Hoppa till innehåll
  • inlägg
    2
  • kommentarer
    3
  • visningar
    345

Om denna blogg

Funderingar och reflektioner om anime och manga och… kanske något mer.

Inlägg i denna blogg

 

Anime och emotionell intelligens

Det var väl gott en tio-tolv år sedan som jag först fick en tankeställare om mitt animetittande. Jag hade tack vare förbättrad ekonomisk och, ähem, bredbandsuppkopplingsmässig situation kunnat börja se mycket större mängder japantecknat än tidigare, men när jag tänkte tillbaka på sådant jag sett tidigare så… hade jag inte så mycket att säga om det. Inte utöver konstateranden som “jag såg [namn på anime], jag minns att jag gillade den”. (Särskilt illa är det med maratonsessioner; det kan vara väldigt inlevelsefullt att se 26 avsnitt på ett dygn, men avsnitten kan också flyta ihop så att det blir en enda formlös upplevelse, nästan lika svår att beskriva i efterhand som en dröm.) Det kändes inte rätt. Om jag lägger så många timmar på en hobby så vill jag faktiskt ha något “användbart” ur det också. Hade jag lagt samma tid på att spela piano hade jag ju varit en virtuos vid det här laget. Hade jag målat hade mina tavlor sannolikt hängt i Louvren. Hade jag tränat kampsport hade jag förmodligen vunnit turneringar och grundat min egen kampsportsskola. Hade jag programmerat lika många timmar hade jag självklart varit VD för ett företag i multimiljardkronorsklassen. Jag bör förtydliga att mina förväntningar på animetittande är inte lika höga. Jag menar inte att jag borde vara animeregissör vid det här laget (…fast nu när jag säger det…!), men jag bör åtminstone nå högre nivåer på mitt animetittande. Om mitt ordval inte känns bekant så skrev jag tidigare om olika nivåer som man kan uppleva sina hobbyer på. Vad jag vill av mig själv är att regelbundet åtminstone tänka på djupanalytiska nivåer, där man använder verket som idémässig språngbräda. Bli ett “proffsfan”, typ. Fast det handlar inte om att imponera på folk med mina djupsinniga insikter om den senaste säsongen av Pretty Cure, det är kanske ännu mer en sak som skulle gagna mig även om jag aldrig diskuterade anime med någon annan. Jag vill bara att verk inte endast ska roa eller intressera mig för stunden, utan också lära mig saker. Kanske om mig själv, som att märka att jag gillar berättelser om androider som får känslor, så att jag får fundera över varför det är så. Eller kanske undra över vilka samtidsströmningar som gjort att isekai-berättelser blivit så populära. Eller kanske tänka på vad, ur ett tekniskt perspektiv, som gör “tandpetarscenen” i Evangelion så bra. Om det inte märks att jag har tänkt mycket på det här, så kan jag berätta att jag har tänkt mycket på det här. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag mina begränsningar. Hur kan jag säga att en viss animescen fungerar för att den har så bra layouter, om jag inte kan beskriva konkret med typexempel vilka kriterierna för en bra layout är? Det är lätt att säga att “regin är bra”, men jag känner mig som en charlatan om jag inte kan argumentera för det i ord; “regin är bra för att den får mig att må bra” är inget argument. Ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag tvingats inse att jag misslyckas på ett ännu mer grundläggande plan: jag vet inte vad jag känner. Hur ska man kunna fundera över vad som gör en layout bra, om man inte ens vet när man känner att en layout är bra! Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv, men det känns som att jag oftast – inte alltid – ligger på “upplevelsenivå 2”, det vill säga att jag förvisso har emotionella responser, men att jag är inte medveten om dem i stunden. Jag har helt enkelt låg emotionell självkännedom. Här är ytterligare sorglig fråga: är det möjligt att låg emotionell självkännedom kan leda till emotionell avtrubbning? Alltså, kan det vara så att ju mindre medveten man är om vilka känslor man har för specifika saker, desto mindre benägen blir man att faktiskt känna för dessa saker? Det är inte ovanligt att se och höra folk prata om att (t.ex.) anime var så mycket mer spännande i början av tittarkarriären, att det var då man fick sina långvariga favoriter. Den vanliga förklaringen – förmodligen också den vanligaste orsaken – är att det var bättre för att det var nytt. Det var de upplevelser som formade ens perspektiv. De serier och filmer vi såg i början blev måttstockar som alla efterföljande fick mäta sig mot. Det stämmer nog för det mesta och för de flesta som känner samma slags avtagande entusiasm, men jag misstänker nu att det också kan vara på grund av emotionell avtrubbning. Många, däribland jag, började se anime som barn eller tonåringar, åldersgrupper med stora emotionella omfång: barn har lätt till skratt och gråt, och vad är väl tonåringar kända för om inte hormonellt förstärkta känsloutspel? Med åren ökar (förhoppningsvis!) den emotionella stabiliteten, men för en del av oss kanske det innebär att vi har svårare än förut till emotionella responser när vi ser japansk tecknad film. Vilka är egentligen “en del av oss”? Det bör inte vara kontroversiellt att påpeka att en stor andel av oss animefans är av en “avvikande” sort. Många ligger någonstans på autismspektrumet (det är inte ovanligt med animefans med diagnosen Aspergers syndrom). Många animefans är nördar av “klassiskt” snitt, med olika grader av sociala oförmågor. Många är till fritiden tydligt intresserade mer av “saker” (prylar, idéer, …) än “människor” (att socialisera), vilket märks i sidohobbyer som datorprogrammering. Givetvis finns det socialt välanpassade animefans också, men jag tror att många, kanske till och med de flesta, av oss animefans så att säga inte är sorten som har ett brett socialt nätverk, sorten som går på massvis med fester och nattklubbar, sorten som har många givande och ogivande romantiska relationer, sorten som är bra på småprat och kallprat och hålla tal och allmänt snacka med det motsatta könet. En sort som är mer idémänniska än kommunikatör, mer tänkare än handlingsmänniska. Nu känns det lite som att jag börjar måla upp nidbilden av en nörd som socialt inkompetent, så jag vill påpeka att det finns grader av social oförmåga, att jag inte försöker lasta någon för att de “avviker”, och att jag själv inte direkt är en social fjäril. Med det sagt så kan man nog för denna diskussion samla oss i en grupp som av olika anledningar har lägre emotionell intelligens – förmågan att identifiera, analysera och kontrollera sina egna och andras känslor. Alltså, jag menar att en del av oss som upplever att vi har färre starka upplevelser som animefans nu än när vi började som unga animetittare, kanske gör det för att vi till viss mån vuxit ifrån det ungdomliga känslolivet, och att det inte hjälpts av att vi från början haft anlag – medfödda eller inlärda – för ett så att säga dämpat känsloliv, och att det i sin tur inte har hjälpts av att vi varit omedvetna om de emotioner som vi faktiskt haft. Som en stödjande anekdot tycker jag mig märka att en del animefans som jag skulle beskriva som “mer konstnärliga än tekniska” verkar ha lättare att få nya favoriter, eller åtminstone lättare att få djupa känslomässiga responser för karaktärer i den anime de ser. För min del har jag förvisso fått en del nya favoriter de senaste åren, men det känns som att det ofta är av andra anledningar än karaktärerna och deras emotionella interaktioner, som t.ex. med One-Punch Man, som får en mästarklassplacering nästan uteslutande av animationstekniska meriter. För några veckor fick jag dock en idé. Om problemet är låg självkännedom, kan man då inte öva upp sin självkännedom? Och vad finns det då för hjälpmedel för att öka sin självkännedom? Vilken metod som blivit så populär de senaste åren är uttryckligen avsedd för att öka sin medvetenhet om sig själv? Mindfulness. Vi människor har duktiga robotar inbyggda i våra hjärnor. De hjälper oss att göra saker utan att vi