Ett år i Japan

[Hikari no Hohenheim]

Jag var 12 år gammal när jag först fick upp ögonen för anime och manga. Det var min storasyster som först började samla, och när hon visade mig Dragonball, och sedan Fushigi Yugi, Rayearth, Ranma och många mer, tog det inte lång tid innan jag var fast. Sedan åkte hon till Japan, var borta från familjen i tre månader, och när hon kom tillbaka hade hon ännu mer manga med sig! På Japanska! Jag kunde inte läsa det, men jag var redan trollbunden, och började drömma om den dagen då jag skulle lära mig Japanska. Och kanske, till och med, att en dag åka till anime och mangans gyllene land, Japan.

 

Den dagen har passerat. Jag har tillbringat ett år i Japan. Och det var det mest oförglömliga året i hela mitt liv.

 

 

Jag ska inte ljuga: till en början var det tufft. Jag trodde jag var redo, jag hade ju studerat japanska i två och ett halvt år (tekniskt sett tre, men den sista terminen bestod enbart av uppsatsskrivande), och trodde mig kunna både språket och kulturen. Jag stod inför mitt livs största äventyr. Så kändes det inte när jag kom fram. Allting var förvirrande, jag hade magont, min nya lägenhet var på källarvåningen med en smutsig betong-vägg utanför, jag var tvungen att handskas med en hel del japansk byråkrati och jag saknade min familj och allt som jag hade lämnat bakom mig. Dessutom luktade det konstigt överallt. Den första dagen passerade i misär, och jag var tvungen att konstant påminna mig själv om att denna känsla skulle gå över. Ge det tid. Det kommer bli bättre.

 

Bättre blev det när jag väl tog mig ut och började se mig omkring ordentligt i Kyoto. Japan är verkligen en plats som måste ses för att kunna förstås av gemene svenska ögon. Husen är byggda inte enligt någon stadsplan, utan helt enkelt där det finns utrymme, vilket ger en minst sagt kaotisk effekt. Gamla ruckel kan stå precis bredvid ett nybyggt hus, på samma sätt som en aktiv arbetslokal kan ligga ovanpå ett ödehus där klängväxterna har tagit över. Elledningar går precis överallt över huvudet; där andra städer ser till att lyfta fram det fina och plocka bort det fula verkar Japan inte ens bry sig. Det känns som en storstadsdjungel. Och bergen. Bergen i bakgrunden var minst sagt en majestätisk syn.

 

Två veckor tillbringades således med att utforska, ta bilder och allmänt anpassa mig till detta nya främmande land, och sedan började skolan. Eftersom inträdesprovet, som skulle avgöra vilken klass jag hamnade i, ägde rum dagen efter ankomsten – mitt under den värsta jetlaggen – blev resultatet inte så bra som jag hade hoppats, och de satte mig i den tredje högsta nivån. Tempot var ganska lågt, och under de första månaderna kändes allting mest som en repetition på vad jag redan lärde mig på Stockholms Universitet. Lite tråkigt, och lägg på det att det i den klassen fanns inte mindre än fem svenskar. På fritiden blev det mycket svenska och mindre japanska, med andra ord.

 

 

Men det ändrade inte precis det faktum att jag var i Japan, äntligen, och studerade japanska i hemlandet. Från japanska lärare. Jag blev god vän med de flesta av mina klasskamrater, och de delade med sig av sina erfarenheter av Japan: var som är gott att äta, olika ställen på namn, etc. Exempelvis blev jag introducerad till den kända butikskedjan Book-Off, där begagnad manga och böcker säljs i drivor. Skulle man dubbla utbudet i Science Fiction-bokhandel i Stockholm skulle det fortfarande inte vara nog för att mäta sig med den enorma skattkammaren som var Book-Off.

