Hoppa till innehåll

Sök igenom detta community

Visar resultat för taggar 'recension'.

  • Sök med taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • Anime.se
    • Foruminfo
    • Nyheter
    • Frågor och förslag
    • Evenemang
  • Anime och manga
    • Anime
    • Manga
    • Prylar
  • Övrig underhållning
    • Musik
    • Otecknat
  • Japan
    • Land och samhälle
    • Språket
  • Fandom
    • Eget skapande
    • Föreningar och evenemang
  • Övrigt
    • Allmänt
    • Spel
    • Forumlekar
    • Marknadsplatsen

Bloggar

  • Bakom kulisserna
  • Tänka på anime
  • Juicens Slice of Life
  • Sov's svammel hörna

Visa sökträffar från…

Visa sökträffar som…


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterat

  • Start

    Slut


Filtrera efter antal…

Blev medlem

  • Start

    Slut


Grupp


Webbplats


Tumblr


Line


Twitter


Skype


Plats


Intressen


SteamID


OriginID


Battle.net


Xbox Live


PSN


MyAnimeList


Anime-Planet


Hummingbird

Hittade 3 resultat

  1. Sceleris

    Recension: Prison School

    Som jag skrev i en statusuppdatering så ägnade jag hela söndagen åt att läsa ikapp Prison School. Två volymer på lördagen, och så drygt 21 volymer på söndagen. Prison School, tecknad och berättad av Akira Hiramoto i Weekly Young Magazine sedan 2011, utspelar sig på en gymnasieskola som just har börjat ta in manliga elever. I den allra första årskullen, med boende på ett separat litet elevhem, finns fem pojkar -- som får samsas om skolan med 1016 flickor. Men när flickorna mystiskt undviker dem så bestämmer de sig i kåt desperation för något drastiskt: att spionera på tjejerna i badet. De blir dock tagna på bar gärning, "med byxorna nere" i dubbel bemärkelse(!), och döms till en månad i skolans fängelse. Och ett fängelse är det: metallgaller över fönster och dörrar, svartvitrandiga fängelseuniformer, och till och med straffarbete. (Ett hårt straff, men bättre än relegering.) Det lömska lönnelevrådet, som låg bakom pojkarnas tidigare utfrysning, blir deras fängelsevakter, och de visar pojkarna ingen nåd. Men när en av pojkarna fixar en dejt så inleds en plan, en plan på att bryta sig ut... Mina erfarenheter med Prison School är som sagt ganska färska. Jag kollade ett slumpmässigt valt kapitel för några år sedan, men tyckte bara att det såg vulgärt och smaklöst ut. Men när det kom en animeversion regisserad av Tsutomu Mizushima, som ett halvår tidigare gett oss den fantastiska serien Shirobako, så var jag tvungen att ge den en chans. Det var fortfarande vulgärt, nästan pornografiskt, och den är vämjelig på många sätt -- men det är meningen. Serien har en brutal, absurdhumoristisk ådra. Poängen med serien är i princip att allvaret är uppskruvat till 120 %, fastän situationerna bara är sjuka och verklighetsfrånvända. Resultatet blir komik, stor komik. Jag brukar inte gapskratta åt anime och manga, men Prison School får mig att gapskratta -- mellan mina utrop av "ånej!" och "h@n kan väl inte... H@n gjorde det!?". Pojkarna är vidriga. Främsta hjälten Kiyoshi ser normal nog ut, och hans wannabe-värstingkompis Shingo likaså, men kinahistoriefantasten Gakuto är (initialt) en obehaglig långhårig nörd, den sjuklige Joe är en tanig, huvbeklädd man som hostar blod, och André är en fläskklump med knappt mänskliga drag (och buddhaöron). Och även Kiyoshi och Shingo visar sina frånstötande sidor när de är kåta. Tjejerna är mestadels tecknade med sköna anletsdrag. Skarpa anletsprofiler, stora eller vassa ögon, putande läppar och så vidare. De är lite tecknade som modeller, och ser -- likt pojkarna -- åratal äldre ut än sin ålder. Fångarnas främsta "plågoande" (inom citattecken) är elevrådets viceordförande. Hon har kläder som är för små och bröst som är för stora, högklackade knästövlar och en kjol som är ständigt för kort, en skärande kylig blick, och ständig kameltå. Jag tror att jag har skrivit om det förut, men jag ser inte manga och anime som om de skulle ge trogna representationer av en verklighet. Alltså, med fotografier så ser man genom ett foto världen som den ser ut, som ett fönster. Men jag ser inte mangabildrutor (eller animebildrutor) som om de vore fönster till sina fiktiva världar. Istället ger de en tolkad bild av världarna. Inte bara visuellt, utan även i övrigt. Vad jag vill komma till är att seriens synvinkel är densamma som unga, hormonstinna tonårspojkars, och det syns i allt från design till berättelse. I psykologin är en "homunculus" en bild av en människa där man låter storlekar på kroppsdelar återspegla hur mycket vikt våra hjärnor sätter i dem; se denna illustration. Vi är liksom mycket mer medvetna om våra läppar och händer och könsorgan, än vad vi är om våra örsnibbar eller den där punkten på ryggen mellan skulderbladen. På så sätt ser jag viceordförande som ett slags homunculus för de där kåta pojkarna. Förutom henne som en homunculus så är som sagt alla tjejer tilldragande, för alla är potentiella partners för pojkarna. Och alla situationer är mångfaldigt gånger allvarligare än rimligt, för så är det ju när man är ung. I början hade jag problem med serien. Dels för att den var så pornografisk, men också för att den var så brutal mot pojkarna. De tar emot väldigt hård misshandel från lönnelevrådet, sådan att näsor bryts och blodet forsar, och även om de unga oskulderna i fängelset finner sexuell njutning i att misshandlas av hypererotiska damer så var det tvivelaktigt; de kvinnliga vakterna var också vidriga, om än på ett annat sätt än pojkarna. Men det är bara en uppfattning. Det är "komiskt våld", sådant som läker brutna näsor och krossade glasögon mellan bildrutor. Vi kan sätta det i kontrast med ett tillfälle när någon på riktigt bryter någon annans arm, och det sätter spår. I övrigt är våldet bara uppfattningsvis, och jag läser det som att deras riktiga misshandel inte var fullt så stark. Med det så kunde jag förlåta Prison School för den aspekten -- och till slut började våldet att höra till skämten som jag skrattar åt --, och uppskatta serien