behöver tänka på det. Vi kan gå och tugga tuggummi per automatik, och istället lägga vår medvetenhet åt att fundera över på vad vi ska laga till middag. Men vad händer om vi istället tänker medvetet på att och hur vi går och tuggar tuggummi, och på alla de känslor och tankar och förnimmelser som kommer och går? Mindfulness, eller “medveten närvaro”, har rötter i buddhism, men har fått mycket uppmärksamhet i den sekulära världen, i psykologisk forskning och framtagandet av psykologiska metoder. Stressbehandling, depressionsbehandling, smärtbehandling, och missbruksbehandling är bara några exempel på användningsområden. Det handlar om förmågan att låta en del av sitt medvetande ta ett steg tillbaka och observera och identifiera det som försiggår. Bara observera och identifiera, utan att döma ut något som bra eller dåligt. På så sätt ska man kunna, antar jag, få mer kunskap och kanske mer kontroll över och uppskattning av sig själv och sin situation. Man ska kunna “leva i nuet” mer, alltså vara mer medveten om den aktiva situationen och mindre berörd av problematiska minnen och framtida orosmoln. Man kan kalla stunder då man utövar mindfulness för meditation. Medan den klassiska bilden av meditation är att sitta med benen i kors och tänka på absolut ingenting (alternativt tänka på mantrat, fokushjälpordet, “aum”), kan mindfulness utövas när som helst. Till exempel i köksarbetet: “Nu diskar jag en tallrik. Jag håller tallriken i vinkel. Den glider lite i mina fingrar. Vattnet är lite för varmt för att vara behagligt. Det kliar på min axel. Jag rör min tunga i min mun. Jag håller tungan stilla. Nu tänker jag på räkningen som måste betalas, den oroar mig. Jag ser en stor såpbubbla.” Man kan ju lätt tänka sig konceptet överfört till filmtittande, där man skulle kunna tänka medvetet och aktivt vad man annars skulle ha tänkt passivt. “Nu kommer en man med säck in i rummet. Jag hör en hund skälla. Hunden verkar vara i säcken. Han kastar säcken i ett hål, ner i källaren. Jag blir upprörd, av att se hunden misshandlas. Hunden var inte i säcken. Jag känner mig lättad.” Om man har formulerade tankar i huvudet, bör det vara lättare att minnas dem efteråt. Och kanske även lättare att ge känslorna spelrum. Är jag något på spåren? Jag verkar åtminstone inte helt ensam om denna idé. Jag hittade en konstuniversitetsstudent som utforskar i en uppsats hur mindfulness som tillstånd kan vara till hjälp för museibesökare. Intressant är hur hon beskriver något som kanske känns bekant från tidigare i detta inlägg: Det finns inte så mycket relevant för vår del, men med några få studier (en handlade om mindfulness och musiklyssning) till stöd argumenterar hon för att en medveten satsning på mindfulness på museum skulle göra besökare mer benägna att uppleva intensiva, positiva känslor och fördomsfria tankar. (Mer allmänt så bör man kunna öva upp sin emotionella intelligens, EQ, exempelvis enligt denna metastudie. EQ innefattar inte bara emotionell självkännedom, utan även den empatiska förmågan (det att förstå andras känslor), vilket ju praktiskt taget är fundamentet för allt berättande, så det kan också vara värt att undersöka.) Hur gör man då för att komma igång med mindfulness? Det borde förvisso inte vara särskilt svårt att börja med små sessioner av mindfulness, så länge man håller sig till grundidén om att identifiera vad som händer och vad man tänker, utan att lägga in värderingar i det, och jag tänker mig att om man tar några minuter då och då varje dag så blir man bättre med veckorna som följer. Fast jag är också sådan att jag verkligen gillar struktur, så något i stil med dessa enkla guidade meditationer hade kanske varit en bra avspark för mig. Med regelbunden övning så kommer det allt mer naturligt, och allt mer ofta. När man sedan börjat få bättre insikt om vad man känner när man gör saker – som att se anime – så kanske man också både tänker mer och känner mer. Kanske. Jag får prova.