 

Efter det dröjde det inte länge innan jag började ta mer vågade utflykter: cykla norr ut längst floden, gå runt bland de trånga gatorna och bege mig upp bland husområdena nära där jag bodde. Utflykter som ledde mig upp i bergen. Fram tills nu hade jag haft väldigt svårt att hitta vägar upp till naturen; Japan är nämligen ett tämligen instängt land, med klara indikationer var man får och inte får gå. Allemansrätten existerar i stort sätt inte, så vill man ut och gå i skogen gäller det att hitta en redan etablerad skogsväg för vandrare. När jag väl hittade en sådan började jag förstå varför: naturen i Japan är vanligtvis otroligt tätväxt, så även om man fick äventyra på egen kompass så skulle det ändå vara en trevlig upplevelse att gå på de existerande vägarna. Även dessa kan likna gamla hederliga svenska stigar, minsann, för en dag snubblande jag hipp som happ över en skogsstig som tog mig in i de japanska skogarna, och sedan vidare under Torii-portar och upp för ett berg.

 

 

Jag visste det inte då, men området jag hade hittat tillhörde tempelområdet Fushimi Inari, ett känt turistställe i Kyoto där man kan gå under hundratals Toriier. Jag kom dit ”bakvägen”, så för mig var det bara ett häftigt ställe med häftig utsikt där jag kunde ta många häftiga bilder. Jag lyckades också med konststycket att gå vilse på detta berg. Eftersom jag hade hört tidigare om alla de läskiga japanska insekterna som skulle bo i de här bergen var jag lite nervös, men jag lyckades hitta tillbaka utan att bli stucken av något giftigt och dö. Tror jag.

 

 

Detta var bara en av de många otroliga äventyren jag upplevde i landet i öst. Instängt eller inte, Japan var verkligen en ren fröjd att utforska, med sin dynamiska natur och speciella dofter. Ja, till och med luften smakade annorlunda, och det ändrades med varje årstid.

 

Tyvärr var Japan inte bättre än Sverige på att undvika den ruggiga kylan, för när vintern väl kom blev man klart mindre sugen på att gå ut och äventyra. När jag klättrade upp för berget var det början på December, men solen sken och jag klarade mig utan jacka. Några veckor senare klarade jag mig knappt utan jacka inomhus. Lägenheten jag bodde i hade nämligen inte någon vidare isolering. Utan luftkonditioneringen var det nästan lika kallt ute som inne, dvs. runt 0-5 grader. Det blev ingen ”hård” vinter med 20 minusgrader som här hemma, men utan ett varmt hem var det minst lika hårt. Min nödlösning var att köpa en kotatsu och tillbringa hela vintern under den, medan jag spelade Assassin's Creed 3 på min japanköpta PS3a.

 

 

Julafton existerar inte i Japan på samma sätt som den gör i västvärlden, så någon julkänsla var det inte tal om. Jag tillbringade julafton med att för första gången åka ner till Osaka, en timmes tågresa från Kyoto, och besökte Den Den Town, som kan beskrivas som en mindre version av Akihabara. En nördgata, med andra ord, men gott om spelbutiker och annat härligt. Jag fick besöka Osakas version av den legendariska retrospelkedjan Super Potato. Butikerna – det fanns tre i området, men jag hittade bara två – var mindre än jag trodde, men fyllda till bredden med allting en gejmer kan tyckas gilla. Jag köpte på mig en hel del, men det skall noteras att jag inte kände riktigt lika stort sug till att köpa spel som jag trodde. Jag började inse att min budget var begränsad, så jag bestämde mig för att nöja mig med spel som inte går att skaffa i väst.

 

 

Japansk nyår var inte heller mycket att hänga i julgranen. Jag gick till Kiyomizudera, ett känt tempel som så gott som alla Kyototurister besöker, och där samlades en folkskara för nedräkningen. Men inte kom det några fyrverkerier. Klockan ringde, men det kändes inte lika högtidligt som svenskt nyår. Men det var fascinerande att se templet på nattetid med så mycket folk.

 

Början av 2013 var inte den mest händelserika perioden; skolan fortsatte och det blev sakta men säkert varmare. Men nog blev det en och annan utflykt. Exempelvis åkte vi iväg till Round One, ett sportcenter där man för ett fast pris fick sporta så mycket man ville bland deras anordningar. Och arkadmaskiner. Detta var min första riktiga erfarenhet av en arkadhall, och jag måste säga att känslan var... underväldigande. Skärmarna kändes låg-budget och ljudet kom inte alltid ut som det skulle; jag fick känslan av att dessa arkadmaskiner har stått här i åtminstone ett eller två decennier. Fast kul var det i alla fall, speciellt Välta Bordet-spelet. En arkadmaskin med ett plastbord man skulle välta med högsta möjliga vrede för poäng. Åh Japan.

