Hoppa till innehåll

Sök igenom detta community

Visar resultat för taggar 'komedi'.

  • Sök med taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • Anime.se
    • Foruminfo
    • Nyheter
    • Frågor och förslag
    • Evenemang
  • Anime och manga
    • Anime
    • Manga
    • Prylar
  • Övrig underhållning
    • Musik
    • Otecknat
  • Japan
    • Land och samhälle
    • Språket
  • Fandom
    • Eget skapande
    • Föreningar och evenemang
  • Övrigt
    • Allmänt
    • Spel
    • Forumlekar
    • Marknadsplatsen

Bloggar

  • Bakom kulisserna
  • Tänka på anime
  • Juicens Slice of Life
  • Sov's svammel hörna

Visa sökträffar från…

Visa sökträffar som…


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterat

  • Start

    Slut


Filtrera efter antal…

Blev medlem

  • Start

    Slut


Grupp


Webbplats


Tumblr


Line


Twitter


Skype


Plats


Intressen


SteamID


OriginID


Battle.net


Xbox Live


PSN


MyAnimeList


Anime-Planet


Hummingbird

Hittade 4 resultat

  1. Sceleris

    Recension: Prison School

    Som jag skrev i en statusuppdatering så ägnade jag hela söndagen åt att läsa ikapp Prison School. Två volymer på lördagen, och så drygt 21 volymer på söndagen. Prison School, tecknad och berättad av Akira Hiramoto i Weekly Young Magazine sedan 2011, utspelar sig på en gymnasieskola som just har börjat ta in manliga elever. I den allra första årskullen, med boende på ett separat litet elevhem, finns fem pojkar -- som får samsas om skolan med 1016 flickor. Men när flickorna mystiskt undviker dem så bestämmer de sig i kåt desperation för något drastiskt: att spionera på tjejerna i badet. De blir dock tagna på bar gärning, "med byxorna nere" i dubbel bemärkelse(!), och döms till en månad i skolans fängelse. Och ett fängelse är det: metallgaller över fönster och dörrar, svartvitrandiga fängelseuniformer, och till och med straffarbete. (Ett hårt straff, men bättre än relegering.) Det lömska lönnelevrådet, som låg bakom pojkarnas tidigare utfrysning, blir deras fängelsevakter, och de visar pojkarna ingen nåd. Men när en av pojkarna fixar en dejt så inleds en plan, en plan på att bryta sig ut... Mina erfarenheter med Prison School är som sagt ganska färska. Jag kollade ett slumpmässigt valt kapitel för några år sedan, men tyckte bara att det såg vulgärt och smaklöst ut. Men när det kom en animeversion regisserad av Tsutomu Mizushima, som ett halvår tidigare gett oss den fantastiska serien Shirobako, så var jag tvungen att ge den en chans. Det var fortfarande vulgärt, nästan pornografiskt, och den är vämjelig på många sätt -- men det är meningen. Serien har en brutal, absurdhumoristisk ådra. Poängen med serien är i princip att allvaret är uppskruvat till 120 %, fastän situationerna bara är sjuka och verklighetsfrånvända. Resultatet blir komik, stor komik. Jag brukar inte gapskratta åt anime och manga, men Prison School får mig att gapskratta -- mellan mina utrop av "ånej!" och "h@n kan väl inte... H@n gjorde det!?". Pojkarna är vidriga. Främsta hjälten Kiyoshi ser normal nog ut, och hans wannabe-värstingkompis Shingo likaså, men kinahistoriefantasten Gakuto är (initialt) en obehaglig långhårig nörd, den sjuklige Joe är en tanig, huvbeklädd man som hostar blod, och André är en fläskklump