Hoppa till innehåll

Sök igenom detta community

Visar resultat för taggar 'hobbyteori'.

  • Sök med taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • Anime.se
    • Foruminfo
    • Nyheter
    • Frågor och förslag
    • Evenemang
  • Anime och manga
    • Anime
    • Manga
    • Prylar
  • Övrig underhållning
    • Musik
    • Otecknat
  • Japan
    • Land och samhälle
    • Språket
  • Fandom
    • Eget skapande
    • Föreningar och evenemang
  • Övrigt
    • Allmänt
    • Spel
    • Forumlekar
    • Marknadsplatsen

Bloggar

  • Bakom kulisserna
  • Tänka på anime
  • Juicens Slice of Life
  • Sov's svammel hörna

Visa sökträffar från…

Visa sökträffar som…


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterat

  • Start

    Slut


Filtrera efter antal…

Blev medlem

  • Start

    Slut


Grupp


Webbplats


Tumblr


Line


Twitter


Skype


Plats


Intressen


SteamID


OriginID


Battle.net


Xbox Live


PSN


MyAnimeList


Anime-Planet


Hummingbird

Hittade 1 resultat

  1. Sceleris

    Nivåer på upplevelser

    När nu @MathJuice föregår med gott exempel och faktiskt bloggar här på Anime.se, så kan jag ju inte vara bättre sämre. Därför måste jag sparka mig i ändan, dra mig i kragen, rycka upp mig, och dra tummen ur, och faktiskt försöka samla de där lösryckta tankarna som jag velat textsätta men aldrig kommit mig för. Jag har ett antal ämnen som jag skulle vilja tydliggöra för mig själv (och eventuella läsare); just detta inlägg var inte planerat, utan bara råkade växa fram medan jag funderade på ett annat ämne. Det är en förutsättning för ett senare ämne, så därför fick jag skriva klart detta först. Jag kommer nog att referera till det senare i bloggandet. Hur som helst, jag har funderat mycket på några stora frågor: hur ser man på anime? Hur vill jag se på anime, och hur vill jag att andra ser på anime? I ett försök att hobbyteoretiskt formalisera det har jag kommit fram till en beskrivning av några olika nivåer på hur man kan se på anime och, egentligen, ta del av upplevelser i stil med underhållnings-, fritids- och hobbyaktiviteter. (Observera att detta är ett utkast, en “version 0.1”, en diskussionsfråga, och givetvis bara ur mitt perspektiv. Jag kan föreställa mig rejäla omstruktureringar i hela mitt sätt att tänka på saken. Jag vill därför gärna höra eventuella invändningar och alternativa perspektiv.) UPPLEVELSE. Det mest grundläggande är upplevelsen själv. Det är att du ser en komedifilm, att du spelar ett datorspel, att du hoppar fallskärm, att du spelar ett brädspel, att du går på fjällvandring, att du tittar på en tavla på museum, att du klistrar in ett frimärke i din frimärkssamling. Det är den lägsta nivån, på så sätt att det är gemensamt för alla som gör det, vad nu “det” må vara. På denna nivå är det svårt att diskutera sin upplevelse, för det finns ju inget att säga utöver att “jag såg en film” eller motsvarande. Samtalet har ingenstans att fortsätta. EMOTIONELL RESPONS. Därefter kommer den emotionella responsen på upplevelsen. (Att prata om “emotioner” är inte bara pseudointellektualism, det är en faktisk psykologisk term. Skillnaden mellan “emotion” och “känsla” i psykologin är, så vitt jag förstår det, ungefär att emotioner är reaktioner – t.ex. rädslan av att se en björn vid en skogsvandring – medan känslor är mer medvetna reaktioner på emotioner – t.ex. känslan av att bli skakig av rädslan av att se en björn vid en skogsvandring. Den kroppsliga påverkningen i sig kallas för övrigt för en “affekt”, men det kommer jag nog inte till.) Den emotionella responsen på upplevelsen är att komedifilmen, datorspelet, brädspelandet, fjällvandringen, taveltittandet, eller frimärkssamlandet är glädjande eller intressant (eller skrämmande eller äckligt eller förargande, etc.) för dig. En emotion är knappast universell, knappast gemensam för alla i likartade situationer – man kan föreställa sig en person som ser en film men inte får någon emotionell respons över huvud taget; för en sådan person är upplevelsen ett rent och skärt tidsfördriv. De flesta personer har dock något slags emotion vid åtminstone något tillfälle under sin valda upplevelses gång. Detta är en “högre nivå”, på så sätt att den som känner något ju får ut mer av upplevelsen än den som inte känner något. Men det är fortfarande inget att basera ett