 

 

Inte långt efter det tog skolterminen slut, och många som jag hade lärt känna lämnade landet. Det blev ett känslofyllt farväl, och sedan vårlov. Och vår betyder Sakura. Körsbärsblom. Det levde verkligen upp till allt jag hade sett i anime och manga: löven föll som snö och skapade en otroligt vacker bild. Tyvärr hann jag inte med att delta i en Hanami, picknick under Sakuraträd med vänner, men jag bevittnade detta flera gånger från håll.

 

Vårlovet betydde också att föräldrarna kom på besök. Lite mer än en vecka stannade dem, och under dessa dagar fick jag besöka mer tempel och japanska sevärdheter än vad jag hittills hade besökt själv under halvåret. Det var en uttröttande upplevelse, men ack så givande. Vi åkte till Kinkakuji, Ginkakuji, Arashiyama-berget där det fanns livs levande apor, åkte upp till den lilla byn Kurama i norr för att gå på Onsen och cyklade längst Kyotos flod under solnedgången. Bland annat. När de åkte hem blev mina muskler glada, men men lika glad var jag för att jag hade fått en så bra ursäkt att faktiskt åka och se dessa saker. Jag kan bara hoppas att de hade en lika trevlig upplevelse.

 

 

Det var nu när värmen höll på att komma tillbaka och allting väcktes till liv igen som jag såhär på efterhand uppskattade Japan mest. Atmosfären var bara för mysig, och det kändes som att jag verkligen började förstå landet. Skulle jag besöka Japan igen skulle det nog bli under denna tidsperiod, då Sakuran blommar och vädret är alldeles lagom. Det var nu som jag besökte Japans största sjö, Biwako, för första gången och badade med ett par kompisar. Det var nu som jag cyklade upp längst floden med några andra kompisar för att undersöka en spelbutik som jag fått nys om. Det var nu som jag klättrade upp i Daimonji-berget med hela skolan, och nästan gick vilse på vägen ner. Många minnen att ta med sig för livet.

 

 

När skolan började igen var klassen nästan helt intakt, minus de som hade åkt, plus ett par nykomlingar. Ironiskt nog kändes denna högre klass mindre produktiv än den förra. Det blev mer engelska på fritiden, mer drama bland klasskamraterna och lite mindre fokus på det japanskan. Under vissa perioder kändes det nästan som om jag var tillbaka i gymnasiet. En bidragande faktor kan dock ha varit den ökande stressen på grund av det nationella japanskaprovet som närmade sig. Studierna blev hårdare, och jag började tvivla på mina egna förmågor. Hur jag än pluggade verkade det inte vilja sitta. Provet kom och gick, och till min otroliga lättnad klarade jag det. Efter det blev det lättare att gå i skolan, men även nu känner jag fortfarande att det första terminen hade en bättre balanserad klass.

 

Värmen kom i alla fall tillbaka. Oj vad den kom tillbaka. När det var som svalast var det runt 28 grader, och när det var varmast över 35. Svetten rann snabbare än vattnet i floden. Det var rent plågsamt att gå ut och gå många gånger. Ändå var det runt denna period jag var som mest aktiv. Innan det hann bli riktigt så stekhett gick jag exempelvis ut på min livs största hajkingtur bland de japanska skogarna.

 

 

Mycket likt Fushimi Inari var det mest bara en slump att jag hittade vägen uppför berget: jag skulle egentligen bara åka upp och undersöka ett hörn av Kyoto jag inte sett än. Ett tempelområde ledde till ett risfält ledde till ett bostadsområde ledde så småningom upp i bergen. Och vidare. Och vidare. Där inne i den japanska naturens djup var det knäpptyst, och inte heller lika klart var det var meningen att man kunde gå. Vackert var det också! Sådan otroliga syner man inte varje dag! Jag ville fortsätta utforska, gå tills benen inte längre kunde bära mig, men var tvungen att inse att detta förmodligen skulle sluta med att jag svälter ihjäl i skogen, så när jag kom fram till en flod – och ett ställe som hyrde ut båtar till denna flod – frågade jag om vägen tillbaka till Kyoto. Jag blev pekad mot en busshållplats liten by längre fram, som jag var tvungen att ta ännu en hajkingstig för att nå. Låt mig bara säga att japanerna har mycket tilltro till sina skogsvandrare: stigarna var smala och bergen branta, med en konstant känsla av att om jag inte är försiktig så ramlar jag ner och dör. Jag kom fram till sist, och inte förrän då slog det mig att jag var på väg åt motsatta riktning från stan hela tiden. Hade jag struntat i bussen och fortsatt att gå hade jag hamnat mitt ute i ingenstans.