med knappt mänskliga drag (och buddhaöron). Och även Kiyoshi och Shingo visar sina frånstötande sidor när de är kåta. Tjejerna är mestadels tecknade med sköna anletsdrag. Skarpa anletsprofiler, stora eller vassa ögon, putande läppar och så vidare. De är lite tecknade som modeller, och ser -- likt pojkarna -- åratal äldre ut än sin ålder. Fångarnas främsta "plågoande" (inom citattecken) är elevrådets viceordförande. Hon har kläder som är för små och bröst som är för stora, högklackade knästövlar och en kjol som är ständigt för kort, en skärande kylig blick, och ständig kameltå. Jag tror att jag har skrivit om det förut, men jag ser inte manga och anime som om de skulle ge trogna representationer av en verklighet. Alltså, med fotografier så ser man genom ett foto världen som den ser ut, som ett fönster. Men jag ser inte mangabildrutor (eller animebildrutor) som om de vore fönster till sina fiktiva världar. Istället ger de en tolkad bild av världarna. Inte bara visuellt, utan även i övrigt. Vad jag vill komma till är att seriens synvinkel är densamma som unga, hormonstinna tonårspojkars, och det syns i allt från design till berättelse. I psykologin är en "homunculus" en bild av en människa där man låter storlekar på kroppsdelar återspegla hur mycket vikt våra hjärnor sätter i dem; se denna illustration. Vi är liksom mycket mer medvetna om våra läppar och händer och könsorgan, än vad vi är om våra örsnibbar eller den där punkten på ryggen mellan skulderbladen. På så sätt ser jag viceordförande som ett slags homunculus för de där kåta pojkarna. Förutom henne som en homunculus så är som sagt alla tjejer tilldragande, för alla är potentiella partners för pojkarna. Och alla situationer är mångfaldigt gånger allvarligare än rimligt, för så är det ju när man är ung. I början hade jag problem med serien. Dels för att den var så pornografisk, men också för att den var så brutal mot pojkarna. De tar emot väldigt hård misshandel från lönnelevrådet, sådan att näsor bryts och blodet forsar, och även om de unga oskulderna i fängelset finner sexuell njutning i att misshandlas av hypererotiska damer så var det tvivelaktigt; de kvinnliga vakterna var också vidriga, om än på ett annat sätt än pojkarna. Men det är bara en uppfattning. Det är "komiskt våld", sådant som läker brutna näsor och krossade glasögon mellan bildrutor. Vi kan sätta det i kontrast med ett tillfälle när någon på riktigt bryter någon annans arm, och det sätter spår. I övrigt är våldet bara uppfattningsvis, och jag läser det som att deras riktiga misshandel inte var fullt så stark. Med det så kunde jag förlåta Prison School för den aspekten -- och till slut började våldet att höra till skämten som jag skrattar åt --, och uppskatta serien för vad den gör rätt. Förutom att den är bisarr och rolig, så är den överraskande välskriven. Det är en fängelseserie, och vad är väl inte en fängelseserie utan invecklade flyktplaner? Det är mästerligt hur problem och lösningar visar sig i jämn takt, med alldeles rätta måtten av "cliffhangers" och förebud. Något nämns i ett kapitel som spelar en viktig roll i ett senare, eller kanske det vi ser är till för att lura oss lika mycket som för att lura figurerna -- och hur tusan ska karaktärena komma ur just den eller den knipan, i