samtal på: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag vet inte. EMOTIONELL ANALYS. När man väl har emotioner så återstår det att vara medveten om att man har dem, man kan tala om “emotionell självkännedom”. Det är att kunna inse att man faktiskt kände något och kunna identifiera det som glädje, spänning, ro, nyfikenhet, eller vad det då kan vara. Diskussioner på denna nivå är fortfarande ganska torftiga, men man kan åtminstone knyta an om det: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att den var jätterolig! — Det tyckte jag också! Vi är nog inte så olika, du och jag! UPPLEVELSEANALYS. Med sin egen respons analyserad kan man tänka över vad det var i upplevelsen som orsakade det. Vilken scen i komedifilmen var det som var så rolig, och varför? Vilket moment i datorspelet är det som gör det så kul att spela? Vad är det med fjällvandring som du gillar – och ogillar? På denna nivå kan man börja ha givande diskussioner med andra. Man kan prata om vilka scener eller karaktärer som man föredrog, eller vilka brädspel man tycker är roligast när man är fem spelare. Förutom att knyta an till varandra så lär man sig om varandra, åtminstone om varandras smak: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är alltid något med gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer som får mig att skratta. — Jaså! Ja, det var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Vi är lika men olika, du och jag! AKTIVT DELTAGANDE. Det är på snudd till att det inte hör till listan, men det är något som kan vara nödvändigt för punkt 5 och kanske även punkt 4. Jag tänker här på att tankemässigt aktivt hänga med i sådant som berättelser och begripa karaktärers motivationer. Det kanske kan vara svårt att säga varför man har en viss karaktär som favorit, om man inte kan förklara ens för sig själv vad karaktären tycker, tänker, och gör. Observera att man också kan hänga med passivt; jag tänker här på att man t.ex. förstår att karaktär A beter sig som ett svin mot karaktär B, för att karaktär A är förälskad i B och svartsjuk, men att man förstår det utan att liksom tänka på det, utan att klä det i ord. Om man inte förstod A:s beteende alls, ens undermedvetet, skulle man kanske bli förvirrad över vad som försiggick i berättelsen. Om man förstår det passivt så blir man inte förvirrad, men om någon frågar varför A var ett sådant svin kanske man blir lite ställd och måste tänka till. “Jag tänkte inte på det när jag tittade, men A är väl kär i B? Så då när B gjorde X så blev A svartis. Eller?” Om man är aktiv så ställer man frågor och lägger upp hypoteser under berättelsens gång, medan det händer. “Oj, vad ska hända nu? Aha, han känner så.” Problemet med passivitet är att mycket kan vara svårt att plocka fram i efterhand, och även om man kan det så blir det ju, ja, en efterhandskonstruktion. Är man inte rutinerad så kanske man måste göra om upplevelsen för att få igång minnet eller för att ens få tillfälle att göra det med tillräcklig distans för att vara aktiv. (Alltså, om det är en särskilt rafflande upplevelse så är det kanske så inlevelsefullt att man släpper tyglarna, vid första omgången.) DJUPANALYS. Jämfört med de ovanstående punkterna, är följande tre (under)nivåer mer självständiga – man kan nå nivå 5.2 utan att nå nivå 5.1, men man kan inte nå nivå 2 utan att nå nivå 1 – och likvärda: jag har inga starka argument för att nivå 5.2 är bättre eller sämre än nivå 5.3, medan jag faktiskt verkligen vill mena att nivå 4 är bättre än nivå 3 (som är bättre än nivå 2, o.s.v.). Behövs ett resonemang för nedanstående ordning kan man nog säga att det är efter hur avancerade de är, med det mest avancerade längst ner. Med handen på hjärtat så tycker jag dock att 5.1 är den på ett mänskligt (själsligt, socialt) plan mest givande nivån; de två övriga är mer renodlat intellektuella. SJÄLVANALYS. När man vid en upplevelse vet vad man kände och vad det var som fick en att känna, så kan man tänka över vad det är hos en själv som gjorde att man kände som man gjorde. Kanske du gillar brädspelskvällar för att du vill komma bort från alla elektroniska skärmar och TV-apparater för att du får nog av sådana på arbetstid. Kanske du älskar fjällvandringar för att du minns vad din pappa lärde dig om naturen. Får du igång diskussioner på denna nivå kan det nog bli