Sceleris

Sceleris

 

Nivåer på upplevelser

När nu @MathJuice föregår med gott exempel och faktiskt bloggar här på Anime.se, så kan jag ju inte vara bättre sämre. Därför måste jag sparka mig i ändan, dra mig i kragen, rycka upp mig, och dra tummen ur, och faktiskt försöka samla de där lösryckta tankarna som jag velat textsätta men aldrig kommit mig för. Jag har ett antal ämnen som jag skulle vilja tydliggöra för mig själv (och eventuella läsare); just detta inlägg var inte planerat, utan bara råkade växa fram medan jag funderade på ett annat ämne. Det är en förutsättning för ett senare ämne, så därför fick jag skriva klart detta först. Jag kommer nog att referera till det senare i bloggandet. Hur som helst, jag har funderat mycket på några stora frågor: hur ser man på anime? Hur vill jag se på anime, och hur vill jag att andra ser på anime? I ett försök att hobbyteoretiskt formalisera det har jag kommit fram till en beskrivning av några olika nivåer på hur man kan se på anime och, egentligen, ta del av upplevelser i stil med underhållnings-, fritids- och hobbyaktiviteter. (Observera att detta är ett utkast, en “version 0.1”, en diskussionsfråga, och givetvis bara ur mitt perspektiv. Jag kan föreställa mig rejäla omstruktureringar i hela mitt sätt att tänka på saken. Jag vill därför gärna höra eventuella invändningar och alternativa perspektiv.) UPPLEVELSE. Det mest grundläggande är upplevelsen själv. Det är att du ser en komedifilm, att du spelar ett datorspel, att du hoppar fallskärm, att du spelar ett brädspel, att du går på fjällvandring, att du tittar på en tavla på museum, att du klistrar in ett frimärke i din frimärkssamling. Det är den lägsta nivån, på så sätt att det är gemensamt för alla som gör det, vad nu “det” må vara.

På denna nivå är det svårt att diskutera sin upplevelse, för det finns ju inget att säga utöver att “jag såg en film” eller motsvarande. Samtalet har ingenstans att fortsätta. EMOTIONELL RESPONS. Därefter kommer den emotionella responsen på upplevelsen. (Att prata om “emotioner” är inte bara pseudointellektualism, det är en faktisk psykologisk term. Skillnaden mellan “emotion” och “känsla” i psykologin är, så vitt jag förstår det, ungefär att emotioner är reaktioner – t.ex. rädslan av att se en björn vid en skogsvandring – medan känslor är mer medvetna reaktioner på emotioner – t.ex. känslan av att bli skakig av rädslan av att se en björn vid en skogsvandring. Den kroppsliga påverkningen i sig kallas för övrigt för en “affekt”, men det kommer jag nog inte till.) Den emotionella responsen på upplevelsen är att komedifilmen, datorspelet, brädspelandet, fjällvandringen, taveltittandet, eller frimärkssamlandet är glädjande eller intressant (eller skrämmande eller äckligt eller förargande, etc.) för dig.

En emotion är knappast universell, knappast gemensam för alla i likartade situationer – man kan föreställa sig en person som ser en film men inte får någon emotionell respons över huvud taget; för en sådan person är upplevelsen ett rent och skärt tidsfördriv. De flesta personer har dock något slags emotion vid åtminstone något tillfälle under sin valda upplevelses gång.

Detta är en “högre nivå”, på så sätt att den som känner något ju får ut mer av upplevelsen än den som inte känner något. Men det är fortfarande inget att basera ett samtal på:
— Jag såg den filmen.
— Vad tyckte du?
— Jag vet inte. EMOTIONELL ANALYS. När man väl har emotioner så återstår det att vara medveten om att man har dem, man kan tala om “emotionell självkännedom”. Det är att kunna inse att man faktiskt kände något och kunna identifiera det som glädje, spänning, ro, nyfikenhet, eller vad det då kan vara.

Diskussioner på denna nivå är fortfarande ganska torftiga, men man kan åtminstone knyta an om det:
— Jag såg den filmen.
— Vad tyckte du?
— Jag tyckte att den var jätterolig!
— Det tyckte jag också! Vi är nog inte så olika, du och jag! UPPLEVELSEANALYS. Med sin egen respons analyserad kan man tänka över vad det var i upplevelsen som orsakade det. Vilken scen i komedifilmen var det som var så rolig, och varför? Vilket moment i datorspelet är det som gör det så kul att spela? Vad är det med fjällvandring som du gillar – och ogillar?

