Hoppa till innehåll

Sök igenom detta community

Visar resultat för taggar 'action'.

  • Sök med taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • Anime.se
    • Foruminfo
    • Nyheter
    • Frågor och förslag
    • Evenemang
  • Anime och manga
    • Anime
    • Manga
    • Prylar
  • Övrig underhållning
    • Musik
    • Otecknat
  • Japan
    • Land och samhälle
    • Språket
  • Fandom
    • Eget skapande
    • Föreningar och evenemang
  • Övrigt
    • Allmänt
    • Spel
    • Forumlekar
    • Marknadsplatsen

Bloggar

  • Bakom kulisserna
  • Tänka på anime
  • Juicens Slice of Life
  • Sov's svammel hörna

Visa sökträffar från…

Visa sökträffar som…


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterat

  • Start

    Slut


Filtrera efter antal…

Blev medlem

  • Start

    Slut


Grupp


Webbplats


Tumblr


Line


Twitter


Skype


Plats


Intressen


SteamID


OriginID


Battle.net


Xbox Live


PSN


MyAnimeList


Anime-Planet


Hummingbird

Hittade 5 resultat

  1. JoJo är i farten igen.
  2. Sceleris

    One-Punch Man

    Jag började förstå att Yūsuke Murata, tecknaren av sportserien Eyeshield 21, var en kreativ och knasig person när jag såg en manga som han postat på Twitter: det är lite "meta" och handlar om hur han försöker fly undan sin redaktör. Murata leker med perspektiv och papprets fysiska egenskaper för att få en ganska unik och underhållande effekt. Till serien One-Punch Man verkar han ha fått rätt författare att arbeta med, One. One-Punch Man, eller kort och gott OPM, var ursprungligen en webbserie som One började teckna själv 2009 (exempel ovan), men serien blev en succé med 20 000 besökare varje dag, och One blev tydligen kontaktad av Shueisha för att få ut OPM till en större publik. För att "höja standarden" (jämför Ones teckning med Muratas teckning ovan) lite så valdes Murata som tecknare till den omgjorda One-Punch Man, som publiceras på Young Jumps "grannwebbsajt" Young Jump Web Comics, där serien finns att läsa gratis på japanska. (Young Jump är en systertidning till Shōnen Jump – som publicerade Muratas Eyeshield 21 – fast för en äldre målgrupp: där SJ har Naruto så har YJ Gantz.) Men vad fasen handlar serien om då? Tja, det är en enkel actionkomedimanga som utspelar sig i en värld där människorna hotas av mystiska monster som dyker upp då och då. Lyckligtvis finns Hjälteförbundet, ett privat bolag som har allsköns hjältar i sitt stall. En av dem... är inte Saitama. Saitama var en helt vanlig löneslav, tills han bestämde sig för att bli hjälte. Så han började träna hårt. Mycket hårt. Så hårt att han tappade håret! Förutom det så förde det med sig en annan liten "nackdel": han är så stark att han kan besegra alla sina fiender med ett enda slag. Därav titeln "Enslagsmannen". Han drömmer om att träffa på en fiende som kan ge honom en utmaning, och i väntan på det så är han mest en arbetslös slacker vars enda oro är att missa närköpets extrapris på vitkål eller liknande. Vi får under seriens gång följa honom och andra hjältar i farliga situationer med oftast komiska lösningar. Till skillnad från de andra hjältarna är Saitama inte med i Hjälteförbundet. Faktum är att de inte ens vet att han finns. Men närvaron av en man som kan smiska upp varenda en av dem med ena lillfingret kan inte gå omärkt förbi hur länge som helst. Det är väldigt underhållande. Förutom en del coola hjältar och monster så kommer serien med utmärkta "punchlines" (om ni ursäktar skämtet) som nästan garanterar skrattsalvor varje kapitel. Men det är inte bara störtkul, det är smått otroligt även på tecknarsidan. Det är tecknat digitalt, med digitalt raster och digitala effekter som rörelseoskärpa. Det ser väl i sig inte alltid så perfekt ut, men i gengäld får Murata ta ut svängarna riktigt ordentligt och experimentera med ljudeffekter och bildspråk, främst ett cinematiskt sådant. Resultatet är inte mindre än en av de bästa actionserierna jag någonsin läst. Kolla in den här animerade GIF-bilden, ihopsatt av tvåsidesuppslag ur OPM! Det där är inte en anime, det där är en manga! Sida för sida! Det som verkligen fick mig att inse att Murata inte är riktigt klok var det allra senaste kapitlet: på tre veckor har Murata tecknat sextiofem sidor, trettiotvå uppslag, i färg! Snygg färgläggning också! Det här är en jäkla höjdarserie.
  3. Schiffer

