Lychee Light Club och Usamaru Furuya

[Sceleris]

För några år sedan, när jag såg

(【俗・】さよなら絶望先生) så trodde jag att Shinbo och Shaft kanaliserade Suehiro Maruos groteska skräckserier, som Skrattande vampyr med dess kontrastfullt tecknade pojkar med skoluniform av äldre modell. Men det var inte riktigt rätt -- det hade med teater att göra, inte manga.

 

 

Under 1960-talet greppades många ungdomar i Japan, likt stora delar av världen, av en social revolution, resulterande i en uppväxt av olika subkulturer och motkulturer. I kulturella storstaden Tokyo bröt nya teatertrupper mot traditioner med exempelvis komplexa, dynamiska berättelsestrukturer och ovanliga skådeplatser. Ett inflytelserikt exempel var Shuji Terayamas "Tenjou Sajiki", en undergroundteater verksam 1967-1983 som även stod för filmer, konserter, och performancekonst. Tenjou Sajiki producerade främst provokativa, experimentella dramer, med hjälp av artister som J.A. Seazer -- vars hjälp Kunihiko Ikuhara ju också tog till den avantgardeteaterinspirerade animéserien Flickrevolution Utena (1999). (Visst känner man igen Seazers stil i

!)

 

 

En mer kortlivad teatergrupp var "Tokyo Grand Guignol", verksamma 1983-1986, vars namn kom från den parisbelägna teatern Le Théâtre du Grand-Guignol som från sekelskiftet fram till 1962 producerade grafiska skräckberättelser med mord och våldtäkt och tortyr. I Tokyo Grand Guignols groteska pjäser om moraliskt sönderfall, vilka spelades upp i ruinliknande scener, figurerade pojkar i skoluniformer och stora mängder blodsplatter. Mangatecknaren Suehiro Maruo målade posterbilder åt dem, så jag var inte helt fel ute när jag tänkte mig en mer direkt Maruo-influens i Magister Förtvivlan...

 

 

Nå väl. En av deras fyra verk var Litchi: Ljusklubben (Raichi Hikari Club). Denna blev anpassad till serieform av Usamaru Furuya i tidningen Manga Erotics F 2005-2006. I år gav Vertical ut den på engelska under namnet Lychee Light Club.

 

Litchi: Ljusklubben är förlagd i en mörk industristad, där nio högstadiepojkar har bildat ett kultliknande hemligt brödraskap i en övergiven fabrik. Där bedriver de ett monstruöst projekt vars hemlighet de är mer än villiga att försvara med mord. Med hjälp av detta monster strävar de, med den överlägsne kultledaren Gela ("Zera" i Verticals översättning; från "gelatinpapper") i spetsen, efter att rent konkret ta skönhet i sina händer.

 

 

Tecknaren Usamaru Furuya är i sin konstnärliga grund mer en allmänkonstnär än en mangatecknare, även om han förvisso tecknade manga från lågstadiet till högstadiet. I sin ungdoms "rebelliska" period blev han intresserad av undergroundkultur, -teater och -film, och det var som sjuttonåring som han fick se Tokyo Grand Guignols uppsättning av Ljusklubben 1985. Han letade länge efter olika sätt att uttrycka sig: från gymnasiets oljemålningar började han med drama på högskolan, för att övergå till skulpturer, sedan dans. Furuya fann dock inte dessa konstformer som något för honom. Han tyckte att de var för abstrakta för att han skulle kunna förmedla något som varje betraktare skulle kunna förstå på samma sätt.

 

 

Efter examen från konstskolan prövade han på att teckna manga, om än han gjorde det mer minimalistiskt och enklare strukturerat än andra mangatecknare, eftersom han trots allt inte var ordentligt "mangaskolad" och inte hade en utvecklad kunskap om typiskt seriebildspråk och layout. Det var serier tecknade av en konstnär. I vilket fall så gjorde han sin debut i det legendariska alternativseriemagasinet Garo 1994, vilken erbjöd sina tecknare total frihet, men ingen lön. Till slut kom han dock in i den kommersiella mangaindustrin, och han stadfäste sin avsikt att bli mangatecknare. (Ett av hans verk värt att nämna efter det är 1998 års Short Cuts, vilket jag nämnt förut.)

 

Till Litchi: Ljusklubben kommer Furuyas narrativa ådra till uttryck mer än i de andra av hans serier som jag sett. Rent bildrutemässigt är det ganska simpelt uppdelat, fortfarande nästan bara tecknat med obrutna rektangulära inhägnader, men berättelsen är sammanhängande, linjär och mer konkret än jag hade väntat mig. (Jag väntade mig mer scenkänsla; boken inleds med öppnandet av ridåer som avslöjar innehållsförteckningen.) Den morbida, perversa handlingen är kanske lite surrealistisk i sig, men berättelsen är det inte. Ändå får man en känsla av att det är ett verk som bara någon som Furuya skulle kunna skriva. Det är groteska motiv som påminner lite om Waita Uziga och hans gelikar, men det blir mer konst och mindre våldsporr -- inte minst när sexet och våldet kontrasteras mot temat om sökandet efter konstnärlig skönhet (i en lustig scen talar en figur om en toalett som "vacker" för dess kurvor) och mänsklighet.

 

 

Det kommer också igen i teckningarna. Pojkarna, som äcklas av den vuxna kroppsformen, tecknas med androgyna anletsdrag och feminina läppar och oftast utan skuggning. Med kritvit hy, korpsvart hår och nattsvarta skoluniformer står de i kontrast mot det desto mer gråskuggade litchifruktätande monstret, som medan pojkarna helt överger sin mänsklighet i sökandet efter skönhet blir seriens kanske mänskligaste karaktär. (Och på andra sidan av det visuella-tematiska förekommer den vackra flickan som inte heller blir rent mänsklig utan visar en närmast änglalik form och funktion.)

 

Allt som allt en intressant och definitivt annorlunda serie som rekommenderas för den alternativserieintresserade som inte räds grovt grafiskt våld, sexuella övergrepp och homosex.

[My]

Jag försökte läsa Lychee Light Club eftersom det är ett så omtalat verk, men jag gav snabbt upp. En så motbjudande manga har jag sällan stött på. Våld mot kvinnor, våldtäkt, penalism, allmänt äckel; nej tack, jag kan använda min tid till att läsa bättre saker, som Codename: Sailor V eller Sailor Moon.

[Sceleris]

Vänta, VA?! Lychee Light Club får en animé!? På TV dessutom?!

[lolcatinti]

Intressant artikel!

Och roligt att någon annan i Sverige tyckte om den här mangan. :)