 

 

Under ett annat sommaräventyr cyklade jag till Arashiyama på egen hand – västra sidan av stan, jag bodde i östra – och undersökte floden närmare där. Ett annat var när jag tog en promenad till andra sidan de östra bergen och kom ut till en mindre stad, och sedan utforskade dess norra förorter. Men det absolut största äventyret var nog när jag åkte iväg med skolan till Fuji-berget. Japans största berg skulle bestigas, och jag var taggad som få. Från det ögonblicken jag klev av bussen blev jag trollbunden av den vackra utsikten och molnformationerna. Vägen dit var inte sämre den. Men när solen började lägga sig och vinden blåsa upp, gick det upp för mig att jag kom dit oförberedd. Jag hade dubbla tröjor och en regnjacka, men kylan var mer bitande än så. När vi sedan var tvungna att vandra uppför branta klippor, i regnet och mörkret, var det inte så roligt längre. Det var en befrielse när vi kom fram till stugan där vi skulle sova för natten, och jag var osäker på om jag ens orkade gå vidare nästa dag. Men den frågan svarade på sig själv, då guiden kom ut och sa att vädret var så instabilt på toppen att vi dels inte skulle få se någon utsikt, och dels riskera att bli bortblåst. Tur i oturen, för min del.

 

 

Dagen därpå begav vi oss ner, men inte innan vi alla hann ta så många bilder vi kunde på den utsikten vi faktiskt hade från den punkten. Den var inte dålig den heller. Tvärt om var det bland det häftigaste jag sett hittills, i Japan och kanske hela mitt liv. Jag fick känslan att jag verkligen hade kommit långt. Att jag blickade ut över hela världen. Bitterheten över att inte vara på toppen var visserligen där, men den blåstes bort över glädjen över att få vara vid liv att se en så vacker syn. Nedvägen var ganska hård, speciellt med knäna som bara blev mer och mer slitna, men även längre ner var utsikten mästerlig, speciellt när solen låg på. När vi väl kom hem till Kyoto, många timmar senare, var jag bara glad att ha fått uppleva det, och framför allt att jag inte frös ihjäl däruppe. Fuji må ha besegrat mig den här gången, men åker jag till Japan igen ska jag se till att det blir en andra runda.

 

Vad som var nästan lika episkt var min tripp till Tokyo någon månad senare. Det var egentligen tänkt att jag skulle åka tillsammans med några klasskamrater, men de hade råkat boka resan på samma dag som jag skulle till Fuji, så blev det inte att jag följde med. Jag funderade länge och väl huruvida jag egentligen ville ens åka dit, men då Comiket rullade in kunde jag inte motstå det. Jag planerade in en heldagsutflykt: Shinkansen till Tokyo tidigt på morgonen, Shibuya, Akihabara och Comiket under dagen och hem igen med samma tåg. Bara resan gick på runt 2000kr, men är man i Japan så är man, och Comiket överträffade nog allt jag hade förväntat mig. Jag vill minnas att Konata i Lucky Star beskrev hur svett från folket ångade upp och bildade ett rökmoln i taket; jag trodde hon överdrev då, men av diset i luften i den stora lokalen att döma måste hon ha talat sanning. Ja, så mycket folk var det. Tänk er den värsta folkmassan ni varit med om i Sverige, gånger tre.

