar vara just att basera det på människokroppen bara för att sedan mutera den till något hemskt monstrum. Dragen finns kvar dock så man känner igen var man lagt grundpelaren. Vissa exempel är mer rakt på sak dock som exempelvis Terra Formars, där en terraformering av Mars med hjälp av kackerlackor leder till att dom muteras och blir...ett ganska rasistiskt exempel om jag må säga det, men ändå skräckinjagande med deras stora ögon och avlånga ansikte. I och med att grundformen är just kackerlackan så leder det till att dess grundläggande styrkor mångdubblas. Så dessa två meter långa humanoidlackor är extremt stryktåliga, snabba och superstarka. Ett annat exempel kan tas med det omåttligt populära Attack on Titan. Jättar med hemska leenden som om dom försökte gå på audition för nästa Jokern. Och dom små ettriga rackarna med alltför stora huvuden är också extremt bisarra. Plus själva köttitanen som bara består av muskelmassa, bokstavligt talat. Även om det är populärt att mixa in mänskliga faktorn så finns exempel som skräckmästarens Junji Itos Gyo, där havslivet får muterade insektsben att använda för att kliva upp på land. Vilket självfallet leder till att vi nu har landhajar att oroa oss för... Just formen är bara steg 1. Steg 2 som gör det mer chockerande är dess brutalitet. Alla exempel ovan har som mål att förgöra människan, helst genom att krossa, mosa, slita dom itu eller (det mest populära valet) äta dom. Om man uteslut en av dessa punkter känns det som att chockeffekten inte skulle bli densamma. Så det allra läskigaste monstren är 1: baserat på något familjärt, och 2: extremt brutal i sin slakt av oss. Jag får inte riktigt samma effekt från västliga produktioner. Det främsta exempel jag kan komma på är filmen Starship Troopers (1997) och spelet Dark Colony (1998). Den stora skillnaden känns som ett mer fokus på insektsliknande drag med mycket klor, taggar och gaddar. Deras motto är oftast klösa, klyva och bita. Även om det är chockerande så får jag inte samma känsla som weeb-varianten. Säg om vi jämför klassiska xenomorphen från Alien när det lemlästar någon så får jag inte samma kick som när en titan äter någon. Kan vara att jag saknar sympati om offret inte är tecknad... Det är dock smått genialiskt att kunna ta människokroppen, twista om den, ge den stora, mörka, döda ögon, några extra armar kanske, vidga käkarna och sedan släppa dem lösa så dom kan skapa kaos. Jag vet inte hur dom gör det men just det störande elementet och överbrutaliteten kan vara den bärande faktorn. Som med en bilkrasch, det är hemskt att se men du måste bara titta. Det fick upp lite av mitt intresse för Muv-Luv även om det är en mechaserie. Men ändå, fuck you Muv-Luv för episod 2!
 
MathJuice

MathJuice

4
Juicens Slice of Life
 

Min Topp 10: My Hero Academia ögonblick

Det tog ett tag innan jag började, men sen blev jag fast. Den enda shónen- serie som fick mig att fastna. Har märkt att jag inte skrivit en rad om den dock...så här är tio oförglömliga ögonblick från alla fyra-och-en-halv säsonger. Eller ja, oförglömliga för mig. ***OBS! Spoilers! Duh!***   10. Midoriya, Lemillion & Sir Nighteye VS Overhaul Ett rätt så kaotiskt arc med verkligen udda quirks från gruppen Shie Hassaikai. Det kändes bitvis utdraget innan själva huvudeventet med Overhaul. Men det var riktigt mäktigt med Lemillions starka inledning och Midoriyas avslutning samt att toppa av det med Sir Nighteyes tragedi. Miljön och de flesta sidokaraktärerna fastnade inte för mig, men just detta ögonblick varade länge.   9. Uttagningen för provisorisk hjälteexamen Fighter mellan elever känns bäst. I detta fall mixar och matchar man från flera skolor och försöker slå ut andra elever i en extremare form av spökboll. Första delen var klart starkast då andra halvan var mera katastrofräddning och käbbel mellan Todoroki och Yoarashi från Shiketsu High School. Flera olika fighter utspelar sig och vi får njuta av hur 1 A har mognat sedan sist.   8. Träningslägret Fullkomligt kaos med lite mörkare ton. Extremt underhållande och fartfyllt där man knappt hinner återhämta sig innan nästa fight kickar igång. Uppbyggnaden från att vara ett oskyldigt tapperhetstest till fullkomligt krig mot League of Villains är riktigt maffigt. Vi får även se lite action från 1 B. Muscular var helt tokig dock.   7. Bakugo VS Midoriya De udda parets första kamp sker under en hjälteträning där fokus är att stoppa tjuvarnas bomb, men som vanligt har Bakugo andra planer. Uraraka och Ida får sitta på avbytarbänken medans dessa två försöker få en syl i vädret mot varandra. Mäkta imponerande av Midoriya att ta sig an Bakugo utan att kunna använda sitt quirk på ett säkert sätt. Närkamp mot någon som exploderar i nyllet är lite dumdristigt, men riktigt imponerande moves från båda håll gör denna fight inte helt ensidig och sätter spänning på det hela.   6. Bakugo & Midoriya VS All Might Bara effekten av att ha dessa två "teama upp" tillsammans mot deras största idol, som också råkar vara den främsta hjälten i världen...det är svårt att beskriva. Man verkligen kände hur körda dom var, men sen så började All Might verkligen svinga och visade hur lönlöst det faktiskt var. Även om fighten var ensidig från början till slut så var spänningen så tjock man kunde skära den med en kniv innan man ens började lektionen.   5. Attacken mot U.A. En oväntad vändning och vår första introduktion till fienden League of Villains. Vi hade allmänt kaos i olika miljöer, Aizawa när han är seriös, den första Nomun visas och All Might går all in. Kanske inte så man minns den efter alla säsonger, men går man tillbaka så ser man hur effektfull denna vändning var i det stora hela. Plus att se amatörskurkar få stryk är alltid roligt.   4. Klass A VS Klass B Det bör upprepas: klasskamper och elevträning är det roligaste att se. En showdown mellan de olika hjältekurserna för att se vilka som verkligen är bäst och vilka som får först tyst på Monoma. Startar lite trögt men får sen snabbt upp tempot över de olika matcherna. Roligt att se en helt ny mix av quirks användas och hur A jobbar för att försöka kontra det. Stort plus till Bakugos grupp och animatörerna bakom Idas Recipro Burst.   3. Hjältedräparen Stain En mer koncentrerad episod med fokus på Ida, Midoriya och Todoroki. Hela denna arc bondade de tre och påverkade hela deras utveckling som hjältar, ett stort avtryck som fortfarande gör sig påmint. Själva fighten var en nagelbitare där Stain inte visade någon nåd trots att han var själv mot tre stycken. En också imponerande premiär på Midoriyas Full Cowling och vi kan äntligen slippa se honom vara så hjälplös med One For All.   2. All For One VS All Might Själva striden var väl okej, men avtrycket desto mer långvarigt. Från efterchocken från träningslägret och Bakugos kidnappning till att två rivaler har sin svurna uppgörelse ännu en gång. Detta är också ögonblicket där All Might blir tvungen att pensionera sig och låta Midoriya axla manteln som den permanenta arvingen till One For All. All For Ones själva närvaro var också mäktigt samtidigt som hans krafter var skrämmande kraftfulla. En värdig nemesis att ha i en superhjälteserie.   1. Sportfestivalen De bästa ögonblicken förevigade under säsong två. Hinderbanan och ryttarduellen var bara uppvärmning till en episk showdown mellan de bästa från klass A. Även om tyngden låg hos Todoroki, Bakugo och Midoriya så gav alla deltagare sitt yttersta...förutom Yaoyorozu och Kaminari då. Många rivaliteter och ideal på spel i en turnering med maximal eldkraft gör detta till ett minnesvärt ögonblick i hela My Hero Academias historia.
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Häxor - bästa animémetat!

Under denna säsong har en ny serie baserat på en manga börjat; I've Been Killing Slimes for 300 Years and Maxed Out My Level. Ytterligare en isekai om någon som hamnar i en fantasyvärld och med spelelement. I denna serie följer vi Azusa som har bara jobbat hela sitt liv, och helt plötsligt dör hon efter att ha överansträngt sig med jobb. Inte ens 30 år och hon dör av hennes eviga slit utan att få något annat gjort. Men eftersom hon är i en isekai får hon en ny chans av en ganska generös gud som ger henne evigt liv och ungdom i en annan värld. Hennes jobb är häxa och det hon gör på dagarna är tillverka medicin, njuta av livet (d.v.s. slöa) och slakta små slime. Men efter 300 år så märks det att hennes nivå har ökat, och det leder till att starka krafter söker att utmana henne. Azusas lugna tid är nu slut... Denna slog till direkt första avsnittet med mycket komedi och charm. Aoi Yuuki (My Hero Academia, Tanya the Evil) gör ett utmärkt jobb i hennes roll som en häxa vars enda önskan är att leva i lugn och ro. Jag har haft ögonen efter denna när beskedet kom att den skulle få en adaption. Premissen var där förstås, men kanske det som drog mest uppmärksamhet var ordet häxa. I detta fall är det inte i titeln, men det är vetenskapligt bevisat (av mig, en fil.kand. inom slice of life) att animéserier om häxor är, som ungdomarna uttrycker det, the shit! The good shit! Det är något med dessa magiska individer och deras äventyr som riktigt sticker ut. Alla serier med häxor jag sett är allt från briljanta till mästerverk, med undantag från Witchblade som utöver titeln inte har något med häxor att göra tror jag... Utöver allt mitt tjat om hur Strike Witches är det bästa som finns på jorden så finns det även andra serier om häxor som bara ger och ger: Majo no Tabitabi: Berättelsen om hur Elaina inspirerad av sin favoritbok Nikes äventyr bestämmer sig för att bli en häxa och resa över hela världen. Vacker berättelse med många sköna (och ett par hemska) ögonblick med vacker musik och animation. Gränsfall på att vara en feelgood slice of life vid flera tillfällen. Witch Craft Works: Takamiya är en måltavla för en organisation av elaka häxor som vill sno hans latenta krafter. Han får skolans populäraste tjej och en av de kraftfullaste goda häxorna, Ayaka, som en personlig livvakt i kampen mellan gott och ont. Actionäventyr som pumpar på genom hela showen och gillar att leka med hur kraftfull Ayaka är jämfört med hennes motstånd. Flying Witch: Häxan Makoto flyttar ut på landet till hennes avlägsna kusiner Kei och Chinatsu. En lugn och långsamtgående slice of life om magiska (och mindre magiska) under. Här ligger fokus på att "häxkonster är inte längre tabu, men det är inte heller så farligt eller främmande som man kan tro". En fin mix som gör det till en skön serie att slappna av till. Shuumatsu no Izetta: Den sista levande häxan Izetta vill hjälpa sin vän och prinsessan över Elystadt Fredericka, men kan hon rädda nationen från en tysk invasion? Magisk musik och ett väldigt spännande krigsdrama med allt på spel. Little Witch Academia: Unge Akko vill bli en häxa tack vare sin inspiration från barndomshjälten Shiny Chariot. En mindre deprimerad och mer komisk version av Harry Potter gjord av Studio Trigger. Vad mer kan man önska sig? Det blir inte lättare att fatta vilken meta som regerar. Med allt som pågår så har häxorna infiltrerat olika genrer och har nu fritt fram att göra som man vill. Och dom briljerar med det! Det finns för alla smaker och ni kommer inte bli besvikna. Med det sagt vill jag välkomna Slime 300 till häxornas hall of fame!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Vtubers - vår räddning eller undergång?