för vad den gör rätt. Förutom att den är bisarr och rolig, så är den överraskande välskriven. Det är en fängelseserie, och vad är väl inte en fängelseserie utan invecklade flyktplaner? Det är mästerligt hur problem och lösningar visar sig i jämn takt, med alldeles rätta måtten av "cliffhangers" och förebud. Något nämns i ett kapitel som spelar en viktig roll i ett senare, eller kanske det vi ser är till för att lura oss lika mycket som för att lura figurerna -- och hur tusan ska karaktärena komma ur just den eller den knipan, i någon situation som hör till toppskiktet av absurd gymnasiemanga/-anime. Det är på riktigt spännande, samtidigt som det är helt sjukt och komiskt. Det är nog lätt hänt att serien får med sig den sortens manliga läsare som är mer benägna att hålla en polariserad syn på de kvinnliga karaktärerna, särskilt i början, typ sorterar dem i två fack: de söta och oskuldsfulla flickorna som praktiskt taget är pojkarnas "byten", och de grymma och lömska som är pojkarnas fiender. Men en sådan bild gör inte serien rättvisa. Medan fångvaktarnas övervåld är oförsvarligt så har pojkarna också gjort sådant som är svårt att rättfärdiga, med allt annat än ädla motivationer. Det är inte för inte som serien målar upp dem som den gör. Ytterligare gör den ett överraskande bra jobb med att sympatisera karaktärer. Exempelvis den grymma och utmanande viceordföranden har sina egna förklaringar och kontraster till både beteende och utseende. Serien hade inte varit hälften så lyckad utan sin tecknarstil. Jag har redan diskuterat karaktärsdesignen, som ger det troligtvis starkaste intrycket, men den är väldigt skickligt tecknad i övrigt. Bakgrunder är detaljerade och välplanerade, och minspel och kroppsställningar används till bästa effekt, liksom närbilder, helbilder, kameravinklar och perspektiv. Allt hjälper till för att skärpa det ironiska allvaret eller vässa humorn i någon scen -- eller höja sötheten hos någon tjej. En sak jag särskilt gillar är när Hiramoto ritar med ultravidvinkel ("fisheye"), en teknik som är utmärkt t.ex. för att poängtera en figurs relation till eller medvetenhet om sin omgivning, för att ge ett subjektivt intryck, eller för att helt enkelt visa mer. Inte för att det betyder något när jag säger det, men jag kan inte föreställa mig att det är en enkel teknik ens för en rutinerad tecknare, och Hiramoto gör det felfritt, även tidigt i serien innan stilen stabiliserats. Jag har redan använt ordet "kameltå" i min recension, och det är inte en slump. Det är inte en serie för den som ogillar sexuellt innehåll. Det här är inte bara "fanservice" eller "ecchi", som vissa så gulligt vill kalla det. Det här är rått, in-your-face, borderline-pornografiskt. Det är bröstvårtor och stjärtar och trosfluktar överallt, och även en och annan penis. Jag gillar inte dålig, halvhjärtad fanservice, men det här är helhjärtat, det är dekadent och perverst, i ordens bästa betydelse. Animeversionen täcker med sina 13 TV-avsnitt plus köpavsnitt fram till och med volym 9, så den skrider fram i en rasande fart. Men fejk-allvaret är seriens kanske viktigaste beståndsdel, och animeversionen understödjer det utmärkt med sin musik och sitt skådespeleri, så om Prison School låter intressant så kan jag verkligen rekommendera den. Det till trots så måste jag säga att jag gillade mangaversionen ännu mer, kanske helt enkelt för att det är mer av den. Den är inte utan skavanker -- främst hur de senaste runt 20 eller fler kapitlen varit ganska långsamma, om än fortfarande helt jävla urflippade -- men det är så kul att följa pojkarnas galna och tankspridda planer, karatetjejen Hanas allt mer vridna hämndlystnad, nördtjejen Mitsukos Rube Goldberg-otur, den bisarra rektorn, och ständigt föränderliga allianser och vänskaper, och mycket mer.
  2. Det här är min första recension, så ha lite överseende! Ni får gärna berätta vad som är bra och mindre bra, så att jag har något hum om hur jag kan göra mina framtida recensioner bättre. Jag höjer också ett varningens finger att det kan finnas lite spoilers, speciellt för serien. Handling Det har gått ett år sedan händelserna i Steins;Gate tog vid och Okabe Rintarō verkar tämligen nöjd över hur situationen ser ut idag. Efter en lång tid av sorg, smärta och död så har Rintarō äntligen hittat en tidslinje där han och alla hans vänner kan leva lyckliga i alla sina dagar; men lyckan får ett oväntat stopp. Rintarō börjar erfara vad han närmast kan förklara som verklighetstrogna minnen, men det visar sig att alla hans resor i tiden har gett honom bieffekter. När Rintarō helt plötsligt försvinner från världen, och ingen tycks komma ihåg honom, så kan inte Kurisu Makise hjälpa att känna att någonting fattas... Animering Jag är generellt sett väldigt positivt ställd till animeringsstilen i både serien och filmen; jag tycker att de lyckas fånga ansiktsuttryck bra, och samtidigt håller de en modern stil. Rösterna Jag har inte så överdrivet stor koll på röstskådespelare, men jag måste säga att rösterna passar karaktärerna väldigt bra. Den enda rösten som jag inte tycker passar in helt till 100% är nog Itaru Hashida, men även där har de ändå lyckats ganska bra, till den nivån att jag faktiskt gillar att lyssna på honom. Personliga åsikter om filmen Jag ångrar att jag inte tog mig tid till att se om serien innan jag började med filmen; för det skulle behövas. Jag visste i princip vad som hade hänt, men jag missade ändå en del detaljer. Utöver det så var filmen väldigt bra; den såg bra ut, den lät bra och den var snyggt utförd. Filmen var på vissa sätt bättre än serien då huvudkaraktärerna inte tilläts utföra dumma handlingar så att handlingen skulle gå framåt. Det negativa med filmen är att det faktiskt inte händer så överdrivet mycket. Handlingen är ganska platt och det kan kännas att de drar ut på det lite för mycket, men det är fortfarande en bra film. Det som gör filmen så bra är nog alla känslor och förväntningar som filmen väcker. Betyg Jag ger filmen betyget 7/10!
  3. Vivi_mage