 

 

Alla kom dit för porr. Jag har aldrig förr i hela mitt liv sett en så stor samling pornografi. Varenda animeserie fanns representerad, kändes det som, och jag kände inte igen åttio procent av det. Inte bara anime: vad sägs som en My Little Pony-musmatta formad efter Fluttershys bakdel? Mer sannolikt än du tror. Trots att jag inte köpte så mycket var det en upplevelse i sig bara att vandra runt och vara en del av den episka folkmassan. Detta var västra hallen, i östra hallen fanns det... mer porr. För tjejer. Jag stannade inte lika länge i Yaoi-sektionen, kanske på grund av att det av någon anledning inte fanns lika mycket folk där, så jag kunde ta mig igenom det fortare, och kanske för att det inte finns något Yaoi-par jag egentligen brinner för.

 

På vägen ut gick jag igenom Cosplay-delen, och fick syn på både en och två lättklädd tjej med neonfärgat hår. Gick nästan in på en fotografering. Allt från Hatsune Miku till Jättarna Anfaller fanns på plats, som sig bör.

 

 

Vid det här laget höll mina ben på att kollapsa, men jag hade inte sett Akihabara än, så jag fick glatt bita ihop och göra mig redo att åka iväg till mina drömmars nördgata. Fast ska sanningen fram så tror jag nog att jag förstörde upplevelsen lite grann genom att besöka Den Den Town i Osaka först. Det var ganska exakt samma känsla, fast på större skala. Nog för att det var häftigt ändå att se de stora animeskyltarna mitt på stan. Ingenting gömdes undan här: den här gatan är för de som gillar anime. Det som jag helst ville besöka var dock lite undangömt på en parallellgata, nämligen Super Potatos huvudbutik. Den som sägs skulle vara störst. Storleken var det inget fel på – två hela våningar fyllda med retro – men det var sättet allting var så kompakt uppställt, och alla obskyra konsoler och diverse nördvaror som fanns att köpa som gjorde gjorde känslan mer mysig än stor. Att det sedan fanns utdrag från svenska Nintendomagasinet på väggen i trapphuset gjorde inte saken sämre.

 

 

Den sista månaden i Japan passerade under mycket stress. Allting skulle göras i ordning: manga skulle skickas hem, de där sista ställena jag ville se skulle besökas, alla prylar skulle antingen slängas eller ges bort; och mitt i allt detta höll skolan fortfarande på. Väldigt mycket på en gång, och jag känner fortfarande att jag helst hade velat ha en vecka till på mig så att jag kunde säga adjö till Japan ordentligt. Men visst hann jag med en del. Jag åkte upp på berget Heizan och gick på blomstergården där uppe. Jag cyklade iväg till ett annat berg på andra sidan staden. Jag besökte gamla tempelområden i mer detalj. Lägg på det faktum att den där höstdoften som jag kände när jag först kom hit hade återkommit. Cirkeln höll på att slutas, och trots att jag kände en viss hemlängtan började det också kännas svårt att lämna allt detta. Men lämna det var jag tvungen att göra, för året var slut, och även om jag hade velat var det för sent att förlänga.

 

Under många stunder kändes det som att jag kom till Japan fyra år för sent. Jag är inte riktigt lika besatt av anime och manga som jag en gång var, och det hjälpte inte precis att anime är svårare än någonsin att få tag på i Japan (runt 4000 yen för en DVD på två avsnitt, stenhårda antipiratlagar, ingen Crunchyroll). Istället var det de häftiga omgivningarna, den mysiga atmosfären, alla mina vänner som jag mötte och alla utflykter jag gjorde som definierar mitt år utomlands. Tro mig när jag säger att jag fortfarande gillar japansk media och allt det har att erbjuda, men samtidigt har min resa givit mig ett nytt perspektiv på det hela. Förr gillade jag Japan på grund av anime och manga. Nu gillar jag anime och manga på grund av Japan.

 

Att dokumentera allting jag upplevt i detalj är omöjligt. Jag har till exempel inte nämnt dagen då jag åkte på Onsen för första gången i Osaka, eller när jag fick smaka äkta japansk Ramen. Eller när jag åkte lillområdet Katata och gick i parken. Istället avslutar jag med att rekommendera alla som någon gång funderar på att åka till Japan att helt enkelt göra det. Kanske inte nödvändigtvis ett helt år, men länge nog så att ni kan uppleva det ordentligt, och Kyoto är ett utmärkt ställe att börja. Har ni några frågor, eller vill veta mer om något specifikt, så berättar jag gärna mer.