Internet har blivit mer toxic på senare tid. Allt från Facebook och MAGA-anhängare till gamers som klagar på Cyberpunk 2077. En annan del av internet som vuxit på senare tid är livestreaming...som också blivit toxic. Det startade som en blygsam väg att streama dig själv när du spelar spel, men har vuxit till något mer. Normen har dock blivit den så kallade IRL-streamingen där du är din egna dokusåpa. Självfallet har det dragit till sig kritik både på grund av kreatörer som inte tar ansvar eller tänker längre än sin näsa, dels på grund av tittarna för vi kan inte ha vackra saker här i världen...         Vi har nu kommit till en ny milstolpe inom streaming - Vtubers, eller Virtual YouTubers. En Vtuber är en streamer som använder en avatar istället för sitt egna utseende. Denna avatar är en 2D- eller 3D-modell som via motiontrackingprogram läser av dina rörelser i realtime och speglar det i avataren. Detta är inget nytt koncept, men vi kan enkelt peka ut vilka som populariserade genren. Kizuna AI var en av de första i denna trend som rullade likt en snöboll nerför Konsumbacken och fortsatte med det extremt populära Hololive. Du kanske har hört talas om Inugami Korone, Kiryu Coco, Houshou Marine, Gawr Gura eller Amelia Watson sådär i förbifarten.   Vtubers avatarer brukar vara animébaserade skapelser (en standard inom Hololive) och har därför skapat stort intresse från både Japan, Hololives och Kizunas startpunkt, till weebs här i västvärlden. Detta har skapat en annan typ av bubbla jämfört med vanliga streamers, där främsta orsaken är att majoriteten av dessa streamers är kvinnor och att de spelar en karaktär de skapat. Kvinnor på internet har varit ett väldigt..."känsligt" ämne i och med att den ordinarie internetanvändaren inte kan bete sig och saknar hyfs. När en kvinna är i rampljuset brukar en av två saker ske: Hot och trakasserier. Deras åsikt är inte önskvärd och istället för att bara ignorera och vända kinden till så måste användaren slå tillbaka med hot om att döda eller våldta. Upphetsning. De ser en kvinna och vill därför se deras hud för att tillfredsställa sig själva, oberoende om kvinnan vill det eller inte. Vtubers har i största allmänhet inte stöt på detta problem. Främsta orsaken är just för att de skyddat sin riktiga identitet bakom en karaktär och just för att de lockar en publik som är mer underkastande och avgudande till sina "Waifu Overlords" som "kommit liv". Så har augmented reality skapat ett fenomen som gjort internet mer wholesome? Kanske, men det kan också vara mer som ett plåster på ett ganska stort ärr som du borde använda stygn istället. Till att börja med så pekar det på det uppenbara problemet att kvinnor som vistas på internet måste vara helt anonyma för att kunna känna sig någorlunda säkra bland en mansdominerad användarbas. Avataren är också den enda riktiga skillnaden mot traditionella streamers, så beteenden och mönster är densamma. En kategori kallad Just Chatting på Twitch är ett praktexempel på vad som vanligen sker i IRL-streaming: Oftast sittande framför kameran. Ganska oskyldigt tänker man, men ack så tråkigt om det är en dålig personlighet. Kvinnliga streamers har även utnyttjat detta till att visa lite extra hud för att locka mer av sina följare att donera pengar, "Simping" i internettermer. Ett ganska grått område och verkligen omdiskuterat ämne. Reaktionsvideor. Igen väldigt beroende på personligheten i sig men ofta så visas copyrightskyddat material i streamen. Också ett väldigt kontroversiellt ämne och, i min mening, extremt tråkigt och idéfattigt. Filma ute på gatan. Beroende på land kan regler för filmning på allmän plats se olika ut, men det är också allmän hyfs att inte trycka en kamera i ansiktet på folk som inte vill bli sedda av främlingar på nätet. Mycket kaos har hänt under denna kategori. Vtubers kanske inte är lika kontroversiella i denna kategori just för att de är bara ett program och är under kontrakt under ett stort produktionsbolag som modererar deras arbete. Men det är fortfarande en form av "flörtande" med sin publik för att få deras pengar. Jag kanske överreagerar på denna punkt, men simping är fortfarande simping oavsett om det är en fejk person eller inte. Gör allt med lite måtta och återhållsamhet och det är inte ett problem. Men tyvärr så är internet internet och det funkar inte alls så i verkligheten... Sen så kommer vi till om vem som helst kan bli en Vtuber. I teorin? Ja. I folkopinion? Nja. Streamern Pokimane, en ganska kontroversiell kvinnlig IRL-streamer, skapade sin egna avatar för ett tag sen och fick motreaktion från netizens. Vissa antyder att hon hoppar på en trend för att tjäna mer pengar (kanske), andra anser att hon är inte "lämpad" att bli en Vtuber och kommer "smutsa ner" dess anseende. Allas vår största export PewDiePie gjorde också sin Vtuber debut ganska nyligen, men han gjorde det medvetet för att provocera Vtuber-fandomen. Självfallet fick han samma reaktion som Pokimane, men han gillar deras patetiska försök till att "cancela" han och hur hypokritiska fansen är. Så vi kanske inte är framme än. Vi kanske aldrig får ett wholesome internet där folk kan bete sig som folk. Kanske så är Vtubers inte svaret. Det har också växt så mycket på så kort tid att det är svårt att inte bli utmattad av alla digitala animékaraktärer. I slutändan handlar allt om folkvett, vilket betyder att vi är redan fördömda för internet kan inte ens stava till folkvett. Fråga bara Brezals. Han dödade sin sömnrytm för att se en waifu i hajpyjamas klockan två på morgonen...
MathJuice

MathJuice

2
Juicens Slice of Life
 

Best of Animé 2020

Vissa kanske kommer ihåg den inofficiella podcasten som jag höll i. Och vissa kanske även kommer ihåg det årliga programmet där vi rankade det bästa från året som gått. Nu när podcasten lagts på is så vill jag fortsätta traditionen i den form jag kan: blogg. Så här kommer nu best of 2020...enligt mig då, förstås. Ni får hitta på era egna favoriter och stoppa i denna lista om ni vill.   Kriterier: Deltagare ska välja den serie som (enligt dig) passar bäst i namngivna kategorin, därefter ska det motiveras varför du tycker att serien förtjänar det. Helst utan spoilers självfallet. En serie kan nomineras i flera kategorier. Endast serier omnämns då filmer är mer glest mellan utgivningar och alla kanske inte har sett mycket långfilmer. Serien ska HA STARTAT under 2020 för att kunna nomineras. Serier som fortsätter in till 2021 är godkända så länge de började under 2020. Serier som började 2019 räknas inte. Du behöver inte sett klart en serie för att nominera den.   Kategorier:   Bästa action: Fire Force Säsong 2 Äntligen har Shinra fått svar på sina farhågor och ingjuter hopp om att han kan rädda sitt förflutna. Men det kvarstår många mysterier om Evangelisterna och deras radikala plan att förgöra världen i ännu ett eldhav. Och vad behöver dom Adolla Burst till för något? Ännu en gång slängs kompani åtta in i hetluften för att bena ut mysteriet och förhoppningsvis stoppa Evangelisternas domedagsplan. En av de bättre shounen serierna just nu, och det kommer från en som har extremt svårt för den genren. Likt första säsongen bjuds vi på ögongodis i form av martial arts och mycket eldbändande. Actionen ligger på tätare nu under andra säsongen och man känner pulsen hela tiden. Plus att Tamaki har inte varit lika irriterande, så det tar vi som en vinst. En frisk fläkt och mycket humor blandat med mycket kul action som riktigt imponerar även på icke-shounen tittare.   Bästa äventyr: Strike Witches: Road to Berlin Efter 501:as succé i både Gallia och Romagna har de Allierade ett nytt sikte: Berlin, ground zero för Neurois invasion med det största nästet i Karlsland. Men de stöter på förhinder titt som tätt som försinkar invasionsplanerna, och utan sin magi får Strike Witches klara sig utan major Sakamoto i täten. Kommer Yoshika och gänget ta sig till Berlin? Strike Witches lägger ribban högre för varje säsong/film/OVA dom gör. Denna tar priset med toppanimation och unika uppdrag med mycket som står på spel. Mycket familjära inslag gör att tittaren känner sig bekväm när man sedan tar nästa steg ut i det okända. Gänget håller samma höga klass, speciellt de tyska häxorna som kliver fram mer i år. Kan man som tittare acceptera fanservicen så finns det en diamant till serie att följa här.    Bästa drama: Fruits Basket Säsong 2 Tooru har nu levt med Soumas i ett år och känt sig välkommen hos zodiakmedlemmarna. Nu nalkas sommar och det nalkas ploj vid sommarstugan, men kanske även någonting mer. Yukis och Kyous tankar om deras unika situationer dansar runt som en ovisshet om deras framtid och deras relation med Tooru. Samtidigt så börjar Akito bli mer och mer intresserad av hur Tooru påverkar sina "favoritsläktningar", väldigt intresserad... Säsong 2 fortsätter i samma takt som ettan men med lite mer kött på benen då detta är helt ny mark för oss som bara följt animén från 2001. Den var genast svårare att följa p.g.a. Corona faktiskt, då den är snäppet tyngre än föregångaren och det var kanske inte något man ville älta sig med under pågående pandemi. Men det går inte att ignorera kvalitén bakom denna uppföljare som ger oss mera kärlek och drama än någonsin förr. Kanske det bäst skrivna manuset under detta år med extra tyngd i deras framförande.   Bästa komedi: Kaguya-sama: Love is War Säsong 2 Slut på det roliga! Hösten börjar ta slut och det är dags för elevrådet att träda åt sidan. Men vänta...Shirogane planerar ett omval?! Och deras farligaste motståndare är...Miko Iino från moralstyrelsen!! OCH SHIROGANE FYLLER ÅR SNART!!??!! Ojojoj, hur ska Kaguya lösa detta? Fun fact: Jag har inte sett klart första säsongen innan jag började med denna. Jämförelsevis kan man säga att denna är mycket roligare och intensivare än föregångaren. Varje vecka kunde man hitta en ny meme att ha kul med. Fujiwara och Hayasaka är fortfarande lysande, men de nya karaktärerna är också värda sin tid i rampljuset och hjälper till att driva komeditåget framåt. Bästa ROFLMAO:t i år utan tvekan!   Bästa thriller: The Irregular at Magic High School: Visitor Arc USNA:s armé har ett problem med desertörer och en handfull av dom har smitit in i Japan. Dessa individer visar på udda symptom där "individen stjäl blod från sitt offer likt en psykisk vampyr". Som motdrag i att stoppa dom skickar dom in deras starkaste magiker under täckmantel som utbytesstudent till First High School: Angelina Kudou Shields. Självfallet så undgår det inte Tatsuya att en främmande agent har något fuffens på gång. Men ligger fokuset på desertörerna eller Tatsuya, den mest misstänkt för incidenten under Schorched Halloween? Först en PSA: Filmen utspelar sig efter episod 11 av denna säsong, så om du sett den så förstår jag om du är lite förvirrad när du ser denna. Med mycket (personlig) hype för denna uppföljare till en science fiction darling så känns det skönt att träffa på mina favoritmagiker igen. Med det sagt så är den faktiskt sämre i alla kategorier jämfört med föregångaren. Jag skulle kunna säga att jag faktiskt är lite besviken och att nostalgi är vad som drev det mesta av denna säsong. Trots detta så finns det ljusglimtar att ta från denna och Angelina har sina stunder. Gå bara inte in och förvänta er ett mästerverk då det inte går att övertrumfa originalet.   Bästa romans: My Next Life as a Villainess: All routes Lead to Doom! En ung introvert skolflicka går bort alltför tidigt men återföds i en visual novel som hon spelat- Fortune Lover. Problemet är bara att hon återuppstått som Katarina Claes, spelets antagonist. Med sina minnen från sitt förra liv vet hon att Katarinas öde som väntar är antingen landsförvisning eller döden. Som tur är kan hennes kunskap från spelet förhoppningsvis låta henne kringgå dessa slut och överleva hela hennes skolgång i denna magiska värld. En unik romcom med reverse harem blandat in i mixen gör detta till en unik serie. Den lutar mera åt komedihållet och har en frisk fläkt i Katarina, även om hon likt andra protagonister i genren är lite trög. Men på något vis funkar det här och visar att om man går mot strömmen så kan man faktiskt hitta en guldklimp. Väldigt lättsam och uppfriskande serie som förtjänar en titt.   Bästa science fiction: Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2045 År 2040 förstördes all valuta i hela världen, digital som analog. För att kickstarta ekonomin igen används krig och konflikt som lösningen, så kallade "Sustainable Wars". Major Kusanagi och andra ex-medlemmar från Sektion 9 har under denna tid gått och blivit legoknektar i USA då deras förra arbetsgivare inte gett något skäl att återinföra deras grupp för Public Safety Bureau. Men sen kommer ett unikt erbjudande som Kusanagi med vänner inte kan avböja och som kan ha svåra konsekvenser om jobbet inte går i lås... Den så kallade "Netflix Adapation" av en klassisk serie, SAC_2045 är nog mest omtalad för sin 3D- stil om inget annat. Första halvan är mera actionorienterad och överlag är serien lite enklare än sina föregångare, men ärligt talat gör det inte så mycket. Animationen är inte top notch och lider lite av väldigt udda loopar men kan man bortse från det så är detta en kompetent serie för vad det är. Förvänta er bara ingenting i stil med filmen eller originalserien så tror jag det finns ett värde i denna strömlinjeformade release.   Bästa fantasy: Majo no Tabitabi Elainas favoritbok som barn var den om häxan Nike som reste runt och såg sig om i världen. Detta sporrar henne till att ta häxexamen och själv göra en resa likt Nike gjorde. Vi följer hennes äventyr genom olika länder och städer där hon går i Nikes fotspår och ibland hittar nya historier att uppleva. En fantastisk saga med så många olika intryck. Överlag kan det beskrivas som en semi- slice of life i dess utförande som mixar drama, komedi och tokigheter. Det finns också ett fåtal riktigt mörka kapitel som kan chocka om man inte är redo för det, och med tanke på dess huvudsakliga riktning så drar det ner helhetsintrycket tyvärr. Men utöver det så anser jag att denna är ett måste att se. Miljöerna, effekterna, de olika mötena och den vackra öppningslåten är alla fullträffar.   Bästa slice of life: Is the Order a Rabbit? Bloom Livet hos det lilla caféet Rabbit House verkar vara som vanligt, men under hösten nalkas frågan om vilken skola Chino ska välja att gå under gymnasiet. Sen väntar en stor julrush och följderna av Aoyamas nya succé Phantom Thief Lapin. Så extra livat som vanligt då... Jag förväntade mig allt och inget av tredje säsongen av denna pärla. Men oj vad överraskad jag blev när den svingade mig upp direkt från start med sån energi jag inte visste fanns. Kanske var det just för att den var en ljusglimt under ett deprimerande år men det fanns fortfarande gott om konkurrens från färska serier. Detta till trots visar att gänget kan fortfarande leverera även om dom vart i gamet så länge. Har man sett tidigare säsonger får man inte missa denna, och har du inte sett de andra tidigare så se den här ändå för den är fortfarande extremt skön.   Bästa soundtrack: Koisuru Asteroid   Lekfullt och lågmält är temat för dessa låtar. En slice of life darling som glänser med dess sköna stil och som förankrats i detta underbara soundtrack. Det får en att smälta i stolen och bara flyta med i serien och bara ha en skön känsla inombords.   Bästa OP: Literature (Majo no Tabitabi)   Sätter direkt riktningen för serien och visar ett spektrum av möjligheter som finns i resan vi ger oss ut på. Trots seriens intryck av slice of life får denna dänga en att verkligen känna att det finns något större att utforska över horisonten. Refrängen är helt klart styckets starkaste punkt.   Bästa ED: Kokoro Knock (Uzaki-chan wa Asobitai!)   Den mest kontroversiella serien i år är egentligen en okej komediserie...som råkar ha ett riktigt skönt sluttema. Helt orepresenterat av vad som egentligen sker i serien, denna melodi trallar på i sin egna takt och är riktigt skön att lyssna i bakgrunden. Trallvänlig också.   Bästa animation: Strike Witches: Road to Berlin Strike Witches har alltid haft en solid animation. Kanske inte världsklass, men ändå bra. Varje iteration har också byggt på detta arv med vidsträckta miljöer, olika unika designs av Neuroi- tefaten och de imponerande effekterna under striderna. Sen så har dom förbättrat 3D- häxorna som var alltför hårda och mönsterbrytande i tvåan. Kort sagt så är allting bättre med råge helt enkelt. En eldstrid i denna show är svår att slå effektmässigt.   Årets besvikelse: Princess Connect! Re:Dive I det främmande landet Astraea vaknar Yuuki upp utan något minne bortsett från sitt namn. Där möter han Kokkoro, en älva som säger sig vara utvald till att tjäna honom. Tillsammans försöker de lära sig de magiska under som finns i denna magiska värld, och på vägen möter de luftskallen och vapendragaren Pecorine samt tsundere kattflickan Karyl. Denna grupp av extremt udda personligheter utan någon koll på vad Astraea har att erbjuda ska nu ut på en episk resa... Vid första anblick ett försök att vara nästa Konosuba, och flera korta klipp visar på att det finns roliga tillfällen. Men som helhet är den extremt svår att gå igenom. Det finns inget som driver mig till att se den, jag får ingen motivation av karaktärerna kanske just för att det finns inget som direkt driver deras ambitioner. Och detta kommer från någon som har en kandidatexamen i slice of life! Tyvärr är det mera en snarkfest som kanske belönar de som verkligen kämpar sig genom de tunga partierna. Men bara kanske.   Årets sämsta: Nekopara Bageriet La Soleil och dess kattflickor knegar på som vanligt. En dag träffar katten Chocola en herrelös kisse helt ensam i en park. Impulsiv som hon är tar hon med den hem, och efter lite om och men blir den adopterad. Nu följer vi dessa katters liv som nyblivna faddrar och deras nya kisse: Cacao. Visual novel serien var imponerande. OVA:n var helt okej om än imponerande produktionsmässigt. Denna...var inget vidare. Det känns direkt att stilen är helt ur led med originalet och i viss budgetutförande, för att inte tala om en handling som bara står och stampar på samma ställe känns det som. Återigen klagomål från en som ser tonvis av slice of life men även dom har nånting som driver serien framåt. Detta saknade skäl och jag borde inte ha varit så chockad som jag var över hur lågprioriterad denna var. Undvik!   Årets värsta karaktär: Standard (Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2045) Bästa beskrivningen skulle vara Chris Tucker från Rush Hour, fast med mindre energi. Standard är plus ett i Makotos gäng och enda medlemmen som inte är från Japan eller Sektion 9. Han är helt värdelöst i allt han gör och är för det mesta inte ens med i striderna. Det enda han gör är att klaga och dölja det som en framing device så att vi inte ska känna oss dumma. En komisk avlösning som inte får en att skratta alls.   Årets kvinnliga karaktär: Saphentite Neikes (Monster Girl Doctor) Doktor Glenns kollega, klasskamrat och den som älskar honom mest (hennes ord). Hon är en rättfram lamia med vass tunga, blir lätt svartsjuk när doktorn klämmer på sina kvinnliga patienter och trots allt detta extremt tålmodig och vis. Hon kan också kampsport och kan hålla sin sprit. Saphentite kan kortfattat beskrivas som en mer raffinerad Mia från Monster Musume. Lite mer exotisk också då hon är albino. Ett riktigt kap för Glenn som sagt!   Årets manliga karaktär: Kyou Souma (Fruits Basket Säsong 2) Det bästa ögonblicken i dramaserier är när tuffingen ska visa känslor. I säsong 2 får vi se en helt ny Kyou. Vi ser mognad och i viss grad förtvivlan och rädsla, något som var mindre förekommande i första säsongen. Detta är karaktärsutveckling på hög nivå. Om det inte är det kanske det är en simpel teknik att få oss tittare att relatera mer till honom...men i så fall så kan jag meddela att det funkar faktiskt.    Årets överraskning: Houkago Teibou Nisshi Hina flyttar till en liten kuststad och det är värsta möjliga scenariot för henne. Hon hatar insekter och stora äckliga saker så hon försöker undvika naturen så mycket så möjligt. Men en dag så stöter hon på Yuuki från hennes nya skola som fiskar på en pir. Yuuki "övertalar" då Hina att gå med i deras fiskeklubb, vilket hon självfallet stretar emot. Men bitvis då hon provar på fiskets ädla konst så mjuknar hon för hobbyn. Följ med på en fiskeresa utöver det vanliga där man äter det man fiskar upp! Var inte direkt på hugget först på denna, men den unika och varma animationen fick mig att prova på den. Och det var det värt. Riktigt tillbakalutad serie som lär ut lite om havsfiske samtidigt. En mera smålustig än varmmysig en som gillar att spela spratt på de olika karaktärerna. Lite Yuru Camp möter fiske, helt enkelt.   Årets darling: Koisuru Asteroid Som liten träffades Mira och Ao under en campingtripp. Ao hade en dröm om att hitta en asteroid och döpa den efter sig själv. Mira lovar då att hjälpa hennes dröm gå i uppfyllelse. Spola framåt till gymnasiet där båda möts igen när de försöker bli medlemmar i skolans astronomiklubb...men de får också reda på att klubben slagit sig ihop med markforskningsklubben, så att kunna upptäcka en ny asteroid kan bli svårare än man trodde... En liten mysig pärla som smög sig in i början av året. Den lyser upp med små yurivibbar och en sån där varm känsla man får av varm choklad. Den är också ovanligt pigg i svängarna, men utan att överdriva och tappa den där sköna känslan. Vackert inramat med dess fina animation och du har en serie som flög under radarn för flera. Ett måste för fans av slice of life.   Best of 2020: Strike Witches: Road to Berlin Det finns en viss partiskhet här, men när man ser Barkhorn med ett sexpack och en landsättning via ett bombplan plus tidigare nämnda förbättringar i animationen så är det svårt att säga nej. Strike Witches kommer alltid vara det missförstådda lilla mästerverket i mina ögon. Med episka nya strider, ett mer fokuserat mål (Berlin i detta fall) som hjälper till att driva handlingen framåt, samt det jobb som röstskådespelarna lägger ner i sina karaktärer var det värt mödan att ha denna kronjuvel som ett sista farväl till detta hemska år. Det fanns gott om konkurrenter för top spot (Majo no Tabitabi var nog närmast) och speciellt den sista säsongen på året. Men just nu kändes det som att tryggheten av något familjärt triumferade i slutänden. Varför ändra på ett vinnande koncept?
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Animén eller mangan- vilken var bättre?