På denna nivå kan man börja ha givande diskussioner med andra. Man kan prata om vilka scener eller karaktärer som man föredrog, eller vilka brädspel man tycker är roligast när man är fem spelare. Förutom att knyta an till varandra så lär man sig om varandra, åtminstone om varandras smak:
— Jag såg den filmen.
— Vad tyckte du?
— Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är alltid något med gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer som får mig att skratta.
— Jaså! Ja, det var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Vi är lika men olika, du och jag! AKTIVT DELTAGANDE. Det är på snudd till att det inte hör till listan, men det är något som kan vara nödvändigt för punkt 5 och kanske även punkt 4. Jag tänker här på att tankemässigt aktivt hänga med i sådant som berättelser och begripa karaktärers motivationer. Det kanske kan vara svårt att säga varför man har en viss karaktär som favorit, om man inte kan förklara ens för sig själv vad karaktären tycker, tänker, och gör.

Observera att man också kan hänga med passivt; jag tänker här på att man t.ex. förstår att karaktär A beter sig som ett svin mot karaktär B, för att karaktär A är förälskad i B och svartsjuk, men att man förstår det utan att liksom tänka på det, utan att klä det i ord. Om man inte förstod A:s beteende alls, ens undermedvetet, skulle man kanske bli förvirrad över vad som försiggick i berättelsen. Om man förstår det passivt så blir man inte förvirrad, men om någon frågar varför A var ett sådant svin kanske man blir lite ställd och måste tänka till. “Jag tänkte inte på det när jag tittade, men A är väl kär i B? Så då när B gjorde X så blev A svartis. Eller?” Om man är aktiv så ställer man frågor och lägger upp hypoteser under berättelsens gång, medan det händer. “Oj, vad ska hända nu? Aha, han känner så.”

Problemet med passivitet är att mycket kan vara svårt att plocka fram i efterhand, och även om man kan det så blir det ju, ja, en efterhandskonstruktion. Är man inte rutinerad så kanske man måste göra om upplevelsen för att få igång minnet eller för att ens få tillfälle att göra det med tillräcklig distans för att vara aktiv. (Alltså, om det är en särskilt rafflande upplevelse så är det kanske så inlevelsefullt att man släpper tyglarna, vid första omgången.) DJUPANALYS. Jämfört med de ovanstående punkterna, är följande tre (under)nivåer mer självständiga – man kan nå nivå 5.2 utan att nå nivå 5.1, men man kan inte nå nivå 2 utan att nå nivå 1 – och likvärda: jag har inga starka argument för att nivå 5.2 är bättre eller sämre än nivå 5.3, medan jag faktiskt verkligen vill mena att nivå 4 är bättre än nivå 3 (som är bättre än nivå 2, o.s.v.). Behövs ett resonemang för nedanstående ordning kan man nog säga att det är efter hur avancerade de är, med det mest avancerade längst ner. Med handen på hjärtat så tycker jag dock att 5.1 är den på ett mänskligt (själsligt, socialt) plan mest givande nivån; de två övriga är mer renodlat intellektuella. SJÄLVANALYS. När man vid en upplevelse vet vad man kände och vad det var som fick en att känna, så kan man tänka över vad det är hos en själv som gjorde att man kände som man gjorde. Kanske du gillar brädspelskvällar för att du vill komma bort från alla elektroniska skärmar och TV-apparater för att du får nog av sådana på arbetstid. Kanske du älskar fjällvandringar för att du minns vad din pappa lärde dig om naturen.