 

Jag heter Andy Thorelli, och jag har tillbringat ett år i Japan. Och det var det mest oförglömliga året i hela mitt liv.

 

[Daxter_SSJ4]

Intressant att läsa, men jag är nyfiken på hur ekonomin var. Kan inte tänka mig att det är billigt att bo där eller att det är lätt att hitta jobb.

[Saten]

Låter ju helt underbart :D och sjukt fina bilder. Ett par frågor då jag också ska resa till Japan någon gång i framtiden;

 

* Är folket där vänliga mot turister, kan man fråga runt om t.ex. vägbeskrivningar eller bör man ha allting ordentligt planerat?

 

* Klarar man sig bra med engelska? Då jag inte planerat att studera så mycket japanska innan jag åker dit.

 

* Finns det något som man förväntas kunna av japanerna? t.ex. någon kulturell sak som vi i Sverige inte har någon aning om?

 

Tack för att du delade med dig, det var intressant att läsa :)

[Hikari no Hohenheim]

Daxter: Hela året gick på runt 200000kr i CSN-lån. Jag jobbade tyvärr inte, men tydligen ska det inte vara jättesvårt att hitta jobb om man bara försöker; många studenter extraknäckar som engelskalärare.Jag betalade 32000 yen i månaden (vilket räknas som oerhört billigt), och på det 5000-10000 yen i el- och gasräkningar, beroende på årstiden. Vad gäller mat upplevde jag det som dyrare än i Sverige, fast då var yennen runt 8 kr för var hundrade yen, och nu ligger det på runt 6.6. Ett ordentligt mål mat kostar vanligtvis 600-800 yen, vilket definitivt är billigare än någon uteställe man kan hitta i Sverige, men råvaror i butik kändes rent spontant dyrare. Speciellt godis: samma priser för hälften så mycket, ungefär.

 

BFS: Japaner är i regel väldigt vänliga mot turister, och tycker att utlänningar är jättespännande. Nu drar jag förstås alla över en kam, men i min erfarenhet var de flesta otroligt hjälpsamma. Vad gäller engelska ser det dock annorlunda ut: de flesta japaner kan inte engelska. Alls. Kan ibland hända att de förstår enkelt språk, och de kommer fortfarande att försöka hjälpa så gott de kan, men förvänta dig inga konversationer. Angående saker att tänka så förväntas man som utlänning inte behöva kunna något alls egentligen. Man kommer undan med ganska mycket bara för att man är en ovetande gaijin. En grej som dock är bra att känna till är Japans förkärlek till bugningar. De bugar sig för allting, både tack och förlåt, med olika grader beroende på sammanhang.

[lolcatinti]

Waaah! Helt fantastisk och underbar post! Tack så mkt Hikari no Hohenheim!

En sak du inte går in på är varför du valde Kyoto istället för Tokyo, och hur du ser på ditt val så här efteråt?

[Hikari no Hohenheim]

Såhär i efterhand ångrar jag inte att jag valde Kyoto. Det var ett val mellan att få uppleva den japanska landsbyggden och stå över den stora japanska metropolen, eller bo i hjärtat av allt nördigt, några stationer från Akihabara och hela baletten. På förhand kunde jag ju inte veta, men när jag bodde där fanns det stunder då jag önskar att jag hade valt Tokyo istället. Vem vet hur det hade blivit om jag verkligenhade gjort det, men som sagt, jag är nöjd med vad jag fick. Väldigt nära till häftig natur och många kulturella sevärdheter går inte av för hackor. Även om jag gärna hade gjort en pilgrimsfärd till Lucky Star-skolan ^^

[soleher]

Riktigt bra post! Känner igen några av platserna från mitt besök där.

[Gravskopan]

Rolig läsning, kul att se hur någon annan haft det. Själv kom jag hem i Mars i år efter att ha spenderat 1½ år i Osaka. Jag hade lite av en omvänd effekt. Dagen jag flög till Japan var jag inte det minsta nervös, när jag kom fram första dagen (trots kackerlackor i mitt rum) kändes allt väldigt rätt. Senare hände en massa grejer som gjorde att det kändes mindre rätt. Trots detta var det det bästa jag gjort i mitt än så länge levda liv.