Efter att ha smått börjat få upp intresse för olika mangaserier, antingen från att ha sett animén eller på eget bevåg, så har jag även börjat se kontrasterna mellan de två olika medierna. Vissa fungerar bättre på papper medan andra känns mer levande på skärmen. Vissa av er kanske känner samma sak med vissa serier. Dock så har jag inte samma erfarenhet av det tryckta mediet som andra kanske har, men det finns fall då det känns som att ena mediet är överlägset det andra kanske på grund av att jag kom i kontakt med det först. Så jag tänkte rabbla upp några serier som jag stött på i både tryckt och rörlig form, i vilken ordning jag såg dom i, de skillnader jag stötte på samt vilken jag gillade bäst. Vi söker helt enkelt om det finns en viss fördom från var du börjar.   Animé till manga: Kiniro Mosaic: Charmen finns kvar men man blev riktigt peppad av mangan då man fick mer helt enkelt. Båda är i toppklass och väldigt wholesome content med liknande stilar. En bra adaption helt enkelt och jag kände mig inte besviken när jag började läsa.   Lucky Star: Båda två är minst lika förvirrande, men med mangan hade man tid att tänka. Stilen ändrades allteftersom så det känns som att animén har det fixat. Å andra sidan så blir man introducerad till mer karaktärer i mangan och blir generellt mer överskådligt som den 4-koma den är.   Anne Happy: Det känns lite mer allvarligare i det tryckta mediet och stilen reflekterar detta. Det blir lite mindre lekfullt än vad animén utstrålar. Den är fortfarande bra, men jag föredrar den mer lekfulla och färgglada varianten.   New Game!: Stilarna är identiska men känns så naturligt i 4-koma. Man får mer insikt och bakgrund i bokform, om än så mer drama därefter. Vissa punkter känns mer naturliga i rörlig bild som längre konversationer och dylikt.   K-On!: En enklare stil i tryck form, men det är enkelt att säga när KyoAni är ansvariga för adaptionen. Även om det kändes mjukare i mangan så var båda stilar ändå ganska lugna, om än mer energirika i animén så jag föredrar den senare lite mer, speciellt när det finns så mycket detaljer i den.   Manga till animé: Goblin Slayer: Mangan kändes mycket mörkare, mer fantasyliknande. Animén var lite mindre brutal, av självklara själ, samtidigt som färgkontrasterna stack ut mer. Adaptionen var bra, men mangan känns överlägen och mer dark fantasy-like.   Monster Musume: Lite mindre pilskt...men bara lite. Väldigt lika båda två faktiskt. Båda lika bra så att säga...om man nu gillar lite pilska serier med monsterflickor.   High School of the Dead: Animén vare sig du gillade den eller inte var verkligen maffig. Stilen var lik källmaterialet och höll sig nästan lika mörkt i temat, samtidigt så flexade man med sin budget i den. Båda riktigt bra, båda är lika ofärdiga tyvärr.   Triage X: Man fick inte samma förtroende som HotD och det märktes. Den var nog inte hemsk men mangan är det enda rätta svaret här tyvärr.   Tejina-Senpai: Stilen kändes plattare i animén och av någon anledning inte lika detaljerad. Formatet i övrigt fungerade inte överlag heller som jag trodde. Så både stil och berättandet är bäst upplevt genom mangan.   Joukamachi no Dandelion: Jag minns inte så mycket av mangan (kunde inte läsa så mycket av den) utöver fokuset på kamerorna. Jag kände dock igen stilen i övergången och det hela kändes naturligt. Animationen är helt okej, men jag önskar jag kunde prova på mer av mangan för att se om jag hade gillat den.   Oshiete! Galko-chan: Stilen var unik tack vare färgläggningen av blått och gult bläck. Lite för unikt för mig dock, så jag föredrar animéns stil. Animén kändes mer pilskare, men det visade sig att båda var lika snuskiga. Överlag var animén lättare för mig och kvalitén var superb.
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Under luppen: Videospelsindustrin kontra New Game!

