Sök igenom detta community

Jag såg ingen allmän tråd som handlar om böcker och litteratur, så det är väl läge att skapa en sådan. För visst är det folk här som tycker om att läsa även icke-animerelaterade böcker? På sistone har jag själv läst Hyperion av Dan Simmons. Det tog ett par försök att komma igång med boken, eftersom språket i boken är ganska knepigt. Mycket avancerade ord och poetiska beskrivningar, som inte alltid är gjorda för att vara förståeliga, utan bara låta futuristiska. När jag väl fick en känsla för stilen började jag dock älska boken. Vilken poetisk sci-fi! Berättelserna var riktigt hänförande, även om de var rätt grova. Klart en av de bättre, och mer unika, science-fiction-böcker jag läst. Nu har jag börjat med Mr Norrell & Jonathan Strange av Susanna Clarke. Verkar bli ytterligare en höjdare. :) Vad läser ni, och vad har ni läst på sistone? Några intryck ni fått av era böcker, några författare ni inte får nog av?

Så i söndags började jag läsa Haruhi Suzumiyas melankoli. Tre kapitel in så är det helt okej, men... jag har en fundering om hur jag läser, och undrar hur ni andra gör. Alltså, det är inte ovanligt att läsare föreställer sig att det som man läser spelas upp "som en film" i huvudet. I vanliga böcker så är det inget särskilt märkvärdigt. Men lättromaner är inte vanliga böcker: de har en bestämd vision om hur figurerna och världen ser ut. När jag nu läser Haruhi så skiter jag i det. Jag skiter i bilderna som är med i boken. Jag skiter i mina minnen om hur allt ser ut och låter i animeversionerna. Det är till hälften automatiskt, till hälften tvingat. Jag föreställer mig nämligen världen som otecknad. Jag har inga superbestämda bilder av hur de ser ut, men jag tänker mig att de ser ut som helt vanliga japanska gymnasieungdomar (förutom att tjejerna är snygga, för att de beskrivs som det i boken). Kyon, Haruhi, Yuki, Mikuru och Itsuki ser i min fantasi ut som något i stil med dessa människor: Deras röster är inte animeröster, utan 16-åringars röster, och när de pratar hör jag japanska. Jag är förstås inte så bra på japanska, men jag behöver inte kunna orden så exakt eftersom det mer är en fråga om språkljud. Dessutom fyller jag på med en del saker, till exempel Kyons riktiga namn. I början av boken föreställde jag mig honom presentera sig för klassen med något namn i stil med "Kyōichi Tanaka" eller så. Jag tänker mig inte heller att figurerna rör sig och spelar över som i anime eller J-drama, utan mer som riktiga människor. Det må vara "en film i huvudet", men det är inte en film. Så hur tusan tänker ni när ni läser lättromaner? Skiljer det sig från andra böcker? Ser ni en animeserie i huvudet? Eller otecknat, som jag? Eller föreställer ni er ingenting alls?