    Code:Breaker

    Såg nyligen en ny Anime som heter Code:Breaker. Tyckte faktiskt den var helt okej, och ganska spännande. Så därav att jag tar mig tid att ge denna serien en egen tråd. Serien börjar med en skol- tjej ''Sakura Sakurakouji'' som också är väldigt bra på martial arts. Råkar se en kille bränna upp folk, när hon är på sin väg hem. Hon tillkallar polisen genast, men när dom kommer fram så finns det inte ett spår av det hon såg. Kanske var det bara inbillning eller? När hon sedan går till skolan dagen efter så visar det sig att dom fått en ny förflyttat student till hennes klass ''Ogami Rei'' som dessutom liknar precis den killen som hon såg kvällen innan. Hennes misstankar för honom utvecklas drastiskt och hon vägrar att släppa det som hon sätt. Vad ska hon göra nu? Det är frågan. Trailer:
  4. Sceleris

    Jormungand

    Var god träffa Koko Hekmatyar. Koko, dotter till en fraktmagnat, är en ung säljare för bolaget HCLI. Koko är en glad tjej som gillar att åka runt jorden, besöka spännande platser, smuggla vapen och att undvika polisen. Koko har en skruv lös. Var god träffa Kokos livvakter, en brokig skara människor som kanske bara har två saker gemensamt: sin lojalitet mot Koko, och en imponerande skicklighet i väpnad strid. De kan hantera allt från knivar och handeldsvapen till helautomat- och krypskyttsgevär till sprängmedel och raketgevär. Var god träffa Jonah, Kokos senaste leksak. Jonah är en kallsinnig ung man som hatar vapen och vapenhandlare, vilka bär skulden till så mycket av hans livs olycka. Trots detta är han barnsoldat. Trots detta har han låtit sig rekryteras av Koko -- en vapenhandlare. Det är något med Koko som fascinerar honom... Jormungand är, förutom namnet på asatrons orm som slingrar sig runt världen och biter sin egen svans, den senaste serien av animestudion White Fox, som producerat serier som Katanagatari och Steins Gate. Originalet är en 11 böcker lång manga av Keitarô Takahashi, som gick från 2006 till början av 2012. (Den är alltså avslutad!) Det är knappast orättvist att jämföra Jormungand med Black Lagoon, seriens närmaste levande släkting. Black Lagoon har kanske lite mer "färg", men båda är de välpolerade serier som utspelar sig en god bit bortom moralens och juridikens gråzoner, mitt bland vinande kulor. Och medan Koko arbetar med mer eftertanke än Revy från Black Lagoon, råder det inget tvivel om att de skulle kunna se på varandra med respekt. Åtminstone vad gäller den ena av dem, enligt serien som Takahashi tecknade till Black Lagoon-illustrationsboken "Book of Venom":
  5. Hej! Jag har försökt list ut hur man skriver ett Anime manus (t.ex. formellt utseende). Det är nämligen så att jag skrivit ungefär en tredjedel på en bok (133 sidor) och funderar på om jag ska göra om det jag har till ett manus, översätta det och försöka sälja det. Jag vill inte anställa någon som skriver om det så jag vore tacksam om någon här vet om en mall eller liknande jag kan använda för att själv skapa ett manus? Handlingen utspelar sig i ett post Apocalyptiskt Europa, i en av de få enorma framtidsstäderna döpta till Urbanica: 1-6. Läsaren följer en huvudkaraktär Shade / Joshua Devlin - ur första persons format - och hans närmaste vänner som tillhör ett stort gäng med fasadklättrande frihetskämpar som ständigt kämpar för att behålla så mycket frihet de kan i ett samhälle som är extremt klass-segregerat och hårt styrt av staten. Jag har inspirerats av några av mina favorit Anime serier t.ex. Wolf's rain, Ergo Proxy och Air gear. Jag har kopierat in de första fyra sidorna från boken för den som är intresserad. Del I. Staden Vinden kändes som en vägg mot mitt ansikte, varje sekund påminde min kropp mig om att den gjorde sitt yttersta. Det kändes nästan som jag vore döv, som om min hörsel försvunnit i adrenalinruset, men den snabba hetsande rytmen av mina fötter och min egen puls som bankade i tinningarna hördes nu allt för tydligt. Det var som att springa igenom en lång grå tunnel, formerna från byggnaderna omkring mig flämtade flyktigt och konturlöst i ögonvrån. Min blick var fäst rakt framåt och fokuserades endast när nästa hinder tvingade mig att reagera. Jag svängde runt så många hushörn jag kunde i ett försök att skaka dem av mig, jag kunde inte höra dem, och jag tittade aldrig heller bakåt för att se efter om de var kvar, men jag visste att de var bakom mig lika väl som jag visste att vattnet från de enorma sprinklersystemen i stadens kupoltak och under nivå två föll på mig – sprinklersystemen hade installerats för