Det senaste decenniet har jag varit så less på spel med hur de har transformerats: Mera grinding, allting ska vara ett battle royale, battle passes, loot boxes och all annan möjlig och omöjlig form av monetisering. Samtidigt när man skrapar lite på ytan så märkte jag mer och mer hur hemsk industrin egentligen är bakom kulisserna. Självfallet sker dessa hemskheter i andra mjukvaruindustrier eller där kapitalism regerar (*host* USA), men det slår som hårdast när något man bryr om påverkas. Och det verkar inte gå åt bättre tider hellre... Men 2016 släpptes animé versionen av New Game! Seriens skapare Shotaro Tokuno nämner själv att han har 3 års erfarenhet från industrin (inga specifika detaljer dock) och tyckte att han borde göra en serie om sina erfarenheter. Här följer vi Aoba Suzukaze som ny intern inom Eagle Jump Studio och hennes resa inom denna industri. Efter att ha sett båda säsongerna, en OVA och läst 9 volymer av mangan känns det lite som ett drömscenario jämfört med vad man hör idag. Så jag tänkte bara för att få vädra lite frustration se vad som kunnat vara en mer human värld för programmerare, artister, designers etcetera och hur Eagle Jump styr sitt skepp jämfört med våra IRL företag. Vision När man startar från noll krävs det ett designförslag inom all form av mjukvaruutveckling. Förutom deras flagskepp, JRPG:t Fairies Story, så brukar Eagle Jump uppmana sina arbetare att komma med förslag för nästa spel. Dessa förslag lades fram till direktör Hazuki som med en mindre jury bestämde vilket förslag man gick med. Så teoretiskt sett så kunde alla inom företaget få sin idé förverkligad. Hur designförslag sker i verkligheten är oftast en fråga om marknadsundersökning. Man ställer sig frågan vad som är populärt. I värsta fall kan en ledning högst upp i kedjan (alltför ofta personer utanför utvecklingsprocessen som exempelvis utgivaren) bestämma vad som gäller. Bioware fick uppdraget att "göra ett onlinespel" och det var det enda dom fick som ledord. I nästan sex år försökte man skrapa ihop någonting som liknade ett komplett äventyr, men dålig ledning och kommunikation mellan olika studios och team ledde till många specifikationsändringar innan man till slut fick fram Anthem. Och vi vet hur det slutade... Anthem saknade en vision att följa och hade inte någon ledare vid rodret. Faktisk utvecklingstid var ett drygt år och det som kom ut från studion var en Destiny-klon som inte höll måttet av vad som utlovats. Eagle Jump börjar alltid med att bena ut sitt projekt innan man sätter igång utveckling. Det hjälper också att de har erfarna ledare att luta sig mot samt huvudprogrammeraren Umiko som inte tar nån skit gällande specifikationsändringar. Crunch Inom systemutveckling finns olika metoder och modeller om hur man tacklar ett projekt. En alltför vanlig metod är crunch, där grundidén är att jobba extra hårt inför en release för att fixa och polera produkten innan den når marknaden. Detta betyder extra övertid för utvecklingsteamet. Men vad som var menat som en sista kvalitetskontroll har inom spelindustrin tagit form som "gör det releasefärdigt". Detta betyder inte att det är buggfritt eller optimerat de flesta gånger, utan de vill inte missa releasedatumet. Crunch kan ske i vilket skede som helst hos dom och majoriteten av denna övertid är obetald. Red Dead Redemption 2 till exempel hade 100 timmars arbetsvecka. Ta som perspektiv att vi svenskar i regel jobbar 40 timmar i veckan måndag till fredag vanligtvis, vissa kan relatera hur mycket det är. En vecka är 168 timmar och utvecklarna för RDR2 jobbar alltså mer än hälften av veckan, och hälften av den tiden var obetald. Plus att det är inte hållbart för kroppen och psyket att jobba konstant. Det är skadligt och oacceptabelt. Eagle Jump har haft sista minuten crunch innan release, men det var polering och buggfix som var fokus. Dom har en strikt deadline för när själva huvuddelen ska vara klar innan man ens funderar på polish. Sen så snackar vi om att komma in under en helg och inte 60 eller 80 timmarsvecka, men om man fått övertidsbetalt framgick inte. Sen så har vissa kolleger som Yagami en ovana att arbeta kvällar och även sova på jobbet. Detta gjorde hon på eget bevåg, men man har hört skräckhistorier om utvecklare som inte fått gått hem och sovit på kontoret under crunch. Crunch är en biprodukt av ledningens misslyckande och är inget man bör eftersträva inom industrin men det sker tyvärr fortfarande i stor grad. Anställningsvillkor Alltför ofta så är ens jobbsäkerhet som spelutvecklare alltid i fara, oberoende om man gör bra ifrån sig eller inte. Många studios är marknadsförda och styrs då därefter av...ja, pengarna helt enkelt. Men det var också den gången då Activision Blizzard tjänade rekordmycket pengar förra året, bara för att sedan sparka 800 anställda. Ytterligare att ta i perspektiv: Huvuddirektören Bobby Kotick tjänade 40 miljoner dollar och andra höjdare inom företaget tjänade också miljonbelopp. Samtidigt så finns det folk på grundnivån som inte ens hade råd att äta lunch. Samtidigt på Eagle Jump så ser vi en stabil miljö för sina anställda. De tvingas inte till avsked efter en release, även om det inte sägs om dom går med vinst eller inte. Två saker som sticker ut: Det första är att alla inom företaget är kvinnor, väldigt sällsynt med kvinnor i den verkliga branschen och särskilt inom maktpositioner. Den andra är den gången man fick följa med på företagets årliga läkarundersökning. Aoba och kompani har sjukvård via företaget, ytterligare en grej som är extremt ovanligt i verkligheten bara för att man vill spara några kronor.   Det här borde räcka som en mindre rant för idag. Visst är det omöjligt att leva som man gör i en manga, men standarden inom spelindustrin är skrattretande. Allt detta är mycket beroende på kapitalism och amerikanisering där pengarna flödar uppåt och rättigheter för den vanliga arbetaren (som exempelvis ett fackförbund) ses ner på och ignoreras. Allt för att feta Bobby Kotick ska slippa betala skatt på sina 40 miljoner... Jag märkte allt det här hemska bakom kulisserna allteftersom kvalitén på nya spel sjönk och breddades plats för mikrotransaktioner och säsongspass. Om de som arbetar inom spelindustrin har det dåligt så kommer även slutprodukten att vara skräp. Alla förlorar på det...förutom dom rikaste på toppen förstås. Och det ser alltmer ut som att vi aldrig kommer vara i närheten av det förhållanden som visas i New Game! Vad vet jag, allt jag vill är kanske att ha Hifumin trösta mig då jag sitter nedbruten i tårar efter att jag sett att nyare spel ska kosta 700 kronor styck och att alla ska ha ett eget season pass för 500 extra...
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Min Topp 10: Vem kan slå Thanos

För er som inte hängt med i decenniets kanske största crossover: Marvel startade sitt massiva filmprojekt Marvel Cinematic Universe med två dussin superhjältefilmer som knöt samman universumet med gruppen Avengers. Thanos är den stora stygga. Hans mål är att få tag i sex skumma stenar med extrema krafter för att forma hela universum...genom att döda hälften av det. Thanos är stor och stark likt Hulken, och han har bevisat att han kan slåss mot flera hjältar samtidigt. År av erfarenhet har gjort honom extremt slug och flexibel mitt i brinnande strid. Man kan aldrig underskatta denna jättesmurf för han kan vända ett underläge i ett ögonblick. Han är även vis efter sitt sökande efter stenarna. Med dom kan han utrota hela universum, utan dom...tar det lite längre tid bara. Trots att Thanos är ganska imba i sin rätt i filmuniversumet så får vi icke förglömma att OP är ett slagord inom animé. Denna lista drar fram några som kan stå emot och vinna mot honom i en strid på liv och död. Vi skippar karaktärer från One Punch Man (ganska uppenbart varför) och Dragonball Z (för att jag har ingen koll på vad alla karaktärerna gör, och dessutom kan nog minst hälften av dom spöa honom skitenkelt...tre fillers senare).     10. Goblin Slayer (Goblin Slayer) Mannen vars namn och rykte byggts upp från år av goblinslakt möter en motståndare som är i en helt annan liga än honom...och inte en goblin. Även om hans erfarenhet kommer från att mobba små gröna gubbar så betyder det inte att Orcbolg inte är flexibel mot andra motståndare som dyker upp. Han har också en tendens att bryta mot Genèvekonventionen under sina strapatser. Thanos får hoppas att han inte använder vatten mot honom.   9. Naofumi Iwatani (The Rising of the Shield Hero) Som Sköldhjälten är Naofumi en ostoppbar kraft som kan motstå Thanos råa styrka. När han sen är uttröttad sätter han in nådastöten med Iron Maiden och Blood Sacrifice. Detta hänger dock ganska skört om Thanos går hårt på honom och inte ger utrymme för något offensivt utspel. Men Naofumi är även han finurlig och kan utnyttja hans defensiva fördel till att slå hårt.   8. Shiba Tatsuya (The Irregular at Magic High School) En "magiker", soldat och programmerare i ett och samma paket. Denna strid kommer vara över i ett ögonblick eller vara extremt ensidigt till Shibas fördel. Han har räckvidden och eldkraften att förgöra vem som än står upp mot honom. Det hjälper kanske också att han har en "omstartspunkt" att falla tillbaka till, så han är näst intill odödlig. Vore pinsamt för Thanos att få stryk av en nörd...   7. Gilgamesh (Fate/Zero) Det finns nog flera heroiska själar som kan spöa Thanos, men det vore underhållande att se dialogen mellan dessa två. Det hjälper även att Gilgamesh rankats som den starkaste av alla själar och att han tack vare sin Noble Phantasm "Gate of Babylon" har tillgång till ett näst intill outtömligt förråd av vapen och andras phantasmer. Med gyllene kedjor som kan tygla gudar och ett svärd som river sönder allt i hans närhet så sitter Thanos i skiten om Gilgamesh är någorlunda seriös.   6. Rory Mercury (Gate: Jieitai Kanochi nite, Kaku Tatakaeri) En 900 år gammal halvgudinna vars huvudmål är att spöa alla som dissar krigsguden Emroy med en hillebard som likt Thors hammare kan bara lyftas av den utvalde. Rory lever för att slåss och och får något av en sexuell kick utav det. Thanos erfarenhet står sig slätt här och han är inte lika vig som "Rory the Reaper". Hjälper också att hon är näst intill odödlig också, ett återkommande tema i listan...   5. All Might (My Hero Academia) Rättvisans symbol kan i sitt esse och i sin biffiga form visa Thanos var skåpet ska stå. Jämfört med att möta All for One så är detta nog en barnlek även om han inte kan hålla sin form alltför länge. Det finns nog plats för en Plus Ultra reserverad för lila rymdsmurfen, men det känns som att det är lite overkill.   4. Selvaria Bles (Valkyria Chronicles) Kraften från en Valkyria är inte att leka med. Med en urladdning av hennes spjut kan Selvaria decimera inte bara Thanos utan armén som stod bakom honom (betoning på "stod"). Skölden stoppar också allt som han kan tänkas kasta mot henne och i värsta fall kan hon bara självdetonera sig själv i en mindre kärnvapenexplosion.   3. Tokisaki Kurumi (Date A Live) Ingen har koll på vad, när eller hur Kurumi är. Det man vet är att hon vägrar dö, hon klonar sig själv oändligt och hon gillar svart spets. Hennes huvudvapen Zafkiel består av en flintlåspistol, musköt och en klocka. Med dessa tre kan hon styra tiden och göra massvis av fuskiga saker. Även om Thanos hade några stenar så skulle det nog inte spela någon roll i slutändan.   2. Alucard (Hellsing) Inte för att man känner sympati för någon som planerar att mörda halva universum, men när man möter Alucard så är det svårt att inte tycka synd om honom. Nasistvampyrer kunde inte döda honom och om dom har problem men något så är det svårt att se vad en utomjording kan göra för att stoppa honom. Thanos kommer i alla fall att dö med stil...extremt plågsamt, men i stil.   1. Altair (Re:Creators) En entitet vars krafter kommer från fanfics och poster från Pixiv och Nico Nico Douga, Altairs arsenal är bokstavligt talat outtömlig. Hon kan manipulera alla tryckta och digitala medier som manifesterar sig i världen. Tekniskt sett så är dock inte Thanos en fiktiv figur i detta skede, men det förhindrar inte henne från att göra en massa annat skumt. Om det inte funkar så har hon tonvis med svävande svärd. Tro mig, Thanos är körd i denna matchup!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Sugoi Dekai: Hur kontroversiella är vi egentligen?

