Hoppa till innehåll

Om du vill men inte kan posta statusuppdateringar, gå till din profil, tryck på ”Redigera profil”, och på ”Aktivera statusuppdateringar?”.

Sök igenom detta community

Visar resultat för taggar 'fantasi'.

  • Sök med taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • Anime.se
    • Foruminfo
    • Nyheter
    • Frågor och förslag
    • Evenemang
  • Anime och manga
    • Anime
    • Manga
    • Prylar
  • Övrig underhållning
    • Musik
    • Otecknat
  • Japan
    • Land och samhälle
    • Språket
  • Fandom
    • Eget skapande
    • Föreningar och evenemang
  • Övrigt
    • Allmänt
    • Spel
    • Forumlekar
    • Marknadsplatsen

Bloggar

  • Bakom kulisserna
  • Tänka på anime
  • Juicens Slice of Life
  • Sov's svammel hörna
  • Stekeblads Blogg

Visa sökträffar från…

Visa sökträffar som…


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterat

  • Start

    Slut


Filtrera efter antal…

Blev medlem

  • Start

    Slut


Grupp


Webbplats


Tumblr


Line


Twitter


Skype


Plats


Intressen


SteamID


OriginID


Battle.net


Xbox Live


PSN


MyAnimeList


Anime-Planet


Hummingbird

Hittade 1 resultat

  1. Så i söndags började jag läsa Haruhi Suzumiyas melankoli. Tre kapitel in så är det helt okej, men... jag har en fundering om hur jag läser, och undrar hur ni andra gör. Alltså, det är inte ovanligt att läsare föreställer sig att det som man läser spelas upp "som en film" i huvudet. I vanliga böcker så är det inget särskilt märkvärdigt. Men lättromaner är inte vanliga böcker: de har en bestämd vision om hur figurerna och världen ser ut. När jag nu läser Haruhi så skiter jag i det. Jag skiter i bilderna som är med i boken. Jag skiter i mina minnen om hur allt ser ut och låter i animeversionerna. Det är till hälften automatiskt, till hälften tvingat. Jag föreställer mig nämligen världen som otecknad. Jag har inga superbestämda bilder av hur de ser ut, men jag tänker mig att de ser ut som helt vanliga japanska gymnasieungdomar (förutom att tjejerna är snygga, för att de beskrivs som det i boken). Kyon, Haruhi, Yuki, Mikuru och Itsuki ser i min fantasi ut som något i stil med dessa människor: Deras röster är inte animeröster, utan 16-åringars röster, och när de pratar hör jag japanska. Jag är förstås inte så bra på japanska, men jag behöver inte kunna orden så exakt eftersom det mer är en fråga om språkljud. Dessutom fyller jag på med en del saker, till exempel Kyons riktiga namn. I början av boken föreställde jag mig honom presentera sig för klassen med något namn i stil med "Kyōichi Tanaka" eller så. Jag tänker mig inte heller att figurerna rör sig och spelar över som i anime eller J-drama, utan mer som riktiga människor. Det må vara "en film i huvudet", men det är inte en film. Så hur tusan tänker ni när ni läser lättromaner? Skiljer det sig från andra böcker? Ser ni en animeserie i huvudet? Eller otecknat, som jag? Eller föreställer ni er ingenting alls?
×