någon situation som hör till toppskiktet av absurd gymnasiemanga/-anime. Det är på riktigt spännande, samtidigt som det är helt sjukt och komiskt. Det är nog lätt hänt att serien får med sig den sortens manliga läsare som är mer benägna att hålla en polariserad syn på de kvinnliga karaktärerna, särskilt i början, typ sorterar dem i två fack: de söta och oskuldsfulla flickorna som praktiskt taget är pojkarnas "byten", och de grymma och lömska som är pojkarnas fiender. Men en sådan bild gör inte serien rättvisa. Medan fångvaktarnas övervåld är oförsvarligt så har pojkarna också gjort sådant som är svårt att rättfärdiga, med allt annat än ädla motivationer. Det är inte för inte som serien målar upp dem som den gör. Ytterligare gör den ett överraskande bra jobb med att sympatisera karaktärer. Exempelvis den grymma och utmanande viceordföranden har sina egna förklaringar och kontraster till både beteende och utseende. Serien hade inte varit hälften så lyckad utan sin tecknarstil. Jag har redan diskuterat karaktärsdesignen, som ger det troligtvis starkaste intrycket, men den är väldigt skickligt tecknad i övrigt. Bakgrunder är detaljerade och välplanerade, och minspel och kroppsställningar används till bästa effekt, liksom närbilder, helbilder, kameravinklar och perspektiv. Allt hjälper till för att skärpa det ironiska allvaret eller vässa humorn i någon scen -- eller höja sötheten hos någon tjej. En sak jag särskilt gillar är när Hiramoto ritar med ultravidvinkel ("fisheye"), en teknik som är utmärkt t.ex. för att poängtera en figurs relation till eller medvetenhet om sin omgivning, för att ge ett subjektivt intryck, eller för att helt enkelt visa mer. Inte för att det betyder något när jag säger det, men jag kan inte föreställa mig att det är en enkel teknik ens för en rutinerad tecknare, och Hiramoto gör det felfritt, även tidigt i serien innan stilen stabiliserats. Jag har redan använt ordet "kameltå" i min recension, och det är inte en slump. Det är inte en serie för den som ogillar sexuellt innehåll. Det här är inte bara "fanservice" eller "ecchi", som vissa så gulligt vill kalla det. Det här är rått, in-your-face, borderline-pornografiskt. Det är bröstvårtor och stjärtar och trosfluktar överallt, och även en och annan penis. Jag gillar inte dålig, halvhjärtad fanservice, men det här är helhjärtat, det är dekadent och perverst, i ordens bästa betydelse. Animeversionen täcker med sina 13 TV-avsnitt plus köpavsnitt fram till och med volym 9, så den skrider fram i en rasande fart. Men fejk-allvaret är seriens kanske viktigaste beståndsdel, och animeversionen understödjer det utmärkt med sin musik och sitt skådespeleri, så om Prison School låter intressant så kan jag verkligen rekommendera den. Det till trots så måste jag säga att jag gillade mangaversionen ännu mer, kanske helt enkelt för att det är mer av den. Den är inte utan skavanker -- främst hur de senaste runt 20 eller fler kapitlen varit ganska långsamma, om än fortfarande helt jävla urflippade -- men det är så kul att följa pojkarnas galna och tankspridda planer, karatetjejen Hanas allt mer vridna hämndlystnad, nördtjejen Mitsukos Rube Goldberg-otur, den bisarra rektorn, och ständigt föränderliga allianser och vänskaper, och mycket mer.
  2. Sceleris