att skölja av stadens gator eftersom stadens tak inte bara stänger ute solens brännande strålar men även alla de andra av jordens naturliga krafter. Jag brydde mig inte om det artificiella regnet, för nu rörde jag mig utan att tänka på det kroppsliga, allt jag gjorde var instinktivt. Hade mina förföljare varit vanliga ordningslegionärer skulle jag inte ha oroat mig för att de skulle hinna ikapp, men de skepnaderna jag sett innan var smidiga som vore de en korsning mellan apa och katt. De får inte hinna ikapp mig, det var den enda tanken som for genom mitt huvud. Trettio meter längre fram reste sig en hög rödbrun tidshärjad tegelmur. Jag tog instinktivt ett par steg upp för muren för att vinna lite höjd och sträckte mig snabbt efter murens överkant. När jag fått grepp tryckte jag ifrån med fötterna, sen hävde jag mig smidigt över, såg en plats att landa på och minimerade kraften på mina knän genom att föra kraften framåt i en rullning, det gav mig fart i rätt riktning för att kunna springa utan att sakta ner. I Normala fall skulle den känsla man får av att springa så här kännas som en frihet, men inte nu; Jag var livrädd, jag visste hur snabbt ett liv kunde släckas och var väl medveten om vad som skulle hända mig om det som sprang bakom mig kom tillräckligt nära. Alltihop började tio timmar tidigare. Jag satte mig ner högst upp på en byggnadsställning i distrikt trehundranittioåtta E. Jag och drygt tvåhundra andra arbetare byggde den grundläggande strukturen på en riktigt skrytsam skyskrapa, bara basen var gigantisk. Jag hade precis avslutat ett fem timmar långt förmiddagspass av bultsäkrande svetsning och satte mig ner för att äta min medhavda lunch med den fantastiska utsikten av myllret av människor på gatorna och de blänkande skyskraporna framför mig. Halvägs igenom min något torra baguette kunde jag höra skrammel tätt följt av en duns, sedan hördes en man någonstans under mig argt ropa något på ett språk jag inte förstod, följt av en kort skur med nått som lät som ett halvt dussin projektiler från en bultpistol ljudligt träffa en balk på våningen under. Plötsligt hördes en välbekant röst: ”Ruhe mann! Du hade kunnat skada någon med den där.” Det var Creutz, han hade förmodligen vält något på mannen med bultpistolen när han klättrat upp. Jag kunde nu se hans svarta läder handskar med avklippta fingertoppar greppa tag i kanten framför mig, jag gick fram och räckte honom min högerhand. ”Danke”, sa han med ett brett leende och hävde sig upp. Han lade sin högra handflata bakom huvudet. ”Dom är argsinta dom där italienarna” fortsatte han och log nu ännu bredare än förut. ”Du tror inte han varit mindre arg om du tagit stegen istället för att klättra på något han höll på att bulta fast?” Ett litet hånfullt leende fanns på mina läppar. Creutz fnös till och borstade av lite damm från sina svetsglasögon, de såg ut precis som mina, de som jag nu hade satt upp i pannan på min olivgröna brittiska patrull keps. Svetsglasögonen hade små svarta glas och de fästes runt våra snaggade huvuden med en elastisk rem. Att snagga huvudet var mer än försiktighetsåtgärd än en stil sak, då och då brukade små svetsloppor hoppa ner i håret och hade man otur fattade det eld. ”Du vet att det bara är de lata och de lama som tar stegen Shady”, Sa Creutz till sitt försvar med en överlägsen min när han fortsatte borsta sitt mörkblå åtsittande linne och härmade sedan nått som liknade en hjärndöd zombie. ”Jo jag vet” Jag spelade uppgiven. Creutz hostade ljudligt ett par gånger ”Du borde verkligen skaffa nått slags andningsskydd, man får ju damm överallt, inte minst i lungorna”, sa han och hostade doft en gång till. ”Jo det är sant, jag ser att du redan skaffat det” jag tittade menande på den röda näsduken som hängde runt Creutz hals. ”Den här? Nej, nej den här fick jag av en tjej igår, men den duger ypperligt för estetiska ändamål” Jag visste att Creutz menade hans starka intresse för graffitti – En sorts stil av gatukonst där man använder sig av sprayfärg, vissa anser att det är skadegörelse –, det var olagligt på nivå två och tre där medelklassen och överklassadeln bodde, men här på nivå ett hade ordningslegionärerna slutat bry sig. Och tur var väll det för Creutz vida olivgröna byxor hade fläckar från sprayfärg överallt. ”Visst, du snodde den säkert från en hund när du var ute och var estetisk igår” Jag gjorde en svagt grimaserade min på skämt mot honom. Creutz öppnade munnen föra att försvara sig men stängde den igen och log mot mig som om han menade att jag kände honom för väl.
×