Uzaki-Chan Wants to Hang Out! är en slice of life denna säsong som är ytterligare en reta-min-senpai serie i stil med Please don't bully me, Nagatoro och Teasing Master Takagi-san...där enda skillnaden verkar vara att vår protagonist har stora bröst denna gång. Hana Uzaki var i klassen under senpai Shinichi Sakurai i gymnasiet och den trenden fortsätter även på universitetet som båda går till. Uzaki lägger dock märke till Sakurais tillbakadragna och ensamma natur, så hon bestämmer sig för att "störa honom så att han inte känner sig ensam". Och det var det. Ytterligare en i raden av serier om retsamma karaktärer. Inget mycket att se här eller? Njae, tydligen inte. Uzaki Hanas design har varit ett hett ämne sedan animationen släpptes. Eller kritiken började redan 2019 då Röda Korset Japan släppte en affisch för att öka bloddonationer där Uzaki var "posterflicka". Denna drog kritik för att vara översexuell (med fokus på brösten) och att den inte platsar i ett sammanhang som detta. Mycket av detta utspel verkade vara från Twitter, och särskilt västerländsk Twitter, så det verkar ha ekat svagt hos japanska regeringen och Röda Korset som låtit affischen vara orörd. Men sedan adaptionen började har denna kritik blossat upp igen. Uzaki är relativt kort (likt sina kollegor Nagatoro och Takagi) men har massiva bröst trots sin korta hållning. Detta har väckt liv i Twitter som anser att designen är för barnslig och insinuerar att det är en form av sexualisering av en minderårig. Japan har alltid varit en nation som med sin unika kultur valt att marschera till sin egna takt och göra vad dom vill utan påverkan utifrån. Det märks särskilt inom manga och animé. En renässans av karaktärer och scenarion breder ut sig i dessa verk. Men en vanlig trope är just den där ålder möter kroppsideal. Äldre kvinnor är egentligen purunga och småflickor är gamla som haggor. Ett gammalt koncept som förståeligt inte sitter så bra med en mainstreampublik, även om det är att ta i att slänga ut pedofilkortet så fort man inte gillar någonting ur metat. I en tidigare blogg gick jag igenom just hur svårt det är att rättfärdiga just fanservice inom scenen, men det kan även appliceras till denna situation om besattheten från väst om hur Japan skildrar sina karaktärer. Å ena sidan så kan man ta sig en funderare om vi som konsumenter av detta medium borde tänka mer på konsekvenserna av tecknade serier med väldigt unga kvinnliga karaktärer. Det är dock inte rättfärdigat att stryka alla över en kant över minsta småsak som dom själva inte gillar. Att ge en generaliserande etikett eller på andra sätt trycka ner sin motpart skapar inte dialog eller insikt, bara mer konflikt. Å andra sidan så känns hela detta spektakel som ytterligare en kastvind utan kraft. Visst kan man dra fram argumentet att vi pratar om fiktion, men det vore enklare att peka ut den sanna andan av "outrage culture". Sociala medier har på senare tid blivit mer och mer giftigt i och med att alla SKA höra ens åsikt och dom MÅSTE tycka om det vare sig dom vill eller inte. Men detta händer alltsomoftast i en bubbla, och medan två sidor eller mer slåss i en tråd så fortsätter livet utanför på som vanligt. Uzaki-chan kör fortfarande på som vanligt och folk fortsätter se på den eller andra serier. Så vad lär det oss som tittare egentligen? Saker som detta gör mig lite rädd över vad som händer ifall animé slutar vara en sån nisch och fler ögon granskar varje serie. Vad händer när folk förstår att Senran Kagura är en grej? Uzaki-Chan Wants to Hang Out! är helt okej förresten. Designmässigt är Uzakis kropp det minsta problemet, men hennes röstskådis lyfter verkligen hennes framträdande (Naomi Oozora, eller Satania från Gabriel Dropout). Och scenen när hon viftar i cafeterian var nog en ganska bra höjdpunkt. Den gillar att vara riktigt fräck dock, så var redo på det. Fast på ett nontroversiellt vis förstås!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Låt oss diskriminera bland haremprotagonister

Osmium är ett grundämne som tillhör gruppen tunga platinametaller. Dess densitet mäts upp till 22590 kg/m3, vilket gör det till det tätaste grundämnet i världen. I engelskan översätts densitet till density och vidare förkortat till dense. Dense har även en annan mening; om man säger att en person är dense så är man trög. Summerat så kan man säga att Osmium står i lä i sin "tröghet" gentemot haremprotagonister som mätts upp till bakabiljoner kg/m3. Så långt har vi bara fastslagit en vanlig trope inom en genre som sett mycket bu och bä. Detta slog mig vid en serie som nyligen sänds men innan vi dyker ner där så backar vi bandet till en annan ökänd (?) serie...   Infinite Stratos från 2011 handlar om ett samhälle där maktbalansen är i favör hos det kvinnliga könet då de har tillgång till världens starkaste vapentyp; Infinite Stratos. Det är en så kallad mechadräkt som bara kvinnor kan köra (och som har en riktigt olycklig förkortning). Men en pojke kunde helt plötsligt aktivera en sådan enhet, och hela världen blev galen. Här kommer Orimura Ichika... Av alla de haremprotagonister som jag sett så är nog Ichika en av dem jag gillar minst. Det största felet är nog att han är kanske den trögaste personen som finns då han har fem kvinnor plus som suktar efter honom. Han har också inte förtjänat det då han för det mesta varit värdelös och inte direkt gett något bra skäl för de flesta karaktärerna att falla för honom. Sen så är han extremt taktlös och har en inte så imponerande röst. Hans harem gör allt åt honom och de är dom som verkligen får stå i med att driva hela spektaklet framåt. Tillbaka till nutiden och till Hamefura, eller My Next Life as a Villainess: All Routes Lead to Doom! som det är mera känt som. I den har vi en tjej som blir isekai'd till hennes visual novel som Katarina Claes, spelets antagonist. Nu måste hon ta sig igenom alla år och händelser utan att trigga sitt egna öde där hon dör eller hamnar i exil. Hennes plan? Var en sjysst person. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att "Bakarina" är riktigt trög också när det gäller kärlek. Hon är dock tusen gånger mer tolererbar än Ichika, mest tack vare hennes sätt att tackla hennes situation men även för att hon är rolig och matglad. Det känns diskriminerande på något sätt men sen så glöms dessa känslor då jag tänker på hur tråkig Ichika är. Date A Live, det var grejer det! Han kunde lära sig ett och annat därifrån. Men han kanske också är en siscon, så då är han bortom all hjälp...
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Skruvkorksblondinonomicon: Elf Yamada

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Elf Yamada.   Namn: Elf Yamada Nationalitet: Japan Yrke: Författare Roll: Sötaste och bästa lättromanförfattaren någonsin (hennes ord) Karaktärsdrag: Stort ego Hårfärg: Påskblond Hårprofil: Två små ringletstoppar över axlarna Serie: Eromanga-sensei Voice Actress: Minami Takahashi   Yamada satsade hårt redan från start. Efter att hon gick ut grundskolan började hon skriva, och är nu en succéförfattare som fjortonåring. Hennes främsta serie, "Dark Elf of Bursting Flame", är en fantasyroman med mycket ecchi inbakat. Många har kritiserat hennes berättarstil och hur handlingen inte riktigt avancerar. Dock så säger två miljoner sålda exemplar en hel del, plus den kommande animéadaptionen. Självfallet så har succén stigit åt hennes huvud. Yamada är självsäker i och med att hon har alla siffror som talar för henne. Detta har gjort henne besatt vad gäller att jämföra sig med sina konkurrenter, och i takt med hennes lilla storhetsvansinne har hon börjat kalla sina fans för tjänare. Men det finns en sak som hon saknar: illustrationer från Eromanga-sensei. Hon är ett stort fan och måste bara ha hennes teckningar i nästa projekt. Ironiskt nog är detta det enda skälet till att hon är lite avundsjuk gentemot sin rival Masamune som faktiskt har Eromanga som partner. Även om Yamada är väldigt uppblåst tack vare sina framgångar så kan hon vara riktigt vänlig när man väl lär känna henne. Hon har också väldigt unika vanor i hennes författande som kan ses som excentriskt för andra, men hennes förläggare ser det som lathet. Likt hennes förnamn Elf antyder så har hon spetsiga öron. Hur det spelar in i serien vet jag inget om dock...

Yamada kör en reverse gothic lolita stil med ljusa färger i hennes kläder, speciellt rosa, vitt och rött, elegant ackompanjerat med en liten rosett på hennes huvud. Hennes hår är dock mer traditionellt likt en ojou-sama. En lite bryskare lugg som delar sig på mitten men överlag vågigt hår med mjuka lockar i topparna. För att toppa av det har vi två klassiska axelringlets som ramar in ansiktet. Dom finns alltid där för att påminna dig om att du är underlägsen henne. Väldigt unikt utseende för en författare och kanske Kuronekos motsats (samma universum yadda yadda), men riktigt sött och ibland humoristiskt. 10/10 Animéadaptation!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Nybörjarcosplay del 1

Efter lite mersmak från Närcon funderar jag på hur man kan involvera sig mer inför nästa gång. Ifall det nu blir en nästa gång nu när vi är mitt i en pandemi och allt det där som 2020 gillar att förstöra för oss. Men i alla fall så tänkte jag, varför inte prova på cosplay och se ifall det skulle vara något för mig. Förvänta er inget storslaget dock! Det enda jag pysslat med är Warhammer-figurer och sopcontainrar. Japp, du hörde rätt! Så det jag ville prova på är något så komplicerat som en militäruniform. Vi pratar om en ODST-soldat från Halo-serien. Dessa är de tuffaste soldaterna efter Spartanerna och står för Orbital Drop Shock Trooper, kallas även för Helljumpers. Varför? Jo för dessa är de luftburna jägarna från framtiden vilket betyder att de hoppar i små pods som kraschar från en planets omloppbana. Metal as frick! De har även en unik rustning med utstickande detaljer på bröstplåten, axelskydden och den slimmade hjälmen. Hur svårt kan det vara att göra en i verklighet? Skitsvårt säkert, men man måste ändå prova. Det jag lärt mig är bara några grunder från videotutorials jag skimmat igenom, några gratisguider från cosplay workshops och små tips här och var. Det jag tog från det var att oberoende av erfarenhet så hjälper det att arbeta utifrån en mall, skiss och/eller referens. Så här började det:   Som en grund använder jag gamla hockeyskydd att bygga runt på. Bröstmatta, armbågsskydd och knäskydd som jag enkelt kan bygga på. Jag köpte en liten rulle cosplayfoam som det verkar heta. Likt ett tunnare sittunderlag men kan formas med hjälp av en värmepistol. Jag har ingen värmepistol. =( Skisspapper för referens när man skär i skummet. Simpelt men effektivt. Massvis med kartong för mera raka linjer och för att spara på skummet. En bra mattkniv/hobbykniv att skära med. Limpistol. Bättre än att arbeta med lim på tub, sitter stabilt. Silikontätning för lister. Behöver jobba mer på det... Så det första jag gjorde var att börja med att skissa upp en någorlunda referens till den unika bröstplåten och använde det som mall när jag skar ut den ur skummet. Det låter kanske barnsligt enkelt att göra detta, men denna teknik är extremt effektiv så har det som vana att skissa av något för bättre referens eller utformning. Efter det skar jag ut mindre bitar att bygga den utåt och även ett par axelremmar. Därefter tog jag bort alla skydd på bröstmattan då dessa bara var i vägen. Applicera limmet och vi har något som liknar en bröstmatta som kan ha använts av en ODST-soldat. Om han var lite skelögd och gillade ett lättare pansar det vill säga... Skummet är svårt att få det finslipat så jag försöker bara skapa en grundform och forma i efterhand med tätningsmedel och färg. Nu applicerar jag silikon för att täta glipor och ge en lite mjukare form. Det jag använde var vanligt tätningsmedel för både inne och utomhusbruk. Det är vattentätt och håller mot solen, men det är riktigt tjockt och svårt att jobba med. Funderar på att experimentera med något lite tunnare och mer formbart om så finns. Allt det här kan ändras till det bättre efter lite färg dock, så vi får se slutresultatet. Nästa steg är axelskydden. Min form är ganska basic men kan nog formas lite mer sen när vi kommer längre in i bygget. Axelskyddet hos ODST är delat i en övre del, en undre skena och något som sticker ut i mitten. Det kan läggas till senare efter vi har stabiliserat grunden. Skuldran är en kartongbit som jag böjde över mitten med två sidor klippta som en triangel. Vinkeln är improviserad fram till att passa in till böjningen av första kartongbiten. Trianglarna är också lite böjda i mitten så dom buktar ut och ger en viss 3D-effekt och liknar mer formen i skydden på rustningen. Insidan tejpades med silvertejp innan jag limmade, sen tätade jag med silikon på utsidan för att jämna bygget. Även om det inte blir det snyggaste så tror jag det kommer vara ganska stabilt (för att vara kartong, det vill säga). Sen så gjorde jag...någonting med armbågsskydden. De är i fullt kaos då jag inte riktigt vet än hur jag ska göra med dom formmässigt, för de ska hamna mellan armbåge och handled istället. En idé som jag har är att fästa ett mobilfodral på en av dom så jag kan använda mil telefon från vristen och göra olika grejer den vägen. Vissa rustningar i Halo har en vristdator att pilla med, så tänkte att jag kunde experimentera med det också. Detta är så långt jag har kommit. Hittills i timmar kanske vi räknar med knappt 20 (tekniskt sett rätt, men mera kring 10-12 timmar, mer än så hade varit en förolämpning mot faktiskt bra cosplay), utan att räkna med tiden att låta limmet/silikonet torka. Det är snart två och en halv månad till Närcon och det känns väldigt bra just nu, men det värsta är kvar i och med hjälmen och en eventuell bössa. Men det ska bli spännande när det börjar ta form och vi får lite färg på det hela. Stay tuned för part 2!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Min Topp 10: Irritationsmoment i Code Vein