    One-Punch Man

    Jag började förstå att Yūsuke Murata, tecknaren av sportserien Eyeshield 21, var en kreativ och knasig person när jag såg en manga som han postat på Twitter: det är lite "meta" och handlar om hur han försöker fly undan sin redaktör. Murata leker med perspektiv och papprets fysiska egenskaper för att få en ganska unik och underhållande effekt. Till serien One-Punch Man verkar han ha fått rätt författare att arbeta med, One. One-Punch Man, eller kort och gott OPM, var ursprungligen en webbserie som One började teckna själv 2009 (exempel ovan), men serien blev en succé med 20 000 besökare varje dag, och One blev tydligen kontaktad av Shueisha för att få ut OPM till en större publik. För att "höja standarden" (jämför Ones teckning med Muratas teckning ovan) lite så valdes Murata som tecknare till den omgjorda One-Punch Man, som publiceras på Young Jumps "grannwebbsajt" Young Jump Web Comics, där serien finns att läsa gratis på japanska. (Young Jump är en systertidning till Shōnen Jump – som publicerade Muratas Eyeshield 21 – fast för en äldre målgrupp: där SJ har Naruto så har YJ Gantz.) Men vad fasen handlar serien om då? Tja, det är en enkel actionkomedimanga som utspelar sig i en värld där människorna hotas av mystiska monster som dyker upp då och då. Lyckligtvis finns Hjälteförbundet, ett privat bolag som har allsköns hjältar i sitt stall. En av dem... är inte Saitama. Saitama var en helt vanlig löneslav, tills han bestämde sig för att bli hjälte. Så han började träna hårt. Mycket hårt. Så hårt att han tappade håret! Förutom det så förde det med sig en annan liten "nackdel": han är så stark att han kan besegra alla sina fiender med ett enda slag. Därav titeln "Enslagsmannen". Han drömmer om att träffa på en fiende som kan ge honom en utmaning, och i väntan på det så är han mest en arbetslös slacker vars enda oro är att missa närköpets extrapris på vitkål eller liknande. Vi får under seriens gång följa honom och andra hjältar i farliga situationer med oftast komiska lösningar. Till skillnad från de andra hjältarna är Saitama inte med i Hjälteförbundet. Faktum är att de inte ens vet att han finns. Men närvaron av en man som kan smiska upp varenda en av dem med ena lillfingret kan inte gå omärkt förbi hur länge som helst. Det är väldigt underhållande. Förutom en del coola hjältar och monster så kommer serien med utmärkta "punchlines" (om ni ursäktar skämtet) som nästan garanterar skrattsalvor varje kapitel. Men det är inte bara störtkul, det är smått otroligt även på tecknarsidan. Det är tecknat digitalt, med digitalt raster och digitala effekter som rörelseoskärpa. Det ser väl i sig inte alltid så perfekt ut, men i gengäld får Murata ta ut svängarna riktigt ordentligt och experimentera med ljudeffekter och bildspråk, främst ett cinematiskt sådant. Resultatet är inte mindre än en av de bästa actionserierna jag någonsin läst. Kolla in den här animerade GIF-bilden, ihopsatt av tvåsidesuppslag ur OPM! Det där är inte en anime, det där är en manga! Sida för sida! Det som verkligen fick mig att inse att Murata inte är riktigt klok var det allra senaste kapitlet: på tre veckor har Murata tecknat sextiofem sidor, trettiotvå uppslag, i färg! Snygg färgläggning också! Det här är en jäkla höjdarserie.
  3. Inari

    Blood lad

    sitter och läser Blood lad (finns på sfbok) när jag egentligen borde plugga men men... Kort så handlar Blood Lad om vampyren Staz. Staz är ingen vanlig vampyr dels är han boss över en del av demon världen men han är även en die hard OTAKU ! yep han älskar manga, anime, spel och han drömmer om att få tacka japanerna för allt de fantastiska de har gjort. En dag råkar en människa förvirra sig in i demon världen. Staz för nyss om detta och blir genast intresserad. Till hans STORA glädje visar det sig vara en JAPANSKA flicka vid namn Fuyumi. han beordrar genast att hon ska föras till honom. När han träffar henne får han genast en konstig känsla och känner sig dragen till Fuyumi. Men han blir avbruten av en rival som kommer för att utmana honom och han tvingas att lämna Fuyumi. när han äntligen återvänder har Fuyumi blivit uppäten av en demon växt och är nu ett spöke. Staz märker att den konstiga känslan är borta. Han svär att han ska göra allt för att återuppliva henne igen men det är lättare sagt än gjort. mangan klassas bland annat som seinen, ecchi, komedi, aktion, romantik, övernaturlig. ooh just det Blood lad finns även som anime :D jag tycker att animen och mangan är väldigt underhållande och den har referenser till andra manga(s) och anime(s) vilket jag gillar XD i ett episod blir Staz ursinnig när hans motståndare kallar hans attack för dålig när Staz försöker sig på en kamehameha men missar. jag kan verkligen relatera till Staz och hans moe stunder haha jag såg den mest romantiska repliken i hela mitt otaku liv i animen xD måste vara sann kärlek XD
  4. aka (Danshi Koukousei no Nichijou) Bästa serien ever för er som gillar och vet hur muppiga killar kan va xD Synopsis Tadakuni, Hidenori, and Yoshitake are students at the all-boys academy, Sanada North High School. This is a tale about just that—their daily lives as students. Winning the basketball tournament? Finding true love? You won't find any of that here. Whether it's sparking random arguments while hanging out with friends, meeting that one weird co-worker at a part-time job, or even letting imaginations run wild on a windy afternoon, we've all experienced the show's ordinary but true-to-life themes at one point or another. Har ni sett denna serie ge ett betyg så all ser hur awsome den e ;) mitt betyg e högsta 10/10 Nudlar!
×