    Min åsikt om den här filmen är...

    Saya får varna mig och slänga bort nyckeln till #anime.se på irc.rizon.net ifall det redan finns en sån här tråd någonstans :] Ibland händer det att du ser en bra film. Den filmen kanske var så bra att du vill dela med dig av din glädje och upplysa dina medmänniskor om din upplevelse. Ibland händer det att du ser en dålig film. Den filmen kanske var så hemsk att du vill varna dina vänner att inte se den så de slipper den tortyr du utsattes för (om du inte är en sådan som gillar att tortera andra då det vill säga) Nu har du chansen! Härmed klipper jag bandet på detta ämne där du kan skriva lite om vad du tyckte om filmen och lite mer utförligt än att kanske komma med "Se, den. Den är bra." och bara få svaret "Okej, kanske aldrig eftersom att du inte övertalade mig om hur bra filmen var." Men du! Glöm inte bort att andra kanske inte har sett det du har så använd gärna [.spoiler]Text[./spoiler] taggarna för att hindra att förstöra för andra. Tänkt också på att din åsikt inte alltid stämmer överrens med andra, alla har olika smaker och det bästa du kan göra är att respektera deras åsikt. Vem vet, de kanske får dig att se filmen du precis tyckte var så-så bättre eftersom att något missades? ;)
×