Jag älskar Code Vein. Det är nog mitt favoritspel från förra året. Det är också mitt första spel inom soulslike...och även det enda då de andra i genren har mer jäkelskap än detta. Eftersom det är ett svårt spel och från en nisch genre så finns det några irriterande saker, även om det inte förstör helheten så är det fortfarande lite av en pinne i röven. Låt oss se ifall Klona håller med:   10. Mutated Sea Urchin Denna lilla dödsboll gillar att rulla runt likt destroyers från Star Wars Episod 1. Skillnaden är att de är riktigt kvicka, extremt taggiga och gillar att knuffa en nerför en avgrund. De är extremt svåra att ducka och du får bara en kort varning innan de kör över dig.   9. Fire Totem Lost Tänk dig pirayaplantorna från Super Mario, dom där som spottar eld. Föreställ dig nu flera i grupp eller placerade på krångliga ställen som på en klipphäll eller på andra sidan en klyfta. Så om du fokuserar på närkamp eller saknar magi med räckvidd så kommer du ha det svårt att nå dessa rackare. De gillar också att spotta på dig när du är som mest upptagen med andra fiender...   8. Butterfly of Delirium Andra bossen i spelet och kanske en av de svåraste bossarna, speciellt med en ny karaktär på låg nivå. Hon har stor räckvidd och kan storma mot dig blixtsnabbt. Lägg till att hon kan förgifta dig och ticka ner ditt HP ganska snabbt. Tog en-två timmar innan jag slog henne. Tips; ta med Yakumo när du möter henne.   7. Ridge of Frozen Souls Helvetet har bokstavligt talat fryst till is. Detta område är trångt med många tillfällen att ramla av berget, flera fiender gömmer sig under snön, hundar och Mutated Sea Urchins finns runt varje hörn och det finns även risk att isen brister under dina fötter. Men främsta orsaken till att jag hatar detta ställe är en viss fiende...   6. Blade Bearer & Cannoneer En tjockis med en eldkastare och en konståkare med no chill. Individuellt så kan man ta sig an dom, men båda två samtidigt...är lite mer komplicerat. Det handlar om en dans mellan dessa två och dig och din partner. Mitt i en kombo kan båda vända sig mot dig och kastar dig ur din rytm och gör dig till ett lätt mål. Riktigt frustrerande att se en glaciär komma mot dig i expressfart samtidigt som en vulkan får ett utbrott under dina fötter. Yep, det händer under denna strid.   5. Avgrunden i Ruined City Center För att komma vidare till ett visst område måste man hoppa ner här. Det finns en hiss, men den kan bara aktiveras längst ner i hålet. Och hittills har jag glömt att aktivera den genom två playthroughs. Detta betyder en extra tripp genom denna mardröm...och jag lyckas alltid snubbla i slutet. Inte kul att hämta sin essens efter att ha ramlat i en gång.   4. Begränsad anpassning Med begränsad menar jag inte själva utbudet. Code Vein har en av de bästa karaktärsskapare i genren och det har äntligen fått min dröm att få mig en egen skruvkorksblondin uppfylld. Med begränsning menar jag att alla tillbehör har en kostnad. Så nu har jag mitt hår, men nu kan jag inte ge henne ett par handskar, hörlurar eller en fräck hatt. Varför finns denna begränsning egentligen?   3. Låg ichor Ichor är detta spels mana. Det används dels som ammunition för din bajonett, dels som klassisk mana för dina spells. Problemet är att det är väldigt begränsat (som lägst kan man starta från 10). Du kan återställa det genom att dela skada och du kan öka maxkapaciteten med drain attacker, men så fort du vilar vid en mistel eller stänger av spelet så återställs det till ursprungsnivån. Det känns lite jobbigt att ha så lite mana när det finns så många unika spells att använda.   2. Boreal Lost Kommer du ihåg snubben jag nämnde i Ridge of of Frozen Souls? Här är han! Stor yeti/Cthulhuhybrid som slår hårdare än tåget och vevar mer än en väderkvarn. Sen så klär han sina klor i is och tar då mindre skada, typ ännu mindre än vad han tidigare gjorde. Orättvist! Plus att han rullar som Sonic och kör över dig utan att tveka en sekund.   1. Inget dedikerat samarbetsläge Idén var att Klona och jag skulle köra co-op genom detta spel, men vi stötte på problem. Typiskt för soulslike så kan man inte köra vanlig multiplayer utan måste bjuda in varandra efter att man dör eller klarat av en boss. Sen så får bara hosten framsteg så logiken är att folk som redan kört igenom spelet en gång är de som kör multiplayer. Lite synd att genren inte utvecklats längre inom denna aspekt efter alla dessa år.
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

En hyllning till Playstation Vita

2012 skulle nästa generation av bärbara konsoler komma från skaparen bakom det populära Playstation Portable. Jag minns att jag var lite i valet och kvalet om jag skulle skaffa den eller inte. Det var tre faktorer som fick mig att investera: Det första var självfallet nyheten att det senaste Senran Kagura-spelet skulle släppas för första gången på en enhet som inte är Nintendo DS. Nummer två var dess design, en bredare enhet med två analoga styrspakar likt sina konsolsysslingar. Och tredje var att Elgiganten hade 500 kronor rabatt under första veckan...men det var det värt. Playstation Vita blev aldrig en hit, sorgligt men sant. Nintendo hade redan marknaden i ett fast grepp och mobilspelandet var på sin uppgång under denna tid. Men man kan inte undgå att vara imponerad över denna lilla kraftdosa. En läcker 5-tums OLED skärm, touchscreen och en bakre touchpad, som tidigare nämnt dubbla styrspakar och regionfria spel. Ergonomiskt sätt var den svår att hålla längre stunder och minneskorten var extremt dyra, två skäl till att den inte blev så populär. Och det är väldigt synd att den nu är i limbo och ingen nyproduktion sker. Inte bara kunde man spela äldre PSP-titlar och utvalda titlar från det allra första Playstation, den var kraftfull nog att rendera i nästan samma skala som den pågående konsolgenerationen. Och dess förmåga att streama från PS4 är extremt imponerande. Jag har kört Titanfall 2 på min och det var en riktig upplevelse. Det var också en enhet som bar på bra exklusiviteter och finurliga titlar. Ett urval från mitt bibliotek: Senran Kagura Shinovi Versus: Första spelet i serien som släpptes till Playstation och den som verkligen sålde mig på ninjaflickorna och enheten i sig. Ett stabilt hack and slash med varierande karaktärer och massvis med röj i timtal. LittleBigPlanet Vita: Hoppet från PS3 till bärbart var smärtfritt, och det experimenterade fritt med enhetens nya funktioner. Det fanns även ett tillägg som gjorde att man kunde spela tillsammans med LittleBigPlanet 2 som en egen kontroll. Plus att det även fanns unika uppdrag där Vitan kunde användas till att se saker som PS3-spelarna inte kunde se. Gravity Rush: Plattformsspel som leker med tyngdkraften. Du manipulerar din hjältinna och hennes krafter med hjälp av sixax och touchfunktionerna. Extremt roligt och fick även en remaster och uppföljare till PS4. Killzone Mercenary: Nästan lika snyggt som föregångarna och på en sån liten enhet inte desto mindre. Solitt skjutspel i fickformat. Tack vare dubbla styrspakar så kan man äntligen köra FPS-spel bärbart och ordentligt, och det märks att utvecklarna utnyttjade konsolen till max. Hyperdevotion Noire - Goddess Black Heart: Neptunia-serien gör en strategispinoff som enligt mig är det bästa dom gjort. Plus att man tog best girl Noire och gjorde henne huvudperson hjälpte också en del. htoL#NiQ - The Firefly Diary: En vilsen flicka försöker hitta hem med hjälp av två eldflugor. Med unika kontrollmoment och svåra pussel samt en riktigt läcker teckningsstil, denna titel som är omöjlig att uttala är extremt charmig. Valkyria Chronicles 2: Tack vare Vitans support för PSP-spel så kan man fortfarande ta del av nästa spel i en av de bästa strategi/RPG hybrider denna generation. Nu fattas bara att trean blir lokaliserat till väst och...ja just ja... Playstation Vita är kanske inte en framgångsrik enhet då den "bara" sålde i 2 miljoner exemplar (jämfört med Playstation 2 som sålde 155 miljoner och dess föregångare PSP med 73 miljoner), men för sin tid var den en imponerande liten svart låda med ett bibliotek som verkligen riktade in sig mot weebs som mig. Den ville prova på nya saker och samtidigt låna från sina stationära kusiner. Förhoppningsvis kommer den hålla länge än så jag kan streama Final Fantasy 7 Remake till den från mitt PS4. Eller, jag vet inte, köra Angry Birds kanske...
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Hur animé påverkas av Corona

Vi har gått från oro till panik till tråkighet till...memes, i slutändan. Det har varit en karusell och man undrar varför alla gamlingar är ute och går fast de är i största riskgruppen samtidigt som "dumdomarna" (dumma ungdomar tehe) far till stranden eller fjällen. Men nu såhär i april måste vi fråga oss den mest allvarligaste frågan: Vad händer om krisen kommer i din favoritanimé? Welp, efter timmar av djupgrävande journalistik (d.v.s. googlande, så precis som riktig journalistisk) så har jag svaren! One Punch Man: Invånarna här är experter på social distancing eftersom dom faller som flugor stup i kvarten efter varje katastrof som bara sker i Japan och detta prefektur, och ingen annanstans. Dock så betyder det mindre jobb för hjältarna vilket i sin tur betyder mer pommestallrikar för Saitama. Varför köper han inte bara snabbnudlar som fattiga studenter? My Hero Academia: Hemskolning är svårt för de som kräver utrymme med sina quirks, men det största problemet är att Aizawa blir utkickad från Google Hangouts varje gång han försöker hålla undervisning och ingen vet vem som gör det. De misstänkta är Mineta, Ashido, Kaminari och Present Mic. Gate: Portalen mellan Japan och den Speciella Regionen är nu stängd för all trafik utöver mat och ammunition. All militärpersonal är beordrade att hålla avstånd från lokalbefolkningen för det sista som behövs nu är en korpral som hälsar på en catgirl. Itami sätts i karantän för hans harem är fortfarande fäst vid honom likt en fotboja. Love Live: Love Live ställs in så nu kan Muse inte tävla, vilket i sin tur leder till att skolan stängs. Men å andra sidan slipper dom hemskolning nu! Bokuben: Hemskolning, fast tjejerna är nakna under videosamtalen. Så som vanligt då helt enkelt. Sword Art Online: Antalet spelare ökar med 400%. Det kommer dock sjunka drastiskt nästa vecka när Final Fantasy 7 Remake kommer. Overlord: Ainz segertåg går snabbare fram då hans odöda armé inte påverkas av viruset. En ny regel tillsätts som säger att Albedo får inte ta i någon anna förutom Ainz, även om det inte är bevisat att en succubus kan bli smittad. Plus att det var Albedo själv som satte upp regeln. Interspecies Reviewers: Samma effekt som när Funimation tog bort det från sin streamingtjänst helt enkelt. The IDOLM@STER: Folksamlingar på mer än 50 pers är förbjudna. Goda nyheter för 765 Pro, dom får fortfarande hålla sina konserter. *Wheeze*
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Kantai Collection VS Azur Lane (Animé)

