Hikikomori

[Saya]

http://www.francescojodice.com/video/hikikomori_eng.mov

 

Jag vill att alla som inte redan har sett den eller har läst på om ämnet på annat håll tar sig tiden att se denna dokumentärfilm. Det är ca. 25 minuter om nördar (otakus) och enstöringar (hikikomoris), andras uppfattningar och deras syn på sig själva. Särskilt om ni tänker i banor som "Anime (alt. japansk populärkultur) är det bästa som finns!" eller sitter och spelar dagarna i ända är det ett måste. Låt inte fandomen gå i överstyr, behåll ett visst mått av självdisciplin och sätt stopp för degenerationen av umgänget människor emellan.

[flaskis]

.mov -.-'

 

Fast jag kan direkt säga att jag aldrig kommer låta mina intressen ta över mitt liv. Visst att jag brinner för mitt intresse, men jag har sedan tidigare i mitt liv lärt mig att man måste sätta gränser. "Lagom är bäst".

[Largo]

Jag kan på rak arm nämna två personer jag känner/kände som har blivit hikikomori. Nuförtiden sitter de framför datorn hela dagarna, är arbetslösa och går nästan aldrig utanför dörren. Till och med att gå till affären och handla mat är något de drar sig för.

 

Jag ser mig själv som en otaku i högsta grad. Jag har massor av manga, figurer, anime wallscrolls o.s.v i min lägenhet(men välstädat). De som inte redan känner mig väl skulle förmodligen få en helt annan uppfattning av mig om de såg hur jag lever och vad mina intressen är, men det har väl mest med fördomar att göra än något annat.

 

Jag har alltid haft stillsamma intressen sedan tonåren och spenderade hellre tid vid datorn och TV-Spel. Idag sitter jag mest på internet, tittar på massor av anime och läser manga. Jag känner att jag har inte lika lätt som de flesta att socialisera med andra människor och är stel kring nya kontakter, åtminstone om de är äldre än mig och inte själva är "nördar". Jag har några kompisar som jag umgås med på helger. Jag har ett jobb som jag sköter klanderfritt. Jag är ingen hikikomori men jag trivs bäst i mitt eget hem kan man säga.

 

Många här inne har säkert sett Welcome to the N.H.K. Jag tyckte att den var väldigt bra just på grund av den verklighetsanknytning som ligger bakom. Även om det mesta drivs till sin spets och framförs ganska komiskt så ser man alltid allvaret bakom. Jag har sett det hos andra och kan även känna igen mig själv i vissa delar.

[Darki]

.mov -.-'

 

Fast jag kan direkt säga att jag aldrig kommer låta mina intressen ta över mitt liv. Visst att jag brinner för mitt intresse, men jag har sedan tidigare i mitt liv lärt mig att man måste sätta gränser. "Lagom är bäst".

Håller med dig.

[Jico]

jaha där slösade jag 25 min , seriöst filmen var juh ganska dålig förutom dom 2 som satt i lägenheten så var den meningslös hade velat se mer av dom 2 för dom andra hade juh inte så mycket med det hela att göra mer än vad dom tycker att otaku och Hikkomori innebär. Däremot som Largo-Sama var inne på tycker jag också att man kan känna igen sig i Welcome to NHK och även se allvaret i det hela.

[Klibbnisse]

Om det är den film som jag tror att det är så har SVT visat den två gånger eller så.

 

Ärligt talat så tror jag att det är väldigt få svenskar som kommer upp i den nivå som japanska hikikomoris gör, jag menar... uppenbarligen verkar folk häromkring tro att bara för att man gillar anime och manga är man helt plötsligt en "otaku"... visst, det är löjligt nog att använda japanska ord när det finns jättebra svenska ord för precis samma sak. Dessutom, om man nu skall jämföra dessa svenska otakus med de japanska så är jappsarna mer extrema (i de fall jag känner till).

 

När man sedan stöter på folk som påstår att de är hikikomoris så undrar jag vad de gör utanför sina rum. En hikikomori går inte ute på stan och skryter om att han eller hon är sjukligt intresserad av någonting, denne försöker inte använda sitt beroende och hjärntvätthet som någon form av statushöjande medel.

 

Vart var jag nu? Jo, angående mig själv och mina åsikter... just det. Förr glodde man en jäkla massa anime, jag vart även riktigt dum och "wapanesig" och trodde att det var tufft att slänga sig med olika japanska ord och utryck utan någon större anledning. På den tiden tyckte jag att jag vad "jätteotaku". När tiden sedan gick och man blev lite mer förståndig insåg man hur mycket man spelat över på dessa strängar.

 

Jämfört med japanerna som slänger iväg alla sina pengar, går runt med stora kroppskuddar och leksaker i konstiga kläder, personer som är socialt handikappade och klarar inte av att kolla på någonting annat än just anime. Personer som knappt kan hålla i en normal tidning, såvida de inte innehåller någon form av bild från en anime/manga som de gillar. Jämfört med de där människorna är den genomsnittslige svenska animetittaren inte ens i närheten av vad det innebär att vara just en otaku/hikikomori.

 

Dessutom undrar jag lite lätt hur folk uppenbarligen skulle vilja sträva efter att bli sån.