Får du igång diskussioner på denna nivå kan det nog bli väldigt privat, och bra för att verkligen lära sig om varandra, om våra egna historier, om vad vi tycker, och hur vi fungerar:
— Jag såg den filmen.
— Vad tyckte du?
— Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer får mig alltid att skratta. Min mormor arbetade som hembiträde på 40-talet, och när hon barnvaktade mig när jag var liten så brukade hon berätta om hur skruvat det kunde bli mellan tjänstefolk och herrefolk, så det har nog underminerat min syn av seriöst tjänstefolk i filmer.
— Jaså! Ja, scenen med butlern var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Min familj är ganska hårdvänster, så det är väl det som gör att det känns kul att se överklassen sättas på plats, typ. Vi är lika men olika, du och jag! KONTEXTANALYS. Förutom att analysera sig själv, kan man analysera alla andra. Om mänskligheten är ett pussel, vad för pusselbit är då upplevelsen? Hur passar den in? Kanske man tycker att folk i stort verkar ha börjat spela mer brädspel, så man har en teori om att det är en motreaktion på hur folk blivit mer osociala utanför Internet. Kanske när man ser tavlan på museet man börjar koppla ihop hur målaren måste ha påverkats av ett krig som skedde samtidigt. Kanske man reflekterar över våldet i datorspelet man spelar, och över våld i datorspel i stort, och hur de påverkar eller påverkas av våldet i samhället.

Det kan nog ge ganska ömsesidigt tänkvärda diskussioner:
— Jag såg den filmen.
— Vad tyckte du?
— Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är ju briljant satir om vårt politiska klimat med lismande medier.
— Jaså! Ja, det var kul, men jag tog det mer som en reaktion på finanskrisen. Tänk på hur pengarna i resväskan åkte runt. FUNKTIONSANALYS. Förutom att analysera sig själv eller andra, så kan man ju analysera upplevelsen i sig. Kanske du kommer fram till att momentet du gillar i det där datorspelet är perfekt för att balansen mellan attackförmåga och försvarsförmåga är sådan att man alltid klarar sig förbi fienderna endast med nöd och näppe, och att det då blir en belöning vilket är psykologiskt beroendeframkallande. Kanske du observerar att frimärkssamlande är överraskande finmotoriskt krävande, och att släppa hyperkoncentrationen efteråt är fantastiskt rogivande. Kanske du inser när du ser tavlan på museet vilket otroligt jobb målaren gjort för att ge en sån realism med bara blåtonade oljefärger.

Diskussioner här är lärorika, men det finns kanske en risk för att det blir en föreläsningsprägel på det, och kanske finns det då inte alltid så mycket att svara annat än att gå vidare:
— Jag såg den filmen.
— Vad tyckte du?
— Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Regissören har en fantastisk känsla för komisk tajming: den där sekvensen av helbild för visuell orientering, sen en kvarts sekund detaljbild av stenkulan i rörelse, och pang, lång halvbild när han halkar på den och sätter sig rakt i hundbajset! Helt perfekt set-up och pay-off.
— Jaså! Ja, det var ju ungefär samma sekvens som i den där scenen med ninjan i slutet. Jag tycker att det börjar vara regissörens signatur, nästan. Har du sett någon annan film av honom? I min åsikt så tycker jag att den lägsta nivån man bör ha som mål är nr. 4, alltså att man bör försöka ha pejl på vad man gillar och ogillar – om man inte uttryckligen eftersträvar att genomgå upplevelsen mer som avslappning eller tankebefriad meditation… men det bör man nog inte göra mer än en mindre andel av tiden; är man inte något i stil med en buddhistmunk så gör man nog bättre i att använda avslappning och meditation för att berika sitt vanliga liv, inte ersätta det. Alltså, man får ut mer av upplevelser ju mer man tänker på dem, vilket bara är en bra sak, om inte avsikten med upplevelsen är specifikt att inte tänka. Jag “kräver” givetvis inte av någon att de måste uppnå nivå 4, men jag tycker att det är synd om man vid upplevelser antingen inte känner något, eller inte vet vad man känner, eller inte vet vad i upplevelsen som gör att man känner som man gör. Ett passivt liv känns för mig som slöseri. Det börjar bli dags att avrunda avhandlingen, men jag kan tillägga att några av de ämnen jag tänker skriva om på bloggen handlar om hur jag själv inte lever upp till mina egna ideal, om hur jag själv har problem på de olika nivåerna. Med lite tur lyckas jag även hitta lösningar.

Sceleris

Sceleris

×