väldigt privat, och bra för att verkligen lära sig om varandra, om våra egna historier, om vad vi tycker, och hur vi fungerar: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Gravallvarligt tjänstefolk i knasiga situationer får mig alltid att skratta. Min mormor arbetade som hembiträde på 40-talet, och när hon barnvaktade mig när jag var liten så brukade hon berätta om hur skruvat det kunde bli mellan tjänstefolk och herrefolk, så det har nog underminerat min syn av seriöst tjänstefolk i filmer. — Jaså! Ja, scenen med butlern var kul, men annars tycker jag det är roligare med herrefolk i knasiga situationer. Min familj är ganska hårdvänster, så det är väl det som gör att det känns kul att se överklassen sättas på plats, typ. Vi är lika men olika, du och jag! KONTEXTANALYS. Förutom att analysera sig själv, kan man analysera alla andra. Om mänskligheten är ett pussel, vad för pusselbit är då upplevelsen? Hur passar den in? Kanske man tycker att folk i stort verkar ha börjat spela mer brädspel, så man har en teori om att det är en motreaktion på hur folk blivit mer osociala utanför Internet. Kanske när man ser tavlan på museet man börjar koppla ihop hur målaren måste ha påverkats av ett krig som skedde samtidigt. Kanske man reflekterar över våldet i datorspelet man spelar, och över våld i datorspel i stort, och hur de påverkar eller påverkas av våldet i samhället. Det kan nog ge ganska ömsesidigt tänkvärda diskussioner: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Det är ju briljant satir om vårt politiska klimat med lismande medier. — Jaså! Ja, det var kul, men jag tog det mer som en reaktion på finanskrisen. Tänk på hur pengarna i resväskan åkte runt. FUNKTIONSANALYS. Förutom att analysera sig själv eller andra, så kan man ju analysera upplevelsen i sig. Kanske du kommer fram till att momentet du gillar i det där datorspelet är perfekt för att balansen mellan attackförmåga och försvarsförmåga är sådan att man alltid klarar sig förbi fienderna endast med nöd och näppe, och att det då blir en belöning vilket är psykologiskt beroendeframkallande. Kanske du observerar att frimärkssamlande är överraskande finmotoriskt krävande, och att släppa hyperkoncentrationen efteråt är fantastiskt rogivande. Kanske du inser när du ser tavlan på museet vilket otroligt jobb målaren gjort för att ge en sån realism med bara blåtonade oljefärger. Diskussioner här är lärorika, men det finns kanske en risk för att det blir en föreläsningsprägel på det, och kanske finns det då inte alltid så mycket att svara annat än att gå vidare: — Jag såg den filmen. — Vad tyckte du? — Jag tyckte att scenen med butlern var jätterolig! Regissören har en fantastisk känsla för komisk tajming: den där sekvensen av helbild för visuell orientering, sen en kvarts sekund detaljbild av stenkulan i rörelse, och pang, lång halvbild när han halkar på den och sätter sig rakt i hundbajset! Helt perfekt set-up och pay-off. — Jaså! Ja, det var ju ungefär samma sekvens som i den där scenen med ninjan i slutet. Jag tycker att det börjar vara regissörens signatur, nästan. Har du sett någon annan film av honom? I min åsikt så tycker jag att den lägsta nivån man bör ha som mål är nr. 4, alltså att man bör försöka ha pejl på vad man gillar och ogillar – om man inte uttryckligen eftersträvar att genomgå upplevelsen mer som avslappning eller tankebefriad meditation… men det bör man nog inte göra mer än en mindre andel av tiden; är man inte något i stil med en buddhistmunk så gör man nog bättre i att använda avslappning och meditation för att berika sitt vanliga liv, inte ersätta det. Alltså, man får ut mer av upplevelser ju mer man tänker på dem, vilket bara är en bra sak, om inte avsikten med upplevelsen är specifikt att inte tänka. Jag “kräver” givetvis inte av någon att de måste uppnå nivå 4, men jag tycker att det är synd om man vid upplevelser antingen inte känner något, eller inte vet vad man känner, eller inte vet vad i upplevelsen som gör att man känner som man gör. Ett passivt liv känns för mig som slöseri. Det börjar bli dags att avrunda avhandlingen, men jag kan tillägga att några av de ämnen jag tänker skriva om på bloggen handlar om hur jag själv inte lever upp till mina egna ideal, om hur jag själv har problem på de olika nivåerna. Med lite tur lyckas jag även hitta lösningar.
×