Den ena startade som ett populärt mobilspel som populariserade gijinka-genren där båtar från andra världskriget förvandlades till söta animéflickor. Den andra är dess kinesiska klon som tar till egna friheter och expanderade till marknaden i väst. Båda har nu sin egen animation och vi ska nu se vad som verkligen skiljer sig mellan dessa två titlar (animémässigt det vill säga).   Handling Båda historier handlar om hur människan tvingats bort från de sju haven på grund av ett mystiskt hot. I gensvar skapas en flotta av "shipgirls", hälften människa hälften slagskepp. Dessa skepp kämpar nu mot dessa övernaturliga krafter i hopp om att göra världen säkrare. Största skillnaden mellan dessa två i frågan om handling är hur de behandlar fraktioner. Alla nationer är representerade i respektive spel, men animationsmässigt har Kantai Collection hittills bara representerat den japanska flottan. Azur Lane har mer bredd i det perspektivet men det spelar även en roll i det stora hela då det är fullt inbördeskrig här. Ursprungligen var alla under Azur Lanes flagg, men just nu är det bara brittiska och amerikanska styrkor kvar och under tiden har Tyskland och Japan skapat sin egna fraktion. Ett mer intressant upplägg istället för att banka hjärndött mot en monoton fiende.   Hjältinnorna: Fubuki vs Enterprise Fubuki är en japansk jagare och hennes namn betyder snöstorm. Hon är ung och oerfaren när hon först kommer till flottbasen, men vill ändå visa vad hon går för. En klassisk hjältes resa man ofta sett i andra serier. Samtidigt från andra hållet har vi hangarfartyget Enterprise med smeknamnet "Grey Ghost". Erfaren och sliten av alla strider, hon är mer lågmäld och säger inte mycket. Respekterad av sina allierade och fruktad av fienden, Enterprise låter hennes handlingar föra talan. Det hela kommer ner till smak. Vill man ha den slitna veteranen som inte har viljan kvar att bry sig, eller vill man ha den nervösa men engagerade nybörjaren att föra talan. Fubuki växer sig lite i rollen men kräver mycket från sina medspelare för att komma någonstans. I det stora hela kanske hon inte gör ett så stort intryck i kampen som man kan tro. Enterprise å andra sidan kan vända striden till sin fördel på ett ögonblick (kanske säger mer om Azur Lanes övriga styrkor). Den gemensamma nämnaren är att de runtomkring oroar sig om dessa två och vill ta hand om dom, om än för två olika orsaker.   Allierade Som tidigare nämnt så har våra huvudkaraktärer mycket support från sina vänner. Låt se om några sticker ut bland dom. Kantai Collections största dragplåster måste nog vara Kongou, det brittiskt tillverkade slagskeppet. Hyperaktiv och med mycket engrish är hon som en storasyster till Fubuki. Hon har även tre systrar som i viss mån beter sig som henne, så mycket energi överlag. Vi har även kuuderen Kaga och tsunderen Zuikaku som ofta hamnar i luven på varandra i och med att de är från två olika divisioner. Det finns ett ganska bra djup utan att gå helt överbord med deras personligheter. Azur Lane har nästan för många bakgrundskaraktärer och "huvudskaran" är också ganska många att hålla reda på. Vissa får lida i slutändan med mindre scentid. Men den mest engagerade karaktären utöver Enterprise måste nog vara Belfast. Den brittiska kryssaren och Royal Navy's huvudpiga, Belfast är beslutsam och professionell i sitt uppdrag att få Enterprise att bli "mänsklig". Vi har även Prinz Eugen som är fältledare för de tyska styrkorna och har en viss "ara ara"-atmosfär om henne, dock så syns hon inte så mycket i action vilket är synd. Sen har vi några som förekommer på båda sidor och den största karaktären i detta fält är utan tvekan hangarfartyget Akagi. I Kantai Collection är hon glad och uppmuntrande samt lite av en förebild för Fubuki. Trots att hon även är en komisk karaktär som gillar att äta mycket (ju större skepp desto mer bränsle) så är hon extremt professionell när det väl gäller. I Azur Lane är Akagi mer skräckinjagande. Hennes ansiktsuttryck har sadistiska undertoner och hon gillar att vara längst fram i ledet och provocera fienden till handling. Hon är extremt lojal mot sina medskepp och gör vad som helst för att försvara dom, men hennes utstrålning gör det svårt för andra att bemöta henne eller förstå vad hon verkligen tänker.   Action Här ser vi en klar skillnad. Om vi skulle jämföra dessa två i form av speltermer skulle man säga att Kantai Collection är mer av en simulator som försöker vara trogen riktiga sjöslag. Azur Lane är mer likt action/hack and slash i dess utförande. Vad som påverkar är deras metod hur man hanterar beväpning. Vi pratar om tjejer som ska bete sig som slagskepp, och lösningen är att de bär sina kanoner, torpedrör och kommandobryggor som ryggsäckar eller via midjefästen. Dock så är skeppen från Azur Lane byggda runt en speciell energikärna som tillåter oändliga möjligheter. De kan ha framme sina skepp i full skala och på en sekund krympa det till sina moduler utan fördröjning. Detta gör dom mer rörliga i strid och tillåter dom att manövrera fritt både på land och vatten. De finns även möjlighet att frammana olika familiars som en enhörning, en örn eller en varg. Kantai Collection däremot har en mer verklig approach där utrustningen måste utrustas manuellt. Detta kan underlättas via automatiserade arsenaler vilket ger en viss "magical girl transform sequence" för de som är stenhårda fans av militära grejer. De kan röra sig ganska fritt på vattnet med deras vattenskridskor, men inte lika snabbt eller explosivt som Azur Lane. Så i form av action snackar vi klassisk militärfilm för de som föredrar den genren samtidigt som Azur Lane gör det mer explosivt och mindre verklighetsförankrat.   Möt din fiende: Abyssals vs Sirens Det här sätter verkligen tonen. Båda har samma ursprung i och med att de kom från ingenstans och förstörde sjöfarten för människan. Abyssals är dock mer mardrömslika i deras utförande. Vissa ser ut som deformerade shipgirls, andra som rena monster med massvis med tänder. De verkar arbeta mer som en enad organism men har inget medel att kommunicera med den andra sidan. Lite zombietendenser fast mer organiserat och mardrömsliknande, plus att de kan slå riktigt hårt. Sirenerna å andra sidan är mer individuella och gillar att smida ränker. Deras arsenal är också mer baserat på modern teknologi där deras skepp ser ut att komma från valfri science fiction serie. De uppfyller en mer traditionell roll som skurkar medan Abyssals är en okänd katastrof man måste stå emot. I Azur Lane föregår även ett inbördeskrig som Sirens kan utnyttja och skratta likt Doctor Evil, så där kommer det alltid att ske något med eller utan deras huvudfiende i fokus. Kantai Collection har ett något mer mardrömsliknande scenario, men det är svårt att sätta sig in i då det inte har lika stor inverkan som fienderna i Kabaneri of the Iron Fortress och Attack on Titan.   Animation Kantai Collection är i en helt annan liga gällande produktionskvalité. Animationerna är mjuka och riktigt imponerande (dock så förekommer lite 3D lite här och var för de som avskyr det). Vågskvalpet, kanonröken och skeppens rörelser ger en äkta känsla av hur ett sjöslag kan se ut. I kontrast har vi Azur Lanes standardiserade formula som lätt kan kännas bekant i liknande serier. Dess action håller en helt okej standard och faller inte samman även om det oftast är mer hektiskt. Sen så ser vi mer färg och mer liv i bakgrunden överlag gentemot sin motpart.   Musik Än en gång så är Kantai Collection strået vassare. Dess soundtrack är mer pampig orkester och rikt med stråkinstrument. Men med tidigare lagda punkter är det förståeligt att den känsla de anspelar mest på är mer klassiskt, storskaligt och militäriskt. Azur Lanes har för det inte ett värdelöst bibliotek, men det är lätt bortglömt efter att man sett klart den. Det är också mycket mer lättsammare och strömlinjeformat likt andra i genren. Gör sitt jobb men sticker inte ut från mängden helt enkelt.   Sammanfattning För att vara så likt varandra och byggda utifrån samma fundament så är det två olika bestar att hantera. Kantai Collection försöker vara en krigsfilm men samtidigt lyfter fram väldigt mycket lättsamma stunder. De är i alla fall lite mer verklighetstroget i dess utformning av sjöslagen och produktionskvalitén är riktigt hög. Samtidigt försöker Azur Lane att hålla uppe tempot lite mer och kan kännas lite väl framrusigt, men den har en klassisk dynamik som fler kan sätta sig in i. Finsmakare och veteraner kommer nog föredra Kantai Collection medan yngre generationer kommer föredra det lite mer överdrivna Azur Lane.
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Corona- en overklig verklighet

Vi lever i en speciell tidslinje som många påpekat, samtidigt som andra menar att en pandemi är oundviklig vart tjugonde år. Även om vi svenskar har varit mer lyckligt lottade än säg Italien så finns det en viss osäkerhet fortfarande över det hela. Det är svårt att fortfarande förstå vad som egentligen händer och om, eller hur, man borde prata om det. Det ironiska som jag gjort är att spela två spel med ett blekt tema. Första är The Division som handlar om en pandemi 2015. En aggressiv form av smittkoppor hade sitt ground zero i Manhattan mitt under julhandeln, och skadorna blev förödande. Som en agent från Strategic Homeland Division är det ditt jobb att hjälpa blåljusenheter och civila samtidigt som du försöker lista ut orsaken och ett eventuellt botemedel till smittan. Vi är inte i samma båt ännu och förhoppningsvis kommer det inte att sluta så, men det kanske ger lite perspektiv på saker och ting. Det andra spelet är Code Vein. En trasig framtid där vampyrhybrider är isolerade från omvärlden och försöker överleva dag för dag i jakt på blod. Väldigt fiktivt, men de som hamstrar toapapper och desinfektion påminner lite om vad en desperat människa kan göra i kristider...även om de som hamstrar inte är i största riskzonen. Så det jag gjort för att glömma om vår situation är att sätta mig in i två olika dystopier, ironiskt nog. Det är ironiskt nog mer lugnande än att scrolla Reddit och lyssna på Trump. Sen så har jag ökat mitt immunförsvar med lite skogspromenader, grönt te på morgonen, rom på kvällen och massvis med Senran Kagura. Vet inte om dessa metoder är vetenskapligt bevisat, men det hjälper en att finna ro i dessa tider. Man säger att det är mörkast före gryning och att denna text kanske känns lite "nere" när vi kanske är minimalt eller inte alls utsatta, men hela världen har påverkats indirekt av det hela och det går inte att trippa runt det hela (hur mycket man än vill göra det). Men det är under den tiden som vi weebs och gamers skiner med våra färdigheter inom social distancing (den stereotypen funkar till vår fördel nu =3) och att ha något att göra när vi stannar hemma. Samtidigt så är det bevisat att under kan ske även under mörkaste timmen då helt plötsligt från ingenstans hörs det att Bleach gör en comeback. Det och Date A Live 4... Det känns som att jag har skrivit nonsens på ett A4 utan eftertanke. Jag ville bara få ut mig till de som kanske känner sig mer ensamma/oroliga än andra att vi sitter i samma båt, och vi kommer se till att vi kommer iland oskadda. Så håll modet uppe tills du ser solskenet igen.
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Min Topp 10: Referenser inom animé

Det finns många referenser inom animé. Det kan vara till andra serier, filmer eller även riktiga kändisar. Bland annat har jag sett Haiyore! Nyaruko-san skämta om Men in Black, Mars Attacks och Code Geass, allt i samma serie! Nedan följer några utstickande exempel och (enligt mig) extremt roliga fall i hur dom använts.   10. Surströmming (Strike Witches: 501 Butai Hasshin Shimasu!) Surströmming kommer alltid vara våran förbannelse vad gäller referenser till vårt land, men utöver snack om hur det luktar så har ingen riktigt visat dess förödande kraft. Inte förrän det finska flygarässet Eila introducerade det till 501:a flygbataljonen. Sakamoto var stackarn som fick betala priset att vara den första att öppna burken. Om du känner dig förvirrad angående "baltic" så kan jag informera att Sverige i detta universum utgör Baltland tillsammans med Norge och Danmark.   9. Bonta-kun (Amagi Brilliant Park) Huvudmaskoten för parken, Moffle, är en vandrande kopia av en annan tivolimaskot från Full Metal Panic? Fumoffu. Istället för att vara en dräkt som används för infiltration och stormning så gillar Moffle att ta en öl efter jobbet. Han gillar absolut inte att bli kallad för en fejk, speciellt av Kanie. Lite lustigt då dennes chefer är 50 Cent och Queen Latifah.   8. Angry Video Game Nerd & Nostalgia Critic (Zettai Karen Children: The Unlimited - Hyoubu Kyousuke) Innan YouTube var dessa två content creators herrarna på täppan. Trendsetters i att skrika framför kameran efter att ha sett en dålig gammal film eller spelat ett hemskt spel på Supernintendo, dessa var 90-talisternas hjältar under internets yngre dar. Att få se dom helt plötsligt i ett avsnitt av Zettai Karen Children: The Unlimited var dock helt oväntat...   7. Kiss (Love Live! School Idol Project) När µ's i andra säsongen försöker hitta någonting mer effektfullt i deras framträdande så går dom verkligen utanför sin vanliga stil. Tyvärr blev det inget rockuppträdande i dessa utstyrslar, men det fångade Gene Simmons uppmärksamhet så dom gjorde det bra där. Kiss har varit en stor influens inom animéscenen vid flera tillfällen som till exempel Detroit Metal City där Simmons även fick en biroll som en heavy metal-djävul.   6. Haruhi Suzumiya (Lucky Star) Det finns många referenser att plocka från denna serie, men The Melancholy of Haruhi Suzumiya tar mest plats här. Inte nog med att Haruhi har sin egna reklam för en dricka, vi får även se Konata och hennes jobbkompisar utföra den klassiska öppningsrepertoaren på ett cosplay café. Just ja, Kagami fick ett SOS Brigade-armband i födelsedagspresent också.   5. Steve Jobs (Aiura) Apple-grundarens odödliga arv har tagit fäste i öppningstemat för denna serie. Istället för iPhone och iPad så gör han reklam för...krabbor? Nej, jag vet inte heller gimmicken bakom detta. Aiura är en slice of life om skollivet och utöver öppningstemat så ser jag inte symbolismen med krabbor. Nåja, det var ändå ganska roligt.   4. Spiderman (The Rising of the Shield Hero) När Itsuki sa denna magiska mening så skrattade Naofumi. När han blev frågad vad som var roligt svarade han med "jag visste inte att du blev biten av en spindel". Denna referens flög över Itsukis huvud men icket över mitt! Farbror Bens sista ord till Peter Parker innan sin bortgång och födseln av Spiderman är något av det visaste som sagt inom fiktion någonsin. Naofumi om någon borde inse att med större krafter följer ett större ansvar...   3. Guts (Goblin Slayer) Goblin Slayer har tonvis med referenser till Dungeons & Dragons och även lite från Dragon's Crown. Men en som sticker ut som en spik är Guts "kusin". Bredsvärd, spikig frisyr, samma mantel fast vit...likheten är kuslig! Och hans brutalitet är i samma klass också.   2. OreImo (Eromanga-sensei) Mangagänget och huvudpersonerna från "föregångaren" till Eromanga-sensei dyker upp i slutet i god tid att få tag i Masamunes och Sagiris nya bok. Självfallet ser vi Kirino och Kuroneko bråka mellan varandra, men det mest effektfulla i scenen var när Kyousukes och Masamunes ögon möttes och det typ förstod varandra under detta ögonblick. Förresten så är Eromanga en helt okej serie, ingenting att bråka över!   1. Arnold Schwarzenegger (How heavy are the dumbbells you lift?) Arnold, eller Barnold som han heter här, är Machios läromästare vad gäller bodybuilding. Självfallet så är han skildrad utifrån sin klassiska Terminator-look och är likt sin avbild en filmstjärna inom actiongenren. Det ironiska med detta är hur det återkopplar med Arnolds forntida karriär inom bodybuilding innan han började med film. En fin liten detalj!
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Censur & Fanservice - Det svåra försvaret

Denna säsong började Interspecies Reviewers sändas, en serie som kan beskrivas som komedi möter softcore hentai. I den så följer vi ett gäng killar av olika raser i en fantasyvärld där de betygsätter olika bordeller och de olika raser som de ligger med. Den västliga lokaliseringen sköttes av Funimation, med en del censur förstås. Jag säger "sköttes" för efter tre avsnitt slutade dom sända den helt eftersom det "inte uppfyllde deras kvalitetskrav". Även Tokyo MX och Amazon Prime verkar ha avstått från att fortsätta sända serien. I en annan situation förra året så gick Sony ut med att de ska ändra sina regler gentemot riskfyllda titlar mot sin plattform Playstation. Detta efter att det sagts att deras huvudkontor har flyttats till Florida, men oavsett dessa påstående så ändras inte det faktum att denna nya policy har trätt i kraft. På grund av detta har flera visual novels och även det senaste Devil May Cry fått censurera sig. Det sägs även att nästa Senran Kagura kan ha slopats eftersom kraven på censur har höjts. Detta decennium har varit speciellt gällande sex och fanservice och särskilt när #MeToo började få fart. En högre standard har satts vad gäller kroppsfixering, sexuella trakasserier och kvinnors rättigheter. Det är förstås väldigt bra. Det är viktigt att dessa problem kommer fram så vi kan förbättra vårt samhälle. Men ur det växer ett nytt problem: Den negativa synen på fanservice. Och ur den så växer nästa problem - huruvida man kan säga att fanservice inte är något dåligt. Ta som exempel mig vars guilty pleasures inkluderar Senran Kagura, Strike Witches och Infinite Stratos. Jag förstår varför man är rädd eller försöker undvika fenomenet, men samtidigt så vill jag ju inte att något som jag gillar ska tas ifrån mig. Å andra sidan så kan jag inte direkt hitta ett försvar som en medelsvensson inte kan tyckas vara avskyvärt i deras ögon. Vad ska jag säga, "jag gillar serier om ninjor som förstör varandras kläder och en militär som inte bär byxor"? Så är det ens någon idé att försvara något som man tekniskt sett inte kan försvara? Jovisst. Vi gillar vad vi gillar hur konstigt det än kan vara. Så länge det inte förstör någon annans liv (eller ditt eget) så ser jag inte varför man ska straffas med att ens leksaker försvinner. Det jag ser är två hypoteser som kan hjälpa att kanske förstå vad som händer och vad som kan göras: Vi pratar om en nisch, det vill säga något för en specifik publik. Problemet är att företag vill vara alla till lags för att förbättra sin image (och i och med det öka sin försäljning). Det funkar inte med ett så smalt område och användarbas. Och nästkommande är inte bevisat men lite väl slumpmässigt för att inte vara en möjlighet; När någon klagar att "X är dåligt och borde försvinna" så är det ofta från folk som inte konsumerar den nischen. Så företaget viker sig till den gruppen så tar man samtidigt avstånd från sina ursprungliga kunder som faktiskt använder deras produkter...och varför vill dom vara kvar som kunder hos dig då? Att bekämpa fenomenet hjälper inte någon i det verkliga livet. Det är fiction. Det är pixlar på en skärm, det är bläck på ett papper. Inget är på riktigt. Att få folk att sluta se på Interspecies Reviewers hjälper inte folk som drabbas av människohandel. Att EU försöker så hårt att bekämpa doujinshi och dylikt hjälper inte kvinnor som inte ens har rätten att köra bil. Samma exempel kan ses med våldsamma TV-spel, att sluta sälja dom stoppar inte folk från att bli ihjälskjutna. Varför? För att det är inte en orsak. Det finns ingen korrelation. För att det existerar inte i detta universum. Om nu vi kunde få folk att förstå att fiktion är just fiktivt och att en nisch inte är menat för alla kanske man kan stoppa detta...jag är tveksam i att använda förtryck, men det känns nästan som att vi är på väg dig. Du har rätten att inte gilla Senran Kagura, du har rätten att tycka att jag är konstig för att jag tycker om det, men vad ger dig rätten att ta bort det och förstöra för mig? Jag gillar inte "Artist X", men du ser mig inte gå runt och få denne att sluta sjunga. Vad skulle du tycka om någon tog dina leksaker ifrån dig när du inte gör någon skada med dom?
MathJuice

MathJuice

0
Juicens Slice of Life
 

Skruvkorksblondinonomicon: Selnia Iori Flameheart

Skruvkorksblondinonomicon är ett samlingslexikon för karaktärer inom animé som har de distinkta skruvarna, borrarna eller ringlets i håret. Alla är välkomna oavsett hårfärg men blondinonomicon rullar så fint på tungan så jag var bara tvungen att inkludera det. Varje inlägg inom nomiconet presenterar en karaktär med detta drag så att ni, era okultiverade barbarer, får smaka på riktig kultur! Dagens karaktär: Selnia Iori Flameheart.   Namn: Selnia Iori Flameheart Nationalitet: England Yrke: Student Roll: Familjen Flamehearts nästa ättling Karaktärsdrag: Tjurig Hårfärg: Ljusblond Hårprofil: Två stora industriborrar Serie: Ladies versus Butlers! Voice Actress: Mai Nakahara   Hakureiyou Academy är en skola för den rika adeln med en liten unik uppdelning. Det finns två "kurser" som går parallellt, nämligen en för adelsfolket och en för tjänarklassen som då kan träna sig till butler eller piga under skolans gång. Självfallet så är dagens objekt från tidigare nämnda högre societet; Selnia Iori Flameheart. En engelsk flicka som flyttat till Japan just för att gå i denna högklassiska skola, Selnia lever och andas högsta klass. Däremot så har hon svårt för att hålla lugnet och brusar upp sig väldigt lätt vid minsta provokation. Detta är vanligt förekommande bland två specifika klasskamrater. Den första är Akiharu från tjänarkursen, en ung man som inte tar skit från någon och särskilt inte från en som tror sig stå över honom. Bråken mellan dessa är ökända och är mycket fram och tillbaka. Det var även Akiharu som myntade smeknamnet "Drill" p.g.a. Selnias två stora skruvlockar. Den andra är hennes gamla rival Tomomi. De har känt varandra sedan länge och Tomomi är lite av en sadist som gillar att trycka på Selnias knappar när hon får chansen. Så även om hon kan ses som en ädel representant av House Flameheart så krävs det inte mycket för att hon ska lacka ur... Men vad som är mer unikt än hennes humör är hennes magnifika hår. Med två stora "twintails" som krullar sig ner ända till baksidan av hennes knän så kan man säga att smeknamnet "Drill" är välförtjänt. Men det är inte bara för syns skull heller! När Selnia blir riktigt arg kan dessa två skruvar börja rotera likt ett par massiva industriborrar. Hastigheter uppemot 2700 rpm har uppmätts. Självfallet har ingen provat att borra med dessa toppar, men teoretiskt sett kan dom användas vid borrning av aluminiumplattor. Selnia- en dam som kombinerar både elegans och nytta. 10/10 Drilluh!
MathJuice

MathJuice

1
Juicens Slice of Life
 

En symbols baksida: Vad förväntade du dig?

*SPOILERS FRÅN MY HERO ACADEMIA SÄSONG 2 & 3 SAMT FRÅN THE DARK KNIGHT TRILOGIN* Batman är kanske den mest ikoniska seriefigur vi har. Han är hård som stål, en enastående detektiv, har massvis med coola apparater att använda och har det unika dilemmat ifall man ska kalla honom för hjälte eller medborgargarde. Men kanske det som definierar honom mest är hans enda regel: han får inte döda. Vilket är en ganska vek regel när man väl bryter ner den. Bara i senaste Dark Knight-filmerna med Christian Bale som Läderlappen uppstod flera former av skadegörelse och olyckor på bekostnad av hans verksamhet, och även dödsfall som han indirekt orsakade. Ra's al Ghul? Kunde räddas, men han lät bli. Harvey Dent? Han stod mellan ett svårt val att stoppa honom eller låta oskyldiga dö. Hans nya Batmobil har även tonvis med sprängkraft, vilket används mot Gothams poliskår i den avslutande filmen. Och trots alla dessa år så kan han inte döda Jokern även om vi vet att det smartaste draget vore att ta kål på honom för allas bästa. Men det är inte detta vi ska diskutera, utan vi ska dissekera händelserna i den andra filmen och dilemmat med att vara en superhjälte, eller för den delen någon som vill stå upp mot mörkret... I The Dark Knight får vi äntligen stifta bekantskap med Jokern (spelad av Heath Ledger) och det kaos som han sprider i Gotham. Hela trilogin var fokuset på Batman som en symbol mot förtryck och organiserad brottslighet, att få folket att känna hopp och stå upp mot ondskan. Jokerns plan är att smutskasta denna symbol och det funkade faktiskt. Vad som var bra för Gothams invånare i första filmen är helt plötsligt inte okej enligt dom. Dom vill att kaoset ska ta stopp och är villiga att lämna ut Batman om det hjälper dom. Denna svängiga opinion bland folket är inget nytt inom superhjältegenren, men jag vill ifrågasätta hela konceptet med en mening: "Vad förväntade ni er?". Att svara med en atombomb kommer självfallet att leda till eskalation, en reaktion kommer att ha en motreaktion, och som en oskriven regel så kommer födseln av en hjälte leda till födseln av en skurk, ett monster eller en motidealist. När efterskalvet känns hos de vanliga dödliga så vill man ha en reglering av sina beskyddare. Marvel och DC har haft olika former av dessa kaosepisoder inom olika medier, men dessa har handlat om unika individer som är endast ett fåtal i mängden här på jorden. Sen så har vi My Hero Academia där 80% av befolkningen har någon form av unik kraft, eller quirk som man kallar det. Just därför så har man infört regleringar på global nivå hur man som individ kan använda quirks eftersom a), nästan alla kan använda sig av en superkraft, och b), detta samhälle har nu gjort det möjligt att bli hjälte som ett jobb. Det unika problemet i detta samhälle är att civilkurage, som Batman i viss mån uppmuntrar, inte existerar i samma mått. Om du till exempel jobbar i butik och en skurk rånar den så kan du tekniskt sett inte stoppa denna. Är du inte polis eller har en hjältelicens så kan det vara förödande om säg du använder din quirk på ett sätt som skadar skurken. Detta exempel är kanske inte det bästa då det för tillfället är mera riktat mot de som studerar till hjältar eller skapar sig ett eget medborgargarde, men det är fortfarande oroväckande och som nämnts tidigare en risk man måste ha förväntat sig men som borde ses över. Ett annat dilemma som diskuteras under seriens gång är hur hjältarna har bara ett sätt att vinna, vilket sätter dom i en riktigt trång sits. Just Midoriya, Iida och Todoroki fick känna på detta när hjältedödaren Stain var i farten. När han var på väg att döda en hjälte (och i viss mån dom tre också) så ryckte dom självfallet in för att stoppa honom. Det krävdes en hel del kraft innan han stannade upp med brutna revben och kanske en hjärnskakning också. Detta slutade med att Midoriya, Iida och Todoroki fick skäll från polismästaren då de inte har någon licens eller kan kontrollera styrkan på sina quirks, trots att de hade ryggarna mot väggen och Stain var ute efter blod. Samtidigt så kan All Might krossa ett helt kvarter och leverera en Detroit Smash och han prisas till höjderna för sin insats (även om nu mötet med Stain blev mörklagt officiellt). Samtidigt så har det varit indikationer genom hela seriens gång när U.A. akademin attackerats två-tre gånger, speciellt riktat mot eleverna, att folket blivit oroligt. En sista nådastöt var All Mights senaste möte med All for One, där sanningen om hans försvagade form kom fram i dagsljuset. En lögn likt den Batman bar med sig som skakade hela fundamentet som hade byggts runt symbolen för fred. En lögn för att lugna pöbeln, en pöbel som lyft honom till skyarna som den enda problemlösaren man behöver. Men som sagt: i ett samhälle med superindivider så bör man förvänta sig att det finns en motkraft. Låter kanske som en cynisk och mörk synpunkt? Vi kan göra det lite mörkare... Med ett verkligt exempel i form av USA och deras favoritgrundlag "The second amendment". Från deras självständighetsförklaring från 1600-talet säger andra lagen att alla medborgare har rätt att bära vapen. På senare tid har detta varit ett hett ämne efter alla masskjutningar som skett bara de senaste decenniet. Det vanligaste försvaret har varit att "om man har tillgång till vapen så kan man stoppa det". Och självfallet har det inte bevisats som sant då första reaktionen till när skott viner är att fly samt att de som är på plats oftast inte är beväpnade. USA har ingen symbol likt Batman eller All Might och har till och med mindre regleringar av sina vapen än quirks. Så igen: Vad förväntar man sig? Det blev lite mörkt där i slutet, men problemet som alla dessa paralleller möter är att folket tror att allting kommer lösa sig utan några konsekvenser. Som butlern Alfred sa till Batman: "Du spottade Gothams värsta skurkar i ansiktet. Och du trodde att du skulle komma undan helt oskadd? Det kommer alltid bli värre innan det blir bättre." Så i slutändan så ligger ansvaret fortfarande hos hjälten. Men förväntningarna? Det är dina egna, och banne mig förvänta dig det värsta för ingenting är absolut i ett samhälle med en symbol för rättvisa!
MathJuice

MathJuice

1
×